tisdag 30 juni 2009

Social värme

Det är väldigt varmt ute just nu. Eller snarare klibbkvavt, så till den grad att om jag reser mig från stolen utan att skaka loss klänningen från kroppen så sitter den fast som en kroppsmålning och följer glatt och villigt alla konturer och vindlingar i mitt kvinnliga landskap. Dessvärre är landskapet nuförtiden så beskaffat att naturen går in där den inte skall gå in, samtidigt som naturen går ut väldigt mycket på de ställen där den absolut inte skall gå ut.

Jag får tänka väldigt mycket på att skaka loss klänningen, alltså.

När jag var ute och joggade igårkväll var det också väldigt varmt fast på det mer solgassande sättet. Efter 100 meter var jag törstig och efter 300 meter kunde jag inte längre använda tungan till något annat än en högst tvivelaktig prydnad. Sannolikt såg den ut som en rökad böckling och låg helt död i munnen vilket är ett handikapp när man känner sig manad att hälsa på folk man möter. Och det gör man.

De oskrivna reglerna är följande:
  1. Möter man någon okänd i joggingspåret så nickar man.
  2. Känner man dessutom vagt igen personen så nickar man och ler (i den mån man kan, grimas fungerar också).
  3. Känner man säkert igen personen nickar man, ler och kompletterar också gärna med ett "hej" (gutturala ljud kan duga.)
  4. Träffar man folk man möter som man tycker sig känna så pass att man vet vad de kör för bil, vad ungarna och frun heter och vart de skall åka på semester i sommar, då nickar man, ler och presenterar därefter några skojfriska kommentarer.

Mitt i min nära-döden-hallucination där jag faktiskt ett tag trodde att jag var marathonmannen som hade en mil kvar att springa med mitt viktiga budskap för att rädda riket från undergång, mötte jag pappan till en av min dotters kompisar. Jag kom raskt tillbaka till tjugohundratalet.
Han kvalade definitivt in på kategori 4, jag vet alla fakta ovan och dessutom en hel släktlängd på fruns sida. Redan på avstånd började jag mjuka upp muskeln i munnen och när vi var ca 15 meter ifrån varandra började jag ladda upp med en mängd socialroliga kommentarer av typen "himla varmt det är, jag tror jag är på väg att få solsting, varför gör man sånt här, varför sitter vi inte och tar en öl istället" och säkert något mer åt samma håll. Det roliga var att pappan hade gått samma socialträningskurs som jag, så även han började komma med en massa käcka tillrop från 15 meters håll.


Sålunda pratade vi båda, samtidigt, under ca 30 meters löpning, de sista kommentarerna slängde vi över axlarna. Ingen hörde den andre. Vi log glatt hela tiden och sprang med så spänstiga steg vi kunde så att inte den andre skulle tro annat än att vi kraftigt underdrev vår förmåga att löpa i tropisk värme.

Jag har ingen aning om vad han sa. Han har säkert ingen aning om vad jag sa. Men jag kan konstatera att han var väldigt mycket svettigare än jag. Det är bra, va...?!

Ingen gnisslar på min tomt

Som husägare lever man väldigt nära naturen. Det är flora och fauna överallt, och ingendera av dem klarar sig själv utan alla pockar på assistens och omvårdnad på ena eller andra sättet i stort sett hela tiden.

I lördags låg jag en liten stund på terassen i solgasset och redan efter 5 minuter retade jag mig på ett stillsamt gnisslande som kom någonstans från vänster. Till slut irriterade det mig så pass att jag var tvungen att stiga upp och undersöka gnisslet närmare och jag kunde då konstatera att det var en gren som gnisslade mot planket som avdelar min trädgård i två delar. (Där finns den sötaste smidesgrind också, så helt absurt är det inte att ha ett plank mitt i gräsmattan.) Nåväl, nu hade Sherlock Holmes räknat ut orsaken och kunde i godan ro dra sig tillbaka och låta det gnissla på.

Rent teoretiskt, alltså.

I praktiken höll Sherlock på att bli alldeles galen av oljudet och till slut hämtade han en såg och började såga bort grenen. Han och han, förresten, det var jag som gjorde det.

Det var en rätt tjock gren, sisådär en 6-7 cm i diameter och som alltid när något skall göras för hand så är inte förutsättningarna de mest optimala. Det är aldrig så lätt som det är när Martin Timell skall göra något i teve. Jag fick mer eller mindra klä på mig trädet för att komma åt den aktuella grenen och längre sågtag än 3 cm åt vardera hållet gick inte att ta, då tog antingen planket eller andra grenar emot.

Efter en halv evighet var jag till slut igenom greneländet och min heliga enfald trodde då att den lätt skulle kunna tas i handen och lyftas bort från planket. I mina tankar var jag så gott som redan tillbaka i solstolen med min bok och ett glas jordgubbssaft. I verkligheten stod jag kvar med en gren som förvisso inte längre satt ihop med moderfarkosten men icke desto mindre hängde kvar i luften. Efter att ha dragit lite planlöst tog jag till slut i med alla krafter och resultatet blev att ett helt träd kom emot mig. Det var inte en liten gren jag sågat av, det var en del av stammen till en fläderbuske modell större. Stammen var på ena sidan planket (där jag stod) medan resten av busken befann sig på andra sidan planket. Det var därför det gnisslade så förbaskat, de ville vara på samma sida.

Jag fick arbeta i mer än en timme med att såga upp och kvista av trädet i mer hanterliga bitar. Sen fick jag köra till plantskolan och köpa en ny växt som jag petade ned i rabatten på andra sidan planket som helt oväntat förvandlats till en växtlös öken.

Sen lade jag mig i solstolen igen, med min bok och min saft. Solen hade börjat gå ned och det hade kommit myror i saftglaset, men vad spelade det för roll? Det gnisslade inte längre.

söndag 28 juni 2009

Sena, lysande idéer

Ofta händer det att man kläcker lysande idéer i samband med festliga tillfällen. Dessa idéer framstår både som geniala och helt vattentäta och det råder ingen tvivel om att man genast, så fort som möjligt dagen efter, skall gå igång med verkställigheten. Koncensusen i idékläckargruppen brukar vara total intill tårögdhet.

Sen kommer dagen efter och då vill ingen längre vara med.

Men undantag finns. När jag och övriga sju vackra flickor satt i en ring i midsomras kom vi på att:
  • Några av oss har trädgårdar omgärdade av helveteshäckar.
  • Några har det inte = tid över.
  • Alla gillar mat och vin och umgänge.
  • Alla är bra på att fixa just mat och vin och umgänge.

Och då stod det klart att vi sjävfallet skall klippa häckarna ihop i fortsättningen, the more the merrier. Det var förvisso främst vi med häckarna som förde fram idén och som ännu, påföljande dag, fortsatte att applåderade den ivrigast. Vi försökte dessutom få det till att vi helt osjälvskt hittade på erbjudandet för övrigas skull, de som bor i lägenhet. För rätt som det är sitter de med en herrgård på 5 tunnland någonstans och då kan det vara direkt bra för dem att de har träning i trädgårdsskötsel i nutid. Och detta ville vi, deras bästa och mest omtänksamma vänner, så gärna hjälpa dem med.

Några tårar av tacksamhet över vår omtänksamhet kom inte, men man skall inte vara petig. De lovade att ställa upp och ibland får man vara nöjd med det lilla.

Och idag skall det roliga börja. Vi inleder boot campen hos ligusterhäcken och hushållen har inför detta hedersuppdrag inventeras på allt användbart material i form av batteri- och eldrivna häcksaxar, krattor, sopsäckar och gummiband att sätta upp håren med. Det är lätt hänt att man ser ut som Sinead O'Connor om man inte är uppmärksam.

Jag var ute en stund igår och svingade min eldrivna variant bara för träningens skull. Som van och mångårig hemmansägare med häck känner jag förväntningarna på mig och jag vill vara beredd om ägarinnan till ligusterhäcken plötsligt vill att jag formar om den till en liten häst. Det är inte läge då att stå och fundera på om både knappen och handtaget måste tryckas in samtidigt för att saxen skall gå igång, eller om det funkar med endera av dem och vilken isåfall.

Nästa vecka är det min tujahäck som skall ansas. Den är 2,5 meter hög och jag har ingen stege, men det vet de andra inte om ännu. Jag får nog köpa mycket vin...

lördag 27 juni 2009

Onödig funktion

Jag har precis bytt bil till en variant som är både större, coolare, nyare och försedd med en hel massa fler finesser jämfört med den tidigare varianten.


Som gammal dataglytt är jag av den arten att jag aldrig läser manualer eller handböcker när nya produkter passerar min väg. Jag är helt enkelt av den anspråkslösa uppfattningen att kan andra människor konstruera bilar, dvd-apparater och IT-utrustning så kan minsann jag räkna ut hur de skall nyttjas. Jodå.


(Och de funktioner jag inte begriper mig på, betraktar jag som onödiga.)


Igår hade jag som sagt den tvivelaktiga förmånen att sitta i bil i inalles fyra timmar för att frakta mig 2 x 13 mil och det tråkade snabbt ut mig. Har man kört bil i 26 år, många tusen mil om året, så bereder det en föga utmaningar att växla upp och växla ned, bromsa och gasa, vrida ratten hit eller dit och hålla koll på bilen framför så den inte plötsligt lägger sig för nära min bil.


Dessutom körde jag omkring på en sträcka som jag åkt en miljon gånger sedan barnsben och överraskningsmomenten var få. Ett hus hade fått ny kulör sedan sist och på ett ställe där de brukar odla jordgubbar gick det omkring kor. Dessa förändringar livade upp tristessen något men det skojiga varade inte länge.


För att ha något vettigt att göra medan bilen körde mig hem, började jag studera de funktioner bilen kan erbjuda som jag inte tidigare haft. Bland annat det gäng med knappar som sitter på rattens vänstra sida. Cruise, plus, minus, enter och 0.


Fullkomligt obegripliga symboler och när jag prövade dem så visade det sig att de flesta av dem inte verkade kunna göra ett skvatt. Inget hände i 3 fall av 4. Plustecknet däremot var en lömsk rackare. När jag tryckte på den knappen så for bilen iväg som en raket, vilket säkert gjorde livet lite spännande för en stund för föraren i bilen framför eftersom han plötsligt såg mig komma som ett jehu med riktning hans baklucka. Hur i hela friden kan man förse en ratt på knappen med "gasa-utav-bara-katten"-funktion utan att skriva en varningstext?


Efter 3 mil av trial and horror så begrep jag att om man trycker på knappen Cruise och därefter LÄTT på någon av knapparna + eller -, så ser bilen själv till att den hastighet den hade vid det lätta trycket behålls. Jag kunde sitta och vifta med tårna under tiden. Något viftande alltför långt ifrån pedalerna var emellertid inte att rekommendera för rätt som det var närmade det sig en bil framifrån igen. Denna hade sannolikt en annan hastighet inställd i sin Cruise och + och jag väntade med spänning på vad min bil skulle göra åt detta hastigt uppdykande problem. Skulle han köra om, köra över eller bromsa? Han gjorde ingetdera utan forsade bara frejdigt fram i samma hastighet som om han vore the king och the road. Skulle vi inte krocka, var det uppenbarligen mitt ansvar att bromsa.

Det gjorde jag och sedan fick Cruise och + vila resten av vägen hem. Typiskt onödig funktion.
Jag organiserade istället upp alla användbara radiokanaler som förval i frekvensordning. Sedan organiserade jag om dem i prioritetsordning efter hur bra jag tycker kanalerna är. Sedan retade jag mig på att det viner någonstans ifrån sidorutan och jag letade länge efter glappet. När jag var klar med det var jag hemma.

Kör jag samma sträcka idag skall jag försöka finna systemet för hur vindrutetorkarna fungerar. So far verkar det som om det är slumpgeneratorn som avgör om det skall intervalltorkas, sprutas vatten, vevas för fullt och om bakrutans torkare skall gå igång eller inte. Det kan inte hjälpas att solen skiner idag. A woman's gotta do what a woman's gotta do.

Obegriplig son

Barn lär ju vara en produkt av en själv, på ett eller annat vis. Men det betyder inte att de förstår sina föräldrar och det betyder banne mig inte att föräldrarna begriper sig på sina barn heller.
Om JAG hade tillbringat en natt på ett hårt skolsalsgolv för att min luftmadrass vägrat hålla luften, och utsikten var att jag skulle få upprepa detta äventyr ytterligare två nätter, men att möjligheten fanns att få dit en ny, luftsäker madrass genom att jag smsade eller kanske t o m uppoffrade mig och RINGDE min ömma moder, då hade jag gjort det. Resten av Sverige hade också gjort det. Sannolikt hade resten av världens befolkning gjort det.

Not my son.

Sedan i går befinner han sig norr om alla havreåkrar på fotbollscup, torsdag till söndag. Jag upplyste honom igår att jag skulle komma upp och kolla på honom idag, om han skulle ha glömt packa med sig något. Man vill ju väl.

Jag skickade dessutom ett sms imorse och upprepade erbjudandet. - Behöver du något? Messa mig före kl 15 så fixar jag. Stor kärlek, mamma.

Hade jag fått ett sådant erbjudande från vem som helst så hade jag varit lycklig, även om jag bara hade fått en kvart på mig att svara. Och jag hade definitivt kommit på något jag hade kunnat behöva.

Hörde sonen av sog? Nix. Inte ett ljud.

Efter jobbet kastade jag mig i bilen, ägnade nästan två timmar att ta mig 13 mil ut i spenaten pga diverse omledningar av trafiken, vägarbeten, våldsamma fredagsköer och till råga på allt the revenge of the living tractors. Alla traktorer var ute och körde i 30 på så många 90-vägar de kunde täcka upp. Hade jag varit i Frankrike hade jag förmodat att det var en lantbrukarstrejk på gång. Ingen flyttade sig åt sidan trots 3 km långa köer bakom. Jag funderade på att ge dem fingret när jag med döden i vitögat gjorde omkörningar, men kände att jag nog är 30 år för gammal för det. Om 30 år kan jag böra göra det igen, då betraktas jag bara som excentrisk.
Lätt försenad, 10 minuter in i första halvlek, kom jag trött och hungrig och dessutom pinsamt felklädd i veckad kjol vit blus och vita skor (jag körde direkt från jobbet) fram till fotbollsplanen. Jag ställde mig i fiendeklacken (motståndarlagets föräldrar) för då kunde han inte se mig och således inte avgöra med säkerhet när jag anlänt.

Efter engagerat applåderande och diverse intressanta hungerhallucinationer förorsakade av korvångorna i närheten var matchen slut och jag försökte få kontakt med gullegrynet. Det gick så där, han verkade inte ha längtat efter mig, märkligt nog utan flackade mest med blicken när huvudet råkade riktas åt mitt håll.

På nåder fick jag köra honom tillbaka till logementet på skolan där de skulle äta middag och i en bisats berättade han att han hade behövt en väska för transport av benskydd etc mellan skolan och planen. Någon sådan var inte nedpackad, mycket dåligt. Dessutom hade luftmadrassen gått sönder, luften gick ur, och han hade fått sova på golvet.

Mycket dåligt.

Båda dessa informationsmängder hade varit kända för honom sedan gryningen, och varför inte något litet kryptiskt budskap om detta hade framförts via mobilen (som jag för övrigt laddade på med många pengar igår) är för mig obegripligt. Nu var han emellertid lätt missnöjd över att det skulle bli hårt att sova i natt också och jag kände märkligt nog skuld för att jag inte kunde lösa problemet. Varför hade jag inte en extrasäng med mig i bilen? Är jag inte säkerhetschef, kanske? Borde jag inte kunnat förutse det oväntade och rustat mig eller framförallt mitt oskyldiga barn för detta?

Dålig mor.

Jag slet frenetiskt i min helveckade med att pumpa madrassen så mycket jag hann innan salen skulle låsas för att gossarna skulle äta middag och med ångest i hjärtat och skrapmärken på golvet efter mina naglar fick jag motvilligt lämna byggnaden som siste man. Sonen var borta sedan länge, han skulle kolla på fotboll på teve med övriga.

Och nu börjar jag planera att upprepa äventyret imorgon och köra dit och hem, totalt 4 timmar i bilen, för att han skall få sova ordentligt sista natten.

Men jag kan banne mig inte FATTA varför pågaslarvern inte fick för sig att skicka mig ett sms...

fredag 26 juni 2009

Plötsligt vänder det!

När man överraskar sig själv på ett positivt sätt, ungefär som jag gjorde imorse när jag joggade före frukost, före jobbet, före i princip allt vettigt, blir man lätt både självbelåten och euforisk.
Således tog jag ett varv i trädgården vid hemkomsten, vattnade krukor, plockade vissna blommor från hängpetunian, hängde upp tvätt och var allmänt huslig och hemtrevlig. En prydnad för hela villasamhället, faktiskt. Efter viss tvagning och klädbyte cyklade jag sedan frejdigt iväg till arbetsplatsen, glatt visslande och vinkande till alla jag mötte på min väg.
Ok, i ärlighetens namn varken visslade jag eller vinkade, för övrigt mötte jag inte så många heller, men ändå. Livet lekte.

Någonstans under dagen vände emellertid både det ena och det andra. Jag kom in i den stora tröttheten, trött som efter en veckas ständigt dag- och nattvak med kolikbarn, solen (inte bara min inre utan även den där ute) gick i moln, det började blåsa upp och till råga på allt vände vinden sig emot mig när jag skulle cykla hem. Jag stod upp och trampade i nedförsbacken och kan ändå svära på att jag åkte lite bakåt när mina vid det laget både chockade och övertrötta benmuskler behövde mer än två sekunder mellan tramptagen.

Efter en evighetsresa, som jag till stora delar har minnesluckor av pga ren utmattning, vacklade jag slutligen in på den egna tomten. Och ser då till min fasa att min tvätt, den som jag så prydligt hade hängt ut imorse, glatt och utan betänkligheter hade spridit sig för vinden. Det lyste vackert vitt och beige av behåar och trosor lite här och var i buskagen, tyvärr inte bara på mina ägor.
Det är vid sådana tillfällen man önskar att man BARA har underkläder från Victorias Secret. Dylika hade bättre smält in i grönskan, tror jag. Eller hade åtminstone upprätthållit mitt anseende som en kvinna med klass inifrån och ut. Mina jobba-i-trädgården-varianter à la Sloggi maxi såg mer ut som flaggspelen från skepp som ger upp och ber om nåd.

Nu skall jag lägga mig på soffan och äta choklad. Det får man, stunder som dessa.

torsdag 25 juni 2009

Smartare än mig själv

Idag har jag för första gången prövat att överlista mig själv genom att ge mig ut och jogga FÖRE jobbet istället för att övermodigt skjuta det framför mig hela arbetsdagen för att sedan förhandla bort aktiviteten på kvällen:


- Är för hungrig, måste äta först. Det kan inte vara bra att springa på fastande mage, jag kan få blodsockerfall och ramla och kanske bryta lårbenshalsen och har man gjort det, då kommer man kanske aldrig upp ur sängen igen. Fallolyckor är för övrigt den främsta dödsorsaken i Sverige. Jo, det är sant.


- Är för mätt, måste smälta maten först. Annars får jag håll, mjältbrand eller kräks, och kräks jag (vilket skulle vara det värsta alternativet ur barnens perspektiv) så ser någon det och då sprider det sig till barnen och så skäms de och sen måste vi flytta ifrån kommunen och ungarna byta skola och med tanke på dessa konsekvenser är det bättre att vänta någon timme. Eller hur? Ja, tänkte väl det.


- Oj, nu börjar ju Lyxfällan/Du är vad du äter/Rent hus/Mord i Midsomer/Bollibompa/Nyheter på finska och DET kan jag inte missa, då tappar jag hela tråden i programserien, men SEN, när programmet är slut, DÅ sticker jag genast iväg...


- Hjälp, vad trött jag är, och oj, vad mycket klockan har blivit, redan 20! Snart blir det mörkt och då kan det vara farligt att jogga, se punkten 1 ovan. Det är nog bättre att jag går och lägger mig och springer imorgon, direkt efter jobbet, när jag är utvilad och sikten är god.
Ungefär så brukar jag förhandla med mig själv och jag har väldigt svårt att finna motargument i dessa situationer. Det känns klokt och riktigt, allt jag säger. Men, som sagt, idag vann jag på överrumplingstaktiken. Jag hann inte vakna innan jag hade fått på mig gympaskorna och gett mig ut, och när jag kom till sans så pass att upptäckte vad jag höll på med, var det försent att börja jiddra om att jag inte hade ätit middag än eller sannolikt skulle missa någon repris på Greys Anatomy. Tyvärr.


Frågan är bara om samma koncept funkar två gånger? Vi får väl se, imorgon!


Ha en bra dag!

Semesterplanering

Idag har det varit riktig sommarkänsla, minsann. 28 grader varmt mitt på dagen. På kontoret, alltså. Utomhus var det svala 25 grader.

All denna plötsliga värme har plötsligt fått mig att få semester-feelings, även om det dröjer ett tag tills jag skall vara ledig. I år skall jag dels köra bil med barnen till Tyskland en sväng, sedan skall jag till Turkiet i två veckor med samma barn.

Sist jag körde runt i Tyskland hade vi inbrott i bilen och någon snodde dotterns insulin, sprutor och blodsockermätare. Det hela blev till en skojig utmaning eftersom vi upptäckte förlusten i samband med att hon verkligen BEHÖVDE prylarna vid 19-tiden, när vi stannade bilen mitt i Tyskland för att hitta någonstans att äta middag. Och alla som kan något om diabetes vet att behöver man insulin, så behöver man insulin. Man väntar inte till nästa dag, typ.
Jag löste det, men åldrades 10 år den kvällen.

När vi sist var i Turkiet blev vi så jämrans magsjuka redan första kvällen att vi inte hann ned till stranden på hela veckan förrän timmarna innan flygbussen skulle gå.
Den här gången skall vi stanna i två veckor, för att vara säkra på att hinna bada...

lördag 20 juni 2009

Inget hår på bröstet

Jag kan meddela oroliga läsare att häckklipperiet gick alldeles utmärkt igår. Inga skador alls, även om det var väldigt nära ett par gånger då jag, som är längst och därmed anses vara mest van vid höjder, stod på en ranglig stege iklädd bikini och vevade omkring med den elektriska. I den mån jag tidigare hade hårstrån på bröstet så är de borta nu. Det fanns ju kvistar överallt som skulle bort, även på häckens framsida, där jag och stegen stod, och endast amatörer tar ett steg ned för stegen när dessa kvistar skall klippas. Vi proffs står kvar och håller bara lätt in magen. Så nu är både jag och häcken fria från strån som sticker ut. Mycket bra.

Jag cyklade till uppdraget eftersom det enligt överenskommelsen skulle serveras vin och mat vid väl förrättat värv. Vi gjorde så bra ifrån oss att vi fick vin redan innan värvet var förrättat. Faktiskt innan vi ens hade börjat, så gott intryck gjorde vi. Det gjorde det hela ännu lättare, höjdskräcken försvann helt och hållet och vid något tillfälle stod jag på ett ben på den översta plattan på stegen, balanserade övervikten genom att ha det andra benet utsträckt rakt bakåt och klippte på sidorna på häckens baksida. Finns det tävlingar i häckklippning så har jag chanser att vinna, tror jag.

När vi hade klippt allt, ätit upp allt, druckit upp allt och var trötta men lyckliga, var det dags för mig att cykla hem. Vägen dit, vid lunchtid, var en ren orgie i sommarupplevelser. Jag cyklade mellan sädesfält som vajade för vinden, solen sken från en klarblå himmel, fiskmåsarna gjorde mig sällskap och hojtade uppmuntrande hela vägen, jag såg segelbåtar (när jag tog på mig glasögonen) och hade Peter Lundblad stått bakom en krök med sin gitarr och sjungit böner om att jag skulle ta med honom till havet så hade jag inte blivit förvånad. Han hade fått hoppa upp på pakethållaren i den mån han kunde gränsla den med tanke på att jag har en cykelkorg fäst på ena sidan. Det var sommar för hela pengen.

Vägen hem var inte lika harmonisk. Jag hade motvind, det var lite kyligt och dessutom lyckades jag redan i början av sträckan hamna bakom två andra cyklister som jag tyvärr inte kunde nöja mig med att ligga bakom. Har man tävlingsinstinkt så har man. Jag fick alltså ta min oväxlade cykel (köpt på Domus 1974) och pressa mig förbi dem under ivrigt plingande på ringklockan, och sedan gjorde storhetsvansinnet att jag var tvungen att hålla ett alltför högt tempo resten av milen hem, eftersom jag var tvungen att bevisa att jag faktiskt hade bättre kondis än de båda. Det vore förödande om de hade kommit ikapp eller, vilket gud förbjude, kört om mig.

Jag var trött som en gammal kamel när jag väl var hemma, men jag slog alla tidigare hastighetsrekord på sträckan, och sånt kan glädja mig länge.

Ha en harmonisk måndag!