Idag har jag på egen hand monterat två byråer av märket Malm från Ikea och övervakat samt hållit lite vid monteringen av en dubbelsäng och en kombinerad bokhylla som också hette Malm från Ikea. Dessa helt olika uppdrag var ungefär lika knepiga, men på olika sätt.
Det förstnämnda resulterade i ett antal REJÄLT brutna naglar. Vi pratar brutna en bit nedanför nagelfästet. Litegrann av nagelanlagen för framtida naglar har sannolikt också rykt med. Dessutom passade jag på att klämma två fingrar, när jag ändå var igång, så nu haltar höger pekfinger och långfinger när jag skall skriva, för båda har fortfarande ont.
Det andra uppdraget gav inga direkt skador men var svårare eftersom jag hade ansvaret för slutprodukten men utan att få titta i instruktionshäftet. Jag klarade det dock, med bravur. Vi fick göra om ett par moment på sängen tre gånger, eftersom vi lyckades göra olika fel varje gång, men det tyckte jag att jag tog bra. Jag bara beordrade min arbetskraft att försöka igen och därefter tog jag ytterligare en slurk vin och hejade på arbetet.
Nu är jag trött, speciellt arbetsledningen och övervakningen har tagit på krafterna, och kanske har jag blivit lite sömnig av rödvinet jag sippade på under arbetet. Det blev lite mycket i samband med att arbetskraften behövde göra om sängskruveriet ett antal gånger. Hade sängen verkat hålla, hade jag gärna lagt mig en stund, men med tanke på att det var just den bärande konstruktionen som vi hade problem med så gick inte det.
Imorgon väntar byrå nummer 3 och det skall bli spännande att se hur jag kan utveckla både utförandet och övervakandet eftersom jag då har alla uppgifter i produktionen. Jag kanske inte skall ta något vin då.
lördag 31 oktober 2009
Grå färg
Igår efter jobbet skulle jag måla en fondvägg i dotterns rum. Fonden skulle målas på den enda vägg som är en vägg att tala om eftersom de andra är fyllda av fönster, dörrar och speglar. För att komplicera det hela är den utvalda väggen en snedvägg vilket innebär att man för halva väggen får ligga på golvet och måla och för den andra halvan får stå i brygga och måla. Vill man se vad man gör under tiden får man färg i ögonen. Hur man än bär sig åt och avsett vilken hälft man målar.
För att komplicera det hela ytterligare var jag tvungen att måla färdigt igår, eftersom vårt danska grannland skickar expertis på möbelmontering imorgon. I Danmark kallas för övrigt montering av möbler för att "samla möbler" vilket innebar att det tog en tid innan jag accepterade erbjudandet om hjälp. Jag var rädd att hela huset skulle fyllas med möbler som hade samlats upp på vägen hit över bron och det kändes inte lockande. Man vet ju inte om den som samlar har samma smak som jag.
Nåväl, har man samlat möbler i ett rum så har man inte längre ett lämpligt utgångsläge för målningsjobb. Om man inte tycker om att de nya möblerna fylls med färgstänk, förstås. Det gör man inte i detta hushåll. Jag fick därför sluta tidigare från jobbet idag och hasta hem för att måla. Kl 18 skulle jag befinna mig i stan, förvandlad från Mulle Meck till Rosa på bal, så jag hade inte oceaner av tid på mig. Men dottern skulle hjälpa till om hon inte hade något för sig och så sent som i förrgår kväll hade hon inte det, vilket gjorde att jag invaggades i att vi skulle vara två om jobbet.
Ack, ljuva oskuld.
Idag visade det sig att hon, efter idogt letande i bekantskapskretsen, hittat någon som hon kunde ha något för sig med och jag stod helt otippat ensam med roller, färgburkar och maskeringstejp. Dessutom fick jag själv räkna ut att det var jag och rollrarna som utgjorde teamet, för ingen hörde av sig och berättade att denna någon fått något för sig. Detta borde jag ha kunnat uppfatta på telepatisk väg alternativt via den kvinnliga intuitionen och att jag är så blockerad och stängd för alternativ kommunikation är ett problem som jag bör hantera på lämpligt sätt.
Efter 6 fastigheter och oändligt antal målade väggar så har jag dock en viss rutin och jag maskerade, duttade med penslar och rollade på. Inledningsvis tyckte jag inte det blev riktigt bra men ju längre jag höll på desto snyggare och jämnare blev det. När jag var klar var klockan 17 och resultatet var lysande. Att det då var skumt ute och att jag tagit av mig glasögonen för att skona dem från färgstänk hjälpte till.
Sonen tyckte synd om mig vid något tillfälle och kom in och erbjöd sig att hjälpa till. När han var klar med det han höll på med, vill säga. Som av en märklig slump blev han inte klar med det förrän jag var klar med målningen.
Jag hann precis skrapa av mig den värsta färgen och hoppa i normala kläder innan det var dags att lämna hemmahamnen för storstaden. När jag kom fram dit jag skulle, fick jag slinka in på en bekvämlighetsinrättning och tvätta handväskan. Den svarta väskan hade blivit förskönad med grå väggfärg på strategiska platser och det såg inte så konstnärligt ut att jag kunde behålla det.
Sen upptäckte jag att jag hade fått färg i håret. Sannolikt när jag vänt mig om och slagit huvudet i snedväggen som jag precis hade målat. Färg hade dessutom läckt igenom handskarna och ett tag blev jag rädd att jag höll på att dö för händerna var ljusgråa. Sen förstod jag att det var utspädd färg.
All denna färg på andra platser än väggen gör att jag spänt ser fram emot att dagsljuset skall komma så jag kan se om det överhuvudtaget finns någon färg kvar på väggarna. Gör det inte det får jag fundera på om jag hinner måla en gång till eller om jag skall tvinga alla besökare till rummet att ha solglasögon på sig. Valet är inte självklart.
För att komplicera det hela ytterligare var jag tvungen att måla färdigt igår, eftersom vårt danska grannland skickar expertis på möbelmontering imorgon. I Danmark kallas för övrigt montering av möbler för att "samla möbler" vilket innebar att det tog en tid innan jag accepterade erbjudandet om hjälp. Jag var rädd att hela huset skulle fyllas med möbler som hade samlats upp på vägen hit över bron och det kändes inte lockande. Man vet ju inte om den som samlar har samma smak som jag.
Nåväl, har man samlat möbler i ett rum så har man inte längre ett lämpligt utgångsläge för målningsjobb. Om man inte tycker om att de nya möblerna fylls med färgstänk, förstås. Det gör man inte i detta hushåll. Jag fick därför sluta tidigare från jobbet idag och hasta hem för att måla. Kl 18 skulle jag befinna mig i stan, förvandlad från Mulle Meck till Rosa på bal, så jag hade inte oceaner av tid på mig. Men dottern skulle hjälpa till om hon inte hade något för sig och så sent som i förrgår kväll hade hon inte det, vilket gjorde att jag invaggades i att vi skulle vara två om jobbet.
Ack, ljuva oskuld.
Idag visade det sig att hon, efter idogt letande i bekantskapskretsen, hittat någon som hon kunde ha något för sig med och jag stod helt otippat ensam med roller, färgburkar och maskeringstejp. Dessutom fick jag själv räkna ut att det var jag och rollrarna som utgjorde teamet, för ingen hörde av sig och berättade att denna någon fått något för sig. Detta borde jag ha kunnat uppfatta på telepatisk väg alternativt via den kvinnliga intuitionen och att jag är så blockerad och stängd för alternativ kommunikation är ett problem som jag bör hantera på lämpligt sätt.
Efter 6 fastigheter och oändligt antal målade väggar så har jag dock en viss rutin och jag maskerade, duttade med penslar och rollade på. Inledningsvis tyckte jag inte det blev riktigt bra men ju längre jag höll på desto snyggare och jämnare blev det. När jag var klar var klockan 17 och resultatet var lysande. Att det då var skumt ute och att jag tagit av mig glasögonen för att skona dem från färgstänk hjälpte till.
Sonen tyckte synd om mig vid något tillfälle och kom in och erbjöd sig att hjälpa till. När han var klar med det han höll på med, vill säga. Som av en märklig slump blev han inte klar med det förrän jag var klar med målningen.
Jag hann precis skrapa av mig den värsta färgen och hoppa i normala kläder innan det var dags att lämna hemmahamnen för storstaden. När jag kom fram dit jag skulle, fick jag slinka in på en bekvämlighetsinrättning och tvätta handväskan. Den svarta väskan hade blivit förskönad med grå väggfärg på strategiska platser och det såg inte så konstnärligt ut att jag kunde behålla det.
Sen upptäckte jag att jag hade fått färg i håret. Sannolikt när jag vänt mig om och slagit huvudet i snedväggen som jag precis hade målat. Färg hade dessutom läckt igenom handskarna och ett tag blev jag rädd att jag höll på att dö för händerna var ljusgråa. Sen förstod jag att det var utspädd färg.
All denna färg på andra platser än väggen gör att jag spänt ser fram emot att dagsljuset skall komma så jag kan se om det överhuvudtaget finns någon färg kvar på väggarna. Gör det inte det får jag fundera på om jag hinner måla en gång till eller om jag skall tvinga alla besökare till rummet att ha solglasögon på sig. Valet är inte självklart.
fredag 30 oktober 2009
Konsten att ställa en klocka
Igår när jag körde omkring i bilen kände jag att det gick så bra att jag hade tid över att se mig omkring. Jag tittade mig självfallet inte omkring på miljön som passerade utanför bilfönstren, har man kört sträckan Vellinge-Malmö i 16 år finns det inte mycket som överraskar där. Nej, jag tittade mig omkring inne i bilen. Sitter jag i bilen, kör jag, och då håller jag som regel på mest med det. Nu hade jag emellertid kapacitet över och passade på att kolla in knappar och rattar litegrann. Bilen har inte varit i min ägo mer än några månader och dr Livingstone har fortfarande outforskad mark där. Plötsligt noterade jag att den digitala klockan i instrumentpanelen fortfarande visade sommartid.
På ett sätt passar det mig att den gör det eftersom jag ju gärna hänger kvar i tidsomställningar. När jag kom hem från Thailand behöll jag t ex mobiltelefonen på thailändsk tid i två veckor bara för att liksom hålla kvar känslan av semester.
Det var alltså fullt möjligt att jag kanske kunde tänka mig att ha klockan kvar på sommartid. Mitt kontrollbehov ville emellertid veta hur jag skulle göra för att ställa om den, om behovet skulle uppstå. Var fanns klockknappen?
Det fanns ingen som helst symbol med en klocka på, och då var jag ändå nästan över i baksätet och kollade där också. Däremot hittade jag äntligen knappen för att vispa av bakrutan med vindrutetorkaren, det fanns en sådan som man kunde använda utan att samtidigt spruta ned rutan med spolarvätska. Det hade jag anat men inte kunnat bekräfta.
Sen hittade jag en rolig knapp som resulterade i att jag fick fram en massa statistik på instrumentpanelen om hur jag hade kört den sista tiden. Medelhastighet, medelbensinförbrukning, medelvärme i kupén, antal gånger jag dragit larmet, såna saker. Det var så spännande läsning att jag höll på att missa avfarten från motorvägen.
Dock ingen klocksymbol.
Till slut bestämde jag mig för att konsultera manualen, men den låg i handskfacket och för att nå den hade jag behövt kliva över till passagerarsätet. Och det anade jag skulle se märkligt ut för de bilar som jag körde förbi. Jag beslöt mig för att vänta med den detaljen tills jag parkerat.
När jag hade parkerat hade jag självfallet glömt mina intentioner. Och att klockan var ställd på sommartid. Och var jag varit. Jag var bara helt och skärt lycklig över att vara hemma och få rå om mig själv och mina saker lite efter en lång dag i allmänhetens och övriga uppdragens tjänst.
Det är först nu, när det snart är dags att ut och åka igen, som det slår mig att jag glömde lösa mysteriet igår.
Men, jag får göra det idag istället. Genast jag sätter mig i bilen. Innan jag har startat. Skall försöka komma ihåg det. Och samtidigt hålla i minnet varför jag måste ta bilen och inte cykeln idag. Varför skulle jag det...?
På ett sätt passar det mig att den gör det eftersom jag ju gärna hänger kvar i tidsomställningar. När jag kom hem från Thailand behöll jag t ex mobiltelefonen på thailändsk tid i två veckor bara för att liksom hålla kvar känslan av semester.
Det var alltså fullt möjligt att jag kanske kunde tänka mig att ha klockan kvar på sommartid. Mitt kontrollbehov ville emellertid veta hur jag skulle göra för att ställa om den, om behovet skulle uppstå. Var fanns klockknappen?
Det fanns ingen som helst symbol med en klocka på, och då var jag ändå nästan över i baksätet och kollade där också. Däremot hittade jag äntligen knappen för att vispa av bakrutan med vindrutetorkaren, det fanns en sådan som man kunde använda utan att samtidigt spruta ned rutan med spolarvätska. Det hade jag anat men inte kunnat bekräfta.
Sen hittade jag en rolig knapp som resulterade i att jag fick fram en massa statistik på instrumentpanelen om hur jag hade kört den sista tiden. Medelhastighet, medelbensinförbrukning, medelvärme i kupén, antal gånger jag dragit larmet, såna saker. Det var så spännande läsning att jag höll på att missa avfarten från motorvägen.
Dock ingen klocksymbol.
Till slut bestämde jag mig för att konsultera manualen, men den låg i handskfacket och för att nå den hade jag behövt kliva över till passagerarsätet. Och det anade jag skulle se märkligt ut för de bilar som jag körde förbi. Jag beslöt mig för att vänta med den detaljen tills jag parkerat.
När jag hade parkerat hade jag självfallet glömt mina intentioner. Och att klockan var ställd på sommartid. Och var jag varit. Jag var bara helt och skärt lycklig över att vara hemma och få rå om mig själv och mina saker lite efter en lång dag i allmänhetens och övriga uppdragens tjänst.
Det är först nu, när det snart är dags att ut och åka igen, som det slår mig att jag glömde lösa mysteriet igår.
Men, jag får göra det idag istället. Genast jag sätter mig i bilen. Innan jag har startat. Skall försöka komma ihåg det. Och samtidigt hålla i minnet varför jag måste ta bilen och inte cykeln idag. Varför skulle jag det...?
torsdag 29 oktober 2009
Min image
Imorse steg jag upp tidigt och hann därför med omsorg klä mig och putsa alla fjädrarna. Jag tyckte själv att jag blev prydlig med grå kjol, grå topp och svart stickad tröja utanpå. Proper som en hallåa i teve på 60-talet. Inte så ball, kanske, men korrekt. Och huvudsaken är för övrigt att man är hel och ren och snäll, det sa iallafall min mormor som tröst när jag inte valdes till "sötaste tjejen i klassen" på 70-talet. (Eller ens kom med på topp-tjugo-listan. I en klass med tio tjejer...)
Det sista jag gjorde innan jag lämnade hushållet var att borsta tänderna. Samtidigt som jag hämtade tidningen och dammsög upp lite skräp i hallen. Man vill ju utnyttja tiden. Vilket var dumt. Självklart resulterade detta i att jag satte en liten klutt med tandkräm på den svarta tröjan, rakt på det högra bröstet. Det grämde mig en stund, men sen pillade jag så fint bort klutten och gnodde många varv med en handduk vatten och raskt var den perfekta imagen återställd.
När jag kom till jobbet skuttade jag lyckligt iväg mot kaffemaskinen det första jag gjorde, och mötte där en av mina glada medarbetare som undrade vad jag hade gjort med tröjan. Om jag nödvändigtvis ville pynta min svarta tröja så tyckte hon jag borde ha satt en vit fläck även på vänster bröst. Det såg konstigt ut när bara den ena boppen (skånskt uttryck för "bröstet") var försedd med ett vitt öga. Man kunde undra vad som hade hänt med det andra? Var det skadat, var ögat blint eller blundade det bara?
Den dumma tandkrämen hade med andra ord återuppstått, fattar inte varifrån den kommit, och jag fick vända inom toaletten och gno ett varv till. Höger bröst började nu bli lite ömt men sånt kan jag leva med, så länge min image hålls intakt.
Därefter skulle jag berätta den skojiga Ikea-historian från igår för medarbetaren och det gjorde jag med sådan inlevelse att jag för en väldigt kort stund glömde att jag höll en full kaffemugg i handen. En mikrostund glömde jag det, och på något sätt tycker jag att sådana små misstag borde vara tillåtna utan att de genast skall innebära konsekvenser, men tyvärr...
Kaffe över hela kjolen. Och tröjan, men det gjorde inget för brunt kaffe på svart tröja blir liksom ingenting. Blött och efter ett tag kallt, men inget som verkar menligt på ens utseende. Kjolen var värre dock, den var som sagt ljusgrå i original. Nu försedd med stora mörkgråa fläckar.
In på toa igen och försöka gno bort kaffet. Kaffe och tandkräm har mycket gemensamt. Elaka och långsinta är de båda två. Man gnor och jobbar och tror att man raderat ut minsta lilla fragment av kaffet/tandkrämen och så torkar plagget och VIPS är eländet tillbaka. Måste finna onda krafter där.
Det gick med andra ord sådär att få bort fläckarna, när plaggen torkar är fläckarna som nya och jag har idag fått hålla mig mest på kontorsrummet. Har jag varit tvungen att lämna det för att gå på möte, har jag burit ritningar i A3-format med mig överallt. Försökte hitta A1-or, men såna har vi inte på min förvaltning och jag ville inte rasera imagen som den alltigenom perfekta genom att inviga någon på någon annan förvaltning om hur illa det var ställt med min outfit.
Imorgon tror jag att jag skall åka till jobbet i badrocken och klä på mig här. EFTER att jag borstat tänderna och druckit kaffe. Frågan är bara hur jag kommer in i huset utan att någon ser mig. För DET skulle inte vara bra för min image.
Det sista jag gjorde innan jag lämnade hushållet var att borsta tänderna. Samtidigt som jag hämtade tidningen och dammsög upp lite skräp i hallen. Man vill ju utnyttja tiden. Vilket var dumt. Självklart resulterade detta i att jag satte en liten klutt med tandkräm på den svarta tröjan, rakt på det högra bröstet. Det grämde mig en stund, men sen pillade jag så fint bort klutten och gnodde många varv med en handduk vatten och raskt var den perfekta imagen återställd.
När jag kom till jobbet skuttade jag lyckligt iväg mot kaffemaskinen det första jag gjorde, och mötte där en av mina glada medarbetare som undrade vad jag hade gjort med tröjan. Om jag nödvändigtvis ville pynta min svarta tröja så tyckte hon jag borde ha satt en vit fläck även på vänster bröst. Det såg konstigt ut när bara den ena boppen (skånskt uttryck för "bröstet") var försedd med ett vitt öga. Man kunde undra vad som hade hänt med det andra? Var det skadat, var ögat blint eller blundade det bara?
Den dumma tandkrämen hade med andra ord återuppstått, fattar inte varifrån den kommit, och jag fick vända inom toaletten och gno ett varv till. Höger bröst började nu bli lite ömt men sånt kan jag leva med, så länge min image hålls intakt.
Därefter skulle jag berätta den skojiga Ikea-historian från igår för medarbetaren och det gjorde jag med sådan inlevelse att jag för en väldigt kort stund glömde att jag höll en full kaffemugg i handen. En mikrostund glömde jag det, och på något sätt tycker jag att sådana små misstag borde vara tillåtna utan att de genast skall innebära konsekvenser, men tyvärr...
Kaffe över hela kjolen. Och tröjan, men det gjorde inget för brunt kaffe på svart tröja blir liksom ingenting. Blött och efter ett tag kallt, men inget som verkar menligt på ens utseende. Kjolen var värre dock, den var som sagt ljusgrå i original. Nu försedd med stora mörkgråa fläckar.
In på toa igen och försöka gno bort kaffet. Kaffe och tandkräm har mycket gemensamt. Elaka och långsinta är de båda två. Man gnor och jobbar och tror att man raderat ut minsta lilla fragment av kaffet/tandkrämen och så torkar plagget och VIPS är eländet tillbaka. Måste finna onda krafter där.
Det gick med andra ord sådär att få bort fläckarna, när plaggen torkar är fläckarna som nya och jag har idag fått hålla mig mest på kontorsrummet. Har jag varit tvungen att lämna det för att gå på möte, har jag burit ritningar i A3-format med mig överallt. Försökte hitta A1-or, men såna har vi inte på min förvaltning och jag ville inte rasera imagen som den alltigenom perfekta genom att inviga någon på någon annan förvaltning om hur illa det var ställt med min outfit.
Imorgon tror jag att jag skall åka till jobbet i badrocken och klä på mig här. EFTER att jag borstat tänderna och druckit kaffe. Frågan är bara hur jag kommer in i huset utan att någon ser mig. För DET skulle inte vara bra för min image.
Ipren eller Vicks blå
Jag har haft bekanta som till stor grad uppskattat läkemedelsföretagens ambitioner att förändra tingens ordning. Således har de använt sig av Alvedon, Ipren och Citodon som om det vore Vicks blå. Tabletter har tuggats, lösts upp i vatten, svalts hela respektive låtits smälta på tungan, för minsta lilla skoskav. Uppstod en smärta, oavsett hur pluttig, så skulle den dämpas. Kunde de inte sova, tog de sömntabletter. Blev de nedstämda tog de något uppiggande. Var de nervösa blev det lugnande.
Och hade författarna av Fass blivit osäkra på någon detalj rörande något läkemedel så kunde dessa mina bekanta kontaktas, de visste allt om milligram och biverkningar och olämpligheten i att kombinera tunga sömntabletter med bilsemester.
Jag å min sida har utvecklat det diametralt motsatta beteendet. Inga smärtor skall dämpas, för jag vill veta när jag har ont och kunna oroa mig för fullt över vad dessa smärtor kan bero på. Jag vill i synnerhet kunna glädjas när smärtorna går över och jag konstaterar att jag förmodligen varken har hjärntumör eller någon annan livshotande sjukdom. Den här gången heller.
Tack och lov är jag inte migränpatient, dessa smärtor hade det sannolikt varit svårt att hantera utan smärtlindring och samtidigt kunna träna i crosstrainingmaskinen på gymmet eller hålla entusiastiska föredrag inför 100 personer på jobbet.
Denna tablettaversion har jag alltid haft och det har inte på något sätt blivit bättre. Tvärtom, ju äldre jag blir desto mer excentrisk blir jag. De senaste åren har jag utvecklat machokulturen in absurdum och för en tid sedan försökte jag till och med få tandläkaren att dra ut min visdomstand som inte fick plats bland de andra tänderna, utan bedövning. Det avrådde han från eftersom tandens rötter enligt plåtarna klamrade sig fast vid de andra gaddarnas rötter och det skulle innebära ett visst grävande med diverse verktyg att få dem att släppa taget.
Jag såg fortfarande positivt förväntansfull ut.
Då sa han bestämt nej. Glöm det!
Jag lade huvudet på sned, fladdrade lite med mascaraklumparna på ögonfransarna och sa snälla...
Då sa han att ville jag ha det så, fick jag hitta annan tandläkare.
Och det hade jag inte tid med så det blev bedövning.
Barnen föddes självfallet utan smärtlindring, jag tyckte det kunde vara roligt att kunna säga efteråt hur det kändes. Lustgas var jag inledningsvis lite inne på, men kunde inte ta eftersom jag kräktes så våldsamt under första förlossningen. Och associerar man sina kräkningar med något, i det här fallet den lustgas jag aldrig fick, så blir man inte av med den associationen i brådrasket. Således satt den kvar 1 ½ år senare när det var dags för barn 2 och därför kunde jag inte lustgasa då heller.
Det blev förlossning au naturel, vilket jag har för mig kändes sådär medan det pågick, men som jag så här 15 år efteråt brukar berätta om som ett roligt och smärtfritt påhitt.
För övrigt har jag fått utopererat ett födelsemärke utan bedövning (av misstag, förvisso), sytt ihop samma hål utan smärtlindring och tagit hål i mina öron med hjälp av en synål utan fattigmansbedövningen isbit. Allt detta känner jag mig stolt och glad över.
Det finns emellertid tillfällen då även jag faller till föga och lutar mig på tabletter. Bland annat gör jag det när jag har lunginflammation eller vid andra tillfällen med feber över 40 grader. Det är lika bra att ta tabletter då, annars är jag inte medveten nog att kunna följa mina symptom och oroa mig för vad jag drabbats av. Man är inte överdrivet klartänkt vid 40 graders feber. Inte ens jag.
Och hade författarna av Fass blivit osäkra på någon detalj rörande något läkemedel så kunde dessa mina bekanta kontaktas, de visste allt om milligram och biverkningar och olämpligheten i att kombinera tunga sömntabletter med bilsemester.
Jag å min sida har utvecklat det diametralt motsatta beteendet. Inga smärtor skall dämpas, för jag vill veta när jag har ont och kunna oroa mig för fullt över vad dessa smärtor kan bero på. Jag vill i synnerhet kunna glädjas när smärtorna går över och jag konstaterar att jag förmodligen varken har hjärntumör eller någon annan livshotande sjukdom. Den här gången heller.
Tack och lov är jag inte migränpatient, dessa smärtor hade det sannolikt varit svårt att hantera utan smärtlindring och samtidigt kunna träna i crosstrainingmaskinen på gymmet eller hålla entusiastiska föredrag inför 100 personer på jobbet.
Denna tablettaversion har jag alltid haft och det har inte på något sätt blivit bättre. Tvärtom, ju äldre jag blir desto mer excentrisk blir jag. De senaste åren har jag utvecklat machokulturen in absurdum och för en tid sedan försökte jag till och med få tandläkaren att dra ut min visdomstand som inte fick plats bland de andra tänderna, utan bedövning. Det avrådde han från eftersom tandens rötter enligt plåtarna klamrade sig fast vid de andra gaddarnas rötter och det skulle innebära ett visst grävande med diverse verktyg att få dem att släppa taget.
Jag såg fortfarande positivt förväntansfull ut.
Då sa han bestämt nej. Glöm det!
Jag lade huvudet på sned, fladdrade lite med mascaraklumparna på ögonfransarna och sa snälla...
Då sa han att ville jag ha det så, fick jag hitta annan tandläkare.
Och det hade jag inte tid med så det blev bedövning.
Barnen föddes självfallet utan smärtlindring, jag tyckte det kunde vara roligt att kunna säga efteråt hur det kändes. Lustgas var jag inledningsvis lite inne på, men kunde inte ta eftersom jag kräktes så våldsamt under första förlossningen. Och associerar man sina kräkningar med något, i det här fallet den lustgas jag aldrig fick, så blir man inte av med den associationen i brådrasket. Således satt den kvar 1 ½ år senare när det var dags för barn 2 och därför kunde jag inte lustgasa då heller.
Det blev förlossning au naturel, vilket jag har för mig kändes sådär medan det pågick, men som jag så här 15 år efteråt brukar berätta om som ett roligt och smärtfritt påhitt.
För övrigt har jag fått utopererat ett födelsemärke utan bedövning (av misstag, förvisso), sytt ihop samma hål utan smärtlindring och tagit hål i mina öron med hjälp av en synål utan fattigmansbedövningen isbit. Allt detta känner jag mig stolt och glad över.
Det finns emellertid tillfällen då även jag faller till föga och lutar mig på tabletter. Bland annat gör jag det när jag har lunginflammation eller vid andra tillfällen med feber över 40 grader. Det är lika bra att ta tabletter då, annars är jag inte medveten nog att kunna följa mina symptom och oroa mig för vad jag drabbats av. Man är inte överdrivet klartänkt vid 40 graders feber. Inte ens jag.
onsdag 28 oktober 2009
Snabbsväng på Ikea. Noooooot
Ikea ligger bara en kort bilsträcka från min arbetsplats och idag tänkte jag svänga dit lite behändigt på lunchen - det hela skulle inte ta mer än 20 minuter enligt mina beräkningar - och hämta upp ett överkast, en knivhållare och ett madrasskydd. Dotterns rum genomgår något som skulle få Ty Pennington i ”Extreme house makeover” att skämmas och döpa om sitt program till ”Smärre uppfräschning av hus”, och jag kommer på nya grejer som måste inhandlas hela tiden.
Allt vänds upp- och ned, ändras om, byter plats och ersätts av nytt. Vi får se om jag behåller dottern eller byter ut henne också. Kanske finns det döttrar som kostar mindre och städar mer och jag skulle kunna överväga ett byte rakt av om ett sådant alternativ dyker upp…
Nåväl, Ikea-varuhuset är nyöppnat sedan en vecka tillbaka, och den första dagen var det bilar, folk och fä överallt, det såg jag i tidningen. Så här sju dagar senare gjorde jag emellertid bedömningen att den värsta rusningen torde vara över. Nu skulle vi som egentligen helst velat handla allt på nätet om det hade gått, och som är strukturerade och bara går till de hyllor vi skall plocka något från, kunna få en chans.
Dessutom beräknade jag att det är onsdag idag och hur många åker till Ikea en onsdag mitt på dagen?
Svar: Enligt mina bedömningar, i stort sett ingen.
Jag såg därför fram emot att kunna parkera strax nedanför rulltrappan och kanske få en av de anställda att fungera som min personliga shopper. Vilket vederbörande skulle uppskatta och kanske till och med slåss om, eftersom möjligheten skulle utgöra ett trevligt avbrott i tristessen för personalen.
Var det så?
Nej.
Först var det bilar så in i hoppsan på parkeringen, och då började jag ana ugglor i mossen. När jag kom in i byggnaden upptäckte jag att varje bil sannolikt hade transporterat minst en människa, i många fall två eller fler, för det var även folk så in i hoppsan.
Jag gick upp en våning och fick där en karta över byggnaden av en stressad Ikea-tjej som inte alls ville vara min personal shopper. Hon hade inte tid, sa hon. Kartan visade hur de hade lagt upp inredningen på övre plan. Eftersom jag hade gått upp en trappa utgick jag ifrån att jag var på övre plan. Det var jag inte, det märkte jag efter att ha konstaterat att kartan var felritad. Inget stämde. Detta mitt övre plan visade sig vara det nedre planet. Över det övre planet där jag stod (som var det nedre) fanns det ett övre till. Dit skulle jag.
Som den alltigenom strukturerade människa jag är, ställde jag mig i ett hörn och memorerade kartan, innan jag gav mig iväg. Jag kom två steg. Sen stod det en familj med tre kundvagnar i vägen. Alla vagnarna var parkerade åt olika håll vilket effektivt blockerade vägen. Där det möjligen fanns en lucka, hade de stoppat in ett barn.
Och så fortsatte det. Det tog mig evigheter att plocka på mig de få grejer jag skulle ha, överkastet var till på köpet slutsålt, och då genade jag ändå, både med hjälp av de på kartan utritade genvägarna och med hjälp av några som jag hittade på själv. Vid ett tillfälle klättrade jag över ett bord. Lite obekvämt med tanke på att jag hade kjol och skor med klackar men inte omöjligt. Man får vara fältmässig.
När jag kom till kassorna var det minst kö där man skannar och betalar själv utan någon expedit inblandad. Eftersom jag är av den ödmjuka uppfattningen att det jag själv fixar tenderar att bli bäst, valde jag en sådan kö, trots att jag inte har en aning om hur man skannar. Som jag trodde klarade jag det galant.
När jag som bäst stod och skannade fick jag ett rejält slag i ryggen. Jag intog grundställning 1 i min egenutvecklade kampsportsvariant där allt är tillåtet från min sida men där motpartens handlingsutrymme är starkt begränsat, i princip är självförsvar förbjudet, vände mig om och gjorde mig beredd att slå tillbaka med handskannern. Min skanningstation tänkte jag inte ge upp utan strid, om det var den någon var ute efter. Jag var djupt stressad över hur lång tid allt hade tagit.
Jag behövde inte försvara min skanningstation, dock. Ryggdunket var helt enkelt en vänlig hälsning grabbar emellan och en polis jag känner log soligt när jag hotade honom med handskannern. När jag lämnande byggnaden före honom dunkade jag honom rejält tillbaka i ryggen. Och grämde mig över att han inte jobbar med något annat så vi hade kunnat hälsningskramas som vanliga människor utan måste hålla den yrkesmässiga tuffhetens fana högt. Det är en snygg polis.
Nästa gång jag ska till Ikea ska jag vara där när de öppnar. Kanske kör jag dit bilen på natten och sover över för att få en bra plats nära rulltrappan. Och så skall jag föreslå för Kamprad att man kan skicka in en beställning till sin butik i förväg och liksom bara hämta upp prylarna dagen efter i en ”drive-through”. Åh, vad jag hade velat ha det så.
(Jag har nu tänkt en stund och bestämt mig för att jag behåller befintlig dotter. Hon är rätt bra, trots allt. Ganska snäll och rolig. Jätte-Funny, faktiskt. Min humor.)
Allt vänds upp- och ned, ändras om, byter plats och ersätts av nytt. Vi får se om jag behåller dottern eller byter ut henne också. Kanske finns det döttrar som kostar mindre och städar mer och jag skulle kunna överväga ett byte rakt av om ett sådant alternativ dyker upp…
Nåväl, Ikea-varuhuset är nyöppnat sedan en vecka tillbaka, och den första dagen var det bilar, folk och fä överallt, det såg jag i tidningen. Så här sju dagar senare gjorde jag emellertid bedömningen att den värsta rusningen torde vara över. Nu skulle vi som egentligen helst velat handla allt på nätet om det hade gått, och som är strukturerade och bara går till de hyllor vi skall plocka något från, kunna få en chans.
Dessutom beräknade jag att det är onsdag idag och hur många åker till Ikea en onsdag mitt på dagen?
Svar: Enligt mina bedömningar, i stort sett ingen.
Jag såg därför fram emot att kunna parkera strax nedanför rulltrappan och kanske få en av de anställda att fungera som min personliga shopper. Vilket vederbörande skulle uppskatta och kanske till och med slåss om, eftersom möjligheten skulle utgöra ett trevligt avbrott i tristessen för personalen.
Var det så?
Nej.
Först var det bilar så in i hoppsan på parkeringen, och då började jag ana ugglor i mossen. När jag kom in i byggnaden upptäckte jag att varje bil sannolikt hade transporterat minst en människa, i många fall två eller fler, för det var även folk så in i hoppsan.
Jag gick upp en våning och fick där en karta över byggnaden av en stressad Ikea-tjej som inte alls ville vara min personal shopper. Hon hade inte tid, sa hon. Kartan visade hur de hade lagt upp inredningen på övre plan. Eftersom jag hade gått upp en trappa utgick jag ifrån att jag var på övre plan. Det var jag inte, det märkte jag efter att ha konstaterat att kartan var felritad. Inget stämde. Detta mitt övre plan visade sig vara det nedre planet. Över det övre planet där jag stod (som var det nedre) fanns det ett övre till. Dit skulle jag.
Som den alltigenom strukturerade människa jag är, ställde jag mig i ett hörn och memorerade kartan, innan jag gav mig iväg. Jag kom två steg. Sen stod det en familj med tre kundvagnar i vägen. Alla vagnarna var parkerade åt olika håll vilket effektivt blockerade vägen. Där det möjligen fanns en lucka, hade de stoppat in ett barn.
Och så fortsatte det. Det tog mig evigheter att plocka på mig de få grejer jag skulle ha, överkastet var till på köpet slutsålt, och då genade jag ändå, både med hjälp av de på kartan utritade genvägarna och med hjälp av några som jag hittade på själv. Vid ett tillfälle klättrade jag över ett bord. Lite obekvämt med tanke på att jag hade kjol och skor med klackar men inte omöjligt. Man får vara fältmässig.
När jag kom till kassorna var det minst kö där man skannar och betalar själv utan någon expedit inblandad. Eftersom jag är av den ödmjuka uppfattningen att det jag själv fixar tenderar att bli bäst, valde jag en sådan kö, trots att jag inte har en aning om hur man skannar. Som jag trodde klarade jag det galant.
När jag som bäst stod och skannade fick jag ett rejält slag i ryggen. Jag intog grundställning 1 i min egenutvecklade kampsportsvariant där allt är tillåtet från min sida men där motpartens handlingsutrymme är starkt begränsat, i princip är självförsvar förbjudet, vände mig om och gjorde mig beredd att slå tillbaka med handskannern. Min skanningstation tänkte jag inte ge upp utan strid, om det var den någon var ute efter. Jag var djupt stressad över hur lång tid allt hade tagit.
Jag behövde inte försvara min skanningstation, dock. Ryggdunket var helt enkelt en vänlig hälsning grabbar emellan och en polis jag känner log soligt när jag hotade honom med handskannern. När jag lämnande byggnaden före honom dunkade jag honom rejält tillbaka i ryggen. Och grämde mig över att han inte jobbar med något annat så vi hade kunnat hälsningskramas som vanliga människor utan måste hålla den yrkesmässiga tuffhetens fana högt. Det är en snygg polis.
Nästa gång jag ska till Ikea ska jag vara där när de öppnar. Kanske kör jag dit bilen på natten och sover över för att få en bra plats nära rulltrappan. Och så skall jag föreslå för Kamprad att man kan skicka in en beställning till sin butik i förväg och liksom bara hämta upp prylarna dagen efter i en ”drive-through”. Åh, vad jag hade velat ha det så.
(Jag har nu tänkt en stund och bestämt mig för att jag behåller befintlig dotter. Hon är rätt bra, trots allt. Ganska snäll och rolig. Jätte-Funny, faktiskt. Min humor.)
Vintertid
Jag vet inte säkert om jag gillar det här bytandet mellan sommar- och vintertid. Som regel stökar det till i mina känsliga sömnvanor och det tar flera dygn innan jag har anpassat mig efter den nya tidsordningen. Man kan tycka att en timme hit eller dit inte spelar någon större roll, men det gör det visst.
Allt blir fel, både när jag skall gå och lägga mig, när jag skall vakna och när mina lampor i hemmet skall tändas. Jag har ett synnerligen avancerat system av lampor som på strategiska platser tänds och släcks vid alla möjliga och omöjliga tidpunkter på dygnet för att underlätta framkomligheten för mig på morgnarna, för barnen på kvällarna/nätterna och för att avskräcka tjuvarna på dagarna.
Det tar mig minst två dagar att lokalisera alla dessa timers och ställa om dem när det skall gås över till vintertid. Och när det är gjort är det snart dags att byta ut alla lampor som timerserna/timersarna/tajmrarna (vad 17 heter timer i plural?) strömförsörjer mot adventsljusstakar, stjärnor och små upplysta julgranar i miniatyr. Och sen, några veckor senare, skall man plocka ned dessa och få fram lamporna igen, och därefter är det helt plötsligt dags för omställning till sommartid.
Mycket stressigt. Synnerligen oövertänkt det här med tidsomställning.
Dessutom ägnar jag stor möda och mycket tid åt att försöka tänka i termer om den tid jag precis har lämnat i flera dagar efter övergångarna. Fortfarande tittar jag på klockan och försöker räkna ut hur mycket den egentligen är, eller hade varit, om vi inte hade bytt tid. Vet inte om det är maniskt eller helt normalt, men jag tolkar det välvilligt som helt normalt. Kanske till och med föredömligt. Visar på ett engagerat samhällsintresse.
Utöver det vet jag att jag med säkerhet kommer att få problem när jag vill spela in något program från teven och mycket ordentligt knappar in tiden för Lyxfällan eller Ensam mamma söker eller någon annan kvalitetsföreställning, för att, när jag väl bänkar mig några dagar senare, upptäcka att jag drabbas av A-ekonomi, Uppdrag granskning eller, vilket skulle vara om möjligt ännu värre, ett extrainsatt och förlängt avsnitt av Sportnytt. Bara för att jag har glömt ändra tiden i videon.
Den enda lilla möjliga fördel jag kan se med hoppandet mellan tidszonerna är att jag fick en extra ledig söndagstimme i helgen. Den var trevlig. En sån skulle jag gärna vilja ha igen, snart. Kanske en sådan varje månad. Då skulle det så småningom bli så att familjen går och lägger sig framåt 4-tiden på morgonen, vilket hade fungerat utmärkt för min familjesituation. På så sätt skulle jag och barnen äntligen få samma tider!
Jag tror jag skall föreslå någon det!
Allt blir fel, både när jag skall gå och lägga mig, när jag skall vakna och när mina lampor i hemmet skall tändas. Jag har ett synnerligen avancerat system av lampor som på strategiska platser tänds och släcks vid alla möjliga och omöjliga tidpunkter på dygnet för att underlätta framkomligheten för mig på morgnarna, för barnen på kvällarna/nätterna och för att avskräcka tjuvarna på dagarna.
Det tar mig minst två dagar att lokalisera alla dessa timers och ställa om dem när det skall gås över till vintertid. Och när det är gjort är det snart dags att byta ut alla lampor som timerserna/timersarna/tajmrarna (vad 17 heter timer i plural?) strömförsörjer mot adventsljusstakar, stjärnor och små upplysta julgranar i miniatyr. Och sen, några veckor senare, skall man plocka ned dessa och få fram lamporna igen, och därefter är det helt plötsligt dags för omställning till sommartid.
Mycket stressigt. Synnerligen oövertänkt det här med tidsomställning.
Dessutom ägnar jag stor möda och mycket tid åt att försöka tänka i termer om den tid jag precis har lämnat i flera dagar efter övergångarna. Fortfarande tittar jag på klockan och försöker räkna ut hur mycket den egentligen är, eller hade varit, om vi inte hade bytt tid. Vet inte om det är maniskt eller helt normalt, men jag tolkar det välvilligt som helt normalt. Kanske till och med föredömligt. Visar på ett engagerat samhällsintresse.
Utöver det vet jag att jag med säkerhet kommer att få problem när jag vill spela in något program från teven och mycket ordentligt knappar in tiden för Lyxfällan eller Ensam mamma söker eller någon annan kvalitetsföreställning, för att, när jag väl bänkar mig några dagar senare, upptäcka att jag drabbas av A-ekonomi, Uppdrag granskning eller, vilket skulle vara om möjligt ännu värre, ett extrainsatt och förlängt avsnitt av Sportnytt. Bara för att jag har glömt ändra tiden i videon.
Den enda lilla möjliga fördel jag kan se med hoppandet mellan tidszonerna är att jag fick en extra ledig söndagstimme i helgen. Den var trevlig. En sån skulle jag gärna vilja ha igen, snart. Kanske en sådan varje månad. Då skulle det så småningom bli så att familjen går och lägger sig framåt 4-tiden på morgonen, vilket hade fungerat utmärkt för min familjesituation. På så sätt skulle jag och barnen äntligen få samma tider!
Jag tror jag skall föreslå någon det!
tisdag 27 oktober 2009
Personskötsel
Det är egentligen ett makalöst pyssel att hålla ordning på sig själv. Det handlar verkligen inte bara om att borsta tänderna två gånger om dagen och tvätta av sig lite nödtorftigt åtminstone en gång om dagen utan det är mycket mer än så. MYCKET mer.
Varje vecka skall man silkepila eller vaxa benen. Inte så kul. Inte så skönt. Men lent och fint när man är klar.
Var, varannan dag måste man raka sig på lite andra ställen på kroppen samt plocka ögonbrynen och slänga ett öga på näshåren så att inte de börjar kika fram eller, vilket gud förbjude, kanske till och med börja fladdra i takt med ens andetag eller lägga sig som ett lock för näsborrarna när man är ute i motvind. Då har man slarvat ett tag, den saken är klar.
Var, varannan dag måste man också titta till fossingarna. Där får inte heller finnas hår, lurviga tår anses som mycket osexigt i vår kultur. I synnerhet på kvinnor. Dessutom skall det filas, smörjas in och nagellackas med regelbundenhet. Och NAGLARNA skall klippas. I min kultur är långa tånaglar absolut förbjudet.
Har man kort hår eller roar sig med att sätta upp sitt något längre hårsvall mellan varven är det mycket noga att man inspekterar hörselgångarna regelbundet eller åtminstone inför dessa event. Ingen skall kunna kika in i huvudet på en och vid det tillfället hitta någon man kan vinka till. Tomt och rensat som kylskåpet hos en ungkarl är basnivån.
Dessutom måste man FLERA GÅNGER OM DAGEN peta sig i ögonvrårna så där inte har hamnat kajal- eller mascararester. Ta gärna ett svep under ögonen också, har man ett rikt känsloliv kan detta liv ibland avspegla sig under ögonen i form av svarta streck efter ögonfransarna.
Man måste studera tänderna stup i kvarten så att det inte har fastnat läppstift där.
Man måste gnida sig i mungiporna efter varje måltid och äter man inget så måste man gnida sig där ändå, några gånger om dagen, eftersom vissa typer av läppstift tenderar att vilja hänga i grupp på dessa platser. Inte fint.
Har man strumpbyxor och kort kjol måste man flera gånger om dagen vända baken till mot en helkroppsspegel bara för att säkerställa att man inte har en autostrada av maskbrott på baksidan av benet. Detta har hänt mig vid ett tillfälle, jag hade gått omkring på Arlanda och sett ut som om jag haft en hård natt på stan. För de som såg mig bakifrån. Framifrån var jag ett under av prydlighet och det var den versionen av mig själv som jag såg. Tills jag tittade mig bakåt i spegeln.
Gör ALLTID det.
Har man tid över efter allt pysslande och petande bör man träna. För man kan varken peta, fila, smörja eller raka bort en fluffig mage. Tråkigt, tråkigt nog...
Varje vecka skall man silkepila eller vaxa benen. Inte så kul. Inte så skönt. Men lent och fint när man är klar.
Var, varannan dag måste man raka sig på lite andra ställen på kroppen samt plocka ögonbrynen och slänga ett öga på näshåren så att inte de börjar kika fram eller, vilket gud förbjude, kanske till och med börja fladdra i takt med ens andetag eller lägga sig som ett lock för näsborrarna när man är ute i motvind. Då har man slarvat ett tag, den saken är klar.
Var, varannan dag måste man också titta till fossingarna. Där får inte heller finnas hår, lurviga tår anses som mycket osexigt i vår kultur. I synnerhet på kvinnor. Dessutom skall det filas, smörjas in och nagellackas med regelbundenhet. Och NAGLARNA skall klippas. I min kultur är långa tånaglar absolut förbjudet.
Har man kort hår eller roar sig med att sätta upp sitt något längre hårsvall mellan varven är det mycket noga att man inspekterar hörselgångarna regelbundet eller åtminstone inför dessa event. Ingen skall kunna kika in i huvudet på en och vid det tillfället hitta någon man kan vinka till. Tomt och rensat som kylskåpet hos en ungkarl är basnivån.
Dessutom måste man FLERA GÅNGER OM DAGEN peta sig i ögonvrårna så där inte har hamnat kajal- eller mascararester. Ta gärna ett svep under ögonen också, har man ett rikt känsloliv kan detta liv ibland avspegla sig under ögonen i form av svarta streck efter ögonfransarna.
Man måste studera tänderna stup i kvarten så att det inte har fastnat läppstift där.
Man måste gnida sig i mungiporna efter varje måltid och äter man inget så måste man gnida sig där ändå, några gånger om dagen, eftersom vissa typer av läppstift tenderar att vilja hänga i grupp på dessa platser. Inte fint.
Har man strumpbyxor och kort kjol måste man flera gånger om dagen vända baken till mot en helkroppsspegel bara för att säkerställa att man inte har en autostrada av maskbrott på baksidan av benet. Detta har hänt mig vid ett tillfälle, jag hade gått omkring på Arlanda och sett ut som om jag haft en hård natt på stan. För de som såg mig bakifrån. Framifrån var jag ett under av prydlighet och det var den versionen av mig själv som jag såg. Tills jag tittade mig bakåt i spegeln.
Gör ALLTID det.
Har man tid över efter allt pysslande och petande bör man träna. För man kan varken peta, fila, smörja eller raka bort en fluffig mage. Tråkigt, tråkigt nog...
Karaokesyndromet
Jag tittade igår händelsevis litegrann på ett teveprogram i vilket det ingick karaoke. Glada amatörer stod på ett jättedansgolv, í en ocean av ensamhet,och sjöng från tårna, av hjärtats lust. Eller, sjöng och sjöng... De LÄT av hjärtats lust.
Och jag måste säga att jag tycker karaokesyndromet är lite fascinerande.
Svenskarna är ett blygt och tillbakadraget folk, som kan rabbla jantelagens alla paragrafer och kapitel redan innan de lär sig säga "mamma" (eller "gurka", vilket var det första mitt ena barn lärde sig säga och höll fast vid tills ordet "pappa" tog vid. "Mamma" kom någonstans efter att hon hade lärt sig säga
"nationalencyklopedin".).
Svenska folket har lärt sig i den hederliga svenska skolan att inte ta plats, att ingen är bättre än någon annan men att de flesta snarare är rätt mycket sämre än någon annan (nu pratar jag skolan åtminstone fram till 70-talet, sedan har jag ingen egen erfarenhet) och att de DEFINITIVT inte skall tro att de är något. Möjligen kunde man vara något om man var bra på idrott, men bara då.
Och så blir det ett sådant totalt myteri i närheten av en karaokemaskin.
Karaoke får folk att tappa alla fragment av hämningar och känslor av självkritik. Blyga violer blir Elaine Paige för en stund och de människor, som säkert våndades i veckor för att hålla föredrag inför klassen när de gick i skolan och som hellre skulle dö än sjunga en ton så att en klasskamrat hörde det, greppar glatt mikrofonen inför hundratusentals människor i Sverige och bara joddlar på, helfalskt.
Dessutom väljer de gärna låtar med engelsk text som de inte hinner med att läsa och lyckas samtidigt med konststycket att gunga helt i otakt med BÅDE musiken och den egna sången. Samt ler stort hela tiden.
Vad är detta för ett självförtroende och varifrån kommer det?
Och kommer jag att kunna se min son om 15 år i teve, sjungandes "for your eyes only" i falsett trots att han idag varken uppskattar att hålla föredrag i klassen och aldrig skulle drömma om att medverka i skolkören?
Jag, som gärna håller föredrag och står på scen, har ALDRIG sjungit karaoke och tror inte jag tänker göra det heller. Jag skäms, redan innan jag har börjat.
Men det är klart, jag har aldrig haft möjligheten att göra det i teve. Kanske ändrar jag mig vid ett sådant tillfälle...
Och jag måste säga att jag tycker karaokesyndromet är lite fascinerande.
Svenskarna är ett blygt och tillbakadraget folk, som kan rabbla jantelagens alla paragrafer och kapitel redan innan de lär sig säga "mamma" (eller "gurka", vilket var det första mitt ena barn lärde sig säga och höll fast vid tills ordet "pappa" tog vid. "Mamma" kom någonstans efter att hon hade lärt sig säga
"nationalencyklopedin".).
Svenska folket har lärt sig i den hederliga svenska skolan att inte ta plats, att ingen är bättre än någon annan men att de flesta snarare är rätt mycket sämre än någon annan (nu pratar jag skolan åtminstone fram till 70-talet, sedan har jag ingen egen erfarenhet) och att de DEFINITIVT inte skall tro att de är något. Möjligen kunde man vara något om man var bra på idrott, men bara då.
Och så blir det ett sådant totalt myteri i närheten av en karaokemaskin.
Karaoke får folk att tappa alla fragment av hämningar och känslor av självkritik. Blyga violer blir Elaine Paige för en stund och de människor, som säkert våndades i veckor för att hålla föredrag inför klassen när de gick i skolan och som hellre skulle dö än sjunga en ton så att en klasskamrat hörde det, greppar glatt mikrofonen inför hundratusentals människor i Sverige och bara joddlar på, helfalskt.
Dessutom väljer de gärna låtar med engelsk text som de inte hinner med att läsa och lyckas samtidigt med konststycket att gunga helt i otakt med BÅDE musiken och den egna sången. Samt ler stort hela tiden.
Vad är detta för ett självförtroende och varifrån kommer det?
Och kommer jag att kunna se min son om 15 år i teve, sjungandes "for your eyes only" i falsett trots att han idag varken uppskattar att hålla föredrag i klassen och aldrig skulle drömma om att medverka i skolkören?
Jag, som gärna håller föredrag och står på scen, har ALDRIG sjungit karaoke och tror inte jag tänker göra det heller. Jag skäms, redan innan jag har börjat.
Men det är klart, jag har aldrig haft möjligheten att göra det i teve. Kanske ändrar jag mig vid ett sådant tillfälle...
måndag 26 oktober 2009
Sänghistorik
År 1985 köpte jag en vit dubbelsäng på Bromölla möbelvaruhus. Denna säng har sedan dess bott på sex olika adresser genom åren, små söta barn har legat i mitten av sängen och prövat på att kissa i den, familjemedlemmar har gratulerats på födelsedagen i sängen samt legat sjuka i influensa, lunginflammation och vattenkoppor. Om jag inte minns fel har jag förlovat mig i bingen och på det hela taget har ett halvt liv tillbringats i träkonstruktionens sällskap. Eller åtminstone 12 ½ år av de 25 som sängen varit i min ägo. De senaste åren har emellertid sängen varit dotterns.
Men nu är epoken slut. Efter 25 år har sängen tjänat ut och ska nu antingen vidare till Erikshjälpen, Myrorna eller sänghimlen. I helgen har sängen monterats ned och burits ut till garaget för mellanlagring. Dottern har fått sova på resesäng och planen är att Ikea skall leverera den nya sängen i 15 olika platta paket under veckan så att jag kan skruva ihop den nästa helg.
Parallellt med detta ska jag måla grå fondvägg och svänga inom det nyinvigda massor-av-fotbollsplaner-stora Ikea och hitta ett nytt sängöverkast. Jag är mycket för att inte bara göra en sak i taget.
Slumpar det sig som jag tänkt, sitter jag med allt samtidigt och i början på nästa vecka ser dotterns sovrum ut som klippt ur Sköna hem.
Slumpar det sig som Ikea tänkt, målar jag om väggen och köper sängöverkastet i veckan och väntar sedan i cirka 10 veckor på sängen som på grund av leveransproblem inte kan levereras som utlovat. Och dotterns sovrum kommer under den tiden att se ut som taget ur ett hemma-hos-reportage i Aluma.
Man har ju varit med förr...
Men nu är epoken slut. Efter 25 år har sängen tjänat ut och ska nu antingen vidare till Erikshjälpen, Myrorna eller sänghimlen. I helgen har sängen monterats ned och burits ut till garaget för mellanlagring. Dottern har fått sova på resesäng och planen är att Ikea skall leverera den nya sängen i 15 olika platta paket under veckan så att jag kan skruva ihop den nästa helg.
Parallellt med detta ska jag måla grå fondvägg och svänga inom det nyinvigda massor-av-fotbollsplaner-stora Ikea och hitta ett nytt sängöverkast. Jag är mycket för att inte bara göra en sak i taget.
Slumpar det sig som jag tänkt, sitter jag med allt samtidigt och i början på nästa vecka ser dotterns sovrum ut som klippt ur Sköna hem.
Slumpar det sig som Ikea tänkt, målar jag om väggen och köper sängöverkastet i veckan och väntar sedan i cirka 10 veckor på sängen som på grund av leveransproblem inte kan levereras som utlovat. Och dotterns sovrum kommer under den tiden att se ut som taget ur ett hemma-hos-reportage i Aluma.
Man har ju varit med förr...
Heart rate 170
Igår var jag och tränade på gym med dottern. Det vill säga, vi kom aldrig till själva gymdelen, bara att testa oss igenom konditionsredskapen och begripa hur de fungerade tog oss 1 ½ timme och därefter var vi tvungna att åka hem. Hushållssysslor väntade, åtminstone på mig.
Jag kände emellertid genast att jag hade nytta av den gångna helgens studier av nätverkanslutningar och avancerade IT-inställningar. Nu var jag uppdaterad och insatt i IT-tekniken och det gav mig ett försprång när det gällde att ställa in cross training-maskiner, roddmaskiner och löpband. För ingen ska inbilla sig att det bara är att hoppa upp och pinna på. Oh, no...
Man skall ställa in ålder, vikt, hur länge man har för avsikt att hålla på, hur mycket man tror att man orkar vad gäller hastighet, hur man vill träna (fat burning och weight loss blev mina favoriter) och sedan skall man trycka Enter om man verkligen är säker på att man inte är gravid eller hjärtsjuk.
Jag var åtminstone inledningsvis väldigt säker på alla mina tillstånd, särskilt att jag inte var gravid eller hjärtsjuk, men när jag hade cross-trainat en stund började jag känna mig tveksam. Efter 5 minuters träning hade jag 170 i "heart rate". Det verkade högt och bra och jag tolkade det som att det visade på att jag var pigg och rask för min ålder som kunde få igång pumpen till denna höga hastighet. En blick på dotterns maskin visade heart rate på 70. Amatör, tänkte jag. Men, hon har åldern för sig. När hon kommer upp i min ålder har hon kanske blivit lika vältränad.
Bäst jag stod där och flåsade började jag läsa alla texter på maskinen. Ungefär på samma sätt som man lär sig att elementen inte får övertäckas på all världens språk när man sitter på toa. På en liten lapp stod det att man borde hålla sig under heart rate 120 och kom man över det och kände sig illamående eller svimfärdig skulle man trycka på knappen "Stopp".
Jag känner mig alltid illamående och svimfärdig när jag tränar, det har jag utgått ifrån är normaltillståndet och att ha en hjärtfrekvens på 170 kändes även det helt normalt. I vanliga fall brukar jag ha tunnelseende och synbortfall också, det hade jag inte igår vilket jag tolkade som att jag blivit alltmer vältränad.
Jag nonchalerade det där med 120. Vi vältränade kan tillåtas komma högre, så är det säkert.
Sedan hittade jag en liten knapp med texten "Fan". Folkets jubel är ju alltid trevligt så den tryckte jag på. Och då visade den sig innehålla en fläkt som satt överst på maskinen och blåste mig i ansiktet. Inte lika stimulerande som en hel fanclub men rätt bra ändå. Jag satte den på "high fan" genom att trycka tre gånger.
Sista maskinen vi använde oss av var en roddmaskin. Efter 2 minuter började jag leta efter fan-knappen igen, men på den här maskinen fanns det ingen sådan. Det var dumt, för nu hade jag vant mig vid den.
Jag orkade 10 minuter på motståndet 5. När jag valde inställningen "Hill" ställde maskinen automatiskt in sig på motståndet 12. Sannolikt för att jag var på väg upp för backen. I samband med det kraschade hjärtslagsmätaren och "heart rate" gick inte längre att läsa ut, däremot började maskinen omväxlande visa min ålder och min vikt och det kändes väldigt onödigt med tanke på att trappen upp till konditionsavdelningen befann sig precis bakom ryggen på mig. Jag tog det som en fin vink om att jag borde sluta för dagen.
Nästa gång ska jag försöka hinna inom gymet också.
Jag kände emellertid genast att jag hade nytta av den gångna helgens studier av nätverkanslutningar och avancerade IT-inställningar. Nu var jag uppdaterad och insatt i IT-tekniken och det gav mig ett försprång när det gällde att ställa in cross training-maskiner, roddmaskiner och löpband. För ingen ska inbilla sig att det bara är att hoppa upp och pinna på. Oh, no...
Man skall ställa in ålder, vikt, hur länge man har för avsikt att hålla på, hur mycket man tror att man orkar vad gäller hastighet, hur man vill träna (fat burning och weight loss blev mina favoriter) och sedan skall man trycka Enter om man verkligen är säker på att man inte är gravid eller hjärtsjuk.
Jag var åtminstone inledningsvis väldigt säker på alla mina tillstånd, särskilt att jag inte var gravid eller hjärtsjuk, men när jag hade cross-trainat en stund började jag känna mig tveksam. Efter 5 minuters träning hade jag 170 i "heart rate". Det verkade högt och bra och jag tolkade det som att det visade på att jag var pigg och rask för min ålder som kunde få igång pumpen till denna höga hastighet. En blick på dotterns maskin visade heart rate på 70. Amatör, tänkte jag. Men, hon har åldern för sig. När hon kommer upp i min ålder har hon kanske blivit lika vältränad.
Bäst jag stod där och flåsade började jag läsa alla texter på maskinen. Ungefär på samma sätt som man lär sig att elementen inte får övertäckas på all världens språk när man sitter på toa. På en liten lapp stod det att man borde hålla sig under heart rate 120 och kom man över det och kände sig illamående eller svimfärdig skulle man trycka på knappen "Stopp".
Jag känner mig alltid illamående och svimfärdig när jag tränar, det har jag utgått ifrån är normaltillståndet och att ha en hjärtfrekvens på 170 kändes även det helt normalt. I vanliga fall brukar jag ha tunnelseende och synbortfall också, det hade jag inte igår vilket jag tolkade som att jag blivit alltmer vältränad.
Jag nonchalerade det där med 120. Vi vältränade kan tillåtas komma högre, så är det säkert.
Sedan hittade jag en liten knapp med texten "Fan". Folkets jubel är ju alltid trevligt så den tryckte jag på. Och då visade den sig innehålla en fläkt som satt överst på maskinen och blåste mig i ansiktet. Inte lika stimulerande som en hel fanclub men rätt bra ändå. Jag satte den på "high fan" genom att trycka tre gånger.
Sista maskinen vi använde oss av var en roddmaskin. Efter 2 minuter började jag leta efter fan-knappen igen, men på den här maskinen fanns det ingen sådan. Det var dumt, för nu hade jag vant mig vid den.
Jag orkade 10 minuter på motståndet 5. När jag valde inställningen "Hill" ställde maskinen automatiskt in sig på motståndet 12. Sannolikt för att jag var på väg upp för backen. I samband med det kraschade hjärtslagsmätaren och "heart rate" gick inte längre att läsa ut, däremot började maskinen omväxlande visa min ålder och min vikt och det kändes väldigt onödigt med tanke på att trappen upp till konditionsavdelningen befann sig precis bakom ryggen på mig. Jag tog det som en fin vink om att jag borde sluta för dagen.
Nästa gång ska jag försöka hinna inom gymet också.
söndag 25 oktober 2009
Märklig doft i huset
En dag när jag kom in i det egna tjället tyckte jag det luktade vinäger i hela huset. Eller ättika. Eller något annat surt. Jag sniffade runt men kunde inte direkt lokalisera doften och kommenderade istället fram barnen från deras skärmar och mobiler.
Ingen visste något. Ingen kände något heller. Dottern kunde möjligen ana någon liten avvikande doft men hon trodde snarare att det var de toalettsprejer jag envisades med att köpa och spreja med i tid och otid.
Att jag precis kommit hem och inte direkt hade rusat in på toaletterna och börjat spreja, hörde inte hit. Toalettsprej var ordet, sa Bull, och barnen återvände nöjda med den förklaringen till sina mer stimulerande aktiviteter.
Doktor Mimmi Watson släpper däremot inte ett mysterium så lättvindigt. Det luktade surt och det luktade framförallt i köket. Jag grunnade på det hela medan jag började förbereda middagen. Rätt som det var spillde jag lite ris på golvet och sådant skall inte få ligga orört, för 10 minuter senare har man detta ris fördelat över hela huset. Vet jag av erfarenhet. Jag kommenderade därför omedelbart hit dammsugaren, som alltid står framme eftersom det alltid spills något som behöver dammsugas upp i hushållet. Slöseri med kvinnokraft att stoppa in den i skåpet när den ändå skall ut och jobba en gång i timmen.
Dammsugaren stod i vardagsrummet och när jag drog den till mig såg jag att den lämnade ett svart, trögflytande, droppande spår efter sig. Som luktade... SURT!
En titt i maskinens innandöme gjorde att trumvirveln i filmmusiken blev mer intensiv. Vi började närma oss upplösningen. I påsen, som till hälften var uppblött och gått sönder, luktade det vin och dessutom låg där en hel hög med gröna glasbitar.
En titt på vinstället över kylskåpet visade att där saknades minsann en flaska. Och med CSIs tydlighet såg jag rester av vinstänk på köksskåpen och flera små glasbitar i hörnen. Vad som inträffat stod alltmer klart.
Barnen ropades ned och den huvudmisstänkte, den som försökt lägga dimridåer i form av toalettsprejsteorierna, förhördes grundligt.
Det visade sig att dottern intet ont anande hade gått omkring i köket då plötsligt en flaska vin kastat sig över henne från sin plats i vinstället. Hon hade väjt undan med risk för sitt liv och flaskan hade gått i kras. Vin överallt. Glas överallt.
Kommer mamma att gilla detta, nej det kommer hon inte.
Kommer hon att skylla på stackars oskyldig dotter, ja det kommer hon. Alltså måste spåren undanröjas.
De stora bitarna flaska slängde hon i soptunnan. De små bitarna OCH 75 cl vin som flöt på golvet, dammsög hon upp. Till saken hör att vi INTE har en dammsugare avsedd för våtsugning. Vår lilla Siemens kämpade emellertid på och gjorde vad den kunde. Viktigt att notera var att dottern hade hamnat i detta dilemma helt oförskyllt men med handlingskraft och ansvarskänsla gjort vad hon ansåg vara lämpligt att göra. Sammanfattningsvis borde jag tacka henne på mina bara knän. Andra barn hade sannolikt lämnat röran framme i väntan på föräldrarnas hemkomst. Jo, det var hon säker på.
Det var nu min tur att tala och jag å min sida talade länge och inlevelsefullt om att vinflaskor sällan attackerar folk, i synnerhet inte oskyldiga, att man inte på villkors vis dammsuger upp våta produkter med dammsugaren, att det kan bli kortslutning i maskineriet om man ändå gör det och att en dammsugare av den kaliber vi har kostar som 10 vinflaskor inköpta på systemet. (Jag köper mina i Tyskland, men det hör inte hit.)
Under tiden hade dottern dragit sig mot utgången och pillat på sig skorna och jackan. När jag vid något tillfälle hämtade andan svarade hon:
- Ja, men hur skulle jag kunna veta det? Varför har du inte berättat det, att dammsugaren är en sådan loserprodukt som knappt går att använda? Du kunde ju sagt något om det var så viktigt. Nu måste jag rusa, puss hej!
Dammsugaren gick inte sönder. Jag fick tömma den på allt innehåll och låta den stå och torka några dagar men sen tuffade den på som vanligt igen. Dock förser den hushållet fortfarande med en lätt doft av smutsigt rödvin. Men det kan jag leva med. Jag har ju gott om toalettsprej att dämpa doften med.
Puss hej!
Ingen visste något. Ingen kände något heller. Dottern kunde möjligen ana någon liten avvikande doft men hon trodde snarare att det var de toalettsprejer jag envisades med att köpa och spreja med i tid och otid.
Att jag precis kommit hem och inte direkt hade rusat in på toaletterna och börjat spreja, hörde inte hit. Toalettsprej var ordet, sa Bull, och barnen återvände nöjda med den förklaringen till sina mer stimulerande aktiviteter.
Doktor Mimmi Watson släpper däremot inte ett mysterium så lättvindigt. Det luktade surt och det luktade framförallt i köket. Jag grunnade på det hela medan jag började förbereda middagen. Rätt som det var spillde jag lite ris på golvet och sådant skall inte få ligga orört, för 10 minuter senare har man detta ris fördelat över hela huset. Vet jag av erfarenhet. Jag kommenderade därför omedelbart hit dammsugaren, som alltid står framme eftersom det alltid spills något som behöver dammsugas upp i hushållet. Slöseri med kvinnokraft att stoppa in den i skåpet när den ändå skall ut och jobba en gång i timmen.
Dammsugaren stod i vardagsrummet och när jag drog den till mig såg jag att den lämnade ett svart, trögflytande, droppande spår efter sig. Som luktade... SURT!
En titt i maskinens innandöme gjorde att trumvirveln i filmmusiken blev mer intensiv. Vi började närma oss upplösningen. I påsen, som till hälften var uppblött och gått sönder, luktade det vin och dessutom låg där en hel hög med gröna glasbitar.
En titt på vinstället över kylskåpet visade att där saknades minsann en flaska. Och med CSIs tydlighet såg jag rester av vinstänk på köksskåpen och flera små glasbitar i hörnen. Vad som inträffat stod alltmer klart.
Barnen ropades ned och den huvudmisstänkte, den som försökt lägga dimridåer i form av toalettsprejsteorierna, förhördes grundligt.
Det visade sig att dottern intet ont anande hade gått omkring i köket då plötsligt en flaska vin kastat sig över henne från sin plats i vinstället. Hon hade väjt undan med risk för sitt liv och flaskan hade gått i kras. Vin överallt. Glas överallt.
Kommer mamma att gilla detta, nej det kommer hon inte.
Kommer hon att skylla på stackars oskyldig dotter, ja det kommer hon. Alltså måste spåren undanröjas.
De stora bitarna flaska slängde hon i soptunnan. De små bitarna OCH 75 cl vin som flöt på golvet, dammsög hon upp. Till saken hör att vi INTE har en dammsugare avsedd för våtsugning. Vår lilla Siemens kämpade emellertid på och gjorde vad den kunde. Viktigt att notera var att dottern hade hamnat i detta dilemma helt oförskyllt men med handlingskraft och ansvarskänsla gjort vad hon ansåg vara lämpligt att göra. Sammanfattningsvis borde jag tacka henne på mina bara knän. Andra barn hade sannolikt lämnat röran framme i väntan på föräldrarnas hemkomst. Jo, det var hon säker på.
Det var nu min tur att tala och jag å min sida talade länge och inlevelsefullt om att vinflaskor sällan attackerar folk, i synnerhet inte oskyldiga, att man inte på villkors vis dammsuger upp våta produkter med dammsugaren, att det kan bli kortslutning i maskineriet om man ändå gör det och att en dammsugare av den kaliber vi har kostar som 10 vinflaskor inköpta på systemet. (Jag köper mina i Tyskland, men det hör inte hit.)
Under tiden hade dottern dragit sig mot utgången och pillat på sig skorna och jackan. När jag vid något tillfälle hämtade andan svarade hon:
- Ja, men hur skulle jag kunna veta det? Varför har du inte berättat det, att dammsugaren är en sådan loserprodukt som knappt går att använda? Du kunde ju sagt något om det var så viktigt. Nu måste jag rusa, puss hej!
Dammsugaren gick inte sönder. Jag fick tömma den på allt innehåll och låta den stå och torka några dagar men sen tuffade den på som vanligt igen. Dock förser den hushållet fortfarande med en lätt doft av smutsigt rödvin. Men det kan jag leva med. Jag har ju gott om toalettsprej att dämpa doften med.
Puss hej!
Slöjdfröken, del II
När jag publicerade mitt blogginlägg om slöjdfrökens liv och leverne, kantat av klumpiga elever som får symaskiner i huvudet, blev en av reaktionerna en annan historia från textilslöjden. Med samma fröken. Och med min dotter som gästspelare. Huvudrollen den här gången hade dock hennes väninna.
Dotterns väninna berättade att hon suttit på en slöjdlektion och i sitt anletes svett kreerat och komponerat fina ting att förära sina föräldrar i julklapp. Dammtrasor och grytlappar och små snurrade garntrådar som man kunde ha som nyckelringsprydnad. Bäst hon satt där bråkade symaskinen med henne. Den kastade sig inte över henne, som i min dotters fall, utan stod still men var tjurig på annat sätt och ville inte sy som väninnan ville.
Väninnan försökte. Gick inte. Hon lyfte upp pressarfoten, klippte lite i trådhärket som hängde under nålen, började på ny kula. Gick inte. Bestämde sig för att rusa motorn genom att trycka pedalen i botten och få lite fart på åbäket. Gick ändå inte.
Då vidtogs plan C. Min dotter inropades. Hon ansågs på något sätt ha en viss erfarenhet av symaskiner och kunde sannolikt säga den trilskande apparaten ett sanningens ord. Dottern släpade sig runt borden i salen och anlände problemhärden, lika redo och mogen att lösa mysteriet som Gibbs i Navy CIS. Först ville hon emellertid ha en kortare beskrivning av problemet från offret, d v s väninnan. Vad hade hänt, vad hade hänt innan dess, vad vill väninnan kunna göra och varför ville inte maskinen det? Några grundläggande och analyserande frågeställningar innan proffset skulle gå i gång med sitt arbete.
Väninnan satt vid maskinen och pratade upprört om tyg och nålar, trådar som trasslade sig och om att det mesta sannolikt var maskinens fel. Hela tiden hade hon foten på pedalen, beredd inför momentet "och då tryckte jag jättehårt på pedalen" för då skulle hon minsann visa hur det gick till med den saken.
Dessvärre var hennes högerfot en liten aning snabbare än munnen och rätt var det var, bestämde sig fossingen för att nu hade han minsann väntat länge nog. Nu skulle här rusas motor.
Detta gjordes. Dessvärre för väninnan var hennes vänstra hand inte informerad om vad som komma skulle och låg därför i godan ro och vilade sig under symaskinslampans värmande sken, medan munnen glappade och högerhanden viftade. Vänsterhanden är en alltigenom lat kanalje som gärna slå sig till ro och endast i undantagsfall griper in. Dock aldrig på eget initiativ, ej heller på egen hand.
Att det skulle komma en nål farandes från ingenstans och landa rakt på ett av vänsterhandens fingrar hade ingen kunnat ana. Möjligen någon som från avstånd hade studerat foten på pedalen, vänsterhanden under nålen och upprörd flicka i mitten, men någon sådan fanns inte. Detektiv Dottern var aktivt lyssnande och kunde då inte ta in hela brottsplatsen samtidigt.
Resultatet blev att fingret för en stund satt fast vid symaskinen. När högerfoten gjorde vad den kunde för att förbättra utgångsläget genom att gasa lite till, gick nålen av, vilket inte gjorde skadan oskedd men lite mer praktisk att hantera.
Säkerhetschefens dotter, drillad och tränad sedan vällingflaskestadiet i att hålla huvudet kallt, agera snabbt och göra rätt sak i rätt ordning, funderade en tiondels sekund på vad av alla tänkbara aktiviteter hon borde gå igång med och valde därefter att fokusera på att skrika. Bara. Detta alternativt hade inte förekommit i någon av mina säkerhetsexerciser men ibland måste man improvisera, som dottern sa. Skrek gjorde även väninnan, mest för att det inte såg så trevligt ut med en symaskinsnål körd genom fingret. Med tråd och allt. Mycket osmakligt.
Slöjdfröken, som med åren blivit luttrad, hastade fram, kollade eventuella svimningstendenser, drog iväg barnen till skolsköterskan och ringde sedan sitt obligatoriska föräldrasamtal.
- Hej, det här är slöjdfröken. Nu skall du inte bli rädd. Allt har gått bra.
När jag tänker efter skall jag nog värva henne till min krisledningsorganisation. Hon om någon verkar vara lämplig att hålla i handen när katastrofen är ett faktum. Blir det krig kan vi kanske ha henne som hemligt vapen. Kast med liten symaskin, kanske.
Dotterns väninna berättade att hon suttit på en slöjdlektion och i sitt anletes svett kreerat och komponerat fina ting att förära sina föräldrar i julklapp. Dammtrasor och grytlappar och små snurrade garntrådar som man kunde ha som nyckelringsprydnad. Bäst hon satt där bråkade symaskinen med henne. Den kastade sig inte över henne, som i min dotters fall, utan stod still men var tjurig på annat sätt och ville inte sy som väninnan ville.
Väninnan försökte. Gick inte. Hon lyfte upp pressarfoten, klippte lite i trådhärket som hängde under nålen, började på ny kula. Gick inte. Bestämde sig för att rusa motorn genom att trycka pedalen i botten och få lite fart på åbäket. Gick ändå inte.
Då vidtogs plan C. Min dotter inropades. Hon ansågs på något sätt ha en viss erfarenhet av symaskiner och kunde sannolikt säga den trilskande apparaten ett sanningens ord. Dottern släpade sig runt borden i salen och anlände problemhärden, lika redo och mogen att lösa mysteriet som Gibbs i Navy CIS. Först ville hon emellertid ha en kortare beskrivning av problemet från offret, d v s väninnan. Vad hade hänt, vad hade hänt innan dess, vad vill väninnan kunna göra och varför ville inte maskinen det? Några grundläggande och analyserande frågeställningar innan proffset skulle gå i gång med sitt arbete.
Väninnan satt vid maskinen och pratade upprört om tyg och nålar, trådar som trasslade sig och om att det mesta sannolikt var maskinens fel. Hela tiden hade hon foten på pedalen, beredd inför momentet "och då tryckte jag jättehårt på pedalen" för då skulle hon minsann visa hur det gick till med den saken.
Dessvärre var hennes högerfot en liten aning snabbare än munnen och rätt var det var, bestämde sig fossingen för att nu hade han minsann väntat länge nog. Nu skulle här rusas motor.
Detta gjordes. Dessvärre för väninnan var hennes vänstra hand inte informerad om vad som komma skulle och låg därför i godan ro och vilade sig under symaskinslampans värmande sken, medan munnen glappade och högerhanden viftade. Vänsterhanden är en alltigenom lat kanalje som gärna slå sig till ro och endast i undantagsfall griper in. Dock aldrig på eget initiativ, ej heller på egen hand.
Att det skulle komma en nål farandes från ingenstans och landa rakt på ett av vänsterhandens fingrar hade ingen kunnat ana. Möjligen någon som från avstånd hade studerat foten på pedalen, vänsterhanden under nålen och upprörd flicka i mitten, men någon sådan fanns inte. Detektiv Dottern var aktivt lyssnande och kunde då inte ta in hela brottsplatsen samtidigt.
Resultatet blev att fingret för en stund satt fast vid symaskinen. När högerfoten gjorde vad den kunde för att förbättra utgångsläget genom att gasa lite till, gick nålen av, vilket inte gjorde skadan oskedd men lite mer praktisk att hantera.
Säkerhetschefens dotter, drillad och tränad sedan vällingflaskestadiet i att hålla huvudet kallt, agera snabbt och göra rätt sak i rätt ordning, funderade en tiondels sekund på vad av alla tänkbara aktiviteter hon borde gå igång med och valde därefter att fokusera på att skrika. Bara. Detta alternativt hade inte förekommit i någon av mina säkerhetsexerciser men ibland måste man improvisera, som dottern sa. Skrek gjorde även väninnan, mest för att det inte såg så trevligt ut med en symaskinsnål körd genom fingret. Med tråd och allt. Mycket osmakligt.
Slöjdfröken, som med åren blivit luttrad, hastade fram, kollade eventuella svimningstendenser, drog iväg barnen till skolsköterskan och ringde sedan sitt obligatoriska föräldrasamtal.
- Hej, det här är slöjdfröken. Nu skall du inte bli rädd. Allt har gått bra.
När jag tänker efter skall jag nog värva henne till min krisledningsorganisation. Hon om någon verkar vara lämplig att hålla i handen när katastrofen är ett faktum. Blir det krig kan vi kanske ha henne som hemligt vapen. Kast med liten symaskin, kanske.
lördag 24 oktober 2009
Nätverksteknikern
Min hjälpreda på Bredbandsbolaget tyckte för någon vecka sedan att jag borde jacka upp mig till trådlöst bredband i bostaden och jag accepterade villigt. De stationära burkarna kan jag förvisso även fortsättningsvis åmaka mig att ha kopplade via kablar, men så finns det ju små bärbara här och var också, som man skulle vilja kunna haka på. Jag såg framför mig hur jag skulle kunna steka kotletter och blogga, mangla och blogga, sitta på toa och blogga, ligga i sängen och blogga samt sitta framför teven och blogga.
Det var vackra syner alltihop.
Tyvärr har de inte förverkligats ännu.
Igår bestämde jag mig för att göra slag i saken, nu skulle den privata bärbara få glädjen att utan hindrande bojor och sladdar få connecta med yttre rymden. Jag stoppade in cd-skivan i datorn och gjorde mig beredd att följa instruktionerna till punkt och pricka.
Först skulle man välja vilket modem man hade fått, det kunde jag tycka att de som skickat hit det borde veta bättre än jag, men jag jämförde bilderna med den lilla lådan på väggen och hittade snabbt rätt modell. En liten Xavi 5258 är det som bor hos mig numera, kan jag berätta för den intresserade.
Sen skulle man svara på om man ville jobba trådlöst eller med kabel. Jag ville jobba trådlöst och fick då raskt beskedet att koppla upp mig via en kabel.
Detta sinkade mig en god stund, för här vaknade den kvinnliga misstänksamheten och jag kände ett behov av att säkerställa att inte Bredbandsbolaget skrivit fel. Sånt kan hända den bästa, jag är inte den som dömer, och jag försökte därför hoppa fram några steg i instruktionen för att se vad som skulle hända där och på så sätt avgöra om det verkligen var relevant att koppla in kabel när man skall installera trådlöst nätverk.
Det gick att forcera processen något steg, sen hängde systemet upp sig på att jag inte kopplat in en kabel. Man skulle göra som man blev tillsagd, inte hålla på och mecka själv. Skivan var som en fröken på 50-talet med pekpinne och håret i knut, och jag blev rädd och försökte backa. Det gick inte för i och med att jag hade hoppat runt bland tillvalen så mindes inte systemet var jag hade varit när jag lämnade den breda vägen. Det hela slutade med att jag fick starta om datorn och börja om från början.
Jag var fortfarande vid gott mod och fylld med tillförsikt.
Denna andra gång stoppade jag in kabeln vid rätt tillfälle utan ifrågasättande och tuffade vidare i programmet. Min del i arbetet bestod av att trycka på "Nästa" med jämna mellanrum. Det var lätt och jag var förtröstansfull. Jag tyckte samarbetet fungerade utmärkt.
Tills jag kom till slutet av processen. Då fick jag ett meddelande att nu var jag så gott som ute i cyberrymden. Ja, om det inte hade varit för att man inte kunnat konfigurera mitt trådlösa nätverkskort, förstås. Det skulle jag göra själv och som vägledning fick jag välja mellan fyra pdf-filer som skulle hjälpa mig på traven. Förslagsvis skulle jag välja det första, det som hette Wireless Zero Configuration. Någon support i detta högst självförvållade ärende kunde jag dock inte räkna med, så långt sträckte sig inte Bredbandsbolagets ansvar.
Nu, 24 timmar senare, är jag fortfarande inte ute i cyberspace. Jag har installerat, men inga trådlösa nätverk dyker upp. Jag har varit inne på alla chattforum som finns på temat trådlösa nätverk och försökt tolka de högteknologiska tips som 13-åringarna delar med sig av där. Inget användbart. Jag har räknat ut vad det är för fabrikat på mitt trådlösta nätverkskort och uppgraderat drivrutinerna. Ingen skillnad. Jag har varit inne på Bredbandsbolagets servicesida och försökt felsöka. Jag har felsökt via min egen dators hjälpfunktion. Jag har googlat på felsök och jag har nästan börjat slå i nationalencyklopedin, F-delen, från 90-talet för att se om där finns något förutseende jag kan ha nytta av. Jag har faktiskt försökt allt som har med "felsök" och "reparera" att göra.
Och det enda användbara råd jag har fått är att jag skall kontakta min nätverkstekniker.
Det kändes som en lättnad. Äntligen skulle jag få prata med någon som kan hjälpa mig!
Tills jag kom på att nätverksteknikern i det här hushållet ju är jag...
Det var vackra syner alltihop.
Tyvärr har de inte förverkligats ännu.
Igår bestämde jag mig för att göra slag i saken, nu skulle den privata bärbara få glädjen att utan hindrande bojor och sladdar få connecta med yttre rymden. Jag stoppade in cd-skivan i datorn och gjorde mig beredd att följa instruktionerna till punkt och pricka.
Först skulle man välja vilket modem man hade fått, det kunde jag tycka att de som skickat hit det borde veta bättre än jag, men jag jämförde bilderna med den lilla lådan på väggen och hittade snabbt rätt modell. En liten Xavi 5258 är det som bor hos mig numera, kan jag berätta för den intresserade.
Sen skulle man svara på om man ville jobba trådlöst eller med kabel. Jag ville jobba trådlöst och fick då raskt beskedet att koppla upp mig via en kabel.
Detta sinkade mig en god stund, för här vaknade den kvinnliga misstänksamheten och jag kände ett behov av att säkerställa att inte Bredbandsbolaget skrivit fel. Sånt kan hända den bästa, jag är inte den som dömer, och jag försökte därför hoppa fram några steg i instruktionen för att se vad som skulle hända där och på så sätt avgöra om det verkligen var relevant att koppla in kabel när man skall installera trådlöst nätverk.
Det gick att forcera processen något steg, sen hängde systemet upp sig på att jag inte kopplat in en kabel. Man skulle göra som man blev tillsagd, inte hålla på och mecka själv. Skivan var som en fröken på 50-talet med pekpinne och håret i knut, och jag blev rädd och försökte backa. Det gick inte för i och med att jag hade hoppat runt bland tillvalen så mindes inte systemet var jag hade varit när jag lämnade den breda vägen. Det hela slutade med att jag fick starta om datorn och börja om från början.
Jag var fortfarande vid gott mod och fylld med tillförsikt.
Denna andra gång stoppade jag in kabeln vid rätt tillfälle utan ifrågasättande och tuffade vidare i programmet. Min del i arbetet bestod av att trycka på "Nästa" med jämna mellanrum. Det var lätt och jag var förtröstansfull. Jag tyckte samarbetet fungerade utmärkt.
Tills jag kom till slutet av processen. Då fick jag ett meddelande att nu var jag så gott som ute i cyberrymden. Ja, om det inte hade varit för att man inte kunnat konfigurera mitt trådlösa nätverkskort, förstås. Det skulle jag göra själv och som vägledning fick jag välja mellan fyra pdf-filer som skulle hjälpa mig på traven. Förslagsvis skulle jag välja det första, det som hette Wireless Zero Configuration. Någon support i detta högst självförvållade ärende kunde jag dock inte räkna med, så långt sträckte sig inte Bredbandsbolagets ansvar.
Nu, 24 timmar senare, är jag fortfarande inte ute i cyberspace. Jag har installerat, men inga trådlösa nätverk dyker upp. Jag har varit inne på alla chattforum som finns på temat trådlösa nätverk och försökt tolka de högteknologiska tips som 13-åringarna delar med sig av där. Inget användbart. Jag har räknat ut vad det är för fabrikat på mitt trådlösta nätverkskort och uppgraderat drivrutinerna. Ingen skillnad. Jag har varit inne på Bredbandsbolagets servicesida och försökt felsöka. Jag har felsökt via min egen dators hjälpfunktion. Jag har googlat på felsök och jag har nästan börjat slå i nationalencyklopedin, F-delen, från 90-talet för att se om där finns något förutseende jag kan ha nytta av. Jag har faktiskt försökt allt som har med "felsök" och "reparera" att göra.
Och det enda användbara råd jag har fått är att jag skall kontakta min nätverkstekniker.
Det kändes som en lättnad. Äntligen skulle jag få prata med någon som kan hjälpa mig!
Tills jag kom på att nätverksteknikern i det här hushållet ju är jag...
Kritiska moment i tvättprocessen
Jag har just, så här i arla morgonstund tömt torktumlaren på nattens produktion av torkad tvätt och kom att tänka på alla kritiska moment som finns i tvättprocessen. Vissa av dem struntar jag högaktningsfullt i, och kan av ålder och erfarenhet konstatera att momenten sannolikt inte är lika kritiska i alla hem.
Först skall man enligt hemkunskapsboken SORTERA tvätten. Det skall vara vitt för sig och rött för sig, ylle för sig och bomull för sig, kulört för sig och tröjor med tryck för sig. Jeans för sig och gympaskor för sig. (Jo, man kan tvätta gympaskor.) Tvättlappar med en liten hand på, betyder att dessa plagg skall tvättas jättemycket för sig. Dessutom med hjälp av handkraft. Haha!
Dream on, säger jag bara. Skall man hålla på och sortera tvätt på det där viset skulle tvättmaskinen få dundra på dygnet runt, med ett plagg i taget.
Jag har därför förädlat denna process, miljöcertat den och effektiviserat produktionen väsentligt.
Jag tvättar allt i samma maskin, 40 grader, funkar bästa.
Möjligen att jag gör undantag för lakan och handdukar, de får svischa omkring i 90 grader, men detta innebär inga problem, varken för miljön eller i produktionslinan. Har man bytt lakan i tre sängar så har man glatt fyllt en eller två maskiner och jag behöver inte ens stoppa in några röda tröjor med tryck för att fylla upp maskinen och vara miljövänlig.
När man har tvättat kommer nästa kritiska moment i processen. Det är nu man skall ÅTGÄRDA det som eventuellt gått snett. Vita grejer som blivit rosa och sånt. Det är emellertid väldigt sällan, enligt min erfarenhet, som något fäller ned något annat. Det verkar som om man färgar in kläder med pansarplåt nuförtiden, för färgen sitter där den sitter. Faktum är att det vanligen är gympaskorna som släpper ifrån sig färg. Deras produktutvecklare har en del att jobba med när det gäller färgäktheten.
Men skulle en vit tröja bli fläckvis rosa så får man självfallet fixa det. Då tvättar man den en gång till med samma röda tröja och strax är den jämnt och fint rosa. Och vips! har man fått ett nytt plagg!
(Sonen säger inte vips! och ler stort när han skall ta på sig dessa rosa tröjor, men han är nog inne i en känslig ålder, bara.)
Därefter torkas tvätten. Det gör tumlaren åt mig och jag brukar gå och lägga mig när detta moment inträder. Det är inte bra, det vet jag sedan min tid på räddningstjänsten, torktumlare är hysteriska och oberäkneliga till sin natur, men jag tröstar mig med att brandvarnaren sitter strax utanför torktumlarens utrymme så jag lär vakna snabbt om denna process går överstyr.
På morgonen dagen efter kommer sista momentet i processen. Detta är det mest kritiska. Nu skall tvätten SORTERAS. Här finns rika källor till misstag och misstag kan få förödande konsekvenser för mig, för barnen och för hela familjens goda rykte.
Det gäller nämligen nu att, snabbt och korrekt, kunna avgöra vilka strumpor som tillhör vilket barn. Och vilka av de äkta kopiorna på Björn Borg-underkläder som är i dam- respektive herrvariant. För gud förbjude att jag råkar ge dottern Björn Borg-kalsonger. Och gud inte bara förbjude, gud formligen bryter ihop och säger upp sig samt lägger en förbannelse över mig så att jag får gå omkring med ormar runt halsen och äpplen i behån istället för att hålla en Adam i handen i både detta och kommande liv, om jag råkar ge sonen Björn Borg-trosor.
En ynka gång har detta hänt, dessutom den sistnämnda av dessa fruktansvärda varianter, och jag lär få äta upp det till döddagar. Det var nära katastrof, nämligen. Det kunde blivit så att han gått i dessa till skolan och gympalektionen och då hade han fått byta skola, vi hade alla fått flytta, jag hade blivit av med jobbet, vi hade fått byta namn och sannolikt hade man hittat oss sovandes på parkbänkar tämligen snart därefter. Och efter något år hade ingen längre varken sett eller hört något om oss. En mycket sorglig historia. Får absolut inte inträffa.
Det sista momentet är det enklaste. Jag skall bara lägga in allas saker i rätt lådor och det behärskar jag tillfullo, så ofta som jag är i dessa lådor och skåp och rotar. Och därefter går jag vidare till moment 1 i tvättprocessen: tittar ned i tvättkorgen och konstaterar att den på något märkligt sätt har blivit full under natten. Detta moment i processen är det mest mystiska. Jag har ännu inte räknat ut hur det går till.
Först skall man enligt hemkunskapsboken SORTERA tvätten. Det skall vara vitt för sig och rött för sig, ylle för sig och bomull för sig, kulört för sig och tröjor med tryck för sig. Jeans för sig och gympaskor för sig. (Jo, man kan tvätta gympaskor.) Tvättlappar med en liten hand på, betyder att dessa plagg skall tvättas jättemycket för sig. Dessutom med hjälp av handkraft. Haha!
Dream on, säger jag bara. Skall man hålla på och sortera tvätt på det där viset skulle tvättmaskinen få dundra på dygnet runt, med ett plagg i taget.
Jag har därför förädlat denna process, miljöcertat den och effektiviserat produktionen väsentligt.
Jag tvättar allt i samma maskin, 40 grader, funkar bästa.
Möjligen att jag gör undantag för lakan och handdukar, de får svischa omkring i 90 grader, men detta innebär inga problem, varken för miljön eller i produktionslinan. Har man bytt lakan i tre sängar så har man glatt fyllt en eller två maskiner och jag behöver inte ens stoppa in några röda tröjor med tryck för att fylla upp maskinen och vara miljövänlig.
När man har tvättat kommer nästa kritiska moment i processen. Det är nu man skall ÅTGÄRDA det som eventuellt gått snett. Vita grejer som blivit rosa och sånt. Det är emellertid väldigt sällan, enligt min erfarenhet, som något fäller ned något annat. Det verkar som om man färgar in kläder med pansarplåt nuförtiden, för färgen sitter där den sitter. Faktum är att det vanligen är gympaskorna som släpper ifrån sig färg. Deras produktutvecklare har en del att jobba med när det gäller färgäktheten.
Men skulle en vit tröja bli fläckvis rosa så får man självfallet fixa det. Då tvättar man den en gång till med samma röda tröja och strax är den jämnt och fint rosa. Och vips! har man fått ett nytt plagg!
(Sonen säger inte vips! och ler stort när han skall ta på sig dessa rosa tröjor, men han är nog inne i en känslig ålder, bara.)
Därefter torkas tvätten. Det gör tumlaren åt mig och jag brukar gå och lägga mig när detta moment inträder. Det är inte bra, det vet jag sedan min tid på räddningstjänsten, torktumlare är hysteriska och oberäkneliga till sin natur, men jag tröstar mig med att brandvarnaren sitter strax utanför torktumlarens utrymme så jag lär vakna snabbt om denna process går överstyr.
På morgonen dagen efter kommer sista momentet i processen. Detta är det mest kritiska. Nu skall tvätten SORTERAS. Här finns rika källor till misstag och misstag kan få förödande konsekvenser för mig, för barnen och för hela familjens goda rykte.
Det gäller nämligen nu att, snabbt och korrekt, kunna avgöra vilka strumpor som tillhör vilket barn. Och vilka av de äkta kopiorna på Björn Borg-underkläder som är i dam- respektive herrvariant. För gud förbjude att jag råkar ge dottern Björn Borg-kalsonger. Och gud inte bara förbjude, gud formligen bryter ihop och säger upp sig samt lägger en förbannelse över mig så att jag får gå omkring med ormar runt halsen och äpplen i behån istället för att hålla en Adam i handen i både detta och kommande liv, om jag råkar ge sonen Björn Borg-trosor.
En ynka gång har detta hänt, dessutom den sistnämnda av dessa fruktansvärda varianter, och jag lär få äta upp det till döddagar. Det var nära katastrof, nämligen. Det kunde blivit så att han gått i dessa till skolan och gympalektionen och då hade han fått byta skola, vi hade alla fått flytta, jag hade blivit av med jobbet, vi hade fått byta namn och sannolikt hade man hittat oss sovandes på parkbänkar tämligen snart därefter. Och efter något år hade ingen längre varken sett eller hört något om oss. En mycket sorglig historia. Får absolut inte inträffa.
Det sista momentet är det enklaste. Jag skall bara lägga in allas saker i rätt lådor och det behärskar jag tillfullo, så ofta som jag är i dessa lådor och skåp och rotar. Och därefter går jag vidare till moment 1 i tvättprocessen: tittar ned i tvättkorgen och konstaterar att den på något märkligt sätt har blivit full under natten. Detta moment i processen är det mest mystiska. Jag har ännu inte räknat ut hur det går till.
fredag 23 oktober 2009
Slöjdfröken
Under årens lopp har jag fått diverse samtal från skolan rörande barnen som blivit sjuka, slagit sig, blivit slagna, slagit andra och liknande ärenden. I majoriteten av fallen har klassföreståndaren ringt. Det vill säga den person som kallades "fröken" när jag gick i skolan och som kallas "mentorn" idag. Och som om några år sannolikt benäms som "coach" eller "inspiratör" eller "pedagogisk guide".
Det är emellertid de skojiga undantagen, de som bekräftar regeln, som man kommer ihåg. Och en av de skojiga hågkomsterna ligger några år tillbaka i tiden.
Jag satt som bäst på kontoret, sippade lite på kaffet, njöt av friden och av de stimulerande samtalen med arbetskamraterna och frid rådde på det hela taget från början till slut. Då ringde det.
Damen i andra änden presenterade sig som NN, lärare i textilslöjd. Detta var lite ovanligt, inte många blir uppringda av slöjdfröken om hon inte är klassföreståndare, förstås, och jag väntade spänt på vad hon kunde ha att förtälja. Kanske hade något av barnen lyckats något alldeles makalöst med sina grytlappar. Kanske såg hon en talang utöver det vanliga som hon darrande av iver ville glädja oss med. Kanske hade jag närt en textilslöjdens Picasso vid min barm och jag började fundera på var vi skulle bosätta oss när miljonerna började ramla in. Franska rivieran för att ge underbarnet inspiration? De Mallorcanska bergen, kanske? Jag hann börja inreda mitt 350 kvadratmeter stora bergshus med marmorgolv och stor terass när jag plötsligt hörde slöjdfröken säga:
- Nu skall du inte bli rädd.
Jag var inte ett dugg rädd. Jag gled för tillfället omkring i guldlamé, sippade på champagne och tuggade gåslever och det enda jag möjligen kunde oroa mig lite för var hur pass kroppsformad guldlaméklänningen var. Kunde jag se smal ut i den eller skulle den avslöja alla små volanger och muffinskuddar på magen?
- Allt har gått bra.
Himla tjatande. Jag ÄR inte rädd. Det finns säkert bra personliga tränare att få tag i så att jag kan hålla mig fit. En liten cabbe kunde kanske vara trevligt att susa omkring i, nedför bergen i Frankrike eller Spanien? En liten röd, tror jag. Åh, vad fint...
- Din dotter har fått en symaskin i huvudet, men det gick så bra så, ingen fara.
- VA?!
Man landar snabbt när man ramlar från Mallorcanska berg. Vad sa människan?
Det visade sig att min dotter på ett eller annat sätt hade lyckats få symaskinen i huvudet under syslöjdslektionen. Något oklart hur. Hon minns inte själv, man gör gärna inte det när man tuppat av och fått hjärnskakning. Och fröken hade bara sett skedet "efter". Inte skedena "före" och "under".
Jag fick bryta friden på jobbet, frenetiskt peta undan den röda cabben, guldlaméklänningen och de Mallorcanska bergen och sätta mig i den hederliga blåa kombin för att åka och undsätta barnet.
Det blev en visit på vårdcentralen med diverse neurologiska tester och sedan hem för stillsam kontemplation, fullservice och helpension för dottern. Själv hade jag fullt upp, jag tillhörde redan på den tiden personalen.
Sedan dess har min oskuldsfulla och omedelbara positivism när det gäller telefonsamtal fått sig en liten törn. När någon ringer lyssnar jag numera misstänksamt. Och detta har jag faktiskt haft stor glädje av, inte minst nu på senare år när det är barnen som ringer och med glädje bubblande ur de små struparna berättar om hur glada de är och hur kul de har och hur mycket de gillar mig.
Detta har nämligen lärt mig vara förspelet inför en begäran som de anar att jag inte tänker godkänna och som jag, i och med den överdrivna glädjen, också förstår att jag inte bör godkänna.
Om jag nu någon gång är osäker på hur jag bör ställa mig till deras önskemål. Och på så sätt kan man säga att man förr eller senare har glädje av allt. Även av en slöjdfröken som berättar om symaskinsolyckor.
Jag hade tänkt ha pool också. Vid bergshuset...
Det är emellertid de skojiga undantagen, de som bekräftar regeln, som man kommer ihåg. Och en av de skojiga hågkomsterna ligger några år tillbaka i tiden.
Jag satt som bäst på kontoret, sippade lite på kaffet, njöt av friden och av de stimulerande samtalen med arbetskamraterna och frid rådde på det hela taget från början till slut. Då ringde det.
Damen i andra änden presenterade sig som NN, lärare i textilslöjd. Detta var lite ovanligt, inte många blir uppringda av slöjdfröken om hon inte är klassföreståndare, förstås, och jag väntade spänt på vad hon kunde ha att förtälja. Kanske hade något av barnen lyckats något alldeles makalöst med sina grytlappar. Kanske såg hon en talang utöver det vanliga som hon darrande av iver ville glädja oss med. Kanske hade jag närt en textilslöjdens Picasso vid min barm och jag började fundera på var vi skulle bosätta oss när miljonerna började ramla in. Franska rivieran för att ge underbarnet inspiration? De Mallorcanska bergen, kanske? Jag hann börja inreda mitt 350 kvadratmeter stora bergshus med marmorgolv och stor terass när jag plötsligt hörde slöjdfröken säga:
- Nu skall du inte bli rädd.
Jag var inte ett dugg rädd. Jag gled för tillfället omkring i guldlamé, sippade på champagne och tuggade gåslever och det enda jag möjligen kunde oroa mig lite för var hur pass kroppsformad guldlaméklänningen var. Kunde jag se smal ut i den eller skulle den avslöja alla små volanger och muffinskuddar på magen?
- Allt har gått bra.
Himla tjatande. Jag ÄR inte rädd. Det finns säkert bra personliga tränare att få tag i så att jag kan hålla mig fit. En liten cabbe kunde kanske vara trevligt att susa omkring i, nedför bergen i Frankrike eller Spanien? En liten röd, tror jag. Åh, vad fint...
- Din dotter har fått en symaskin i huvudet, men det gick så bra så, ingen fara.
- VA?!
Man landar snabbt när man ramlar från Mallorcanska berg. Vad sa människan?
Det visade sig att min dotter på ett eller annat sätt hade lyckats få symaskinen i huvudet under syslöjdslektionen. Något oklart hur. Hon minns inte själv, man gör gärna inte det när man tuppat av och fått hjärnskakning. Och fröken hade bara sett skedet "efter". Inte skedena "före" och "under".
Jag fick bryta friden på jobbet, frenetiskt peta undan den röda cabben, guldlaméklänningen och de Mallorcanska bergen och sätta mig i den hederliga blåa kombin för att åka och undsätta barnet.
Det blev en visit på vårdcentralen med diverse neurologiska tester och sedan hem för stillsam kontemplation, fullservice och helpension för dottern. Själv hade jag fullt upp, jag tillhörde redan på den tiden personalen.
Sedan dess har min oskuldsfulla och omedelbara positivism när det gäller telefonsamtal fått sig en liten törn. När någon ringer lyssnar jag numera misstänksamt. Och detta har jag faktiskt haft stor glädje av, inte minst nu på senare år när det är barnen som ringer och med glädje bubblande ur de små struparna berättar om hur glada de är och hur kul de har och hur mycket de gillar mig.
Detta har nämligen lärt mig vara förspelet inför en begäran som de anar att jag inte tänker godkänna och som jag, i och med den överdrivna glädjen, också förstår att jag inte bör godkänna.
Om jag nu någon gång är osäker på hur jag bör ställa mig till deras önskemål. Och på så sätt kan man säga att man förr eller senare har glädje av allt. Även av en slöjdfröken som berättar om symaskinsolyckor.
Jag hade tänkt ha pool också. Vid bergshuset...
Mitt undre jag
Jag har ständigt saker för mig som jag inte har en aning om. Dessvärre är inte allt jag gör inkomstbringande eller produktivt, men mitt undre jag trivs med pysslet och därför låter jag mig hållas. Så länge jag håller mig inom rimliga gränser.
Bland annat ägnar jag mig vid synnerligen stressade perioder i livet åt att riva av skinnet på mina tummar på det mest osmakliga vis. Ibland är jag nere så långt bland hudlagren att jag kan studera både muskelgrupper, nervsystem och senornas konstruktion och elasticitet och det har hänt att jag har jag tänkt att jag skall erbjuda mina tjänster till biologilärarna på kommunens skolor, men när dessa anatomiska perioder inträffar är jag som sagt stressad och som regel har det fallit på det.
Tidigare byggde jag naglar och då lät jag bygga långa och rejäla naglar. Typ naglar à la porrskådis-från-USA vilket var jättebra, för då kunde jag inte riva på naglarna vid tråkiga perioder i mitt liv. Naglarna var nämligen hårda som titan. I princip kunde jag knipa åt om en bils kofångare med naglarna och fickparkera bilen utan att naglarna demolerades. Det var snarare så att kofångaren lossnade, inte mina naglar.
När jag bara har mina egna naglar, inga påbyggda varianter, har jag fullt upp med att riva av dem på de långa möten och föga fängslande föredrag jag ibland nödgas bevista å yrkets vägnar. Jag gör det utan att jag vet om det, men jag märker det när jag kommer hem och noterar att alla fingertopparna gör ont.
Den senaste tiden har jag hittat något nytt att roa mig med. Än så länge har jag emellertid inte kommit på mig själv med när, hur och med vad jag bär mig åt, och därför är tillvägagångssätt samt tidpunkt ännu höljt i dunkel.
Jag lyckas nämligen med jämna mellanrum förse mig själv med blåmärken på hakan, cirka en centimeter under underläppen. Ett vågrätt, fint blåmärke, ungefär 1 ½ cm brett. Det ser inte ut som tandavtryck så det kan inte vara så att jag kastar ut överkäken samtidigt som jag drar in underläppen och biter till. Så ser det inte ut.
Det är inte heller så att det är halsbandet som slår mig i ansiktet när jag galopperar fram i korridoren. Jag har prövat och förvisso slår det mig i ansiktet, men inte vågrätt på hakan. Det är snarare så att det är halsbandet som är orsaken till revorna jag har under ögonen, något som det var skönt att få en förklaring till.
Jag har nu bett mina arbetskamrater att vara observanta på vad jag eventuellt kan ha för mig som kan ge mig blåmärken i ansiktet. Och hoppas under tiden att detta beteende inte utvecklas så att jag omedvetet börjar nypa och riva på andra...
Bland annat ägnar jag mig vid synnerligen stressade perioder i livet åt att riva av skinnet på mina tummar på det mest osmakliga vis. Ibland är jag nere så långt bland hudlagren att jag kan studera både muskelgrupper, nervsystem och senornas konstruktion och elasticitet och det har hänt att jag har jag tänkt att jag skall erbjuda mina tjänster till biologilärarna på kommunens skolor, men när dessa anatomiska perioder inträffar är jag som sagt stressad och som regel har det fallit på det.
Tidigare byggde jag naglar och då lät jag bygga långa och rejäla naglar. Typ naglar à la porrskådis-från-USA vilket var jättebra, för då kunde jag inte riva på naglarna vid tråkiga perioder i mitt liv. Naglarna var nämligen hårda som titan. I princip kunde jag knipa åt om en bils kofångare med naglarna och fickparkera bilen utan att naglarna demolerades. Det var snarare så att kofångaren lossnade, inte mina naglar.
När jag bara har mina egna naglar, inga påbyggda varianter, har jag fullt upp med att riva av dem på de långa möten och föga fängslande föredrag jag ibland nödgas bevista å yrkets vägnar. Jag gör det utan att jag vet om det, men jag märker det när jag kommer hem och noterar att alla fingertopparna gör ont.
Den senaste tiden har jag hittat något nytt att roa mig med. Än så länge har jag emellertid inte kommit på mig själv med när, hur och med vad jag bär mig åt, och därför är tillvägagångssätt samt tidpunkt ännu höljt i dunkel.
Jag lyckas nämligen med jämna mellanrum förse mig själv med blåmärken på hakan, cirka en centimeter under underläppen. Ett vågrätt, fint blåmärke, ungefär 1 ½ cm brett. Det ser inte ut som tandavtryck så det kan inte vara så att jag kastar ut överkäken samtidigt som jag drar in underläppen och biter till. Så ser det inte ut.
Det är inte heller så att det är halsbandet som slår mig i ansiktet när jag galopperar fram i korridoren. Jag har prövat och förvisso slår det mig i ansiktet, men inte vågrätt på hakan. Det är snarare så att det är halsbandet som är orsaken till revorna jag har under ögonen, något som det var skönt att få en förklaring till.
Jag har nu bett mina arbetskamrater att vara observanta på vad jag eventuellt kan ha för mig som kan ge mig blåmärken i ansiktet. Och hoppas under tiden att detta beteende inte utvecklas så att jag omedvetet börjar nypa och riva på andra...
torsdag 22 oktober 2009
Maxlägesöppning
Jag måste erkänna att jag kan tycka att en del människor är förbaskat tråkiga. Charmlösa och med lika mycket personlighet och värme som gråsuggor. Faktiskt direkt otrevliga, när jag tänker efter.
Igår skulle jag t ex parkera utanför livsmedelsaffären och svängde in i en parkeringsficka, lagom stor för mig och min Volvo. Till vänster stod en annan Volvo, vars förare hade parkerat fordonet så att han hade gott om plats att öppna förardörren till maxläget och kanske för första gången få möjlighet att testa vilket detta maxläge var.
En karl i 35-årsåldern kliver ut genom detta maxläge ungefär samtidigt som jag kör in till höger om hans bil och med en falks blick noterar att det sitter en liten rosaklädd unge på höger sida i baksätet, alldeles uppenbart i en barnstol eftersom hennes ögon befann sig strax ovanför mina.
Med en slutledningsförmåga som vida överträffar Sherlock Holmes räknade jag ut att långa pappan med maxlägesdörren sannolikt skulle öppna för rosa ungen och då endast med en minimumlägesdörr, för parkerar man inte mitt i sin ruta, så hämmar det sig förr eller senare. Lärdom från asfaltsdjungeln.
Som den alltigenom snabbtänkta och godhjärtade person jag är (och dessutom sjukligt rädd om min bil) så BACKADE jag genast ut ur fickan och VÄNTADE snällt med motorn igång medan långa pappan slängde upp även rosa ungens dörr till maxläget och plockar ut barnet. Sedan vänder han på klacken och stegar iväg. Jag fick inte en blick.
Tyvärr fick inte ungen det heller, för 3-åringen började förvirrat promenera i riktning mot mitten av min bilfront, vilket inte på något sätt underlättade för mig att parkera. Jag fick stå kvar och det hade nu bildats kö på parkeringen eftersom min bil är lång och parkeringsplatsen inte är gjord för dubbelparkeringar.
Långa pappan märkte efter ett tag att han blivit av med något, tog långa steg tillbaka, kallade på rosa ungen med ett kort kommande som fick barnet att göra höger om och marsch, och båda försvann in mot frysdiskarna.
Jag fick bara en blick och det var från rosa ungen när hon tittade upp över grillen på min bil. Kanske försökte hon hoppa av och söka asyl på humanitära grunder hos mig, för fadern verkade inte direkt vara ett under av kärleksfullhet. Dessutom struntade han fullkomligt i att jag både backat för deras skull och sedan fått vänta en god stund på att han skulle samla ihop sina dna-uppsättningar och få in dem båda i butiken.
Sånt kan göra mig besviken på mänskligheten.
Och hade jag haft en äldre bil, så vete katten om jag inte hade slängt upp min förardörr till maxläget, jag också, efter att jag hade parkerat bredvid hans. Trots att det bara fanns ett minläge kvar efter hans snedparkering... Eller just därför.
Igår skulle jag t ex parkera utanför livsmedelsaffären och svängde in i en parkeringsficka, lagom stor för mig och min Volvo. Till vänster stod en annan Volvo, vars förare hade parkerat fordonet så att han hade gott om plats att öppna förardörren till maxläget och kanske för första gången få möjlighet att testa vilket detta maxläge var.
En karl i 35-årsåldern kliver ut genom detta maxläge ungefär samtidigt som jag kör in till höger om hans bil och med en falks blick noterar att det sitter en liten rosaklädd unge på höger sida i baksätet, alldeles uppenbart i en barnstol eftersom hennes ögon befann sig strax ovanför mina.
Med en slutledningsförmåga som vida överträffar Sherlock Holmes räknade jag ut att långa pappan med maxlägesdörren sannolikt skulle öppna för rosa ungen och då endast med en minimumlägesdörr, för parkerar man inte mitt i sin ruta, så hämmar det sig förr eller senare. Lärdom från asfaltsdjungeln.
Som den alltigenom snabbtänkta och godhjärtade person jag är (och dessutom sjukligt rädd om min bil) så BACKADE jag genast ut ur fickan och VÄNTADE snällt med motorn igång medan långa pappan slängde upp även rosa ungens dörr till maxläget och plockar ut barnet. Sedan vänder han på klacken och stegar iväg. Jag fick inte en blick.
Tyvärr fick inte ungen det heller, för 3-åringen började förvirrat promenera i riktning mot mitten av min bilfront, vilket inte på något sätt underlättade för mig att parkera. Jag fick stå kvar och det hade nu bildats kö på parkeringen eftersom min bil är lång och parkeringsplatsen inte är gjord för dubbelparkeringar.
Långa pappan märkte efter ett tag att han blivit av med något, tog långa steg tillbaka, kallade på rosa ungen med ett kort kommande som fick barnet att göra höger om och marsch, och båda försvann in mot frysdiskarna.
Jag fick bara en blick och det var från rosa ungen när hon tittade upp över grillen på min bil. Kanske försökte hon hoppa av och söka asyl på humanitära grunder hos mig, för fadern verkade inte direkt vara ett under av kärleksfullhet. Dessutom struntade han fullkomligt i att jag både backat för deras skull och sedan fått vänta en god stund på att han skulle samla ihop sina dna-uppsättningar och få in dem båda i butiken.
Sånt kan göra mig besviken på mänskligheten.
Och hade jag haft en äldre bil, så vete katten om jag inte hade slängt upp min förardörr till maxläget, jag också, efter att jag hade parkerat bredvid hans. Trots att det bara fanns ett minläge kvar efter hans snedparkering... Eller just därför.
Val av grönsaker
Alla, särskilt Anna Skipper, säger att det är nyttigt att äta grönsaker, rotfrukter, frukt, bär och nötter. Det vill säga allt som lever och går att äta, men som inte tänker själv. Och inte viftar på svansen. Åtminstone inte samtidigt.
Sen finns det vissa grönsaker som är nyttigare än andra, beroende på om man vill bli klok, fylld av c-vitaminer, få ett stärkt immunförsvar eller en rejäl fart på magen. Man ska således välja grönsaker efter effekt och funktion, snarare än vad som passar ihop med lövbiffen och bearnaisesåsen.
Själv väljer jag dessa nyttiga produkter på helt andra grunder. Jag går i stort sett uteslutande efter storlek. När pensionärerna står och väljer fina, lagom stora potatisar i potatisbingen, hänger jag i knävecken för att få tag i de största exemplaren, strunt samma om de är fina eller inte. Jag vill ha de exemplar med mest raksträcka under skalningen så att man får så mycket potatis per skalning som möjligt. Det går snabbare då.
Morötter och palsternackor väljs efter samma princip. Stora, rejäla doningar. Långa raksträckor med skalkniven. Äpplen och bananer skall vara stora för annars är det inte lönt att äta dem, märks ingen skillnad i magen.
Plommon är inte att tänka på. För smått och för petigt. Den dagen det kommer plommon stora som äpplen och utan kärnor kan vi snacka. För man bör INTE sätta i system att svälja kärnorna. Det vet jag av erfarenhet. Då kan man behöva kalla på Heimlich och hans manöver. Kärnorna går bara rakt ned i magen om de vänder sig rätt inför transporten och det vet man inte med säkerhet i förväg. Kärnor i sätesbjudning funkar inte. Det vet man med säkerhet i förväg.
Sammanfattningsvis vill jag bara ha stora, rejäla produkter från växtriket. Helst utan skal om det går för sig. Det enda jag kan tänka mig att äta under förutsättning att det är ett mindre exemplar av familjen, är vitkålen. Där vill jag ha små huvuden.
Varför?
För att tänka tidseffektivt, förstås. Hela tiden. Stora produkter utan skal har praktiskt taget ingen hanteringstid alls och jag har ständig tidsbrist. Jag vill ha eat & go för hela slanten. Utom när det gäller vitkål som blir himla otympligt att hantera om huvudet är för stort.
Småpillet med minimorötter, pluttepalsternackor, clementiner och thailändska pyttebananer som man får äta tio av för att märka att man ätit något, skall jag ägna mig åt när jag gått i pension.
Så till frukost idag skall jag äta en bifftomat. Pudrar jag över lite kaffepulver samt sköljer ned det hela med lite varmvatten direkt från kranen, så har jag fått en utmärkt balanserad och nyttig frukost. Och snabb.
Jag tror jag skall tipsa Anna Skipper.
Sen finns det vissa grönsaker som är nyttigare än andra, beroende på om man vill bli klok, fylld av c-vitaminer, få ett stärkt immunförsvar eller en rejäl fart på magen. Man ska således välja grönsaker efter effekt och funktion, snarare än vad som passar ihop med lövbiffen och bearnaisesåsen.
Själv väljer jag dessa nyttiga produkter på helt andra grunder. Jag går i stort sett uteslutande efter storlek. När pensionärerna står och väljer fina, lagom stora potatisar i potatisbingen, hänger jag i knävecken för att få tag i de största exemplaren, strunt samma om de är fina eller inte. Jag vill ha de exemplar med mest raksträcka under skalningen så att man får så mycket potatis per skalning som möjligt. Det går snabbare då.
Morötter och palsternackor väljs efter samma princip. Stora, rejäla doningar. Långa raksträckor med skalkniven. Äpplen och bananer skall vara stora för annars är det inte lönt att äta dem, märks ingen skillnad i magen.
Plommon är inte att tänka på. För smått och för petigt. Den dagen det kommer plommon stora som äpplen och utan kärnor kan vi snacka. För man bör INTE sätta i system att svälja kärnorna. Det vet jag av erfarenhet. Då kan man behöva kalla på Heimlich och hans manöver. Kärnorna går bara rakt ned i magen om de vänder sig rätt inför transporten och det vet man inte med säkerhet i förväg. Kärnor i sätesbjudning funkar inte. Det vet man med säkerhet i förväg.
Sammanfattningsvis vill jag bara ha stora, rejäla produkter från växtriket. Helst utan skal om det går för sig. Det enda jag kan tänka mig att äta under förutsättning att det är ett mindre exemplar av familjen, är vitkålen. Där vill jag ha små huvuden.
Varför?
För att tänka tidseffektivt, förstås. Hela tiden. Stora produkter utan skal har praktiskt taget ingen hanteringstid alls och jag har ständig tidsbrist. Jag vill ha eat & go för hela slanten. Utom när det gäller vitkål som blir himla otympligt att hantera om huvudet är för stort.
Småpillet med minimorötter, pluttepalsternackor, clementiner och thailändska pyttebananer som man får äta tio av för att märka att man ätit något, skall jag ägna mig åt när jag gått i pension.
Så till frukost idag skall jag äta en bifftomat. Pudrar jag över lite kaffepulver samt sköljer ned det hela med lite varmvatten direkt från kranen, så har jag fått en utmärkt balanserad och nyttig frukost. Och snabb.
Jag tror jag skall tipsa Anna Skipper.
onsdag 21 oktober 2009
Mimmis receptbok
Någon gång skall jag skriva en receptbok för vardagsmat. En RIKTIG receptbok, en sån som alla har sådan nytta av att den kommer att ligga framme på köksbänken från måndag till fredag. För ungkarlar kommer den att ligga framme även lördagar, söndagar och helgdagar. Sannolikt tar de med den till sovrummet på nätterna.
Boken kommer nämligen att beskriva olika sätt att leverera hemlagad mat på, utan att man egentligen behöver laga den. Tanken är att man bara genom att öppna rätt antal burkar och påsar, blandar, mixar, skakar och vänder, med kärlek och närvaro och högst personlig kryddning, skall skapa ångande och vällagade måltider till glädje för hela familjen. På ingen tid alls. Och utan att någon vet om att man knappt gjort något själv.
Ni fattar inte?
Ok, här kommer ett exempel: ta fram en burk creme fraiche, en burk Campbells svampsoppa, två burkar tonfisk (jo, ta två, tonfisk är fisk fast man inte tror det och fisk är nyttigt) samt en sån där liten frysförpackning med dill. Öppna allt och blanda. Peta in kärleken som jag nämnde ovan genom din högst personliga kryddning. Svartpeppar och salt om du inte kommer på något bättre.
Du är nu nästan klar med middagen.
Koka upp vatten i vattenkokaren. Häll detta i en kastrull med lite salt i och ös därefter ned lagom mängd ris. Kanske 3 dl eller så. Låt koka i 20 minuter eller efter instruktioner på risförpackningen. Lägg ned mycket tanke och kärlek i detta moment, för nu LAGAR du faktiskt något och det är just det här som gör att måltiden är hemlagad och inte jämförbar med Dafgårds enportionsrätter.
När riset är klart häller du det i en gratängform. Häll därefter på tonfiskröran. Sätt in i ugnen på 225 grader i sisådär 15 minuter.
Tada! Färdigt.
Barnen tindrar med ögonen, make/maka tittar kärleksfullt på dig och alla tycker att du är en hejare i köket för att du från ingenstans, med idel råvaror, har lagat till en så kulinarisk rätt. Trots att du är både säkerhetschef och mamma. Eller vad du nu är.
Jag tycker mycket om när man kan få fusk att se fint ut, och jag har flera sådana här fuskrecept på lager och jag tror faktiskt att alla har det. Så om ni alla kunde vara så snälla att skriva era fuskrecept i kommentarsrutan nedan, så gör jag allt jobbet åt oss genom att sammanställa, skriva och ge ut boken.
Jag tror vi gör mänskligheten en tjänst.
(Och i och med att ni har skrivit ned era recept nedan så har ni också godtagit att jag kommer att ta ut alla royalties och sätta min bild på bokomslaget och sitta i sofforna på Godmorgon-teven och bli bjuden på alla kändisfester och bli stenrik och sluta mitt liv som Barbara Cartland, dikterandes recept i sängen.)
Framförallt gör ni mig en tjänst, för det är attans vad knepigt det är att hinna hem och långkoka och servera barnen mat i tid för att klockan halv sex skjutsa det ena barnet rätt ut i spenaten där hon skall konfirmationsleda. Idag har jag lyckats laga paj från grunden med skal och krabbfyllning och allt på mindre än 45 minuter. Och då hör det till att pajen var i ugnen 40 minuter. Men att stressa så är inte bra för mig i längden.
Boken kommer nämligen att beskriva olika sätt att leverera hemlagad mat på, utan att man egentligen behöver laga den. Tanken är att man bara genom att öppna rätt antal burkar och påsar, blandar, mixar, skakar och vänder, med kärlek och närvaro och högst personlig kryddning, skall skapa ångande och vällagade måltider till glädje för hela familjen. På ingen tid alls. Och utan att någon vet om att man knappt gjort något själv.
Ni fattar inte?
Ok, här kommer ett exempel: ta fram en burk creme fraiche, en burk Campbells svampsoppa, två burkar tonfisk (jo, ta två, tonfisk är fisk fast man inte tror det och fisk är nyttigt) samt en sån där liten frysförpackning med dill. Öppna allt och blanda. Peta in kärleken som jag nämnde ovan genom din högst personliga kryddning. Svartpeppar och salt om du inte kommer på något bättre.
Du är nu nästan klar med middagen.
Koka upp vatten i vattenkokaren. Häll detta i en kastrull med lite salt i och ös därefter ned lagom mängd ris. Kanske 3 dl eller så. Låt koka i 20 minuter eller efter instruktioner på risförpackningen. Lägg ned mycket tanke och kärlek i detta moment, för nu LAGAR du faktiskt något och det är just det här som gör att måltiden är hemlagad och inte jämförbar med Dafgårds enportionsrätter.
När riset är klart häller du det i en gratängform. Häll därefter på tonfiskröran. Sätt in i ugnen på 225 grader i sisådär 15 minuter.
Tada! Färdigt.
Barnen tindrar med ögonen, make/maka tittar kärleksfullt på dig och alla tycker att du är en hejare i köket för att du från ingenstans, med idel råvaror, har lagat till en så kulinarisk rätt. Trots att du är både säkerhetschef och mamma. Eller vad du nu är.
Jag tycker mycket om när man kan få fusk att se fint ut, och jag har flera sådana här fuskrecept på lager och jag tror faktiskt att alla har det. Så om ni alla kunde vara så snälla att skriva era fuskrecept i kommentarsrutan nedan, så gör jag allt jobbet åt oss genom att sammanställa, skriva och ge ut boken.
Jag tror vi gör mänskligheten en tjänst.
(Och i och med att ni har skrivit ned era recept nedan så har ni också godtagit att jag kommer att ta ut alla royalties och sätta min bild på bokomslaget och sitta i sofforna på Godmorgon-teven och bli bjuden på alla kändisfester och bli stenrik och sluta mitt liv som Barbara Cartland, dikterandes recept i sängen.)
Framförallt gör ni mig en tjänst, för det är attans vad knepigt det är att hinna hem och långkoka och servera barnen mat i tid för att klockan halv sex skjutsa det ena barnet rätt ut i spenaten där hon skall konfirmationsleda. Idag har jag lyckats laga paj från grunden med skal och krabbfyllning och allt på mindre än 45 minuter. Och då hör det till att pajen var i ugnen 40 minuter. Men att stressa så är inte bra för mig i längden.
En hotellstäderskas känslor
Jag kan livligt sätta mig in i en hotellstäderskas känsloliv. Hur det känns att komma in i ett hotellrum och slå sig för pannan över vilken röra som råder av obäddade sängar, märkliga kläder som draperats överallt, handdukar på golvet, i badkaret, i handfatet och i garderoben, tandkrämsrester på badrumsspegeln (i bästa fall) eller på spegeln ovanför skrivbordet (vanligt förekommande bland familjer med tonårsdöttrar där föräldrarna desperat och uppfinningsrikt försöker finna på sätt att sköta sin hygien utanför badrummet) och liknande röror.
Jag förstår att de ibland känner för att dra städvagnen bakåt, ta hissen ned och rulla iväg med sin vagn mot solnedgången och aldrig mer komma tillbaka.
Men sen tar de ett djupt andetag och griper sig an problemet. Samma problem som de kommer att få gripa sig an cirka 50 gånger till den dagen, innan det är dags att gå hem.
Jag kan också förstå tillfredsställelsen när städerskan står i dörröppningen en stund senare och är klar. När allt är bäddat och städat, papperskorgarna och de närmaste 5 kvadratmetrarna runtomkring dessa som tidigare såg ut som en återvinningsstation, är fria från slängda saker och när man blir bländad av att titta in i speglarna. Det säger katsching om allt man tittar på, som Anna Anka skulle säga. Och man känner sig lycklig.
Det fattar jag.
För i går morse lämnade jag ett rent och fint badrum. Och när jag kom hem låg lilla badrumsmattan ihopsnurrad till en rulle och såg ut som en väldigt vit liten sovande tax. Toarullen var slut, men hängde ändå kvar. Hela min fina, byggda badrumshylla som normalt är stilenligt dekorerad med endast tre silverljusstakar med vita ljus i, var helt belamrad av smycken, locktänger (den nya som bränner pojkar på halsen), borstar, hårgrejer, spray och cirka tio miljoner saker till.
Det var blåa tandkrämsrester ca en halvmeter från den yta där det är normalt att man finner tandkrämsrester. Handdukarna såg ut som om man försökt vika fina serviettformationer av dem och veckat dem för hand till dragspel.
Och jag försökte glädja mig åt att det bara finns ett badrum på det här hotellet.
Jag förstår att de ibland känner för att dra städvagnen bakåt, ta hissen ned och rulla iväg med sin vagn mot solnedgången och aldrig mer komma tillbaka.
Men sen tar de ett djupt andetag och griper sig an problemet. Samma problem som de kommer att få gripa sig an cirka 50 gånger till den dagen, innan det är dags att gå hem.
Jag kan också förstå tillfredsställelsen när städerskan står i dörröppningen en stund senare och är klar. När allt är bäddat och städat, papperskorgarna och de närmaste 5 kvadratmetrarna runtomkring dessa som tidigare såg ut som en återvinningsstation, är fria från slängda saker och när man blir bländad av att titta in i speglarna. Det säger katsching om allt man tittar på, som Anna Anka skulle säga. Och man känner sig lycklig.
Det fattar jag.
För i går morse lämnade jag ett rent och fint badrum. Och när jag kom hem låg lilla badrumsmattan ihopsnurrad till en rulle och såg ut som en väldigt vit liten sovande tax. Toarullen var slut, men hängde ändå kvar. Hela min fina, byggda badrumshylla som normalt är stilenligt dekorerad med endast tre silverljusstakar med vita ljus i, var helt belamrad av smycken, locktänger (den nya som bränner pojkar på halsen), borstar, hårgrejer, spray och cirka tio miljoner saker till.
Det var blåa tandkrämsrester ca en halvmeter från den yta där det är normalt att man finner tandkrämsrester. Handdukarna såg ut som om man försökt vika fina serviettformationer av dem och veckat dem för hand till dragspel.
Och jag försökte glädja mig åt att det bara finns ett badrum på det här hotellet.
tisdag 20 oktober 2009
Bad ... day
Ibland har man en ”bad hair day”. Hur man än bär sig åt, och även om håret är nytvättat och borde vara luftigt som en gallervirkad tröja, så ligger det som en oljeblank hjälm över huvudet alternativt sprakar elektriskt som om man råkar gå omkring med ett finger i eluttaget. Det går inte att kamma, det går inte att få håret att ligga i någonslags frisyr och att sätta upp det är inte att tänka på. Då blir det om möjligt värre.
Ibland har man en ”bad kläd day”. Garderoben visar sig vara full av icke-användbara kläder. Inget passar ihop, allt är i fel storlek, det mesta är fult och dessutom är rubbet omodernt. Även det jag köpte i förra veckan. Som jag hade igår och tyckte om.
Allra värst är emellertid en ”bad face day”. Allt är grått, håglöst, hängigt, rynkigt och på alla sätt fult. Sminkar man sig lite eller inget alls, ser man ut som ett lik. Sminkar man sig mycket, ser man ut som om man är nominerad för Halloween best in show.
Och ibland har man alla dessa fenomen på en och samma gång. Då vill det till att man är fylld av positivt tänkande och framtidsoptimism så att man inte drar sig tillbaka till bingen och stannar där. För resten av livet.
Unga tjejer tillbringar oändliga tidsrymder i badrummet, trots att de inte behöver eftersom de ser ut som nyponrosor med daggfriska kinder, klar blick och ögonfransar som de kan fläkta sig i nacken med.
Vi något lite äldre tjejer tillbringar inte en bråkdel så lång tid i badrummet, trots att vi egentligen kanske skulle behöva det. Faktum är att för varje gång man har födelsedag borde man plussa på 5 minuter i badrummet för att dölja detta ålderstillägg. Och man får med andra ord stiga upp tidigare och tidigare om morgnarna för att åstadkomma ungefär samma utseende. Under förutsättning att man inte vill se ut som den ålder man är utan åtminstone 10 år yngre.
Jag har räknat lite på detta och mina beräkningar säger mig att jag, något år innan jag går i pension, inte kommer att ha tid att gå och lägga mig. Jag sminkar helt enkelt av i badrummet, smetar in mig i allehanda krämer, oljor och dekokter för att hålla skinnet på plats, lutar mig en liten stund mot frottéhanddukarna för att vila och går sedan igång med påsminket för nästa dag igen.
Eller så struntar jag i att jacka upp mina glasögon i takt med att synen försämras, så att jag för min inre syn ser lika daggfrisk och oförstörd ut som när jag var 20.
Jag kanske skall sluta helt med glasögon, när jag tänker efter.
Ibland har man en ”bad kläd day”. Garderoben visar sig vara full av icke-användbara kläder. Inget passar ihop, allt är i fel storlek, det mesta är fult och dessutom är rubbet omodernt. Även det jag köpte i förra veckan. Som jag hade igår och tyckte om.
Allra värst är emellertid en ”bad face day”. Allt är grått, håglöst, hängigt, rynkigt och på alla sätt fult. Sminkar man sig lite eller inget alls, ser man ut som ett lik. Sminkar man sig mycket, ser man ut som om man är nominerad för Halloween best in show.
Och ibland har man alla dessa fenomen på en och samma gång. Då vill det till att man är fylld av positivt tänkande och framtidsoptimism så att man inte drar sig tillbaka till bingen och stannar där. För resten av livet.
Unga tjejer tillbringar oändliga tidsrymder i badrummet, trots att de inte behöver eftersom de ser ut som nyponrosor med daggfriska kinder, klar blick och ögonfransar som de kan fläkta sig i nacken med.
Vi något lite äldre tjejer tillbringar inte en bråkdel så lång tid i badrummet, trots att vi egentligen kanske skulle behöva det. Faktum är att för varje gång man har födelsedag borde man plussa på 5 minuter i badrummet för att dölja detta ålderstillägg. Och man får med andra ord stiga upp tidigare och tidigare om morgnarna för att åstadkomma ungefär samma utseende. Under förutsättning att man inte vill se ut som den ålder man är utan åtminstone 10 år yngre.
Jag har räknat lite på detta och mina beräkningar säger mig att jag, något år innan jag går i pension, inte kommer att ha tid att gå och lägga mig. Jag sminkar helt enkelt av i badrummet, smetar in mig i allehanda krämer, oljor och dekokter för att hålla skinnet på plats, lutar mig en liten stund mot frottéhanddukarna för att vila och går sedan igång med påsminket för nästa dag igen.
Eller så struntar jag i att jacka upp mina glasögon i takt med att synen försämras, så att jag för min inre syn ser lika daggfrisk och oförstörd ut som när jag var 20.
Jag kanske skall sluta helt med glasögon, när jag tänker efter.
Locktång
I söndags när jag veckohandlade stod jag avslutningsvis i kön och väntade fridfullt på min tur. Två platser framför mig stod ett gossebarn i 17-årsåldern. Han var ett typiskt exempel på en sån där stresshandlare som just vaknat och noterat att han behövde proviantera det nödvändigaste för att kunna möta dagen. En limpa bröd, en liter mellanmjölk och en dosa General. Allt som en pojke kan behöva.
Hur han såg ut kommer jag inte ihåg. Däremot kommer jag väldigt väl ihåg sugmärket han hade på halsen. Vi snackar deluxe-modellen av sugmärken. Sugmärkenas sugmärke. Det var större än en femkrona och skiftade i de mest sobra nyanser av blått, lila och svart. Jämnt i färgen över hela ytan, inte lite smårött i partier eller med inslag av vanlig hudfärg, utan solitt mörkt hela vägen tvärs över.
Jisses.
Jag blev mållös och det finns en liten risk att jag tappade självkontrollen för ett tag så pass att munnen gapade. Sånt ser väldigt fånigt ut och jag brukar anstränga mig för att hålla det intellektuellas fana högt, men det här var bara för mycket.
Man skulle vilja se hur tösabiten ser ut som orsakat detta. En blodigel hade haft mycket att lära från henne, den saken är klar. Det förvånade mig att han överhuvudtaget hade kommit loss, och det var nästan så jag försökte kika förbi honom för att se om hon hängde kvar på något sätt fortfarande.
Igår när jag kom hem duschades det för fullt i hushållet och jag kunde konstatera att det var barnvecka igen. Efter en stund kom dottern ut, iklädd badlakan och turban över håret, och precis när hon skulle börja jubla i glädje över att återse sin mamma, såg jag något jag kände igen. Fast diskretare i färgen. Ungen hade ett ilsket rött märke över halsen, på samma sida som gossen i affären. Jag som i yrket är van vid att arbeta strategiskt och logiskt, såg genast två ledtrådar förenas på ett för mig mycket obehagligt sätt.
- Vad är det där, sa jag och pekade med ett darrande finger mot henne.
Dottern vände sig om och försökte räkna ut vad i det ångande badrummet jag undrade över. I hennes ögon såg där ut ungefär som vanligt. Om man bortser från att hon hade draperat hela garderoben över golvet, förstås. Och skapat ångbastu.
När hon förstod att jag pekade på henne, såg hon lättad ut (vilket får mig att ana att något av mina saker nyligen varit framme och hon oroat sig för att bevismaterialet låg kvar) och förklarade att pappa hade köpt henne en locktång igår och att den hade varit svårstyrd med påföljd att hon hade bränt sig på halsen.
Tjenare. Är jag född igår eller?
Jooooodå. Hon hade bränt sig i pannan också, titta själv!
Jag såg inget i pannan.
Och så hade hon bränt sig på andra sidan halsen, syns det något?
Det syntes inget.
Det enda som syntes var märket på halsens vänstra sida. Samma sida som killen med bröd, mjölk och General. Så nu tänker jag vänta på Willys tills han dyker upp igen. Och fråga om han också använder locktång.
Hur han såg ut kommer jag inte ihåg. Däremot kommer jag väldigt väl ihåg sugmärket han hade på halsen. Vi snackar deluxe-modellen av sugmärken. Sugmärkenas sugmärke. Det var större än en femkrona och skiftade i de mest sobra nyanser av blått, lila och svart. Jämnt i färgen över hela ytan, inte lite smårött i partier eller med inslag av vanlig hudfärg, utan solitt mörkt hela vägen tvärs över.
Jisses.
Jag blev mållös och det finns en liten risk att jag tappade självkontrollen för ett tag så pass att munnen gapade. Sånt ser väldigt fånigt ut och jag brukar anstränga mig för att hålla det intellektuellas fana högt, men det här var bara för mycket.
Man skulle vilja se hur tösabiten ser ut som orsakat detta. En blodigel hade haft mycket att lära från henne, den saken är klar. Det förvånade mig att han överhuvudtaget hade kommit loss, och det var nästan så jag försökte kika förbi honom för att se om hon hängde kvar på något sätt fortfarande.
Igår när jag kom hem duschades det för fullt i hushållet och jag kunde konstatera att det var barnvecka igen. Efter en stund kom dottern ut, iklädd badlakan och turban över håret, och precis när hon skulle börja jubla i glädje över att återse sin mamma, såg jag något jag kände igen. Fast diskretare i färgen. Ungen hade ett ilsket rött märke över halsen, på samma sida som gossen i affären. Jag som i yrket är van vid att arbeta strategiskt och logiskt, såg genast två ledtrådar förenas på ett för mig mycket obehagligt sätt.
- Vad är det där, sa jag och pekade med ett darrande finger mot henne.
Dottern vände sig om och försökte räkna ut vad i det ångande badrummet jag undrade över. I hennes ögon såg där ut ungefär som vanligt. Om man bortser från att hon hade draperat hela garderoben över golvet, förstås. Och skapat ångbastu.
När hon förstod att jag pekade på henne, såg hon lättad ut (vilket får mig att ana att något av mina saker nyligen varit framme och hon oroat sig för att bevismaterialet låg kvar) och förklarade att pappa hade köpt henne en locktång igår och att den hade varit svårstyrd med påföljd att hon hade bränt sig på halsen.
Tjenare. Är jag född igår eller?
Jooooodå. Hon hade bränt sig i pannan också, titta själv!
Jag såg inget i pannan.
Och så hade hon bränt sig på andra sidan halsen, syns det något?
Det syntes inget.
Det enda som syntes var märket på halsens vänstra sida. Samma sida som killen med bröd, mjölk och General. Så nu tänker jag vänta på Willys tills han dyker upp igen. Och fråga om han också använder locktång.
måndag 19 oktober 2009
Var placera toastolen?
En kollega till mig bor i ett flerfamiljshus där man skall göra ett omfattande renoveringsarbete i badrummen. Vi snackar jättejobb och ingen kommer att få glädjen av att använda sina bekvämlighetsinrättningar på långlig tid, eller åtminstone cirka 3 veckor.
Detta uppfattades av de boende som en viss olägenhet. Och om hela huset skulle gå ut och uträtta sina behov i buskarna skulle även boende i andra hus kunna uppfatta det hela som en olägenhet. Man tittade därför spänt på ordförande i bostadsrättsföreningen för att se hur han tänkte lösa det hela.
Han tänkte lösa det hela genom att alla hushåll fick varsin mulltoa.
Jag är inte så insatt i hur dylika fungerar men som jag förstod det var det ett slags utedass fast inomhus. Och med något mindre möjligheter till insyn i hur övriga familjens magar mår, färre flugor och färre spindlar.
Det lät ok, folket var ganska nöjda. Men strax kom nästa fråga: var tänkte bostadsrättsföreningens ordförande placera dessa portabla toaletter? Badrummen var ju inte att tänka på, där pågick ju helt andra arrangemang där toalettstolen brukade befinna sig.
Ja, si det tyckte ordförande att alla kunde få bestämma själva. För hans del kvittade det var de ville ha dem.
Nu satte de avancerade diskussionerna igång. Var parkerar man en toalettstol om man inte får ställa den på sin naturliga plats? Några tänkte balkongen, det kunde vara trevligt att ha lite utsikt när man ändå sitter ned och slösar bort värdefull tid. Andra kontrade då med att vi pratar oktober och början på november. Det kan vara SNÖ i november. Vill man sitta på toa och uppleva snön? Nej, det vill man inte. Dessutom kunde man få blåskatarr och hemorrojder av kylan.
Andra, mer praktiska människor lutade å sin sida åt vardagsrummet. Tänk så trevligt att sitta på toa och sjunga med i körslaget och Idol och vad det nu heter allt! Nära till kaffekoppen och vill man äta lite chips samtidigt så möter det inget hinder. Mycket praktiskt.
Jo, förvisso. Under förutsättning att man är VÄLDIGT bekanta med eventuella andra som finns i hushållet alternativt som kommit dit på besök och händelsvis behöver besöka inrättningen.
Kanske inte så bra förslag, när allt kommer omkring, annat än för ensamhushåll utan socialt nätverk.
Själv hade jag nog valt att tömma ur en garderob och sätta in den där. Helst en klädkammare så att man inte kvävs där inne om magen är besvärlig.
Eller så hade jag flyttat hem till någon annan den aktuella tiden. Och använt mulltoan som varmkompost inför vårens balkongplanteringar.
Detta uppfattades av de boende som en viss olägenhet. Och om hela huset skulle gå ut och uträtta sina behov i buskarna skulle även boende i andra hus kunna uppfatta det hela som en olägenhet. Man tittade därför spänt på ordförande i bostadsrättsföreningen för att se hur han tänkte lösa det hela.
Han tänkte lösa det hela genom att alla hushåll fick varsin mulltoa.
Jag är inte så insatt i hur dylika fungerar men som jag förstod det var det ett slags utedass fast inomhus. Och med något mindre möjligheter till insyn i hur övriga familjens magar mår, färre flugor och färre spindlar.
Det lät ok, folket var ganska nöjda. Men strax kom nästa fråga: var tänkte bostadsrättsföreningens ordförande placera dessa portabla toaletter? Badrummen var ju inte att tänka på, där pågick ju helt andra arrangemang där toalettstolen brukade befinna sig.
Ja, si det tyckte ordförande att alla kunde få bestämma själva. För hans del kvittade det var de ville ha dem.
Nu satte de avancerade diskussionerna igång. Var parkerar man en toalettstol om man inte får ställa den på sin naturliga plats? Några tänkte balkongen, det kunde vara trevligt att ha lite utsikt när man ändå sitter ned och slösar bort värdefull tid. Andra kontrade då med att vi pratar oktober och början på november. Det kan vara SNÖ i november. Vill man sitta på toa och uppleva snön? Nej, det vill man inte. Dessutom kunde man få blåskatarr och hemorrojder av kylan.
Andra, mer praktiska människor lutade å sin sida åt vardagsrummet. Tänk så trevligt att sitta på toa och sjunga med i körslaget och Idol och vad det nu heter allt! Nära till kaffekoppen och vill man äta lite chips samtidigt så möter det inget hinder. Mycket praktiskt.
Jo, förvisso. Under förutsättning att man är VÄLDIGT bekanta med eventuella andra som finns i hushållet alternativt som kommit dit på besök och händelsvis behöver besöka inrättningen.
Kanske inte så bra förslag, när allt kommer omkring, annat än för ensamhushåll utan socialt nätverk.
Själv hade jag nog valt att tömma ur en garderob och sätta in den där. Helst en klädkammare så att man inte kvävs där inne om magen är besvärlig.
Eller så hade jag flyttat hem till någon annan den aktuella tiden. Och använt mulltoan som varmkompost inför vårens balkongplanteringar.
Onödiga fotbollsregler
Nu när jag har spelat fotboll själv, för första gången, har jag fått ett helt annat perspektiv på sporten. Jag är inte längre övertygad om att fotboll överhuvudtaget kan utföras som ett spel betraktat ur perspektivet kunskap, erfarenhet och träning. Katten vet om inte vinst eller förlust helt och hållet beror på slumpen. Jag är benägen att luta åt det hållet.
En fotbollsspelare måste vara duktig på att springa. Det kände jag med all önskvärd tydlighet under lördagens match. Jag rände omkring åt alla håll samtidigt och i och med att jag fick direktivet att placera mig överallt på plan, så hade jag ett stort utrymme att täcka upp. Nu vet jag förvisso att riktiga spelare har sina positioner och att det är inte målvakten som förväntas ligga på topp i anfallet, han kan som regel hålla sig i närheten av sin bur utan att någon blir sur på honom, men iallafall.
Men att springa, det kan man träna sig på. Värre är att springa åt ett håll, hålla huvudet riktat åt ett annat för att se om någon spelare möjligen tänker passa en, samtidigt bevaka bollen, för det är liksom den man förväntas kunna fånga om den kommer förbi OCH hålla ögonen i nacken vidöppna för det finns ibland motspelare som fegt anfaller från ryggen.
Omöjligt.
Dessutom skall man vara modig på gränsen till dumdristig och själv anfalla den som har bollen såvida den personen inte tillhör ens eget lag, för då blir man väldigt lite populär om man anfaller. (Och så blir man vald sist på nästa match. Mimmis anm.)
Om en genomsnittsspelare väger 70 kg och dessutom kommer dundrande i vild galopp med en boll framför sig, då kan man utgå ifrån att den faktiska vikten som skulle drabba en vid en krock är 1,5 ton. Och vet man sådant är jag inte säker på att man vill anfalla. Man borde inte vilja det, iallafall. All nedärvd stenålderskunskap borde blåsa tapton och reveljer och aktivera alla reflexer att dra sig bakåt, i skydd, för full maskin.
Utöver det oerhörda risktagande man utsätter sig för om man väljer att spela fotboll, så störs man dessutom av dumma regler, endast tillkomna för att komplicera det hela för åskådarna.
Jag har tittat på fotboll på olika nivåer sedan dottern snörade på sig sitt första par fotbollsskor för 9-10 år sedan och det gick väl an så länge vi höll på med 5-manna och 7-mannafotboll. När 11-mannaspelet drogs igång började man emellertid krångla till det i onödan med nya, obefogade regler.
Finns det något mer omöjligt och meningslöst än offside-regeln till exempel? Jag lovar, alla som med jämna mellanrum vrålar ”offside, ser du inte det dumma domare” har inte en aning om vad de pratar om. För man KAN inte se om någon befinner sig i offside. Det ÄR inte solklart. Jo, möjligen om man fryser alla spelarna i någon minut, precis på den plats de befinner sig och sedan skickar ut en funktionär som kan mäta avstånd, gräshöjd och längden på skosnörena, då kan man KANSKE avgöra om det är offside eller inte. Alternativt om man spolar tillbaka filmen och tittar på reprisen.
Men annars är det HELT omöjligt att se offside i realtid. Det kan inte ens vana åskådare göra och det vet jag med säkerhet, för jag har inte kunna se en offside en enda gång
En fotbollsspelare måste vara duktig på att springa. Det kände jag med all önskvärd tydlighet under lördagens match. Jag rände omkring åt alla håll samtidigt och i och med att jag fick direktivet att placera mig överallt på plan, så hade jag ett stort utrymme att täcka upp. Nu vet jag förvisso att riktiga spelare har sina positioner och att det är inte målvakten som förväntas ligga på topp i anfallet, han kan som regel hålla sig i närheten av sin bur utan att någon blir sur på honom, men iallafall.
Men att springa, det kan man träna sig på. Värre är att springa åt ett håll, hålla huvudet riktat åt ett annat för att se om någon spelare möjligen tänker passa en, samtidigt bevaka bollen, för det är liksom den man förväntas kunna fånga om den kommer förbi OCH hålla ögonen i nacken vidöppna för det finns ibland motspelare som fegt anfaller från ryggen.
Omöjligt.
Dessutom skall man vara modig på gränsen till dumdristig och själv anfalla den som har bollen såvida den personen inte tillhör ens eget lag, för då blir man väldigt lite populär om man anfaller. (Och så blir man vald sist på nästa match. Mimmis anm.)
Om en genomsnittsspelare väger 70 kg och dessutom kommer dundrande i vild galopp med en boll framför sig, då kan man utgå ifrån att den faktiska vikten som skulle drabba en vid en krock är 1,5 ton. Och vet man sådant är jag inte säker på att man vill anfalla. Man borde inte vilja det, iallafall. All nedärvd stenålderskunskap borde blåsa tapton och reveljer och aktivera alla reflexer att dra sig bakåt, i skydd, för full maskin.
Utöver det oerhörda risktagande man utsätter sig för om man väljer att spela fotboll, så störs man dessutom av dumma regler, endast tillkomna för att komplicera det hela för åskådarna.
Jag har tittat på fotboll på olika nivåer sedan dottern snörade på sig sitt första par fotbollsskor för 9-10 år sedan och det gick väl an så länge vi höll på med 5-manna och 7-mannafotboll. När 11-mannaspelet drogs igång började man emellertid krångla till det i onödan med nya, obefogade regler.
Finns det något mer omöjligt och meningslöst än offside-regeln till exempel? Jag lovar, alla som med jämna mellanrum vrålar ”offside, ser du inte det dumma domare” har inte en aning om vad de pratar om. För man KAN inte se om någon befinner sig i offside. Det ÄR inte solklart. Jo, möjligen om man fryser alla spelarna i någon minut, precis på den plats de befinner sig och sedan skickar ut en funktionär som kan mäta avstånd, gräshöjd och längden på skosnörena, då kan man KANSKE avgöra om det är offside eller inte. Alternativt om man spolar tillbaka filmen och tittar på reprisen.
Men annars är det HELT omöjligt att se offside i realtid. Det kan inte ens vana åskådare göra och det vet jag med säkerhet, för jag har inte kunna se en offside en enda gång
söndag 18 oktober 2009
Veckohandling
Jag veckohandlar på söndagsmorgnarna. Då är det lugnt och skönt i affären, inget riv och slit bland köttfärsförpackningarna och ingen som rycker upp en fryst fläskfilé och hotar omgivningen med, så att frun får leta rätt på det bästa exemplaret filé med den perfekta vikten och så lite hinna som möjligt, innan någon annan får komma till.
Vi som handlar på söndagarna är planerade och strukturerade personer som kan tänka en hel vecka i förväg och därför redan på söndagen köper fredagsmysattributen och lördagsmiddagsingredienserna utan minsta problem. Ibland dyker det upp några stressade typer även på söndagarna, men det är för att de har upptäckt att kaffet, mjölken, brödet eller kaviarn är slut, och de rycker bara åt sig det önskade och stormar ut igen.
Medan vi andra strosar vidare och noga läser allt på alla förpackningar, jämför fetthalt med E-nummer, fibermängd med sockernärvaro och i stillsam kontemplation stirrar rakt upp i luften en stund där vi står medan vi låter alla procent och gram processas i hjärnan tills vi vet vilken produkt som är nyttigast för oss. Och sen tar vi den. Eller så tar vi den absolut sämsta, bara för att vi vill göra ”the wild thing”.
Då känner vi oss busiga.
Jag gör först en veckomatsedel, därefter knåpar jag ihop inköpslistan efter den och slutligen handlar jag. För att klara av att hitta på sju middagar var sjunde dag, krävs ett visst tankearbete. För att klara av att i huvudet kunna göra en inventering på lagret och avgöra vad som finns hemma och vad som behöver införskaffas krävs även en viss processförmåga.
Detta får hjärnan leva med och acceptera men vi har kompromissat på så sätt att när väl inköpen sker, då behöver inte hjärnan vara med annat än väldigt lite. Mest så att styrfart upprätthålls och så att musklerna ges impulser i sådan omfattning att kundvagnen och kroppen förflyttar sig och rätt varor hamnar i vagnen. Samt att alltihop, kropp och varor, kommer hem igen efteråt.
Det brukar fungera väl. Dessvärre innebär detta att det som till äventyrs inte står på listan, hur självklart det än är att produkten bör följa med hem eftersom den gjort det varje vecka de senaste 15 åren, inte handlas. Dessutom är effekten sådan att det som står på listan, men som har slunkit med från föregående veckas inköpslista, inhandlas ännu en gång.
Jag har försökt diskutera problemet med mig själv flera gånger, förklarat vikten av ett aktivt tänkande även i affären, men tyvärr... Jag har fortfarande inte riktigt nått fram.
Således kommer vi inte ha en droppe mjölk i hushållet nästa vecka. Och på torsdag skall jag laga chiliräkor med purjolök och creme fraiche fast den här gången utan creme fraiche. Är rädd att det kan bli lite torrt, men det är smällar man får ta.
Däremot kan jag glädja hela hushållet med att vi har GOTT om sådana där wc-grejer som man hänger i toaletten och som skummar så fint när man spolar. Vi har också ägg i sådan mängd att jag överväger att arrangera gårdsförsäljning av sådana. Gård som i framsidan på huset, inte gård som i lantbruk.
Eller så får vi sitta på toa och äta omelett hela veckan, det är också ett alternativ.
Vi som handlar på söndagarna är planerade och strukturerade personer som kan tänka en hel vecka i förväg och därför redan på söndagen köper fredagsmysattributen och lördagsmiddagsingredienserna utan minsta problem. Ibland dyker det upp några stressade typer även på söndagarna, men det är för att de har upptäckt att kaffet, mjölken, brödet eller kaviarn är slut, och de rycker bara åt sig det önskade och stormar ut igen.
Medan vi andra strosar vidare och noga läser allt på alla förpackningar, jämför fetthalt med E-nummer, fibermängd med sockernärvaro och i stillsam kontemplation stirrar rakt upp i luften en stund där vi står medan vi låter alla procent och gram processas i hjärnan tills vi vet vilken produkt som är nyttigast för oss. Och sen tar vi den. Eller så tar vi den absolut sämsta, bara för att vi vill göra ”the wild thing”.
Då känner vi oss busiga.
Jag gör först en veckomatsedel, därefter knåpar jag ihop inköpslistan efter den och slutligen handlar jag. För att klara av att hitta på sju middagar var sjunde dag, krävs ett visst tankearbete. För att klara av att i huvudet kunna göra en inventering på lagret och avgöra vad som finns hemma och vad som behöver införskaffas krävs även en viss processförmåga.
Detta får hjärnan leva med och acceptera men vi har kompromissat på så sätt att när väl inköpen sker, då behöver inte hjärnan vara med annat än väldigt lite. Mest så att styrfart upprätthålls och så att musklerna ges impulser i sådan omfattning att kundvagnen och kroppen förflyttar sig och rätt varor hamnar i vagnen. Samt att alltihop, kropp och varor, kommer hem igen efteråt.
Det brukar fungera väl. Dessvärre innebär detta att det som till äventyrs inte står på listan, hur självklart det än är att produkten bör följa med hem eftersom den gjort det varje vecka de senaste 15 åren, inte handlas. Dessutom är effekten sådan att det som står på listan, men som har slunkit med från föregående veckas inköpslista, inhandlas ännu en gång.
Jag har försökt diskutera problemet med mig själv flera gånger, förklarat vikten av ett aktivt tänkande även i affären, men tyvärr... Jag har fortfarande inte riktigt nått fram.
Således kommer vi inte ha en droppe mjölk i hushållet nästa vecka. Och på torsdag skall jag laga chiliräkor med purjolök och creme fraiche fast den här gången utan creme fraiche. Är rädd att det kan bli lite torrt, men det är smällar man får ta.
Däremot kan jag glädja hela hushållet med att vi har GOTT om sådana där wc-grejer som man hänger i toaletten och som skummar så fint när man spolar. Vi har också ägg i sådan mängd att jag överväger att arrangera gårdsförsäljning av sådana. Gård som i framsidan på huset, inte gård som i lantbruk.
Eller så får vi sitta på toa och äta omelett hela veckan, det är också ett alternativ.
Från skånska till svenska
För att spinna vidare på det där med dialekter från igår, så känner jag nu, efter 26 år i Skåne, att jag behärskar de flesta storstadsskånska dialektala orden, uttrycken, ljuden och faktiskt även några läten. Säkert finns det en hel bunke med skåneuttryck från det innersta av Österlen som lika gärna kan har sin ordstam baserad i kinesiskan och som jag således inte har riktigt koll på, men så är det i blekingskan också. Kommer man ut på öarna utanför Ronneby undrar man ibland om de pratar överhuvudtaget eller om de roar sig med tungomålstalande.
Det första jag lärde mig när jag som 19-åring klev in över gränsen till Skåne var att här var man inte”sketafull” en lyckad lördag som i Blekinge, utan man var ”toppad”. Hade man festat till ordentligt i Skåne kunde man till och med vara ”jättetoppad”. Sånt är viktigt att veta när man är 19 så man inte beskriver sitt tillstånd på ett felaktigt sätt. På något vis kändes det som något vackert och bra att vara toppad, en status som sketafull aldrig lär få. Även om egna studier visade att det rent praktiskt var väldigt liten skillnad. Ingen alls, faktiskt.
Hur toppad man än var i Skåne så steg man iallafall upp och åkte ”pau jubb” på måndagen. Man åkte på jobb, man var på jobb och sen åkte man hem från jobb. Det var lite förvirrande i början, jag trodde att alla var konsulter som åkte på olika konsultjobb dagarna i ända, men det visade sig att de jag umgicks med hade anställningar och åkte till sin vanliga arbetsplats varje dag. ”Pau jubb” är detsamma som ”åka till jobbet” på blekingska.
Skåningarna är heller inte mycket för att förenkla saker och ting. Tvärtom. Kan man peta in lite extra bokstäver här och var, gärna nästan hela ord, så gör man det med glädje och entusiasm. Således säger de ”mittelen”, ”cykelen”, triangelen” och ”nyckelen” istället för de kortvarianter ”mitten”, ”cykel”, ”triangel” och nyckel” som resten av Sverige använder. Och jag förstår och kan uppskatta tanken bakom. Ju mer man stavelser man måste uttala, desto mer taltid får man innan någon annan kan bryta in och ta ifrån en uppmärksamheten. Jag gillar idén. Mycket.
Men skåningen skall inte på något sätt tolkas vara självcentrerad och mån om att få prata ifred. Han är även en synnerligen god pedagog som tar ansvar för att budskapen går fram och inte missförstås. Vill man peka ut falafelvagnen på torget i Vellinge eller göra folk uppmärksamma på de vackra stränderna nere på Näset, säger man inte bara ”den här” och ”såna där”, det skulle gå alldeles för snabbt och folk kan då uppfatta saker och ting galet. Detta har skåningarna noterat och eliminerat. Således säger de ”dennahärandena” och ”sådanadärandena” i sävligt tempo under omständligt pekande, och inte ens den mest banjospelande individ kan bli osäker på vad som avses.
Som ett led i sitt ständigt pågående arbete med att förtydliga språket, petar skåningen gärna in enstaka betoningsbokstäver här och var, såsom ”till exempelt” med t på slutet. ”Iheller” känns självklart mycket bättre än ”heller och istället för ”ändå” säger man ”änndånn”.
Påpekar man deras felaktiga uttal blir de lacka. Tjatar man lackar de ur. Tjatar man jättemycket får de tuppjuck.
Lyckas man argumentera med framgång över en skåning, företrädesvis en Malmöbo, går han ingalunda i polemik. Han höjer bara på ögonbrynen och svarar sävligt ”avvaddåddå”? För att sedan avväpna alla mothugg med att förklara att ”haur du sitt Malmöu haur du sitt varden”. Och därefter gör han en rundpallesväng och drar.
(Med risk för att jag får på huvudet, både från skåningar och blekingar, vill jag ändå berätta att jag numera har kryssat i rätt ruta bland inställningarna och det är således fritt fram att kommentera anonymt nedan...)
Det första jag lärde mig när jag som 19-åring klev in över gränsen till Skåne var att här var man inte”sketafull” en lyckad lördag som i Blekinge, utan man var ”toppad”. Hade man festat till ordentligt i Skåne kunde man till och med vara ”jättetoppad”. Sånt är viktigt att veta när man är 19 så man inte beskriver sitt tillstånd på ett felaktigt sätt. På något vis kändes det som något vackert och bra att vara toppad, en status som sketafull aldrig lär få. Även om egna studier visade att det rent praktiskt var väldigt liten skillnad. Ingen alls, faktiskt.
Hur toppad man än var i Skåne så steg man iallafall upp och åkte ”pau jubb” på måndagen. Man åkte på jobb, man var på jobb och sen åkte man hem från jobb. Det var lite förvirrande i början, jag trodde att alla var konsulter som åkte på olika konsultjobb dagarna i ända, men det visade sig att de jag umgicks med hade anställningar och åkte till sin vanliga arbetsplats varje dag. ”Pau jubb” är detsamma som ”åka till jobbet” på blekingska.
Skåningarna är heller inte mycket för att förenkla saker och ting. Tvärtom. Kan man peta in lite extra bokstäver här och var, gärna nästan hela ord, så gör man det med glädje och entusiasm. Således säger de ”mittelen”, ”cykelen”, triangelen” och ”nyckelen” istället för de kortvarianter ”mitten”, ”cykel”, ”triangel” och nyckel” som resten av Sverige använder. Och jag förstår och kan uppskatta tanken bakom. Ju mer man stavelser man måste uttala, desto mer taltid får man innan någon annan kan bryta in och ta ifrån en uppmärksamheten. Jag gillar idén. Mycket.
Men skåningen skall inte på något sätt tolkas vara självcentrerad och mån om att få prata ifred. Han är även en synnerligen god pedagog som tar ansvar för att budskapen går fram och inte missförstås. Vill man peka ut falafelvagnen på torget i Vellinge eller göra folk uppmärksamma på de vackra stränderna nere på Näset, säger man inte bara ”den här” och ”såna där”, det skulle gå alldeles för snabbt och folk kan då uppfatta saker och ting galet. Detta har skåningarna noterat och eliminerat. Således säger de ”dennahärandena” och ”sådanadärandena” i sävligt tempo under omständligt pekande, och inte ens den mest banjospelande individ kan bli osäker på vad som avses.
Som ett led i sitt ständigt pågående arbete med att förtydliga språket, petar skåningen gärna in enstaka betoningsbokstäver här och var, såsom ”till exempelt” med t på slutet. ”Iheller” känns självklart mycket bättre än ”heller och istället för ”ändå” säger man ”änndånn”.
Påpekar man deras felaktiga uttal blir de lacka. Tjatar man lackar de ur. Tjatar man jättemycket får de tuppjuck.
Lyckas man argumentera med framgång över en skåning, företrädesvis en Malmöbo, går han ingalunda i polemik. Han höjer bara på ögonbrynen och svarar sävligt ”avvaddåddå”? För att sedan avväpna alla mothugg med att förklara att ”haur du sitt Malmöu haur du sitt varden”. Och därefter gör han en rundpallesväng och drar.
(Med risk för att jag får på huvudet, både från skåningar och blekingar, vill jag ändå berätta att jag numera har kryssat i rätt ruta bland inställningarna och det är således fritt fram att kommentera anonymt nedan...)
lördag 17 oktober 2009
Fotbollsreferat från mitt livs första match
- Jag namnger aldrig personer i mina bloggar. Men det här inlägget är så unikt ändå, så jag har tagit mig friheten att göra ett undantag. -
Nu har den omtalade och världsunika fotbollsmatchen mellan kommunens politiker (tillika mina uppdragsgivare) och Vellinge IF ägt rum. I politikerlaget ingick ett antal ledande politiker i kommunen, av skiftande ålder, genus och fotbollsvana, och ungefär så såg även Vellinge IFs lag ut. D v s det skiftade på alla ovannämnda områden och några till. Det är nämligen inget krav att själv kunna spela fotboll bara för att ens barn råkar göra det. Det är heller inget krav att kunna praktisera de kunskaper man rent teoretiskt lär ut till barnen om man råkar vara tränare, för den delen.
Tjuvlyssning av politikerlaget visade att där rådde stor ordning och struktur. Lagkaptenen höll sina medspelare i herrans tukt och förmaning och hade bland annat muntlig tentamen i halvlek där bara de som svarade rätt på vilken position de spelade i, var garanterade att få spela.
I Vellinge IF, d v s det lag jag själv tillhörde, var det mer flytande instruktioner som gällde. Lagkaptenen, tillika ordförande i föreningen, fokuserade mest på att repetera vikten av att komma ihåg att man faktiskt byter sida i halvlek och att det innebär att man skall göra mål i det mål man inte siktade på sist man var inne och spelade. I den mån man hade siktat på något. Vi skilde oss lite åt i det fallet.
I den mån vi hade någon position eller roll så hade vi hittat på den själva. Jag för min del siktade på att vara rätt och snyggt klädd och se proper ut under hela matchen. Jag hade benskydd, fotbollsskor, -shorts, solglasögon och smink à la lördagkväll på fest. Outfiten var sonens, 13 år, så shortsen och benskydden satt som kroppsmålningar vilket väl kompenserades av skorna där det fanns rika möjligheter för tårna att leva sina helt egna liv, oberoende av varandra. Jag har nu skoskav, men sånt syns ju inte.
I början av matchen (totalt 20 minuters spel) tjatade vi som stod på avbytarbänken flitigt på vår tränare, coach och lagkapten om att få komma in och spela. Efter de första 5 minuternas spel tittade vi längtansfullt mot hans håll och hoppades få bli utbytta utan att själva förödmjuka oss med att begära det.
Jeannes taktik var att hålla sig längs med den långsida där tränaren stod, för att vara beredd att kasta sig av plan vid minsta vink. Flera gånger tvärnitade hon mitt i ett anfall för att hon hörde sitt namn nämnas och trodde att det var dags för byte. Det var det inte, det var hennes egna tjejer som ropade "heja, Jeanne".
Målvakten Per var stabil hela tiden och gjorde ett lugnt och tryggt intryck. Han släppte visserligen in ett mål, men det tror jag han gjorde av godhets skull. Som en snygg gest, liksom.
Några i vårt lag verkar ha spelat fotboll någon gång tidigare i livet för de sprang som 17 och larmade iväg bollar både här och där. Jag försökte hålla mig undan, både för spelarna och de alltför hårda bollarna, det kändes stundtals som att befinna sig inom samma fyrkant som en buffelhjord i sken. Som tur var orkade de inte hålla samma tempo hela matchen igenom.
Den klaraste stjärnan på plan var emellertid Mikael ,"BurkZlatan" kallad. Han sprang, såg glad ut hela tiden och hade både puls och var fin i färgen från början till slut. Ett tag var det väldigt mycket både puls och fin färg, och då gick han av plan en stund. En fantastisk talang är han dock, det måste medges. Jag såg att journalisterna nickade mot varandra, så imponerade var de. Ja, det är en glädje att ha med en sådan begåvning i föreningen!
(Tack för mutan, Micke, jag tyckte mycket om den. Blev det bra skrivet så här?)
Domaren var köpt av motståndarna, den saken var klar. Hostade vi fick de frispark. Började vi få upp hastigheten, fick de frispark. Var bollen på väg mot ytterlinjerna fick de inkast. Mycket orättvist. Dessutom hoppas jag att man tog ifrån honom visselpipan innan han gick hem, annars känner jag djupt medlidande med domarfamiljen. Han blåste rena operaariorna för minsta lilla och fick med både intro, vers och refräng och ett extranummer varje gång han ville förmedla något budskap. Vilket då i 99,5 % av fallen var till politikernas fördel.
Själv körde jag på enligt mina planerade strategier. Jag sprang mycket i lagom takt, höll mig ur vägen och försökte se glad och trevlig ut hela tiden. Vid ett par tillfällen skrek publiken att jag skulle gå på mer. Det gjorde jag och då blev det frispark, båda gångerna. Vid ett av tillfällena råkade dessutom en av motståndarna skada sig så pass att läkare fick uppsökas. Därefter återgick jag till Plan A, d v s att hålla mig ur vägen igen.
Och nu hoppas jag bara att inte tidningarna hörde dessa rykten. Tror kanske inte att det gynnar min karriär att säkerhetschefen bryter benen på sina uppdragsgivare.
Vi vann, förresten. Mycket tack vare BurkZlatan. Och nu funderar jag på om jag inte skall börja träna på heltid med Flickor 94-96. Fotboll känns litegrann som min grej.
Rikssvenska
Jag är uppvuxen i Blekinge och på den tiden talade vi rikssvenska där. Vårt uttal var klart och tydligt och precis som på teve, utan några konstiga diftonger eller svalda bokstäver på slutet. Jag skrattade elakt åt smålänningar, västgötar och norrlänningar som inte lyckats lära sig det svenska uttalet på riktigt. Vilket vi blekingar alldeles uppenbarligen hade gjort. Jag var mycket nöjd och stolt.
Det märkliga är att när jag flyttade därifrån, ungefär samtidigt som studentmössan hamnade på hatthyllan, började folket i Blekinge att slappa till sig. Vid mina hemvändande besök i barndomsstaden kunde jag plötsligt konstatera att man talade dialekt för fulla muggar. En rätt märklig dialekt, dessutom. Det var "ja-hau-ja" och "sajjer du dääääää" och "kåv mä brö" för hela slanten. Eller för "tjugi kraune" om man skall vara petig. Om detta var en kollektiv överenskommelse och det gick något startskott den dagen jag klev med foten över länsgränsen eller om det bara blivit så, är oklart.
Nu bor jag i Skåne och har gjort så längre än vad jag har bott i Blekinge. Men fortfarande talar jag rikssvenska. Ungefär som fröken Ur och Ekots nyhetspresentatörer.
I förra veckan höll jag föredrag en kväll, ett föredrag som filmades och som jag därför kunde studera själv via en Internetlänk när jag kom hem. Det gjorde jag, om inte annat för att bli stolt och glad över hur fint jag uttrycker mig och hur värdigt jag uppträder framför kameran.
Jag drog igång länken, spolade förbi försnacket och introduktionen av min person och kom därefter raskt in i min show. D v s jag såg att det var jag på bilden, jag kände igen det jag hade sagt, men ljudet kändes fel. Varför i hela friden hade arrangören dubbat min röst från rikssvenska till skånska? Och hur hade de hunnit med det?
Den hemska sanningen är att föredraget inte var dubbat. Efterforskningar har visat att det är så där min röst låter. Jag har någonstans på vägen fram lämnat barndomens rikssvenska för att övergå till skånska, och när detta har skett har jag ingen aning om.
Men nu när jag har vant mig vid tanken så är jag ändå ganska nöjd. Det kunde varit värre. Skånskan är ju faktiskt en väldig klar och tydlig dialekt som alla kan förstå och med stora likheter med rikssvenskan. Det var ju en evig tur jag inte flyttade till Gotland. Då hade nog inte ens jag, men min överseende syn på mina egna defekter, kunnat påstå att jag pratade rikssvenska.
Fast när jag flyttar någonstans brukar alla på den nya platsen byta dialekt till rikssvenska, så helt omöjligt är det inte.
Det märkliga är att när jag flyttade därifrån, ungefär samtidigt som studentmössan hamnade på hatthyllan, började folket i Blekinge att slappa till sig. Vid mina hemvändande besök i barndomsstaden kunde jag plötsligt konstatera att man talade dialekt för fulla muggar. En rätt märklig dialekt, dessutom. Det var "ja-hau-ja" och "sajjer du dääääää" och "kåv mä brö" för hela slanten. Eller för "tjugi kraune" om man skall vara petig. Om detta var en kollektiv överenskommelse och det gick något startskott den dagen jag klev med foten över länsgränsen eller om det bara blivit så, är oklart.
Nu bor jag i Skåne och har gjort så längre än vad jag har bott i Blekinge. Men fortfarande talar jag rikssvenska. Ungefär som fröken Ur och Ekots nyhetspresentatörer.
I förra veckan höll jag föredrag en kväll, ett föredrag som filmades och som jag därför kunde studera själv via en Internetlänk när jag kom hem. Det gjorde jag, om inte annat för att bli stolt och glad över hur fint jag uttrycker mig och hur värdigt jag uppträder framför kameran.
Jag drog igång länken, spolade förbi försnacket och introduktionen av min person och kom därefter raskt in i min show. D v s jag såg att det var jag på bilden, jag kände igen det jag hade sagt, men ljudet kändes fel. Varför i hela friden hade arrangören dubbat min röst från rikssvenska till skånska? Och hur hade de hunnit med det?
Den hemska sanningen är att föredraget inte var dubbat. Efterforskningar har visat att det är så där min röst låter. Jag har någonstans på vägen fram lämnat barndomens rikssvenska för att övergå till skånska, och när detta har skett har jag ingen aning om.
Men nu när jag har vant mig vid tanken så är jag ändå ganska nöjd. Det kunde varit värre. Skånskan är ju faktiskt en väldig klar och tydlig dialekt som alla kan förstå och med stora likheter med rikssvenskan. Det var ju en evig tur jag inte flyttade till Gotland. Då hade nog inte ens jag, men min överseende syn på mina egna defekter, kunnat påstå att jag pratade rikssvenska.
Fast när jag flyttar någonstans brukar alla på den nya platsen byta dialekt till rikssvenska, så helt omöjligt är det inte.
fredag 16 oktober 2009
Sallad, boven i dramat
Jag tycker själv att jag äter märkvärdigt lite men att jag ändå lyckas lägga på hullet mellan varven. Av ingenting, praktiskt taget. Har jag andats för häftigt en dag, så vips har jag gått upp ett kilo. Jag vet att man bara skall ta en portion och det brukar jag hålla mig till. Jag vet också att en portion som hällts upp på en bricka inte kan räknas som en portion, man skall använda tallrikar. Matpyramider pratar man ofta om i positiva ordalag, men det betyder inte att man får bygga sådana på sin tallrik för att få plats med mer mat på höjden.
Sånt vet jag och jag lever också efter det. Så hur kan kläderna sitta åt här och var med jämna mellanrum? Ett tag var jag inne på att jag nog går i sömnen och kanske lufsar omkring i köket på nätterna och lagar lasagne eller mikrar kåldolmar. Men isåfall får jag ha stulit råvarorna hos grannen, för inget saknas när jag vaknar.
En veckotidning (källan till all väsentlig kunskap i livet) gav mig tipset att skriva upp allt jag äter på en dag, bara för att se med egna ögon hur mycket det är, och detta bestämde jag mig för att testa. Jag trodde det skulle räcka med en gul postit-lapp, så lite som det är jag äter, och jag gjorde mig redo med pennan och det lilla, gula blocket.
Hela dagen gick det utmärkt, jag klämde till med en och annan banan, kanske ett litet päron och möjligen en vindruva, allt nyttigt och välnärande. Jag kände mig som Anna Skipper.
Sen åkte jag hem och började laga middag. Lövbiff med klyftpotatis, sås, sallad och äppelkaka. Det var i det här skedet som det rasslade till.
Det började med att jag åt några Digestivekex under matlagningen. Var hungrig.
Sen provsmakade jag maten med jämna mellanrum. Var hungrig.
Sen värmde jag upp en tidigare tillagad äppelpaj. Provsmakade. Var hungrig.
Barnen kallades på, vi åt. Jag åt en lagom portion och tog en lagom portion äppelkaka med vaniljsås som avslutning. Gott.
Sen tog jag lite äppelkaka till, när jag dukade av. Mycket gott med äppelkaka.
När jag skulle sätta in saker och ting i diskmaskinen respektive i kylskåpet så jämnade jag till lite kanter på äppelkakan så att den såg snygg och rak ut i snittytan. Det blev fint.
Jag jämnade även till vaniljsåsen, så den inte skulle känna sig orättvist behandlad. Syntes ingen större skillnad, inte mycket till snittytor i vaniljsås. Jag tog lite till, det som inte syns, finns inte.
Sen jämnade jag till antalet överblivna potatisklyftor också, det ser så tråkigt ut om det är ett udda antal kvar i en form. Och sås-slattar gör ju ingen glad, dessa jämnade jag också till.
När jag hade pysslat undan lite i köket, kört barnen hit och dit, satt igång en maskin tvätt, och skjutsat runt dammsugaren lite, gick jag upp och tittade på teve. Där låg 100 gram choklad. En helt underbar choklad med salmiakfyllning. Låter märkligt, är jättegott.
Jag tog en bit. Blev en väldigt taggig och konstig rad av det hela. Fick jämna till raden. Då blev det plötsligt ett udda antal rader kvar, och det vet ju alla att det är inte bra.
Jag jämnade till det hela och tog en hel rad.
Då upptäckte jag att jag räknat fel och NU var det udda antal rader kvar. Det går inte, jag jämnade till.
Sen var det spännande på teve och jag minns inte hur det gick till men jag måste ha jämnat till igen. Den här gången så mycket att det bara var några få bitar kvar.
Sånt är inte lönt, kan mögla, torka ut och samla bakterier.
Jag åt upp dem.
Och vid det här laget hade jag ett helt kollegieblock fullt med anteckningar om vad jag hade ätit.
Kanske är det inte luften jag går upp i vikt av understundom? Det kan vara salladen jag åt till middag. Får vara försiktig med den framöver.
Sånt vet jag och jag lever också efter det. Så hur kan kläderna sitta åt här och var med jämna mellanrum? Ett tag var jag inne på att jag nog går i sömnen och kanske lufsar omkring i köket på nätterna och lagar lasagne eller mikrar kåldolmar. Men isåfall får jag ha stulit råvarorna hos grannen, för inget saknas när jag vaknar.
En veckotidning (källan till all väsentlig kunskap i livet) gav mig tipset att skriva upp allt jag äter på en dag, bara för att se med egna ögon hur mycket det är, och detta bestämde jag mig för att testa. Jag trodde det skulle räcka med en gul postit-lapp, så lite som det är jag äter, och jag gjorde mig redo med pennan och det lilla, gula blocket.
Hela dagen gick det utmärkt, jag klämde till med en och annan banan, kanske ett litet päron och möjligen en vindruva, allt nyttigt och välnärande. Jag kände mig som Anna Skipper.
Sen åkte jag hem och började laga middag. Lövbiff med klyftpotatis, sås, sallad och äppelkaka. Det var i det här skedet som det rasslade till.
Det började med att jag åt några Digestivekex under matlagningen. Var hungrig.
Sen provsmakade jag maten med jämna mellanrum. Var hungrig.
Sen värmde jag upp en tidigare tillagad äppelpaj. Provsmakade. Var hungrig.
Barnen kallades på, vi åt. Jag åt en lagom portion och tog en lagom portion äppelkaka med vaniljsås som avslutning. Gott.
Sen tog jag lite äppelkaka till, när jag dukade av. Mycket gott med äppelkaka.
När jag skulle sätta in saker och ting i diskmaskinen respektive i kylskåpet så jämnade jag till lite kanter på äppelkakan så att den såg snygg och rak ut i snittytan. Det blev fint.
Jag jämnade även till vaniljsåsen, så den inte skulle känna sig orättvist behandlad. Syntes ingen större skillnad, inte mycket till snittytor i vaniljsås. Jag tog lite till, det som inte syns, finns inte.
Sen jämnade jag till antalet överblivna potatisklyftor också, det ser så tråkigt ut om det är ett udda antal kvar i en form. Och sås-slattar gör ju ingen glad, dessa jämnade jag också till.
När jag hade pysslat undan lite i köket, kört barnen hit och dit, satt igång en maskin tvätt, och skjutsat runt dammsugaren lite, gick jag upp och tittade på teve. Där låg 100 gram choklad. En helt underbar choklad med salmiakfyllning. Låter märkligt, är jättegott.
Jag tog en bit. Blev en väldigt taggig och konstig rad av det hela. Fick jämna till raden. Då blev det plötsligt ett udda antal rader kvar, och det vet ju alla att det är inte bra.
Jag jämnade till det hela och tog en hel rad.
Då upptäckte jag att jag räknat fel och NU var det udda antal rader kvar. Det går inte, jag jämnade till.
Sen var det spännande på teve och jag minns inte hur det gick till men jag måste ha jämnat till igen. Den här gången så mycket att det bara var några få bitar kvar.
Sånt är inte lönt, kan mögla, torka ut och samla bakterier.
Jag åt upp dem.
Och vid det här laget hade jag ett helt kollegieblock fullt med anteckningar om vad jag hade ätit.
Kanske är det inte luften jag går upp i vikt av understundom? Det kan vara salladen jag åt till middag. Får vara försiktig med den framöver.
Med fingret i tumlaren
Idag vaknade jag klockan 03.39. Det kändes tidigt med tanke på att jag inte gått och lagt mig förrän kl 23. Alldeles för lite sömn.
Av den anledningen blundade jag i fem minuter och försökte somna om. Mer än fem minuter skall inte sånt behöva ta, klarar jag inte det, får jag skylla mig själv om jag blir trött under dagen. Här pjåskas inte, kan jag inte sova kan jag lika gärna göra lite nytta, och således svingade jag fossingarna över sängkanten klockan 03.44 och började tömma torktumlaren.
Med tanke på att klockan ännu inte var fyra på morgonen kände jag att jag hade tid att ge mig själv lite extra valuta för pengarna och jag passade därför på att tömma behållaren där ludd, hår, pengar, hårspännen och diverse simkort från tvättade mobiler brukar hamna. Mobilerna själva hamnar aldrig där, de är för stora.
Luddklumpen var stor som ett mindre får och ett tag funderade jag på att spara den och kanske en annan tidig morgon börja sticka en tröja. Men sannolikt hade gruset och hårstråna i klumpen varit stickiga att ha på, och jag tycker inte om saker som sticks. Jag slängde klumpen.
När jag ändå var igång med rengöring så dammsög jag så mycket jag kom åt av insidan av torktumlaren. Sen kom jag på att om jag stack in fingret så skulle jag kunna göra rent en bit upp runt luckan i tumlaren. Där fanns nämligen också ludd. Först petade jag med pekfingret, det föll sig mest naturligt. Sen försökte jag lite med tummen, då det var en luddklump som kilat sig fast, rätt hårt. Sen använde jag mig av lillfingret eftersom det är det minsta lilla fingret och jag behövde komma åt i en extra smal passage. Lillfingret var förvisso smalt men helt hopplös på att göra något vettigt. Vevade mest lite planlöst omkring men hade inte ork att bidra med något som man kunde ha nytta av. In med pekfingret igen, det var trångt, men det gick.
Nästan.
För rätt som det var satt jag fast.
Man kan tänka många djupa tankar när man sitter fast i sin egen torktumlare, på huk dessutom, klockan 4 en fredagsmorgon. När skulle någon sakna mig? Kanske på jobbet, men ringer de mig och jag inte svarar tror de nog att jag är på ett hemligt möte någonstans och avvaktar till måndag.
Och då kommer barnen efter skolan, det kändes tryggt. Mer än tre dygn i en torktumlare torde det inte bli.
Kan man överleva så länge utan mat, vatten och choklad? Kände mig lite orolig för det, men trodde nog att jag skulle klara det. Ung, frisk och stark. Nåja, frisk och stark. Ok, frisk är jag i allafall.
Efter att ha konstaterat att jag nog skulle överleva, kändes det lite bättre och jag kunde gå vidare med den mer konkreta problemlösningen. Vad kunde jag nå från min position som skulle kunna hjälpa mig?
Efter en del baxande och trixande där jag bland annat fick vrida kroppen runt sin egen axel (DET gjorde ont, kan jag berätta, gör aldrig det om det inte är nödvändigt för att ni sitter fast i en torktumlare) lyckades jag nå sköljmedlet. Sköljmedel är halt och fint och jag hällde rikliga mängder över de små påpassliga hålen i plasten runt lucköppningen, den plast som höll fast mitt finger. Efter lite lirkande kom jag loss.
Fingret ser fortfarande lite kvaddat ut men nageln höll och det är det viktigaste.
Egentligen skulle jag vilja göra rent andra sidan om luckan också, och det borde gå om jag använder mig av vänsterhandens pekfinger. Det är smalare än sin högra kollega. Men jag tror jag väntar med det till måndag morgon. Och då skall jag se till att ha lite matpaket och någon termos med kaffe ståendes vid mangeln innan jag går igång. Om jag nu skulle fastna igen, tänker jag. Jag är ju ändå säkerhetschef och bör kunna planera för det oväntade.
Av den anledningen blundade jag i fem minuter och försökte somna om. Mer än fem minuter skall inte sånt behöva ta, klarar jag inte det, får jag skylla mig själv om jag blir trött under dagen. Här pjåskas inte, kan jag inte sova kan jag lika gärna göra lite nytta, och således svingade jag fossingarna över sängkanten klockan 03.44 och började tömma torktumlaren.
Med tanke på att klockan ännu inte var fyra på morgonen kände jag att jag hade tid att ge mig själv lite extra valuta för pengarna och jag passade därför på att tömma behållaren där ludd, hår, pengar, hårspännen och diverse simkort från tvättade mobiler brukar hamna. Mobilerna själva hamnar aldrig där, de är för stora.
Luddklumpen var stor som ett mindre får och ett tag funderade jag på att spara den och kanske en annan tidig morgon börja sticka en tröja. Men sannolikt hade gruset och hårstråna i klumpen varit stickiga att ha på, och jag tycker inte om saker som sticks. Jag slängde klumpen.
När jag ändå var igång med rengöring så dammsög jag så mycket jag kom åt av insidan av torktumlaren. Sen kom jag på att om jag stack in fingret så skulle jag kunna göra rent en bit upp runt luckan i tumlaren. Där fanns nämligen också ludd. Först petade jag med pekfingret, det föll sig mest naturligt. Sen försökte jag lite med tummen, då det var en luddklump som kilat sig fast, rätt hårt. Sen använde jag mig av lillfingret eftersom det är det minsta lilla fingret och jag behövde komma åt i en extra smal passage. Lillfingret var förvisso smalt men helt hopplös på att göra något vettigt. Vevade mest lite planlöst omkring men hade inte ork att bidra med något som man kunde ha nytta av. In med pekfingret igen, det var trångt, men det gick.
Nästan.
För rätt som det var satt jag fast.
Man kan tänka många djupa tankar när man sitter fast i sin egen torktumlare, på huk dessutom, klockan 4 en fredagsmorgon. När skulle någon sakna mig? Kanske på jobbet, men ringer de mig och jag inte svarar tror de nog att jag är på ett hemligt möte någonstans och avvaktar till måndag.
Och då kommer barnen efter skolan, det kändes tryggt. Mer än tre dygn i en torktumlare torde det inte bli.
Kan man överleva så länge utan mat, vatten och choklad? Kände mig lite orolig för det, men trodde nog att jag skulle klara det. Ung, frisk och stark. Nåja, frisk och stark. Ok, frisk är jag i allafall.
Efter att ha konstaterat att jag nog skulle överleva, kändes det lite bättre och jag kunde gå vidare med den mer konkreta problemlösningen. Vad kunde jag nå från min position som skulle kunna hjälpa mig?
Efter en del baxande och trixande där jag bland annat fick vrida kroppen runt sin egen axel (DET gjorde ont, kan jag berätta, gör aldrig det om det inte är nödvändigt för att ni sitter fast i en torktumlare) lyckades jag nå sköljmedlet. Sköljmedel är halt och fint och jag hällde rikliga mängder över de små påpassliga hålen i plasten runt lucköppningen, den plast som höll fast mitt finger. Efter lite lirkande kom jag loss.
Fingret ser fortfarande lite kvaddat ut men nageln höll och det är det viktigaste.
Egentligen skulle jag vilja göra rent andra sidan om luckan också, och det borde gå om jag använder mig av vänsterhandens pekfinger. Det är smalare än sin högra kollega. Men jag tror jag väntar med det till måndag morgon. Och då skall jag se till att ha lite matpaket och någon termos med kaffe ståendes vid mangeln innan jag går igång. Om jag nu skulle fastna igen, tänker jag. Jag är ju ändå säkerhetschef och bör kunna planera för det oväntade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)