Den senaste tiden har jag varit ortens hustomte.
Jag har rullat ut soptunnor och rullat in soptunnor. Jag har tömt brevlådor med och utan lås och jag har öppnat lägenheter och flyttat posthögar från hallmattor.
Jag har vattnat blommor ute och inne och jag har spillt ned någons kök när jag försökte fylla på trädgårdskannan under kökskranen. Men jag torkade ordentligt upp efter mig.
Mitt grovkök har fått struktureras om så att jag inte blandar ihop husnycklar med brevlådenycklar och lägenhetsnycklar.
Jag har flera olika larm- och portkoder i huvudet. Är man säkerhetschef skriver man inte upp sådana utan man memorerar. Och jag avslöjar inte koderna ens under tortyr. Jo, möjligen om de tvingar mig att stryka händerna på en mockajacka eller gå omkring inomhus med strumpor, för det är det värsta jag vet. Men fram tills dess håller jag ut och tiger.
Idag när jag tömde en brevlåda hittade jag ett brev till mig. I den lådan, inte i min egen. Så känt är det att jag tar ansvar för hela samhället.
Och nu skall jag ge mig iväg igen, på cykel som vanligt, med en folieform med mat nedpackad i cykelkorgen. Jag är bortbjuden på middag och det är min tur att laga den.
På något sätt känns det som om jag är med i någon tv-serie om livet på landet. En sådan där man lugnt kan göra ett uppehåll i tittandet en tio avsnitt eller så, för att upptäcka när man återupptar studierna i det elfte avsnittet, att skådespelarna fortfarande befinner sig i köket och pratar om den dräktiga kvigan.
Eller så är det jag som är Rödluvan.
fredag 31 juli 2009
Hyacinth
Igår gick jag och lade mig lite tidigare än vanligt den här sommaren, vilket är OÄNDLIGT mycket senare än vanligt normaltid. Jag är fortfarande till större delen inställd på tonårsmammetid, vilket innebär en stärkande kombination av sena nätter och tidiga morgnar. Börjar jag duscha kallt också, så är jag snart redo för Främlingslegionen.
Denna vecka förgyller emellertid barnen nätterna för sin far och rent teoretiskt skulle jag kunna gått och lagt mig kl 22 och somnat kl 22.03 som vanligt. Men det tar tid att lära gamla hundar ligga igen när man precis lyckats få upp dem.
Igår kom jag därför rakt in i ett annat, roligt teveprogram som jag inte vet vad det heter, men som Kreativa mamman tipsade mig häromdagen och som jag är väldigt nöjd med. Det hela äger rum på Tv4+ vid 23-snåret och handlar om det mest odrägliga i kvinnoväg som höjt sina papiljottvågor över grannens staket och styrt upp deras liv sedan Miss Piggy var i ropet.
Hyacinth Bouquet, heter damen och efter fem minuters tittande lider man intensivt med hennes kuvade make. Sen kommer grannfrun in och henne vill man nästan gå in och hjälpa hålla kaffekoppen. Hon spiller gärna och hela tiden, av ren nervositet.
Hyacinth vill inget hellre än vara finare än hon är, slickar glatt uppåt och sparkar lite förstrött nedåt. Personerna nedåt måste ibland hållas varma för att rycka in när hon behöver hjälp med att nå sina mål uppåt och därför kan hon inte sparka så hårt. Hon använder mest spydiga kommentarer om deras oförmågor och tillkortakommanden.
Och det var väldigt bra för mig att titta på Hyacinth, för idag känner jag mig som en väldigt fin och god människa. Åtminstone i jämförelse...
Kram, nu skall jag cykla till jobbet!
Denna vecka förgyller emellertid barnen nätterna för sin far och rent teoretiskt skulle jag kunna gått och lagt mig kl 22 och somnat kl 22.03 som vanligt. Men det tar tid att lära gamla hundar ligga igen när man precis lyckats få upp dem.
Igår kom jag därför rakt in i ett annat, roligt teveprogram som jag inte vet vad det heter, men som Kreativa mamman tipsade mig häromdagen och som jag är väldigt nöjd med. Det hela äger rum på Tv4+ vid 23-snåret och handlar om det mest odrägliga i kvinnoväg som höjt sina papiljottvågor över grannens staket och styrt upp deras liv sedan Miss Piggy var i ropet.
Hyacinth Bouquet, heter damen och efter fem minuters tittande lider man intensivt med hennes kuvade make. Sen kommer grannfrun in och henne vill man nästan gå in och hjälpa hålla kaffekoppen. Hon spiller gärna och hela tiden, av ren nervositet.
Hyacinth vill inget hellre än vara finare än hon är, slickar glatt uppåt och sparkar lite förstrött nedåt. Personerna nedåt måste ibland hållas varma för att rycka in när hon behöver hjälp med att nå sina mål uppåt och därför kan hon inte sparka så hårt. Hon använder mest spydiga kommentarer om deras oförmågor och tillkortakommanden.
Och det var väldigt bra för mig att titta på Hyacinth, för idag känner jag mig som en väldigt fin och god människa. Åtminstone i jämförelse...
Kram, nu skall jag cykla till jobbet!
torsdag 30 juli 2009
Måste ha sårat en vattuman
Ibland vet man inte om man skall skratta eller gråta. Jag har inte gjort något av det, det stadiet är jag långt förbi. Nu är det krig och väpnat försvar som gäller, långt innan fienden ens har börjat slipa svärden.
Jag hade varit ute och tittat lite på min domäner ikväll, en av mina grannar kommenterade igår min, i mitt tycke ganska trevliga och lummiga, tomt med att "ja, här har du lite att göra, flicka lilla" och "vad har du där borta, en djungel, eller?".
Jag skrattade förtjust, grannsämjan skall behållas till varje pris, men knöt nävarna i fickan och gnisslade de tre visdomständer jag fortfarande har kvar att gnissla med.
Idag, när jag bearbetat förolämpningen lite, var jag ute och studerade objektivt hur här ser ut. Det duger, bestämde jag mig för. Ville jag haft en stäpp, hade jag köpt deras tomt.
Sen gick jag in och pysslade runt lite ostrukturerat när jag plötsligt hörde ett stillsamt ploppande från köket. Just plopp är jag för närvarande överkänslig mot, och jag anade genast ödlor i vassen eller ormar i hasseln eller vad det heter.
Mycket riktigt.
På köksgolvet hade jag en liten men snabbt växande sjö, och sannolikt kan mitt ältande om fukt i sovrummet trada ihjäl gamla diskmaskiner också. Den hade nämligen, mitt i sitt viktiga uppdrag, ställt in tofflorna och lagt klövarna i vädret. Tråkigt nog kom den inte på tanken att kasta in handduken, det hade kunnat göra lite nytta med tanke på allt vatten i köket.
I det här läget kunde jag lutat mig över köksbordet och brustit i gråt och det hade jag sannolikt gjort om jag inte blivit så härdad den sista tiden.
Jag lät istället ögonen smalna, tittade intensivt och föraktfullt på svikaren, tömde ur den (att slanga ut överskott på batterivätska ur motorcyklars batterier är kunskap man har nytta av, förr eller senare), torkade upp på golvet, gick in på nätet och beställde en ny diskmaskin på tretti.se och log elakt hela tiden.
Men jag undrar stillsamt vilken vattuman jag i förfluten tid har sårat så till den milda grad att han bestämt sig för att ta sådan gruvlig hämnd. Långsint liten fan. Men kom igen, bara!
Jag hade varit ute och tittat lite på min domäner ikväll, en av mina grannar kommenterade igår min, i mitt tycke ganska trevliga och lummiga, tomt med att "ja, här har du lite att göra, flicka lilla" och "vad har du där borta, en djungel, eller?".
Jag skrattade förtjust, grannsämjan skall behållas till varje pris, men knöt nävarna i fickan och gnisslade de tre visdomständer jag fortfarande har kvar att gnissla med.
Idag, när jag bearbetat förolämpningen lite, var jag ute och studerade objektivt hur här ser ut. Det duger, bestämde jag mig för. Ville jag haft en stäpp, hade jag köpt deras tomt.
Sen gick jag in och pysslade runt lite ostrukturerat när jag plötsligt hörde ett stillsamt ploppande från köket. Just plopp är jag för närvarande överkänslig mot, och jag anade genast ödlor i vassen eller ormar i hasseln eller vad det heter.
Mycket riktigt.
På köksgolvet hade jag en liten men snabbt växande sjö, och sannolikt kan mitt ältande om fukt i sovrummet trada ihjäl gamla diskmaskiner också. Den hade nämligen, mitt i sitt viktiga uppdrag, ställt in tofflorna och lagt klövarna i vädret. Tråkigt nog kom den inte på tanken att kasta in handduken, det hade kunnat göra lite nytta med tanke på allt vatten i köket.
I det här läget kunde jag lutat mig över köksbordet och brustit i gråt och det hade jag sannolikt gjort om jag inte blivit så härdad den sista tiden.
Jag lät istället ögonen smalna, tittade intensivt och föraktfullt på svikaren, tömde ur den (att slanga ut överskott på batterivätska ur motorcyklars batterier är kunskap man har nytta av, förr eller senare), torkade upp på golvet, gick in på nätet och beställde en ny diskmaskin på tretti.se och log elakt hela tiden.
Men jag undrar stillsamt vilken vattuman jag i förfluten tid har sårat så till den milda grad att han bestämt sig för att ta sådan gruvlig hämnd. Långsint liten fan. Men kom igen, bara!
På väg i skritt
Nu är stupröret provtryckt och jag är helt förälskad i firman som gjorde det. Vart kan man ringa klockan 8 på morgonen och förvänta sig att någon inställer sig kl 8.30? Inte till många.
Karlen jag pratade med när jag ringde var dessutom behäftad med stor kunskap i psykosocialt omhändertagande. Jag fick prata till punkt trots att rösten slog över i hysteri mellan varven, när jag gjorde en paus eller drog efter andan kastade han sig inte in i debatten utan lät mig hållas, bidade sin tid och presterade till och med lite tröstande och beklagande ljud mellan varven.
En halvtimme senare hade han väckt upp och skickat hem en rask och duktig man till mig som kom, sågade och segrade. Jag hade ett stuprör att vara stolt över, förstod jag, och en dagvattenledning som var rak och farbar som Nilen.
Vet inte om jag skall välja att glädjas över detta eller slå pannan mot tegelväggen i förtvivlan över att jag FORTFARANDE inte har kommit ett enda steg på vägen mot VAD som gör att det är blött om fötterna på väggarna i sovrummet.
Jag väljer att glädjas. Nu vet jag två saker det inte är och således är jag på väg mot målet, om inte med stormsteg så i allafall i rask skritt.
Karlen jag pratade med när jag ringde var dessutom behäftad med stor kunskap i psykosocialt omhändertagande. Jag fick prata till punkt trots att rösten slog över i hysteri mellan varven, när jag gjorde en paus eller drog efter andan kastade han sig inte in i debatten utan lät mig hållas, bidade sin tid och presterade till och med lite tröstande och beklagande ljud mellan varven.
En halvtimme senare hade han väckt upp och skickat hem en rask och duktig man till mig som kom, sågade och segrade. Jag hade ett stuprör att vara stolt över, förstod jag, och en dagvattenledning som var rak och farbar som Nilen.
Vet inte om jag skall välja att glädjas över detta eller slå pannan mot tegelväggen i förtvivlan över att jag FORTFARANDE inte har kommit ett enda steg på vägen mot VAD som gör att det är blött om fötterna på väggarna i sovrummet.
Jag väljer att glädjas. Nu vet jag två saker det inte är och således är jag på väg mot målet, om inte med stormsteg så i allafall i rask skritt.
Ihjältradning av get
Natten har ägnats åt djupa tankar om väta och dess orsaker. Sannolikt är merparten av er djupt ointresserade av både väta och dess orsaker, men jag har för avsikt att tjata vidare om ämnet ett tag till, åtminstone i detta inlägg, för det lindrar min ångest och minskar därmed köerna i sjukvårdssystemet, trots att det hela skulle kunna trada ihjäl gamla getter.
(Och för er som bor norr om Eslöv och inte vet på vilka sätt vi i Skåne plågar ihjäl våra husdjur kan jag avslöja hur ihjältradning av getter går till:
Man samlar ihop en lagom flock, inte för många för då hör kanske inte alla och då är inte metoden effektiv. Flocken ställs upp framför en liten scen, en vanlig eu-pall kan räcka, och där ställer människan sig. Sedan pratar människan en stund om något helt oväsentligt för de flesta, människor såväl som getter, t ex mina husproblem, oerhört besvärliga myggbett, dess sårbildningar och eventuella risker med massmyggbett sedda ur i ett pandemiperspektiv, huruvida bananer blivit mer böjda sedan vi kom med i EU eller något liknande. Efter en stund, väldigt kort i husproblemsfallet, ramlar den första geten ihop, stel som en pinne och med klövarna i vädret. Sen kommer resten.
För säkerhets skull pratar man på ett tag till efter att sista geten ramlat, ibland skendör de nämligen bara för att när snacket är slut, glatt skutta upp och fortsätta sina liv som om inget har hänt.)
Inatt har jag tagit följande beslut:
Golvlisterna är borttagna och jag har borrat upp ordentliga borrhål, med sexans borr på 15 cm mellanrum för att ventilera.
Jag kommer att ringa Ocab och beställa tid för fuktutredning, den avancerade sorten (inte bara mätning) och därefter försöka få ut en firma som kan sparka loss mitt stuprör och rensa evenuellt stopp.
Sen vet jag inte mer, natten tog slut när jag hade räknat ut allt detta.
Kram från Mulle Meck
(Och för er som bor norr om Eslöv och inte vet på vilka sätt vi i Skåne plågar ihjäl våra husdjur kan jag avslöja hur ihjältradning av getter går till:
Man samlar ihop en lagom flock, inte för många för då hör kanske inte alla och då är inte metoden effektiv. Flocken ställs upp framför en liten scen, en vanlig eu-pall kan räcka, och där ställer människan sig. Sedan pratar människan en stund om något helt oväsentligt för de flesta, människor såväl som getter, t ex mina husproblem, oerhört besvärliga myggbett, dess sårbildningar och eventuella risker med massmyggbett sedda ur i ett pandemiperspektiv, huruvida bananer blivit mer böjda sedan vi kom med i EU eller något liknande. Efter en stund, väldigt kort i husproblemsfallet, ramlar den första geten ihop, stel som en pinne och med klövarna i vädret. Sen kommer resten.
För säkerhets skull pratar man på ett tag till efter att sista geten ramlat, ibland skendör de nämligen bara för att när snacket är slut, glatt skutta upp och fortsätta sina liv som om inget har hänt.)
Inatt har jag tagit följande beslut:
Golvlisterna är borttagna och jag har borrat upp ordentliga borrhål, med sexans borr på 15 cm mellanrum för att ventilera.
Jag kommer att ringa Ocab och beställa tid för fuktutredning, den avancerade sorten (inte bara mätning) och därefter försöka få ut en firma som kan sparka loss mitt stuprör och rensa evenuellt stopp.
Sen vet jag inte mer, natten tog slut när jag hade räknat ut allt detta.
Kram från Mulle Meck
onsdag 29 juli 2009
Mög-hus
Min dag har inte varit jättebra. Det känns litegrann som kräftgång, jag går hela tiden, men kommer varken framåt eller bakåt. Mer i sidled, liksom. Det enda positiva är att jag bränner kalorier hela tiden, man får se det så.
Anticimex-killen var här idag och kliade sig i huvudet. Fukt råder i sovrummet, runt golvlisten, men det visste jag sedan innan, med hjälp av näsan. Nu vet jag det också med hjälp av en mätapparat. Är inte direkt gladare för det.
Han hade inget tips om hur jag skulle gå vidare.
Under eftermiddagen har jag undersökt hur mitt dagvattensystem ser ut och fått fram att mitt stuprör går ned i en dagvattenledning. Sannolikt - förhoppningsvis, tror jag - är det stopp i stupröret och så har vatten istället runnit ut mot husgrunden med fukt som följd.
Är det så är det himla bra om jag åtgärdar det. Fast hur? Jag har kommit så långt att jag har lossat stupröret från väggen, men de olika delarna vill inte skiljas åt. De klamrar sig fast vid varandra som om det gäller livet. Min tanke var annars att jag skulle leda ut röret mot gräsmattan ett tag, för att lösa det akuta. Går inte.
En granne har engagerats i det hela. Han kunde inte heller.
Imorgon får jag väl panikringa till Ocab eller Puls och be dem komma och rädda mig innan de stora regnen kommer igen, för då seglar väl sängen iväg med mig, om jag ligger i den,
Åh, vad jag är trött på att vara ensam husägare, just nu.
Anticimex-killen var här idag och kliade sig i huvudet. Fukt råder i sovrummet, runt golvlisten, men det visste jag sedan innan, med hjälp av näsan. Nu vet jag det också med hjälp av en mätapparat. Är inte direkt gladare för det.
Han hade inget tips om hur jag skulle gå vidare.
Under eftermiddagen har jag undersökt hur mitt dagvattensystem ser ut och fått fram att mitt stuprör går ned i en dagvattenledning. Sannolikt - förhoppningsvis, tror jag - är det stopp i stupröret och så har vatten istället runnit ut mot husgrunden med fukt som följd.
Är det så är det himla bra om jag åtgärdar det. Fast hur? Jag har kommit så långt att jag har lossat stupröret från väggen, men de olika delarna vill inte skiljas åt. De klamrar sig fast vid varandra som om det gäller livet. Min tanke var annars att jag skulle leda ut röret mot gräsmattan ett tag, för att lösa det akuta. Går inte.
En granne har engagerats i det hela. Han kunde inte heller.
Imorgon får jag väl panikringa till Ocab eller Puls och be dem komma och rädda mig innan de stora regnen kommer igen, för då seglar väl sängen iväg med mig, om jag ligger i den,
Åh, vad jag är trött på att vara ensam husägare, just nu.
Morning has broken
Och jag känner mig också lite broken.
Igår natt när väninnorna (som ordentligt lagat mat till mig, serverat och dukat av) åkt hem, satte jag mig en stund vid datorn för att säga godnatt till resten av världen via Facebook.
Vet inte om det är normalt att man, trots att man är så trött att man måste hålla i sig med ena handen i skrivbordet för att inte råka ut för någon otäck fallolycka om man somnar framför skärmen, ÄNDÅ känner att man måste kolla om någon har skrivit ett inlägg, skickat ett meddelande, gjort någon test, vunnit något på poker, slagit rekord i Tetris eller gjort något annat som det är oerhört viktigt för mig att få reda på.
Jag tror inte det.
Förmodligen är det något som man får lägga många terapitimmar på att bli av med, trots att det som alltid gick snabbt att hamna i fördärvet, men jag drar i det sen. När fuktproblemet är löst. En sak i taget.
Efter bloggen och Facebook gick jag och lade mig, men råkade slå på tjockteven i sovrummet på vägen. Man somnar så fint när teven pratar på. Den vuxna människans godnattsagotant. Fast igår var det godnattsagofarbröder, jag hamnade mitt i Mash. Minns ni Mash? Jag har inte sett programmet sedan jag vet inte när, 70-talet? Inte kunde man avspisa en gammal vän som man inte träffat på 35 år så där hursomhelst, det hade ju varit direkt oartigt.
Jag tittade noga igenom allt och skrattade hela tiden, om det var kul eller inte.
Sen kom "allå, allå, emliga armén". Det hade jag inte sett sedan 80-talet men jag kände igen alla: Yvette och René och elaka svärmodern, Helga och vad de nu hette allt. Jag tror de kände igen mig också, för vi hade en mycket trevlig stund.
Efter det stängde jag av teven innan jag fick syn på vad nästa program var, för annars hade jag väl suttit där och tittat än.
Då kunde jag inte sova. Det kunde jag däremot för en stund sedan när klockan ringde.
Hur märkligt arrangerat är inte livet?
Igår natt när väninnorna (som ordentligt lagat mat till mig, serverat och dukat av) åkt hem, satte jag mig en stund vid datorn för att säga godnatt till resten av världen via Facebook.
Vet inte om det är normalt att man, trots att man är så trött att man måste hålla i sig med ena handen i skrivbordet för att inte råka ut för någon otäck fallolycka om man somnar framför skärmen, ÄNDÅ känner att man måste kolla om någon har skrivit ett inlägg, skickat ett meddelande, gjort någon test, vunnit något på poker, slagit rekord i Tetris eller gjort något annat som det är oerhört viktigt för mig att få reda på.
Jag tror inte det.
Förmodligen är det något som man får lägga många terapitimmar på att bli av med, trots att det som alltid gick snabbt att hamna i fördärvet, men jag drar i det sen. När fuktproblemet är löst. En sak i taget.
Efter bloggen och Facebook gick jag och lade mig, men råkade slå på tjockteven i sovrummet på vägen. Man somnar så fint när teven pratar på. Den vuxna människans godnattsagotant. Fast igår var det godnattsagofarbröder, jag hamnade mitt i Mash. Minns ni Mash? Jag har inte sett programmet sedan jag vet inte när, 70-talet? Inte kunde man avspisa en gammal vän som man inte träffat på 35 år så där hursomhelst, det hade ju varit direkt oartigt.
Jag tittade noga igenom allt och skrattade hela tiden, om det var kul eller inte.
Sen kom "allå, allå, emliga armén". Det hade jag inte sett sedan 80-talet men jag kände igen alla: Yvette och René och elaka svärmodern, Helga och vad de nu hette allt. Jag tror de kände igen mig också, för vi hade en mycket trevlig stund.
Efter det stängde jag av teven innan jag fick syn på vad nästa program var, för annars hade jag väl suttit där och tittat än.
Då kunde jag inte sova. Det kunde jag däremot för en stund sedan när klockan ringde.
Hur märkligt arrangerat är inte livet?
tisdag 28 juli 2009
Ja, alltså...
Idag blev jag intervjuad i ungefär en timme av en radiokanal. Det var mick under näsan och svåra frågor i ett kör, och när vi hade kommit ungefär halvvägs märkte jag att jag började alla mina svar med "Ja, alltså...". Hur begåvat lät det på en skala? Och varifrån kom det?
Jag har genomgått mediaträningsutbildningar i förfluten tid på mina arbetsgivares bekostnad för många, många pengar. Dessa har lärt mig att behärska min lust att titta uppåt till vänster när jag funderar, åtminstone när jag har en filmkamera framför näsan. Jag har slutat kasta med håret när jag tycker frågan är jobbig och jag ler absolut inte vänligt när jag skall referera katastrofer för att jag känner mig nervös. Allt det har jag lyckats lära mig.
Var i hela friden har jag då helt plötsligt fått "ja, alltså..." ifrån?
När jag väl hade börjat tänka på vad jag sa i början av varje mening, kunde jag självfallet inte säga något annat än just det i mitten respektive slutet av varje mening också.
Jag tror det blir en rolig och bra intervju. Noooot.
Jag har genomgått mediaträningsutbildningar i förfluten tid på mina arbetsgivares bekostnad för många, många pengar. Dessa har lärt mig att behärska min lust att titta uppåt till vänster när jag funderar, åtminstone när jag har en filmkamera framför näsan. Jag har slutat kasta med håret när jag tycker frågan är jobbig och jag ler absolut inte vänligt när jag skall referera katastrofer för att jag känner mig nervös. Allt det har jag lyckats lära mig.
Var i hela friden har jag då helt plötsligt fått "ja, alltså..." ifrån?
När jag väl hade börjat tänka på vad jag sa i början av varje mening, kunde jag självfallet inte säga något annat än just det i mitten respektive slutet av varje mening också.
Jag tror det blir en rolig och bra intervju. Noooot.
Konstruktiva beslut
Innan jag gick till jobbet imorse stod jag och tittade på resterna från mitt kalhuggande av ligustern igår. Det blev tomt och väldigt bra där busken stått, mycket luftigt. Av någon anledning, antingen var jag väldigt trött eller väldigt blödig igår kväll, så lät jag en stam stå kvar och den vajade stolt i rabatten som den ståndaktige tennsoldaten med sina 6-7 stupade kamrater vid fötterna. Att låta den leva kändes rätt igår, men idag känner jag annorlunda.
Idag har jag nämligen släppt allt vad sentimentalitet och medlidande heter vad gäller växtlighet och naturens rätt att existera, och det hela har förvandlats till ett krig där endast en kan vinna.
Jag.
Således har jag bestämt att även tennsoldaten skall dö.
Dessutom har jag utökade planer på att rensa och röja i djungeln som lindar in min boning och skapar en tropisk miljö på den skånska slätten, så när jag ändå var igång och fattade konstruktiva beslut imorse, passade jag på att kontakta renhållningsföretaget på orten och be om ett ändrat soptunneabonnemang.
Från och med så fort det bara går får sopkillarna hämta min trädgårdstunna VARJE vecka istället för varannan. Och den skall fyllas, det skall jag bli kvinna för. De kommande 7 veckorna lär det inte bli några som helst problem att fylla tunnan, för jag har svarta sopsäckar ståendes lite överallt på tomten, fullproppade och stinna som saccosäckar, tålmodigt väntande på att förflyttas till de sälla jaktmarkerna på återvinningsstationen.
Egentligen skulle jag passa på och slå till med en rejäl trädgårdsfest nu när jag plötsligt har sittplatser till många. Man tar sig en fylld svart sopsäck helt enkelt, undviker (förslagsvis) de alltför påtagligt utstickande grenarna, i synnerhet de med taggar på, puffar till säcken lite, kontrollerar att det inte finns ett gråsuggebo, en myrstack eller familjen Tvestjärt på sommarkoloni i något av sopsäcksvecken, och slår sig ned.
Det kan tyckas osmakligt men jag tror det blir värst i början av festkvällen, när man inte känner alla som bor i den säck man har valt. Sen, när man förbrödrat sig lite med vin- och smulspill, blir man som kompisar och kanske till och med känner en själarnas förening med krypen. Vilket minsann inte alltid händer i den helt mänskliga tillvaron.
Och även detta kan jag tacka mitt fuktangripna sovrum för. Jag kan snart rekommendera alla att skaffa sig lite fukt i väggarna, så mycket gott som det för med sig! :-)
Idag har jag nämligen släppt allt vad sentimentalitet och medlidande heter vad gäller växtlighet och naturens rätt att existera, och det hela har förvandlats till ett krig där endast en kan vinna.
Jag.
Således har jag bestämt att även tennsoldaten skall dö.
Dessutom har jag utökade planer på att rensa och röja i djungeln som lindar in min boning och skapar en tropisk miljö på den skånska slätten, så när jag ändå var igång och fattade konstruktiva beslut imorse, passade jag på att kontakta renhållningsföretaget på orten och be om ett ändrat soptunneabonnemang.
Från och med så fort det bara går får sopkillarna hämta min trädgårdstunna VARJE vecka istället för varannan. Och den skall fyllas, det skall jag bli kvinna för. De kommande 7 veckorna lär det inte bli några som helst problem att fylla tunnan, för jag har svarta sopsäckar ståendes lite överallt på tomten, fullproppade och stinna som saccosäckar, tålmodigt väntande på att förflyttas till de sälla jaktmarkerna på återvinningsstationen.
Egentligen skulle jag passa på och slå till med en rejäl trädgårdsfest nu när jag plötsligt har sittplatser till många. Man tar sig en fylld svart sopsäck helt enkelt, undviker (förslagsvis) de alltför påtagligt utstickande grenarna, i synnerhet de med taggar på, puffar till säcken lite, kontrollerar att det inte finns ett gråsuggebo, en myrstack eller familjen Tvestjärt på sommarkoloni i något av sopsäcksvecken, och slår sig ned.
Det kan tyckas osmakligt men jag tror det blir värst i början av festkvällen, när man inte känner alla som bor i den säck man har valt. Sen, när man förbrödrat sig lite med vin- och smulspill, blir man som kompisar och kanske till och med känner en själarnas förening med krypen. Vilket minsann inte alltid händer i den helt mänskliga tillvaron.
Och även detta kan jag tacka mitt fuktangripna sovrum för. Jag kan snart rekommendera alla att skaffa sig lite fukt i väggarna, så mycket gott som det för med sig! :-)
"I have a dream"
Inatt drömde jag att jag var och tittade på en lägenhet. Sannolikt ett uttryck för att jag är fed-up på huset och de ständiga problem, rivsår, avbrutna naglar och muskelvärkar jag har som ett resultat av detsamma.
Det var en femrumslägenhet jag kollade på och en äldre man bodde där (han var kvar, låg i sängen och tittade på när jag gick runt) så inredningen var först inte speciellt trendig, men mot slutet av visningen jackade den upp sig och helt plötsligt dök det upp svart marmorgolv i köket och skeppsgolv i vardagsrummet. Oklart hur det gick till men jag ifrågasatte inte. Jag kände att jag blev av med två rejäla projekt, det låg kork- och plastmattor i de aktuella rummen i början av min rundtur.
Det fanns två kök eftersom lägenheten var en ihopbyggd 3:a och 2:a och enligt uppgift fanns det också två badrum. Jag hann emellertid bara titta på det ena, för rätt som det var när jag vandrade runt och beundrade blomtapeterna från 1942, så tappade jag en tand i underkäken.
Och som alla vet som har haft tandställning, så kan man dra ut en tand och därefter flyttar sig snällt övriga tänder, åtminstone med hjälp av tandställning, så att tandraden antar önskat utseende. I mitt fall behövdes ingen tandställning och ett halvårs väntan, tänderna började byta plats med varandra ändå, direkt.
När jag letat mig fram till ett av de två badrummen (som hade ljusblått porslin och tapeter, huuu...) så såg den undre tandraden ut som om om någon 3-åring fått i uppgift att kasta in gaddarna. Med vänster hand. Iklädd Lovikka-vantar. Och med ögonen förbundna.
Det var INTE snyggt.
Men, jag hetsade inte upp mig, jag tog den förlorade tanden och stoppade den i fickan och tänkte att den kan tandläkaren nog gräva fast igen sen och då blir allt bra.
Sen vaknade jag, vilket grämde mig, för hade jag väntat en stund till i badrummet, så tror jag att porslinet hade blivt vitt, det hade blivit skeppsgolv där inne också, snyggt kakel på väggarna och kanske hade det dykt upp en liten bastu. Himla retfullt.
Vad betyder detta? Kan man på något sätt tolka det som att Bahamas är inblandat?
Det var en femrumslägenhet jag kollade på och en äldre man bodde där (han var kvar, låg i sängen och tittade på när jag gick runt) så inredningen var först inte speciellt trendig, men mot slutet av visningen jackade den upp sig och helt plötsligt dök det upp svart marmorgolv i köket och skeppsgolv i vardagsrummet. Oklart hur det gick till men jag ifrågasatte inte. Jag kände att jag blev av med två rejäla projekt, det låg kork- och plastmattor i de aktuella rummen i början av min rundtur.
Det fanns två kök eftersom lägenheten var en ihopbyggd 3:a och 2:a och enligt uppgift fanns det också två badrum. Jag hann emellertid bara titta på det ena, för rätt som det var när jag vandrade runt och beundrade blomtapeterna från 1942, så tappade jag en tand i underkäken.
Och som alla vet som har haft tandställning, så kan man dra ut en tand och därefter flyttar sig snällt övriga tänder, åtminstone med hjälp av tandställning, så att tandraden antar önskat utseende. I mitt fall behövdes ingen tandställning och ett halvårs väntan, tänderna började byta plats med varandra ändå, direkt.
När jag letat mig fram till ett av de två badrummen (som hade ljusblått porslin och tapeter, huuu...) så såg den undre tandraden ut som om om någon 3-åring fått i uppgift att kasta in gaddarna. Med vänster hand. Iklädd Lovikka-vantar. Och med ögonen förbundna.
Det var INTE snyggt.
Men, jag hetsade inte upp mig, jag tog den förlorade tanden och stoppade den i fickan och tänkte att den kan tandläkaren nog gräva fast igen sen och då blir allt bra.
Sen vaknade jag, vilket grämde mig, för hade jag väntat en stund till i badrummet, så tror jag att porslinet hade blivt vitt, det hade blivit skeppsgolv där inne också, snyggt kakel på väggarna och kanske hade det dykt upp en liten bastu. Himla retfullt.
Vad betyder detta? Kan man på något sätt tolka det som att Bahamas är inblandat?
måndag 27 juli 2009
Förhoppningsfull
Har idag med hjälp av långrandiga förklaringar, hjärteknipande böner, uppgivna snyftningar och slutligen desperata vädjanden om systerlig förståelse, fått en tjej på Anticimex att fixa hit en fuktbevandrad kille redan på onsdag kväll. De hade annars inte tid på länge. Även i Anticimex personalavtal står det något om rättigheter till semester, märkligt nog. Finns det ingen som arbetar bara på grundval av plikt, ansvar och obändig arbetslust nuförtiden? Tydligen inte.
Nåväl, det löste sig och hade jag kunnat krama och hissa henne så som vi kvinnor pläga göra, hade jag gjort det. Nu fick jag begränsa mig till att bara jubla och hon verkade vara nöjd och glad med det.
Men en seger leder alltid till mer arbete, säger ett gammalt förortsordspråk. Ikväll har jag därför ägnat två timmar åt att såga ned en liguster from hell, som växer, förlåt VÄXTE, på utsidan av det ena hörnet av den drabbade sovrumsväggen. Jag är nämligen smart och satte mig ned och försökte tänka som en fuktkille och det var inte så svårt. Jag räknade snabbt ut att först vill han säkert titta på insidan av rummet, sen vill han titta på utsidan. Och då kan det ligga mig i fatet om vegetationen ser ut som en del av en övergödd tropikskog. Sannolikt skulle han pekat på ligustern och sagt att "där har vi anledningen till fukten i väggen, nu gäller inte försäkringen.
Ha!"
Men si det går inte nu, för nu finns inte mer än en kraftig stubbe kvar. Rent och fritt.
När jag hade sågat ned den, hade jag hela gräsmattan full med trädgrenar. Det såg inte fint ut och säkert hade även det kunnat ligga mig i fatet. "Här bor det ett slarvigt fruntimmer", kunde han tänka och sedan säga att "är man så här slarvig gäller inte försäkringen. Ha!"
Men det går inte heller, för nu har jag för hand styckat upp alla trädgrenar och kvistar i små söta beståndsdelar som är ordentligt placerade i svarta sopsäckar. Sedan rensade jag lite ogräs från plattsättningen, så han inte skulle kunna använda dessa emot mig, den där överdrivet petige fuktkillen. Och slutligen klippte jag gräsmattan också, så nu framstår jag som rena föredömet och det skulle inte förvåna mig om han vill ta en bild på mig framför huset och ha på omslaget till Anticimex jubileumstidning med rubriken "Århundradets mönsterkund!" Eller något.
Imorgon kommer häckklipparligan över, åtminstone delar av den, och då skall vi rensa hängrännan ovanför sovrummet också. Det har jag aldrig gjort förut, på de 8 år jag har bott här, så nu är det dags. De vet för övrigt inte om detta, de tror att de bara skall få komma hit och bjuda mig på middag, så det blir en rolig överraskning för dem.
Sen kommer jag att bjuda upp fuktkillen på taket och servera honom en öl som han kan få dricka ur hängrännan om han vill. Så ren kommer den att vara när häckklipparligan är klar.
Och då kommer han att säga att "här har vi en helt oskyldig kvinna som orättvist drabbats av fuktskador. Hon måste få allt åtgärdat gratis och kanske att vi skall betala henne lite för olägenheten att få sitt sovrum renoverat. Några tiotusen kronor eller så. Eller en resa till Bahamas. "
När jag tänker efter har jag verkligen haft tur som drabbats av fuktskador i sovrummet!
Nåväl, det löste sig och hade jag kunnat krama och hissa henne så som vi kvinnor pläga göra, hade jag gjort det. Nu fick jag begränsa mig till att bara jubla och hon verkade vara nöjd och glad med det.
Men en seger leder alltid till mer arbete, säger ett gammalt förortsordspråk. Ikväll har jag därför ägnat två timmar åt att såga ned en liguster from hell, som växer, förlåt VÄXTE, på utsidan av det ena hörnet av den drabbade sovrumsväggen. Jag är nämligen smart och satte mig ned och försökte tänka som en fuktkille och det var inte så svårt. Jag räknade snabbt ut att först vill han säkert titta på insidan av rummet, sen vill han titta på utsidan. Och då kan det ligga mig i fatet om vegetationen ser ut som en del av en övergödd tropikskog. Sannolikt skulle han pekat på ligustern och sagt att "där har vi anledningen till fukten i väggen, nu gäller inte försäkringen.
Ha!"
Men si det går inte nu, för nu finns inte mer än en kraftig stubbe kvar. Rent och fritt.
När jag hade sågat ned den, hade jag hela gräsmattan full med trädgrenar. Det såg inte fint ut och säkert hade även det kunnat ligga mig i fatet. "Här bor det ett slarvigt fruntimmer", kunde han tänka och sedan säga att "är man så här slarvig gäller inte försäkringen. Ha!"
Men det går inte heller, för nu har jag för hand styckat upp alla trädgrenar och kvistar i små söta beståndsdelar som är ordentligt placerade i svarta sopsäckar. Sedan rensade jag lite ogräs från plattsättningen, så han inte skulle kunna använda dessa emot mig, den där överdrivet petige fuktkillen. Och slutligen klippte jag gräsmattan också, så nu framstår jag som rena föredömet och det skulle inte förvåna mig om han vill ta en bild på mig framför huset och ha på omslaget till Anticimex jubileumstidning med rubriken "Århundradets mönsterkund!" Eller något.
Imorgon kommer häckklipparligan över, åtminstone delar av den, och då skall vi rensa hängrännan ovanför sovrummet också. Det har jag aldrig gjort förut, på de 8 år jag har bott här, så nu är det dags. De vet för övrigt inte om detta, de tror att de bara skall få komma hit och bjuda mig på middag, så det blir en rolig överraskning för dem.
Sen kommer jag att bjuda upp fuktkillen på taket och servera honom en öl som han kan få dricka ur hängrännan om han vill. Så ren kommer den att vara när häckklipparligan är klar.
Och då kommer han att säga att "här har vi en helt oskyldig kvinna som orättvist drabbats av fuktskador. Hon måste få allt åtgärdat gratis och kanske att vi skall betala henne lite för olägenheten att få sitt sovrum renoverat. Några tiotusen kronor eller så. Eller en resa till Bahamas. "
När jag tänker efter har jag verkligen haft tur som drabbats av fuktskador i sovrummet!
Överraskningspresent
Idag vid lunchtid fick jag plötsligt besök av väninnorna Pyttan och Handywoman som hade vägarna förbi mitt kontor och ville pigga upp mig på min första arbetsdag efter semestern. Jag blev både överraskad och glad och, som alla kvinnor över 13 år när de möter en bekant, så jublade vi, kramades och hissade varandra i luften som om det var 10 år och ett världskrig sedan sist. I själva verket sågs vi så sent som igår.
När killar över 13 möts säger de "öööh", dunkar knytnävarna mot varandra (om det var ett tag sedan de sågs sist) eller ger varandra en hockeytackling (om de verkligen uppskattar mötet), men det är en annan historia.
När jag slängde mig om halsen på Handywoman kände jag att hennes ryggrad var hård som ett stålrör. Här snackar vi seriös gymträning, tänkte jag, tills jag såg att ryggraden stack upp litegrann i nacken och dessutom var grön.
Det visade sig att damerna kraftfullt irriterat sig på min avsaknad av sopsäcksvagn när de arbetade i min trädgård senast och således hade de köpt en sådan till mig som överraskningspresent. Handywoman höll den bakom ryggen för att förhöja presenteffekten något och det var alltså den gröna, hårda vagnen jag hade klämt på, kramat på och försökt hissa.
Jag tycker mycket om presenter och jag blev väldigt glad för sopsäcksvagnen. Den har hjul (som jag skall montera på när jag kommer hem) och vi kom på att jag nog kunde hänga på vagnen på pakethållaren på min cykel och använda sopsäcken till att transportera riktiga saker i, inte bara trädgårdsavfall.
Kanske kan jag rentav stoppa ned någon av damerna, om de skulle ha behov av transport hem någonstans från eller till en sen kväll.
Ringer dottern mitt i natten och vill bli hämtad så tar jag cykeln och vagnen och hämtar upp henne.
Har hon en väninna med sig lånar jag en vagn till och gör ett litet tåg av det hela.
Vill jag fara ut på cykelsemester kan jag packa bagaget i sopsäcken.
Fodrar jag sopsäcken kan jag nog sova i den också.
Möjligheterna är oändliga!
Nu hoppas jag bara att väninnorna snart skall börja reta sig på att jag inte har en lövsug, för det skulle vara ett ypperligt komplement till min sopsäcksvagn...
När killar över 13 möts säger de "öööh", dunkar knytnävarna mot varandra (om det var ett tag sedan de sågs sist) eller ger varandra en hockeytackling (om de verkligen uppskattar mötet), men det är en annan historia.
När jag slängde mig om halsen på Handywoman kände jag att hennes ryggrad var hård som ett stålrör. Här snackar vi seriös gymträning, tänkte jag, tills jag såg att ryggraden stack upp litegrann i nacken och dessutom var grön.
Det visade sig att damerna kraftfullt irriterat sig på min avsaknad av sopsäcksvagn när de arbetade i min trädgård senast och således hade de köpt en sådan till mig som överraskningspresent. Handywoman höll den bakom ryggen för att förhöja presenteffekten något och det var alltså den gröna, hårda vagnen jag hade klämt på, kramat på och försökt hissa.
Jag tycker mycket om presenter och jag blev väldigt glad för sopsäcksvagnen. Den har hjul (som jag skall montera på när jag kommer hem) och vi kom på att jag nog kunde hänga på vagnen på pakethållaren på min cykel och använda sopsäcken till att transportera riktiga saker i, inte bara trädgårdsavfall.
Kanske kan jag rentav stoppa ned någon av damerna, om de skulle ha behov av transport hem någonstans från eller till en sen kväll.
Ringer dottern mitt i natten och vill bli hämtad så tar jag cykeln och vagnen och hämtar upp henne.
Har hon en väninna med sig lånar jag en vagn till och gör ett litet tåg av det hela.
Vill jag fara ut på cykelsemester kan jag packa bagaget i sopsäcken.
Fodrar jag sopsäcken kan jag nog sova i den också.
Möjligheterna är oändliga!
Nu hoppas jag bara att väninnorna snart skall börja reta sig på att jag inte har en lövsug, för det skulle vara ett ypperligt komplement till min sopsäcksvagn...
Another day in paradise
Ja, så var det dags igen! Arbetsvecka och tidiga morgnar.
I och för sig har jag varit uppe tidiga morgnar även under semestern, brukar gå upp en stund vid 7-tiden, men, och här är skillnaden total, jag har kunnat GÅ OCH LÄGGA MIG IGEN sen.
Jag tror det blir mycket svårt att dra på mig nattmössan på kontoret vid halvåttatiden och be kollegorna väcka mig framåt halvelva. För att inte tala om hur obekvämt det blir att sova på kontorsstolen. Den är ungefär lika sovvänlig som flygstolarna på en charterresa. Möjligen att benutrymmet under skrivbordet är bättre.
För övrigt blir man lätt kall när man sitter och sover på en stol och det blir väldigt besvärligt att försöka präga ned både dunkudde- och täcke i cykelkorgen. Där ligger nämligen redan handväskan och ett par extraskor som jag måste ha med mig eftersom jag tänker ha högklackat igen, för första gången den här sommaren. Det finns en risk att inte fötterna orkar med det en hel dag. Fotvalven har säkert fallit ned och intagit plattfotsstatus av ren bekvämlighet efter allt hasande i slip-ins och flip-flops och vad det nu heter allt.
Kanske skall jag mjukstarta och komma i mina innetofflor? När jag har sovit färdigt vid tio-halvelva? Jag får se hur jag gör...
I och för sig har jag varit uppe tidiga morgnar även under semestern, brukar gå upp en stund vid 7-tiden, men, och här är skillnaden total, jag har kunnat GÅ OCH LÄGGA MIG IGEN sen.
Jag tror det blir mycket svårt att dra på mig nattmössan på kontoret vid halvåttatiden och be kollegorna väcka mig framåt halvelva. För att inte tala om hur obekvämt det blir att sova på kontorsstolen. Den är ungefär lika sovvänlig som flygstolarna på en charterresa. Möjligen att benutrymmet under skrivbordet är bättre.
För övrigt blir man lätt kall när man sitter och sover på en stol och det blir väldigt besvärligt att försöka präga ned både dunkudde- och täcke i cykelkorgen. Där ligger nämligen redan handväskan och ett par extraskor som jag måste ha med mig eftersom jag tänker ha högklackat igen, för första gången den här sommaren. Det finns en risk att inte fötterna orkar med det en hel dag. Fotvalven har säkert fallit ned och intagit plattfotsstatus av ren bekvämlighet efter allt hasande i slip-ins och flip-flops och vad det nu heter allt.
Kanske skall jag mjukstarta och komma i mina innetofflor? När jag har sovit färdigt vid tio-halvelva? Jag får se hur jag gör...
söndag 26 juli 2009
Ånga över gatan
Jag är väldigt nöjd med mitt badrum. Det tål påfrestningar motsvarande en soldat i ryska vinterkriget. Trots att vi bara är tre personer i hushållet tror jag att badrummet utsätts för högre belastning än vilket kommunalt badhus som helst.
En vanlig sommarlovsdag ser det ut så här:
En vanlig sommarlovsdag ser det ut så här:
- Först duschar dottern i vilket ingår tvätt av långt hår. När hon är klar är hela gatan insvept i ånga. Lokalradion har slutat gå ut med extrainsatta vädervarningar, de har lärt sig vem det är som härjat i badrummet.
- Sen kommer sonen in och duschar. I detta ingår tvätt av halvlångt hår. Vid det här laget duggregnar det på vår gata, trots att solen skiner på gatan bredvid.
- Sen kommer jag in i badrummet men jag raggartvättar mig, för jag vet att jag skall springa senare på dagen och att jag kommer att duscha då. Och jag är minsann inte sån att jag vill slösa med dricksvatten, naturresurser och orsaka klimatförändringar, jag inte.
(Och utöver det så blir jag himla torr varje gång gumkroppen möter vattendroppar och en dusch om dagen får räcka. Annars fjällar jag bort.) - När jag är klar har dottern kommit på att hon skall ut och springa. Sen måste hon duscha. Se vidare punkt 1 ovan.
- Sonen går på fotbollsträning. Kommer hem och ser ut som om han krupit omkring i en kompostbehållare i två timmar. Han MÅSTE duscha. Inklusive tvätt igen av halvlångt hår.
- Däremellan har jag sprungit och när jag kommer hem så duschar jag, om jag behöver eller ej.
Om det hade börjat växa tång ur golvbrunnen så hade jag inte blivit förvånad.
Tilläggas bör att det bara ser ut så här varannan vecka. Övriga veckor är barnen hos sin pappa och då duggregnar det på den gatan. Och på min golvbrunn växer det under samma tid spindelnät.
Dåliga skor
Det blev faktiskt sol ändå, sannolikt för att sankte Per ansåg att detta var det enklare uppdraget jämfört med att vaska fram en karl som kan bära och hålla när jag bygger om huset.
Synd på ett sätt, för jag hade hunnit glädja mig åt det ombyggda köket, men jag har funnit mig i mitt öde och legat i stolstolen istället. Ingen kan säga att jag inte är flexibel och anpassningsbar.
Det gick så erbarmligt dåligt att jogga 6 km igår men det kändes så makalöst härligt att duscha, dricka ett glas vin och äta middag efteråt, så jag tror jag skall göra om bedriften. Förr eller senare, förmodigen senare, blir jag väl så pass tränad att jag inte ser hela livet passera revy varje gång jag är ute med joggingskorna på.
Förr i tiden kunde jag gå från helt otränad hösäck till att springa en halvmara på några månader. Jag började lite lätt med att springa 3 km 3 gånger och sedan var jag igång. Den här gången har jag sprungit 3 km ca 30 gånger och den enda framgång jag uppnått är att jag nästan slipper blodsmaken i munnen.
Har ingen aning om vad detta kan bero på. Måste vara skornas fel. Eller om de har lagt om vägarna så att det är mer uppförsbackar nu än förr om åren?
Synd på ett sätt, för jag hade hunnit glädja mig åt det ombyggda köket, men jag har funnit mig i mitt öde och legat i stolstolen istället. Ingen kan säga att jag inte är flexibel och anpassningsbar.
Det gick så erbarmligt dåligt att jogga 6 km igår men det kändes så makalöst härligt att duscha, dricka ett glas vin och äta middag efteråt, så jag tror jag skall göra om bedriften. Förr eller senare, förmodigen senare, blir jag väl så pass tränad att jag inte ser hela livet passera revy varje gång jag är ute med joggingskorna på.
Förr i tiden kunde jag gå från helt otränad hösäck till att springa en halvmara på några månader. Jag började lite lätt med att springa 3 km 3 gånger och sedan var jag igång. Den här gången har jag sprungit 3 km ca 30 gånger och den enda framgång jag uppnått är att jag nästan slipper blodsmaken i munnen.
Har ingen aning om vad detta kan bero på. Måste vara skornas fel. Eller om de har lagt om vägarna så att det är mer uppförsbackar nu än förr om åren?
Sista dagen
Idag är det sista semesterdagen för den här perioden och man hade kunna förvänta sig lite uppbackning från ovan för att dagen skulle bli till en fin och minnesvärd upplevelse. Kanske lite sol från klarblå himmel, fågelkvitter, en och annan fiskmås, varmt och skönt och gärna även andra lämpliga attribut som jag levde i villfarelsen om att han där uppe hade för avsikt att överraska mig med. Jag, boken och mp3-spelaren är redo.
Fast so far är jag inte imponerad.
Det är mulet, lite småkyligt och jag vill absolut inte sitta i solstolen. Möjligen med dunjacka, termobyxor och tjocka strumpor, d v s samma outfit som jag gled omkring i de sena timmarna av midsommarafton.
Istället lutar det åt att jag måste göra det jag borde ha gjort för länge sedan; underhålla hushållet. Dammsuga, plocka lite visset från blommorna inne och ute, betala räkningar, torka fönsterbräden, sånt kul. Dessutom har jag en deadline för den månadskrönika jag skriver på frilansbasis och jag kan lika gärna skapa den idag som att sitta och knappa frenetiskt i sista minuten, timmarna innan inlämning. Bara för att känna efter hur det känns att leverera utan stress. Jag kanske gillar det.
Men först skall jag titta i reklamlapparna jag fått från Bauhaus, K-rauta och Harald Nyborg. Det finns så himla piffiga saker där, och jag vill ha allting. En kombinerad spikpistol och skruvdragare, t ex. Eller en kapsåg. En garagedomkraft som klarar 3 ton hade varit utmärkt. Och absolut en högtryckstvätt.
Med rätt verktyg hade det varit en smal sak för mig att bygga om köket, fixa till ytterligare ett trädäck på andra sidan huset eller sätta in en takkupa på ovanvåningen. Jag behöver i princip bara en man som håller lite ibland, hjälper mig att bära och såna saker.
Kunde jag nu inte få fint väder idag så kanske han där uppe fixar hit en lämplig karl istället. Det är väl det minsta man kan begära. Jag börjar projektera så länge.
Fast so far är jag inte imponerad.
Det är mulet, lite småkyligt och jag vill absolut inte sitta i solstolen. Möjligen med dunjacka, termobyxor och tjocka strumpor, d v s samma outfit som jag gled omkring i de sena timmarna av midsommarafton.
Istället lutar det åt att jag måste göra det jag borde ha gjort för länge sedan; underhålla hushållet. Dammsuga, plocka lite visset från blommorna inne och ute, betala räkningar, torka fönsterbräden, sånt kul. Dessutom har jag en deadline för den månadskrönika jag skriver på frilansbasis och jag kan lika gärna skapa den idag som att sitta och knappa frenetiskt i sista minuten, timmarna innan inlämning. Bara för att känna efter hur det känns att leverera utan stress. Jag kanske gillar det.
Men först skall jag titta i reklamlapparna jag fått från Bauhaus, K-rauta och Harald Nyborg. Det finns så himla piffiga saker där, och jag vill ha allting. En kombinerad spikpistol och skruvdragare, t ex. Eller en kapsåg. En garagedomkraft som klarar 3 ton hade varit utmärkt. Och absolut en högtryckstvätt.
Med rätt verktyg hade det varit en smal sak för mig att bygga om köket, fixa till ytterligare ett trädäck på andra sidan huset eller sätta in en takkupa på ovanvåningen. Jag behöver i princip bara en man som håller lite ibland, hjälper mig att bära och såna saker.
Kunde jag nu inte få fint väder idag så kanske han där uppe fixar hit en lämplig karl istället. Det är väl det minsta man kan begära. Jag börjar projektera så länge.
lördag 25 juli 2009
Före, under och... och... EFTER!
Idag på eftermiddagen var jag ute och joggade en runda. Det gav mig stor ångest, både under men inte minst före själva joggingturen. Jag gick och tänkte på eländet hela dagen, våndades, föreställde mig hur jag skulle må under utflykten, kände in hur andfådd jag skulle bli, hur tungt det brukar kännas i benen, hur svettigt och obekvämt det alltid är, jag tyckte synd om mig själv och bläddrade tills slut desperat på Internet efter vetenskapliga rön som säger att motion är skadligt och att stillasittande, gärna framför teven med en bok i knäet, en stor chokladkaka och kanske lite vin är det man skall välja för att åldras med behag och bli sisådär 140 år.
Jag hittade inget åt det hållet.
Och fick till slut ge mig ut för att hinna hem i tid för att starta middagen. Min egen ångest får ta sig sina uttryck, men bara när jag har egentid. Arbetsuppgifterna i hushållet får ju ändå prioriteras, det förstår ju vem som helst.
Jag jobbar med fasta arbetstider i hemmet vilket inte hindrar mina kunder (barnen) att med väldigt kort varsel ändra på dessa. En favorit är när man har tinat 1 kg kött inför kvällens grillande, skalat 50 potatisar som skall bli hasselbackspotatis till det grillade köttet, skapat en väl sammansatt men ändå spännande och exotisk sallad till detta, vevat ihop en bearnaisesås från grunden (d v s från påsen, jag tycker man skall laga mat på RIKTIGT och fnyser föraktfullt åt de färdiga såsprodukterna som är bara att värma, usch, halvfabrikat!) och så kommer en eller ännu hellre två barn och säger att de skall äta annorstädes ikväll. Det är jättekul. Då känner jag mig mycket nära Niles i tv-såpan Nanny.
Men jag biter ihop och sätter igång med att grilla ändå. Och sen fryser jag in och får dras med samma måltider i en hel vecka.
Nåväl, joggingen idag var plågsam. Jag gav mig ut på sexkilometersrundan och kom efter 1/3 rakt in i ett bröllopsfölje där brudparet skulle fotograferas 10 meter rätt ut i spenaten. Eller havreåkern. Alla förstår då att man måste ta ut stegen, lyfta upp huvudet, le glatt, vinka, ropa gratulationer och lycka till och samtidigt springa som 17 med spänst och grace för att ingen skall förstå hur illa ställt det är med konditionen. På den skånska landsvägarna är det så vist ordnat att det är fri sikt åt alla håll VÄLDIGT långa sträckor. Jag fick således inte dra ned på tempot, sänka leendet eller säcka ihop förrän 3 kilometer senare när jag vek av. Då höll jag på att svimma och fick gå ett par hundra meter för att få tillbaka vidvinkelseendet.
Att gå mitt i rundan är ett svaghetstecken och inget jag har för vana att göra. Jag joggar hellre så långsamt att jag måste springa baklänges för att så småningom komma hem, än att jag går. För då kan man inte säga att man har joggat, efteråt. Då har man joggat och gått, och det är inte samma ballfaktor.
Det tog tid innan jag kom hem och sista metrarna såg jag både ljuset och någon långhårig kille, Jesus kanske. Men sen...! När jag hade andats ikapp det syre jag levt utan i 15 minuter, när jag duschat, när jag fått ett glas Rioja, då var det löparstjärna jag kände att jag vill bli. Maraton, tror jag. Eller varför inte Iron man?
Åh, det är härligt att vara ute och springa!
Jag hittade inget åt det hållet.
Och fick till slut ge mig ut för att hinna hem i tid för att starta middagen. Min egen ångest får ta sig sina uttryck, men bara när jag har egentid. Arbetsuppgifterna i hushållet får ju ändå prioriteras, det förstår ju vem som helst.
Jag jobbar med fasta arbetstider i hemmet vilket inte hindrar mina kunder (barnen) att med väldigt kort varsel ändra på dessa. En favorit är när man har tinat 1 kg kött inför kvällens grillande, skalat 50 potatisar som skall bli hasselbackspotatis till det grillade köttet, skapat en väl sammansatt men ändå spännande och exotisk sallad till detta, vevat ihop en bearnaisesås från grunden (d v s från påsen, jag tycker man skall laga mat på RIKTIGT och fnyser föraktfullt åt de färdiga såsprodukterna som är bara att värma, usch, halvfabrikat!) och så kommer en eller ännu hellre två barn och säger att de skall äta annorstädes ikväll. Det är jättekul. Då känner jag mig mycket nära Niles i tv-såpan Nanny.
Men jag biter ihop och sätter igång med att grilla ändå. Och sen fryser jag in och får dras med samma måltider i en hel vecka.
Nåväl, joggingen idag var plågsam. Jag gav mig ut på sexkilometersrundan och kom efter 1/3 rakt in i ett bröllopsfölje där brudparet skulle fotograferas 10 meter rätt ut i spenaten. Eller havreåkern. Alla förstår då att man måste ta ut stegen, lyfta upp huvudet, le glatt, vinka, ropa gratulationer och lycka till och samtidigt springa som 17 med spänst och grace för att ingen skall förstå hur illa ställt det är med konditionen. På den skånska landsvägarna är det så vist ordnat att det är fri sikt åt alla håll VÄLDIGT långa sträckor. Jag fick således inte dra ned på tempot, sänka leendet eller säcka ihop förrän 3 kilometer senare när jag vek av. Då höll jag på att svimma och fick gå ett par hundra meter för att få tillbaka vidvinkelseendet.
Att gå mitt i rundan är ett svaghetstecken och inget jag har för vana att göra. Jag joggar hellre så långsamt att jag måste springa baklänges för att så småningom komma hem, än att jag går. För då kan man inte säga att man har joggat, efteråt. Då har man joggat och gått, och det är inte samma ballfaktor.
Det tog tid innan jag kom hem och sista metrarna såg jag både ljuset och någon långhårig kille, Jesus kanske. Men sen...! När jag hade andats ikapp det syre jag levt utan i 15 minuter, när jag duschat, när jag fått ett glas Rioja, då var det löparstjärna jag kände att jag vill bli. Maraton, tror jag. Eller varför inte Iron man?
Åh, det är härligt att vara ute och springa!
Frukost och mammapoäng
Jag dukade nyss av frukosten (jo, det är sant och det beror INTE på mig att den inte är färdigäten förrän vid 13-tiden) och konstaterade då att barnen återigen prioriterat fel produkter i sitt frukostval. Det är märkligt att de alltid glupskt kastar sig över det jag INTE har tänkt mig att de skall äta. De produkter däremot, som är inköpta med kärlek och i väl tilltagna mängder med barnens bästa för min inre syn, står kvar, oöppnade.
För två veckor sedan ville t ex båda äta skinka på sina mackor. Bara skinka. Den ena ville kröna verket med gurka, den andre propsade bestämt på tomater. Jag fick kompletteringsköpa skinka, gurka och tomat ytterligare två gånger den veckan. I en bisats i slutet av veckan antydde dessutom sonen att pappa minsann brukar servera skinkan med lite goda röror, t ex skagenröra, räksallad och sådant. Det tycker han mycket om. Sonen alltså.
Hade jag några röror? Nix.
Dottern sköljde ned sina skinkmackor med mjölk med light-Oboy i sådan mängd den aktuella veckan att jag befarade att hon varit kalv i ett tidigare liv. Varje gång jag skulle ha mjölk i såsen, var mjölken slut.
Sonen å sin sida gillar lite goda ostar, något som det rådde en skriande brist på i moderns kylskåp. Man skulle kunna önska sig en mogen Brie, kanske en Cambozola eller något liknande, hintade han. Det hade jag inte heller, och jag kände mig för ett ögonblick som en mycket dålig mor.
Men inför denna barnvecka repade jag mod, spottade i nävarna och bestämde mig för att nu skulle de minsann få precis den frukost de vill ha. Jag köpte därför tre stora förpackningar skinka, två gurkor, ett kilo tomater, kräftsallad och rödbetssallad, en bit Brie, en bit Cambozola och en vanlig ädelost från Kvibille. Samt 3 stycken 1 ½ litersförpackningar mjölk.
Har detta konsumerats? Absolut inte.
Denna vecka ville barnen ha korv på sina mackor. Bara korv. Sonen har även i nödfall kunnat tänka sig Stureost. Dottern har valt att fokusera dryckesintaget på te, varför hade vi inga goda påstéer? Ingen har kombinerat ihop korven och Stureosten med gurka eller tomat. Ingen har ens öppnat locken på salladerna. Mögelostarna och skinkan har jag frusit in.
Tyvärr kan man inte frysa in 4 liter mjölk, två gurkor och ett berg tomater så detta får jag väl leva på under min kommande barnfria vecka. Men min tanke var iallafall god.
För två veckor sedan ville t ex båda äta skinka på sina mackor. Bara skinka. Den ena ville kröna verket med gurka, den andre propsade bestämt på tomater. Jag fick kompletteringsköpa skinka, gurka och tomat ytterligare två gånger den veckan. I en bisats i slutet av veckan antydde dessutom sonen att pappa minsann brukar servera skinkan med lite goda röror, t ex skagenröra, räksallad och sådant. Det tycker han mycket om. Sonen alltså.
Hade jag några röror? Nix.
Dottern sköljde ned sina skinkmackor med mjölk med light-Oboy i sådan mängd den aktuella veckan att jag befarade att hon varit kalv i ett tidigare liv. Varje gång jag skulle ha mjölk i såsen, var mjölken slut.
Sonen å sin sida gillar lite goda ostar, något som det rådde en skriande brist på i moderns kylskåp. Man skulle kunna önska sig en mogen Brie, kanske en Cambozola eller något liknande, hintade han. Det hade jag inte heller, och jag kände mig för ett ögonblick som en mycket dålig mor.
Men inför denna barnvecka repade jag mod, spottade i nävarna och bestämde mig för att nu skulle de minsann få precis den frukost de vill ha. Jag köpte därför tre stora förpackningar skinka, två gurkor, ett kilo tomater, kräftsallad och rödbetssallad, en bit Brie, en bit Cambozola och en vanlig ädelost från Kvibille. Samt 3 stycken 1 ½ litersförpackningar mjölk.
Har detta konsumerats? Absolut inte.
Denna vecka ville barnen ha korv på sina mackor. Bara korv. Sonen har även i nödfall kunnat tänka sig Stureost. Dottern har valt att fokusera dryckesintaget på te, varför hade vi inga goda påstéer? Ingen har kombinerat ihop korven och Stureosten med gurka eller tomat. Ingen har ens öppnat locken på salladerna. Mögelostarna och skinkan har jag frusit in.
Tyvärr kan man inte frysa in 4 liter mjölk, två gurkor och ett berg tomater så detta får jag väl leva på under min kommande barnfria vecka. Men min tanke var iallafall god.
På spaning i min dotters blogg
Jag upptäckte precis på Facebook (hur har jag kunnat leva hela mitt liv utan detta utmärkta hjälpmedel i mitt privata spaningsarbete?) att även min dotter dragit igång en blogg, http://stinajennanofancy.blogg.se/
Det tror jag blir ett jättefint intrång i integriteten. Hennes, alltså.
För än så länge, kanske idag och eventuellt också imorgon, är hon lite på alerten och tänker på vad hon skriver eftersom hon har någostans i bakhuvudet att jag kan tänkas läsa.
Men... Och här talar jag av 15 års erfarenhet: DET kommer hon snart att glömma.
Kan man komma hem med bara en sko för att man "har glömt" den andra hos en kompis, eller åka in till storstan och inte komma ihåg att berätta det förrän man kommit hem igen, då kan man vara bergsäker på att den unga damen om en vecka är helt förvissad om att det bara är hon och hennes kompisar som har behörighet till bloggen. Vi andra, som är över 16 (i denna grupp ingår inte du, Findus) har hon sannolikt glömt.
Åh, det HÄR kommer att bli kul!
Det tror jag blir ett jättefint intrång i integriteten. Hennes, alltså.
För än så länge, kanske idag och eventuellt också imorgon, är hon lite på alerten och tänker på vad hon skriver eftersom hon har någostans i bakhuvudet att jag kan tänkas läsa.
Men... Och här talar jag av 15 års erfarenhet: DET kommer hon snart att glömma.
Kan man komma hem med bara en sko för att man "har glömt" den andra hos en kompis, eller åka in till storstan och inte komma ihåg att berätta det förrän man kommit hem igen, då kan man vara bergsäker på att den unga damen om en vecka är helt förvissad om att det bara är hon och hennes kompisar som har behörighet till bloggen. Vi andra, som är över 16 (i denna grupp ingår inte du, Findus) har hon sannolikt glömt.
Åh, det HÄR kommer att bli kul!
fredag 24 juli 2009
Märkliga ting
Jag plockade nyss ur diskmaskinen, en av de tråkiga saker jag glömde nämna i den lista över saker jag gärna skulle vilja att någon annan gjorde i mitt hushåll, och noterade då att ett par av mina finare knivar börjat rosta. Båda rostar dessutom både över och runt texten "rostfritt stål" som står tryckt på knivbladen.
Är inte det märkligt?
Och det finns fler märkliga saker i vår tillvaro:
Är inte det märkligt?
Och det finns fler märkliga saker i vår tillvaro:
- Varför kan aldrig rulltrappan och bandet, som man håller handen på när man åker i rulltrappan, hålla samma hastighet? Ställer man sig i trappan och lutar ena handen mot räcket och inte parerar under färden genom att flytta handen, ja, då kommer armen att vara framme på nästa våningsplan och hinna stå och trumma otåligt med fingrarna en god stund innan resten av kroppen anländer. Oavsett om rulltrappan är belägen i Stockholm, Hamburg eller Miami. Jag har prövat.
- Varför knäpps majoriteten av alla behåar i ryggen när användaren till största delen bäst jobbar på kroppens framsida? De enda behåar jag har sett med knäppe fram, är amningsbehåar. Under den perioden i livet är det ok att klä på sig på det sätt som faller en bäst, övrig tid i livet skall man vrida änglavingarna ur led.
- Varför, i konsekvensens namn, har då inte männen gylfen där bak? Lika smidigt.
- Och hur i hela friden fungerar ett blixtlås? Att man genom att dra i en liten metall- eller plastgrunka kan stänga en jacka eller väska är märkligare än att humlor kan flyga, tycker jag. Ännu märkligare är att det aldrig går att laga ett blixtlås som har tappat fokus och som inte längre stänger sig när man drar i dess ledare. Jag kan inte iallafall, och tro mig, jag har försökt MÅNGA GÅNGER innan jag gett upp och gett mig på att byta dragkedjorna i barnens täckjackor.
Märkligast av allt är hur oerhört snabbt man vänjer sig vid semester och hur oerhört motigt det känns att det här var sista dagen på ett tag. På måndag jobbar jag igen.
DET förstår jag inte alls.
Fas 3: den smärtsamma fasen
Fylld av arbetslust efter morgonens murande började jag klippa gräsmattan. Eller den yta som varit täckt av gräs tills jag tog över hemmanet och det blev mossa, kvickrot och torra partier av det. Mycket lättskött men ibland måste man klippa av ogräset. Det började jag med.
När jag klippt ett varv fick jag syn på en massa ogräs som kommit upp i en rabatt till följd av senaste tidens nederbörd. Jag ställde gräsklipparen och slet upp ogräset. Det blev en rejäl hög som jag fick gå flera varv till tunnan med.
När jag slängde ogräset i tunnan upptäckte jag att buskrosorna vissnat och jag plockade med mig sekatören på min väg tillbaka från soptunnan för att klippa rosorna.
Bredvid rosorna hade ett träd börjat växa och jag har trott det skulle bli något fint. Nu när det är två meter högt ser jag att det är ett körsbärsträd av samma kaliber som jag redan har. Dessa blir 10-15 meter höga. Jag bestämde mig för att såga ned det. Genast.
Det gick jättebra frånsett att jag sågade mig i vänsterhanden, tvärs över fingrarna. Alla blödde utom tummen, han hann ducka.
Sen började jag gå bakåt i mina fotspår i trädgården, fortsatte klippa rosor, slet upp lite ogräs till och avslutade så småningom med att klippa färdigt gräsmattan.
Allra sist tvättade jag rent sågsåren. De såg märkliga ut, sårkanterna var liksom räfflade.
Sannolikt får jag väl bensår där nu.
Men trädgården är väldigt fin.
När jag klippt ett varv fick jag syn på en massa ogräs som kommit upp i en rabatt till följd av senaste tidens nederbörd. Jag ställde gräsklipparen och slet upp ogräset. Det blev en rejäl hög som jag fick gå flera varv till tunnan med.
När jag slängde ogräset i tunnan upptäckte jag att buskrosorna vissnat och jag plockade med mig sekatören på min väg tillbaka från soptunnan för att klippa rosorna.
Bredvid rosorna hade ett träd börjat växa och jag har trott det skulle bli något fint. Nu när det är två meter högt ser jag att det är ett körsbärsträd av samma kaliber som jag redan har. Dessa blir 10-15 meter höga. Jag bestämde mig för att såga ned det. Genast.
Det gick jättebra frånsett att jag sågade mig i vänsterhanden, tvärs över fingrarna. Alla blödde utom tummen, han hann ducka.
Sen började jag gå bakåt i mina fotspår i trädgården, fortsatte klippa rosor, slet upp lite ogräs till och avslutade så småningom med att klippa färdigt gräsmattan.
Allra sist tvättade jag rent sågsåren. De såg märkliga ut, sårkanterna var liksom räfflade.
Sannolikt får jag väl bensår där nu.
Men trädgården är väldigt fin.
Fas 2: beslutsamhet
Efter en deprimerad natt, där jag räknat pengar och förbannat mitt bittra öde i form av fuktlukt i sovrummet, har jag nu samlat ihop mig och gått över i beslutsamhetsfasen.
Klippt mig och skaffat mig ett jobb, typ.
Således har jag varit uppe i arla morgonstund och fogat om alla misstänkta halvkassa tegelfogar på den väggen. Som ett brev på posten, i dubbel bemärkelse, kom strax efter det en faktura för min Anticimex-försäkring som jag i något klokt ögonblick tecknade förra året. Och läser man det tillhörande försäkringsbrevet noga, står det att de hjälper mig om jag får fuktproblem, under förutsättning att jag säger till så fort jag märker något. Jag skall strax ringa och berätta nyheten för dem.
Sen går de igång och räknar ut vad som är fel samt tipsar mig om vad som bör göras åt problemet. Riva väggen, riva huset, såna saker. Jag beställer, betalar och ser glad ut.
Oklart om det känns bättre, men kanske något.
Oavsett vilket, så ser faktiskt bensåret bättre ut idag. De elaka féerna har väl fått dåligt samvete och tycker att det räcker med ett problem i taget för mig att bita i.
Klippt mig och skaffat mig ett jobb, typ.
Således har jag varit uppe i arla morgonstund och fogat om alla misstänkta halvkassa tegelfogar på den väggen. Som ett brev på posten, i dubbel bemärkelse, kom strax efter det en faktura för min Anticimex-försäkring som jag i något klokt ögonblick tecknade förra året. Och läser man det tillhörande försäkringsbrevet noga, står det att de hjälper mig om jag får fuktproblem, under förutsättning att jag säger till så fort jag märker något. Jag skall strax ringa och berätta nyheten för dem.
Sen går de igång och räknar ut vad som är fel samt tipsar mig om vad som bör göras åt problemet. Riva väggen, riva huset, såna saker. Jag beställer, betalar och ser glad ut.
Oklart om det känns bättre, men kanske något.
Oavsett vilket, så ser faktiskt bensåret bättre ut idag. De elaka féerna har väl fått dåligt samvete och tycker att det räcker med ett problem i taget för mig att bita i.
torsdag 23 juli 2009
Bittra insikter
Hur kan det komma sig att man mitt i sommaren, efter en längre period av torka och värme, kastar sig på sin säng och känner en välbekant doft i näsan. Samma doft som råder i mången sommarstuga.
Fukt.
Hur kan det lukta FUKT vid min sänggavel när det varit torrt hela sommaren fram tills nu? Och det är inte ens vegetation och feldoserad rabatt på andra sidan väggen, där finns en fin plattsättning och mitt trädäck. Inget som borde dra åt sig väta och skicka det vidare in i mitt hus.
Jag har nu dragit fram hela sängen och kravlat omkring som en utsvulten jakthund med näsan mot väggen och kan konstatera att det luktar fukt om den del av väggen som ligger bakom min huvudkudde. Fast längre ned.
Och jag vågar inte tänka på vad det kan innebära i form av kostnader. Riva vägg, torka ur, byta isolering och reglar... Eller varför inte slå till med ett totalt syllbyte under huset när jag ändå är i gång och räknar. Kan 200.000 vara en jämn och bra summa?
Tack för det, ni elaka féer, som satte den förbannelsen på mig när jag låg i vaggan. Kunde ni inte åtminstone ha väntat tills jag hittat någon att dela bostaden med i den bemärkelsen att vederböande också bidrar till försörjningen, inte bara kostar som de två som redan hänger omkring här?
Om jag gör en rejäl insats med hårtorken, kan det hjälpa tror ni?
Bitter...
Fukt.
Hur kan det lukta FUKT vid min sänggavel när det varit torrt hela sommaren fram tills nu? Och det är inte ens vegetation och feldoserad rabatt på andra sidan väggen, där finns en fin plattsättning och mitt trädäck. Inget som borde dra åt sig väta och skicka det vidare in i mitt hus.
Jag har nu dragit fram hela sängen och kravlat omkring som en utsvulten jakthund med näsan mot väggen och kan konstatera att det luktar fukt om den del av väggen som ligger bakom min huvudkudde. Fast längre ned.
Och jag vågar inte tänka på vad det kan innebära i form av kostnader. Riva vägg, torka ur, byta isolering och reglar... Eller varför inte slå till med ett totalt syllbyte under huset när jag ändå är i gång och räknar. Kan 200.000 vara en jämn och bra summa?
Tack för det, ni elaka féer, som satte den förbannelsen på mig när jag låg i vaggan. Kunde ni inte åtminstone ha väntat tills jag hittat någon att dela bostaden med i den bemärkelsen att vederböande också bidrar till försörjningen, inte bara kostar som de två som redan hänger omkring här?
Om jag gör en rejäl insats med hårtorken, kan det hjälpa tror ni?
Bitter...
Plan C
Jag hyser stort förtroende för myndigheter och deras ansvarskänsla för oss medborgare. Detta förtroende är så stort att jag glatt sätter mig i bilen och kör ut i Europa utan att varken ha gps eller vägkartor med mig. Det bör gå ändå, med hjälp av skyltar, en dos kvinnlig intuition och gott lokalsinne, menar jag.
Och i Tyskland tar de oss turister på stort allvar. I i stort sett varje gatukorsning fanns skyltar om hur man bör köra för att snabbast möjligt komma till Hamburg, Berlin, Rostock eller Puttgarden och det var väldigt bra för oss, som nyligen ville till just Puttgarden för att komma hem.
Först behövde vi emellertid tanka bilen och jag körde omkring lite planlöst för att försöka hitta ett Tankstelle. Hittade inte ett enda. Vi körde och körde, stadsmiljön blev förortsmiljö som sedan blev rena bonnvischan. Inga bensinstationer. Då vände vi tillbaka mot bebodda trakter och jag sa att "nu struntar jag i det här vi får tanka längs motorvägen". Genast dök det upp två bensinstationer.
Nytankade och glada följde vi istället skyltarna mot Puttgarden en lång stund och det gick utmärkt tills vi befann oss i en fyrfilig vägkorsning med massor av bilar och nästan lika många trafikljus som visade olika färger beroende på i vilken fil man stod. Dessutom fanns pedagogiska skyltar som pekade ut alla Europas städer. Utom Puttgarden.
Om inte skyltarna ger vägvisning så får man gå på plan B, vilket är den kvinnlig intuitionen. Jag försökte få kontakt med den en lång stund, men det gick inte. Avstängd på grund av överbelastad linje.
Raskt över till plan C, d v s det goda lokalsinnet, som är detsamma som sonen. Han fick omgående ta över ledartröjan och efter att ha analyserat solens läge, Polstjärnans höjd och myrstackarnas placering (eller hur han nu gör) så konstaterade han att vi skulle köra mot Fehmar (eller något liknande). Det torde vara rätt.
Vilket det också var.
Några timmar senare var vi lyckligt och väl hemma igen och jag kan konstatera att det går alldeles utmärt att köra bil i Europa utan kartor. Jag känner mig nästan mogen att hyra en bil och köra runt lite i Saharaöknen nästa gång vi skall bilsemestra.
Om sonen följer med, åtminstone.
Och i Tyskland tar de oss turister på stort allvar. I i stort sett varje gatukorsning fanns skyltar om hur man bör köra för att snabbast möjligt komma till Hamburg, Berlin, Rostock eller Puttgarden och det var väldigt bra för oss, som nyligen ville till just Puttgarden för att komma hem.
Först behövde vi emellertid tanka bilen och jag körde omkring lite planlöst för att försöka hitta ett Tankstelle. Hittade inte ett enda. Vi körde och körde, stadsmiljön blev förortsmiljö som sedan blev rena bonnvischan. Inga bensinstationer. Då vände vi tillbaka mot bebodda trakter och jag sa att "nu struntar jag i det här vi får tanka längs motorvägen". Genast dök det upp två bensinstationer.
Nytankade och glada följde vi istället skyltarna mot Puttgarden en lång stund och det gick utmärkt tills vi befann oss i en fyrfilig vägkorsning med massor av bilar och nästan lika många trafikljus som visade olika färger beroende på i vilken fil man stod. Dessutom fanns pedagogiska skyltar som pekade ut alla Europas städer. Utom Puttgarden.
Om inte skyltarna ger vägvisning så får man gå på plan B, vilket är den kvinnlig intuitionen. Jag försökte få kontakt med den en lång stund, men det gick inte. Avstängd på grund av överbelastad linje.
Raskt över till plan C, d v s det goda lokalsinnet, som är detsamma som sonen. Han fick omgående ta över ledartröjan och efter att ha analyserat solens läge, Polstjärnans höjd och myrstackarnas placering (eller hur han nu gör) så konstaterade han att vi skulle köra mot Fehmar (eller något liknande). Det torde vara rätt.
Vilket det också var.
Några timmar senare var vi lyckligt och väl hemma igen och jag kan konstatera att det går alldeles utmärt att köra bil i Europa utan kartor. Jag känner mig nästan mogen att hyra en bil och köra runt lite i Saharaöknen nästa gång vi skall bilsemestra.
Om sonen följer med, åtminstone.
Bensår?
Förra onsdagen rundade jag sonens säng i all hast. Sådan hast att jag skar av vägen något, gjorde en genväg och på köpet skrapade en prydlig ränna i mitt skenben på sänghörnet eftersom sängen inte artigt vek undan utan stod kvar när jag kom stormande.
Det gjorde ont. Blodvite uppstod inte, men det blev lite blått och avskavt och föranledde mig att säga "katten också", flera gånger innan jag kunde samla mig och forsa vidare på mitt viktiga uppdrag med dammtrasan.
I lördags var det dags igen. Då målade jag, som en del säkert snappat upp, taket i sonens rum och gick vid något tilfälle, med blicken fäst mot taket och lyckligt förträngande att möblemanget i rummet stod kvar, rakt in i sängen igen. Med samma ben före. Och träffade samma fläck på skenbenet. Den här gången hade jag ju krattat något i manegen så nu gick det hål och blodet rann längs benet.
Då släktingar i tidigare generationer varit med i krig, både första och andra världskriget, är jag rent genetisk härdad och stark och tål att skadas. Jag gick därför bara ned i badrummet, sköljde bort blodet, satte på en rejäl bit plåster och arbetade sedan vidare med färg och pensel. Men med lömska blickar riktade mot sängen med jämna mellanrum, så att den inte skulle hoppa på mig igen.
Idag är det torsdag, det har bytts plåster, det har slabbats med alsolsprit och alsolgel och min kropp borde vid det här laget ha läkt ihop helt och hållet. Men icke.
Min skada se snarare ut som de bensår jag stiftade bekantskap med när jag jobbade på långvården i tonåren. Det är stort som en femkrona, ingen hud, det vätskas och bär sig åt och ser ut som en tredje gradens brännskada. Jag har dessutom fått öka storleken på plåstren.
Från att ha varit en pigg och rask tös i sina bästa dagar verkar jag har förvandlats till något som påminner om en häst. För sådana vet jag är känsliga för både det ena och det andra. Och om jag får bensår av att slå i benet i sängen, då vågar jag inte tänka på vad som kan hända om jag vrickar foten när jag är ute och springer. Det blir väl antingen amputation eller ett skott i nacken.
Det gjorde ont. Blodvite uppstod inte, men det blev lite blått och avskavt och föranledde mig att säga "katten också", flera gånger innan jag kunde samla mig och forsa vidare på mitt viktiga uppdrag med dammtrasan.
I lördags var det dags igen. Då målade jag, som en del säkert snappat upp, taket i sonens rum och gick vid något tilfälle, med blicken fäst mot taket och lyckligt förträngande att möblemanget i rummet stod kvar, rakt in i sängen igen. Med samma ben före. Och träffade samma fläck på skenbenet. Den här gången hade jag ju krattat något i manegen så nu gick det hål och blodet rann längs benet.
Då släktingar i tidigare generationer varit med i krig, både första och andra världskriget, är jag rent genetisk härdad och stark och tål att skadas. Jag gick därför bara ned i badrummet, sköljde bort blodet, satte på en rejäl bit plåster och arbetade sedan vidare med färg och pensel. Men med lömska blickar riktade mot sängen med jämna mellanrum, så att den inte skulle hoppa på mig igen.
Idag är det torsdag, det har bytts plåster, det har slabbats med alsolsprit och alsolgel och min kropp borde vid det här laget ha läkt ihop helt och hållet. Men icke.
Min skada se snarare ut som de bensår jag stiftade bekantskap med när jag jobbade på långvården i tonåren. Det är stort som en femkrona, ingen hud, det vätskas och bär sig åt och ser ut som en tredje gradens brännskada. Jag har dessutom fått öka storleken på plåstren.
Från att ha varit en pigg och rask tös i sina bästa dagar verkar jag har förvandlats till något som påminner om en häst. För sådana vet jag är känsliga för både det ena och det andra. Och om jag får bensår av att slå i benet i sängen, då vågar jag inte tänka på vad som kan hända om jag vrickar foten när jag är ute och springer. Det blir väl antingen amputation eller ett skott i nacken.
onsdag 22 juli 2009
Ett plång i natten
Semester någon annanstans än hemma är väldigt trevligt. Man vänjer sig oerhört snabbt av med av handla basvaror, skapa middagar, bädda sängar och pyssla fram frukost. Det faller sig istället väldigt naturligt att gå direkt från sängen till bordet och sätta sig där med kniv och gaffel i högsta hugg och se förväntansfull och uppfordrande ut.
Och vilken säng, sen.
Jag hade bokat ett dubbelrum här i Lübeck för en vuxen och två barn (med angivna åldrar så de inte tror att det handlar om 3- och 5-åringar). Detta brukar antingen rendera i två ordinarie sängar på 90 cms bredd samt en standardresesäng, läs: hängmatta, alternativt två sängar på 1,20 bredd där barnen motvilligt drar lott om vem som får omaket att dela binge med mig.
Sämsta sängplatsen blir alltid av rättviseskäl min med påföljd att det är jag som vilar huvud och fötter på stålramen runt resesängen medan resten av kroppen stöttas upp medelst baken som ligger väl förankrad mot heltäckningsmattan. Om jag inte ligger raklång som en utsträckt ål längst ut på kanten av en delad 1,20 säng, med huvudet på nattduksbordet och armarna under kroppen så att jag inte tar upp onödigt med plats. Så kan det också vara.
I det här rummet fanns två stycken 1,40 sängar samt en dubbelsäng (tillverkad av en bäddsoffa). Jag fick med andra ord en egen säng! Tacksamheten var så omfattande att jag fick gå ut i korridoren och samla mig en stund. Åh, vad här skulle sovas!
Hotellet var emellertid inte utrustat med luftkonditionering, vilket vi märkte klockan halvtre på morgonen då svetten rann på oss och ingen kunde sova. Efter en del pyssel med fönster, gardiner, rullgardiner och annan utsmyckning hade vi lyckats få upp tre stycken fönster på vid gavel och somnade som stenar i den friska luften. För att en kvart senare fara upp som raketer ur sängarna och ställa oss i givakt på ren reflex. Då satte nämligen kyrkklockorna igång och i Lübeck plingar man inte försynt fram vad tiden är slagen, bara. Nej, här går man igång med buller och bång och klonkar fram hela psalmer med intro, verser, refränger, da capon, extranummer och alles. Först DÄREFTER slår man i sakta mak lika många slag som klockan är slagen. Två slag är detsamma som en kvart. Fyra slag är en halvtimme.
Det var chamigt första gången. När det var dags igen, en kvart senare kunde vi hållas oss för skratt. Att sedan upptäcka att vi bodde i den gamla delen av Lübeck och att det är detsamma som att bo i kyrkornas Mecka gjorde inte sömnen djupare. Att säga att det spelades hela natten är att uttrycka sig behärskat.
Men, det är dyrt att resa och allt man får utan att ha betalat extra för det skall man vara tacksam och glad för, det har jag strängt förmanat barnen.
Inatt skall jag försöka sjunga med. Det tycker nog barnen om.
Och vilken säng, sen.
Jag hade bokat ett dubbelrum här i Lübeck för en vuxen och två barn (med angivna åldrar så de inte tror att det handlar om 3- och 5-åringar). Detta brukar antingen rendera i två ordinarie sängar på 90 cms bredd samt en standardresesäng, läs: hängmatta, alternativt två sängar på 1,20 bredd där barnen motvilligt drar lott om vem som får omaket att dela binge med mig.
Sämsta sängplatsen blir alltid av rättviseskäl min med påföljd att det är jag som vilar huvud och fötter på stålramen runt resesängen medan resten av kroppen stöttas upp medelst baken som ligger väl förankrad mot heltäckningsmattan. Om jag inte ligger raklång som en utsträckt ål längst ut på kanten av en delad 1,20 säng, med huvudet på nattduksbordet och armarna under kroppen så att jag inte tar upp onödigt med plats. Så kan det också vara.
I det här rummet fanns två stycken 1,40 sängar samt en dubbelsäng (tillverkad av en bäddsoffa). Jag fick med andra ord en egen säng! Tacksamheten var så omfattande att jag fick gå ut i korridoren och samla mig en stund. Åh, vad här skulle sovas!
Hotellet var emellertid inte utrustat med luftkonditionering, vilket vi märkte klockan halvtre på morgonen då svetten rann på oss och ingen kunde sova. Efter en del pyssel med fönster, gardiner, rullgardiner och annan utsmyckning hade vi lyckats få upp tre stycken fönster på vid gavel och somnade som stenar i den friska luften. För att en kvart senare fara upp som raketer ur sängarna och ställa oss i givakt på ren reflex. Då satte nämligen kyrkklockorna igång och i Lübeck plingar man inte försynt fram vad tiden är slagen, bara. Nej, här går man igång med buller och bång och klonkar fram hela psalmer med intro, verser, refränger, da capon, extranummer och alles. Först DÄREFTER slår man i sakta mak lika många slag som klockan är slagen. Två slag är detsamma som en kvart. Fyra slag är en halvtimme.
Det var chamigt första gången. När det var dags igen, en kvart senare kunde vi hållas oss för skratt. Att sedan upptäcka att vi bodde i den gamla delen av Lübeck och att det är detsamma som att bo i kyrkornas Mecka gjorde inte sömnen djupare. Att säga att det spelades hela natten är att uttrycka sig behärskat.
Men, det är dyrt att resa och allt man får utan att ha betalat extra för det skall man vara tacksam och glad för, det har jag strängt förmanat barnen.
Inatt skall jag försöka sjunga med. Det tycker nog barnen om.
måndag 20 juli 2009
Mitt förflutna
Jag kom just på att jag för några år sedan gjorde en annan sådan där webbtest ihop med några väninnor. Det handlade då om vårt förflutna, hur vi hade levt i tidigare liv. Och sånt är ju alltid intressant, någon filosof har envisats med att man måste kolla bakåt för att se hur det skall bli framåt.
Och när jag tänker efter, ligger det kanske något i min framtid på kåken.
När testet gjordes fick mina väninnor reda på att de hade haft hur spännande och trevliga liv som helst. Någon hade varit societetsdam i Frankrikes 1800-tal, en hade varit första haremsdamen hos någon stenrik sultan i orienten och ytterligare någon hade hjälpt Marie Curie i hennes vetenskapliga arbete. Trevligt.
Själv var jag anställd på ett horhus i Texas under guldgrävartiden.
Mitt forna yrkesval kändes lite bittert just när jag fick beskedet, men med tanke på att jag kommer att avsluta karriären som kåkfarare så var det väl ändå rätt ok. Verksamheten var ju iallafall laglig på den tiden och på något sätt har jag åtminstone hållit mig i samma bransch, alla liven igenom. Fast på olika sidor om lagen.
Och dessutom fick jag alltid ha snygga klänningar på mig. Åtminstone när arbetsdagen började...
Och när jag tänker efter, ligger det kanske något i min framtid på kåken.
När testet gjordes fick mina väninnor reda på att de hade haft hur spännande och trevliga liv som helst. Någon hade varit societetsdam i Frankrikes 1800-tal, en hade varit första haremsdamen hos någon stenrik sultan i orienten och ytterligare någon hade hjälpt Marie Curie i hennes vetenskapliga arbete. Trevligt.
Själv var jag anställd på ett horhus i Texas under guldgrävartiden.
Mitt forna yrkesval kändes lite bittert just när jag fick beskedet, men med tanke på att jag kommer att avsluta karriären som kåkfarare så var det väl ändå rätt ok. Verksamheten var ju iallafall laglig på den tiden och på något sätt har jag åtminstone hållit mig i samma bransch, alla liven igenom. Fast på olika sidor om lagen.
Och dessutom fick jag alltid ha snygga klänningar på mig. Åtminstone när arbetsdagen började...
Min framtid
På Facebook kan man tillbringa lediga stunder med att göra allehanda märkliga tester vars resultat välvilligt sprids till hela bekantskapskretsen.
Idag har jag således konstaterat att om jag varit ett land hade jag varit Thailand och hade jag fötts som hund, hade jag spänstat omkring som en halvgalen Dobermann. Slutligen lärde jag mig att jag lika gärna kan leva loppan så länge jag kan, för om tio år sitter jag på kåken. För misshandel och dråp.
Lämplig karriärutveckling för en säkerhetschef.
Idag har jag således konstaterat att om jag varit ett land hade jag varit Thailand och hade jag fötts som hund, hade jag spänstat omkring som en halvgalen Dobermann. Slutligen lärde jag mig att jag lika gärna kan leva loppan så länge jag kan, för om tio år sitter jag på kåken. För misshandel och dråp.
Lämplig karriärutveckling för en säkerhetschef.
Små ting av kärlek
Idag har jag:
... och är nu i princip redo för att ge barnen en spännande utflykt till Tyskland med start i morgon bitti. Sådana små ting av kärlek gör jag för dem.
Barnen har stigit upp, båda två. Sådana små ting av kärlek gör de för mig.
- stekt kycklingfiléer och bacon till morgondagens club sandwiches (blivande lunch)
- gjort i ordning efterrätt med päron, choklad och kokos som nu står i kylen och väntar på kvällens kulinariska utsvävningar,
- skalat potatis till middagen (när jag ändå var gång),
- börjat tina köttfärs till persiljejärpar,
- varit och växlat pengar till Euro,
- tankat bilen,
- packat,
- letat fram bilförsäkringspapperna, tilläggsförsäkringspapperet, försäkringskassekorten samt bra-att-ha-telefonnummer till världens alla ambassader, konsulat, SOS International och mina väninnor. Kan inte världens alla ambassader, konsulat och SOS International hjälpa mig i min nöd utomlands, så kan väninnorna,
... och är nu i princip redo för att ge barnen en spännande utflykt till Tyskland med start i morgon bitti. Sådana små ting av kärlek gör jag för dem.
Barnen har stigit upp, båda två. Sådana små ting av kärlek gör de för mig.
Tråkiga saker
Det finns ett antal tråkiga ting som man måste ta hand om som god husmor. Åtminstone om det inte finns en husfar tillgänglig, för i sådana fall kan man delegera eller medelst dåligt-samvete-metodiken (titta, nu har jag dammsugat hela huset igen, du gör iiiiiiingenting) få honom att göra dessa uppdrag. Och dessutom känner han sig skuldmedveten under tiden.
Men, som sagt, så väl är det inte arrangerat i detta hushåll och därför måste jag alldeles själv:
... knyta ihop soppåsen (efter att ha lagt över en del av det som utgjorde bergstoppen i denna påse till en annan påse, försökt komprimera resterande innehåll så att en ihopknytning av påsen är möjlig, lyckats spräcka påsen så att något kladdigt sörjigt, sannolikt möglig creme fraiche, rann ut och ytterligare en påse får hämtas och utgöra yttre emballage) och gå med den till soptunnan. Mycket tråkigt.
... vattna krukväxterna, inne och ute. Detta görs motvilligt en gång i veckan och jag har försökt med dåligt-samvete-metodiken även på dem, men det har funkat sådär. Antingen hör de inte eller så är de korkade.
... byta lakan, det tråkigaste på jordens yta. Görs varje till varannan vecka beroende på vems säng vi pratar om (jag byter inte lakan de veckorna barnen inte legat i sina sängar för att de varit hos sin pappa, så renlighetspetig är inte ens jag). Detta är FRUKTANSVÄRT tråkigt och inte heller här fungerar dåligt-samvete-metodiken. För båda barnen TÄNKER byta lakan själva, de VILL inget hellre än att hjälpa till med sådana uppgifter. Men inte just IDAG bara... En annan dag, absolut! Jodå.
... putsa fönster. Det går rätt snabbt när man kommer igång, men just komma-igång-fasen är svår. Det känns tråkigt, helt enkelt.
Jag har nu vattnat alla blommorna och manglat lakan som jag bytte igår. Jag har slängt både kökssopor och som en liten bonus även lämnat tidningar till återvinning. Således är det en vecka kvar till det mesta tråkiga och jag skall helt och hållet njuta av friheten fram tills dess. För jag hoppas verkligen att det skall börja regna snart. Då är det ju väldigt onödigt att putsa fönster!
Men, som sagt, så väl är det inte arrangerat i detta hushåll och därför måste jag alldeles själv:
... knyta ihop soppåsen (efter att ha lagt över en del av det som utgjorde bergstoppen i denna påse till en annan påse, försökt komprimera resterande innehåll så att en ihopknytning av påsen är möjlig, lyckats spräcka påsen så att något kladdigt sörjigt, sannolikt möglig creme fraiche, rann ut och ytterligare en påse får hämtas och utgöra yttre emballage) och gå med den till soptunnan. Mycket tråkigt.
... vattna krukväxterna, inne och ute. Detta görs motvilligt en gång i veckan och jag har försökt med dåligt-samvete-metodiken även på dem, men det har funkat sådär. Antingen hör de inte eller så är de korkade.
... byta lakan, det tråkigaste på jordens yta. Görs varje till varannan vecka beroende på vems säng vi pratar om (jag byter inte lakan de veckorna barnen inte legat i sina sängar för att de varit hos sin pappa, så renlighetspetig är inte ens jag). Detta är FRUKTANSVÄRT tråkigt och inte heller här fungerar dåligt-samvete-metodiken. För båda barnen TÄNKER byta lakan själva, de VILL inget hellre än att hjälpa till med sådana uppgifter. Men inte just IDAG bara... En annan dag, absolut! Jodå.
... putsa fönster. Det går rätt snabbt när man kommer igång, men just komma-igång-fasen är svår. Det känns tråkigt, helt enkelt.
Jag har nu vattnat alla blommorna och manglat lakan som jag bytte igår. Jag har slängt både kökssopor och som en liten bonus även lämnat tidningar till återvinning. Således är det en vecka kvar till det mesta tråkiga och jag skall helt och hållet njuta av friheten fram tills dess. För jag hoppas verkligen att det skall börja regna snart. Då är det ju väldigt onödigt att putsa fönster!
söndag 19 juli 2009
Singelmiddagsblues
Under min studietid noterade jag att det fanns två skolor när det gällde mathållning. Det fanns de som åt nyttigt, regelbundet och rätt, med kostpyramiden/-tallrik/-whatever i fokus. Sen fanns det vi andra som kokade makaroner till alla måltider, hällde på ketchup och kompletterade det hela med Cola light, för läsk utan socker var på den tiden en nyhet. Dessvärre slumrar denna matanarkist fortfarande inom mig.
Varannan vecka när jag har barnen finns det ett överdåd av mat i kyl och frys medan samma utrymmen övrig tid ser ut som om huset stått obebott de senaste månaderna. Spindelväven minglar med en kvarglömd folköl och lite creme fraiche som står och möglar i en burk.
För det mesta lagar jag mycket mat, de dagar barnen är hos mig. Resterna fryser jag in och använder övriga veckor, när jag får klara mig själv. Eftersom jag inte är speciellt petig med saker och ting (ett annat uttryck för lat och slarvig) skriver jag aldrig på burkarna och påsarna vad som döljer sig inuti.
Det är lika givande varje gång att ta fram en burk av någon slags infryst mat från frysen och spänt vänta på att mikron skall avslöja om jag dragit en högvinst eller om jag drabbas av en blandad kompott restprodukter som jag gärna pillar ned i en och samma burk när det finns plats. Utan att de för den delen direkt passar ihop.
Ibland gläder jag mig åt tanken på falukorv med ädelost men upptäcker när jag öppnar mikron att doften av fiskgryta är omisskännlig. Då gäller det att vara flexibel och snabbt bli sugen på just fisk.
Idag bestod middagen av 3 potatisbullar, en liten slatt bearnaisesås, några matskedar färdigblandad spagetti och köttfärssås, 2 kanelbullar och 1 rad choklad. Allt utom bullar och choklad hade legat i en anonym plastburk och överraskningen var stor när jag upptäckte vad jag kombinerat ihop. Men det slank ned, det gjorde det. Man får inte var kräsen. Och kosten är verkligen varierad, ingen kan påstå något annat.
Lika slarvig som jag är med min egen mat, lika noggrann är jag med barnens. Jag handlar bara inför barnveckorna och inköpslistan baseras då på den matsedel jag har lagt upp. Något utrymme för spontanitet vad gäller menyn finns inte. Suckar barnen i början av veckan för att de inte är sugna på kokt lax så kan de välja ugnsstekt falukorv med potatismos och vitkålssallad eller spagetti och köttfärssås istället. Under förutsättning att det står på veckomenyn.
De skall dock inte luras att tro att de slipper laxen. Ånej, är den med på matsedeln blir det också lax någon dag. Förr eller senare. Och resterna äter jag veckan därpå. Lax med potatismos och köttfärssås är underskattat!
Varannan vecka när jag har barnen finns det ett överdåd av mat i kyl och frys medan samma utrymmen övrig tid ser ut som om huset stått obebott de senaste månaderna. Spindelväven minglar med en kvarglömd folköl och lite creme fraiche som står och möglar i en burk.
För det mesta lagar jag mycket mat, de dagar barnen är hos mig. Resterna fryser jag in och använder övriga veckor, när jag får klara mig själv. Eftersom jag inte är speciellt petig med saker och ting (ett annat uttryck för lat och slarvig) skriver jag aldrig på burkarna och påsarna vad som döljer sig inuti.
Det är lika givande varje gång att ta fram en burk av någon slags infryst mat från frysen och spänt vänta på att mikron skall avslöja om jag dragit en högvinst eller om jag drabbas av en blandad kompott restprodukter som jag gärna pillar ned i en och samma burk när det finns plats. Utan att de för den delen direkt passar ihop.
Ibland gläder jag mig åt tanken på falukorv med ädelost men upptäcker när jag öppnar mikron att doften av fiskgryta är omisskännlig. Då gäller det att vara flexibel och snabbt bli sugen på just fisk.
Idag bestod middagen av 3 potatisbullar, en liten slatt bearnaisesås, några matskedar färdigblandad spagetti och köttfärssås, 2 kanelbullar och 1 rad choklad. Allt utom bullar och choklad hade legat i en anonym plastburk och överraskningen var stor när jag upptäckte vad jag kombinerat ihop. Men det slank ned, det gjorde det. Man får inte var kräsen. Och kosten är verkligen varierad, ingen kan påstå något annat.
Lika slarvig som jag är med min egen mat, lika noggrann är jag med barnens. Jag handlar bara inför barnveckorna och inköpslistan baseras då på den matsedel jag har lagt upp. Något utrymme för spontanitet vad gäller menyn finns inte. Suckar barnen i början av veckan för att de inte är sugna på kokt lax så kan de välja ugnsstekt falukorv med potatismos och vitkålssallad eller spagetti och köttfärssås istället. Under förutsättning att det står på veckomenyn.
De skall dock inte luras att tro att de slipper laxen. Ånej, är den med på matsedeln blir det också lax någon dag. Förr eller senare. Och resterna äter jag veckan därpå. Lax med potatismos och köttfärssås är underskattat!
Med blicken i skyn
Jag har nu avslutat vitbetsning av sonens rumstak. Det är jag väldigt glad för. Att det är avslutat, alltså. Never again.
Bets hade jag hemma sedan tidigare, det har länge varit tänkt att den halvorangea fulfurun i taket skulle bli vit och jag väntade bara tålmodigt på att lusten skulle infinna sig. Den kom helt oväntat igårkväll.
Det är skumt det där med lust, man vet aldrig varifrån den kommer, ej heller när. Men dyker den upp, bör man smida. Jag gick således frejdigt igång vid 22-tiden och allt gick utmärkt tills jag kom fram till sängen. Det var mycket svårare att stå på sängen och måla än att stå på en stol. Madrassen är uppenbarligen för mjuk, hur kan han sova på en sådan?
(Att möblera om eller flytta undan något för att man skall måla om, ligger inte för mig. Så små ingrepp i vardagen som möjligt, är min inställning. Och vad gör det om det kommer lite färg här och var? Det nöts bort med tiden.)
Samtidigt som jag tränade musklerna med att både hålla balansen i sängen och måla, noterade jag att jag hade fått extremt ont i högerarmen av allt penslande. Vänster hand hade jag helt tappat kontakten med. Jag såg den, den var vänd uppåt och höll enlitersburken i ett stadigt grepp, men vi var sedan länge förbi domningsfasen.
Då slutade jag och sparade resten av det roliga till idag på förmiddagen. Tråkigt nog var lusten borta då. Jag gick ändå igång, det såg märkligt ut med halva taket vitt och halva taket brun-orange, men det var inte lika skojigt som igår. Inte lika lätt, heller.
Igår såg jag ju inte riktigt vad jag gjorde i mörkret, och då blev det bra. Idag såg jag och då blev det ojämnt och inte bra. Lite otippat.
Dessutom verkar det ha varit mer pigment i färgen igår än idag. Trots att jag målat dagens produktion två gånger så är det ändå ljusare än gårdagens. (Skulle man röra om i burken idag också...?)
Men, man skall inte hänga upp sig på småsaker. Jag löser det med att byta ut rummet alla 40 wattslampor mot 25 W. Då ser det jämnt och fint ut. Nästa gång jag skall måla om något skall jag binda en halsduk för ögonen om jag målar på dagtid. Då kommer det att bli perfekt.
Bets hade jag hemma sedan tidigare, det har länge varit tänkt att den halvorangea fulfurun i taket skulle bli vit och jag väntade bara tålmodigt på att lusten skulle infinna sig. Den kom helt oväntat igårkväll.
Det är skumt det där med lust, man vet aldrig varifrån den kommer, ej heller när. Men dyker den upp, bör man smida. Jag gick således frejdigt igång vid 22-tiden och allt gick utmärkt tills jag kom fram till sängen. Det var mycket svårare att stå på sängen och måla än att stå på en stol. Madrassen är uppenbarligen för mjuk, hur kan han sova på en sådan?
(Att möblera om eller flytta undan något för att man skall måla om, ligger inte för mig. Så små ingrepp i vardagen som möjligt, är min inställning. Och vad gör det om det kommer lite färg här och var? Det nöts bort med tiden.)
Samtidigt som jag tränade musklerna med att både hålla balansen i sängen och måla, noterade jag att jag hade fått extremt ont i högerarmen av allt penslande. Vänster hand hade jag helt tappat kontakten med. Jag såg den, den var vänd uppåt och höll enlitersburken i ett stadigt grepp, men vi var sedan länge förbi domningsfasen.
Då slutade jag och sparade resten av det roliga till idag på förmiddagen. Tråkigt nog var lusten borta då. Jag gick ändå igång, det såg märkligt ut med halva taket vitt och halva taket brun-orange, men det var inte lika skojigt som igår. Inte lika lätt, heller.
Igår såg jag ju inte riktigt vad jag gjorde i mörkret, och då blev det bra. Idag såg jag och då blev det ojämnt och inte bra. Lite otippat.
Dessutom verkar det ha varit mer pigment i färgen igår än idag. Trots att jag målat dagens produktion två gånger så är det ändå ljusare än gårdagens. (Skulle man röra om i burken idag också...?)
Men, man skall inte hänga upp sig på småsaker. Jag löser det med att byta ut rummet alla 40 wattslampor mot 25 W. Då ser det jämnt och fint ut. Nästa gång jag skall måla om något skall jag binda en halsduk för ögonen om jag målar på dagtid. Då kommer det att bli perfekt.
Tankar inför julen
Så här mitt i sommaren kom jag plötsligt att tänka på julen. Snö och hej, tomtegubbar, glögg och pepparkakor, gravad lax, sillinläggningar, Kalle Anka och stearinljus. Och julklappar.
Jag tycker väldigt mycket om julklappar, men som ensamstående morsa utan syskon och välbärgade föräldrar så är det klent med utdelningen för egen del. Det var bättre förr, när jag var med karl i någon form, då ramlade det in både parfymer, böcker, diverse klädesplagg (som jag i regel fick byta för att de var två storlekar för små) eller något annat som jag önskat mig eller som han hade önskat mig. Det var tider, det.
På den tiden fick jag dessutom saker från barnen som de hade gjort själva och som var förtjusande. Även detta har upphört när männen försvann. Oklart om det finns något samband.
Kanske borde jag skaffat mig fler barn, helst med några års mellanrum och inte så tätt som jag har mellan de befintliga. Då hade det funnits kontinuitet vad gäller förekomsten av barn i dagispyssels- eller skolslöjdsåldern. Mina barn går förvisso fortfarande i skolan och har slöjd, men det var länge sedan jag såg någon produkt komma hem därifrån. Än mindre fick produkten inpackad i paket. Vilket är märkligt, för i betygen står det att de varit närvarande och delvis aktiva, båda två. Frågan är vad de tillverkar för prylar eftersom de uppenbarligen behåller dem själva? Inte får de väl göra snusdosor och vattenpipor i skolan...?
Nåväl, bra kvinna reder sig själv. Jag köper numera egna julklappar till mig och det funkar bra, det också. Jättebra, faktiskt. Nästan bättre än på den tiden jag fick julklappar av andra, för jag vet precis vad jag vill ha, allt passar i storlek, är i rätt färg, rätt konsistens och böckerna jag får har jag garanterat aldrig läst. Det är kvalitetsböcker, dessutom. Precis såna jag gillar.
Den enda nackdelen är överraskningsmomentet. Eller snarare bristen på överraskningsmomentet. Jag slår alltid förtjust ihop händerna när paketens innehåll uppenbarar sig, men jag får erkänna att jag bara LÅTSAS vara förvånad. Innerst inne vet jag vad jag skall få.
Detta är emellertid ett problem som jag tror kommer att självsanera sig så småningom. Man blir ju inte yngre och minnet blir inte heller skarpare. Förra året köpte jag julklapparna till mig själv strax efter Lucia och då var minnena kristallklara på julafton. Jag behövde inte ens läsa rimmen för att bli säker på vad jag skulle få.
I år skall jag pröva att handla julklapparna till mig själv redan i början av november. Låter jag sedan barnen packa in prylarna så kommer jag sannolikt att bli så överraskad på julafton att jag återupptar min tro på tomten.
God jul!
Jag tycker väldigt mycket om julklappar, men som ensamstående morsa utan syskon och välbärgade föräldrar så är det klent med utdelningen för egen del. Det var bättre förr, när jag var med karl i någon form, då ramlade det in både parfymer, böcker, diverse klädesplagg (som jag i regel fick byta för att de var två storlekar för små) eller något annat som jag önskat mig eller som han hade önskat mig. Det var tider, det.
På den tiden fick jag dessutom saker från barnen som de hade gjort själva och som var förtjusande. Även detta har upphört när männen försvann. Oklart om det finns något samband.
Kanske borde jag skaffat mig fler barn, helst med några års mellanrum och inte så tätt som jag har mellan de befintliga. Då hade det funnits kontinuitet vad gäller förekomsten av barn i dagispyssels- eller skolslöjdsåldern. Mina barn går förvisso fortfarande i skolan och har slöjd, men det var länge sedan jag såg någon produkt komma hem därifrån. Än mindre fick produkten inpackad i paket. Vilket är märkligt, för i betygen står det att de varit närvarande och delvis aktiva, båda två. Frågan är vad de tillverkar för prylar eftersom de uppenbarligen behåller dem själva? Inte får de väl göra snusdosor och vattenpipor i skolan...?
Nåväl, bra kvinna reder sig själv. Jag köper numera egna julklappar till mig och det funkar bra, det också. Jättebra, faktiskt. Nästan bättre än på den tiden jag fick julklappar av andra, för jag vet precis vad jag vill ha, allt passar i storlek, är i rätt färg, rätt konsistens och böckerna jag får har jag garanterat aldrig läst. Det är kvalitetsböcker, dessutom. Precis såna jag gillar.
Den enda nackdelen är överraskningsmomentet. Eller snarare bristen på överraskningsmomentet. Jag slår alltid förtjust ihop händerna när paketens innehåll uppenbarar sig, men jag får erkänna att jag bara LÅTSAS vara förvånad. Innerst inne vet jag vad jag skall få.
Detta är emellertid ett problem som jag tror kommer att självsanera sig så småningom. Man blir ju inte yngre och minnet blir inte heller skarpare. Förra året köpte jag julklapparna till mig själv strax efter Lucia och då var minnena kristallklara på julafton. Jag behövde inte ens läsa rimmen för att bli säker på vad jag skulle få.
I år skall jag pröva att handla julklapparna till mig själv redan i början av november. Låter jag sedan barnen packa in prylarna så kommer jag sannolikt att bli så överraskad på julafton att jag återupptar min tro på tomten.
God jul!
lördag 18 juli 2009
Hängrännefix
När det regnade som värst på midsommarafton, noterade både jag och mina gäster, särskilt de med ryggen mot gräsmattan, att min hängränna över terassen hade havererat, åtminstone delvis.
Hängrännor sitter fast i taket med jämna mellanrum, så även mina. Och i ett sådant där jämnt mellanrum hade just den här hängrännan liksom vikt sig utåt varpå Skånes svar på Niagarafallet uppstod när regn levererades från ovan. Inget av regnvattnet kluckade sig stillsamt fram i rännan på sin väg mot hängrännans kollega stuprännan, utan allt vatten stormade ut på ort och ställe. Tyvärr precis där vi satt.
Mina kära väninnor analyserade problemet en stund och enades slutligen om att jag snarast borde byta hängränna, varpå de återgick till sillen och nubben. Hur bytet skulle gå till överlämnades med varm hand till mig och hängrännan att bestämma.
Och vi diskuterade problemet ingående under den kommande veckan. Hängrännor finns att köpa i fyrametersbitar, och jag räknade ut att jag skulle behöva två sådana bitar. Plus lite gavlar, mellanläggsbitar och annat smått och gott. I princip var jag klar med både projektering och uppsättning, i teorin åtminstone. Det enda som återstod var att lösa hur rännorna skulle komma hem. Man tar inte två fyrametersrännor över axeln och promenerar, direkt. Man stoppar dem inte i bilen heller, så länge bilen är ungefär hälften så lång som en bit ränna.
Jag skulle kunna hyra en lastbil. Jag skulle kunna köpa dem på ett ställe där de ombesörjer hemtransport. Båda dessa alternativ avfärdades dock av både mig och hängrännan som för dyra.
Istället bestämde jag mig för att det nog inte skulle regna något mer i år och då fanns inte längre något behov. Projektet avslutades. Billigt blev det också.
Idag påmindes jag plötsligt om problemet igen, när Niagarafallet fick sällskap av Victoriafallet. En hink räckte inte att ställa under, jag fick ställa två, och jag började fundera på att återuppta projektet.
MEN! Plötsligt uppenbarade sig den optimala lösningen! Inte behöver jag köpa ny hängränna, jag kan ju LAGA den jag har.
Med hjälp av ett betongborr, min slagborrmaskin och en ståltråd är min hängränna i princip som ny och jag har väntat ivrigt i flera timmar på att det skall börja regna igen så att jag får se om mitt arrangemang fungerar i praktiken.
Självklart har det inte regnat.
Så istället har jag joggat en runda, tvätten hänger på tork ute och om en stund skall jag börja förbereda grillen. Och imorgon finns det stora möjligheter att tillbinga dagen på stranden. Nu när hängrännan är lagad kommer det garanterat inte regna mer i år.
Hängrännor sitter fast i taket med jämna mellanrum, så även mina. Och i ett sådant där jämnt mellanrum hade just den här hängrännan liksom vikt sig utåt varpå Skånes svar på Niagarafallet uppstod när regn levererades från ovan. Inget av regnvattnet kluckade sig stillsamt fram i rännan på sin väg mot hängrännans kollega stuprännan, utan allt vatten stormade ut på ort och ställe. Tyvärr precis där vi satt.
Mina kära väninnor analyserade problemet en stund och enades slutligen om att jag snarast borde byta hängränna, varpå de återgick till sillen och nubben. Hur bytet skulle gå till överlämnades med varm hand till mig och hängrännan att bestämma.
Och vi diskuterade problemet ingående under den kommande veckan. Hängrännor finns att köpa i fyrametersbitar, och jag räknade ut att jag skulle behöva två sådana bitar. Plus lite gavlar, mellanläggsbitar och annat smått och gott. I princip var jag klar med både projektering och uppsättning, i teorin åtminstone. Det enda som återstod var att lösa hur rännorna skulle komma hem. Man tar inte två fyrametersrännor över axeln och promenerar, direkt. Man stoppar dem inte i bilen heller, så länge bilen är ungefär hälften så lång som en bit ränna.
Jag skulle kunna hyra en lastbil. Jag skulle kunna köpa dem på ett ställe där de ombesörjer hemtransport. Båda dessa alternativ avfärdades dock av både mig och hängrännan som för dyra.
Istället bestämde jag mig för att det nog inte skulle regna något mer i år och då fanns inte längre något behov. Projektet avslutades. Billigt blev det också.
Idag påmindes jag plötsligt om problemet igen, när Niagarafallet fick sällskap av Victoriafallet. En hink räckte inte att ställa under, jag fick ställa två, och jag började fundera på att återuppta projektet.
MEN! Plötsligt uppenbarade sig den optimala lösningen! Inte behöver jag köpa ny hängränna, jag kan ju LAGA den jag har.
Med hjälp av ett betongborr, min slagborrmaskin och en ståltråd är min hängränna i princip som ny och jag har väntat ivrigt i flera timmar på att det skall börja regna igen så att jag får se om mitt arrangemang fungerar i praktiken.
Självklart har det inte regnat.
Så istället har jag joggat en runda, tvätten hänger på tork ute och om en stund skall jag börja förbereda grillen. Och imorgon finns det stora möjligheter att tillbinga dagen på stranden. Nu när hängrännan är lagad kommer det garanterat inte regna mer i år.
SKÅL!
Idag hade jag stora planer för dagen. Jag skulle till stranden, jag skulle ut och jogga, jag skulle klippa gräsmattan, jag skulle tvätta någon maskin tvätt som skulle hängas ut och visa grannskapet att här bor det ett ordentligt fruntimmer, och slutligen skulle det grillas.
Och visst, rent teoretiskt kan allt detta fortfarande göras, men inte mycket blir lika kul som det var tänkt och inte alla slutresultat blir så bra som det var tänkt heller.
Det regnar nämligen.
Regnar.
Det har inte regnat i min klimatzon sedan den där skuren som kom på midsommarafton. Den som kom PRECIS när vi höjde första snapsen och hojtade "skål". Detta "skål" hörde förmodligen någon med skämtlynne där uppe och kunde självklart, efter denna oemotståndliga invit, inte hejda sig från att hälla ut en gudomlig hink med vatten över grannskapet. Den stora hinken.
Vi löste emellertid problemet raskt genom att göra en farbror Melker. Alla reste sig upp, alla tog tag i bordet, alla sa "grrrrrr", lyfte bordet, hälften av oss backade, andra hälften gick två steg fram, alla sa "dunk" och så med ens satt vi under tak och det kunde regna bäst det ville.
Då slutade det, självklart.
Jag har nu släpat omkring (svårt att lyfta när man är ensam) på mitt terassbord en lång stund, sagt "grrr", sagt "dunk" och suttit i bikini under tak för att vara beredd när regnet slutar.
Ingen förbättring.
Fortsätter det regna måste jag gå vidare till plan B: ta fram snapsen och ropa "skål". Grannarna förstår säkert att jag uppoffrar mig och gör det för deras skull också, även om klockan bara är 11 på lördagsförmiddagen.
SKÅL!
Och visst, rent teoretiskt kan allt detta fortfarande göras, men inte mycket blir lika kul som det var tänkt och inte alla slutresultat blir så bra som det var tänkt heller.
Det regnar nämligen.
Regnar.
Det har inte regnat i min klimatzon sedan den där skuren som kom på midsommarafton. Den som kom PRECIS när vi höjde första snapsen och hojtade "skål". Detta "skål" hörde förmodligen någon med skämtlynne där uppe och kunde självklart, efter denna oemotståndliga invit, inte hejda sig från att hälla ut en gudomlig hink med vatten över grannskapet. Den stora hinken.
Vi löste emellertid problemet raskt genom att göra en farbror Melker. Alla reste sig upp, alla tog tag i bordet, alla sa "grrrrrr", lyfte bordet, hälften av oss backade, andra hälften gick två steg fram, alla sa "dunk" och så med ens satt vi under tak och det kunde regna bäst det ville.
Då slutade det, självklart.
Jag har nu släpat omkring (svårt att lyfta när man är ensam) på mitt terassbord en lång stund, sagt "grrr", sagt "dunk" och suttit i bikini under tak för att vara beredd när regnet slutar.
Ingen förbättring.
Fortsätter det regna måste jag gå vidare till plan B: ta fram snapsen och ropa "skål". Grannarna förstår säkert att jag uppoffrar mig och gör det för deras skull också, även om klockan bara är 11 på lördagsförmiddagen.
SKÅL!
fredag 17 juli 2009
Diagnos: Klaffsyndrom
Härförleden satt jag och mina väninnor på stranden och när man sitter där, uppradade som fåglar på en telefontråd fast i brassestolar, så faller det sig naturligt att man med intresse beskådar sin egen kropp och hur den har utvecklat sig sedan man hade tid att titta efter sist. Förra sommaren.
När man tröttnat på det, årets modell av bilringar, födelsemärken och förhårdnader på fötterna roar inte speciellt länge, övergår man till att studera övrigas utensilier. Dessa är det roligare att engagera sig i, för dem behöver man inte bli beklämd över.
Vid detta tillfälle härförleden, lade jag märke till att Pyttans ben, som också är rätt pyttiga om man jämför med mina stolpliknande saker, var betydligt mer svullna än mina. Rejält mer svullna. Fossingarna såg ut som om de var uppblåsta med två blås för mycket.
Detta var ett intressant fenomen och vi började genast prata om hur sådant kunde drabba en så pass ung och spänstig människa. Enligt uppgift från källan hade det hela börjat som en rejäl svullnad under en tjänsteflygresa. Denna svullnad gick emellertid inte ned när planet gick ned. Pyttan, som har ett förflutet i sjukvårdsbranschen, hade efter diverse studier av benens färg och form ställt diagnosen klaffproblem i kärlen från foten och upp till resten av Pyttan. Min kunskap i ämnet är synnerligen grund och jag köpte resonemanget. Klaffproblem var det!
Därefter övergick vi till att studera ett rejält ärr som nyligen placerats på Cleos armbåge. Sedan en längre tid hade handen på den aktuella armen fått klara sig själv, helt utan instruktioner från huvudet, då känseln varit helt avstängd. En flink läkare beslutade att sådana defekter var operabla och därefter gick han igång med kniv och gaffel. Så såg det åtminstone ut av ärret att döma. Nu har Cleo således en ärrförsedd arm som slutar i en hand som är lyckligt omedveten om att den hänger ihop med resten av kroppen. Någon kontakt är trots operationen inte etablerad.
Detta pratade vi länge om och till slut kom vi fram till att det sannolikt handlar om ett klaffproblem, även här.
När vi ändå var inne och talade om defekter kände jag att jag också ville bidra lite för att inte framstå som alltigenom perfekt. Jag avslöjade därför att det ofta slår lock för mina öron när jag håller föredrag samt när jag är ute och joggar. Detta är högst irriterande, joggar jag hörs mitt flåsande så högt, både från insidan och utsidan, att jag nästan får huvudvärk. Och håller jag föredrag så tror jag hela tiden att någon pratar i mun på mig och tittar mig argt omkring för att se vem det är som avbryter hela tiden. Tills jag fattar att det är jag.
Detta var ett svårt och komplicerat problem som vi tvingades både diskutera, workshoppa och reflektera över innan vi kom fram till en diagnos som vi var eniga om: Klaffproblem i örat.
Nästa gång vi är på stranden skall vi försöka workshoppa oss fram till en behandlings- eller operationsmetod som går att applicera på samtliga klaffproblem. Det är lite oklart vem vi skall träna oss på, men jag vet iallafall vem det inte blir.
Det blir inte på mig.
När man tröttnat på det, årets modell av bilringar, födelsemärken och förhårdnader på fötterna roar inte speciellt länge, övergår man till att studera övrigas utensilier. Dessa är det roligare att engagera sig i, för dem behöver man inte bli beklämd över.
Vid detta tillfälle härförleden, lade jag märke till att Pyttans ben, som också är rätt pyttiga om man jämför med mina stolpliknande saker, var betydligt mer svullna än mina. Rejält mer svullna. Fossingarna såg ut som om de var uppblåsta med två blås för mycket.
Detta var ett intressant fenomen och vi började genast prata om hur sådant kunde drabba en så pass ung och spänstig människa. Enligt uppgift från källan hade det hela börjat som en rejäl svullnad under en tjänsteflygresa. Denna svullnad gick emellertid inte ned när planet gick ned. Pyttan, som har ett förflutet i sjukvårdsbranschen, hade efter diverse studier av benens färg och form ställt diagnosen klaffproblem i kärlen från foten och upp till resten av Pyttan. Min kunskap i ämnet är synnerligen grund och jag köpte resonemanget. Klaffproblem var det!
Därefter övergick vi till att studera ett rejält ärr som nyligen placerats på Cleos armbåge. Sedan en längre tid hade handen på den aktuella armen fått klara sig själv, helt utan instruktioner från huvudet, då känseln varit helt avstängd. En flink läkare beslutade att sådana defekter var operabla och därefter gick han igång med kniv och gaffel. Så såg det åtminstone ut av ärret att döma. Nu har Cleo således en ärrförsedd arm som slutar i en hand som är lyckligt omedveten om att den hänger ihop med resten av kroppen. Någon kontakt är trots operationen inte etablerad.
Detta pratade vi länge om och till slut kom vi fram till att det sannolikt handlar om ett klaffproblem, även här.
När vi ändå var inne och talade om defekter kände jag att jag också ville bidra lite för att inte framstå som alltigenom perfekt. Jag avslöjade därför att det ofta slår lock för mina öron när jag håller föredrag samt när jag är ute och joggar. Detta är högst irriterande, joggar jag hörs mitt flåsande så högt, både från insidan och utsidan, att jag nästan får huvudvärk. Och håller jag föredrag så tror jag hela tiden att någon pratar i mun på mig och tittar mig argt omkring för att se vem det är som avbryter hela tiden. Tills jag fattar att det är jag.
Detta var ett svårt och komplicerat problem som vi tvingades både diskutera, workshoppa och reflektera över innan vi kom fram till en diagnos som vi var eniga om: Klaffproblem i örat.
Nästa gång vi är på stranden skall vi försöka workshoppa oss fram till en behandlings- eller operationsmetod som går att applicera på samtliga klaffproblem. Det är lite oklart vem vi skall träna oss på, men jag vet iallafall vem det inte blir.
Det blir inte på mig.
7 middagar klockan 7
Det råder för närvarande total förvirring i min kropp. En del av kroppen tror att mitt schema motsvarar en medelsvensk tonårings, d v s att jag skall börja gäspa vid 2-tiden, ta budskapet på allvar vid 3-tiden och ungefär när solen går upp börja dra mig tillbaka från sommarens förlustelser. Den andra delen har fortfarande något vagt minne av att jag har något slags yrkesliv där jag förväntas infinna mig med regelbundenhet, direkt på morgonen, och dessutom ha hjärnan med mig så att jag kan tänka lite när jag ändå är där.
Således somnade jag klockan 3 i natt, trött som en normal 15-åring, och vaknade kl 6 imorse, fylld av arbetslust som en normal 44-åring. (Förlåt: 35.)
För att utnyttja denna extra tid innan arbetet ställer mina kunskaper i anspråk, har jag så här i arla morgonstund komponerat ihop en veckomatsedel för nästa vecka. Just veckomatsedlar med tillhörande veckohandling, är ett av ensamstående mammans strukturkoncept för att hinna med livet. Det funkar inte att handla maten on a daily basis. Och det funkar absolut inte att göra det på Statoil på vägen hem från jobbet. Det råder stor skillnad i priset på ost och toapapper mellan exempelvis Willys och Statoil, kan jag berätta.
Att skriva veckomatsedel är roligt. Jag känner mig lite som Gordon Ramsey när jag skapar menyn. Bannlyst på listan är pastafjärilar och påssås, det är för tråkigt och smaklöst. Däremot förekommer det t ex kronärtskocksbottnar fyllda med tapenade, parmesan och pinjenötter. En lagom förrätt en tisdag, tycker jag. Eller Massaman curry med fried rice en onsdag. Eller persiljejärpar. Eller kalops (en lördag eller söndag, det blir inte bra om jag skall ha med mig grytan till jobbet och långkoka där).
Detta tycker barnen är roligt. Inofficiellt sett. Båda gillar mat och travar som regel till matlistan de första de gör när de checkar in på hotell Mamma varannan vecka.
Officiellt sett, vid de tillfällen när deras kompisar flockas framför kylskåpet för att tävla i vem som bäst kan försöka gissa sig till vad vi skall stoppa i oss till middag den aktuella veckan, känner de sig besvärade. Särskilt sonen, han tycker av princip inte om någon av de egenskaper familjen har, som inte är standardiserade och påminner om rutinerna i andra familjer. För honom är det pinsamt att redogöra för vad vichy soisse, garam masala och salsa kan tänkas innebära för typ av föda.
- Kan du inte bara skriva "soppa" och "grillat" på listan, tycker han.
Men det kan jag inte, för då kommer jag inte själv ihåg vad jag har tänkt ut. Jag måste skriva samma namn på matlistan som maträtterna heter i recepten, annars vet jag inte vad jag skall laga när det är dags och då kanske jag går igång med något som jag inte har ingredienserna till. Jag handlar bara exakt det som skall kokas ihop i veckans måltider.
Så antingen får jag göra ett synonymlexikon där "fiskpinnar" på listan innebär panerade pangasiusfiléer med pressad potatis, hollandaisesås och gurksalsa. Eller så får jag låta bli att sätta upp matlistorna på kylskåpet.
Således somnade jag klockan 3 i natt, trött som en normal 15-åring, och vaknade kl 6 imorse, fylld av arbetslust som en normal 44-åring. (Förlåt: 35.)
För att utnyttja denna extra tid innan arbetet ställer mina kunskaper i anspråk, har jag så här i arla morgonstund komponerat ihop en veckomatsedel för nästa vecka. Just veckomatsedlar med tillhörande veckohandling, är ett av ensamstående mammans strukturkoncept för att hinna med livet. Det funkar inte att handla maten on a daily basis. Och det funkar absolut inte att göra det på Statoil på vägen hem från jobbet. Det råder stor skillnad i priset på ost och toapapper mellan exempelvis Willys och Statoil, kan jag berätta.
Att skriva veckomatsedel är roligt. Jag känner mig lite som Gordon Ramsey när jag skapar menyn. Bannlyst på listan är pastafjärilar och påssås, det är för tråkigt och smaklöst. Däremot förekommer det t ex kronärtskocksbottnar fyllda med tapenade, parmesan och pinjenötter. En lagom förrätt en tisdag, tycker jag. Eller Massaman curry med fried rice en onsdag. Eller persiljejärpar. Eller kalops (en lördag eller söndag, det blir inte bra om jag skall ha med mig grytan till jobbet och långkoka där).
Detta tycker barnen är roligt. Inofficiellt sett. Båda gillar mat och travar som regel till matlistan de första de gör när de checkar in på hotell Mamma varannan vecka.
Officiellt sett, vid de tillfällen när deras kompisar flockas framför kylskåpet för att tävla i vem som bäst kan försöka gissa sig till vad vi skall stoppa i oss till middag den aktuella veckan, känner de sig besvärade. Särskilt sonen, han tycker av princip inte om någon av de egenskaper familjen har, som inte är standardiserade och påminner om rutinerna i andra familjer. För honom är det pinsamt att redogöra för vad vichy soisse, garam masala och salsa kan tänkas innebära för typ av föda.
- Kan du inte bara skriva "soppa" och "grillat" på listan, tycker han.
Men det kan jag inte, för då kommer jag inte själv ihåg vad jag har tänkt ut. Jag måste skriva samma namn på matlistan som maträtterna heter i recepten, annars vet jag inte vad jag skall laga när det är dags och då kanske jag går igång med något som jag inte har ingredienserna till. Jag handlar bara exakt det som skall kokas ihop i veckans måltider.
Så antingen får jag göra ett synonymlexikon där "fiskpinnar" på listan innebär panerade pangasiusfiléer med pressad potatis, hollandaisesås och gurksalsa. Eller så får jag låta bli att sätta upp matlistorna på kylskåpet.
torsdag 16 juli 2009
Jag är äldre. Än 14, alltså.
Många som är i min ålder, typ 40+, presenterar sig som 40+ "i biologisk ålder" men påstår sig vara 14 "på riktigt". Särskilt män brukar vara pojkar i fjortonårsåldern "på riktigt".
Själv har jag de senaste åren brukat hävda att jag är 23 "på riktigt", för 14 var en alltigenom hopplös ålder och inget jag längtar tillbaka till. Jag kom inte in på något av de roliga ställena eftersom jag då varken hade något id-kort eller ens varit betjänt att av visa något med tanke på min pinsamt låga ålder. Om jag inte ville in på knattedisco, vilket jag inte ville.
Och jag hade inget att säga om var jag skulle tillbringa natten, helgen eller semestern heller, trots att det dök upp ett antal intressanta alternativ mellan varven. Svaren på samtliga dessa tre frågeställningar var nämligen alla desamma: Hemma.
Jättekul.
Häromdagen insåg jag att jag nog inte kan säga att jag är 23 "på riktigt" heller, för jag tycker faktiskt inte likadant som jag gjorde när det begav sig, rent biologiskt.
Ta det där med karuseller t ex. När jag var 23 var en dag på Tivoli eller Bakken (Köpenhamn, båda två) höjdpunkten på året och jag valde dag efter besökstäthet. Ju mer lågsäsong desto bättre, för då fick man åka mer. Inga väntetider.
Och ju läskigare karuseller desto roligare:
- Loop? Jajamen!
- Berg- och dalbana? Tveklöst!
- Fritt fall? Måste man vara fastspänd?
- Pariserhjul? Jag hänger i knävecken utanför korgen, det är ok, va?!
Nu för tiden, vid de sällsynta tillfällen när jag får följa med och finansiera mina barns förlustelser på Tivoli, köper jag inte ens ett åkband till mig. Hittar jag någon åkattraktion som rör sig i det tempo och på det sätt som faller mig i smaken, som inte kör på högre höjd än 1 meter ovanför marken och som 176 cm, medelålders dam får plats i (benen är för långa för karusellhästarna) så köper jag en biljett till ordinarie pris. Det finns inte så många sådana att det är lönt med åkband.
Så i det fallet är min "riktiga" ålder 72 och det skäms jag inte för att erkänna. Det är lika sant som att min biologiska ålder är 35.
Jo, jag lovar! :-)
Själv har jag de senaste åren brukat hävda att jag är 23 "på riktigt", för 14 var en alltigenom hopplös ålder och inget jag längtar tillbaka till. Jag kom inte in på något av de roliga ställena eftersom jag då varken hade något id-kort eller ens varit betjänt att av visa något med tanke på min pinsamt låga ålder. Om jag inte ville in på knattedisco, vilket jag inte ville.
Och jag hade inget att säga om var jag skulle tillbringa natten, helgen eller semestern heller, trots att det dök upp ett antal intressanta alternativ mellan varven. Svaren på samtliga dessa tre frågeställningar var nämligen alla desamma: Hemma.
Jättekul.
Häromdagen insåg jag att jag nog inte kan säga att jag är 23 "på riktigt" heller, för jag tycker faktiskt inte likadant som jag gjorde när det begav sig, rent biologiskt.
Ta det där med karuseller t ex. När jag var 23 var en dag på Tivoli eller Bakken (Köpenhamn, båda två) höjdpunkten på året och jag valde dag efter besökstäthet. Ju mer lågsäsong desto bättre, för då fick man åka mer. Inga väntetider.
Och ju läskigare karuseller desto roligare:
- Loop? Jajamen!
- Berg- och dalbana? Tveklöst!
- Fritt fall? Måste man vara fastspänd?
- Pariserhjul? Jag hänger i knävecken utanför korgen, det är ok, va?!
Nu för tiden, vid de sällsynta tillfällen när jag får följa med och finansiera mina barns förlustelser på Tivoli, köper jag inte ens ett åkband till mig. Hittar jag någon åkattraktion som rör sig i det tempo och på det sätt som faller mig i smaken, som inte kör på högre höjd än 1 meter ovanför marken och som 176 cm, medelålders dam får plats i (benen är för långa för karusellhästarna) så köper jag en biljett till ordinarie pris. Det finns inte så många sådana att det är lönt med åkband.
Så i det fallet är min "riktiga" ålder 72 och det skäms jag inte för att erkänna. Det är lika sant som att min biologiska ålder är 35.
Jo, jag lovar! :-)
I selen igen
När jag började semestern och samtidigt tog över barnen, tog det mig ca 7 dygn att ändra om nattsömnen från klockan 22-06 till betydligt senare tider. Det var inte lätt, jag fick gå emot min natur, men till slut gav naturen upp för kraven från verkligheten och erkände sig besegrad.
Jag känner nämligen att jag måste hålla mig vaken tills alla mina barn är inne i huset för kvällen. Och tills alla andras barn är ute ur samma hus för samma kväll.
Detta har varit ett stort och ansvarsfullt uppdrag. Om det värsta skulle hända, d v s att jag skulle somna i soffan och kanske snarka till, eller ännu värre, råka dregla på tröjan i sömnen medan någon av barnens kompisar ännu befann sig i huset, hade det allvarligt skadat mina barns anseende. Jag har således befunnit mig under stor press.
Nu är jag emellertid helt omställd. Kroppen tycker det är fint och bra att vara uppe så länge att det är mörkt ute när jag går och lägger mig och samma kropp tycker det är utmärkt att inte vakna förrän solen skiner in genom persiennerna. Tråkigt nog, för idag arbetar jag, och på jobbet förväntas jag dyka upp redan vid 7.30. Den tid på dygnet när jag i princip just har gått ned i djupsömnen.
När klockan ringde imorse trodde jag därför först att jag hade somnat ifrån något stimmigt program på Discovery, men så väl var det inte. Jag kom upp och var på jobbet i tid, men hjärnan slogs inte på förrän vid 9-snåret. Då åt jag lunch, det kändes som om det var lagom med tanke på hur länge jag varit uppe.
Om någon timme är det dags för middag, har inte riktigt räknat ut hur jag skall kunna intaga den, med tanke på att kroppen är på arbetsplatsen och kylskåpet är kvar hemma.
Kanske tar jag frukosten innan jag går och lägger mig ikväll. Jag tror det är bra att göra så små förändringar som möjligt i schemat. Det är ju snart helg.
Jag känner nämligen att jag måste hålla mig vaken tills alla mina barn är inne i huset för kvällen. Och tills alla andras barn är ute ur samma hus för samma kväll.
Detta har varit ett stort och ansvarsfullt uppdrag. Om det värsta skulle hända, d v s att jag skulle somna i soffan och kanske snarka till, eller ännu värre, råka dregla på tröjan i sömnen medan någon av barnens kompisar ännu befann sig i huset, hade det allvarligt skadat mina barns anseende. Jag har således befunnit mig under stor press.
Nu är jag emellertid helt omställd. Kroppen tycker det är fint och bra att vara uppe så länge att det är mörkt ute när jag går och lägger mig och samma kropp tycker det är utmärkt att inte vakna förrän solen skiner in genom persiennerna. Tråkigt nog, för idag arbetar jag, och på jobbet förväntas jag dyka upp redan vid 7.30. Den tid på dygnet när jag i princip just har gått ned i djupsömnen.
När klockan ringde imorse trodde jag därför först att jag hade somnat ifrån något stimmigt program på Discovery, men så väl var det inte. Jag kom upp och var på jobbet i tid, men hjärnan slogs inte på förrän vid 9-snåret. Då åt jag lunch, det kändes som om det var lagom med tanke på hur länge jag varit uppe.
Om någon timme är det dags för middag, har inte riktigt räknat ut hur jag skall kunna intaga den, med tanke på att kroppen är på arbetsplatsen och kylskåpet är kvar hemma.
Kanske tar jag frukosten innan jag går och lägger mig ikväll. Jag tror det är bra att göra så små förändringar som möjligt i schemat. Det är ju snart helg.
onsdag 15 juli 2009
Bara ändra lite...
Idag kläckte sonen en idé om att vi skulle kunna möblera om lite i hans rum. Inte mycket, bara ändra lite, byta plats på sängen och skrivbordet och så...
Jag har aldrig tvekat inför uppdrag och utmaningar, och kände mig genast hågad. Förändringar tycker jag mycket om och när jag var barn möblerade jag om hela tiden. Arvet av denna utmärkta egenskap har jag förväntansfullt spanat efter hos mina barn, men fått tillbringa 15 år i besvikelse. Ingen har velat göra det minsta som innebär ansträngningar och egna uppoffringar för att försköna hemmet.
Därför kände jag att det inte var på sin plats att hitta en bättre dag än sommarens varmaste och soligaste för ommöbleringen. Vill sonen idag, vill mamman idag. Vi gick igång.
Man skall dock inte tro att det bara är att byta plats på säng och skrivbord. När man har gjort det upptäcker man att det är smutsigt bakom sängen och skrivbordet och dammsugaren måste fram. Sedan väcks behovet av en hink med vatten, rengöringsmedel och en trasa. När det mesta är rent, märker man att om man skall kunna sitta vid skrivbordet och jobba, så måste datorn vara där också, och då måste nätverkskabeln lossas från sina clips längs listen och dras om.
Plötsligt hamnar pc-spels-stället som sitter uppskruvat på väggen på fel plats. Likaså sänglampan.
Hyllan för cd-skivorna sitter märkligt nog där sängen nu står och måste flyttas. Det blir en massa hål i den vita strukturtapeten som måste spacklas över. Nya hål skall borras. Skivhyllan hamnar upp och ned (hur visste man att det fanns ett upp och ett ned på denna?) och skruvarna får skruvas ut och sedan skruvas i, igen. Förhoppningsvis i samma hål. Annars får man gå tillbaka till spacklingsmomentet.
Det hela tog lite tid.
Vi inledde arbetet strax efter frukost. Någonstans i mitten av ansträngningen värmde sonen upp lite moussakarester till sig och intog det mitt i röran. När vi var klara gick jag raka vägen ned till köket och började förbereda middagen.
Det lär ha varit fint väder ute, idag också.
Jag har aldrig tvekat inför uppdrag och utmaningar, och kände mig genast hågad. Förändringar tycker jag mycket om och när jag var barn möblerade jag om hela tiden. Arvet av denna utmärkta egenskap har jag förväntansfullt spanat efter hos mina barn, men fått tillbringa 15 år i besvikelse. Ingen har velat göra det minsta som innebär ansträngningar och egna uppoffringar för att försköna hemmet.
Därför kände jag att det inte var på sin plats att hitta en bättre dag än sommarens varmaste och soligaste för ommöbleringen. Vill sonen idag, vill mamman idag. Vi gick igång.
Man skall dock inte tro att det bara är att byta plats på säng och skrivbord. När man har gjort det upptäcker man att det är smutsigt bakom sängen och skrivbordet och dammsugaren måste fram. Sedan väcks behovet av en hink med vatten, rengöringsmedel och en trasa. När det mesta är rent, märker man att om man skall kunna sitta vid skrivbordet och jobba, så måste datorn vara där också, och då måste nätverkskabeln lossas från sina clips längs listen och dras om.
Plötsligt hamnar pc-spels-stället som sitter uppskruvat på väggen på fel plats. Likaså sänglampan.
Hyllan för cd-skivorna sitter märkligt nog där sängen nu står och måste flyttas. Det blir en massa hål i den vita strukturtapeten som måste spacklas över. Nya hål skall borras. Skivhyllan hamnar upp och ned (hur visste man att det fanns ett upp och ett ned på denna?) och skruvarna får skruvas ut och sedan skruvas i, igen. Förhoppningsvis i samma hål. Annars får man gå tillbaka till spacklingsmomentet.
Det hela tog lite tid.
Vi inledde arbetet strax efter frukost. Någonstans i mitten av ansträngningen värmde sonen upp lite moussakarester till sig och intog det mitt i röran. När vi var klara gick jag raka vägen ned till köket och började förbereda middagen.
Det lär ha varit fint väder ute, idag också.
En knyck med höger handled
I mitt sovrum har jag ett stort fönster som är delat i två delar. Den stora delen går inte att öppna, men det gör den lilla delen. Vilken öppnas, för annars blir det för varmt och då kan jag inte sova.
Genom den lilla delen kommer det in insekter. Genom den stora delen försöker de komma ut igen.
Detta kan jag inte begripa tanken bakom.
Avlägger jag visit hos någon kliver jag in genom ytterdörren och går sedan vanligen ut samma håll. Sällan försöker jag rymma via badrumsfönstret eller genom att klättra ut via braskaminens rökkanal.
Sådan verkar emellertid kulturen vara i insektsvärlden. Alla seglar glatt in, trots att de inte är bjudna. men sedan får de snabbt panik och vill ut igen. Genom den del av fönstret som inte är öppen. Detta låter de sig dock inte hindras av utan envisas, för att inte säga insisterar, på att stånga sin panna blodig mot den stora delen av fönstret. Gång på gång. Den lilla delen, som fortfarande är vidöppen, skyr de som pesten.
Och där kommer Livräddaren, d v s jag, in i bilden.
Under de gångna veckorna har jag haft rika möjligheter att finslipa tekniken för att få ut de motsträviga kreaturen och det lyckas aldrig om man inte möblerar om sovrummet helt och hållet. Nästan.
Gardinerna måste bort. Krukväxterna måste bort. Dörren till sovrummet måste stängas, annars förirrar de sig till något annat rumsfönster som inte heller går att öppna.
Därefter får jag med för ändamålet lämpligt redskap, oftast en tidskrift av typen Amelia, först mota dem i rätt riktning och sedan raskt veva till dem så att de lätt förvirrade mer ramlar än flyger ut genom det lilla fönstret. Det är en viss knyck med handleden som skall till och den är jag väldigt bra på. Innan jag var väldigt bra på knycken var dödstalen sorgligt nog höga.
Idag lyckades jag få ut två flygfän i samma knyck. Båda överlevde.
Nu tränar jag på att göra knycken utan att ta bort krukväxterna först. I nästa fas skall jag försöka lära dem att inte komma in överhuvudtaget. Den fasen är svårare.
Genom den lilla delen kommer det in insekter. Genom den stora delen försöker de komma ut igen.
Detta kan jag inte begripa tanken bakom.
Avlägger jag visit hos någon kliver jag in genom ytterdörren och går sedan vanligen ut samma håll. Sällan försöker jag rymma via badrumsfönstret eller genom att klättra ut via braskaminens rökkanal.
Sådan verkar emellertid kulturen vara i insektsvärlden. Alla seglar glatt in, trots att de inte är bjudna. men sedan får de snabbt panik och vill ut igen. Genom den del av fönstret som inte är öppen. Detta låter de sig dock inte hindras av utan envisas, för att inte säga insisterar, på att stånga sin panna blodig mot den stora delen av fönstret. Gång på gång. Den lilla delen, som fortfarande är vidöppen, skyr de som pesten.
Och där kommer Livräddaren, d v s jag, in i bilden.
Under de gångna veckorna har jag haft rika möjligheter att finslipa tekniken för att få ut de motsträviga kreaturen och det lyckas aldrig om man inte möblerar om sovrummet helt och hållet. Nästan.
Gardinerna måste bort. Krukväxterna måste bort. Dörren till sovrummet måste stängas, annars förirrar de sig till något annat rumsfönster som inte heller går att öppna.
Därefter får jag med för ändamålet lämpligt redskap, oftast en tidskrift av typen Amelia, först mota dem i rätt riktning och sedan raskt veva till dem så att de lätt förvirrade mer ramlar än flyger ut genom det lilla fönstret. Det är en viss knyck med handleden som skall till och den är jag väldigt bra på. Innan jag var väldigt bra på knycken var dödstalen sorgligt nog höga.
Idag lyckades jag få ut två flygfän i samma knyck. Båda överlevde.
Nu tränar jag på att göra knycken utan att ta bort krukväxterna först. I nästa fas skall jag försöka lära dem att inte komma in överhuvudtaget. Den fasen är svårare.
Onda tankar om singeln
Idag har jag tänkt onda tankar om att vara singel, det tillstånd som passar mig så ypperligt för det mesta annars. Det slog mig, när jag ...
... att det hade varit trevligt om jag bara hade behövt göra hälften av dessa saker. (Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att göra en tredjedel. Eller en fjärdedel. Eller kanske rentav en bråkdel. Men sådana förhållanden är svåra att hitta.)
Under flera timmar odlade jag bitterhet och missnöje och det är verkligen inte bra, sånt får man rynkor av. Om man rynkar ansiktet på samma sätt 200 000 gånger, så stannar rynkan där, har jag läst. Jag hann nog knipa ihop ögonen och vecka pannan och hakan säkert 195 000 gånger innan jag behärskade mig och beslutade mig för att hitta en lösning.
Lösningen var två. Barnen.
Genom att använda martyrskap, vädja till dåliga samveten och till slut tydligt ge order om inställelse i köket om 5 minuter, så blev allt bra. Således har de, under min pedagogiska ledning, kokat ihop både moussaka och grekisk sallad och det med den äran.
Drinkblandningen tog jag hand om själv, man skall inte utmana ödet med tonåringar i hushållet. Även om ingen av dem har hosta för tillfället.
- Cyklade och handlade bl a frukostbullar till barnen (jag äter yoghurt...),
- Vattnade blomeländena i trädgården IGEN,
- Fick avtjatat påslakan, lakan och örngott från barnens sängar (barnen hjälpte till men det mesta jobbet gjorde nog sängarna själva, jag hade min elaka blick, nivå 3, när jag beordrade omedelbar avtagning, och sängarna, som inte så ofta är föremål för min ilska, blev rädda),
- Själv fick bära ned lakan med kompisar till tvättmaskinen och köra igång med tvättmedel och sköljmedel och rosa och Vanish och gud vet allt,
- Fick fara upp igen och dammsuga sängarna samt klä på nya uppsättningar lakan och påslakan,
- Hängde ut tvätten, och körde igång ytterligare två maskiner med överkast (många mammapoäng) och barnens kläder (främst dotterns, när hon inte orkar hänga in provade kläder i garderoben, lägger hon dem i tvättkorgen. På så sätt löser hon problemet med tråkig inhängning för stunden. En stor del av klimatproblemen vilar därför på hennes ansvar.),
- Plockade in tvätten,
- Manglade,
- Stod i begrepp att börja dra igång drinkblandningar, moussakatillverkning och grekisk-sallad-komposition,
... att det hade varit trevligt om jag bara hade behövt göra hälften av dessa saker. (Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att göra en tredjedel. Eller en fjärdedel. Eller kanske rentav en bråkdel. Men sådana förhållanden är svåra att hitta.)
Under flera timmar odlade jag bitterhet och missnöje och det är verkligen inte bra, sånt får man rynkor av. Om man rynkar ansiktet på samma sätt 200 000 gånger, så stannar rynkan där, har jag läst. Jag hann nog knipa ihop ögonen och vecka pannan och hakan säkert 195 000 gånger innan jag behärskade mig och beslutade mig för att hitta en lösning.
Lösningen var två. Barnen.
Genom att använda martyrskap, vädja till dåliga samveten och till slut tydligt ge order om inställelse i köket om 5 minuter, så blev allt bra. Således har de, under min pedagogiska ledning, kokat ihop både moussaka och grekisk sallad och det med den äran.
Drinkblandningen tog jag hand om själv, man skall inte utmana ödet med tonåringar i hushållet. Även om ingen av dem har hosta för tillfället.
tisdag 14 juli 2009
Exotiska drinkar. Eller nåt...
Jag inventerade nyss mina förråd och gömmor för att se om råmaterial fanns till någon slags lämplig grekisk-afton-drink. Ouzon var slut, men det kvittar. Bestämmer jag mig för Ouzo som fördrink så går det att lösa ändå. Jag tror det finns hostmedicin i kylskåpet och blandar jag det med vatten och lite alkohol av lämplig, smaklös sort, så är Ouzon fixad. Ett slags hemfix-Ouzo, när jag tänker efter. Något att tipsa Apoteket om, kanske?
Bäst jag lekte maracas med mina flaskor för att försöka utröna mängden flytande vara i desamma släntrade sonen förbi. Förmodligen hade han tråkigt för han fann helt oväntat det på sin plats att fråga vad jag sysslade med.
När jag förklarat mitt hedervärda uppdrag, att finna rätt beståndsdelar för att skapa stämning i den lokala varianten på den grekiska aftonen, slängde han ur sig att "jag har förresten varit med i en drinkblandartävling".
Har han? Den rare gossen? Som bara är 13 år? Jag pinnade i kapp honom i hallen så fort jag kunde, fortfarande sittandes på huk, med påföljd att lår och bakdel fick sig en rejäl duvning, och högg tag i träningsbyxorna på honom.
- Berätta, sa jag strängt!
Det var inte så illa som det lät. Mer än för den mamma hos vilken drinkblandartävlingen ägde rum. Ingen alkohol var inblandad, däremot väldigt mycket annat.
Reglerna var enkla. Alla deltagare blandar drinkar av valfria ingredienser. Alla måste dricka allas drinkar, även sina egna (vilket eliminerade blandningar av bara tabasco och mango chutney hot). Den drink som gick att dricka med minst antal kräkreflexer aktiverade, vann.
Följande två drinkrecept kan delges som ett resultat av denna tävling. Båda intages på egen risk:
Jag avböjde vänligt men bestämt. På min grekiska afton skall vi ha riktiga grejer. Jag bedömer att jag har hostmedicin så det räcker.
Bäst jag lekte maracas med mina flaskor för att försöka utröna mängden flytande vara i desamma släntrade sonen förbi. Förmodligen hade han tråkigt för han fann helt oväntat det på sin plats att fråga vad jag sysslade med.
När jag förklarat mitt hedervärda uppdrag, att finna rätt beståndsdelar för att skapa stämning i den lokala varianten på den grekiska aftonen, slängde han ur sig att "jag har förresten varit med i en drinkblandartävling".
Har han? Den rare gossen? Som bara är 13 år? Jag pinnade i kapp honom i hallen så fort jag kunde, fortfarande sittandes på huk, med påföljd att lår och bakdel fick sig en rejäl duvning, och högg tag i träningsbyxorna på honom.
- Berätta, sa jag strängt!
Det var inte så illa som det lät. Mer än för den mamma hos vilken drinkblandartävlingen ägde rum. Ingen alkohol var inblandad, däremot väldigt mycket annat.
Reglerna var enkla. Alla deltagare blandar drinkar av valfria ingredienser. Alla måste dricka allas drinkar, även sina egna (vilket eliminerade blandningar av bara tabasco och mango chutney hot). Den drink som gick att dricka med minst antal kräkreflexer aktiverade, vann.
Följande två drinkrecept kan delges som ett resultat av denna tävling. Båda intages på egen risk:
- Päronchock: Blanda päronsoda och Oboy. Ja, det blir en väldigt konstig färg.
- Bob Special: Blanda valfri Bobsaft med mjölk och grape tonic. MYCKET exotisk smak.
Jag avböjde vänligt men bestämt. På min grekiska afton skall vi ha riktiga grejer. Jag bedömer att jag har hostmedicin så det räcker.
Oupa!
Ännu en dag med sol och värme! Jag är jättenöjd.
Skall man gräva fram något litet som jag kan vara missnöjd med, så är det de förbaskade växterna jag planterade i krukor och pottor i trädgården. De har visat sig vara osjälvständiga som småbarn. Skriker efter vatten precis hela tiden, trots att det faktikt regnade lite förra natten. Man tycker de kunde varit lite på alerten och bunkrat upp. Visat lite nedärvd kvinnlig instinkt, typ. Men icke.
Skall det fortsätta på det här viset kommer mina armar vara så uttänjda av allt vattenkannebärande när sommaren är slut att knogarna släpar i marken en meter efter mig när jag går. Och hur klädsamt är det, på kontoret? Kavajärmarna kommer att vara för korta och frågan är om det inte blir en direkt säkerhetsrisk när jag skall cykla till och från jobbet. Det finns gränser för hur mycket jag kan stoppa ned i cykelkorgen.
Inte bra.
Än så länge kan jag emellertid cykla utan problem och idag har jag därför på morgonkulan passat på och hojat mellan blommor och humlor och högt gräs till affären där jag pantade ett antal pet-flaskor och tog inkomsterna av dessa till att köpa auberginer och fetaost.
Ikväll blir det grekisk afton med moussaka och grekisk sallad. Vet att en av dotterns manliga kompisar kan plånka sig igenom "Nothing else matters" av Metallica på elgitarr och då borde Zorba vara en smal sak för honom att träna in under dagen, tycker jag. Vill man så kan man. Jag utgår ifrån att han vill.
Nu skall jag snabbspola mig igenom Mamma Mia för att komma i stämning.
Skall man gräva fram något litet som jag kan vara missnöjd med, så är det de förbaskade växterna jag planterade i krukor och pottor i trädgården. De har visat sig vara osjälvständiga som småbarn. Skriker efter vatten precis hela tiden, trots att det faktikt regnade lite förra natten. Man tycker de kunde varit lite på alerten och bunkrat upp. Visat lite nedärvd kvinnlig instinkt, typ. Men icke.
Skall det fortsätta på det här viset kommer mina armar vara så uttänjda av allt vattenkannebärande när sommaren är slut att knogarna släpar i marken en meter efter mig när jag går. Och hur klädsamt är det, på kontoret? Kavajärmarna kommer att vara för korta och frågan är om det inte blir en direkt säkerhetsrisk när jag skall cykla till och från jobbet. Det finns gränser för hur mycket jag kan stoppa ned i cykelkorgen.
Inte bra.
Än så länge kan jag emellertid cykla utan problem och idag har jag därför på morgonkulan passat på och hojat mellan blommor och humlor och högt gräs till affären där jag pantade ett antal pet-flaskor och tog inkomsterna av dessa till att köpa auberginer och fetaost.
Ikväll blir det grekisk afton med moussaka och grekisk sallad. Vet att en av dotterns manliga kompisar kan plånka sig igenom "Nothing else matters" av Metallica på elgitarr och då borde Zorba vara en smal sak för honom att träna in under dagen, tycker jag. Vill man så kan man. Jag utgår ifrån att han vill.
Nu skall jag snabbspola mig igenom Mamma Mia för att komma i stämning.
Hemfettsugning
Sedan tidernas begynnelse, eller åtminstone sedan jag var liten, har man kunnat vara sin egen frissa i bostaden. Det experimenterades vilt i min gröna ungdom både med vätersuperoxid som man köpte på Apoteket samt med hempermanent och hårfärgning som man köpte på Domus. Ibland blev håret vitt, ibland orange, ibland grönt, vid vissa tillfällen blev det krylligt på ena sidan av huvudet och spikrakt på andra och vid något tillfälle ramlade håret av, direkt efter avslutad behandling.
Och allt detta gjorde man för att komma billigare undan och spara pengar. Vilket också blev resultatet, bland annat för att håret blev så slitet och sprött att behovet av klippningar var minimalt under lång tid.
Mitt första par hål i öronen togs hos urmakaren, märkligt nog. Mina kommande femtioelva hål (varav merparten fick växa igen när jag bytte musikstil från Sex Pistols till Depeche Mode och Madonna) togs, inte helt oväntat med tanke på temat för denna blogg, hemma. Helt gratis för jag gjorde det själv och utan att någon förpackning från Apoteket eller Domus var inblandad.
Jag gjorde det med en synål, för jag hade snappat upp någonstans att synålar var ett bättre verktyg att gräva i fingrarna efter spågor med än knappnålar, och då torde de vara bättre att göra hål i öronen med också, antog jag. Det borde gå, jag hade ju sett hur det gick till hos urmakaren. Att han gjorde det på 2 sekunder medan jag fick sega mig igenom brosket under 20 minuter med avbrott för yrselanfall och svimningskänslor, hör inte hit.
För tyvärr tänkte jag inte på att tjockleken på pinnen i örhängen av standardmodell mer motsvarar en säkerhetsnål än en synål, så när jag väl kom igenom fick jag börja om igen med en säkerhetsnål för att vidga hålen. Just det momentet kändes lite motigt, men vi hemfixare är ett tåligt släkte och jag bet ihop för den goda sakens skull.
Inte mycket har hänt på fixa-hemma-området sedan dess. Men nu, när jag har betraktat min kropp iklädd bikini hela dagar den sista tiden, känner jag mig mogen för att övergå till hemfix 2.0. Jag skulle vilja köpa en förpackning hemfettsugning. Eller kanske en förpackning hemansiktslyftning.
För jag har tittat på verktygen, både i syskrinet, köket och garaget, och det känns inte som om något jag har där går att använda, den här gången.
Och allt detta gjorde man för att komma billigare undan och spara pengar. Vilket också blev resultatet, bland annat för att håret blev så slitet och sprött att behovet av klippningar var minimalt under lång tid.
Mitt första par hål i öronen togs hos urmakaren, märkligt nog. Mina kommande femtioelva hål (varav merparten fick växa igen när jag bytte musikstil från Sex Pistols till Depeche Mode och Madonna) togs, inte helt oväntat med tanke på temat för denna blogg, hemma. Helt gratis för jag gjorde det själv och utan att någon förpackning från Apoteket eller Domus var inblandad.
Jag gjorde det med en synål, för jag hade snappat upp någonstans att synålar var ett bättre verktyg att gräva i fingrarna efter spågor med än knappnålar, och då torde de vara bättre att göra hål i öronen med också, antog jag. Det borde gå, jag hade ju sett hur det gick till hos urmakaren. Att han gjorde det på 2 sekunder medan jag fick sega mig igenom brosket under 20 minuter med avbrott för yrselanfall och svimningskänslor, hör inte hit.
För tyvärr tänkte jag inte på att tjockleken på pinnen i örhängen av standardmodell mer motsvarar en säkerhetsnål än en synål, så när jag väl kom igenom fick jag börja om igen med en säkerhetsnål för att vidga hålen. Just det momentet kändes lite motigt, men vi hemfixare är ett tåligt släkte och jag bet ihop för den goda sakens skull.
Inte mycket har hänt på fixa-hemma-området sedan dess. Men nu, när jag har betraktat min kropp iklädd bikini hela dagar den sista tiden, känner jag mig mogen för att övergå till hemfix 2.0. Jag skulle vilja köpa en förpackning hemfettsugning. Eller kanske en förpackning hemansiktslyftning.
För jag har tittat på verktygen, både i syskrinet, köket och garaget, och det känns inte som om något jag har där går att använda, den här gången.
måndag 13 juli 2009
Otäcka utsugare
Jag tycker mycket om djur. När jag var barn tyckte jag passionerat mycket om djur. Hade det funnits möjlighet hade jag vid den tiden kunnat tänka mig att bygga upp Noaks ark i mindre skala. Jag önskade mig alla sorters djur (inom ramen för det utbud som rådde i lokala djuraffären) och kärleken var kraftigt närsynt. Såg jag en katt, hur tandlös, ålderstigen, luggsliten och sönderklöst den än var, såg jag en panter i sin krafts dagar för min inre syn. Mötte jag en hund, tyckte jag om den. Och detta hur mycket den än dreglade, släppte väder och flåsade omkring med en andedräkt som förde tankarna till kompostens jäsningsprocess. Söt hund.
Lika passionerad, får jag erkänna, är jag inte idag. Jag tycker fortfarande om djur och jag föraktar innerligt djurplågare, men jag behöver inte längre rädda världen från utrotning och känner mig inte manad att upprätta min härd för allt pälsburet som finns.
Denna förändring i inställning har inte nått fram i djurvärlden. På hemorten lever uppenbarligen ryktet om min godhet kvar.
Jag hann nämligen inte mer än anlända till barndomens bygder förrän djurriket började blåsa i sina trumpeter och mana till samling. Vår frälsare har kommit!
Därefter skapade de schyssta formationer och marscherade iväg i riktning mot mig. Framförallt gällde detta de något mindre djuren, varav en del vingförsedda. Jag hann inte mer än lägga mig i solstolen förrän det började brumma, surra, stickas och klia precis överallt.
Vissa krabater som fortfarande övningskörde alternativt hade fått fel på rodret kraschlandade på min kropp. Det gjorde ont. Andra trodde jag utgjorde smörgåsbordet på utflykten och började glatt hugga för sig. Fästingar svingade sig som Tarzan i sina lianer och kastade sig med dödsförakt ut i luften för att försöka nå mina ben. Myggorna jublade och klappade i fötterna: - Äntligen får man äta mormors mat. (Eller mormorsmormorsmormorsmors mat, jag är lite osäker på hur länge en mygga lever.)
Nu kliar det överallt. På några ställen svider det. På ett ställe gör det direkt ont.
Och faktum är att just nu gillar jag inte djur överhuvudtaget.
Lika passionerad, får jag erkänna, är jag inte idag. Jag tycker fortfarande om djur och jag föraktar innerligt djurplågare, men jag behöver inte längre rädda världen från utrotning och känner mig inte manad att upprätta min härd för allt pälsburet som finns.
Denna förändring i inställning har inte nått fram i djurvärlden. På hemorten lever uppenbarligen ryktet om min godhet kvar.
Jag hann nämligen inte mer än anlända till barndomens bygder förrän djurriket började blåsa i sina trumpeter och mana till samling. Vår frälsare har kommit!
Därefter skapade de schyssta formationer och marscherade iväg i riktning mot mig. Framförallt gällde detta de något mindre djuren, varav en del vingförsedda. Jag hann inte mer än lägga mig i solstolen förrän det började brumma, surra, stickas och klia precis överallt.
Vissa krabater som fortfarande övningskörde alternativt hade fått fel på rodret kraschlandade på min kropp. Det gjorde ont. Andra trodde jag utgjorde smörgåsbordet på utflykten och började glatt hugga för sig. Fästingar svingade sig som Tarzan i sina lianer och kastade sig med dödsförakt ut i luften för att försöka nå mina ben. Myggorna jublade och klappade i fötterna: - Äntligen får man äta mormors mat. (Eller mormorsmormorsmormorsmors mat, jag är lite osäker på hur länge en mygga lever.)
Nu kliar det överallt. På några ställen svider det. På ett ställe gör det direkt ont.
Och faktum är att just nu gillar jag inte djur överhuvudtaget.
Tre borstar, tre uppsättningar tänder
När vi nästan var framme i Blekinge slog det oss att vi glömt necessären med allt sitt livsviktiga innehåll hemma.
Eller, oss och oss, det slog MIG att vi glömt necessären hemma. Barnen har fullt upp med att se till att de själva kommer med i bilen och det uppdraget kräver all deras uppmärksamhet, vilket innebär att de sannolikt inte hade slagits av den hemska necessärstanken förrän det var tandborstdags. Och då konstaterat att det var JAG som hade glömt den.
De har alltid fulla möjligheter att anklaga mig för glömska då packningen uteslutande är mitt ansvar. Glöms något, är felet mitt och jag bör skärpa mig till nästa gång, för det skapar otvivelaktigen problem när viktiga saker blir kvar hemma. Det borde jag veta. Vid min ålder.
Sonen reser alltid lätt, han tar med sig själv och är fullt nöjd med det. Några underhållningsattiraljer vad gäller hår, kropp eller nöjen, behövs inte. Det han behöver, det packar jag ned, resonerar han. Övrigt behöver han inte.
Dottern reser alltid med full packning, oavsett om vi skall vara borta i två veckor i Thailand, eller på middag hos grannen. Inget av det hon prioriterar är emellertid livsviktigt för någon annan. Vi kan alla leva utan hennes mobil, hörlurar, solglasögon, borste, eau de toilette och konstiga skönlitterära verk som samtliga handlar om misshandel, övergrepp, elände, ond, bråd död eller vampyrer. Eller i vissa fall alltihop inom samma pärmar.
Efter stor tankemöda konstaterade jag att det allra viktigaste som befann sig i resklart skick i necessären - den som stannat kvar hemma - var tandborstarna. Övrigt kunde vi leva utan i vildmarken, några dagar.
Dottern gjorde en snabbinventering av sitt bagage och konstaterade att det innehöll en styck mascaraborste och en styck hårborste. Räknade man in min snöborste som låg i bilens koffert var antalet borstar tre, vilket i teorin var ett lagom antal åt oss. Ingen höll dock måttet för uppgiften och vi fick svänga inom Lidl och köpa tre nya tandborstar, en rosa, en grön och en blå.
Lillebror insisterade på att han skulle ha den rosa - ett utslag av någon form av pojkhumor - jag skulle ha den gröna och dottern skulle ha den blå. Detta var skojigt under första tandborstningen. Vid tandborstning nummer två hittade jag sonen fullt upptagen med att borsta gaddarna med min gröna. Att han skulle ha den rosa hade fallit på sin egen orimlighet, han hade således helt glömt sitt skojiga infall och rent instinktivt valt mellan grön och blå tandborste.
Och, som tur är, valt den gröna. Hade han valt den blå, d v s systerns, hade vi fått köra akut in till närmaste lanthandel och i värsta fall bryta oss in för att tillskansa oss en ny. Alternativt fått koka den befintliga tandborsten i Klorin.
Det fanns mascara på Lidl också. Den är jag iklädd nu och den täcker effektivt både litegrann av fransarna, stora delar av ögonlocket och en bra bit ned på kinden. God valuta för pengarna.
Så det är tur att jag har nya solglasögon. De täcker upp hela ansiktet och jag behöver således inget smink.
Jag visste väl att det var ett fynd!
Eller, oss och oss, det slog MIG att vi glömt necessären hemma. Barnen har fullt upp med att se till att de själva kommer med i bilen och det uppdraget kräver all deras uppmärksamhet, vilket innebär att de sannolikt inte hade slagits av den hemska necessärstanken förrän det var tandborstdags. Och då konstaterat att det var JAG som hade glömt den.
De har alltid fulla möjligheter att anklaga mig för glömska då packningen uteslutande är mitt ansvar. Glöms något, är felet mitt och jag bör skärpa mig till nästa gång, för det skapar otvivelaktigen problem när viktiga saker blir kvar hemma. Det borde jag veta. Vid min ålder.
Sonen reser alltid lätt, han tar med sig själv och är fullt nöjd med det. Några underhållningsattiraljer vad gäller hår, kropp eller nöjen, behövs inte. Det han behöver, det packar jag ned, resonerar han. Övrigt behöver han inte.
Dottern reser alltid med full packning, oavsett om vi skall vara borta i två veckor i Thailand, eller på middag hos grannen. Inget av det hon prioriterar är emellertid livsviktigt för någon annan. Vi kan alla leva utan hennes mobil, hörlurar, solglasögon, borste, eau de toilette och konstiga skönlitterära verk som samtliga handlar om misshandel, övergrepp, elände, ond, bråd död eller vampyrer. Eller i vissa fall alltihop inom samma pärmar.
Efter stor tankemöda konstaterade jag att det allra viktigaste som befann sig i resklart skick i necessären - den som stannat kvar hemma - var tandborstarna. Övrigt kunde vi leva utan i vildmarken, några dagar.
Dottern gjorde en snabbinventering av sitt bagage och konstaterade att det innehöll en styck mascaraborste och en styck hårborste. Räknade man in min snöborste som låg i bilens koffert var antalet borstar tre, vilket i teorin var ett lagom antal åt oss. Ingen höll dock måttet för uppgiften och vi fick svänga inom Lidl och köpa tre nya tandborstar, en rosa, en grön och en blå.
Lillebror insisterade på att han skulle ha den rosa - ett utslag av någon form av pojkhumor - jag skulle ha den gröna och dottern skulle ha den blå. Detta var skojigt under första tandborstningen. Vid tandborstning nummer två hittade jag sonen fullt upptagen med att borsta gaddarna med min gröna. Att han skulle ha den rosa hade fallit på sin egen orimlighet, han hade således helt glömt sitt skojiga infall och rent instinktivt valt mellan grön och blå tandborste.
Och, som tur är, valt den gröna. Hade han valt den blå, d v s systerns, hade vi fått köra akut in till närmaste lanthandel och i värsta fall bryta oss in för att tillskansa oss en ny. Alternativt fått koka den befintliga tandborsten i Klorin.
Det fanns mascara på Lidl också. Den är jag iklädd nu och den täcker effektivt både litegrann av fransarna, stora delar av ögonlocket och en bra bit ned på kinden. God valuta för pengarna.
Så det är tur att jag har nya solglasögon. De täcker upp hela ansiktet och jag behöver således inget smink.
Jag visste väl att det var ett fynd!
Fynd
En riktig kvinna når alltid högre stadier av lycka när hon gör ett fynd. Det ligger i kvinnans natur, det har jag resonerat vetenskapligt om tidigare på den här bloggen.
Vad som är ett fynd, kan emellertid variera från person till person. En del tycker de gör ett fynd när de hittar en jacka som på rea kostar 9 000 kronor när den i vanliga fall kostar 15.000 kr. Jag tillhör inte denna kategori.
Igår på marknaden hittade jag emellertid ett par solglasögon som kostade 60 kr. Dessa köpte jag inte.
Igår, alltså.
Jag köpte dem idag, för idag fick jag dem för 50 kr och det tyckte jag var ett solklart fynd. I dubbel bemärkelse, med tanke på att det var solglasögon. :-)
Knallen höll på att packa ihop och tyckte sannolikt att jag var att fynd också, eftersom jag köpte två par när jag ändå var igång. Ett par till dottern också.
Solglasögonen var grymt fina och jag känner att jag blir snygg som 17 i dem. Fullt jämförbar med Victoria Beckham, Cameron Diaz, Julia Roberts och Madonna. Faktum är att det inte skulle förvåna mig om det poppar upp vita limousiner och röda mattor när jag går omkring med de nya solglasögonen på mig.
Enda haken är att jag behöver lätt korrigering på båda ögonen för att kunna se något. Risken finns därför att jag, när jag har mina fräcka solglasögon på mig, frejdigt går rakt på bilarna, vid sidan av de ställen där de öppna dörrarna finns. Eller snubblar på mattfransarna och far i backen.
Så nu skall jag fokusera på att träna mig på att falla snyggt och med grace. Kan de som tränar kampsport öva sig i att falla mjukt så borde väl jag kunna det också. Åtminstone skall jag träna mig på att hålla upp huvudet när jag ramlar. Ja, så att inte glasögonen går sönder, alltså.
Vad som är ett fynd, kan emellertid variera från person till person. En del tycker de gör ett fynd när de hittar en jacka som på rea kostar 9 000 kronor när den i vanliga fall kostar 15.000 kr. Jag tillhör inte denna kategori.
Igår på marknaden hittade jag emellertid ett par solglasögon som kostade 60 kr. Dessa köpte jag inte.
Igår, alltså.
Jag köpte dem idag, för idag fick jag dem för 50 kr och det tyckte jag var ett solklart fynd. I dubbel bemärkelse, med tanke på att det var solglasögon. :-)
Knallen höll på att packa ihop och tyckte sannolikt att jag var att fynd också, eftersom jag köpte två par när jag ändå var igång. Ett par till dottern också.
Solglasögonen var grymt fina och jag känner att jag blir snygg som 17 i dem. Fullt jämförbar med Victoria Beckham, Cameron Diaz, Julia Roberts och Madonna. Faktum är att det inte skulle förvåna mig om det poppar upp vita limousiner och röda mattor när jag går omkring med de nya solglasögonen på mig.
Enda haken är att jag behöver lätt korrigering på båda ögonen för att kunna se något. Risken finns därför att jag, när jag har mina fräcka solglasögon på mig, frejdigt går rakt på bilarna, vid sidan av de ställen där de öppna dörrarna finns. Eller snubblar på mattfransarna och far i backen.
Så nu skall jag fokusera på att träna mig på att falla snyggt och med grace. Kan de som tränar kampsport öva sig i att falla mjukt så borde väl jag kunna det också. Åtminstone skall jag träna mig på att hålla upp huvudet när jag ramlar. Ja, så att inte glasögonen går sönder, alltså.
söndag 12 juli 2009
Löfbergs lila
Vaknade upp till fiskmåsars skrin, tändkulemotorer och det stillsamma bruset av fläkten som står och brummar i torpargrunden för att hålla fukten i schack.
Kaffet är godare i Blekinge, Zoegas skånerost kan kamma sig, här dricker vi Gevalia eller Löfbergs lila.
Det rasslar hemtrevligt på singelgången när vi går för att hämta tidningen bara för att minnas att här finns inga morgontidningar på söndagarna. Dammet på grusvägen yr över Kamomillen när en bil passerar och snart brister jag ut i Du gamla du fria, så svenskt är det!
Kram Mimmi
(Men jag längtar hem till min dator av asiatiskt ursprung.)
Kaffet är godare i Blekinge, Zoegas skånerost kan kamma sig, här dricker vi Gevalia eller Löfbergs lila.
Det rasslar hemtrevligt på singelgången när vi går för att hämta tidningen bara för att minnas att här finns inga morgontidningar på söndagarna. Dammet på grusvägen yr över Kamomillen när en bil passerar och snart brister jag ut i Du gamla du fria, så svenskt är det!
Kram Mimmi
(Men jag längtar hem till min dator av asiatiskt ursprung.)
Rapport från havsbandet
Ännu en dag i idyllen har passerat.
Vi har varit på marknad och sett människor av en typ som jag inte sett på många år och barnen i stort sett aldrig.
I sovrummet satt en spindel stor som en mindre skånsk åkersork.
En säkring gick när vi tände tre lampor samtidigt som teven var igång.
Och på teven fanns bara Svt 1 och 2 som alternativ. Tv4 levde sitt eget liv. Uppenbarligen levdes det livet någon annanstans.
Svensk sommar när det är som bäst!
Vi har varit på marknad och sett människor av en typ som jag inte sett på många år och barnen i stort sett aldrig.
I sovrummet satt en spindel stor som en mindre skånsk åkersork.
En säkring gick när vi tände tre lampor samtidigt som teven var igång.
Och på teven fanns bara Svt 1 och 2 som alternativ. Tv4 levde sitt eget liv. Uppenbarligen levdes det livet någon annanstans.
Svensk sommar när det är som bäst!
lördag 11 juli 2009
Stort larm!
Har man släppt in en skock ungdomar på kvällskvisten, så kan det vara svårt för att inte säga omöjligt att få dem att släppa ut sig igen inom rimliga tider. Dotterns sovrum är beläget rakt ovanför mitt, tillika försett med trägolv vilket förträffligt fortplantar minsta ljud från ovan rakt ned till mamma i bingen = mamma kan inte sova. Innan jag går och lägger mig, måste huset därför rensas.
Strategierna för detta är olika, med lika olika resultat. I takt med att jag tar ett utvecklingssteg vad gäller list och taktik, så tenderar ungarna att göra detsamma. (Fast de är ständigt ett steg efter, det tröstar mig något.)
Igår när det ramlade in en skock full av Bill och Bull, Felix och Findus och diverse andra, öppnade jag upp för en ny strategi. Jag stoppade dem i dörrhålet och sa att ungdomsgården bedriver verksamhet till kl 23.15 ikväll. Dottern sommarjobbar och måste upp i gryningen och därför måste hennes mamma också upp i gryningen. Således stänger gården redan 23.15 och nej, det går inte att stanna kvar och bli inlåst, när dörren låses skall ni vara på utsidan. Det öööh-ades från spridda håll och jag tolkade det som att förhandlingarna avslutats framgångsrikt.
Kl 23.15 rockades det fortfarande loss uppe på dotterns rum, men jag tänkte att tumultet säkert berodde på att de nu höll på att byta tillbaka alla mobiler som de lånat av varandra, rafsa ihop sina hood-tröjor och dra upp brallorna (pojkarna) från knäna till höjd med skinkorna så att de inte skulle snubbla på byxbenen och ramla ned för trappan. Såna saker.
Noooot.
Jag gav dem en kvart, sedan ställde jag mig utanför dotterns stängda dörr och deklarerade att:
" Stort larm, stort larm. Nu är det utrymningsövning. Förutsättningarna är följande:
Man kan inte utrymma över garagetaket för där finns en brandhärd. Man kan gå här, via min soffa och teve, här brinner det inte så farligt än. Gå lugnt men snabbt ned för trappan, ingen panik, en i taget. Utrymningsvägen är fri, glöm inte skor och jacka. Och stäng snabbt ytterdörren efter er så att inte syret gör att elden tar sig."
Det blev tyst en stund och sedan inleddes mot all förmodan en utrymning. Dock inte hastigt för alla var fullt upptagna med att ställa 20 frågor till min dotter om det verkligen brann, de såg inga brandhärdar, kände ingen rök, inget brandlarm tjöt, sa den knepiga morsan utrymningsövning, vaddå övning?
Dottern, som varit med förr, på de riktiga utrymningsövningar jag med jämna mellanrum tvingar henne och hennes bror att delta i (ja, det har med jobbet att göra), behöll kontrollen på ett föredömligt sätt. Medan hon talade lugnande till skocken, ledde hon dem galant ned för trappan. Utrymningen tog max 2 minuter och det får man vara nöjd med, så här första gången.
Nästa gång har jag som mål att få ut dem på 1 minut. Det bör gå.
Strategierna för detta är olika, med lika olika resultat. I takt med att jag tar ett utvecklingssteg vad gäller list och taktik, så tenderar ungarna att göra detsamma. (Fast de är ständigt ett steg efter, det tröstar mig något.)
Igår när det ramlade in en skock full av Bill och Bull, Felix och Findus och diverse andra, öppnade jag upp för en ny strategi. Jag stoppade dem i dörrhålet och sa att ungdomsgården bedriver verksamhet till kl 23.15 ikväll. Dottern sommarjobbar och måste upp i gryningen och därför måste hennes mamma också upp i gryningen. Således stänger gården redan 23.15 och nej, det går inte att stanna kvar och bli inlåst, när dörren låses skall ni vara på utsidan. Det öööh-ades från spridda håll och jag tolkade det som att förhandlingarna avslutats framgångsrikt.
Kl 23.15 rockades det fortfarande loss uppe på dotterns rum, men jag tänkte att tumultet säkert berodde på att de nu höll på att byta tillbaka alla mobiler som de lånat av varandra, rafsa ihop sina hood-tröjor och dra upp brallorna (pojkarna) från knäna till höjd med skinkorna så att de inte skulle snubbla på byxbenen och ramla ned för trappan. Såna saker.
Noooot.
Jag gav dem en kvart, sedan ställde jag mig utanför dotterns stängda dörr och deklarerade att:
" Stort larm, stort larm. Nu är det utrymningsövning. Förutsättningarna är följande:
Man kan inte utrymma över garagetaket för där finns en brandhärd. Man kan gå här, via min soffa och teve, här brinner det inte så farligt än. Gå lugnt men snabbt ned för trappan, ingen panik, en i taget. Utrymningsvägen är fri, glöm inte skor och jacka. Och stäng snabbt ytterdörren efter er så att inte syret gör att elden tar sig."
Det blev tyst en stund och sedan inleddes mot all förmodan en utrymning. Dock inte hastigt för alla var fullt upptagna med att ställa 20 frågor till min dotter om det verkligen brann, de såg inga brandhärdar, kände ingen rök, inget brandlarm tjöt, sa den knepiga morsan utrymningsövning, vaddå övning?
Dottern, som varit med förr, på de riktiga utrymningsövningar jag med jämna mellanrum tvingar henne och hennes bror att delta i (ja, det har med jobbet att göra), behöll kontrollen på ett föredömligt sätt. Medan hon talade lugnande till skocken, ledde hon dem galant ned för trappan. Utrymningen tog max 2 minuter och det får man vara nöjd med, så här första gången.
Nästa gång har jag som mål att få ut dem på 1 minut. Det bör gå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)