Skitdag

Jag har två manliga branschkollegor, vi kan kalla båda Petrus, som jag träffar mellan varven varpå vi ägnar några timmar åt att skratta hejdlöst av ren skadeglädje åt det elände som drabbar oss med jämna mellanrum. En av Petrusarna berättade häromdagen den här historien direkt ur livet:

Familjens hund hade verkat lite lös i magen på morgonen och Petrus skulle hem på lunchen och gå ut med den. När han kom hem bestämde han sig för att äta något lite först, innan rastningen. Detta något lilla visade sig vara hårt, så till den grad att han bet av en tand. Petrus ringde då tandläkaren som av en gudomlig försyn just fått in ett återbud. Kunde Petrus komma omedelbart? Det kunde han.

Fast först fick han stressa runt kvarteret med hunden, som självklart inte kunde prestera något under dessa förutsättningar. In med jycken i huset igen och in med Petrus i bilen. Hej och iväg och hej polisen som hade fartkontroll just den dagen just i det området och hej då till 2 400 kr.
Vidare till tandläkaren som lagade tanden och tog över tusen kronor för det besväret. Hej då till dem också.

Kollegan var för dagen klädd i mörkblå kostym, han skulle varit på celebert möte, men schemat hade ju plötsligt blivit omkullkastat och eftersom han knappt kunde prata efter tandläkarens behandling, bestämde han sig för att åka hem och ta ledigt resten av dagen.
Fast först skulle han köra om byggvaruhuset och köpa putsbruk.

På varuhuset fanns inte mindre förpackningar än 25 kg och Petrus, som tyckt det varit onödigt att ta en vagn, fick ta dessa 25 kg i famnen och arbeta sig mot kassorna. Bruket förvarades emellertid på ett kallager och in till butiken med kassorna fanns det dörrar. Som gick inåt. Petrus försökte länge att öppna dörren inåt trots att hela Petrus framsida var försedd med putsbruk, men det gick inte och han fick sätta ned bruket, öppna dörren, hålla upp dörren med de ädlare delarna, lyfta upp putsbruket igen och genast göra om proceduren för strax fanns en ny dörr åt samma håll.

Det började damma om förpackningen och den mörkblåa kostymen var nu mest grå.
Efter mycket kämpande nådde Petrus slutligen kassorna och släppte pustande 25-kilosförpackningen på kassabandet. Då gick förpackningen sönder. Hela bandet översvämmades av putsbruk och kassörskan tittade länge, med höjda ögonbryn ovanför nästippsplacerade glasögon på Petrus, innan hon sopade upp putsbruket från bandet och körde vidare den delvis tomma förpackningen förbi streckkodsläsaren.

Petrus uppmanades betala och fick ingen rabatt för att halva påsen var borta. Även Petrus var vid det här laget något borta och betalade för att få komma därifrån.

När förpackningen skulle lämpas in i kofferten på bilen fick Petrus ta i lite extra, med påföljd att han slog i huvudet i bakluckan. Förpackningen dråsade ned i kofferten och Petrus höll på att följa med efter, yr i mössan som han var av smällen. Efter att ha samlat sig en stund, åkte han hem.
Home sweet home. Fast... Knappast sweet. Det luktade något helt annat. Vovven, som inte hann med att göra det som behövdes tidigare på dagen hade nu gjort det som behövdes i köket. Överallt i köket. Och dessutom i full fräs så att det hade stänkt upp på frysen, skåpen och köksmöblerna.

Petrus ägnade lång stund åt att sanera köket. Sen ägnade han lång stund åt att sanera bilen. Sen lämnade han kostymen åt frun att sanera när hon kom hem. Och därefter gick han och lade sig.
Vissa dagar skall bara ta slut. Så fort som möjligt.

Allt är relativt

På semestern pratade jag och barnen om uttrycket "allt är relativt". Relativt till vad då? Jag förklarade så gott jag kunde, gav pedagogiska exempel och det verkade som om de till slut förstod det abstrakta. Tydligen, eftersom jag fick tillbaka uttrycket idag.

Jag drömmer inte ofta mardrömmar. Jag drömmer inte ofta överhuvudtaget, skall jag sova så fokuserar jag på det, hinner inte med mer i dessa stressiga tider. Dagdrömmer gör jag däremot gärna men dessa styr jag över på ett helt annat sätt än de oäkta kusinerna som oinbjudna drabbar en på nätterna.

Inatt drömde jag emellertiden mardröm, om man med såna menar drömmar som man vaknar av och känner ångest och hjärtklappning efter. Jag fick ett halsband, en Bismarcklänk, när jag producerat mitt första barn och detta har jag haft på mig varje dag sedan dess. Tills inatt, då jag fick för mig att plocka det av mig och då upptäckte att halsbandet inte alls var gjort av rött guld utan av någon slags pottebleck bara, som började flaga.

Jag vaknade med ett ryck, andades häftigt och kände stor vanmakt eftersom jag ju förknippar halsbandet med förstfödingen och nu skulle det inte blir mer än 15 år i halsbandets sällskap. Ungen räknar jag med hänger kvar ett tag till.

Känslan av denna skräck försökte jag förmedla till dottern som tittade länge på mig och frågade: -Och det var din mardröm? En dröm som du blev rädd av? Där du vaknade och ville skrika?

Ja, det var det. Mycket otäckt.

- Jisses. Allt är verkligen relativt.

Sunday on my mind

Ja, så börjar jag runda av även denna söndag. Jag tog mina 9 km före frukost även idag, trots svåra smärtor i höger pekfinger, och trots detta smärtsamma handkapp, gick det ungefär som det brukar.

Med den skillnaden att jag inte behövde tänka på otäcka saker som kan hända när ensam kvinna springer ensam på bonnvischan för att roa mig under löpningen. Jag hade annan underhållning idag.

Efter 1 km kände jag att jag behövde kissa och detta behov ägnade jag kommande 4 km åt att förtränga. Det gick sådär. Snarare blev behovet mer påträngande av dunsarna när mina små fossingar tog mark varje sekund och de sista 4 km tillbringde jag med att desperat leta efter en buske, stor nog att dölja 177 cm kvinnokropp. Med tanke på det plöjda sädeslandskapet jag kutar omkring i, så gick även detta sådär. Det enda som stack upp i rågåkern var tre kyrkor och bakom dessa kände jag inte att det var lämpligt att lätta på trycket. Skulle sannolikt varit ett brott mot griftefriden och dylik dom skulle inte gagna min karriär.

Därefter har jag plockat hem dottern från Österlen, varit en sväng på Ikea och där inspirerats att skriva en önskelista som motsvarar utgifter runt 22 000 kr, dock nöjt mig med att köpa 6 vinglas för totalt 114 kr, och kört hem.

Nu tror jag inte jag skall göra mycket mer än kanske ta en liten kaka. Det får jag, för jag har faktiskt joggat idag också!

Dagen efter kräftskivan

Det var en mycket trevlig kräftskiva igår. Tjo och tjim, sång och skrål och kul från början till slut. Jag börjar emellertid fundera på om det möjligen ligger något i att det är dillen man blir märklig dagen efter av.

Jag körde till kräftskivan, jag drack två lättöl, vatten och kaffe. Jag tog två luffarbloss på en liten vit, smal cigarett som smakade mentol i sådan omfattning att det kändes som om jag borstat tänderna resten av kvällen, det var den syndiga delen av kräftskivan. I övrigt ägnade jag mig åt det vanliga:

Jag åt kräftor och räkor,

Jag tryckte i mig tre olika efterrätter (vi var flera med efterrättsuppdraget och således fanns det utöver min äppelpaj även citronmarängpaj och chokladmousse med grädde), och

Jag höll låda som vanligt, berättade historier ur livet och skrattade hjärtligt åt dem själv.

Jag hade kul.

När jag var färdig med allt tog jag bilen hem och gick och lade mig.

Det märkliga ligger i att jag idag känner som om jag varit på en synnerligen blöt skiva. Jag mår lite illa, har lite huvudvärk, känner mig ruggig och, det märkligaste av allt, jag måste ha gjort något dumt med min högra hand, för pekfingret har svullnat i sin nedersta led, den som gängar ihop fingret med resten av handen, och jag kan varken räta ut fingret helt eller böja det. Fingret vill helst befinna sig en fånigt halvböjd placering, som inte är till någon som helst nytta för mig i egenskap av dess ägare.

Jag minns inte att jag skadade handen igår?

Hur jag än tänker så kommer jag inte fram till något annat än att det måste vara den förbaskade åldern igen. Hur förklarar man annars minnesluckor och bakfyllekänsla när jag inte har druckit någon alkohol?

Förfesttillstånd

Jag har handlat, bakat äppelpaj, vispat vaniljsås och hällt i den i en burk som det varit turkisk yoghurt i (för att gästerna skall slippa sleva vaniljsås direkt ur min väska när det är dags för efterrätt).

Jag har strukit min klänning, putsat skorna och packat ned lite extrakläder ifall vi skall sitta ute, för då lär jag frysa i ärmlös sommarklänning och högklackade sandaletter.
I princip är jag redo för avfärd. Skall bara lägga på krigsmålningen först. Det är bara en sak...

Jag är trött.

Detta måste vara ett tveklöst ålderstecken. Före en fest skall man springa omkring i underkläderna, sminka sig och spruta parfym över halva huset, spela partymusik, sippa på lite vin, snacka skit med någon väninna (eller partner, för de som har sådana) och varva igång inför kvällen.

Själv sitter jag här och gäspar och funderar på om jag vågar ta en liten nap, tänk om jag inte vaknar i tid då?

En del var bättre förr...

Efterrättsval

Ikväll är jag bjuden på kräftskiva i knytkalastappning i ett nytt umgänge där jag inte känner så många. Mitt tilldelade bidrag till skivan var kräftor samt den dryck jag själv plägade inmundiga. Detta kändes lagom svårt och utmanande. Det tunga momentet var att studera tidningarnas kräfttester och försöka hitta de rekommenderade skalbaggarna i de lokala butikernas frysdiskar. Ett uppdrag så svårt som något, men jag kände att jag skulle kunna reda ut det. Med bravur, faktiskt.

Igår fick jag plötsligt ett sms om att justeringar i fördelningen gjorts. Nu skall jag leverera efterrätt för 10 personer. Hela min tillvaro rämnade.

Efterrätt? 10 personer? Och vilka 10 personer? Kräsna? Allergiska? Betydelsefulla för min karriär? Mr Right?

Sånt kan man inte hafsa över hur som helst. Hade det varit mitt gamla vanliga hänggäng hade jag köpt en förpackning Big Pack-glass och lämpligt antal engångsskedar, och så hade det varit bra med det. Detta förfarande är emellertid uteslutet nu. I nya sällskap måste man briljera.
Jag funderade ett tag på att använda den chokladtårta som blev över i början av sommaren när dottern konfirmerades och hävda att den var gjord enkom för detta eminenta sällskap. Men den har bott i frysen sedan konfirmationen och jag vill inte riskera att leverera något som smakar frys. Inte med tanke på att jag skall vara nykter och körandes. Hade jag tagit några snapsar hade jag förmodligen bara tyckt det varit lustigt om alla frynt på näsan åt mitt bidrag, men just den humorn har jag aldrig i nyktert tillstånd.

Ett av mina säkra kort är hemlagad glass. Men med tanke på att jag inte ens har handlat ingredienserna än, än mindre tillverkat glassen, så får jag nog förkasta även denna idé. Även om det skulle sett roligt ut med 10 personer, en glassform och 10 sugrör.

Kollegorna på jobbet tipsade om melonsoppa, serverad i melonernas skal och upphottad med florsocker och vitt vin (eller champagne om man vill trycka till övrigas bidrag ordentligt). Men, jag skall köra och det skall kanske någon annan av de 10 som skall drabbas av just min efterrätt göra också. Och vad skall vi äta då? Suga på skalen? Inte bra.

Så nu är jag tillbaka på basnivån igen. Jag gör den gamla hederliga äppelkakan med vaniljsås.
Den kan jag, man blir inte alkoholpåverkad av den, alla kan äta från sin egen tallrik (om de inte vid det laget har andra önskemål) och jag hinner bli klar i tid.

Dessutom kan jag göra lite extra som jag sparar här hemma och äter i sängen när jag kommer hem. Det hade blivit väldigt slabbigt med melonsoppa.

Osäkra tankar

Min nyupptagna hobby att springa mig snygg varannan dag innebär att jag måste springa även fast det är fredag, om denna dag råkar vara varannan. Ej heller det faktum att dottern har annat för sig så att jag måste motionera helt på egen hand är en förmildrande omständighet som gör att jag slipper. Jag är sträng men rättvis och brukar intala mig själv att jag kommer att vara tacksam en vacker dag, över att jag tvingat mig själv att ge mig ut trots att jag hellre skulle vilja läsa en bok och dricka ett glas vin.

Men båda mina jag kan erkänna att vi har gjort roligare saker en fredagkväll.

Jag bor förvisso i ett villaområde men ändå med ena foten i lagården. Mina löparrundor sträcker sig därför längs med slingriga 70-vägar (där alla kör mellan 90 och 100) belägna mellan åkrar och traktorgarage. Att tillbringa 10 km längs med skördade sädesfält är lika utvecklande för min mentala hälsa som att tillbringa en vecka i isoleringscell.

Sikten är väldigt fri. När jag började jogga såg jag hela milen framför mig utan problem. Jag skulle passera tre kyrkor på min runda, dessa hade jag koll på under hela min väg. Faktum var att sikten var så god att jag nästan såg min egen ryggtavla där jag joggade. Intrycken och överraskningsmomenten var obefintliga.

För att roa mig själv började jag tänka på hemska saker som skulle kunna hända mig. Sånt livar alltid upp en säkerhetschef. Först tänkte jag en lång stund på vad som skulle kunna bli effekten om jag skulle snubbla precis när jag fick möte av en bil. Med tanke på att alla kör minst 20 km/h för fort och att det inte finns någon vägren där jag springer, såg jag rysansvärda scener för mitt inre. Det livade upp länge.

Sen tänkte jag på det faktum att alla de tre personer som har nycklar till min bostad befinner sig väldigt långt borta. Den närmsta befinner sig 1 ½ timmes bilväg från mig, övriga 3 ½. Och ingen kommer att komma hem förrän på söndag. Hur skulle jag då göra, om jag upptäcker när jag joggat färdigt att jag tappat min husnyckel? Detta var mycket intressant att klura på och det tog mig en god stund innan jag utarbetat några tänkbara alternativ.

Vid det laget hade jag nått ett parti där motvinden var både rak och tydlig. Det var så mycket motvind att jag inte kunde andas utan fick jogga framåt med huvudet vänt bakåt. Detta gav mig inspiration att fundera på vad som skulle hända om jag skulle trampa ned i en grop i gatan (som jag ju inte skulle hinna se eftersom jag tittade åt fel håll), bröt benet och blev liggande. Hur många bilar passerar ute på vischan? När går solen ned? Varför hade jag svarta tajta joggingbyxor och en svart t-shirt? Hur bra syns detta i mörkret? Fryser man ihjäl när det är 9 plusgrader ute?

Vid det laget bestämde jag mig för att nästa gång jag skall ut och jogga så skall jag springa 30 varv runt torget i byn istället. Och innan dess skall jag lämna in mina husnycklar till personalen på Ica. Om jag överhuvudtaget skulle jogga mer. En skitsport, på det hela taget.

Fast nu, när jag har duschat och hällt upp ett glas vin, så tycker jag att det är riktigt roligt att springa. Jag kanske tar samma runda imorgon.

Sorgliga besked. Och andra.

I Turkiet köpte jag en fin klänning för hundra kronor, som jag blev mycket förtjust i. Den var förtjusande och den satt bra, men något utrymme för mig att växa i, fanns inte. När dragkedjan i sidan dragits upp, var det tänkt att man skulle gå och sitta rakt, med huvudet högt och endast ta behärskade andetag. Något flåsande fanns det absolut inte utrymme för. Då hade sömmarna gått.

När jag kom hem, tvättade jag både klänningen och allt annat som fanns i resväskan. Hade resväskan gått in i tvättmaskinen hade den fått åka en vända, den också. Det var först när jag hängde ut klänningen på tork, som det slog mig att jag kanske skulle tagit en storlek större. Kläderna man köper utomlands är inte alltid krympta enligt Livsmedelsverkets instruktioner. (Eller vem som nu bestämmer sånt.)

Milde himmel, tänk om klänningen nu blivit för liten?! Skulle jag köpt en storlek större iallafall?
Jag vågade inte prova, utan hängde bara in den när den var torr. Sorgliga besked vill jag helst få när jag är beredd och mogen för dessa.

Mitt minne är emellertid kort som en längdhoppningsgrop, och det är först nu, när klänningen är på och jag till och med kan hosta när jag har klänningen på mig, som jag minns min oro. Vilken visar sig ha varit helt obefogad. Inget har krympt.

Faktum är att den nästan känns större. Jag vill gärna tro att jag har haft en dramatisk viktnedgång de senaste 6 dagarna, men det kan också vara så att jag inte är så konstant svettig som jag var i Turkiet, och att det är därför som den inte sitter som en kroppsmålning.

Fast, nej, jag väljer att tro att jag har gått ned några kilo i vikt. Det är iallafall fredag och sådana besked kan jag ha när som helst, men absolut på en fredag!

Nödens uppfinningsrika moder

Varje dag denna vecka har min postlåda dignat av allehanda kataloger fulla med kläder, skor och stövlar. Idag låg där bland annat en tunn, kolorerad trycksak fylld med väldigt fina stövlar i brunt och svart, försedda med både höga, låga och mittemellanhöga klackar.

Dessa vill jag ha.

Allihop, alltså.

Alla kvinnor behöver ju både bruna och svarta stövlar i sin basutrustning och denna kvinna behöver dessutom bruna och svarta stövlar i alla klackhöjder. Sex par borde räcka.
Ett snabbt överslag, baserat på prissättningen i trycksaken, gav vid handen att dessa nödvändiga produkter i en kvinnas skoskåp skulle kosta motsvarande en resa till Medelhavet för två personer. Under högsäsong.

Dystert.

Men nöden är uppfinningarnas moder. Jag har nu hunnit vidareutveckla min 50-års-present-idé. Jag tänker mig att istället för att alla i vänkretsen börjar spara redan nu för att sedan ha en massa besvär med att köpa mig både en gräsklippare och en dammsugare om 5 år, så skall jag underlätta för dem genom att föreslå att de betalar mig den sparade slanten direkt, varje månad, med början per omgående. Och så köper jag prylarna själv, helt enkelt.
Och frågan är om jag inte skall ta till lite extra i överföringarna så att jag får pengar till ett par stövlar i månaden också.

Nu återstår bara för nödens morsa att uppfinna hur jag skall få väninnorna att tycka att detta är en bra idé. Befarar att det kommer att ta ett tag...

Exempel på vardagsmod

Igår när jag låg i sängen och bläddrade i en tidning, såg jag plötsligt en rörelse i högra ögonvrån. Det visade sig var en spindel, modell större, som trampade på i mitt sovrum. Den var en typisk XXXlarge. Eller giant-size, som Thailändarna kallar min storlek när jag spekulerar på att köpa långbyxor.

Spindeln tuffade målmedvetet på, längs med rummets högra vägg, försvann bakom gardinen och kom därefter raskt marscherande fram under garderobsväggen. Från min position i sängen såg det ut som en liten symaskin med många nålar var ute på promenad. Nålbenen vevade upp och ned i raskt takt och jag kände att gör jag inget nu, så är det snart försent, då har jag en spindel lös i huset. Och det vill jag INTE för då kan jag inte bo kvar förrän Anticimex har varit och säkrat hushållet och det blir opraktiskt eftersom de säkert inte kan komma förrän i nästa vecka.

Tror inte de har spindeljour.

Jag är mycket rädd för spindlar så i vanliga fall brukar dottern hantera dessa kreatur. När hon inte är här, brukar jag ställa glas över spindlarna och så får hon åtgärda problemen när hon kommer. Ibland, vissa höstar, brukar det vara svårt att gå för alla glas som står på golvet. Ganska opraktiskt om spindlarna kommer en måndag, när hon precis lämnat min bostad för att leva hos sin far en vecka, för då får jag leva med en hinderbana under många dagar, om hon inte har vägarna förbi innan vi byter nästa gång.

I det här fallet var jag och glasen emellertid på varsin sida om spindeln och jag kände att jag var tvungen att hantera situationen på ett annat sätt för att inte katastrofen skulle vara ett faktum.
Jag tog ett djupt andetag, tänkte på Fear Factory och på det faktum att jag inte alls skulle behöva ÄTA upp spindeln, bara försöka få ut den, och skred sedan till verket.

Taktik A var att skrämma den mer än den skrämde mig. (Vilket var svårt, för jag var så rädd att pulsen låg på 347,5 slag i minuten). Taktik B var att försöka få ut den ur huset.

För detta uppdrag utsågs tidningen jag läst i. Med den i högsta hugg sopade jag till spindeln åt det håll jag ville att den skulle gå, d v s ut i hallen. Den blev mycket riktigt rädd och sprang nu ännu snabbare framåt. Så snabbt att den höll på att missa avfarten mot grovköket, dit jag hade tänkt mig att den skulle gå. Ny tidningsmanöver, nu ett svårare skott med tidningsklubban, fick vinkla sopandet eftersom jag ville ha tillbaka spindeln men absolut inte mot mig utan snett ut mot grovköket. Den formligen FLÖG över tröskeln. Och klappade i benen av glädje när den såg sin möjlighet att kravla in under tvättmaskinen. Listiga Mimmi var emellertid beredd och gjorde ett nytt slagskott så att den for hela vägen mot ytterdörren. Parerade med högerhanden, öppnade dörren med vänsterhanden och fick sedan liksom chippa upp spindeln för ytterdörrströskeln är hög.

Det gick inte.

Den kom inte över utan lyfte bara en liten bit från golvet och sprang därefter i vild panik åt vänster, in mot skohyllan. Ny chipp, nu sprang spindeln åt höger. På chippandet igen, övning ger färdighet, men nu gav spindeln upp och lade sig i en liten samlad hög och inväntade döden. Det gjorde chippandet mycket lättare och spindeln flög i detta tillstånd i en vid båge över tröskeln och ut i friheten.

Jag stängde snabbt dörren så att den inte i ren förvirring skulle få för sig att springa mot ljuset och således komma in igen, och gick och lade mig.

Det var mycket svårt att sova, tog lång tid innan pulsen kommit ned till normala värden och de där konstiga extraslagen i hjärtat upphört.

Detta, mina vänner, var ett exempel på rent och skärt vardagsmod. Tuffare än så här kan jag aldrig bli.

För säkerhets skull

Efter att ha varit i Turkiet i två veckor, kunde jag vid hemkomsten konstatera att ingen hade klippt min gräsmatta under tiden. Det kunde för övrigt alla som passerade mitt hus konstatera. Gräset var så högt att det vajade för vinden, och små barn hade lätt kunnat försvinna om de gav sig alltför långt in på mina ägor.

Jag klippte omgående den del av gräsmattan som befinner sig på den sida av huset som jag oftast befinner mig på. Detta råkar dessutom vara den lilla gräsmattan, den som bara täcker ena kortsidan. Jag har gräsmatta även på den andra kortsidan samt längs med hela långsidan. Dit vågar jag inte längre gå efter mörkrets inbrott för där har jag fortfarande inte klippt.
Jag rensar gärna ogräs, klipper gärna buskar, klänger glatt (nåja) på stegar för att måla om hus på höga höjder och jag spikar gärna upp nya bräder i planket, men jag avskyr gräsklippning. Hett och innerligt.

För en tid sedan stod jag och pratade över staketet med en annan husägare i området då det rätt som det var dök upp en lite söt, svart sak som såg ut som en liten robothund, bakom honom. Den lilla elektroniska hunden som sniffade omkring till synes planlöst i trädgården visade sig vara en gräsklippare. En automatisk sådan. Man gräver helt enkelt ned en liten tråd i trädgården längs med rabatter, stensättningar och andra områden som inte är gräs, och därefter släpper man lös den lilla svarta som raskt går igång med att tugga i sig grässtrån inom det inringade området. Själv. Utan att jag behöver vara med.

Jag blev förälskad.

Och ännu mer förälskad blev jag när apparaten plötsligt vände på klacken och for iväg som ett jehu tvärs över gräsmattan och försvann bakom huset. Det visade sig vara dags för laddning och mycket riktigt, när jag kikade in bakom hörnet, så satt den så fint i sin docka och laddade på sig.
Förtjusande! En sådan vill jag ha!

Enda haken är att den kostar pengar. Rätt mycket mer pengar än de jag lade på min handjagare. Men jag skulle kanske kunna önska mig en sådan när jag fyller 50? Om jag börjar förankra detta geniala uppslag hos mina väninnor redan nu, och dessutom tipsar dem om att de kan börja lägga undan en slant varje månad, kanske i någon lämplig medelriskfond, så blir det inte alls speciellt kännbart utan tvärtom nästan roligt och spännande för dem. Kanske kan jag passa på och önska mig en dammsugare som dammsuger själv också, när jag ändå är igång. Någon tia till bara, i månaden.

Och det går ju till välgörande ändamål. Med en gräsklippare som sköter sig själv, skulle risken för att små barn försvinner på min tomt vara obefintlig. Och det är framförallt på säkerheten jag tänker. Absolut inte på min egen bekvämlighet! Nej, VERKLIGEN inte! :-)

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig

När jag laddat över alla Turkietbilder i datorn och öppnat dem där, kunde jag konstatera att jag har åldrats betydligt på sistone. Det var rynkor runt ögonen, hängande ögonlock, veckade kinder och allmän förslappning för hela pengen. På bild efter bild, vilket eliminerar ett tillfälligt dåligt foto eller en tillfälligt ouppmärksam fotograf.

Jag blev ledsen. Den enda bild som någotsånär dög, är den som finns här bredvid i bloggen. Den var lite suddig vilket alldeles uppenbarligen är en inställning man skall lägga mer utvecklingspengar på hos Nikon och Canon.

Jag deppade och önskade att skinnet skulle fastna på benen igen, inte fladdra omkring så där okontrollerat som nu.

Igårkväll noterade jag att mina ben kändes konstiga. Det stramade och spände på ett för mig helt nytt sätt. Efter sedvanlig insmörjning kändes det bättre en stund, sedan började stramet igen. Plötsligt insåg jag att jag blivit bönhörd! Någon där uppe (eller där nere) har hört mitt anrop och bestämt sig för att hjälpa till. Således har skinnet på benen på något sätt torkat till och stramats åt och är numera en till två storlekar för litet. Idag känns åtstramningen i sådan utsträckning att jag börjat titta efter sprickor i sömmarna. Det här kan aldrig hålla.

På magen och i ansiktet har ännu inget hänt men jag vågar inte uttrycka fler önskemål i den vägen. Då kanske naveln plötsligt sitter i sidan och ögonen i höjd med öronen. Och då kanske mitt körkort dras in, och det vill jag INTE. Även om jag cyklar mycket.

Dagens sensmoral är att man får vara försiktig med vad man önskar sig.

En liten berättelse om kärlek

Imorse tog tandkrämen slut. En god mor hade haft en ny tub på lager men denna mor fick istället fördela de korn som fanns någorlunda rättvist mellan tre tandborstar. Ett tag funderade jag på att borsta tänderna i salt, det har jag läst någonstans att man kan göra i en nödsituation, men jag beslutade mig snabbt för att fördelning av befintliga resurser var ett för mig bättre alternativ. Flingsaltet kanske annars hade kilat in sig mellan tandborststråna och så hade jag plågats av saltsmaken hur länge som helst. Det får finnas gränser på en mors uppoffringar av kärlek.

Däremot kände jag en Luthersk plikt att snarast möjligt, d v s på lunchen, cykla iväg och handla en ny tub. Och att lika raskt fortsätta hem och installera produkten. Inte för att barnen brukar få obändiga behov av att borsta tänderna mitt på dagen, men iallafall. Det kändes bättre för tvånget att all ordning var återställd.

Mycket nöjd med vad jag åstadkommit cyklade jag om Q8-macken på vägen tillbaka till jobbet, för att fylla på luft i cykeldäcken. En liten slang sticker ut från väggen och den trär man på ventilerna på däcken och vips fylls de till brädden. Jag har inte ägt en cykelpump sedan jag lyckades klämma sönder den förra i cykelhjulet för några år sedan. Jo, sånt kan hända.

När jag fyllt på så mycket luft jag kunde, hängde jag tillbaka slangen och kastade samtidigt en blick ned i hinken som stod inunder. Den var delvis fylld med vatten och på ytan flöt en nyckelpiga och en harkrank (långben). Långbenen verkade död, men nyckelpigan sprattlade lite sporadiskt med benen. Jag tycker om nyckelpigor, när de kommer så där en och en, och kände att det var på sin plats att vara lite hjälte och rädda en vän i nöd. Således stoppade jag ned ett finger och fiskade upp den lilla röda.

Den klamrade sig fast vid mitt finger som vid en livboj och jag fick kämpa en god stund för att bli av med den på marken bredvid hinken. Dessutom noterade jag att den verkade missbildad, den hade en puckel på ryggen. Först tänkte jag strunta i puckeln, det hade ändå inte gått att operera den, men nyfikenheten tog överhanden och jag halade upp fingret i ögonhöjd för att se hur nyckelpigan kunnat bli så knölig. Och då såg jag att den lilla puckeln inte var en puckel utan en liten, liten nyckelpiga. Den lilla bebisnyckelpigan hade helt enkelt klamrat sig fast på sin mammas eller (i dessa genustider) pappas rygg och sannolikt gjort flytandet aningen svårare för den äldre generationen som med fara för sitt eget liv offrat sig för barnet.

Detta var ett exempel på kärlek i sin yppersta form.

När jag räddade nyckelpigorna började harkranken få förnyat hopp och sprattlade med benen den också. Jag är inte lika förtjust i harkrankar som i nyckelpigor, och jag tänkte därför lämna den åt sitt öde, men samvetet sved till och jag gick tillbaka och fiskade upp även den. Vad de personer som tankade bakom ryggen på mig tänkte, vill jag inte veta. Vid det laget hade jag uppehållit mig på huk vid en hink vatten på en bensinstation en god stund.

Harkranken räddades och även detta var ett lysande exempel på kärlek i sin yppersta form.
För dess egen skull hoppas jag dock att den inte söker upp mig i min bostad för att tacka. För då blir processen kort och den kommer att dö en ögonblicklig död under min sko eller en lämplig tidning.

Det finns nämligen gränser även för den yppersta formen av kärlek.

Sensmoral

I taxin från flygplatsen natten till igår, fnissade dottern förtjust åt att en av hennes väninnor inte kunde svara på hennes sms om att hon nu var lyckligen hemkommen utan fick hälsa via en annan väninna. Detta då vederbörande lyckats glömma sin mobil på Cypern. Det tyckte vi var roligt en lång stund och vi skrattade länge åt tanken på de förvånade städerskor som hittat den och kanske inte är vana vid att svenska ungdomar skickar 1000 sms i timmen. Förmodligen har de väl slängt den upphittade mobilen i tron att den var besatt av någon ond kraft.

När vi kom hem packade jag i vanlig ordning upp allt, det gör jag alltid hur sent vi än kommer hem, för då kan man sova länge med gott samvete dagen därpå och blir inte uppjagad över att blöta badkläder och sandiga sandaler ligger och samlar bakterier i resväskorna i hallen.

Vid uppackningen upptäckte jag att MIN mobil såg märklig ut. Den är svart av naturen men helt plötsligt lyste det vitt i handväskan. Vid närmare studier kunde jag konstatera att jag inte längre hade någon lucka på baksidan som täcker batteriet. Luckan är kvar i Turkiet.

Jag hoppas att den där luckan bara har en estetisk funktion och att inte batteriet är en känslig sort som vill ha skydd mot fukt, sand eller andra yttre påfrestningar, för jag har för avsikt att fortsätta använda telefonen. Även om det ser underligt ut med ett simkort som tittar fram mellan mina fingrar.

Sensmoralen är kanske att jag borde ha kontrollerat mina egna mobiler innan jag skrattade åt någon annans mobilmissöde. Jag tror att jag hade haft kvar luckan om jag gjort så.

Nycklar och barn

I morse var jag första man ut ur huset, ivrig som en rashäst över att äntligen få gripa mig an arbetslivets alla stimulerande utmaningar. Dessa mötte mig redan vid personalingången och förmiddagen svischade förbi med blixtens hastighet.

Klockan 12 skulle min vän från Ocab (fuktexpert för er som inte läst mina förtvivlade bloggar från början av augusti) komma och konstatera att torka råder i huset. Kl 11.50 var jag därför beredd att på nytt kasta mig upp på min ädla springare och susa hem till bostaden för att ta emot. Tråkigt nog konstaterar jag vid detta akuta tillfälle att jag inte kunde hitta husnycklarna och därmed inte heller cykelnycklarna. Att gå hem är nyttigt och bra, men det är helt omöjligt att med framgång transportera sig 2,5 km på tio minuter till fots. I synnerhet iklädd jättefina sandaletter inköpta i Turkiet. (Bara 50 kronor. Ett fynd!)

Dottern larmades och beordrades infinna sig i bostaden per omgående och ta hand om Ocab tills förstärkning (= jag) anlände. Detta tyckte hon var onödigt tillkrånglat. Praktisk och förutseende som hon var hade hon lagt ut husnycklarna innan hon gav sig ut på äventyr, detta eftersom husnycklar är mycket skrymmande att bära med sig. Om jag bara pinnade på lite snabbare än vanligt, kunde jag själv ta mig in med hennes nycklar. Mycket praktiskt. Nycklarna var dessutom lätta att hitta. Hon hade lagt dem på solstolen på terassen. Jag skulle inte kunna missa dem.

Jag hade mycket, mycket, MYCKET att säga om detta förvaringssätt men hann inte utan andades bara häftigt några gånger för att få bort svimningstendenserna, kommenderade "gå hem" och sa sedan hej då, för att sedan själv rafsa åt mig mina prylar och bege mig österut. Till fots.

När jag gått ungefär halva sträckan ringde Ocab och sa att han hade mätt klart. Sonen hade varit snäll och släppa in honom. Sonen? Dottern var det väl, sa jag? Nej, han var säker på att det var en kille som mött upp vid dörren. Tjejer kände han till, en sådan hade det inte varit.

Vi ägnade därefter en stund åt att utreda huruvida även min dotter var hemma, han gick ett varv i huset, men hittade henne inte. Dock lovade han att stanna kvar tills jag kom hem och skulle hon dyka upp under tiden, skulle han be henne att ringa mig. Ett tag kändes det som om jag pratade med en sambo och jag var nära att be honom börja skala lite potatis till middagen när han ändå var hemma och skrotade, men behärskade mig.

Jag var nu nästan hemma men eftersom jag är kvinna kan jag både gå och prata samtidigt så jag ringde upp dottern. Skulle inte hon vara hemma? Jodå, hon var väldigt mycket på gång, bara några hundra meter kvar. Märkligt, sa jag, det har jag också. Och med tanke på att hon befunnit sig närmare huset än jag vid startläget, så måste jag dra slutsatsen att min kondition och spänst är oerhört mycket bättre än hennes. Löpningen i Turkiet måste verkligen ha gett resultat.
Nu hade jag emellertid tid att förklara varför man varken lägger alla husnycklar i en stolstol på uteplatsen eller hänger dem på dörrhandtaget tillsammans med en lapp där man skriver "Hej, inbrottstjuv, välkommen in!" Jag förklarade så länge jag kunde, d v s tills dottern ansåg sig ha hört färdigt och lagt på i örat på mig. Men då var jag ändå hemma.

När jag rett ut var mina barn befann sig tillsammans med Ocab-killen och därefter vinkat av honom, började jag leta efter mina nycklar. Hittade dem inte. Och kom då på att jag ju haft dem i morse eftersom jag låst upp cykeln när jag cyklade till jobbet. Sen kom jag på att jag haft kappa på mig under cykelturen. Därefter kom jag på att det självklart är i kappfickan som nycklarna ligger. Och kappan befann sig på jobbet, medan jag befann mig i bostaden. Ibland är tingens ordningar märkvärdiga.

Strax därefter var jag därför på nytt på väg till fots, den här gången västerut, mot jobbet. Iklädd samma opraktiska sandaletter, för de är de enda skorna jag har som passar i färg till kjolen jag hade på mig. Att jag fick blåsor på fötterna redan på vägen hem är ingen förmildrande omständighet.

Den första dagen efter semestern har inte på något sätt varit lätt.

Fyra månader till julafton

Idag börjar hösten, för er som inte informerats om detta på annat sätt. Idag börjar nämligen skolorna i min kommun och jag börjar jobba. Och i och med detta kommer löven vilken minut som helst att bli bruna och falla av, höststormarna är på väg, de ligger och väntar över Öresund såg jag för en stund sedan, och jag skall linda in huset i en presenning redan efter jobbet idag, så att inte mer vatten utifrån läcker in.

Dessutom innebär detta att jag inte har någon mer ledighet förrän julafton. Tänker man så blir man beklämd. Julafton känns avlägset, men just idag är det faktiskt bara 4 månader dit.
Jag önskar mig en ny handväska i julklapp, förresten. En brun och stor. Gärna med både handtag och axelrem.

Våra dolda riddare

När vi åkte TILL Turkiet var det gott om plats i resväskorna. I princip kunde vi hålla väskorna i handen och svänga dem när vi gick mot incheckningen. Lika lätta som handväskor.

När vi åkte HEM från Turkiet fattades det två decimeter mellan dragkedjedelarna. I samtliga tre resväskor. Jag fick sätta mig på väskorna för att få igen blixtlåsen och att dessa höll hela vägen hem är en källa till stor förundran. Resväske-dragkedjorna är samhällets dolda riddare som verkar i det tysta men förrättar stordåd. Vad är de gjorda av? Titan?

Och frågan är vad det beror på att resväskorna blir tyngre vid hemresan? Sväller kläderna i värmen?

Just nu sitter jag och surfar på nätet efter nästa sommars resa. Jag tror det blir... Turkiet!

Morgonjogg i Turkiet

Varje morgon i Turkiet steg dottern och jag upp, väckte de lokala tupparna och gav oss därefter ut på en joggingrunda längs stranden.

Snittemperaturen i skuggan vid 8-tiden på morgonen låg på 32 grader och vi klarade därför bara av att jogga till en lång brygga, ca 15 minuter bort. Vid det laget hade vi upplevt tunnelseenden och hallucinationer som i mitt fall bestod av oaser med palmer, luftkonditionering och svala madrasser. Sannolikt hade vi också trampat ned minst 5 barn och lösspringande hundar var, utan att varken se eller märka dessa.

Att påstå att vi svettades är att uttrycka sig försiktigt. Svetten stänkte metervis omkring oss i takt med våra steg och höll man sig i vår närhet behövde man inte bada. Man blev blöt ändå.
Efter 15 minuters löpning drack vi upp allt det medhavda vattnet och hasade sedan samma sträcka tillbaka.

Dottern fick mycket stöd och uppmuntran på vägen. Inhemska män vid jetski-båtar sprutade vatten på henne för att svalka, inhemska män vid parasailingbåtar hejade och klappade i händerna, inhemska män vid restauranger sprang efter henne och hällde dricksvatten i hennes ansikte.

Ibland stänkte det händelsevis lite på mig. Sådana morgnar var bra morgnar.

Hemma igen!

Det är märkligt, det där, att jag och barnen aldrig längtar hem när vi är på semester. Inte det minsta. Barnen skulle förvisso efter någon vecka kunna tänka sig att någon kompis kom ned till den plats vi befinner oss på, men bara för att skapa lite nytt liv i konversationen. Efter en tid i bara familjens sällskap kommunicerar vi främst medelst grymtningar och huvudrörelser. Ord är överflödiga när man kommit till det stadium då man vet vad de andra skall säga innan de vet det själva.

Och jag får ibland, skall erkännas, ett hugg i hjärtat vid tanken på tvättmaskinen, särskilt när vi varit borta i mer än en vecka och inga medbringade kläder längre är helt rena. Men inte nödvändigvis MIN tvättmaskin i Sverige, vilken som helst i världen skulle kunna fungera för att få petmostern i mig lugn och glad igen.

Igår åkte vi därför motvilligt hem från 38 grader i skuggan till 9 grader i mörket på Malmö Airport. Skillnaden var brutal och vi frös så vi skallrade tänder.

Innan vi lämnade hotellet hade vi ett digert arbete med att springa omkring och krama all personal som jobbade där. I brist på andra att prata med har vi skapat personliga relationer med personalen i både receptionen, restaurangen och i underhållningsteamet och det var tårögda farväl och hela väskan full med lappar med märkliga emailadresser för hela slanten innan vi kom iväg. När det gäller deras emailadresser får man VERKLIGEN vara på det klara med vad som är "a", "e", "u" och "n" för något gissande på stavningen är inte aktuellt.

Inatt har jag tvättat tre maskiner tvätt, vilket gjorde hemkomsten någotsånär hanterbar för mig. Barnen har skickat sms till sina närmaste 300 vänner om att de landat i högönsklig välmåga, vilket gjorde hemkomsten någotsånär hanterbar för dem. Jag har vattnat alla blommorna, konstaterat att gräset får slås med lie, att kylskåpet är tomt och att det är jag som förväntas åka iväg och fixa fram något att fylla det med.

Imorgon börjar skolan och jag börjar jobba. Livet återgår nu till det normala...

Å iväj!

Ja, nu bär det strax av. Har redan suttit på resväskorna med hatten, kappan och de fotriktiga skorna på mig en lång stund. Jag är redo för utlandet.

Har lätt ångest för hur jag skall kunna blogga utan Internetuppkoppling men jag får väl försöka träna upp min telepatiska förmåga. Bara gnällspikar ser motgångar, jag tror jag kommer att klara det alldeles utmärkt. Kommer texten utan å, ä och ö så beror det på att jag tänker från ett annat land. Men ö bör de förresten ha i Turkiet, det är ju den vokalen du brukar använda mest när de hittar på namn, har jag för mig.

Nåväl, vi får se. När jag kommer hem får ni en lång historia om en kollega i min bransch och hans eftermiddag i familjens hägn. Hinner inte nu, tyvärr.

Kram på er! Ready for take-off!

Dotterns blogg

Nedan följer ett direkt urklipp från min dotters blogg. Hon vet inte om att jag klistrar i det här, men sover man halva dagen, klockan är över 9, så får man skylla sig själv. Jag hade kunnat fråga om hon hade orkat masat sig upp. Ingen skuld på mig, alltså.

Nåväl, läs och begrunda 15-årshumorn:

"Efter bion gick jag och E till Centralen för att ta bussen hem. Bussen gick dock inte förrän en timme senare så vi fick döda tid på Centralen på bästa möjliga vis. Helt spontant kom vi på att vi kunde prata engelska med varandra! Dö kul, alla trodde att vi var amerikanska tonåringar som turistade i Malmö.

Jag vet inte vad som var roligast, när vi "bråkade" på Centralen och fick allas blickar vända mot oss, när en australiensare började snacka med oss, eller när jag höll förmaningstal på engelska för en vuxen man om hur farliga cigaretter är och att de flesta dör i förtid!Här är konversationen mellan den medelålders svenska mannen och mig:

- Mannen: Ursäkta, men har du en tändare?
- Jag: Excuse me, I only speak english.
- M: Aha, oh, Do you have a... lighter?
- J: No, sorry I don't.
- M: Aha. Okay.

Mannen vänder sig om och ska precis gå iväg:

- J: By the way, you shouldn't smoke! It damages your health and you will die much earlier!
- M: Yes, I know it's not good.
- J: So, why do you smoke?
- M: Haha, I'm old enough.
- J: Old enough to die?!

Mannen ler men ser samtidigt väldigt förvirrad ut och vet inte vad han ska svara. Så han går iväg. En liten stund senare står han vid sina vänner och berättar historian för dem på svenska. Alla faller ihop av skratt och pekar bort mot oss som vinkar tillbaka!"

Ja, herregud. Men det kunde varit värre. Hon kunde ha slagit ned honom, snott hans cigaretter, sträckt upp fingret mot hans vänner och sagt något kränkande. På svenska.

Fast helst skulle hon inte prata alls med män födda tidigare än 98... Tycker jag.

Mimmi om 30 år:
Jag stiger upp vid 4-snåret, sätter mig på en stol vid brevlådan och inväntar tidningsbudet. Anlägger martyrminen och knackar menande med pekfingret på armbandsklockan när han kommer tjugo över:

- Sovmorgon idag...?

Klockan 6 är jag klar med både frukost och tidning och börjar istället studera grannarna genom att kika fram bakom gardinerna i olika, strategiskt belägna rum.

- Skall inte Svenssons till jobbet idag? Inte tänt någonstans och persiennen i sovrummet brukar alltid hissas upp vid den här tiden. Kan de ha blivit sjuka? Bråkat igår, kanske? Jag får ställa mig på skrivbordet på ovanvåningen, då ser man in till deras sovrum via trappfönstret. Nu skall vi se...

Den kommande timmen ägnas olika försök att få insikt i tillstånden på gatan samt grubblerier över vilka sjukdomar som kan tänkas ha drabbat grannkåken och hur dessa botads förr i tiden.

- Våtvarma omslag, ricinolja och kalla avrivningar fungerade ALLTID när jag var ung, det bara pjoskas nu för tiden med tabletter och mediciner i tid och otid. Jag minns att...

Oj, där kommer de ju.

- Hej, hej! Ja, här står jag, på skrivbordet. Tittar lite på gardinstången bara, viktigt att man kontrollerar dessa med jämna mellanrum. Jag var säkerhetschef när jag arbetade, jag minns... Jaså ni har inte tid, jamen jag kan komma över ikväll och berätta mer. Ni brukar vara hemma vid halvsex, har jag sett, jag kommer över då. Hallå...? Hallå...? Kör ni iväg mitt när jag pratar...?
Jaså, de har låtit persiennerna vara nere idag. Undrar varför. Solen kanske? Har känsliga blommor i det fönstret? Fast blommor är ju sannerligen inte hennes bästa sida, jisses som hennes pelargoner ser ut...

Vid 9 tar jag en kopp kaffe och några kanelbullar. Vid 11 är det elvakaffe. Med kanelbullar. Vid 12 är det middag. Inga kanelbullar, någon måtta får det vara. Jag tar choklad till efterrätt istället. Kl 15 är det eftermiddagskaffe, fram med kanelbullarna igen. Kvällsmaten intages i samband med caféprogrammet på teve. Mycket trevligt program. Och STILÌG är han också, programledaren. Men hon, kvinnan som hjälper honom, usch vilken människa. Inte alls hans typ heller, det ser man ju.

Sen lyssnar jag en stund på programmet "gamla godingar" på reklamkanalen på radio. Det är SORGLIGT att det alltid spelas så dålig musik nuförtiden överallt. Bara dunka-dunka hela tiden. Nej, de skulle spela lite mer av gammal fin kvalitetsmusik; Madonna, Kate Ryan, Taylor Swift, Arash, sån musik som var så bra.

- "Like a virgin, hey...". Underbar melodi!

Vid 21-tiden kollar jag upp vad grannarna gör.

- Vems bil är det som står på hennes uppfart, hon, ensamstående mamman? Och vid den här tiden? Skall det sovas över? Usch, bara snusk och synd hela tiden, överallt. Och lille Konrad, skall det verkligen lysa på hans rum så här dags? Vet hans föräldrar om att han sitter uppe? Det är ju faktiskt skoldag imorgon, jag borde säga till, kanske.

- Fast hans föräldrar... Otacksamma människor. Blev så himla sura när jag i all välmening berättade för dem att det är bättre, både för dem och barnen, att inte äta så mycket färdigköpt mat. Jag erbjöd mig t o m att lära frun hur man kokar kalops och lagar dillkött, rejäl mat och inte som de där sushi- och pizzaförpackningarna jag hittar när jag går igenom deras soptunna.

- Ja, inte inne på deras tomt, förstås, jag är VERKLIGEN inte den som är nyfiken. Jag brukar titta lite på fredagarna, när tunnan ändå är utrullad på gatan. Och jag tror de VILL att jag skall se, annars hade de väl paketerat kartongerna bättre?

Vid 21.30 släcker jag och sover. Det måste jag, för jag har en ansträngande dag framför mig imorgon. Soptunnetömning, härligt! Undrar om bilen står kvar hos henne, den ensamstående mamman...? Jag ställer klockan på 3, för säkerhets skull...

===

Ja,så kan det bli. Och faktum är att jag tror att jag är på väg dit med raska steg. Varför vaknar jag annars klockan 5.30 en lördag, den första semesterdagen?

Trött...

Jag har packat åt mig själv och åt sonen, valt och sorterat med omsorg. Dottern har kastat halva sin garderob i resväskan. Den metoden fungerar också.

Jag har torkat golvet och dammsugit efter att diskmaskinsbytet blött ned. Betalat in pengar på ett 90-konto som gåva till en närstående som gått bort. Skrivit en lista med saker jag måste göra innan vi åker imorgon. Änsålänge har jag inte strukit en enda punkt men däremot successivt lagt till fler och fler.

Barnen har kommit och gått, sonen slog rekordet. Han var här i 3 minuter innan han vände ut till kompisarna igen. På den tiden hann han slänga en blick på det jag packat till honom och konstaterat att "det funkar nog. Äh. Skit samma. Öh."

Jag har ont i huvudet, är trött och lite gnällig men har ingen direkt att gnälla för.
Jag skall åka på semester imorgon och just nu känns det nästan som om jag mest skulle vilja gå och lägga mig med en bok i en vecka eller så. Möjligen stiga upp mellan varven och diska lite i diskmaskinen.

Och hur skall jag kunna leva i två veckor utan en dator...? Jag hoppas det finns Internetcaféer i Turkiet. Sist jag var där var jag sjuk hela veckan, så jag hann aldrig undersöka det. De timmarna innan flygbussen skulle gå, de timmarna jag var frisk, använde vi till att gå till stranden på och se hur där såg ut. Där var fint.

Den här gången skall i stanna i två veckor. Kanske hinner vi bada också.

Gud, vad jag är trött... Måste jag åka?

Storken har landat

Eller om det var örnen, men strunt samma. Min diskmaskin har nu kommit! 8 dagar efter beställningsdatum.

Killarna som levererade den hade varit här förut, sa de. För de kom ihåg hur fint och pyntat här var utanför, med blommor och en sån där bambuklånkare ni vet som rasslar i vinden. Och efter en sån kommentar och en installerad diskmaskin, blir man nästan förälskad.
Lycklig är jag iallafall!

(Maskinen är inte blå, den är silvrig. Det är bara det att den är försedd med en plastfilm som skydd. Jag skall ha kvar den plastfilmen länge, länge...)

Inte bara jag...

Bara för att inte alltför abrupt släppa diskmaskinstemat tänkte jag backa upp min egenhet att köpa vitvaror obesedda på nätet, med informationen om att faktiskt andra också gör på det viset. Faktiskt andra i mitt sociala närområde. Faktiskt en föredetta, förhållandevis förståndig, manlig kollega gör det. Faktiskt!

Men där jag går in på nätet, väljer ett företag efter vad jag minns från den senaste teve-reklamen, väljer färg på diskmaskinen och sedan raskt köper den billigaste som har ett namn som jag kan uttala, går han mer gediget tillväga.

Han letar först ordentligt upp undersökningar utförda av Konsumentverket, Råd & Rön, CSN, Kamratposten eller vem som nu kan ha jämfört en bunke diskmaskiner och publicerat resultaten på nätet. Behöver han betala för att få ta del av materialet, så gör han det. Dessa pengar tjänar han in i det långa loppet, anser han.

Efter att ha läst på, både på längden och tvären, bestämmer han sig sedan för vilken maskin som skall köpas. Därefter går han mycket metodiskt in på alla Internet-sidor där man kan jämföra priser på just hans diskmaskin och jämför priset på just hans diskmaskin. Skit samma om diskmaskinen har slagit upp sin lucka i Sverige, England eller i Bortre Indien, allt går att transportera med hjälp av speditörer. (Inbillar han sig, hahahaha.)

Den billigaste han hittar köper han. Hur han gör med färgvalet på diskmaskinen, det viktigaste alltså, vet jag inte. Det nämnde han inte något om.

I det senaste fallet bodde hans blivande diskmaskin i Göteborg och när föredetta kollegan hittat rätt sida med rätt maskin, klickade han på "Köp" samt knappade omsorgsfullt in sitt namn, adress, postadress, epostadress, telefonnummer, personnummer, skonummer, kragnummer allt. Samt klickade högtidligt på "Skicka".

"Error" blev svaret, vilket irriterade lite men inte mycket. Det var en fin diskmaskin han skulle köpa och för fina grejer kan det vara ok att anstränga sig. Han satte därför frejdigt igång med pekfingervalsen ännu en gång. Hej och hå och "Skicka". "Error".

Det var ju jädrans, sa han. Men skam den som ger sig, i med alla uppgifter ännu en gång,

"Skicka" och "Error". Sedan tog han tag i telefonen och ringde till Göteborg.

- Hallå, sa han strängt! Jag försöker handla diskmaskin av er.

- Ja, vi ser det, tre stycken behöver du, svarade den alltigenom lycklige försäljaren i Götlaborg.

I Göteborg verkar för övrigt alla vara alldeles ifrån sig av glädje när man lyssnar på dem. Alla e goooooa och talet svänger käckt, hela tiden i dur och deras tirader avslutas alltid på sådant sätt att man förstår att det är med upprymd förväntan som de ser fram emot vad motparten skall kunna glädja dem med att säga tillbaka.

- Nej, herregud, nej, jag behöver bara en.

- Varför har du då beställt tre?

- Jag har inte beställt en enda. När jag trycker på "Skicka" så blir svaret bara "Error".

- Nämen, e du goooo eller, det var ju tetigt!

Vad tetigt betyder är vi lite osäkra på, men sannolikt står det för retfullt eller liknande.

Göteborgaren sa det emellertid så glatt och käckt och trevligt så min kollega inte kom sig för att med malmöitiskt kynne och på ren skånska berätta vad han tyckte om "Skicka" i kombination med "Error".

Efter många glada utrop från säljaren togs två av de tre beställda diskmaskinerna bort från ordern och kollegan informerades om att kommande dag skulle maskinen anlända. När som helst mellan kl 12.00 och 21.00.

Även detta är en svår tid, om man förväntas infinna sig på arbetsplatsen dagligen, men bevakning av bostaden ombesörjdes medelst lock och pock, mutor och hot av diverse familjemedlemmar och den stora väntan inleddes.

Kom maskinen inom den utsatta tiden?

Nej, självklart inte. Kl 22, när delar av familjen börjat dra av överkasten på sängarna, backade lastbilen in på gården utan någon som helst förvarning i form av exempelvis en telefonpåringning, röksignal eller telepatiska anrop.

Maskinen stjälptes av, kopplades in och den begagnade maskinen avpolletterades, allt på ingen tid alls. När sedan berget av disk skulle åtgärdas på maskinell väg och familjen högtidligt stod samlade kring den nya investeringen, visade det sig att ingen tid alls varit lite i knappaste laget. I synnerhet inkopplingen till avloppet borde ha fått åtminstone lite tid. Det sprutade vatten överallt.

Då hade emellertid händige killen med lastbilen försvunnit.

Hur det hela löstes vet jag inte, förmodligen klarade föredetta kollegan av detaljerna själv, han är som sagt både man och händig.

Poängen jag vill att ni noterar är dock följande: Det är inte bara jag som drabbas. Inte bara jag. Det kan hända den bästa. Inte bara mig. Inte bara mig.

Jag är inte dum

Idag mellan kl 9 och 15, när som helst mellan kl 9 och 15, skulle min diskmaskin anlända mitt hushålle. Jag kunde inte vara hemma och ta emot, något så oväsentligt som mitt lönearbete kom emellan och krävde min insats på annan ort mellan kl 12.30 och 16.30, bokat sedan i maj, men jag fixade och trixade och ordnade till slut avlösning på kökstrappen.

Gissa tre gånger om det kom någon diskmaskin!

Nej, självklart inte.

När jag kom hem vid 17-tiden ringde jag till speditören, något lite argare än vanligt den här gången. Tjejspeditören, inte samma som igår, knappade på tangenter och gluttade på datorn och konstaterade sedan att eftersom jag skulle få spisen installerad och inte kunde göra det själv så blir det någon annan än de som levererar.

Spisen?

- Jag har tänkt mig en diskmaskin, upplyste jag.

- Jaja, diskmaskin då, svarade hon. Men de som skall installera spisen kommer att ringa dig innan de kommer.

- Ja, men NÄÄÄÄÄÄR kommer de? Jag kan bara imorgon, sen skall jag på semester i ett par veckor, de måste komma imorgon.

Tyvärr, det kunde hon inte påverka. Utanför hennes kontroll. Helt annan firma. Gilla läget ditt dumma nöt som beställer en spis utan att kunna installera den själv. Ja, eller diskmaskin då, om det skall vara så petigt.

- Jag vill ha telefonnumret till installatören.

- Helt onödigt, de ringer dig, svarade hon.

- Jag vill inte att de ringer mig, jag vill ringa DEM. NU.

- Vänta lite. Paus, paus, paus. De ringer dig meddetsamma. Lägg nu på och vänta.

Jag snyftade och lade på.

Ingen ringde på 45 minuter. Jag började leta efter speditörens nummer igen, tänkte ringa och påminna dem men plötsligt hörde en glad lärka av sig och frågade om jag ville ha en diskmaskin installerad?

- Jag vet inte längre, sa jag. Jag minns inte vad diskmaskin är. Jag tänker börja diska i tvättmaskinen och jag skall aldrig mer köpa diskmaskin. Jag skall aldrig mer köpa maskiner överhuvudtaget. Och speditörer tänker jag skicka till Sahara. Allihop.

- Synd, sa han, för jag tänkte komma och installera en diskmaskin till dig imorgon. Mellan kl 15 och 18. Vill du det?

- Ok, sa jag.

Och tror honom inte för ett ögonblick.

Är jag modern? Eller pinsam?

Igår laddade jag (helt lagligt!) ned Madonnas nya låt och spelade den typ 20 gånger raken. Den var lika bra hela tiden, kvalitetsmusik från början till slut, och precis lika bra som "Holiday" och "Like a virgin" var på 80-talet.

Nu är bara frågan om jag är modern i min smak som blir lycklig när Madonna släpper något nytt, eller om jag är lika trendig som min mamma, som började gilla Elvis på 50-talet och fortfarande ser honom som kung av rock vid sidan av Demis Roussous och Helmut Lotti?

Är Madonna min Kalle Jularbo?

Med andra ord: Hänger jag kvar i det gamla eller är jag med på det nya?

När jag lyssnade mina 20 gånger på låten kunde jag dessutom inte låta bli att gunga med, ta några avancerade danssteg (som jag tror jag snappat upp av Travolta) och jag kände mig som 22 igen. Ung och cool och helt rätt, världen var min. Tills det slog mig att när mamma rockade till Elvis så skämdes jag. Det såg väääääldigt fånigt ut, för att uttrycka mig belevat, när hon försökte sig på stand-alone-dans och jag ville försvinna in i kläderna när hon tog små gungiga danssteg (hon böjde knäna på ett sätt som var helt ute i min värld), slängde upp foten bakåt (som de gör i pardansen på Let's dance) och knäppte med fingrarna.

Jag skämdes och vred mig som en mask på kroken när jag var tvungen att bevittna det hela.
Frågan är nu, dansar jag på ett sätt som skulle funka i offentliga sammanhang eller skulle barnen försöka snabbspola sig fram till nästa scen där jag sitter ned i soffan igen, när jag börjar rocka loss?

Olustiga tankar en torsdag i augusti, detta nådens år 2009. Det år då jag så småningom blir 45. (På papperet. Madonna och jag är fortfarande 20 och like a virgin.)

Jag vill gråta

Sedan i förra veckan väntar jag på en diskmaskin som jag beräknade skulle anlända min boning i måndags eller så, och då omgående sätta igång och arbeta.

Ingalunda.

Flera samtal till butiken på nätet, föregångna av långa väntetider, har inte gett mycket mer än information om att den är på gång. Jag skulle bara titta på leveranslänken jag fått på nätet, där stod allt.

När länken plötsligt blev helt tom imorse, kollinumret försvann och informationen om att omlastning hade skett i Stockholm igår inte längre fanns kvar, började paniken komma. Hade någon annan fått min maskin installerad? Jag ringde igen.

Håkan på orderavdelningen började nu bli lite trött på mig. Jag hörde att han kände igen mig för han frågade inte om ordernumret utan började prata med mig om min diskmaskin direkt. Det hade han inte gjort vid de tidigare samtalen.

Att länken var tom var mitt eget fel, jag har begärt uppbärning till köket, så långt kan man inte följa ett kolli begrep jag väl, och sannolikt var diskmaskinen redan på plats eftersom kolli-informationen raderats.

Det reserverade jag mig för, jag var på jobbet och visserligen var jag trött imorse, men nog hade jag märkt om någon kille hade stökat runt i mitt kök och bytt ut den gamla diskmaskinen mot en ny? Jo, det hade jag gjort.

Håkan betvivlade det, men sa att jag skulle sätta mig lugnt ned och vänta. Rätt som det var skulle speditören ringa till mig och då var det ju bra att telefonlinjen var ledig, eller hur?

Jovisst...

Medan jag väntade på samtalet kollade jag på min leveranslänk mellan varven och vips fanns all information på plats igen. Kollinummer, omlastning i Stockholm och nu också ankomst till Malmö samt, det bästa av allt, firmanamnet på speditören. Jag slängde mig på telefonen.

Speditören i Malmö var idel solsken och välvilja. Joooooodå, kollit har kommit och jag kommer att få produkten levererad imorgon, torsdag, "någon gång under dagen". Någon gång under dagen visade sig vara någon gång mellan kl 9 och 15. Närsomhelst då. Alla glada.

Kan jag imorgon, torsdag under det väldigt precisa tidsintervallet 9-15?

Nej. Jag har ett arbete och imorgon är jag å yrkets vägnar på annan ort från kl 12.30.
Detta föranledde mig att fråga hur de kunde bestämma att det var leverans "imorgon någon gång under dagen" utan att ha pratat med mig.

- Det hade de. Pratat med mig alltså.- Nej, det hade de inte, svarade jag.- Jo, hade jag inte mobilnr yadiyadi?- Jo.- Ja, där såg jag. Alltså hade de pratat med mig.

Denna slutledning var förlagd på en högre nivå än var jag befann mig, men killen tyckte att bevisningen var klockren. Jag försökte förklara:

- Jag är i Malmö från lunch imorgon. På möte i jobbet.- Oj, då. Men då kommer vi en annan dag.

Nästa vecka kanske?- Kan inte, är i Turkiet då.- Nästa vecka igen?- Kan inte, är i Turkiet då.- Veckan därpå?- JAG VILL HA MIN DISKMASKIN NU.- Ja, men det fixar vi, inga problem, vi kommer imorgon!

Jag vill gråta.

Övernaturlig ritual

Idag är det varmt och soligt och jag skall ha klänning på jobbet. Sist jag använde den aktuella klänningen upptäckte jag att den släppt lite i sömmen längst ned i sidan. En ordentlig kvinna hade genast hon upptäckt defekten, lagat den.

Denna kvinna lagade den igår kväll.

Och bara det är bra och föredömligt, anser jag. Jag kunde ha börjat knepa och knåpa med nål och tråd på morgonkulan. Jag kunde tagit med mig nål och tråd till jobbet och försökt snörpa ihop sömmen där, med klänningen på. Jag kunde även ha försökt åtgärda problemet långsiktigt med en säkerhetsnål. Det sistnämnda har jag lång träning på och det är ibland inte att undra på att det piper och tutar när jag skall gå igenom säkerhetsspärren på flygplatserna.

Nåväl, själva lagandet av sömmen tog 5 minuter. Själva trädandet av tråd i nål tog 45 minuter.
Jag fattar inte hur det har gått till, men plötsligt har alla nålarna blivt av med sina ögon. Kan det vara fukten i huset som gjort att de har krympt? Igår kunde jag långa stunder svära på att det inte FANNS något hål i nålen och då måste jag säga att det är en skitprodukt. En nål utan hål för tråden har man inte mycket nytta av. Att de ens får säljas?

Jag höll nålen i höjd med näsan = inget hål. Jag höll nålen med utsträckta armar = inget hål. Jag blundade med än det ena, än det andra ögat. Hålet fortfarande borta. Till slut försökte jag hålla nålen mot en vit och slät bakgrund, ingen skillnad.

Att ge upp ligger inte för mig, så när jag kunnat konstatera rent vetenskapligt att hålet försvunnit, att nålen numera inte längre i denna världen gick att förse med en tråd, övergick jag till det ockulta. Jag tittade åt ett helt annat håll, rensade hjärnan, sa auuuumh, djupandades, föreställde mig stoppnålarna i Askungen (på julafton), mumlade besvärjelser och en och annan hotelse och rätt som det var hade jag lyckats trä den nål som inte gick att träs.

Jag trädde den med en tråd på ca 3 meter. Det var svårt att sy med så lång tråd, jag fick lägga klänningen på soffbordet och springa mot sonens rum för varje stygn, men det kan inte hjälpas. Allt som skall lagas framöver skall lagas med lila tråd och nu klarar jag mig länge. Jag är nämligen inte säker på att jag kan göra om den övernaturliga ritualen.

Turer

Idag har jag kunnat konstatera att min diskmaskin äntligen har fått bege sig ut i vida världen. Klockan 11 omlastades den i Stockholm, det framgår av min leveranslänk, men vad som hänt därefter är synnerligen oklart. Vet inte säkert om man har glömt kvar den på hållplatsen i huvudstaden eller om den frejdigt susar vidare genom landet på väg mot mitt kök. Jag håller emellertid ett stadigt grepp om min tumme och hoppas på det sistnämnda. Jag vill diska.

Idag fick jag protokollet från Ocab över min fuktskada. Besiktningsmannen uttrycker bestämt i dokumentet att eländet orsakats av det läckande stupröret och att allt numera kommer att bli frid och fröjd och mycket lyckligt i mitt hem eftersom jag så resolut låtit laga problemet per omgående. Min roll i det lyckliga slutet betonade han inte riktigt efter förtjänst, tycker jag, men jag läste mellan raderna och förstod ändå hans stillsamma beundran för min handlingskraft.
Längst ned i dokumentet stod det att fuktdoften har satt sig i plastmattan som ligger under laminatgolvet och för att komma åt det problemet måste golvet rivas ned till betongen, det översta betonglagrets slipas bort, allt skall torka och därefter skall nytt golv läggas. På något sätt känns det som om detta kommer att kosta en peng och sånt kan ju lätt kännas lite olustigt. Men då gäller det att snabbt lotsa in tankarna på att hur stor notan än blir så kostar kalaset väldigt mycket mindre än 400.000 kronor, och jag går fortfarande med vinst enligt mitt sätt att se. Tur.

Och dessutom har jag en herrans tur även på snickeriområdet. Jag har nämligen en egen hovsnickare som jag kan messa och få svar ifrån inom 5 minuter. Och svaren är alltid positiva och tillmötesgående. Sånt gillar jag mycket. Att man kan få rotavdrag för arbetskostnaderna gillar jag om möjligt ännu mer. Tur att man har rotavdrag just i år.

Fast nästa gång hoppas jag att det är något rör på insidan av huset som får för sig att läcka. Då får jag nämligen allt på försäkringen och det hade varit den största turen av alla.

Du har nummer...

De senaste dagarna har jag haft förmånen att försöka få kontakt med två instanser, dels en myndighet å yrkets vägnar, dels min diskmaskinsleverantör, helt privat.

Det har gått ungefär lika bra.

Först försökte jag komma till tals med myndigheten. Jag ringde upp, mitt på dagen, mitt i veckan. Dessutom en ganska solig dag, vilket borde innebära att Sveriges befolkning hade annat för sig än att just ringa till samma ställe som jag. Det hade de inte.

När jag slagit numret och kommit fram fick jag först trycka 2#, 3#, 1#, 2#, femtioelva# samt helst med hjälp av telefonens knappar försöka trycka in mitt ärende# samt själv spåna fram ett svar på detta#.

Därefter blev det lite meningslöst plingplång en stund, kan kallas musik, är inte helt säker, och sedan kom en kopplingston som gjorde att jag rätade upp mig, harklade och gjorde mig beredd att presentera mitt ärende, kort och kärnfullt.

Helt i onödan.

I örat dök det nämligen upp ännu en inspelad brud som sa:

-"Just nu är det många som ringer. Du har nummer...".

Sen var det tyst en lång stund och därefter kom helt otippat en karl in i örat och dånar

- "...hundra, fyrtio, sex",

paus, paus, varpå tjejen återkommer och kvittrar fram

- "...i kön".

Det var med andra ord 145 personer före mig i kön som ville veta lite samhällsfakta. Jag lade på luren direkt och skrev ett mail.

I torsdags beställde jag som bekant en ny diskmaskin via nätet. Enligt leverantörens hemsida skulle leverans ske snabbare än blixten, 2-7 dagar, beroende på om grunkan fanns på lager hos dem eller leverantören. Sistnämnda förstod jag skulle ta den längre tiden. Bodde man i Malmö kunde man få sin pryl i princip samma dag om man beställde före kl 12.

Jag beställde efter kl 12 och bor inte direkt i Malmö utan 10 minuter med motorvägen därifrån, så jag gav leverantören generöst nog till dagen efter på sig. Gott om tid. Välgrundat dessutom, för jag fick en länk där det stod att just min maskin fanns i lager. Utmärkt.

Ingen maskin kom i fredags och leveransstatusen förblev "i lager", vilket jag tyckte var i långsammaste laget. Igår var det måndag och fortfarande står min maskin och samlar damm på lagret. Detta kände jag mig inte nöjd med så jag beslutade mig för att ringa upp och berätta detta. Samt hur löjligt nära Malmö jag bor.

I näringslivet var servicen bättre, när jag kom fram och hade tryckt de obligatoriska 1#, 2# osv för att hamna på orderstatusavdelningen hade jag nummer 2 i kön. Det kan man leva med så jag hängde kvar. Och hängde kvar. Och hängde kvar.

Det tog 25 minuter för mig att komma fram och alltihop var den förste kundens fel. Jag var etta i kön i bara 5 minuter, men den andre strulpellen hann jag svära ve och förbannelse över många gånger på 20 minuter. Hur mycket har man att säga till en orderstatusavdelning?

När jag väl kom fram, bekräftade man glädjestrålande att maskinen finns i lager, vilket jag ju redan visste men föga imponerades av. Jag vill att den skall vara i drift, hemma hos mig. Dit kommer den, lovade killen. Igår skulle den gå från lagret och till mig skulle den komma vilken dag som helst. I slutet av veckan.

Jag höll på att svimma. Både av chocken och av lågt blodsocker. Det frestar på att under flera dagar bara äta saker som förvaras i förpackningar som inte behöver diskas.

Matt av den senaste tidens påfrestningar lade jag på. Men när jag tittade på leveransstatuslänken nyss, så står det att min maskin minsann finns i lager. Inte ett ord om att den har gett sig iväg på sitt livs resa. Så jag får väl ringa idag igen. Men först skall jag spela in ett meddelande på min jobbtelefon. Något om:

Du har kommit till xx, är det rätt, tryck 1#.

Vill du ha hjälp med något tryck 2#.

Vill du ha det idag, tryck 3#.

Har du tänkt igenom problemet noga, tryck 4#.

Är det här verkligen inte något du kan lösa själv, tryck 5#.

Du känns lite osäker i dina svar, stämmer det, tryck 6#.

Är det inte bättre att du ringer tillbaka imorgon, tryck 7#.

Vill du ringa en livlina, tryck 8#.

Är detta ditt slutgiltiga svar, tryck 9#.

Dröj kvar, du blir nu kopplad till telefonist.

Regncapesuppfinnare

Vaknade idag till total gråmulenhet. Det gillar varken jag eller huset, för gråmulenhet betyder nederbörd och nederbörd betyder blöt Mimmi vid cykling till jobbet och sannolikt även blöta väggar eftersom det kommer in väta på något slags sätt, oklart var och när.

Men så här dags på dagen är det inte läge att sätta sig ner och tänka djupa, bittra tankar över det. Klockan 7 på morgonen är det uteslutande handling som gäller.

Jag har därför letat en god stund efter min regncape som jag måste ha på mig för att inte se ut som en dränkt katt när jag kommer fram till jobbet. (Och hittar jag den, så ser jag ut som ET när han cyklar hem i filmen, det är en rätt rolig syn det också, men kortvarigare. Det tar längre tid att torka än vad det tar att cykla. Alltså blir det regncape.)

Den optimala sådana har jag ännu inte hitta. Antingen är ärmarna för korta så att man blir blöt på kavajärmarna, kapuschongen för lös så att den kastas av bakåt när man kör så fort som jag, längden otillräcklig, så att byxorna blir blöta eller omfånget för stort så att hela framsidan kastas upp och ligger som ett segel över ansiktet och sikten blir noll.

När jag får tid över, vid pensionen eller så, skall jag sätta mig ned och uppfinna den perfekta cykelcapen. Jag tror jag skall uppfinna in en mp3-spelare i öronhöjd, värmeplattor som man kan sätta på där man känner sig lite kall och kanske att man kunde få capen att cykla själv så att jag kan titta på omgivningarna och lyssna på musik under tiden?

Fast då har jag nästan uppfunnit en bil, när jag tänker efter. Och såna finns ju redan.
Ja, vi får se vad det blir. Nu måste jag iallafall till jobbet, med eller utan regncape. En svart sopsäck funkar i nödfall men då skäms barnen.

Jag har blivit rik

Idag har det regnat för hela pengen. Jag hittade regncapen imorse och flaxade hit som en häxa på väg till Blåkulla fast utan lyftmomentet. Kapuschongen åkte av i farten, som vanligt, jag blev blöt om kappärmarna som vanligt, och som tur var hade jag inte långbyxor på mig utan kort kjol, vilket innebar att jag slapp sitta i blöta byxor hela förmiddagen för själva capen fladdrade självklart upp i ansiktet på mig som vanligt.

Det räckte emellertid med att tömma skorna på vatten och med hjälp av pappershanddukar torka av den värsta vätan från benen och fötterna för att jag skulle vara i skick som ny när jag kom till jobbet. Sånt får man passa på och glädjas åt.

Några timmar senare ringde Ocab och meddelade att de skulle kunna avlägga visit hemma hos mig på lunchen och jag fick flaxa hem igen. Nu hade regnmängden ökat från riklig till kraftig och det rann små floder efter mig under min cykeltur. Någon kreativ ungdom har nämligen roat sig med att pimpa min cykel genom att plocka bort min bakre stänkskärm och det gör att jag har snygga fartränder på ryggen, så fort jag cyklar i andra väderlekar än total torka. I detta ösregnande hade jag vatten i en störtflod efter mig och det såg ut som om jag försökte cykla ifrån Avestaforsens brus. Med tveksamt resultat.

Ocab-killen, en förtjusande herre, mätte, borrade hål, skar upp hål, lyfte laminatskivor, vände och vred på mätinstrument och huvud, och konstaterade att nu var det minsann förhållandevis torrt i mina väggar. Om det beror på min värmekabel eller på att stupröret är tätat gick inte att avgöra. Något syllbyte var emellertid inte aktuellt, kunde han glädja mig med. Syllarna mådde prima. Och det mådde jag prima av att höra, plötsligt kändes det som om jag har vunnit några hundratusen på Lotto, och jag började funderade på vad jag skulle kunna göra med de pengarna.
Vi bestämde dock tid för nytt möte i slutet av augusti. Då skall han komma och mäta igen, för att se om torrperiod fortfarande råder i huset. Gör det det, ställer vi diagnosen dumt stuprör som nu är lagat, och avskriver ärendet. Gör det inte det, börjar vi om från början och försöker räkna ut varifrån vätan kommer.

Jag vill väldigt gärna tro på teorin dumt stuprör och eftersom det sannolikt är så det ligger till, skall jag nu ta beslut om jag skall köpa en jorden-runt-resa, för alla pengar jag nästan har fått, eller om jag skall köpa en Porsche att ha som andrabil. Möjligheterna känns oändliga nu när jag plötsligt blivit rik!

(Detta är ett skolexempel på kvinnlig matematik.)

Definitivt beslut

Idag har jag slutgiltigt bestämt mig. Egentligen bestämde jag mig redan igår, drog upp riktlinjer, skrev avtal och skakade hand med mig själv, men lät den operativa fasen komma idag istället. Beslut måste inte alltid effektueras omgående, även om det enligt mitt tycke för det mesta är att föredra. Ibland, i vissa speciella fall, kan man låta beslutet äga laga kraft med viss fördröjning. Om det finns särskilda skäl till detta. Och det fanns det. Man kan inte inleda nya faser i livet en lördag. Det måste åtminstone bli söndag först.

Jag har bestämt mig för att sluta helt med, eller åtminstone dra ned på, min konsumtion av sådant som inte finns med på listan över de 300 bästa födoämnena i västvärlden. Choklad i olika former faller in här, trots att jag ibland förhoppningsfullt valt att tro att reklamen på teve fått nys om något som inte blivit känt av Socialstyrelsen ännu. I synnerhet de reklaminslag som påstår att Snickers är ett utmärkt alternativ när man är hungrig på jobbet mitt på dagen. Det vill jag gärna tro. Men Snickers finns inte ens med på topp-tusen-listan, och ingår därför bland det som inte längre skall ätas av mig i tid och otid.

Likadant är det med glass. Det bär inte i längden att äta jättemycket glass varje dag. Det bär inte i längden att äta jättemycket glass varannan dag heller och att kompensera upp glassfrånvaron med choklad eller kanelbullar övriga dagar.

Jag sjunger glatt med i lättjans lov när barnen inte är här och avstår utan minsta tvekan från att laga mat för att istället botanisera bland sådant som är färdigt att äta. Som glass, t ex. Behöver inte värmas, inte tinas, inte blandas med vatten och mikras i 6 minuter, ingenting. Up and go, bara.

Men det håller inte i längden.

Så nu är det slut. Jag har inte ätit glass sedan i förrgår och jag har inte ätit choklad sedan igår. Och jag kommer inte att göra det heller på långliga tider, på den punkten är jag helt bestämd. Om det inte är ett speciellt tillfälle, fest eller födelsedag eller något liknande, men bara då. Aldrig annars. Absolut inte.

Idag har förresten Karin namnsdag. Jag känner flera Karin. Alla trevliga och fina. Och man skall vara mycket rädd om sina vänner, vårda dem och hylla dem så mycket man kan.
Så kanske måste jag se den här söndagen som ett speciellt tillfälle och tvinga i mig lite glass bara för att vara artig och respektfull gentemot alla goda Karin-ar. Kanske att jag stoppar ned en liten chokladbit i glassen också. Helt för deras skull, jag vill absolut inte.

Men sen är det slut. Jag lovar.

Problem och dess lösning

Ibland blir man mer nöjd med sig själv än vanligt. Just nu är jag jättenöjd. För att inte säga stolt. (Gör nu en paus, ler självbelåtet och slår mig för bröstet.)

Som alla vet kommer ett elände aldrig ensamt, de kommer i klump om tre och tre. Sedan jag fick in fukt i sovrumsväggen (1) och diskmaskinen började anlägga en ickeklorerad pool i köket (2) har jag väntat på den läskiga trean (3). Den kom igår och var inte så farlig annat än i det korta perspektivet.

Jag skulle cykla hem efter mörkrets inbrott, genom hela byn, och uppäckte då att lampan där fram på cykeln inte fungerade. Trots dyra investeringspengar så sent som förra vintern. Lampan där bak fungerade säkert men den är löstagbar och låg därför och vilade sig hemma.
Man KAN vara helt mörklagd och cykla ändå. Är man säkerhetschef och känd för att ha det jobbet, är det emellertid inte jättebra.

Jag prövade att cykla några hundra meter för att känna hur det kändes i det dåliga samvetet men hann dock aldrig komma till någon slutsats, för genast kom det en polisbil. Självklart gled jag av cykeln snabbt som ögat och jag gick sedan med höga knäuppdragningar när de körde förbi så att de skulle tro att de sett fel om de tyckt sig se mig cykla. Människan gick bara väldigt märkligt med sin cykel.

Tydligen gick de på det, för de körde förbi. Åt det håll jag kom ifrån. Och då kunde jag ju lika gärna hoppa upp och cykla hem. Har man kunskaper i sannolikhetslära kan man räkna ut att det är ok. Det kändes ingenting i samvetet.

Cykellykteproblemet (3) är emellertid inget större problem i det längre perspektivet. Jag kan köpa en löstagbar sats för 39 kr på Rusta och sen är det ur världen!

Diskmaskinsproblemet (2) har jag också löst. Ny diskmaskin kommer någon kväll i veckan och under tiden äter jag bara sådant som inte genererar disk. Yoghurt direkt ur förpackningen, frysta rester direkt ur förpackningen (sen slänger jag förpackningen,) sådant. Igår tänkte jag för ett ögonblick att jag ville ha en macka, men slogs då omedelbart av tanken på smörkniv och osthyvel, och valde istället en något för gammal apelsin. Den var torr och seg men sånt får man ställa sig över när det råder undantagstillstånd.

Och slutligen tror jag att jag har löst mitt fuktproblem (1). Jag kom på att det finns en värmekabel planterad i betongplattan längs med ytterväggarna, avsedd att värma upp plattan och förhindra fukt upp i väggarna. Den har legat där sedan 1970 och jag har under mina 8 år här aldrig haft igång den, men sedan i torsdags tuffar den på. Och såvitt jag kan känna är fuktlukten nästan borta!

Eller så har jag vant näsan och känner inget av den anledningen. Men då är ju ändå problemet löst, på ett sätt.

Det enda som oroar mig lite nu är att problem (4) skall komma. Brand i alltför gammal värmekabel. Men då gäller åtminstone försäkringen.

Egyptens gräshoppor

I början av juni planterade jag fina sommarblommor i pottor och krukor i trädgården.
I början av juli kom bladlössen och åt upp mina fina sommarblommor i pottor och krukor. Samt en hel del andra växter också, min funkia ser till exempel ut som om någon jagat älg med hagelgevär lokalt runt mina domäner.

I början av augusti, typ idag, har horder med nyckelpigor kommit och inlett sitt gästabud på mina bladlöss. 2-3 nyckelpigor är gulligt, 2000-3000 nyckelpigor känns som rätt många för mycket. Det krasar när man går och man får akta sig för att blunda och ta djupa andetag samtidigt, av insuget kan man få med sig en 4-5 stycken nyckelpigor rakt ned i magen på en endaste inandning. Nu ser jag emellertid bara bladlusskelett på min blomskelett och känner mig trots allt vänligt inställd. Hellre pigor än löss.

Men...

Jag hörde någonstans att som råttan på repet så samlar just nu spindlarna sina trupper, slipar sina svärd och bryter arm som träning inför det stora slaget om nyckelpigorna. I spindlarnas värld håller man nyckelpigsskiva i augusti, om det är fullmåne eller ej, och kommer det 2000-3000 spindlar till mitt hus, då flyttar jag omedelbart.

Några stycken kan jag hantera, dem ställer jag glas över och så får dottern lyfta glas, förkunna dom (förmildrande omständigheter finns aldrig) och avrätta spindlar i solnedgången som sitt första uppdrag när det är mammavecka. Men det säger sig ju själv att jag inte kan gå omkring i en hel vecka med ALLA mina glas utställda i huset.

Så kanske är det bra med lite fukt i hörnen på huset, när jag tänker efter. Det lär spindlarna inte gilla, har jag hört.

Får nog vänta ett tag med att låta Ocab fuktutreda... Till jul, kanske.

En åldersgrej

Igårkväll satt jag och pratade med mina vänner om åldern och hur vi ändrat oss på vägen fram, mellan 15 och 40+. Och hur vi, moderna och poppiga människor, skiljer oss från våra barn, som nu är tonåringar.

Sanningen är smärtsam ibland.

När vi var 15 och kom hem från skolan, gick vi direkt till stereon/kassettbandspelaren/vad vi hade som lät, och satte på den. Så högt vi kunde utan att bli vräkta. Sen pluggade vi.

Efter klockan 18, när teveprogrammen började gå igång, så satte vi på teven. Också. Åtminstone om vardagsrummet låg i närheten av det egna rummet. Mer än en teve per hushåll hade man som regel inte. Musiken fick dundra vidare i konkurrens. Studierna gick utmärkt.

Idag, när vi kommer hem från jobbet, går vi direkt till musikanläggningen eller vad vi nu har som låter, och säkerställer att den är avstängd. Sen lagar vi middag.

Teven får slås på senare på kvällen, men ljudet får inte vara för högt, för då blir vi störda.
Det känns som om något har hänt på vägen fram.

När våra barn kommer hem från skolan år 2009, har de redan pluggar fulla med ljud i öronen. Mp3-sladdarna hänger som glatt viftande ormar ur väskor och fickor.

Barnen går till sina rum, sätter på datorn, sätter på teven, placerar mobilen framför näsan och drar igång Facebook, Bilddagboken, Hotmail och MSN på datorn, allt i olika fönster på skärmen. Blir det någon kvadratcentimeter över, kan Word få det utrymmet, ifall de behöver skriva något som har med skolarbetet att göra.

Det plingar och tutar, blippar och bloppar hela tiden av deras närmaste 300 vänner som loggar in och ur på andra håll i Sverige, skriver statusmeddelanden om vad de gör just nu, chattar, mailar, lägger ut bilder samt skickar mess och MMS med mobilerna. Eller ringer, det förekommer att individerna faktiskt pratar med varandra IRL (in real life), även om det är mer sällsynt.

Allt detta håller barnet koll på SAMTIDIGT som projektarbeten skrivs, fotosyntesens processer trycks in och franska revolutionens stridsstrategier memoreras.

Hade vi kunnat det när vi var 15 om de tekniska möjligheterna funnits? Kommer våra 15-åringar komma hem som 40-åringar och stänga ned allt för att kunna skala potatis?
Det kan vara en åldersgrej, oförmågan hos oss.

Under kvällen igår fick jag två böcker som jag skall låna inför utlandsresan nästa vecka. Jag höll böckerna i handen med jämna mellanrum under kvällen, läste baksidestexterna mer än en gång, ett tag lade jag böckerna i knäet för att de skulle känna sig beredda på att byta matte för ett tag, sedan låg de framför mig på bordet, där tallriken hade stått. Jag hade ögonen på dem hela tiden.
När jag var halvvägs hem på cykeln ringde mobilen. Jag hade glömt kvar böckerna.

Det kan också vara en åldersgrej.