Det har varit en tämligen annorlunda födelsedag idag. Först och främst har jag haft så ont i vänster arm att jag bara har kunnat använda den som prydnad. Vilket den emellertid fungerade väldigt bra som, det är en snygg arm. All rörelse av armen har varit förenad med stor smärta och således har jag undvikit all rörelse av vänsterarmen.
Jag är inte dum.
Dessutom har jag haft ont i huvudet, känt mig yr och lite sum och hört mig själv prata med fördröjning. Ungefär som när man dubbar Bruce Lees filmer till engelska. Först talade jag, sedan nådde ljudet fram till öronen och jag kunde höra det hela. Detta har inneburit att jag har fått ägna stor koncentration åt att förstå vad jag sagt trots att jag försökt uttrycka mig så att jag själv skall begripa. Har talat på lätt svenska hela dagen.
Då jag lyckades explodera bakdäcket på min brukscykel igår, tänkte jag använda mig av reservcykeln till jobbet idag. Den snyggare men betydligt tyngre och svårcyklade mountain-biken.
Det gick inte.
Cykeln hade inte använts på 1 ½ år och det fanns ingen luft i däcken. Och ingen pump i hushållet. Jag fick därför för andra dagen på raken dra med mig en motsträvig cykel till macken för att pumpa. Framdäcket fylldes lagom mycket lagom snabbt. Bakdäcket fylldes inte alls. Dessutom försvann ventilen längre och längre in i cykeln. Det slutade med att jag fick släpa med mig cykeln till jobbet och vid det laget hade ventilen tackat för sig och dragit sig tillbaka helt och hållet till fälgens insida. Jag har nu två cyklar, båda obrukbara. Och cykelverkstaden har slagit igen. Det är svårt att se positivt på situationen i sådant läge. Just nu hade jag önskat mig händig och tjänstvillig man i födelsedagspresent.
Jag vet inte hur jag uttryckte mig igår vid middagen med väninnorna men en av dem tittade länge på mig vid något tillfälle och sa slutligen:
- Mimmi, vad du behöver är Chippendales. Vi får fixa det till dig.
- Jaaaa, sa jag, det har jag alltid velat ha. Och jag vill ha dem i ett rum med bokhyllor från golv till tak, och så kan jag sitta där och läsa böcker, sippa på en konjak och njuta av livet.
Här blev det märkvärdigt tyst en stund och hela sällskapet lade pannorna i djupa veck. Det visade sig att de ansåg mig vara i behov av Chippendales, vilket är halvnakna män. Det jag automatiskt hade tänkt att jag behövde var möbler i skinn med nitar. Även kallade Chesterfield.
Så långt ifrån ungdomliga tankar befinner jag mig.
I övrigt känns bra att bli 45. Jag har kommit upp i den åldern att jag struntar i hur gammal jag är så länge det mesta fungerar och jag har hår och tänder i behåll.
Och så väl är det, änsålänge.
måndag 30 november 2009
Födelsedagstankar
När jag var liten kunde jag inte somna kvällen före min födelsedag. Och när jag till slut ändå föll i den utmattades sömn, så sov jag oroligt och aldrig längre än till klockan 5. Då låg jag och väntade otåligt på att resten av församlingen skulle ha den goda smaken att masa sig upp och inleda firande av ett styck födelsedagsbarn. Att de kunde ligga och tryna utan att känna otålighet inför det stundande evenemanget, förvånade mig.
Många gånger övervägde jag att stiga upp och göra lite förberedelser själv, för att liksom snabba på förloppet en aning. Bre en macka till mig, duka en bricka, lite sånt. Så att vi snabbt kom till det viktigaste; mina paket!
Så är inte fallet nuförtiden. Inte alls.
Jag somnade som en sten igårkväll, lite tidigare än jag hade tänkt mig till och med. Och jag sov ovaggad hela natten utan avbrott och vaknade högst motvilligt när klockan brummade. (Det är en klockradio och som klockradio betraktat borde den spela fin musik för mig, men just denna extrafunktion har bara fungerat vid ett tillfälle för någon månad sedan då Johnny Logan klämde i för full hals en morgon. Därefter har den återgått till gutturalt brum.)
Att föreställa sig sång och bricka med macka så dags, hade inte varit lockande. Snarare något i stil med förädlad kinesisk tortyr.
Dessutom har jag ont i armen upphöjt till tio i dag. Vaccinationsarmen. Den vill inte bli stött, den vill inte bli höjd, den vill inte användas och den vill i princip bara ligga på en kudde och vila sig. Vilket lär bli svårt med tanke på att resten av kroppen är på väg till jobbet och där finns verkligen inga kuddar.
I övrigt är huvudet tungt, kroppen är matt och det känns som om jag har haft influensa i en vecka men börjat tillfriskna. Och då kan man konstatera att känner man sig så här efter att ha fått en spruta med influensa beta light, då är jag tacksam över att jag slapp influensa 2.0, d v s den skarpa versionen.
Många gånger övervägde jag att stiga upp och göra lite förberedelser själv, för att liksom snabba på förloppet en aning. Bre en macka till mig, duka en bricka, lite sånt. Så att vi snabbt kom till det viktigaste; mina paket!
Så är inte fallet nuförtiden. Inte alls.
Jag somnade som en sten igårkväll, lite tidigare än jag hade tänkt mig till och med. Och jag sov ovaggad hela natten utan avbrott och vaknade högst motvilligt när klockan brummade. (Det är en klockradio och som klockradio betraktat borde den spela fin musik för mig, men just denna extrafunktion har bara fungerat vid ett tillfälle för någon månad sedan då Johnny Logan klämde i för full hals en morgon. Därefter har den återgått till gutturalt brum.)
Att föreställa sig sång och bricka med macka så dags, hade inte varit lockande. Snarare något i stil med förädlad kinesisk tortyr.
Dessutom har jag ont i armen upphöjt till tio i dag. Vaccinationsarmen. Den vill inte bli stött, den vill inte bli höjd, den vill inte användas och den vill i princip bara ligga på en kudde och vila sig. Vilket lär bli svårt med tanke på att resten av kroppen är på väg till jobbet och där finns verkligen inga kuddar.
I övrigt är huvudet tungt, kroppen är matt och det känns som om jag har haft influensa i en vecka men börjat tillfriskna. Och då kan man konstatera att känner man sig så här efter att ha fått en spruta med influensa beta light, då är jag tacksam över att jag slapp influensa 2.0, d v s den skarpa versionen.
söndag 29 november 2009
Pang!
Jag vaknar vanligtvis vid 6-tiden på morgonen och då ligger jag otåligt och väntar tills klockan har blivit 7 varpå jag rusar upp och börjar vända upp och ned på huset, tvätta tre maskiner tvätt eller svabba av bilen.
Idag hade jag fått tid för vaccinering mot influensan mellan klockan 9 och 11 och jag planerade att hänga på låset klockan 9 för att slippa köa och för att snabbt hinna hem igen för att vända upp och ned på huset, tvätta tre maskiner tvätt och svabba av bilen. Av någon outgrundlig anledning, förmodligen orsakad av någon där uppe som hade tid över och ville sätta käppar i hjulet bara för sitt höga nöjes skull, vaknade jag inte förrän 08.45.
Det blev väldigt abrupt allting därefter. Jag klädde på mig och tvättade en maskin tvätt i stort sett samtidigt och kastade mig strax efter 9 på cykeln och susade iväg. Ungefär halva sträckan susade jag, sedan ändrades förutsättningarna. Precis efter halva vägen började bakhjulet säga "padunk" för varje varv det rullade och det gick både trögt och var obekvämt att cykla. Närmare studier visade att jag inte hade någon luft kvar i däcket.
Eftersom riktningen mot vårdcentralen redan var utstakad fortsatte jag dit, gåendes med cykeln i ett ondsint grepp, blev vaccinerad utan att behöva köa och begav mig hemåt igen, fortfarande släpandes på cykeln.
På vägen passerade jag en bilmack och det slog mig att jag kunde fylla på luft i det tomma däcket och på så sätt i bästa fall kunna cykla åtminstone en bit hem, innan denna luft hade försvunnit och lämnat mig i "padunkets" våld igen. Sagt och gjort, jag skred till verket. När jag fyllde på luft såg jag att det liksom bubblade ut lite väta ur sidan på hjulet.
- Aha, tänkte jag, här har vi hålet.
Har man sett en sak en gång, vill man se om man kan se samma sak en gång till för att vara helt säker och för att kunna dra rätt slutsats. Jag ville därför blåsa in ytterligare lite luft i däcket, för att se om det skulle bubbla en gång till. Bara för att vara bergis på problemet, liksom. Jag tänkte dock inte på att däcket redan blivit fyllt vid första försöket. När jag försökte få in ännu mer luft, blev det överfyllt. Detta nöjde hjulet sig inte stillatigande med, hela härligheten valde i stället att explodera.
Det blev en smäll motsvarande ett välriktat skott med en Magnumrevolver och en farbror som stillsamt tankade sin bil på söndagsmorgonen hoppade en halv meter, tappade pumphandtaget och jag såg hur han tittade över sin rätt ansenliga hydda en lång stund för att avgöra om han var träffad någonstans och om det verkade vara en dödande träff.
Min cykel välte av smällen och både själva däcket och innerslangen lämnade fälgen. En jävla smäll, helt enkelt, för att citera Sickan.
Med andra ord fick jag gå hem också. Nu släpandes på en ännu motsträvigare cykel där däck och slang bildade en tjurig eftertropp.
Och det enda direkt roliga som inträffade på denna söndagsutflykt var att jag såg en velouroverall i lila, direktimporterad från 70-talet och påklädd en rundnätt kvinna i min ålder på vårdcentralen. Det kanske är på väg att bli modernt igen, med mysoveraller?
Hoppas, hoppas, hoppas...
Idag hade jag fått tid för vaccinering mot influensan mellan klockan 9 och 11 och jag planerade att hänga på låset klockan 9 för att slippa köa och för att snabbt hinna hem igen för att vända upp och ned på huset, tvätta tre maskiner tvätt och svabba av bilen. Av någon outgrundlig anledning, förmodligen orsakad av någon där uppe som hade tid över och ville sätta käppar i hjulet bara för sitt höga nöjes skull, vaknade jag inte förrän 08.45.
Det blev väldigt abrupt allting därefter. Jag klädde på mig och tvättade en maskin tvätt i stort sett samtidigt och kastade mig strax efter 9 på cykeln och susade iväg. Ungefär halva sträckan susade jag, sedan ändrades förutsättningarna. Precis efter halva vägen började bakhjulet säga "padunk" för varje varv det rullade och det gick både trögt och var obekvämt att cykla. Närmare studier visade att jag inte hade någon luft kvar i däcket.
Eftersom riktningen mot vårdcentralen redan var utstakad fortsatte jag dit, gåendes med cykeln i ett ondsint grepp, blev vaccinerad utan att behöva köa och begav mig hemåt igen, fortfarande släpandes på cykeln.
På vägen passerade jag en bilmack och det slog mig att jag kunde fylla på luft i det tomma däcket och på så sätt i bästa fall kunna cykla åtminstone en bit hem, innan denna luft hade försvunnit och lämnat mig i "padunkets" våld igen. Sagt och gjort, jag skred till verket. När jag fyllde på luft såg jag att det liksom bubblade ut lite väta ur sidan på hjulet.
- Aha, tänkte jag, här har vi hålet.
Har man sett en sak en gång, vill man se om man kan se samma sak en gång till för att vara helt säker och för att kunna dra rätt slutsats. Jag ville därför blåsa in ytterligare lite luft i däcket, för att se om det skulle bubbla en gång till. Bara för att vara bergis på problemet, liksom. Jag tänkte dock inte på att däcket redan blivit fyllt vid första försöket. När jag försökte få in ännu mer luft, blev det överfyllt. Detta nöjde hjulet sig inte stillatigande med, hela härligheten valde i stället att explodera.
Det blev en smäll motsvarande ett välriktat skott med en Magnumrevolver och en farbror som stillsamt tankade sin bil på söndagsmorgonen hoppade en halv meter, tappade pumphandtaget och jag såg hur han tittade över sin rätt ansenliga hydda en lång stund för att avgöra om han var träffad någonstans och om det verkade vara en dödande träff.
Min cykel välte av smällen och både själva däcket och innerslangen lämnade fälgen. En jävla smäll, helt enkelt, för att citera Sickan.
Med andra ord fick jag gå hem också. Nu släpandes på en ännu motsträvigare cykel där däck och slang bildade en tjurig eftertropp.
Och det enda direkt roliga som inträffade på denna söndagsutflykt var att jag såg en velouroverall i lila, direktimporterad från 70-talet och påklädd en rundnätt kvinna i min ålder på vårdcentralen. Det kanske är på väg att bli modernt igen, med mysoveraller?
Hoppas, hoppas, hoppas...
lördag 28 november 2009
Saker att göra innan jag dör
När jag var liten hade jag en massa vilda planer för det fortsatta livet, saker jag lovade mig själv att jag skulle göra när jag "blev stor".
Bland annat skulle jag göra sockerkakssmet och äta upp hela smeten själv, det första jag gjorde när jag blev stor. Smeten var på något sätt alltid godare än den färdiga produkten och det lilla man fick slicka upp när mormor var klar med att fylla kakformarna, tillfredsställde på intet sätt det rara barnets smetbehov. Min mormor var väldigt duktig med slickepotten och det fanns alldeles för lite smet kvar när hon var klar.
Dessutom skulle jag bara gå omkring i bekväma kläder när jag blev stor, typ mysbrallor med gummiband i midjan, plyschtröjor och annat slappt och trevligt. Jag fullkomligt avskydde att dra på mig tjocka strumpbyxor, stickiga, rutiga kjolar och blusar som var kalla och stela och dessutom genast började skava när de kom i kontakt med kroppen. 70-talets velourmode passade mig mycket bättre, ansåg jag.
Numera är jag stor så det räcker och därför pratar jag idag om saker jag skall göra innan jag dör. Eller åtminstone medan jag fortfarande kan genomföra dem och minnas upplevelsen minst en halvtimme efteråt.
En sådan sak är att flyga luftballong. Det skulle jag gärna göra en solig och varm augustikväll, dricka champagne efter landning och sedan bli hämtad av någon ute i den havreåker där korgen har landat, för jag har förstått att det inte funkar att be om att få bli avsläppt på gräsmattan hemma.
Jag vill också gärna flyga helikopter. Inte en militärhelikopter där man sitter som boskap längs fönsterlösa helikoptersidor, nej, jag vill sitta längst fram där man ser bra och kanske skulle jag vilja styra lite också...
Det hade också varit trevligt att få åka på safari i Tanzania eller varsomhelst i Afrika. Kanske leva ute i buschen som Karen Blixen och gå omkring med tropikhatt och ett jaktgevär vart jag än skall. Och går inte det, så vill jag gå pilgrimsleden ned till Spanien (i lagom etapper med upphämtning efter varje promenad, transport till fint hotell och med någon som tar hand om mitt bagage mellan hotellflyttarna). Alternativt inkaleden i Sydamerika. Men där vill jag ha en livvakt också, medan jag går. Några stycken, förresten.
Lite kul hade det varit att bo i en spansk lägenhet med havsutsikt och sitta på balkongen och skriva bestsellers hela dagen, medan havet slår mot stranden och jag kan studera min make Mark Harmon eller Kevin Costner när han putsar på båten som ligger förtöjd strax nedanför lägenheten. Båt och båt, förresten, den ser mer ut som färjorna som gick mellan Limhamn-Dragör förr i tiden, men vi vill inte skryta, så vi kallar den skämtsamt för jollen. Det är också något jag skulle vilja göra.
Dessvärre är det så att jag inte direkt är i närheten av genomförandefasen för någon av dessa saker jag vill göra innan jag dör. Sådant kan stundtals få mig att känna mig lite nedstämd och modstulen.
Men då brukar jag trösta mig med att dra på mig mjukisoverallen och veva ihop en sockerkakssmet. Det funkar alltid...
Bland annat skulle jag göra sockerkakssmet och äta upp hela smeten själv, det första jag gjorde när jag blev stor. Smeten var på något sätt alltid godare än den färdiga produkten och det lilla man fick slicka upp när mormor var klar med att fylla kakformarna, tillfredsställde på intet sätt det rara barnets smetbehov. Min mormor var väldigt duktig med slickepotten och det fanns alldeles för lite smet kvar när hon var klar.
Dessutom skulle jag bara gå omkring i bekväma kläder när jag blev stor, typ mysbrallor med gummiband i midjan, plyschtröjor och annat slappt och trevligt. Jag fullkomligt avskydde att dra på mig tjocka strumpbyxor, stickiga, rutiga kjolar och blusar som var kalla och stela och dessutom genast började skava när de kom i kontakt med kroppen. 70-talets velourmode passade mig mycket bättre, ansåg jag.
Numera är jag stor så det räcker och därför pratar jag idag om saker jag skall göra innan jag dör. Eller åtminstone medan jag fortfarande kan genomföra dem och minnas upplevelsen minst en halvtimme efteråt.
En sådan sak är att flyga luftballong. Det skulle jag gärna göra en solig och varm augustikväll, dricka champagne efter landning och sedan bli hämtad av någon ute i den havreåker där korgen har landat, för jag har förstått att det inte funkar att be om att få bli avsläppt på gräsmattan hemma.
Jag vill också gärna flyga helikopter. Inte en militärhelikopter där man sitter som boskap längs fönsterlösa helikoptersidor, nej, jag vill sitta längst fram där man ser bra och kanske skulle jag vilja styra lite också...
Det hade också varit trevligt att få åka på safari i Tanzania eller varsomhelst i Afrika. Kanske leva ute i buschen som Karen Blixen och gå omkring med tropikhatt och ett jaktgevär vart jag än skall. Och går inte det, så vill jag gå pilgrimsleden ned till Spanien (i lagom etapper med upphämtning efter varje promenad, transport till fint hotell och med någon som tar hand om mitt bagage mellan hotellflyttarna). Alternativt inkaleden i Sydamerika. Men där vill jag ha en livvakt också, medan jag går. Några stycken, förresten.
Lite kul hade det varit att bo i en spansk lägenhet med havsutsikt och sitta på balkongen och skriva bestsellers hela dagen, medan havet slår mot stranden och jag kan studera min make Mark Harmon eller Kevin Costner när han putsar på båten som ligger förtöjd strax nedanför lägenheten. Båt och båt, förresten, den ser mer ut som färjorna som gick mellan Limhamn-Dragör förr i tiden, men vi vill inte skryta, så vi kallar den skämtsamt för jollen. Det är också något jag skulle vilja göra.
Dessvärre är det så att jag inte direkt är i närheten av genomförandefasen för någon av dessa saker jag vill göra innan jag dör. Sådant kan stundtals få mig att känna mig lite nedstämd och modstulen.
Men då brukar jag trösta mig med att dra på mig mjukisoverallen och veva ihop en sockerkakssmet. Det funkar alltid...
fredag 27 november 2009
Chokladtomte
I början av maj fick mina barn varsin chokladtomte av en släkting. Dessa skulle de egentligen fått i julklapp förliden jul, men av olika anledningar glömdes tomtarna bort vid det tillfället. I samband med dotterns konfirmation överlämnades de emellertid och förpassades omgående till kylskåpets nedre del.
Där har de legat sedan dess.
Jag har således skyfflat omkring med dessa tomtar när jag skulle få plats med midsommarens sillinläggningar, de låg ett tag tillsammans med morötterna, de har stiftat intim kontakt med lingonburkar och gurkburkar och vid något tillfälle råkade det komma lite senap på en av tomtarna. Detta har de tåligt genomlidit utan att ens rynka på ett av sina buskiga chokladögonbryn. Tomtar är ett milt och uthålligt släkte.
Någonstans på vägen fram har jag förstått att barnen inte vill ha dessa tomtar. Initialt antagligen för att det kändes konstigt att sitta i solstolen och äta chokladtomte men nu förmodligen för att de har fastställt att bästföredatumet sedan länge har passerats.
Igår, när jag för minst hundrade gången flyttade tomtarna för att nå fram till majonnäsburken som råkade ligga bakom dem, bestämde jag mig för att något borde göras för att ändra tomtarnas öde. Det är snart jul igen, det vimlar redan av nya, färska och spänstiga chokladtomtar och jag ansåg på goda grunder att om jag smakade lite på en tomte skulle ingen bli arg. Tvärtom. Snarare skulle en tomte falla från något av barnens hjärta.
Jag tog med mig tomten framför teven och tuggade lite på den när jag omväxlande tittade på Generation fett, plippade på datorn och läste tidningen.
Den var inte god. På vissa ställen var den vit, på andra grå. På väldigt få ställen såg chokladtomten ut som om den var gjord av choklad.
Jag kunde också konstatera att någon gång under året måste tomten ha legat väldigt nära löken.
Hur som helst så lyckades jag få i mig hela tomten, begriper inte hur det gick till. Jag tyckte verkligen inte om den, men efter att i många år ha ätit upp barnens ratade rester och uppskattat de tillfällen där någon av dem inte först tuggat lite på produkten innan den ratades, så har man vant smaklökarna vid att tåligt uthärda både det ena och det andra.
Nu har jag bara en tomte kvar. Den bör kunna slinka ned, den också. Blir lök- och kålsmaken för stark får jag kanske ha en konjak ståendes att skölja munnen med. Det bedövar nog lite. För choklad är ju ändå choklad...
Där har de legat sedan dess.
Jag har således skyfflat omkring med dessa tomtar när jag skulle få plats med midsommarens sillinläggningar, de låg ett tag tillsammans med morötterna, de har stiftat intim kontakt med lingonburkar och gurkburkar och vid något tillfälle råkade det komma lite senap på en av tomtarna. Detta har de tåligt genomlidit utan att ens rynka på ett av sina buskiga chokladögonbryn. Tomtar är ett milt och uthålligt släkte.
Någonstans på vägen fram har jag förstått att barnen inte vill ha dessa tomtar. Initialt antagligen för att det kändes konstigt att sitta i solstolen och äta chokladtomte men nu förmodligen för att de har fastställt att bästföredatumet sedan länge har passerats.
Igår, när jag för minst hundrade gången flyttade tomtarna för att nå fram till majonnäsburken som råkade ligga bakom dem, bestämde jag mig för att något borde göras för att ändra tomtarnas öde. Det är snart jul igen, det vimlar redan av nya, färska och spänstiga chokladtomtar och jag ansåg på goda grunder att om jag smakade lite på en tomte skulle ingen bli arg. Tvärtom. Snarare skulle en tomte falla från något av barnens hjärta.
Jag tog med mig tomten framför teven och tuggade lite på den när jag omväxlande tittade på Generation fett, plippade på datorn och läste tidningen.
Den var inte god. På vissa ställen var den vit, på andra grå. På väldigt få ställen såg chokladtomten ut som om den var gjord av choklad.
Jag kunde också konstatera att någon gång under året måste tomten ha legat väldigt nära löken.
Hur som helst så lyckades jag få i mig hela tomten, begriper inte hur det gick till. Jag tyckte verkligen inte om den, men efter att i många år ha ätit upp barnens ratade rester och uppskattat de tillfällen där någon av dem inte först tuggat lite på produkten innan den ratades, så har man vant smaklökarna vid att tåligt uthärda både det ena och det andra.
Nu har jag bara en tomte kvar. Den bör kunna slinka ned, den också. Blir lök- och kålsmaken för stark får jag kanske ha en konjak ståendes att skölja munnen med. Det bedövar nog lite. För choklad är ju ändå choklad...
torsdag 26 november 2009
Ospännande
Jag beklagade mig igår på Facebook över att det aldrig händer något spännande privat.
På jobbet är det spännande hela tiden. FÖR spännande, stundtals, så att man nästan blir rädd eller åtminstone rejält orolig mellan varven. Men det är på jobbet, det. Dessutom vänjer man sig vid att ha det spännande på jobbet och att det i perioder är så mycket att göra att man inte kommer hem och äter middag på vanligt sätt utan sitter i sängen med en frysburk mikrad mat och en gaffel klockan kvart i tio på kvällen. Efter några dagar är det fullt normalt och kommer man, som jag faktiskt gjorde i måndags, hem vid 17-tiden så blir man alldeles vilsen. Vad gör man hemma så tidigt på dagen? Jag mindes inte.
Tisdag och onsdag har jag jobbat sent igen, så allt har normaliserats, men den akut spännande och oroande fasen är över och då vaknar genast behovet av spänning privat.
Varför händer det inget?
Jag skulle t ex vilja att någon ringde och erbjöd mig ett jättespännande jobb. Gärna på UD, som säkerhetschef på Fritidsresor (eller Ving, det kan funka, det också) eller som sakkunnig kommunsäkerhetsexpert på regeringskansliet. Det hade varit spännande.
Går inte det, skulle jag vilja vinna något helt oväntat. En resa så långt bort som möjligt för mig och barnen hade funkat. Eller en Volvo XC90. Eller varför inte många miljoner? Med tanke på att jag inte spelar så är jag inte helt insnöad på just vinst. Det går lika bra med ett arv.
Det hade varit väldigt trevligt om någon skickade mig en bukett med tusen rosor till jobbet, bedyrade mig sin innerliga och långvariga kärlek och dessutom visade sig vara Mark Harmon, George Clooney, Harrison Ford eller åtminstone Shrek, för han är rätt mycket man, han också även om han är grön. (Men kunde Michael Jackson bli vit så kan säkert Shrek det också, med rätt behandling.)
Eller att bokförlagen plötsligt börjar slåss om att få ge ut mina böcker, ge mig förskott på 10 stycken och låter mig bli stenrik på att skriva. Vi pratar godmorgontevesoffor och Hänt i Veckan och premiärer och sånt.
Inget åt det hållet händer.
Återstår att drömma och det går inte så bra det heller. I natt tänkte jag drömma något om riddare i vita XC 90:s eller om mig och Humphrey Bogart på spännande uppdrag i Casablanca, men det blev fel. Det blev nästan så, men inte fullt ut.
Jag drömde att jag skulle starta en litteraturcirkel med mina väninnor. Vi skulle fokusera på spännande böcker, förvisso, men ändå...
Jag lyckas således inte ens DRÖMMA spännande...
På jobbet är det spännande hela tiden. FÖR spännande, stundtals, så att man nästan blir rädd eller åtminstone rejält orolig mellan varven. Men det är på jobbet, det. Dessutom vänjer man sig vid att ha det spännande på jobbet och att det i perioder är så mycket att göra att man inte kommer hem och äter middag på vanligt sätt utan sitter i sängen med en frysburk mikrad mat och en gaffel klockan kvart i tio på kvällen. Efter några dagar är det fullt normalt och kommer man, som jag faktiskt gjorde i måndags, hem vid 17-tiden så blir man alldeles vilsen. Vad gör man hemma så tidigt på dagen? Jag mindes inte.
Tisdag och onsdag har jag jobbat sent igen, så allt har normaliserats, men den akut spännande och oroande fasen är över och då vaknar genast behovet av spänning privat.
Varför händer det inget?
Jag skulle t ex vilja att någon ringde och erbjöd mig ett jättespännande jobb. Gärna på UD, som säkerhetschef på Fritidsresor (eller Ving, det kan funka, det också) eller som sakkunnig kommunsäkerhetsexpert på regeringskansliet. Det hade varit spännande.
Går inte det, skulle jag vilja vinna något helt oväntat. En resa så långt bort som möjligt för mig och barnen hade funkat. Eller en Volvo XC90. Eller varför inte många miljoner? Med tanke på att jag inte spelar så är jag inte helt insnöad på just vinst. Det går lika bra med ett arv.
Det hade varit väldigt trevligt om någon skickade mig en bukett med tusen rosor till jobbet, bedyrade mig sin innerliga och långvariga kärlek och dessutom visade sig vara Mark Harmon, George Clooney, Harrison Ford eller åtminstone Shrek, för han är rätt mycket man, han också även om han är grön. (Men kunde Michael Jackson bli vit så kan säkert Shrek det också, med rätt behandling.)
Eller att bokförlagen plötsligt börjar slåss om att få ge ut mina böcker, ge mig förskott på 10 stycken och låter mig bli stenrik på att skriva. Vi pratar godmorgontevesoffor och Hänt i Veckan och premiärer och sånt.
Inget åt det hållet händer.
Återstår att drömma och det går inte så bra det heller. I natt tänkte jag drömma något om riddare i vita XC 90:s eller om mig och Humphrey Bogart på spännande uppdrag i Casablanca, men det blev fel. Det blev nästan så, men inte fullt ut.
Jag drömde att jag skulle starta en litteraturcirkel med mina väninnor. Vi skulle fokusera på spännande böcker, förvisso, men ändå...
Jag lyckas således inte ens DRÖMMA spännande...
onsdag 25 november 2009
Från juraperioden
Om man tänker tillbaka på sin egen uppväxt och, ännu värre, börjar PRATA om den med någon född på 90-talet, så tittar de på en ungefär som om man kommer från Mars. Eller som om man har åkt med en tidsmaskin direkt från jura-perioden. Min födelse verkar ha inträffat ungefär samtidigt som man kom på hjulet och elden. Hade jag med övertygelse påstått att det var jag som kom på dessa ting, så är jag inte övertygad om att jag hade blivit ifrågasatt.
Sånt gör en både glad och beklämd, fast av olika anledningar.
Jag samtalade igår med en manlig kamrat till min 15-åriga dotter. Han berättade stolt om sin nya, blåa mössa och detta i synnerligen offentliga sammanhang. På intet sätt försökte han dölja att han stundtals använder mössa. Sådant kan rubba en 60-talist i sina grundvalar. Detta hade ALDRIG hänt när jag var 15 och jag kunde konstatera att här hade vi ett exempel på en rejäl skillnad jämfört med dåtid.
När jag växte upp, strax efter istiden, var det absolut omöjligt att bära mössa. Endast töntar och gamla tanter skylde skulten och faktum var att nog alla de som inte ingick i dessa två kategorier hellre dog än drog på sig dylik tingest.
Att vika ned sig så pass att man klädde sig så att man inte frös, och hade vantar, mössa och halsduk, var nämligen tecken på stor mesighet. Helst skulle man dessutom gå med den midjekorta täckjackan öppen, även i snöstorm och vid så stark kyla att talgoxarna och rådjuren dog som flugor och man fick kliva över dem när man skulle ned till stan. Själv höll jag på att frysa ihjäl vid flera tillfällen, bara på vägen mellan bostaden och skolan. I princip frös jag varje vinter mellan sjätte klass och tills jag tog studenten.
Det var dessutom absolut förbjudet att på något sätt omhulda fötterna med fodrade skor. Så lite sko som möjligt skulle man ha på sig. Riktigt tufft var det dessutom att ha kängor som man inte snörde utan som fick vara öppna med plösen hängande utanför. Det var snö i skorna för hela slanten och på den tiden fanns det faktiskt snö i Blekinge. Således hade jag snö i skorna, och blöta, kalla fötter i princip från oktober till april. Att jag fortfarande kan gå är ett herrans under.
Men det är andra tider nu. Jag vet lärare som har stora problem med att få ungarna att TA AV SIG mössan. Även på skolavslutningen inför sommarlovet.
Jag kanske kommer från juraperioden, iallafall.
Sånt gör en både glad och beklämd, fast av olika anledningar.
Jag samtalade igår med en manlig kamrat till min 15-åriga dotter. Han berättade stolt om sin nya, blåa mössa och detta i synnerligen offentliga sammanhang. På intet sätt försökte han dölja att han stundtals använder mössa. Sådant kan rubba en 60-talist i sina grundvalar. Detta hade ALDRIG hänt när jag var 15 och jag kunde konstatera att här hade vi ett exempel på en rejäl skillnad jämfört med dåtid.
När jag växte upp, strax efter istiden, var det absolut omöjligt att bära mössa. Endast töntar och gamla tanter skylde skulten och faktum var att nog alla de som inte ingick i dessa två kategorier hellre dog än drog på sig dylik tingest.
Att vika ned sig så pass att man klädde sig så att man inte frös, och hade vantar, mössa och halsduk, var nämligen tecken på stor mesighet. Helst skulle man dessutom gå med den midjekorta täckjackan öppen, även i snöstorm och vid så stark kyla att talgoxarna och rådjuren dog som flugor och man fick kliva över dem när man skulle ned till stan. Själv höll jag på att frysa ihjäl vid flera tillfällen, bara på vägen mellan bostaden och skolan. I princip frös jag varje vinter mellan sjätte klass och tills jag tog studenten.
Det var dessutom absolut förbjudet att på något sätt omhulda fötterna med fodrade skor. Så lite sko som möjligt skulle man ha på sig. Riktigt tufft var det dessutom att ha kängor som man inte snörde utan som fick vara öppna med plösen hängande utanför. Det var snö i skorna för hela slanten och på den tiden fanns det faktiskt snö i Blekinge. Således hade jag snö i skorna, och blöta, kalla fötter i princip från oktober till april. Att jag fortfarande kan gå är ett herrans under.
Men det är andra tider nu. Jag vet lärare som har stora problem med att få ungarna att TA AV SIG mössan. Även på skolavslutningen inför sommarlovet.
Jag kanske kommer från juraperioden, iallafall.
tisdag 24 november 2009
Min blodgivarkarriär
Jag har jobbat med samhällelig säkerhet i många år och för några år sedan kände jag att jag var redo att lyfta mitt ansvar för resten av mänskligheten till en högre nivå. Jag skulle, trots stort obehag, bli blodgivare. Dessutom såg jag fram emot att få snygga t-shirts och muggar och mackor och juice också, så helt osjälvisk var jag inte, det skall medges. Men längst inne ville jag inte. Jag tycker helt enkelt inte om att det sticks nålar i min kropp. Om jag inte gör det själv, iallafall.
Vid det aktuella tillfället hade sjukvården en drive där man värvade nya blodgivare och oss som ansågs brinna lite extra för våra medmänniskor (jag arbetade inom räddningstjänsten på den tiden) uppvaktade man extra intensivt. Jag föll till föga och bestämde mig för att bli en vardagshjälte. Men jag ville inte gå dit själv. Skulle jag kliva in i blodbussen utanför stationen så skulle jag ha sällskap, annars fick det vara.
Nu började därför en ny drive, lite mer tydlig och mindre finkänslig än den som sjukvården bedrev. Jag krävde och ryade långa stunder inne hos mina arbetskamrater för att få med mig någon att hålla i handen och när det inte hjälpte övergick jag till smicker varvat med hot. Inget av detta gav något resultat. Några var redan blodgivare och tänkte inte gå en extra gång bara för min skull. Andra kunde tänka sig att bli blodgivare, men tjänsten lade hinder i vägen och de hade inte möjlighet att ledsaga mig den aktuella dagen eftersom de hade annat för sig.
Återstod den sista taktiken, den som bygger på skuld och plikt varvat med arbetsgivaransvaret. Den sparade jag till sist för den kunde jag bara använda på en person: Chefen. Det var hans skyldighet att följa med mig, för världens bästa och för mitt bästa och ville han verkligen riskera att jag svimmade och kanske ramlade ur bussen och slog mig så att jag inte kunde jobba på långliga tider? Ville han det, va?!
Det ville han inte.
Däremot ville han inte själv bli blodgivare, men han kunde uppoffra sig att följa med och fånga upp, det kunde han. Vi gick iväg.
När jag kom upp i bussen fick jag först sitta och fylla i en hälsodeklaration. Medan jag gjorde det kunde jag titta på alla saker man kunde välja mellan som ersättning för besväret. Det var väldigt intressant, det fanns mycket jag ville ha och jag kände att det skulle bli svårt att välja. Sedan blev jag intervjuad om mina sjukdomar, tatueringar, hål i öronen och annat av intresse i ärendet. När jag klarat alla tester blev det så äntligen dags för blodtömning. Jag satte mig en stol (med tipp- och fallskydd), blundade och knöt nävarna eftersom det på något sätt skulle göra allt bättre. Åtminstone för syrrorna som skulle sticka mig.
Sköterskan klämde och stack. Drog ut och stack igen. Grävde runt. Suckade. Drog ut och klämde. Bytte arm. Klämde. Stack. Beklagade sig högljutt. Drog ut och klämde. Stack. Jag började vid det här laget bli både vit, grå och grön i ansiktet, änglarna sjöng trestämmigt, klockor klämtade och vid ett tillfälle såg jag Gud. Något blod släppte jag emellertid inte ifrån mig.
Till slut, efter att sköterskan konsulterat två andra sköterskor fick jag domen. Jag skulle inte kunna bli blodgivare. Alla andra människor har ådror som sugrör. Mina var som grässtrån. Golfbanegrässtrån, inte sånt gräs som finns i hästhagarna. När de stack in nålarna i mina ådror gick ådrorna sönder på alla håll, vilket berodde på att nålarna var många gånger större än mina ådror. Detta hade jag inga som helst problem att tro på med tanke på att mina armveck redan var blåsvarta.
Jag fick sitta en stund och hämta mig. När det vit-grå-gröna hade börjat få en ton av rosa kunde jag lämna min plats och vackla ut mot brandstationen. Jag nästan föll från bussen, precis som jag befarat, men min chef stod påpassligt där och tog emot och jag ramlade rakt in i en svart t-shirt samtidigt som han smulade ned mig i håret eftersom han tuggade på en bulle.
Man hade stuckit honom av bara farten och han hade märkligt nog godkänts rakt av. Han som inte ens ville. Nu hade han långtidskontrakt som blodgivare, var ägare av en snygg t-shirt och hade fått juice och en god bulle när han gick. Jag fick ingenting.
Livet är inte rättvist.
Vid det aktuella tillfället hade sjukvården en drive där man värvade nya blodgivare och oss som ansågs brinna lite extra för våra medmänniskor (jag arbetade inom räddningstjänsten på den tiden) uppvaktade man extra intensivt. Jag föll till föga och bestämde mig för att bli en vardagshjälte. Men jag ville inte gå dit själv. Skulle jag kliva in i blodbussen utanför stationen så skulle jag ha sällskap, annars fick det vara.
Nu började därför en ny drive, lite mer tydlig och mindre finkänslig än den som sjukvården bedrev. Jag krävde och ryade långa stunder inne hos mina arbetskamrater för att få med mig någon att hålla i handen och när det inte hjälpte övergick jag till smicker varvat med hot. Inget av detta gav något resultat. Några var redan blodgivare och tänkte inte gå en extra gång bara för min skull. Andra kunde tänka sig att bli blodgivare, men tjänsten lade hinder i vägen och de hade inte möjlighet att ledsaga mig den aktuella dagen eftersom de hade annat för sig.
Återstod den sista taktiken, den som bygger på skuld och plikt varvat med arbetsgivaransvaret. Den sparade jag till sist för den kunde jag bara använda på en person: Chefen. Det var hans skyldighet att följa med mig, för världens bästa och för mitt bästa och ville han verkligen riskera att jag svimmade och kanske ramlade ur bussen och slog mig så att jag inte kunde jobba på långliga tider? Ville han det, va?!
Det ville han inte.
Däremot ville han inte själv bli blodgivare, men han kunde uppoffra sig att följa med och fånga upp, det kunde han. Vi gick iväg.
När jag kom upp i bussen fick jag först sitta och fylla i en hälsodeklaration. Medan jag gjorde det kunde jag titta på alla saker man kunde välja mellan som ersättning för besväret. Det var väldigt intressant, det fanns mycket jag ville ha och jag kände att det skulle bli svårt att välja. Sedan blev jag intervjuad om mina sjukdomar, tatueringar, hål i öronen och annat av intresse i ärendet. När jag klarat alla tester blev det så äntligen dags för blodtömning. Jag satte mig en stol (med tipp- och fallskydd), blundade och knöt nävarna eftersom det på något sätt skulle göra allt bättre. Åtminstone för syrrorna som skulle sticka mig.
Sköterskan klämde och stack. Drog ut och stack igen. Grävde runt. Suckade. Drog ut och klämde. Bytte arm. Klämde. Stack. Beklagade sig högljutt. Drog ut och klämde. Stack. Jag började vid det här laget bli både vit, grå och grön i ansiktet, änglarna sjöng trestämmigt, klockor klämtade och vid ett tillfälle såg jag Gud. Något blod släppte jag emellertid inte ifrån mig.
Till slut, efter att sköterskan konsulterat två andra sköterskor fick jag domen. Jag skulle inte kunna bli blodgivare. Alla andra människor har ådror som sugrör. Mina var som grässtrån. Golfbanegrässtrån, inte sånt gräs som finns i hästhagarna. När de stack in nålarna i mina ådror gick ådrorna sönder på alla håll, vilket berodde på att nålarna var många gånger större än mina ådror. Detta hade jag inga som helst problem att tro på med tanke på att mina armveck redan var blåsvarta.
Jag fick sitta en stund och hämta mig. När det vit-grå-gröna hade börjat få en ton av rosa kunde jag lämna min plats och vackla ut mot brandstationen. Jag nästan föll från bussen, precis som jag befarat, men min chef stod påpassligt där och tog emot och jag ramlade rakt in i en svart t-shirt samtidigt som han smulade ned mig i håret eftersom han tuggade på en bulle.
Man hade stuckit honom av bara farten och han hade märkligt nog godkänts rakt av. Han som inte ens ville. Nu hade han långtidskontrakt som blodgivare, var ägare av en snygg t-shirt och hade fått juice och en god bulle när han gick. Jag fick ingenting.
Livet är inte rättvist.
måndag 23 november 2009
En effekt av klimatförändringarna?
Jag tror inte att jag kommer att kasta in handduken, ställa in tofflorna eller hoppa på det sista tåget på vanligt sätt, som andra människor gör. Det vill säga dö av ålder, olycka eller sjukdom. Jag tror att jag kommer att torka bort och liksom damma iväg bara, rätt som det är.
Åtminstone är jag på väldigt god väg.
De senaste åren när jag varit utomlands på semester, ser jag ut som foto taget på långt håll av en reptil de närmaste veckorna efter hemkomsten. Jag fjällar och är torr intill självsprickning. Det formligen dammar om mig och jag får akta mig för att röra mig för häftigt om jag råkar bära ärmlösa plagg eller vara barbent. Då ser det ut som om jag bor i en sån där miniatyrvärld som det snöar i när man vänder den upp och ned och sikten blir förödande dålig. Något flaxande med armarna vid bilkörning är med andra ord inte att tänka på om jag inte vill ge passagerarna en uppfattning om Skåne i februari där snön företrädesvis yr horisontellt i synfältet.
Från september till maj är jag torr i ansiktet. Varje år sedan flera år tillbaka. Det börjar mellan ögonen och drar sig successivt uppåt tills jag är torr både i pannan och i hårfästet. Det jag inte vet om salvor och dekokter är inte värt att veta. Den enklaste kunskapen om dessa medel är att de inte hjälper. Annat än högst tillfälligt. Efter en tids användande vänder de sig emot en och går till angrepp och då blir allt etter värre.
Innevarande höst har jag fått ett nytt problem. Nu är det läpparna som tackat för sig och börjat krackelera. Skillnaden mellan min mun och ett månlandskap är obefintlig. På inget av ställena går det att uppmäta någon fuktighet. Jag och Idomintuben är sällan långt ifrån varandra, åtminstone inte utanför arbetstid. Hemma kan jag gå omkring och se ut som clownen Coco hur mycket som helst. Under förutsättning att barnen inte väntar besök, för då måste jag gnida av salvan.
Frågan är nu om detta har med min ringa ålder att göra, 44 på det 45:e? Eller kan det möjligen vara en effekt av klimatförändringarna?
Jag tror starkt på att det har med klimatförändringarna att göra.
Åtminstone är jag på väldigt god väg.
De senaste åren när jag varit utomlands på semester, ser jag ut som foto taget på långt håll av en reptil de närmaste veckorna efter hemkomsten. Jag fjällar och är torr intill självsprickning. Det formligen dammar om mig och jag får akta mig för att röra mig för häftigt om jag råkar bära ärmlösa plagg eller vara barbent. Då ser det ut som om jag bor i en sån där miniatyrvärld som det snöar i när man vänder den upp och ned och sikten blir förödande dålig. Något flaxande med armarna vid bilkörning är med andra ord inte att tänka på om jag inte vill ge passagerarna en uppfattning om Skåne i februari där snön företrädesvis yr horisontellt i synfältet.
Från september till maj är jag torr i ansiktet. Varje år sedan flera år tillbaka. Det börjar mellan ögonen och drar sig successivt uppåt tills jag är torr både i pannan och i hårfästet. Det jag inte vet om salvor och dekokter är inte värt att veta. Den enklaste kunskapen om dessa medel är att de inte hjälper. Annat än högst tillfälligt. Efter en tids användande vänder de sig emot en och går till angrepp och då blir allt etter värre.
Innevarande höst har jag fått ett nytt problem. Nu är det läpparna som tackat för sig och börjat krackelera. Skillnaden mellan min mun och ett månlandskap är obefintlig. På inget av ställena går det att uppmäta någon fuktighet. Jag och Idomintuben är sällan långt ifrån varandra, åtminstone inte utanför arbetstid. Hemma kan jag gå omkring och se ut som clownen Coco hur mycket som helst. Under förutsättning att barnen inte väntar besök, för då måste jag gnida av salvan.
Frågan är nu om detta har med min ringa ålder att göra, 44 på det 45:e? Eller kan det möjligen vara en effekt av klimatförändringarna?
Jag tror starkt på att det har med klimatförändringarna att göra.
söndag 22 november 2009
Energihushållning
När jag var liten läste jag med glädje och stort intresse böcker som "De skeppsbrutnas ö" och "Robinson Cruse" och andra i samma genre. Det fängslade mig hur människor, t.o.m. barn, kunde överleva på en öde ö utan någonting annat med sig än sina förmågor. Om det var någon av dessa böcker eller om det möjligen var "Greven av Monte Cristo" eller "Papillon" som lärde mig att om det rådde brist på mat så skulle man hushålla med sin energi, det vet jag inte, men någonstans lärde jag mig det.
Mina barn har såvitt jag vet inte studerat dessa böcker men jag överväger att tro att viss kunskap ärvs via DNA-et. Båda känner nämligen till detta faktum och lever efter tesen som vore den livets rättesnöre nummer 1. Här slösas definitivt inte med någon energi i onödan. Trots att det inte direkt råder någon brist på mat i mitt hushåll. Men kanske ligger deras kunskap så djupt att den inte har med någon reell situation att göra. Det är bara en instinkt.
Några exempel:
Igår stod ett köksskåp öppet ganska länge. Jag såg det och irriterade mig men väntade tålmodigt på att den som öppnat skåpet också skulle stänga det. Så skedde icke och till slut kastade jag mig på skåpet med ett rytande och försökte smälla igen dörren. Det var då det visade sig att några skålar stod för långt fram i skåpet med påföljd att dörren inte gick att få igen. Om man emellertid flyttade dessa skålar cirka 1 cm, gick dörren alldeles utmärkt att stänga. Jag gjorde så och ordningen var återställd.
Därefter tog utredningsfasen vid, vem hade orsakat detta? Det var dottern. Hon hade inte sett att dörren inte gick igen. - Hallå, hur skall man kunna lägga märke till alla såna detaljer? Vad tror du om mig egentligen?
Nej, just det.
Idag hittade jag en strumpa på golvet i hallen. Mitt på mattan låg den och dessutom alldeles ensam. Kompisen hade förmodligen hamnat där han skulle, i tvättkorgen, men vår ensamme vän hade tappats och blivit kvar.
Jag påpekade detta högt.
En stund senare var strumpan borta. Den låg då på skänken som även den står i hallen.
Jag påpekade detta högt.
Jag påpekade detta högt.
Jag tog i från tårna och påpekade detta högt. Strumpan försvann ned i tvättkorgen.
Efter att jag duschat imorse öppnade jag badrumsfönstret för att vädra ut vattenångorna. Någon hade behövt uppsöka stället efter mig, innan jag stängt fönstret, och själv vidtagit denna säkerhetsåtgärd. Till hälften. Endast en fönsterhake var tillsluten. Den andra hängde fortfarande fritt. Om man stänger ett fönster, varför använder man då bara en fönsterhake? Vad är det som driver en att lämna den andra oknäppt? Jag fattar inte sånt.
Förundersökningen för detta brott pågår fortfarande. Gärningsmannen är inte identifierad.
Så här är det ständigt. Saker görs nästan (som jag skrivit om tidigare) eller till hälften. I bästa fall. Och efter idogt tjat.
Och jag undrar ibland oroligt hur dessa barns egna hem kommer att se ut i framtiden. Kommer de att äta den frysta maten halvtinad? Skala hälften av potatisen? Tvätta kläderna men inte skölja ur tvättmedlet? Bygga en tom-toarulle-vägg i badrummet hellre än att slänga rullarna i soptunnan? Bara duscha väldigt varmt eller väldigt kallt hellre än att lägga energi på att hitta lagom-varmt-läget?
Det är sådana saker som får mig att se framtiden an med spänning.
Mina barn har såvitt jag vet inte studerat dessa böcker men jag överväger att tro att viss kunskap ärvs via DNA-et. Båda känner nämligen till detta faktum och lever efter tesen som vore den livets rättesnöre nummer 1. Här slösas definitivt inte med någon energi i onödan. Trots att det inte direkt råder någon brist på mat i mitt hushåll. Men kanske ligger deras kunskap så djupt att den inte har med någon reell situation att göra. Det är bara en instinkt.
Några exempel:
Igår stod ett köksskåp öppet ganska länge. Jag såg det och irriterade mig men väntade tålmodigt på att den som öppnat skåpet också skulle stänga det. Så skedde icke och till slut kastade jag mig på skåpet med ett rytande och försökte smälla igen dörren. Det var då det visade sig att några skålar stod för långt fram i skåpet med påföljd att dörren inte gick att få igen. Om man emellertid flyttade dessa skålar cirka 1 cm, gick dörren alldeles utmärkt att stänga. Jag gjorde så och ordningen var återställd.
Därefter tog utredningsfasen vid, vem hade orsakat detta? Det var dottern. Hon hade inte sett att dörren inte gick igen. - Hallå, hur skall man kunna lägga märke till alla såna detaljer? Vad tror du om mig egentligen?
Nej, just det.
Idag hittade jag en strumpa på golvet i hallen. Mitt på mattan låg den och dessutom alldeles ensam. Kompisen hade förmodligen hamnat där han skulle, i tvättkorgen, men vår ensamme vän hade tappats och blivit kvar.
Jag påpekade detta högt.
En stund senare var strumpan borta. Den låg då på skänken som även den står i hallen.
Jag påpekade detta högt.
Jag påpekade detta högt.
Jag tog i från tårna och påpekade detta högt. Strumpan försvann ned i tvättkorgen.
Efter att jag duschat imorse öppnade jag badrumsfönstret för att vädra ut vattenångorna. Någon hade behövt uppsöka stället efter mig, innan jag stängt fönstret, och själv vidtagit denna säkerhetsåtgärd. Till hälften. Endast en fönsterhake var tillsluten. Den andra hängde fortfarande fritt. Om man stänger ett fönster, varför använder man då bara en fönsterhake? Vad är det som driver en att lämna den andra oknäppt? Jag fattar inte sånt.
Förundersökningen för detta brott pågår fortfarande. Gärningsmannen är inte identifierad.
Så här är det ständigt. Saker görs nästan (som jag skrivit om tidigare) eller till hälften. I bästa fall. Och efter idogt tjat.
Och jag undrar ibland oroligt hur dessa barns egna hem kommer att se ut i framtiden. Kommer de att äta den frysta maten halvtinad? Skala hälften av potatisen? Tvätta kläderna men inte skölja ur tvättmedlet? Bygga en tom-toarulle-vägg i badrummet hellre än att slänga rullarna i soptunnan? Bara duscha väldigt varmt eller väldigt kallt hellre än att lägga energi på att hitta lagom-varmt-läget?
Det är sådana saker som får mig att se framtiden an med spänning.
Ljusslingor
Som den alltigenom ordentliga människa jag är, har jag redan idag, en vecka före D-day (första advent) stått och trasslat med ljusslingor för utebruk en lång stund. Det är märkligt att en ljusslinga försedd med 40 små ljus som alla snällt lyser när slingan tas ned och läggs i sin kartong i januari i väntan på nästa jul, visar sig ha en hel radda med trasiga lampor när man plockar upp den året efter. Vad händer bland julsakerna under vår, sommar och höst? Slåss de?
Jag har emellertid lärt mig hur man byter dessa små jävulska lampor som drar ytterligare sex kamrater med sig i fördärvet när de viker ned sig. Jag har även lärt mig att man inte behöver ha exakt samma lampfot när man byter lampa, man kan plocka ut själva glödlampan med en tång och sedan sätta i en annan glödlampa under förutsättning att den passar i fästet. När sju lampor är släckta är det emellertid inte alltigenom enkelt ens med kvinnlig intuition att avgöra VILKEN det är som ställt in tofflorna och lagt sig med koppartråden i vädret. Man får helt enkelt pröva dem en och en, vilket är både tidsödande och riskabelt. Det har hänt att även en hel lampa har gått sönder under mina otåliga fingrar.
Idag hände något nytt. Efter att jag bytt alla lampor som behövde bytas och gått ut och skulle bre ut två slingor i varsin balkonglåda, började slingorna och ljusen att trassla ihop sig med varandra. Sannolikt bara på pin kiv. Jag inledde utredningsarbetet med att milt och omsorgsfullt dela på de lampor som krånglat ihop sig men man tröttnar på allt. Ibland väldigt snabbt. Jag tog istället otåligt tag i varsin ände av slingan och drog. Detta borde göra att slingan skulle trassla upp sig.
Då lossnade en tunn kabel från en av ljusen och började hänga omkring lite hur som helst. Det kände jag inte var riktigt bra. Sätta fast liten tunn kabel i ett ljus har jag aldrig gjort och jag vet inte ens om man skalar sådana kablar eller bara trycker dem på plats.
Jag tryckte den på plats. Man skall inte överarbeta saker och ting.
Visar denna metod att den inte fungerar, får jag ta metod B och börja skala kabeln.
Och funkar inte det heller så köper jag en ny ljusslinga. Det får finnas gränser på hur mycket tid en och samma slinga får ta.
Jag har emellertid lärt mig hur man byter dessa små jävulska lampor som drar ytterligare sex kamrater med sig i fördärvet när de viker ned sig. Jag har även lärt mig att man inte behöver ha exakt samma lampfot när man byter lampa, man kan plocka ut själva glödlampan med en tång och sedan sätta i en annan glödlampa under förutsättning att den passar i fästet. När sju lampor är släckta är det emellertid inte alltigenom enkelt ens med kvinnlig intuition att avgöra VILKEN det är som ställt in tofflorna och lagt sig med koppartråden i vädret. Man får helt enkelt pröva dem en och en, vilket är både tidsödande och riskabelt. Det har hänt att även en hel lampa har gått sönder under mina otåliga fingrar.
Idag hände något nytt. Efter att jag bytt alla lampor som behövde bytas och gått ut och skulle bre ut två slingor i varsin balkonglåda, började slingorna och ljusen att trassla ihop sig med varandra. Sannolikt bara på pin kiv. Jag inledde utredningsarbetet med att milt och omsorgsfullt dela på de lampor som krånglat ihop sig men man tröttnar på allt. Ibland väldigt snabbt. Jag tog istället otåligt tag i varsin ände av slingan och drog. Detta borde göra att slingan skulle trassla upp sig.
Då lossnade en tunn kabel från en av ljusen och började hänga omkring lite hur som helst. Det kände jag inte var riktigt bra. Sätta fast liten tunn kabel i ett ljus har jag aldrig gjort och jag vet inte ens om man skalar sådana kablar eller bara trycker dem på plats.
Jag tryckte den på plats. Man skall inte överarbeta saker och ting.
Visar denna metod att den inte fungerar, får jag ta metod B och börja skala kabeln.
Och funkar inte det heller så köper jag en ny ljusslinga. Det får finnas gränser på hur mycket tid en och samma slinga får ta.
lördag 21 november 2009
Mimmi-statyetten går till...
Igår upptäckte jag ordningens högborg. Vi pratar om en plats där det finns skyltar, bilder, foton och tydliga direktiv för allt man vill veta och göra, och där allt har sina förutbestämda platser. Även besökarna. Jag blev nästan tårögd.
Min bil har under en längre tid omväxlande inte velat låsa dörrarna när jag kört klart, omväxlande inte velat öppna dörrarna när jag känt mig redo att köra igen. Ibland har jag fått uppfattningen att det varit -24 grader utomhus av den digitala termometern att döma, och stundtals har det inte gått att rulla ned fönstren. Allt detta fanns det bot för vilket skulle åtgärdas idag och jag inställde mig på Bilia kl 07.20.
Redan när jag lämnade motorvägen såg jag skylten med "Serviceverkstad" svävande i höstmörkret och jag förstod utan problem att jag förväntades köra ned i garaget under skylten. När man kom in i garaget under bilhallen fanns det överallt både tydliga skyltar och pilar på golvet så att jag och andra skulle förstå att man förväntades köra där det fanns utrymme nog att köra och inte rakt in i väggen, vilket någon kanske hade gjort om han inte blivit vägledd.
Väl inne i garaget fanns det skyltar med "kundmottagning" och jag förstod att det var dit in jag skulle för att anmäla mitt fordon. Jag parkerade lägligt på en ledig plats utanför kundmottagningsburen och därefter drog jag i dörren där det stod "Dra", tryckte på nästa dörr jag där det stod "Tryck" och vips var jag inne och kunde trycka en nummerlapp. Vilket det fanns en skylt med instruktion om att man skulle göra.
Det tog 1 minut innan det blev min tur och mannen som fick mitt ärende på sin lott knappade lite på sin dator, såg att jag skulle bli hjälpt av Fredrik och beordrade mig att följa med. Därefter stegade han iväg genom en bakdörr och ut i verkstaden med mig på höga klackar hack i häl.
I verkstaden fanns det tre olika portar, var och en med en uppsättning servicestationer, sida vid sida. Alla var försedda med en rejäl skylt med ett namn och ett stor foto. Vi pratar stora skyltar, 1 x 1 meter minst. Jag såg min Fredriks ansiktsbild på långt håll. Vägvisaren stegade fram till en pulpet i Fredriks bås, lade min bokningslapp på tangentbordet, pekade tydligt på en plats i omedelbar närhet av pulpeten och sa "stå här, så kommer Fredrik snart", varpå han gick tillbaka till sin kundmottagning.
Jag ställde mig lydigt på den utpekade platsen och tittade mig därefter omkring. Det fanns cirka 10 stationer med 10 skyltar på 10 glada tekniker. Vid nästan alla stationer stod det förväntansfulla bilägare som tålmodigt inväntade just sin tekniker.
Hjältarna, bilkillarna, kom troppande en efter en och alla vi väntande tittade noga på deras ansikten, jämförde med bilden vi hade ovanför oss och blev väldigt besvikna varje gång killen som kom inte såg ut som "vår" bild. Lite skojigt var det dock att se till vilket bås han skulle gå och få reda på vad han kunde heta.
De hade alla möjliga namn.
Till slut kom min Fredrik som trollade fram en stol under pulpeten, knappade in mitt registreringsnummer på datorn och kunde läsa de symptom jag uppgivit när jag bokade besöket. Efter att jag förtydligat en del ytterligare diffusa åkommor nickade Fredrik att han hade bilden klar och sa att nu kunde jag lämna min skyddsling i hans händer. Vid halv fyra var jag välkommen tillbaka. För att hitta ut skulle jag bara gå ut genom porten, följa skylten mot kundmottagning, gå in, gå uppför trappan och följa skylten mot "utgång".
Jag gjorde precis som han sa och kom lika enkelt ut som jag kommit in.
Vid fyra dök jag upp och gjorde precis likadant som på morgonen fast tvärtom. Det fanns skyltar på det hållet också. Fredrik hade emellertid gått hem, men det fanns en annan kille som jag skulle hitta i mittersta porten, i ett av vänsterbåsen. Jag såg hans skylt och hans ryggtavla på långt håll. Han satt och knappade på datorn han hade på sin pulpet. När jag var någon meter bakom honom, sa han "Hej" och svängde runt med mina nycklar i handen.
Jag undrade om han hade ögon i nacken, han kunde varken ha sett mig eller hört mig. Det är inte dödstyst i en bilverkstad. Det påstod han att han hade.
Min bil stod på p-ytan I till vänster. Jag skulle hitta I om jag gick ut genom porten. Det gjorde jag och där stod bilen. Sen körde jag hem.
Skyltar, bilder, foton, teckningar, pilar i golvet, inga väntetider, koll på läget och biltekniker med ögon i nacken. 8 av 8.
Nominerad för Mimmistatyetten (ordningspriset) är för år 2009 Bilias verkstad vid Jägersro i Malmö. Och eftersom jag inte har hittat några fler värdiga nomineringskandidater har jag efter noggranna överläggningar med juryn kommit fram till att vinnare av Mimmistatyetten 2009 är...
BILIA!
Min bil har under en längre tid omväxlande inte velat låsa dörrarna när jag kört klart, omväxlande inte velat öppna dörrarna när jag känt mig redo att köra igen. Ibland har jag fått uppfattningen att det varit -24 grader utomhus av den digitala termometern att döma, och stundtals har det inte gått att rulla ned fönstren. Allt detta fanns det bot för vilket skulle åtgärdas idag och jag inställde mig på Bilia kl 07.20.
Redan när jag lämnade motorvägen såg jag skylten med "Serviceverkstad" svävande i höstmörkret och jag förstod utan problem att jag förväntades köra ned i garaget under skylten. När man kom in i garaget under bilhallen fanns det överallt både tydliga skyltar och pilar på golvet så att jag och andra skulle förstå att man förväntades köra där det fanns utrymme nog att köra och inte rakt in i väggen, vilket någon kanske hade gjort om han inte blivit vägledd.
Väl inne i garaget fanns det skyltar med "kundmottagning" och jag förstod att det var dit in jag skulle för att anmäla mitt fordon. Jag parkerade lägligt på en ledig plats utanför kundmottagningsburen och därefter drog jag i dörren där det stod "Dra", tryckte på nästa dörr jag där det stod "Tryck" och vips var jag inne och kunde trycka en nummerlapp. Vilket det fanns en skylt med instruktion om att man skulle göra.
Det tog 1 minut innan det blev min tur och mannen som fick mitt ärende på sin lott knappade lite på sin dator, såg att jag skulle bli hjälpt av Fredrik och beordrade mig att följa med. Därefter stegade han iväg genom en bakdörr och ut i verkstaden med mig på höga klackar hack i häl.
I verkstaden fanns det tre olika portar, var och en med en uppsättning servicestationer, sida vid sida. Alla var försedda med en rejäl skylt med ett namn och ett stor foto. Vi pratar stora skyltar, 1 x 1 meter minst. Jag såg min Fredriks ansiktsbild på långt håll. Vägvisaren stegade fram till en pulpet i Fredriks bås, lade min bokningslapp på tangentbordet, pekade tydligt på en plats i omedelbar närhet av pulpeten och sa "stå här, så kommer Fredrik snart", varpå han gick tillbaka till sin kundmottagning.
Jag ställde mig lydigt på den utpekade platsen och tittade mig därefter omkring. Det fanns cirka 10 stationer med 10 skyltar på 10 glada tekniker. Vid nästan alla stationer stod det förväntansfulla bilägare som tålmodigt inväntade just sin tekniker.
Hjältarna, bilkillarna, kom troppande en efter en och alla vi väntande tittade noga på deras ansikten, jämförde med bilden vi hade ovanför oss och blev väldigt besvikna varje gång killen som kom inte såg ut som "vår" bild. Lite skojigt var det dock att se till vilket bås han skulle gå och få reda på vad han kunde heta.
De hade alla möjliga namn.
Till slut kom min Fredrik som trollade fram en stol under pulpeten, knappade in mitt registreringsnummer på datorn och kunde läsa de symptom jag uppgivit när jag bokade besöket. Efter att jag förtydligat en del ytterligare diffusa åkommor nickade Fredrik att han hade bilden klar och sa att nu kunde jag lämna min skyddsling i hans händer. Vid halv fyra var jag välkommen tillbaka. För att hitta ut skulle jag bara gå ut genom porten, följa skylten mot kundmottagning, gå in, gå uppför trappan och följa skylten mot "utgång".
Jag gjorde precis som han sa och kom lika enkelt ut som jag kommit in.
Vid fyra dök jag upp och gjorde precis likadant som på morgonen fast tvärtom. Det fanns skyltar på det hållet också. Fredrik hade emellertid gått hem, men det fanns en annan kille som jag skulle hitta i mittersta porten, i ett av vänsterbåsen. Jag såg hans skylt och hans ryggtavla på långt håll. Han satt och knappade på datorn han hade på sin pulpet. När jag var någon meter bakom honom, sa han "Hej" och svängde runt med mina nycklar i handen.
Jag undrade om han hade ögon i nacken, han kunde varken ha sett mig eller hört mig. Det är inte dödstyst i en bilverkstad. Det påstod han att han hade.
Min bil stod på p-ytan I till vänster. Jag skulle hitta I om jag gick ut genom porten. Det gjorde jag och där stod bilen. Sen körde jag hem.
Skyltar, bilder, foton, teckningar, pilar i golvet, inga väntetider, koll på läget och biltekniker med ögon i nacken. 8 av 8.
Nominerad för Mimmistatyetten (ordningspriset) är för år 2009 Bilias verkstad vid Jägersro i Malmö. Och eftersom jag inte har hittat några fler värdiga nomineringskandidater har jag efter noggranna överläggningar med juryn kommit fram till att vinnare av Mimmistatyetten 2009 är...
BILIA!
fredag 20 november 2009
Pay-back-time
Ibland utvecklar sig tingens ordning på ett helt oväntat, men väldigt tilltalande sätt.
I cirka 15 år har jag levt med att någon i min omedelbara närhet har snott mina prylar. Inledningsvis gick mina skor och mina kläder mest omkring hemma i bostaden, draperade kring en alldeles för liten barnakropp. De senare åren har emellertid mina skor och mina kläder fortsatt gå omkring, draperade kring samma nu något längre kropp, fast inte nödvändigtvis bara hemma i bostaden. Inte heller nödvändigtvis på hemorten.
Min sminkborste låg i morse i fel necessär. Min ögonbrynspincett dyker upp i fel fack i min necessär. Häromdagen var mina glasögon ute på äventyr i skolmiljö utan att jag var informerad.
Byteshandeln har varit väldig ensidig. Det är uteslutande mina saker som använts och eftersom jag inte har kunnat klämma in kroppen i storlek 34/36 sedan jag gick i mellanstadiet har jag inte med bästa vilja i världen kunnat låna något tillbaka.
Tills nu.
Igår var dottern på bal och i förrgår köptes det skodon enkom för detta tillfälle. Hon brukar köpa fåniga ungdomsskor, platta tygsaker som jag inte kan gå i för då tippar jag baklänges, men skorna hon dök upp med i förrgår var av en helt annan karaktär. De var svarta, högklackade, snygga och I MIN STORLEK. Barnets fossingar har växt och äntligen uppnått mina fötters ståndsmässiga dimensioner.
Jag kunde ha skorna. Och lita på att jag kommer att ha dem också! På första bästa fest jag blir bjuden på skall skorna vara på.
Nu hoppas jag bara att jag blir bjuden på en fest inom det närmaste året, innan hon har slitit ut skorna eller lånat ut dem till någon annan.
I cirka 15 år har jag levt med att någon i min omedelbara närhet har snott mina prylar. Inledningsvis gick mina skor och mina kläder mest omkring hemma i bostaden, draperade kring en alldeles för liten barnakropp. De senare åren har emellertid mina skor och mina kläder fortsatt gå omkring, draperade kring samma nu något längre kropp, fast inte nödvändigtvis bara hemma i bostaden. Inte heller nödvändigtvis på hemorten.
Min sminkborste låg i morse i fel necessär. Min ögonbrynspincett dyker upp i fel fack i min necessär. Häromdagen var mina glasögon ute på äventyr i skolmiljö utan att jag var informerad.
Byteshandeln har varit väldig ensidig. Det är uteslutande mina saker som använts och eftersom jag inte har kunnat klämma in kroppen i storlek 34/36 sedan jag gick i mellanstadiet har jag inte med bästa vilja i världen kunnat låna något tillbaka.
Tills nu.
Igår var dottern på bal och i förrgår köptes det skodon enkom för detta tillfälle. Hon brukar köpa fåniga ungdomsskor, platta tygsaker som jag inte kan gå i för då tippar jag baklänges, men skorna hon dök upp med i förrgår var av en helt annan karaktär. De var svarta, högklackade, snygga och I MIN STORLEK. Barnets fossingar har växt och äntligen uppnått mina fötters ståndsmässiga dimensioner.
Jag kunde ha skorna. Och lita på att jag kommer att ha dem också! På första bästa fest jag blir bjuden på skall skorna vara på.
Nu hoppas jag bara att jag blir bjuden på en fest inom det närmaste året, innan hon har slitit ut skorna eller lånat ut dem till någon annan.
torsdag 19 november 2009
Chokladkvalitetskontrollanten
Jag tycker mycket om choklad, det har jag alltid gjort. När jag var liten, fyra år eller så, fick jag en julafton en chokladkartong fylld med små runda, platta chokladbitar. De var liksom staplade bredvid varandra som dominobrickor i en rund kartong och jag tyckte mycket om sådan choklad redan då. Jag blev mycket glad över presenten.
Så glad att jag artigt packade upp alla paket jag fick, ödmjukt tackade alla välvilliga givare, varpå jag ytterst diskret drog mig tillbaka i avskiljdhet för att smaka lite på kartongens innehåll. Jag har aldrig varit lagd åt hafs och slafs och därför gick jag mycket noggrant tillväga. En sann kvalitetskontrollant kan inte på blott ett fåtal bitar dra en statistisk säkerställd slutsats, det är helt omöjligt. Och dessutom inte ens vetenskapligt hållbart. Man kan med andra ord inte testa två bitar och sedan vara säker på att dessa är komna ur ett utmärkt exemplar av chokladkartong, det kan vara helt fel. Redan som 4-åring förstod jag sådana allvarliga ting.
Jag ville vara noggrann i mina studier och därför åt jag upp allt i kartongen.
Min mamma kom på mig när jag hade fyra bitar kvar, men dessa lyckades jag stoppa in i munnen innan hon hann komma på tanken att hejda mig, och således behövde jag heller inte ta ställning till dilemmat om jag skulle bjuda henne eller, vilket Gud förbjude, alla de andra julfirarna i vardagsrummet.
En stund senare mådde jag illa.
Och var därför benägen att dra slutsatsen att det nog inte varit ett utmärkt exemplar av chokladkartong, trots allt. Samt konstaterade att det ju varit en himla tur att jag inte bjöd de andra. Hade inte blivit en rolig jul om hela släkten skulle behöva kräkas, menade jag.
Så glad att jag artigt packade upp alla paket jag fick, ödmjukt tackade alla välvilliga givare, varpå jag ytterst diskret drog mig tillbaka i avskiljdhet för att smaka lite på kartongens innehåll. Jag har aldrig varit lagd åt hafs och slafs och därför gick jag mycket noggrant tillväga. En sann kvalitetskontrollant kan inte på blott ett fåtal bitar dra en statistisk säkerställd slutsats, det är helt omöjligt. Och dessutom inte ens vetenskapligt hållbart. Man kan med andra ord inte testa två bitar och sedan vara säker på att dessa är komna ur ett utmärkt exemplar av chokladkartong, det kan vara helt fel. Redan som 4-åring förstod jag sådana allvarliga ting.
Jag ville vara noggrann i mina studier och därför åt jag upp allt i kartongen.
Min mamma kom på mig när jag hade fyra bitar kvar, men dessa lyckades jag stoppa in i munnen innan hon hann komma på tanken att hejda mig, och således behövde jag heller inte ta ställning till dilemmat om jag skulle bjuda henne eller, vilket Gud förbjude, alla de andra julfirarna i vardagsrummet.
En stund senare mådde jag illa.
Och var därför benägen att dra slutsatsen att det nog inte varit ett utmärkt exemplar av chokladkartong, trots allt. Samt konstaterade att det ju varit en himla tur att jag inte bjöd de andra. Hade inte blivit en rolig jul om hela släkten skulle behöva kräkas, menade jag.
onsdag 18 november 2009
Hårfärg
I somras var vi i Turkiet och då blektes håret några grader. Åtminstone på dottern och mig som jobbade lite medströms med processen och hjälpte den på traven. Våra blonda peruker såg jättefina ut när det var nyblekta, men milde himmel vad trista de blev efter några veckor när utväxten kom. Och så här snart tre månader efter hemkomsten ser vi ut som bedagade skönheter med ett partiellt blont hår med mörkbruna rötter. Långa rötter.
Dottern bestämde sig därför idag att göra något åt problemet. Trots storm och rejäla motvindar cyklade hon ned till affären och köpte någon slags hårmedel som skulle råda bot på eländet. Därefter stängde hon in sig i badrummet.
Efter en lång stund av diverse långa tystnader avbrutna av spridda spolljud kände säkerhetschefen i mig att det var läge att kontrollera tillståndet. Jag knackade på badrumsdörren och steg in i rena ammoniakångorna. Det luktade så starkt att några få svininfluensavirus som förvirrat sig in i badrummet boxade sig ut genom dörrhålet och flydde norrut mot Småland. Medan jag tittade norrut studerade dottern min utväxt och bad mig sätta mig ned på toalettstolen. Hon hade medel över och det fanns användningsområden för denna rest, det såg hon tydligt.
Efter diverse pysslanden hade jag en synnerligen märklig frisyr bestående av en flottig hjässa och ett i övrigt torrt hår. Så skulle det se ut i 10 minuter, sedan skulle jag massera huvudet med ljummet vatten.
Så gjordes. Och med tanke på att timmen var liden funderade jag en aning om på hur eländet skulle kunna sköljas ur, utan att hela håret skulle behöva blötas ned. Några minuter senare testade jag detta moment, och det gick men var sannerligen inte lätt. Jag sköljde lite halvhjärtat tills jag trodde att jag möjligen kunde ha fått ur det mesta, samtidigt som resten av håret förblivit torrt.
Därefter trodde jag att jag var klar, men si, så lätt kommer man inte undan. Nu skulle efterbehandlingen sättas in, det var någon slags balsam som skulle masseras in och sitta där i två minuter. Sedan var det sköljning igen och först därefter var jag klar.
Imorgon klockan sju skall jag infinna mig på polisstationen för samåkning till polismöte på annan ort. Jag tycker mycket om poliser och hoppas VERKLIGEN att jag inte tvingas infinna mig med en grön hjässa. Eller orange.
Isåfall får dottern åka i mitt ställe. Jag tror inte att någon ser någon direkt skillnad på oss. Jo, hon har lite kortare hår än jag, det skulle väl vara det, kanske...
Dottern bestämde sig därför idag att göra något åt problemet. Trots storm och rejäla motvindar cyklade hon ned till affären och köpte någon slags hårmedel som skulle råda bot på eländet. Därefter stängde hon in sig i badrummet.
Efter en lång stund av diverse långa tystnader avbrutna av spridda spolljud kände säkerhetschefen i mig att det var läge att kontrollera tillståndet. Jag knackade på badrumsdörren och steg in i rena ammoniakångorna. Det luktade så starkt att några få svininfluensavirus som förvirrat sig in i badrummet boxade sig ut genom dörrhålet och flydde norrut mot Småland. Medan jag tittade norrut studerade dottern min utväxt och bad mig sätta mig ned på toalettstolen. Hon hade medel över och det fanns användningsområden för denna rest, det såg hon tydligt.
Efter diverse pysslanden hade jag en synnerligen märklig frisyr bestående av en flottig hjässa och ett i övrigt torrt hår. Så skulle det se ut i 10 minuter, sedan skulle jag massera huvudet med ljummet vatten.
Så gjordes. Och med tanke på att timmen var liden funderade jag en aning om på hur eländet skulle kunna sköljas ur, utan att hela håret skulle behöva blötas ned. Några minuter senare testade jag detta moment, och det gick men var sannerligen inte lätt. Jag sköljde lite halvhjärtat tills jag trodde att jag möjligen kunde ha fått ur det mesta, samtidigt som resten av håret förblivit torrt.
Därefter trodde jag att jag var klar, men si, så lätt kommer man inte undan. Nu skulle efterbehandlingen sättas in, det var någon slags balsam som skulle masseras in och sitta där i två minuter. Sedan var det sköljning igen och först därefter var jag klar.
Imorgon klockan sju skall jag infinna mig på polisstationen för samåkning till polismöte på annan ort. Jag tycker mycket om poliser och hoppas VERKLIGEN att jag inte tvingas infinna mig med en grön hjässa. Eller orange.
Isåfall får dottern åka i mitt ställe. Jag tror inte att någon ser någon direkt skillnad på oss. Jo, hon har lite kortare hår än jag, det skulle väl vara det, kanske...
tisdag 17 november 2009
Husspöket
Jag är inte totalt blind men onekligen behöver jag glasögon vid vissa situationer i livet. När jag kör bil, t ex. I annat fall blir det alldeles för lätt att köra bil, för då tror jag att jag är ensam i trafiken. Att jag är queen of the road och inte har någon annan att ta hänsyn till. Och det är farligt, framförallt för övriga trafikanter.
Dessutom behöver jag glasögon när jag tittar på teve. Sitter jag tillräckligt nära ser jag en del ändå, men bara de stora penseldragen. Mimik, mindre gester eller förstulna ögonkast går mig helt förbi och det kan förändra hela storyn. Hur stor behållning hade jag t ex haft av Grey's Anatomy om jag inte haft möjlighet att se de kvinnliga läkarnas blickar, svårmod, ryckningar under ögonen, grimaser och muskeldarrningar? Ser man inte detta hade man trott att det inte hänt ett dugg i hela avsnittet.
Min strategi är ungefär densamma som Maria Mozzarella eller vad hon nu hette, Hollywoodfrun som talade i ultrarapid. Hon hade läppstift överallt, jag har glasögon överallt. I bilen, i nattduksbordet, på jobbet, på soffbordet och i grovköket.
I helgen tänkte jag titta på teve i sovrummet och vevade därför omkring med högerhanden i nattduksbordets låda samtidigt som jag valde kanal med vänsterhanden. Jag hittade inga glasögon och fick under stora suckar och med stor möda luta mig fram och titta ned i lådan för att se i vilket lönnfack glasögonen lagt sig.
Det fanns inga glasögon i lådan.
Först försvann en av husets trådlösa telefoner och återfanns i trädgården, dyngsur. Sen försvann diskborsten vilken återfanns i slaskhinken. Därefter försvann min nya, snygga designade och DYRA disktrasa som jag fått i present. Den har inte kommit tillrätta. Och nu hade mina glasögon försvunnit.
Jag började bli trött på husspöket.
Men det är viktigt att vara lösningsorienterad så jag hasade mig tämligen omgående upp och ut i grovköket där jag tog på mig cykelglasögonen. Inte en optimal lösning, men den funkade för stunden. (Dagen efter fick jag problem för då hittade jag inte cykelglasögonen, men det hör inte hit.)
Igår fick jag tillbaka ansvaret för barnen och dottern återvände då med en plastkasse innehållande de "tantkläder" (otvättade) som hon lånade för att spela teater i, i förra veckan. Där låg även de skor hon hade lånat, men glömt att be om lov om. Detta upptäckte jag emellertid redan i förra veckan när jag behövde dem. I botten av kassen låg dessutom ett par strumpbyxor, dem hade jag inte saknat, men det var uppenbart att även de var lånade utan lov.
Underst låg mina glasögon.
Jag har länge misstänkt att husspöket inte är ett spöke utan en levande varelse av kött och blod. Denna teori har haft sin ivriga belackare. Någon i familjen, jag säger inte vem men det är inte jag och inte min son, har livligt odlat spökteorin. Mina misstankar ovan har nu stärkts.
Dessutom behöver jag glasögon när jag tittar på teve. Sitter jag tillräckligt nära ser jag en del ändå, men bara de stora penseldragen. Mimik, mindre gester eller förstulna ögonkast går mig helt förbi och det kan förändra hela storyn. Hur stor behållning hade jag t ex haft av Grey's Anatomy om jag inte haft möjlighet att se de kvinnliga läkarnas blickar, svårmod, ryckningar under ögonen, grimaser och muskeldarrningar? Ser man inte detta hade man trott att det inte hänt ett dugg i hela avsnittet.
Min strategi är ungefär densamma som Maria Mozzarella eller vad hon nu hette, Hollywoodfrun som talade i ultrarapid. Hon hade läppstift överallt, jag har glasögon överallt. I bilen, i nattduksbordet, på jobbet, på soffbordet och i grovköket.
I helgen tänkte jag titta på teve i sovrummet och vevade därför omkring med högerhanden i nattduksbordets låda samtidigt som jag valde kanal med vänsterhanden. Jag hittade inga glasögon och fick under stora suckar och med stor möda luta mig fram och titta ned i lådan för att se i vilket lönnfack glasögonen lagt sig.
Det fanns inga glasögon i lådan.
Först försvann en av husets trådlösa telefoner och återfanns i trädgården, dyngsur. Sen försvann diskborsten vilken återfanns i slaskhinken. Därefter försvann min nya, snygga designade och DYRA disktrasa som jag fått i present. Den har inte kommit tillrätta. Och nu hade mina glasögon försvunnit.
Jag började bli trött på husspöket.
Men det är viktigt att vara lösningsorienterad så jag hasade mig tämligen omgående upp och ut i grovköket där jag tog på mig cykelglasögonen. Inte en optimal lösning, men den funkade för stunden. (Dagen efter fick jag problem för då hittade jag inte cykelglasögonen, men det hör inte hit.)
Igår fick jag tillbaka ansvaret för barnen och dottern återvände då med en plastkasse innehållande de "tantkläder" (otvättade) som hon lånade för att spela teater i, i förra veckan. Där låg även de skor hon hade lånat, men glömt att be om lov om. Detta upptäckte jag emellertid redan i förra veckan när jag behövde dem. I botten av kassen låg dessutom ett par strumpbyxor, dem hade jag inte saknat, men det var uppenbart att även de var lånade utan lov.
Underst låg mina glasögon.
Jag har länge misstänkt att husspöket inte är ett spöke utan en levande varelse av kött och blod. Denna teori har haft sin ivriga belackare. Någon i familjen, jag säger inte vem men det är inte jag och inte min son, har livligt odlat spökteorin. Mina misstankar ovan har nu stärkts.
måndag 16 november 2009
Gymnasieval
Min dotter går i nian och det innebär att hon skall börja gymnasiet nästa år. Den senaste tiden har brevlådan fyllts med allehanda kolorerade skrifter från gymnasier från både när och fjärran vilka har studerats mer eller mindre intensivt av dottern.
I min bekantskapskrets finns andra med barn i blivande gymnasieåldern och jag har noterat att dessa vuxna titt som tätt varit på gymnasievisningar, både kvällar mitt i veckan och på helgerna. Även min dotter har stundtals varit iväg på gymnasievisningar och jag har tålmodigt väntat på min tur. Snart skall även jag inbjudas via ett kolorerat utskick att få ta del av de skolmöjligheter som bjuds och därefter med kloka och livserfarna råd kunna upplysa min dotter om vilken skola och vilken utbildning hon bör välja så att hennes framtid blir så ljus och välbärgad som möjligt. Vem vet detta bättre än jag? Nej, just det.
Idag vid middagen suckade barnet med den ljusa framtiden över hur himla stressigt det skulle bli på onsdag kväll. Då skulle hon tvingas hinna med tre gymnasievisningar efter skolan, hur skulle detta gå?
Jag höll med om att det verkade jäktigt men tröstade henne med att snart var hon klar med detta projekt och då var det min tur att stressa igenom tillvaron med femtioelva skolor som skulle besökas och utvärderas. Jag förstod att man höll visningar för de blivande eleverna för sig och för deras föräldrar för sig.
Hon tittade undrande på mig.
- Öh, va?!
- Ja, snart skall väl jag också få gå på gymnasievisningar, sa jag. När det är föräldrarnas tur. Och då tänker jag gå, för hur skall du annars veta vad du skall välja? Vem kan kritiskt granska och utvärdera utbudet om inte din kloka moder?
- Tror inte det. Man får ha med sig sina föräldrar till dessa visningar, men jag har inte känt något behov av att ha med mig mina föräldrar. Skulle jag känna det, berättar jag det för dem.
- "Dem"?
- Ja, eller er då.
De fladdrande ögonbrynen tydde på åsikter i stil med "herregud, märka ord...".
Jag förstod av den fortsatta konversationen att gymnasievisningarna snart är avslutade och jag har inte fått följa med på en enda. Jag har inte blivit förevisad en enda linje i någon kolorerad skrift. Jag har heller inte blivit tillfrågad om några goda råd eller välmenande direktiv.
Den enda slutsats jag kan dra, är att jag får det lite extra jobbigt eftersom jag får plugga in allt själv, skolor och linjer och inriktningar, för att därefter kunna styra upp hennes framtid. Det hade varit enklare med lite studiebesök live.
Men, jag är inte rädd för arbete. Hon behöver inte vara orolig, snart vet jag vad hon skall sikta in sig på. Jag kan redan se framför mig hur glad och tacksam hon kommer att bli när hon märker att hon inte behöver klara sig själv utan att jag bestämmer åt henne. När hon tackar mig, skall jag blygsamt slå ifrån mig och säga "äsch, torka tårarna, det var väl inte märkvärdigt, jag gör det så gärna".
När hon blir äldre skall jag välja universitetsutbildning åt henne också. Och man.
I min bekantskapskrets finns andra med barn i blivande gymnasieåldern och jag har noterat att dessa vuxna titt som tätt varit på gymnasievisningar, både kvällar mitt i veckan och på helgerna. Även min dotter har stundtals varit iväg på gymnasievisningar och jag har tålmodigt väntat på min tur. Snart skall även jag inbjudas via ett kolorerat utskick att få ta del av de skolmöjligheter som bjuds och därefter med kloka och livserfarna råd kunna upplysa min dotter om vilken skola och vilken utbildning hon bör välja så att hennes framtid blir så ljus och välbärgad som möjligt. Vem vet detta bättre än jag? Nej, just det.
Idag vid middagen suckade barnet med den ljusa framtiden över hur himla stressigt det skulle bli på onsdag kväll. Då skulle hon tvingas hinna med tre gymnasievisningar efter skolan, hur skulle detta gå?
Jag höll med om att det verkade jäktigt men tröstade henne med att snart var hon klar med detta projekt och då var det min tur att stressa igenom tillvaron med femtioelva skolor som skulle besökas och utvärderas. Jag förstod att man höll visningar för de blivande eleverna för sig och för deras föräldrar för sig.
Hon tittade undrande på mig.
- Öh, va?!
- Ja, snart skall väl jag också få gå på gymnasievisningar, sa jag. När det är föräldrarnas tur. Och då tänker jag gå, för hur skall du annars veta vad du skall välja? Vem kan kritiskt granska och utvärdera utbudet om inte din kloka moder?
- Tror inte det. Man får ha med sig sina föräldrar till dessa visningar, men jag har inte känt något behov av att ha med mig mina föräldrar. Skulle jag känna det, berättar jag det för dem.
- "Dem"?
- Ja, eller er då.
De fladdrande ögonbrynen tydde på åsikter i stil med "herregud, märka ord...".
Jag förstod av den fortsatta konversationen att gymnasievisningarna snart är avslutade och jag har inte fått följa med på en enda. Jag har inte blivit förevisad en enda linje i någon kolorerad skrift. Jag har heller inte blivit tillfrågad om några goda råd eller välmenande direktiv.
Den enda slutsats jag kan dra, är att jag får det lite extra jobbigt eftersom jag får plugga in allt själv, skolor och linjer och inriktningar, för att därefter kunna styra upp hennes framtid. Det hade varit enklare med lite studiebesök live.
Men, jag är inte rädd för arbete. Hon behöver inte vara orolig, snart vet jag vad hon skall sikta in sig på. Jag kan redan se framför mig hur glad och tacksam hon kommer att bli när hon märker att hon inte behöver klara sig själv utan att jag bestämmer åt henne. När hon tackar mig, skall jag blygsamt slå ifrån mig och säga "äsch, torka tårarna, det var väl inte märkvärdigt, jag gör det så gärna".
När hon blir äldre skall jag välja universitetsutbildning åt henne också. Och man.
Måndagsmorgonsblues
Ja, så var det måndag igen. En av fördelarna med att ha jobbat hela förra veckan och fortsatt i samma goda anda i helgen är att det helt enkelt inte funnits något utrymme för söndagsångest. Det känns som vilken onsdagmorgon som helst idag. Med den skillnaden att det är fem dagar kvar att jobba innan jag kan lägga fötterna på soffbordet och ta ett glas vin igen. I den mån jag nu kan göra det, i värsta fall får jag arbeta även nästa helg, man vet aldrig med det jobb jag har.
Men, den tiden den sorgen.
En vanlig arbetsvecka brukar jag som regel cykla till och från jobbet. Det händer att jag måste iväg till annan ort å yrkets vägnar men då är det som regel till centrala Malmö och dit går det ju att ta sig med buss.
Denna vecka, på fredag morgon, skall jag lämna in bilen eftersom den omväxlande inte vill låsa sig (vilket går att leva med), omväxlande inte vill släppa in mig (vilket är svårare att förlika sig med). Självfallet skall jag denna vecka till sådana metropoler som Ringsjöns strand, Eslövs utkant och Skurup. Om jag inte vill ägna hela dagen åt diverse transportbyten så måste jag ha bilen. Jag är redan nervös för hur den tänker behandla mig. Det känns jobbigt att behöva kliva in i sin egen bild via bakluckan när man är hemma. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva göra det på en offentlig parkeringsplats till allmän beskådan. Ännu jobbigare är de 20 frågor följer som ett brev på posten.
Men någon där uppe vill väl pröva mig och jag är redo. Jag tänker ha långbyxor på mig hela veckan.
Men, den tiden den sorgen.
En vanlig arbetsvecka brukar jag som regel cykla till och från jobbet. Det händer att jag måste iväg till annan ort å yrkets vägnar men då är det som regel till centrala Malmö och dit går det ju att ta sig med buss.
Denna vecka, på fredag morgon, skall jag lämna in bilen eftersom den omväxlande inte vill låsa sig (vilket går att leva med), omväxlande inte vill släppa in mig (vilket är svårare att förlika sig med). Självfallet skall jag denna vecka till sådana metropoler som Ringsjöns strand, Eslövs utkant och Skurup. Om jag inte vill ägna hela dagen åt diverse transportbyten så måste jag ha bilen. Jag är redan nervös för hur den tänker behandla mig. Det känns jobbigt att behöva kliva in i sin egen bild via bakluckan när man är hemma. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva göra det på en offentlig parkeringsplats till allmän beskådan. Ännu jobbigare är de 20 frågor följer som ett brev på posten.
Men någon där uppe vill väl pröva mig och jag är redo. Jag tänker ha långbyxor på mig hela veckan.
söndag 15 november 2009
Mulle Meck målar
Idag har jag avslutat målning av en styck hall vilken nu går i sobert grått med vita golvlister och vitbetsade reglar som det hänger krokar på. Det blev mycket bra, även om jag stundtals fick känslan av att måla en lägenhet från brevlådeinkastet i dörren. Och önskade att jag varit smal som en sparris och böjlig som gummimannen. Hallen är inte direkt i balsalsstorlek och för att komplicera det ytterligare har jag snott en del av hallen och adderat till badrummet med påföljd att en del av hallen är smalare än resten. Det var svårt.
Dessutom nådde jag inte hela vägen upp.
Detta löste jag emellertid fiffigt genom att stå på ett litet bord som ändå står i garaget i väntan på vidare färd till bordshimlen. Raskt kom nya problem. Hade jag målat med pensel hade jag kunnat hålla burken med ena handen och penseln i den andra. Nu målade jag med roller och att balansera ett tråg med färg på vänsterarmen, var en alltför stor utmaning. Det gick, för jag prövade, men det var inte lätt och jag kunde inte fullt ut fokusera på rollandet när jag var tvungen att ha ett öga på tråget och färgen. Tråkigt nog går det inte tillfälligtvis att stänga av tyngdlagen, jag hade VERKLIGEN uppskattat om någon kunde uppfinna en sådan mojäng.
Jag tröttnade således snabbt och såg mig om efter en annan, så smidig som möjligt, lösning.
Det jag kom på som verkade vara ett snabbt sätt att fylla rollern med färg, var att sätta färgtråget på golvet vid bordsbenen och genom att böja mig ned från min position på bordet fylla rollern med färg och således på kortast möjliga tid kunna fortsätta måla. Det gick det också, men är inte en metod att rekommendera för folk med anlag för yrsel och/eller lågt blodtryck. Jag har lågt blodtryck. Hade jag insisterat med att fortsätta med metoden hade det sannolikt slutat med att min hjässa hade varit täckt med färg efter en dykning från bordet. Jag var redo att uppfinna ännu en metod.
Det slutade med att jag fick hoppa upp och ned från bordet femtioelva gånger och mitt högra knä har börjat knaka lite konstigt.
Dessutom kan det vara skönt att luta ryggen mot väggen när man målar motsatt vägg i en korridor. Notera bara att man bara kan göra det när man målar den ENA väggen. Gör man samma sak när man målar den andra får man färg på ryggen. Och får måla om väggen bakom ännu en gång.
Bara så ni vet...
Dessutom nådde jag inte hela vägen upp.
Detta löste jag emellertid fiffigt genom att stå på ett litet bord som ändå står i garaget i väntan på vidare färd till bordshimlen. Raskt kom nya problem. Hade jag målat med pensel hade jag kunnat hålla burken med ena handen och penseln i den andra. Nu målade jag med roller och att balansera ett tråg med färg på vänsterarmen, var en alltför stor utmaning. Det gick, för jag prövade, men det var inte lätt och jag kunde inte fullt ut fokusera på rollandet när jag var tvungen att ha ett öga på tråget och färgen. Tråkigt nog går det inte tillfälligtvis att stänga av tyngdlagen, jag hade VERKLIGEN uppskattat om någon kunde uppfinna en sådan mojäng.
Jag tröttnade således snabbt och såg mig om efter en annan, så smidig som möjligt, lösning.
Det jag kom på som verkade vara ett snabbt sätt att fylla rollern med färg, var att sätta färgtråget på golvet vid bordsbenen och genom att böja mig ned från min position på bordet fylla rollern med färg och således på kortast möjliga tid kunna fortsätta måla. Det gick det också, men är inte en metod att rekommendera för folk med anlag för yrsel och/eller lågt blodtryck. Jag har lågt blodtryck. Hade jag insisterat med att fortsätta med metoden hade det sannolikt slutat med att min hjässa hade varit täckt med färg efter en dykning från bordet. Jag var redo att uppfinna ännu en metod.
Det slutade med att jag fick hoppa upp och ned från bordet femtioelva gånger och mitt högra knä har börjat knaka lite konstigt.
Dessutom kan det vara skönt att luta ryggen mot väggen när man målar motsatt vägg i en korridor. Notera bara att man bara kan göra det när man målar den ENA väggen. Gör man samma sak när man målar den andra får man färg på ryggen. Och får måla om väggen bakom ännu en gång.
Bara så ni vet...
Stress release
På ett sätt är det väldigt bra för mig att jag i perioder har väldigt mycket att göra på jobbet. Sådant att göra som kräver tankemöda kombinerat med oro för hur saker och ting skall gå och funderingar kring vilket worst case scenario som jag skall hoppas inträffa. I sammanhang av pest eller kolera måste man ibland hoppas på det ena eller det andra och försöka se det alternativet som ett fördelaktigt sådant.
Jag har befunnit mig i en sådan period den senaste tiden och det är mycket bra för mig rent privat, för ju oroligare jag är och ju mer tankarna snurrar, desto mer benägen blir jag att ta tag i rejäla uppdrag i bostaden. Rör sig tankarna ömsom medsols, ömsom motsols, ömsom lite hit och dit som en flipperkula, går det bara att få ordning på det hela genom att jag arbetar fysiskt.
Tittar man igenom mitt hus kan jag säga på månaden när, när de olika rummen har renoverats. För det har som regel gjorts i samband med antingen kriser i yrkeslivet eller motsvarande i privatlivet. Har en relation tagit slut, målar jag om. Befinner jag mig i en samhällskris på jobbet, byter jag golv eller renoverar toalettutrymmen.
Idag har jag därför, med liv och lust, gripit mig an den sista utposten på ommålningsarenan; lilla hallen mot ena uteplatsen. Den har, så länge jag har bott här, varit tapetserad i en vacker knallorange tapet. Jag tror den kallades "terrakotta" eller något liknande på 90-talet och att den var helt rätt då. Den enda fördelen den har idag, är att jag inte behöver någon belysning i hallen, tapeten lyser upp rummet även när det är mörkt.
Lyste. För numera har ett lager grå färg rollats över det orangea. Listerna har plockats av och ligger i vardagsrummet och torkar, numera inte mörkbruna utan vackert vita. De mörklaserade träreglarna försedda med klädkrokar som det vanligen hänger mc-kläder och diverse ytterkläder på, skall vitbetsas. Elektriker har kontaktats för att få en strömbrytare som hittills har suttit på utsidan av huset och därifrån styrt trädgårdsbelysningen, flyttad till insidan av huset.
Sånt som jag skulle gjort under de åtta år jag har bott här och som jag har tänkt på cirka en gång i veckan under denna tid, har nu äntligen blivit av. Hallen kommer att bli så fin och modern att jag överväger att fira min födelsedag där om några veckor. Med en gäst i taget, fler än så får inte plats.
I och med att detta rum är omgjort, är det tyvärr så att jag är klar. Jag har varit inne och gjort något med väggar och i vissa fall även golv i alla rum minst en gång. Dotterns rum har jag gjort något med fyra gånger.
Och frågan är nu vad jag skall hitta på som stress release nästa gång yrkeslivet sätter mig i en besvärlig situation. Jag kanske kan smyga in till grannen med min roller, pensel och färgburk. Fast det gäller att jag väljer rätt rum så att jag hinner en bra bit innan de märker det och stoppar mig. Lilla hallen mot ena uteplatsen, kanske.
Jag har befunnit mig i en sådan period den senaste tiden och det är mycket bra för mig rent privat, för ju oroligare jag är och ju mer tankarna snurrar, desto mer benägen blir jag att ta tag i rejäla uppdrag i bostaden. Rör sig tankarna ömsom medsols, ömsom motsols, ömsom lite hit och dit som en flipperkula, går det bara att få ordning på det hela genom att jag arbetar fysiskt.
Tittar man igenom mitt hus kan jag säga på månaden när, när de olika rummen har renoverats. För det har som regel gjorts i samband med antingen kriser i yrkeslivet eller motsvarande i privatlivet. Har en relation tagit slut, målar jag om. Befinner jag mig i en samhällskris på jobbet, byter jag golv eller renoverar toalettutrymmen.
Idag har jag därför, med liv och lust, gripit mig an den sista utposten på ommålningsarenan; lilla hallen mot ena uteplatsen. Den har, så länge jag har bott här, varit tapetserad i en vacker knallorange tapet. Jag tror den kallades "terrakotta" eller något liknande på 90-talet och att den var helt rätt då. Den enda fördelen den har idag, är att jag inte behöver någon belysning i hallen, tapeten lyser upp rummet även när det är mörkt.
Lyste. För numera har ett lager grå färg rollats över det orangea. Listerna har plockats av och ligger i vardagsrummet och torkar, numera inte mörkbruna utan vackert vita. De mörklaserade träreglarna försedda med klädkrokar som det vanligen hänger mc-kläder och diverse ytterkläder på, skall vitbetsas. Elektriker har kontaktats för att få en strömbrytare som hittills har suttit på utsidan av huset och därifrån styrt trädgårdsbelysningen, flyttad till insidan av huset.
Sånt som jag skulle gjort under de åtta år jag har bott här och som jag har tänkt på cirka en gång i veckan under denna tid, har nu äntligen blivit av. Hallen kommer att bli så fin och modern att jag överväger att fira min födelsedag där om några veckor. Med en gäst i taget, fler än så får inte plats.
I och med att detta rum är omgjort, är det tyvärr så att jag är klar. Jag har varit inne och gjort något med väggar och i vissa fall även golv i alla rum minst en gång. Dotterns rum har jag gjort något med fyra gånger.
Och frågan är nu vad jag skall hitta på som stress release nästa gång yrkeslivet sätter mig i en besvärlig situation. Jag kanske kan smyga in till grannen med min roller, pensel och färgburk. Fast det gäller att jag väljer rätt rum så att jag hinner en bra bit innan de märker det och stoppar mig. Lilla hallen mot ena uteplatsen, kanske.
lördag 14 november 2009
Ytterplaggsproblem
På jobbet har jag ofta på mig kjol, strumpbyxor och höga klackar. Det ser snyggt ut i den miljön.
När jag tar mig till jobbet cyklar jag för det mesta och då har jag samma kläder på mig. I det sammanhanget ser de emellertid inte lika snygga ut. Kjolen är oftadels snäv med påföljd att den kasar upp på ett högst osmakligt vis i höjd med sadeln när jag trampar. Håret fladdrar iväg och anländer en kvart senare till jobbet än vad jag gör, och ser då ut som om jag börjat dagen med att kamma mig med en elvisp. Ibland regnar det med påföljd att den övre delen av håret ligger som en blöt hjälm över hjässan medan det som flyger fritt har hunnit lufttorka och bildat en föga representativ risbuske.
Detta går att lösa med rätt ytterkläder. En ganska lång jacka eller kappa utrustad med kapuschong kan göra underverk. Jag har en (1) svart parkas som uppfyller de flesta av mina krav. Jackan är lång och stor, jag får plats med mycket under och med den på syns det inte att kjolen sitter strax under behån när jag cyklar. Den har en kapuschong som man kan dra åt så att inte blåser av under de höga hastigheter jag uppnår när jag flänger fram på cykeln och kapuschongen är dessutom så pass stor, att den inte förvandlar håret till en hjälm.
Dock lämnar den en hel del att önska på det estetiska området. Det inträffar nämligen att jag skall träffa andra människor under dagen i sådana sammanhang att ytterkläderna behöver blandas in och då hade det varit kul att se proper ut, inte som om jag utgör en del av det team som med hjälp av skidor håller på att ta sig över Grönland.
Det händer därför att jag får ha en extrakappa med mig i cykelkorgen, avsedd för stilfulla lunchpromenader eller bilturer med kollegor till externa möten. Önskvärt hade dock varit att man hade kunnat kombinera snyggt med praktiskt.
Och som av en händelse har jag redan en färdig lösning som jag härmed välvilligt ger bort till tekoindustrin.
Jag tänker så här:
Man skulle kunna sy en ganska snygg jacka/kappa. Lagom lång. Till denna skulle man kunna leverera ytterligare en del, en förlängning, som man liksom knäpper på med tryckknappar när det är dags att cykla och som på så sätt täcker benen under cykelturen. Likaså skulle man kunna tänka sig en kapuschong som inte är fokuserad på att vara snygg utan en fruktansvärt praktisk kapuschong med dragsko och allt som krävs för att den skall fylla sin funktion under cykelturen. Även denna dragskodel skall vara avtagbar så att kapuschongen förvandlas till en vanlig dekorationskapuschong när man vill vara fin. Till hela härligheten skall dessutom ingå ett överdrag med regnskydd, sytt efter kappan och möjligt att fästa på densamma. Jag är såååå trött på sladdriga regncaper som aldrig hinner med utan ligger som ett streck efter mig och cykeln.
En snyggkappa/-jacka med tillbehör, helt enkelt. I dessa miljötider när fler än jag känner sig manade att cykla omkring borde det finnas en cykelkapps-lunchmöteskapps-marknad.
Iallafall finns det en kund.
När jag tar mig till jobbet cyklar jag för det mesta och då har jag samma kläder på mig. I det sammanhanget ser de emellertid inte lika snygga ut. Kjolen är oftadels snäv med påföljd att den kasar upp på ett högst osmakligt vis i höjd med sadeln när jag trampar. Håret fladdrar iväg och anländer en kvart senare till jobbet än vad jag gör, och ser då ut som om jag börjat dagen med att kamma mig med en elvisp. Ibland regnar det med påföljd att den övre delen av håret ligger som en blöt hjälm över hjässan medan det som flyger fritt har hunnit lufttorka och bildat en föga representativ risbuske.
Detta går att lösa med rätt ytterkläder. En ganska lång jacka eller kappa utrustad med kapuschong kan göra underverk. Jag har en (1) svart parkas som uppfyller de flesta av mina krav. Jackan är lång och stor, jag får plats med mycket under och med den på syns det inte att kjolen sitter strax under behån när jag cyklar. Den har en kapuschong som man kan dra åt så att inte blåser av under de höga hastigheter jag uppnår när jag flänger fram på cykeln och kapuschongen är dessutom så pass stor, att den inte förvandlar håret till en hjälm.
Dock lämnar den en hel del att önska på det estetiska området. Det inträffar nämligen att jag skall träffa andra människor under dagen i sådana sammanhang att ytterkläderna behöver blandas in och då hade det varit kul att se proper ut, inte som om jag utgör en del av det team som med hjälp av skidor håller på att ta sig över Grönland.
Det händer därför att jag får ha en extrakappa med mig i cykelkorgen, avsedd för stilfulla lunchpromenader eller bilturer med kollegor till externa möten. Önskvärt hade dock varit att man hade kunnat kombinera snyggt med praktiskt.
Och som av en händelse har jag redan en färdig lösning som jag härmed välvilligt ger bort till tekoindustrin.
Jag tänker så här:
Man skulle kunna sy en ganska snygg jacka/kappa. Lagom lång. Till denna skulle man kunna leverera ytterligare en del, en förlängning, som man liksom knäpper på med tryckknappar när det är dags att cykla och som på så sätt täcker benen under cykelturen. Likaså skulle man kunna tänka sig en kapuschong som inte är fokuserad på att vara snygg utan en fruktansvärt praktisk kapuschong med dragsko och allt som krävs för att den skall fylla sin funktion under cykelturen. Även denna dragskodel skall vara avtagbar så att kapuschongen förvandlas till en vanlig dekorationskapuschong när man vill vara fin. Till hela härligheten skall dessutom ingå ett överdrag med regnskydd, sytt efter kappan och möjligt att fästa på densamma. Jag är såååå trött på sladdriga regncaper som aldrig hinner med utan ligger som ett streck efter mig och cykeln.
En snyggkappa/-jacka med tillbehör, helt enkelt. I dessa miljötider när fler än jag känner sig manade att cykla omkring borde det finnas en cykelkapps-lunchmöteskapps-marknad.
Iallafall finns det en kund.
fredag 13 november 2009
Jojo...
Min dotter skall medverka i en teater i skolan idag. För det ändamålet ringde hon mig i förrgår när jag var på jobbet och bad om tillåtelse att få botanisera lite i min garderob i min frånvaro för att låna kläder av mig att ha som rekvisita. Ja, visst får du det, svarade jag, men jag har slängt allt som är i närheten av att vara utklädningskläder.
Det utgjorde inget problem, hon behövde tantkläder och det hade jag enligt hennes uppfattning gott om.
När jag kom hem tittade jag nyfiket in i min garderob för att se vilken av dräkterna hon valt. Alla fanns kvar. Lite underligt, tyckte jag, eftersom hon sagt att hon tänkte klä sig som jag brukar göra på jobbet och jag har förhållandevis ofta kavaj och kjol eller byxor.
Igår morse hade jag tänkt ha ett särskilt par skor som skulle matcha dagens outfit men det märkliga var att skorna var borta. Jag hade haft dem för några dagar sedan, men nu var de putz weg. De hade formligen promenerat iväg, fast utan mig den här gången.
När jag pratade med dottern senare på kvällen undrade jag nyfiket om hon inte tagit några kläder. Jodå, det hade hon. Hon hade tagit en ful väst (min gråa, dyra långväst) och den hade hon matchat ihop med en mörkgrå lätt randig kjol med fyra knappar på framsidan (min nyinköpta festkjol). Denna kjol hade jag endast använt vid ett tillfälle under några timmar vid ett festligt tillfälle, och var absolut ingen värdig representant av tantklädssläktet. Dessutom NY. Vilket innebär att jag fortfarande är väldigt rädd om den.
Denna helt oväsentliga information viftades bort.
- Tog du månne några skor också, frågade jag?
Nja, skor och skor. Hon hade skaffat sig en hastig överblick över min skogarderob och slutligen valt ett par gamla, fula som jag säkert inte använder och därmed inte heller skulle sakna mummel, mummel, (vilket var detsamma som "...om jag skulle råka bli av med dem i skolan").
- Jag hade tänkt ha dem idag.
- Hade du? De där fula? Du skojar! Hahahahaha...
- Ja, de där fula. Jag använder faktiskt de där fula.
- Oj, det trodde jag VERKLIGEN inte. (Vi talade i telefon men jag vet med säkerhet att hon,när hon sade detta, himlade med ögonen och tänkte "adah, snälla, inte fan gör du det, tror du jag är dum, eller, så fula skor går inte en vettig människa omkring i".)
- Jo, det gör jag. Och jag använder också ofta min gråa väst. Och jag tänker använda min nya kjol med knapparna framöver också, vid festliga tillfällen. Och INGET av plaggen tillhör kategorin tantkläder, det är ungdomskläder. Så det så. Och säger du något annat får du inte låna dem till teatern imorgon, då får du låna kläder av pappa, moahahahaha.
- Du har snygga kläder, mamma. Bra smak. Och nu när jag tittar ordentligt på skorna så är de riktigt fina.
Jojo.
Det utgjorde inget problem, hon behövde tantkläder och det hade jag enligt hennes uppfattning gott om.
När jag kom hem tittade jag nyfiket in i min garderob för att se vilken av dräkterna hon valt. Alla fanns kvar. Lite underligt, tyckte jag, eftersom hon sagt att hon tänkte klä sig som jag brukar göra på jobbet och jag har förhållandevis ofta kavaj och kjol eller byxor.
Igår morse hade jag tänkt ha ett särskilt par skor som skulle matcha dagens outfit men det märkliga var att skorna var borta. Jag hade haft dem för några dagar sedan, men nu var de putz weg. De hade formligen promenerat iväg, fast utan mig den här gången.
När jag pratade med dottern senare på kvällen undrade jag nyfiket om hon inte tagit några kläder. Jodå, det hade hon. Hon hade tagit en ful väst (min gråa, dyra långväst) och den hade hon matchat ihop med en mörkgrå lätt randig kjol med fyra knappar på framsidan (min nyinköpta festkjol). Denna kjol hade jag endast använt vid ett tillfälle under några timmar vid ett festligt tillfälle, och var absolut ingen värdig representant av tantklädssläktet. Dessutom NY. Vilket innebär att jag fortfarande är väldigt rädd om den.
Denna helt oväsentliga information viftades bort.
- Tog du månne några skor också, frågade jag?
Nja, skor och skor. Hon hade skaffat sig en hastig överblick över min skogarderob och slutligen valt ett par gamla, fula som jag säkert inte använder och därmed inte heller skulle sakna mummel, mummel, (vilket var detsamma som "...om jag skulle råka bli av med dem i skolan").
- Jag hade tänkt ha dem idag.
- Hade du? De där fula? Du skojar! Hahahahaha...
- Ja, de där fula. Jag använder faktiskt de där fula.
- Oj, det trodde jag VERKLIGEN inte. (Vi talade i telefon men jag vet med säkerhet att hon,när hon sade detta, himlade med ögonen och tänkte "adah, snälla, inte fan gör du det, tror du jag är dum, eller, så fula skor går inte en vettig människa omkring i".)
- Jo, det gör jag. Och jag använder också ofta min gråa väst. Och jag tänker använda min nya kjol med knapparna framöver också, vid festliga tillfällen. Och INGET av plaggen tillhör kategorin tantkläder, det är ungdomskläder. Så det så. Och säger du något annat får du inte låna dem till teatern imorgon, då får du låna kläder av pappa, moahahahaha.
- Du har snygga kläder, mamma. Bra smak. Och nu när jag tittar ordentligt på skorna så är de riktigt fina.
Jojo.
torsdag 12 november 2009
Allt om berg- och dalbanor
Igårkväll kom jag hem väldigt sent, mikrade mina tinade rester som vanligt och intog måltiden vid 22-tiden i sängen, med teven på. Likheten med en ungkarl är slående. Hade jag inte varit frusen av mig, samt haft principen att inte intaga alkohol annat än vid festliga tillfällen, sådana tillfällen när det är fredag eller lördag och barnen är i faderns försorg, är det inte omöjligt att jag hade glidit in i den lilla nätbrynjan och knäppt upp en ölburk som jag druckit ur och därefter rapat lite mellan varven för att komma i stämning.
Nu blev det inte riktigt så illa.
Har man jobbat sedan 7.30 på morgonen råder inga stora krav på underhållning från teven vid det laget. Om något rör sig, dock inte för häftigt så jag blir rädd om jag skulle råka slumra till med gaffeln i munnen och kanske sticka mig när jag vaknar, och om det pratas, så är jag nöjd.
Igår hamnade jag på ett program om berg- och dalbanor. Det var mycket intressant. Bland annat lärde jag mig att om man står på håll och tittar på en sådan bana och man kan urskilja den allra högsta toppen på banan, då vet man var banan börjar. Den högsta backen är alltid den första. Inte vet jag vilken nytta man kan ha av denna information, men iallafall, ni får den.
Uppför denna första backe dras vagnarna mekaniskt med hjälp av kugghjul och vad det nu var allt. Därefter åker vagnarna omkring fritt, utan hjälp, bara som ett resultat av tyngdkraft, hastighet och vagnarnas tyngd. Jag har trott att det sitter en gubbe och kör någonstans och att han kan stoppa det hela om det verkar gå överstyr, men så är inte fallet.
Jag mår vansinnigt illa när jag åker karuseller som snurrar, båtar som guppar, bilar som kör med mig i baksätet, tåg som kör med mig i vagnen, bussar som kör med mig på sätet. Jag mår i princip illa av allt som rör sig och som innehåller mig. Utom berg-och dalbanor vilket jag ansett mig ha forskat fram anledningen till. Eller anledningarna.
1) Jag ser hela vägbanan.
2) Jag får frisk luft.
3) Det gungar och snurrar inte.
Och mår inte jag illa, gör inte resten av världens befolkning det heller, var min sammanfattande slutsats i forskningsrapporten. (Som jag märkligt nog inte uppmärksammats vetenskapligt för ännu.)
I programmet hade de emellertid lyckats hitta en sån där överkänslig individ som nästan kräktes efter en berg- och dalbanetur vilket jag tyckte tydde på mesighet. Tråkigt nog förklarades detta av g-krafterna som gör att man som passagerare hänger i säkerhetsbältena med jämna mellanrum och denna tyngdlöshet kan inte hjärnor hantera, det är hjärnorna inte vana vid och då blir de osäkra och framkallar illamående hos sin kropp.
Detta har jag aldrig upplevt och jag vet inte om det beror på att jag är väldigt lätt redan från början så att min hjärna inte tycker det känns onormalt att jag svävar lite, eller om min hjärna har fullt upp med annat och är övertygad om att jag, med min goda förmåga och robusta natur, kan klara mig själv den stunden jag hänger i bältet och skriker. Jag väljer att tro att det är det sista alternativet som gäller.
Något som inte direkt framkom var vem som kommit på själva grundidén med berg- och dalbanor. Och vem han testade idén på. Det skulle också vara roligt att veta hur många man fick testa på för att hitta någon som överlevde så att man kunde säga att uppfinningen var klar.
Får kolla i tablån om det kommer en del 2. Den skall jag se.
Nu blev det inte riktigt så illa.
Har man jobbat sedan 7.30 på morgonen råder inga stora krav på underhållning från teven vid det laget. Om något rör sig, dock inte för häftigt så jag blir rädd om jag skulle råka slumra till med gaffeln i munnen och kanske sticka mig när jag vaknar, och om det pratas, så är jag nöjd.
Igår hamnade jag på ett program om berg- och dalbanor. Det var mycket intressant. Bland annat lärde jag mig att om man står på håll och tittar på en sådan bana och man kan urskilja den allra högsta toppen på banan, då vet man var banan börjar. Den högsta backen är alltid den första. Inte vet jag vilken nytta man kan ha av denna information, men iallafall, ni får den.
Uppför denna första backe dras vagnarna mekaniskt med hjälp av kugghjul och vad det nu var allt. Därefter åker vagnarna omkring fritt, utan hjälp, bara som ett resultat av tyngdkraft, hastighet och vagnarnas tyngd. Jag har trott att det sitter en gubbe och kör någonstans och att han kan stoppa det hela om det verkar gå överstyr, men så är inte fallet.
Jag mår vansinnigt illa när jag åker karuseller som snurrar, båtar som guppar, bilar som kör med mig i baksätet, tåg som kör med mig i vagnen, bussar som kör med mig på sätet. Jag mår i princip illa av allt som rör sig och som innehåller mig. Utom berg-och dalbanor vilket jag ansett mig ha forskat fram anledningen till. Eller anledningarna.
1) Jag ser hela vägbanan.
2) Jag får frisk luft.
3) Det gungar och snurrar inte.
Och mår inte jag illa, gör inte resten av världens befolkning det heller, var min sammanfattande slutsats i forskningsrapporten. (Som jag märkligt nog inte uppmärksammats vetenskapligt för ännu.)
I programmet hade de emellertid lyckats hitta en sån där överkänslig individ som nästan kräktes efter en berg- och dalbanetur vilket jag tyckte tydde på mesighet. Tråkigt nog förklarades detta av g-krafterna som gör att man som passagerare hänger i säkerhetsbältena med jämna mellanrum och denna tyngdlöshet kan inte hjärnor hantera, det är hjärnorna inte vana vid och då blir de osäkra och framkallar illamående hos sin kropp.
Detta har jag aldrig upplevt och jag vet inte om det beror på att jag är väldigt lätt redan från början så att min hjärna inte tycker det känns onormalt att jag svävar lite, eller om min hjärna har fullt upp med annat och är övertygad om att jag, med min goda förmåga och robusta natur, kan klara mig själv den stunden jag hänger i bältet och skriker. Jag väljer att tro att det är det sista alternativet som gäller.
Något som inte direkt framkom var vem som kommit på själva grundidén med berg- och dalbanor. Och vem han testade idén på. Det skulle också vara roligt att veta hur många man fick testa på för att hitta någon som överlevde så att man kunde säga att uppfinningen var klar.
Får kolla i tablån om det kommer en del 2. Den skall jag se.
onsdag 11 november 2009
Juleljus
När jag var ute och körde med släpet i helgen, körde jag händelsevis förbi en elbutik. Och eftersom jag körde långsamt med släpet hann jag titta länge på alla detaljerna i skyltfönstret. Prislappar, räkna lampor i julgransbelysningen, vinka till personalen i kassan, sådana saker. Jag hann också bli otroligt sugen på juleljus, ljusstakar, ljusnät, små kransar med belysning, små tomtar med belysning, belysning med belysning och en massa annat som har med jul och lampor att göra. Åh, vad jag ville ha allt!
Dessutom vill jag helst sätta upp lamporna, stjärnorna, tomtarna och allt annat som lyser och blinkar redan nu. En liten gran hade varit väldigt trevligt att mötas av i hallen när man kommer hem, till exempel. Det är nästan tre veckor kvar tills det är legalt att hänga upp stjärnor, och tre veckor känns oändligt avlägset.
Det finns på alla orter de som inte plockar ned sina adventsljusstakar förrän långt efter oss andra. Om det beror på ett intensivt julfirande ända fram till påsk eller på ren lathet kombinerat med uträkningen att det snart är jul igen och således inte lönt att hålla på och flytta omkring belysning på det där viset, stup i kvarten, är svårt att svara på.
Jag går åt emellertid åt helt andra hållet. Så fort det är någotsånär legalt att börja pynta på, så gör jag det. Tomtar kan jag leva utan, men det blir så fint ljus av stjärnor, stakar och belysta koner att jag skulle kunna tänka mig att plocka fram dessa redan till första november. Eller, förresten, första oktober.
Eller... Varför inte första september?
När jag tänker efter tror jag att jag skall låta dem stå framme hela året, jag också. Jag kan ju justera timer-tidern något mellan maj och september. Om det skall vara nödvändigt.
Dessutom vill jag helst sätta upp lamporna, stjärnorna, tomtarna och allt annat som lyser och blinkar redan nu. En liten gran hade varit väldigt trevligt att mötas av i hallen när man kommer hem, till exempel. Det är nästan tre veckor kvar tills det är legalt att hänga upp stjärnor, och tre veckor känns oändligt avlägset.
Det finns på alla orter de som inte plockar ned sina adventsljusstakar förrän långt efter oss andra. Om det beror på ett intensivt julfirande ända fram till påsk eller på ren lathet kombinerat med uträkningen att det snart är jul igen och således inte lönt att hålla på och flytta omkring belysning på det där viset, stup i kvarten, är svårt att svara på.
Jag går åt emellertid åt helt andra hållet. Så fort det är någotsånär legalt att börja pynta på, så gör jag det. Tomtar kan jag leva utan, men det blir så fint ljus av stjärnor, stakar och belysta koner att jag skulle kunna tänka mig att plocka fram dessa redan till första november. Eller, förresten, första oktober.
Eller... Varför inte första september?
När jag tänker efter tror jag att jag skall låta dem stå framme hela året, jag också. Jag kan ju justera timer-tidern något mellan maj och september. Om det skall vara nödvändigt.
Inte omöjligt
Jag befinner mig i en period av stor stress, i synnerhet på jobbet. Mycket skall göras, många är åtagandena och inbokningarna, dagarna är långa som skånska ösregn och deadlines-en dunsar ned omkring mig ungefär på samma sätt som bollarna gjorde när jag försökte lära mig att jonglera med mer än en boll i taget. Livet känns omöjligt.
När man är jäktad på det viset har man inte alltid koll på alla detaljer i vardagen. Saker och ting händer som man bara häpet kan konstatera händer, företrädesvis konstaterar man det med gapande mun.
Igår hade jag planerat in att jag skulle jobba undan lite på kontoret mellan 7.15 och 12, åka till Lund på möte kl 13-16, därefter åka hem och äta lite, och sedan gå på sista skiftet kl 17 igen med informationskväll om bostadsinbrott. Maten var tagen ur frysen och lämnad hemma på diskbänken med stränga instruktioner om att börja tina, allt var uttänkt och förberett och därför förvånade det mig mycket när påminnelsefunktionen i mobilen började trumpeta ut redan kl 08.15 att jag borde ge mig av. Det visade sig att mötet ägde rum kl 9-12, inte 13-16. Detta kändes omöjligt.
För i och med detta gick hela min planering i stöpet, det blev ingen ordning med någonting och middagen åt jag kl 21.30. Skall man se något positivt så skulle det väl vara att maten vid det laget åtminstone var ordentligt tinad.
Jag fick vid detta tillfälle lätt panik. Det är inte roligt för ett kontrollfreak när man inte ens har en aning om i vilken kommun man skall vara och när under innevarande dag. Vid tillfällen som dessa, går emellertid stödtrupperna, trossen och kavalleriet igång. Det undermedvetna, alltså. Medan jag gör en sak, pysslar hjärnan med helt andra saker på sitt håll
I mitt fall bestämde den sig för att hjälpa mig lite genom att skapa en luftigare kalender. Detta löstes snillrikt genom att hjärnan började skriva in möten på dagar som redan hade passerats. En student från gymnasieskolan som trodde sig ha bokat ett möte med mig igår,tisdag, kl 10, hade av förklarliga skäl fått vända i dörren. Jag var ju nämligen i Lund då. När han lätt förebrående ringde upp mig fattade jag ingenting. Jag mindes att vi bokat in en tid men när? Det visade sig att jag i onsdags i förra veckan bokat in ett möte på tisdagen. Dagen innan. Mycket fiffigt tänkt, störde inte min planering den här veckan ett dugg och var verkligen en snillrik lösning. Som dessvärre inte funkade fullt ut eftersom studenten ifråga skrev in samma tid fast en vecka senare.
Tanken var god, men skall den fungera, måste båda parter skriva in mötet i förfluten tid, och jag har en aning om att detta kan bli svårt.
Inte omöjligt, dock, inte omöjligt.
När man är jäktad på det viset har man inte alltid koll på alla detaljer i vardagen. Saker och ting händer som man bara häpet kan konstatera händer, företrädesvis konstaterar man det med gapande mun.
Igår hade jag planerat in att jag skulle jobba undan lite på kontoret mellan 7.15 och 12, åka till Lund på möte kl 13-16, därefter åka hem och äta lite, och sedan gå på sista skiftet kl 17 igen med informationskväll om bostadsinbrott. Maten var tagen ur frysen och lämnad hemma på diskbänken med stränga instruktioner om att börja tina, allt var uttänkt och förberett och därför förvånade det mig mycket när påminnelsefunktionen i mobilen började trumpeta ut redan kl 08.15 att jag borde ge mig av. Det visade sig att mötet ägde rum kl 9-12, inte 13-16. Detta kändes omöjligt.
För i och med detta gick hela min planering i stöpet, det blev ingen ordning med någonting och middagen åt jag kl 21.30. Skall man se något positivt så skulle det väl vara att maten vid det laget åtminstone var ordentligt tinad.
Jag fick vid detta tillfälle lätt panik. Det är inte roligt för ett kontrollfreak när man inte ens har en aning om i vilken kommun man skall vara och när under innevarande dag. Vid tillfällen som dessa, går emellertid stödtrupperna, trossen och kavalleriet igång. Det undermedvetna, alltså. Medan jag gör en sak, pysslar hjärnan med helt andra saker på sitt håll
I mitt fall bestämde den sig för att hjälpa mig lite genom att skapa en luftigare kalender. Detta löstes snillrikt genom att hjärnan började skriva in möten på dagar som redan hade passerats. En student från gymnasieskolan som trodde sig ha bokat ett möte med mig igår,tisdag, kl 10, hade av förklarliga skäl fått vända i dörren. Jag var ju nämligen i Lund då. När han lätt förebrående ringde upp mig fattade jag ingenting. Jag mindes att vi bokat in en tid men när? Det visade sig att jag i onsdags i förra veckan bokat in ett möte på tisdagen. Dagen innan. Mycket fiffigt tänkt, störde inte min planering den här veckan ett dugg och var verkligen en snillrik lösning. Som dessvärre inte funkade fullt ut eftersom studenten ifråga skrev in samma tid fast en vecka senare.
Tanken var god, men skall den fungera, måste båda parter skriva in mötet i förfluten tid, och jag har en aning om att detta kan bli svårt.
Inte omöjligt, dock, inte omöjligt.
tisdag 10 november 2009
Sånt jag inte kan leva med
För några veckor sedan visade termometern i min bil att det var minus 24 grader ute. Det var kallt, det var det, men minus 24 var lite att ta i. Plus 5 var närmare sanningen. När jag hade kört en stund blev det emellertid hastigt varmare ute och när jag kom fram hade det blivit rena värmeböljan ute, minus 14 grader.
Jag förstod att något var fel. Jag är emellertid inte petig med sådana detaljer som inte är livsavgörande och som det innebär pengar och tid att åtgärda. Jag tänkte lära mig att leva med att termometern inte riktigt funkade.
Veckan efter ville inte bilen låsas när jag parkerade inne i Malmö. Larmet aktiverades, men dörrarna förblev öppna. Detta är inte ett drömläge för en säkerhetschef, som ju gärna ser att skalskydd är utan hål och att allt som kan låsas låses. Gärna allt annat också. Att dörrarna är öppna när man parkerat bilen i Sveriges tredje största stad, kändes som ett aningen för stort hål i skalet. Detta hål upprepades dessutom veckan därefter när barnen och jag skulle in till storstan och kolla på bio. Bilen parkerades i mörk gränd i Malmö, dörrarna ville inte låsas. Mimmi tyckte inte om.
Jag började nu nå det stadium där jag började ifrågasätta om detta verkligen var något jag kunde leva med. Det kände bilen förmodligen på sig för den skärpte till sig och låg lågt ett tag. Allt låstes och låstes upp som det skulle och jag, som är en överseende natur, utgick ifrån att det goda hade vunnit över det onda för gott, och att problemet var ur världen. Peace, love and understanding.
Igår morse skulle jag ta bilen till jobbet och upptäckte då att det omvända problemet hade uppstått. Det hade gått alldeles utmärkt att låsa bilen i söndags, men igår gick den inte att låsa upp. Att inte komma in i bilen kändes som snäppet värre än att inte kunna låsa den när man kört färdigt.
Efter mycket pysslande med alla knappar på fjärrkontrollen gick bagageluckan plötsligt att öppna. I jämförelse med att inte komma in alls i bilen, var detta onekligen ett steg i rätt riktning och jag böjde mig för omaket att klättra in som familjens vovve och öppna inifrån. Det gick även om det var väldigt obekvämt, klädd i kort kjol, kinkiga strumpbyxor och högklackade stövlar som jag var.
Dessutom irriterade det mig och jag bestämde mig genast, där jag kröp omkring under bagagegallret, att det här absolut inte gick att leva med. Bileländet skulle lagas.
Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att ringa Bilia och beställa tid. Jag fick tid nästa fredag. Nästa fredag. Under den tiden skall jag å tjänstens vägnar till både Lund, Malmö och Eslöv och jag undrar hur många jag skall bli polisanmäld för pågående bilinbrott när jag ålar omkring i min egen bil för att öppna dörrarna. Dessutom får jag klä mig i byxor med knäskydd annars lär jag åka på en knäoperation ungefär i samma veva som bilen har tillfrisknat.
Och genast följer nya saker att ta ställning till: Skall man ha högklackat till knäskyddsbyxor eller skall man köra jodphurs? Spelar det någon roll om jag har svart eller brun handväska om byxorna är blåa?
Jag förstod att något var fel. Jag är emellertid inte petig med sådana detaljer som inte är livsavgörande och som det innebär pengar och tid att åtgärda. Jag tänkte lära mig att leva med att termometern inte riktigt funkade.
Veckan efter ville inte bilen låsas när jag parkerade inne i Malmö. Larmet aktiverades, men dörrarna förblev öppna. Detta är inte ett drömläge för en säkerhetschef, som ju gärna ser att skalskydd är utan hål och att allt som kan låsas låses. Gärna allt annat också. Att dörrarna är öppna när man parkerat bilen i Sveriges tredje största stad, kändes som ett aningen för stort hål i skalet. Detta hål upprepades dessutom veckan därefter när barnen och jag skulle in till storstan och kolla på bio. Bilen parkerades i mörk gränd i Malmö, dörrarna ville inte låsas. Mimmi tyckte inte om.
Jag började nu nå det stadium där jag började ifrågasätta om detta verkligen var något jag kunde leva med. Det kände bilen förmodligen på sig för den skärpte till sig och låg lågt ett tag. Allt låstes och låstes upp som det skulle och jag, som är en överseende natur, utgick ifrån att det goda hade vunnit över det onda för gott, och att problemet var ur världen. Peace, love and understanding.
Igår morse skulle jag ta bilen till jobbet och upptäckte då att det omvända problemet hade uppstått. Det hade gått alldeles utmärkt att låsa bilen i söndags, men igår gick den inte att låsa upp. Att inte komma in i bilen kändes som snäppet värre än att inte kunna låsa den när man kört färdigt.
Efter mycket pysslande med alla knappar på fjärrkontrollen gick bagageluckan plötsligt att öppna. I jämförelse med att inte komma in alls i bilen, var detta onekligen ett steg i rätt riktning och jag böjde mig för omaket att klättra in som familjens vovve och öppna inifrån. Det gick även om det var väldigt obekvämt, klädd i kort kjol, kinkiga strumpbyxor och högklackade stövlar som jag var.
Dessutom irriterade det mig och jag bestämde mig genast, där jag kröp omkring under bagagegallret, att det här absolut inte gick att leva med. Bileländet skulle lagas.
Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att ringa Bilia och beställa tid. Jag fick tid nästa fredag. Nästa fredag. Under den tiden skall jag å tjänstens vägnar till både Lund, Malmö och Eslöv och jag undrar hur många jag skall bli polisanmäld för pågående bilinbrott när jag ålar omkring i min egen bil för att öppna dörrarna. Dessutom får jag klä mig i byxor med knäskydd annars lär jag åka på en knäoperation ungefär i samma veva som bilen har tillfrisknat.
Och genast följer nya saker att ta ställning till: Skall man ha högklackat till knäskyddsbyxor eller skall man köra jodphurs? Spelar det någon roll om jag har svart eller brun handväska om byxorna är blåa?
måndag 9 november 2009
Obefintligt knapptapp
Imorse tog jag på mig två nyinköpta plagg, en topp och en lite tjockare stickad tröja. När jag promenerat omkring i dessa en stund noterade jag att det prasslade om mig. Detta prassel tröttnade jag rätt snabbt på och den tjocka tröjan åkte av. Väl dold i en tjock söm satt en rejäl påse, nästan i paritet med en kasse från Ica, fylld med reservknappar. Faktum är att där fanns knappar till en hel skjorta, och hur skräddaren motiverat denna rika tilldelning till ett plagg som bara är försett med två knappar i ursprunget, var lite oklart.
Jag plockade bort kassen med knappar och lade den i min knapplåda.
Därefter promenerade jag vidare. Och kunde konstatera att det fortfarande prasslade. Vid avlägsnandet av plagg nummer två, toppen med farfarsknäppning, kunde konstateras att det även här fanns en lite påse längst ned på plagget full med knappar. Här ingick även ett litet verktygskit, för det var någon slags tryckknappar som satt i halsringningen och för att få på nya sådana, om ursprungsknappen skulle lossna, var man tvungen att använda specialredskap.
Jag lade även ned denna påse i min knapplåda.
Innan jag lade på locket på knapplådan vispade jag runt lite och kunde vid ett snabbt överslag räkna ihop antalet plastpåsar med knappar i, till cirka 50 stycken. Flera påsar var fulla med jeanstryckknappar. Samtliga påsar var oöppnade.
Antingen är detta ett tecken på att jag är mer ordningssam och försiktig med mina kläder än medelsnitsaren. Så kan det vara.
Eller så är det ett tecken på att min period av "doing the wild thing" där knappar flög redan i hallen, som om någon försökte skjuta ned Karl den tolfte med hagelgevär, och det blev imma på rutorna, är över.
Så kan det också vara. Det är kanske den troligaste förklaringen.
Jag plockade bort kassen med knappar och lade den i min knapplåda.
Därefter promenerade jag vidare. Och kunde konstatera att det fortfarande prasslade. Vid avlägsnandet av plagg nummer två, toppen med farfarsknäppning, kunde konstateras att det även här fanns en lite påse längst ned på plagget full med knappar. Här ingick även ett litet verktygskit, för det var någon slags tryckknappar som satt i halsringningen och för att få på nya sådana, om ursprungsknappen skulle lossna, var man tvungen att använda specialredskap.
Jag lade även ned denna påse i min knapplåda.
Innan jag lade på locket på knapplådan vispade jag runt lite och kunde vid ett snabbt överslag räkna ihop antalet plastpåsar med knappar i, till cirka 50 stycken. Flera påsar var fulla med jeanstryckknappar. Samtliga påsar var oöppnade.
Antingen är detta ett tecken på att jag är mer ordningssam och försiktig med mina kläder än medelsnitsaren. Så kan det vara.
Eller så är det ett tecken på att min period av "doing the wild thing" där knappar flög redan i hallen, som om någon försökte skjuta ned Karl den tolfte med hagelgevär, och det blev imma på rutorna, är över.
Så kan det också vara. Det är kanske den troligaste förklaringen.
Fyra kvinnor på fars dag
Igår var det fars dag, den stora familjedagen där man åker hem till sina dagars upphov, äter slottsstek eller åtminstone tårta och kaffe, kanske en liten konjak efteråt, pratar med föräldrar och syskon och njuter av lugnet och av att ha blivit barn på nytt, vilket man ju alltid är när man kommer hem till barndomshemmet.
Inget av detta omfattar emellertid mig, ej heller mina käcka väninnor i häckklipparligan, eftersom vi alla är både karl- och farfria. Min insats för dagen har således sträckt sig till att handla present till barnens far. Dock fick jag ingen slottsstek eller tårta för besväret. Jag fick nöja mig med känslan av godhet.
Fars dag innebär emellertid möjligheter på andra sätt. När nu alla världens män var upptagna med att le faderligt inför sina beundrande ätteläggar, passade vi fyra far- och karllösa på att i lugn och ro och utan trängsel eller välmenande inblandning av tankande män, hyra ett släp för att frakta en sänggavel från ett hus till ett annat.
Cleo och jag möttes på Statoilmacken, kvitterade ut en sladd och försökte därefter räkna ut hur man gör så att släpet hänger ihop med bilen. Vi förstod det som att sladden på något sätt skulle vara inblandad. Det var inte helt lätt för oss som inte behövt anstränga oss i sådana sammanhang tidigare i livet. Dessutom fick man inte med någon manual, vilket var dåligt.
Efter att ha slagit våra kloka huvuden ihop tyckte vi att vi hade fått ihop det hela riktigt bra och körde iväg. Släpet hängde snällt efter, allt blinkade som skulle blinka och vi skojade friskt om Kalle Anka på julafton och om hur husvagnar kan kopplas av och fara iväg åt sina helt egna håll. Så dock inte vårt gediget fastsatta släp, sa vi. När vi kom fram till de två övriga medverkande i denna komedi, slog den händigaste av de båda sig för pannan och menade att det var rena turen att släpet följt med oss hela vägen till deras hus. Vi hade inte hissat upp ett hjul och vi hade inte säkrat släpet med en karbinhake som hängde ensam och såg fånig ut, och sådana detaljer var tydligen viktiga för helheten.
Resten av resan skötte Handywoman allt kopplande. Jag körde och koncentrerade mig på det. Cleo betalade och sånt kräver sin kvinna, det också. Pyttan bidrog med uppmuntrande tillrop.
Allt gick väldigt bra, jag till och med backade med släpet, och vi var mycket nöjda med vår fars dag. Jag känner mig nu redo att köra på husvagnssemester nästa år om de övriga tre skulle längta efter det. Om jag får bo på hotell när jag kört färdigt, vill säga, för fyra kvinnor i en husvagn känns inte riktigt som mitt koncept.
Och nästa år på fars dag skall vi göra något liknande manligt. Bygga ett hus, kissa ståendes mot buskarna, eller något liknande. Det här var väldigt kul.
Inget av detta omfattar emellertid mig, ej heller mina käcka väninnor i häckklipparligan, eftersom vi alla är både karl- och farfria. Min insats för dagen har således sträckt sig till att handla present till barnens far. Dock fick jag ingen slottsstek eller tårta för besväret. Jag fick nöja mig med känslan av godhet.
Fars dag innebär emellertid möjligheter på andra sätt. När nu alla världens män var upptagna med att le faderligt inför sina beundrande ätteläggar, passade vi fyra far- och karllösa på att i lugn och ro och utan trängsel eller välmenande inblandning av tankande män, hyra ett släp för att frakta en sänggavel från ett hus till ett annat.
Cleo och jag möttes på Statoilmacken, kvitterade ut en sladd och försökte därefter räkna ut hur man gör så att släpet hänger ihop med bilen. Vi förstod det som att sladden på något sätt skulle vara inblandad. Det var inte helt lätt för oss som inte behövt anstränga oss i sådana sammanhang tidigare i livet. Dessutom fick man inte med någon manual, vilket var dåligt.
Efter att ha slagit våra kloka huvuden ihop tyckte vi att vi hade fått ihop det hela riktigt bra och körde iväg. Släpet hängde snällt efter, allt blinkade som skulle blinka och vi skojade friskt om Kalle Anka på julafton och om hur husvagnar kan kopplas av och fara iväg åt sina helt egna håll. Så dock inte vårt gediget fastsatta släp, sa vi. När vi kom fram till de två övriga medverkande i denna komedi, slog den händigaste av de båda sig för pannan och menade att det var rena turen att släpet följt med oss hela vägen till deras hus. Vi hade inte hissat upp ett hjul och vi hade inte säkrat släpet med en karbinhake som hängde ensam och såg fånig ut, och sådana detaljer var tydligen viktiga för helheten.
Resten av resan skötte Handywoman allt kopplande. Jag körde och koncentrerade mig på det. Cleo betalade och sånt kräver sin kvinna, det också. Pyttan bidrog med uppmuntrande tillrop.
Allt gick väldigt bra, jag till och med backade med släpet, och vi var mycket nöjda med vår fars dag. Jag känner mig nu redo att köra på husvagnssemester nästa år om de övriga tre skulle längta efter det. Om jag får bo på hotell när jag kört färdigt, vill säga, för fyra kvinnor i en husvagn känns inte riktigt som mitt koncept.
Och nästa år på fars dag skall vi göra något liknande manligt. Bygga ett hus, kissa ståendes mot buskarna, eller något liknande. Det här var väldigt kul.
söndag 8 november 2009
Hemmets härd är guld värd
Ibland på lördagskvällarna, känner jag mig som om jag sitter i högkvarterets sambandscentral. Som enda anställd på fakirskiftet när alla andra har ledigt.
Igår drack jag mitt glas lördagsvin på eftermiddagen, långt före middagen. Säkert hade någon som sett detta kunnat dra slutsatsen att "nu korkar hon upp, redan på blanka eftermiddagen, det där slutar illa, sanna mina ord", men jag hade isåfall kunnat lugna dem. Vi snackar ett glas före klockan 17, sen tvärstopp. För att jag skall kunna vara beredd på att kasta mig i bilen om barnen får dylika behov när deras sociala liv börjar rundas av framåt nattkröken. Framåt morgonkröken om de får bestämma själva.
Under kvällen plingar och tutar det konstant i mobilen och datorn. Min mobil och min dator. Det är barnen som anropar sambandscentralen och detta skall absolut inte tas som ett tecken på längtan efter mig. Snarare är det så att barnen hela tiden vill ändra sina beräknade ankomsttider till hemmet vilket inledningsvis uttrycks i relativt vaga ordalag som blir allt mer tydligare ju närmare nattkröken vi kommer.
De vill inte hem.
Jag fattar inte sånt. Här hemma är det varmt och mysigt, jag har tända ljus, godis, förträffliga teveprogram samt mitt stimulerande sällskap att erbjuda, och alla i famljen får sitta i soffan. Vi hade kunnat läsa högt ur någon bok eller kanske prata om livet. Jag hade kunnat dela med mig av min livserfarenhet, talat om för dem vad de INTE skall göra och jag är säker på att vi hade skapat en stund av närhet och familjesamhörighet som de kunnat minnas i resten av sina liv.
När denna möjlighet finns, kan någon då förklara varför de hellre vill hänga ute i den skånska råkylan alternativt sitta på hårt tonårsrumsgolv hemma hos någon kamrat görandes platt intet. Hur kul är det, liksom? Hur utvecklande för personligheten?
Annat var det på min tid. Hemmets härd var guld värd och hellre en kväll med Jacobs stege på teven än disco i Folkets hus. Det märkliga är att jag har spridda minnesfragment av att åka bil i baksätet på en PV, men det kan inte ha varit jag. Jag tycker mig också minnas att jag stod mitt i natten i minus 15 grader och frös vid korvkiosken så till den milda grad att tårarna rann när jag väl kom in i värmen och de perifera delarna började tina. Vad gjorde jag ute så dags? Måste vara minnen som någon annan har berättat för mig. Jo, så är det nog.
Igår drack jag mitt glas lördagsvin på eftermiddagen, långt före middagen. Säkert hade någon som sett detta kunnat dra slutsatsen att "nu korkar hon upp, redan på blanka eftermiddagen, det där slutar illa, sanna mina ord", men jag hade isåfall kunnat lugna dem. Vi snackar ett glas före klockan 17, sen tvärstopp. För att jag skall kunna vara beredd på att kasta mig i bilen om barnen får dylika behov när deras sociala liv börjar rundas av framåt nattkröken. Framåt morgonkröken om de får bestämma själva.
Under kvällen plingar och tutar det konstant i mobilen och datorn. Min mobil och min dator. Det är barnen som anropar sambandscentralen och detta skall absolut inte tas som ett tecken på längtan efter mig. Snarare är det så att barnen hela tiden vill ändra sina beräknade ankomsttider till hemmet vilket inledningsvis uttrycks i relativt vaga ordalag som blir allt mer tydligare ju närmare nattkröken vi kommer.
De vill inte hem.
Jag fattar inte sånt. Här hemma är det varmt och mysigt, jag har tända ljus, godis, förträffliga teveprogram samt mitt stimulerande sällskap att erbjuda, och alla i famljen får sitta i soffan. Vi hade kunnat läsa högt ur någon bok eller kanske prata om livet. Jag hade kunnat dela med mig av min livserfarenhet, talat om för dem vad de INTE skall göra och jag är säker på att vi hade skapat en stund av närhet och familjesamhörighet som de kunnat minnas i resten av sina liv.
När denna möjlighet finns, kan någon då förklara varför de hellre vill hänga ute i den skånska råkylan alternativt sitta på hårt tonårsrumsgolv hemma hos någon kamrat görandes platt intet. Hur kul är det, liksom? Hur utvecklande för personligheten?
Annat var det på min tid. Hemmets härd var guld värd och hellre en kväll med Jacobs stege på teven än disco i Folkets hus. Det märkliga är att jag har spridda minnesfragment av att åka bil i baksätet på en PV, men det kan inte ha varit jag. Jag tycker mig också minnas att jag stod mitt i natten i minus 15 grader och frös vid korvkiosken så till den milda grad att tårarna rann när jag väl kom in i värmen och de perifera delarna började tina. Vad gjorde jag ute så dags? Måste vara minnen som någon annan har berättat för mig. Jo, så är det nog.
Konsten att prova
Nuförtiden är det väldigt modernt att prova saker. För provade man vin, punkt slut. Nu provas det ostar, choklad, kaffe, dessertvin, öl och whiskey och snart kommer det säkert ketchupprovningar och blandegodisprovningar. Där tror jag att jag kommer att glänsa.
Jag har väldigt goda egenskaper och förmågor, men ingen är helt fullkomlig på alla punkter och således brister jag en del i smaklökar. Jag känner skillnad på vin, öl och kaffe men mer än så är det inte. När mina kollegor klagar på att kaffet är svagt, smakar beskt eller väldigt starkt, förstår jag inte vad de talar om. Kaffe kan bara smaka kaffe. Är det väldigt svagt smakar det vatten. Mer än så kan jag inte urskilja.
Vinprovningar med lakrits, läder och söderväggar är jag helt bortkopplad från. Jag har lärt mig reglerna och vet att jag skall blunda, rulla glaset, andas in, säga "mmmm", ta en slurk, rulla runt den, smacka, säga "aaah" och sedan raskt fånga upp de där söderväggarna och känslan av ekfat och svarta vinbär som andra börjar antyda. Sällan finns något rätt och fel så jag brukar alltid påstå att det smakar läder och björnbär, det har hittills aldrig funnits någon som haft invändningar. Men egentligen tycker jag bara det smakar vin.
En man i bekantskapskretsen berättade igår att han tillbringat fredagen med whiskeyprovning. Det har jag aldrig prövat, men jag ifrågasätter starkt om det överhuvudtaget går att genomföra dylika.
För mig räcker det med en slurk whiskey, så är både smaklökar, mandlar, gomsegel och eventuella polyper bedövade. Efter två slurkar sjunger jag. Gärna sorgliga Bellmanvisor där de omsjungna har det jobbigt och på sluttampen vill dränka sig ihjäl, vilket jag illustrerar genom att försöka stå upp (lutar mig gärna mot en vägg av säkerhetsskäl) och samtidigt gestikulera, grimasera och på andra vis visuellt framställa våndorna som de stackarna i visorna genomled.
Många av de som är tvungna att åhöra och -se detta blir väldigt gripna och tårögda. Jo, det har jag sett med egna ögon. Deras ansikten är helt ihopskrynklade efter en stund och klara tårar rinner ur ögonvrårna. Oerhört vackert, allting. Men någon provning av whiskey blir det aldrig tal om. Vid den tredje slurken har jag somnat.
En gång provade jag dessertvin. Dessvärre före middagen på konferensen jag befann mig på. Jag gillar choklad och godis och gör man det gillar man, enligt min egen teori, även dessertvin för det är sött som flytande blandegodis. Jag drack mina tre provningsglas, kände ingen skillnad, men såg att det fanns färgskiftningar och hade således ändå ett utbyte av provandet. Sen drack jag upp två slattar och därefter kunde jag inte resa mig upp när vi skulle gå till middagen.
Sedan dess har jag bara provat choklad. Det kan man till och med köra bil efter. Om man inte provat för mycket choklad och ätit upp de andras bitar också, för då kan man behöva vila en stund. Det har jag råkat ut för, det också.
Jag har väldigt goda egenskaper och förmågor, men ingen är helt fullkomlig på alla punkter och således brister jag en del i smaklökar. Jag känner skillnad på vin, öl och kaffe men mer än så är det inte. När mina kollegor klagar på att kaffet är svagt, smakar beskt eller väldigt starkt, förstår jag inte vad de talar om. Kaffe kan bara smaka kaffe. Är det väldigt svagt smakar det vatten. Mer än så kan jag inte urskilja.
Vinprovningar med lakrits, läder och söderväggar är jag helt bortkopplad från. Jag har lärt mig reglerna och vet att jag skall blunda, rulla glaset, andas in, säga "mmmm", ta en slurk, rulla runt den, smacka, säga "aaah" och sedan raskt fånga upp de där söderväggarna och känslan av ekfat och svarta vinbär som andra börjar antyda. Sällan finns något rätt och fel så jag brukar alltid påstå att det smakar läder och björnbär, det har hittills aldrig funnits någon som haft invändningar. Men egentligen tycker jag bara det smakar vin.
En man i bekantskapskretsen berättade igår att han tillbringat fredagen med whiskeyprovning. Det har jag aldrig prövat, men jag ifrågasätter starkt om det överhuvudtaget går att genomföra dylika.
För mig räcker det med en slurk whiskey, så är både smaklökar, mandlar, gomsegel och eventuella polyper bedövade. Efter två slurkar sjunger jag. Gärna sorgliga Bellmanvisor där de omsjungna har det jobbigt och på sluttampen vill dränka sig ihjäl, vilket jag illustrerar genom att försöka stå upp (lutar mig gärna mot en vägg av säkerhetsskäl) och samtidigt gestikulera, grimasera och på andra vis visuellt framställa våndorna som de stackarna i visorna genomled.
Många av de som är tvungna att åhöra och -se detta blir väldigt gripna och tårögda. Jo, det har jag sett med egna ögon. Deras ansikten är helt ihopskrynklade efter en stund och klara tårar rinner ur ögonvrårna. Oerhört vackert, allting. Men någon provning av whiskey blir det aldrig tal om. Vid den tredje slurken har jag somnat.
En gång provade jag dessertvin. Dessvärre före middagen på konferensen jag befann mig på. Jag gillar choklad och godis och gör man det gillar man, enligt min egen teori, även dessertvin för det är sött som flytande blandegodis. Jag drack mina tre provningsglas, kände ingen skillnad, men såg att det fanns färgskiftningar och hade således ändå ett utbyte av provandet. Sen drack jag upp två slattar och därefter kunde jag inte resa mig upp när vi skulle gå till middagen.
Sedan dess har jag bara provat choklad. Det kan man till och med köra bil efter. Om man inte provat för mycket choklad och ätit upp de andras bitar också, för då kan man behöva vila en stund. Det har jag råkat ut för, det också.
lördag 7 november 2009
Vill ha ett ordentligt spöke
Det händer märkliga ting i mitt hem. Saker försvinner. Vissa saker dyker upp igen, men på väldigt märkliga platser.
För drygt två veckor sedan jobbade jag länge och ringde därför hem vid 17-tiden och gav direktiv och välmenande råd till barnen vad gäller träning, äta något innan, sätta på potatisen, sådana ting. Sonen svarade i sin trådlösa telefon på sitt rum och eftersom jag ville tala tydligt även till hans syster gick han motvilligt till husets västra flygel och lät henne lyssna andäktigt på det jag hade att säga. I hans telefon.
Kvällen efter var dottern på annat håll och ledde ungdomar i konfirmationsfrågor. Sonen och jag pysslade runt själva hemma när plötsligt telefonen ringde. Jag svarar av princip aldrig eftersom det av princip aldrig är någon som vill tala med mig. Sonen svarade inte heller för han hade inte fått tillbaka sin telefon, som han lånade ut till sin syster kvällen innan. Det var då vi upptäckte att den telefonen var borta.
När dottern kom hem letade vi igenom alla hennes grejer, alla sonens grejer, alla mina grejer, vi letade på alla tänkbara ställen och slutligen på alla otänkbara också såsom garaget, tvättkorgen, tidningsåtervinningen och soppåsen.
Telefonen var helt och hållet borta.
Sedan dess har en relativt ny och DYR design-disktrasa försvunnit och förblivit borta och igår försvann diskborsten. Den hittade jag emellertid igen i soppåsen. Ingen hade lagt den där.
Idag bytte jag lakan och eftersom vädret var fint tänkte jag hänga ut de nytvättade lakanen en stund. När jag klar med upphängningen, slängde jag en blick över mina ägor och konstaterade att det är overkill att ställa in trädgårdsmöblerna när de är gjorda av plast. Solsängarna var lika vita och fina som när de köptes för något år sedan, sannolikt tack vare snö-, hagel- och stormblästringarna de drabbats av genom åren. På den ena sängen låg det emellertid något svart och störde helhetsintrycket. Något fyrkantigt och svart.
Telefonen.
Hur i HELA friden hade den hamnat där? Ingen hade lagt den där, självfallet. Dessutom låg den på baksidan av huset där ingen rimligen har lust att trampa runt på kvällstid i oktober-november och tala i telefon. Jag begriper inte.
Telefonen var dyngsur, den låg med knappsidan upp och hade varit utsatt för konstanta ösregn i 2 ½ vecka, men jag torkade den sorgfälligt och satte den sedan på laddning. Den gick igång.
Någon spökar i mitt hus och det kan jag i och för sig leva med, men får jag önska något skulle jag vilja ha ett spöke som ställer i ordning åt mig, istället för att gömma mina saker. Hör du det, Sankte Per?! Jag vill ha ett ordentligt spöke, tack. Gärna en föredetta butler.
För drygt två veckor sedan jobbade jag länge och ringde därför hem vid 17-tiden och gav direktiv och välmenande råd till barnen vad gäller träning, äta något innan, sätta på potatisen, sådana ting. Sonen svarade i sin trådlösa telefon på sitt rum och eftersom jag ville tala tydligt även till hans syster gick han motvilligt till husets västra flygel och lät henne lyssna andäktigt på det jag hade att säga. I hans telefon.
Kvällen efter var dottern på annat håll och ledde ungdomar i konfirmationsfrågor. Sonen och jag pysslade runt själva hemma när plötsligt telefonen ringde. Jag svarar av princip aldrig eftersom det av princip aldrig är någon som vill tala med mig. Sonen svarade inte heller för han hade inte fått tillbaka sin telefon, som han lånade ut till sin syster kvällen innan. Det var då vi upptäckte att den telefonen var borta.
När dottern kom hem letade vi igenom alla hennes grejer, alla sonens grejer, alla mina grejer, vi letade på alla tänkbara ställen och slutligen på alla otänkbara också såsom garaget, tvättkorgen, tidningsåtervinningen och soppåsen.
Telefonen var helt och hållet borta.
Sedan dess har en relativt ny och DYR design-disktrasa försvunnit och förblivit borta och igår försvann diskborsten. Den hittade jag emellertid igen i soppåsen. Ingen hade lagt den där.
Idag bytte jag lakan och eftersom vädret var fint tänkte jag hänga ut de nytvättade lakanen en stund. När jag klar med upphängningen, slängde jag en blick över mina ägor och konstaterade att det är overkill att ställa in trädgårdsmöblerna när de är gjorda av plast. Solsängarna var lika vita och fina som när de köptes för något år sedan, sannolikt tack vare snö-, hagel- och stormblästringarna de drabbats av genom åren. På den ena sängen låg det emellertid något svart och störde helhetsintrycket. Något fyrkantigt och svart.
Telefonen.
Hur i HELA friden hade den hamnat där? Ingen hade lagt den där, självfallet. Dessutom låg den på baksidan av huset där ingen rimligen har lust att trampa runt på kvällstid i oktober-november och tala i telefon. Jag begriper inte.
Telefonen var dyngsur, den låg med knappsidan upp och hade varit utsatt för konstanta ösregn i 2 ½ vecka, men jag torkade den sorgfälligt och satte den sedan på laddning. Den gick igång.
Någon spökar i mitt hus och det kan jag i och för sig leva med, men får jag önska något skulle jag vilja ha ett spöke som ställer i ordning åt mig, istället för att gömma mina saker. Hör du det, Sankte Per?! Jag vill ha ett ordentligt spöke, tack. Gärna en föredetta butler.
Julklappslistor
Idag har jag varit uppe i gryningen och börjat julförbereda mig. Detta innebar två stora moment:
1) Börjat skriva julklappslistor.
Detta kan lätt missförstås vara listor över vad JAG önskar mig, men sådana listor är det inte lönt att jag skriver. Finns ingen att ge dem till sen, mer än möjligen att skicka dem med Posten till "Jultomten, Nordpolen". Men det har jag testat förut och det funkade inte. Jag fick varken stegen eller lövsugen jag önskade mig.
Nej, jag skriver listor över vilka jag förväntas GE presenter, vad de skall få, beräknar kostnaden, gör fin kalkyl i Excel så att jag kan säkerställa att barnen
a) får lika många presenter
b) till sammanlagt samma värde,
och jag skriver också upp i en kolumn för sig var bytena kan jagas upp och fällas ned. Det vill säga var de finns till försäljning så jag skall slippa springa runt och leta. Helst vill jag varken springa eller leta, jag gillar att beställa prylar via nätet och få dem hemskickade. Hade man kunnat kryssa i en ruta för att få dem inpackade, rimmade på och försedda med till- och frånetikett också, så hade jag satt rejäla kryss i denna. För med de paketmängder jag hanterar så är allt detta kringpyssel ett besvärande inlägg i julstressen.
Jag skulle till och med kunna tänka mig en vidareutveckling av tjänsten såtillvida att man skulle kunna skicka in barnens önskelistor, ange ett maxbelopp per barn, instruktioner om att de skall få lika många presenter (i antal) och till sammanlagt lika stort värde, och med detta utgångsläge kunde tjänsten på nätet själv handla upp, paketera in och kanske rimma något fint åt mig. Och så betalar jag och lämnar milt kärleksfull över det hela på julafton. En underbar tanke.
2) Gjort grundstommen till 2010 års kalender till mormor
Detta innebär kort och kort att alla tusentals foton tagna av dottern under året skall gås igenom och därefter skall elva fina bilder på mig och för rättvisans skull en på barnen väljas ut att göra kalender av.
Nej, här skojade bara. Kalendern består uteslutande av bilder på ungskocken. Ibland står de själva mot en vacker bakgrund, ibland står de ihop. På en bild råkade min arm händelsevis komma med och det blev jag glad för. Armen gjorde sig mycket bra på den bilden. Inte ett dugg slapp, utan solbränd och fin och lägger man märke till den tror man säkert att den tillhör den unga servitrisen som dukar av bordet på restaurangen. Jag är mycket nöjd.
Uppgiften 2 tog längst tid. Uppgiften 1 gick på 10 minuter. Jag började med att lägga upp ett kalkylblad i Excel med 10 rader och en summacell på rad 11. Sen började jag fylla på de 10 raderna med julklappar. Strategin är att när summacellen visar på maxbeloppet per barn, blir det inte fler julklappar.
Detta gick mycket fort. Det blir en julklapp till dem var. Och jag kan faktiskt tänka mig att packa in den själv i år. Det känns inte ett dugg besvärande.
1) Börjat skriva julklappslistor.
Detta kan lätt missförstås vara listor över vad JAG önskar mig, men sådana listor är det inte lönt att jag skriver. Finns ingen att ge dem till sen, mer än möjligen att skicka dem med Posten till "Jultomten, Nordpolen". Men det har jag testat förut och det funkade inte. Jag fick varken stegen eller lövsugen jag önskade mig.
Nej, jag skriver listor över vilka jag förväntas GE presenter, vad de skall få, beräknar kostnaden, gör fin kalkyl i Excel så att jag kan säkerställa att barnen
a) får lika många presenter
b) till sammanlagt samma värde,
och jag skriver också upp i en kolumn för sig var bytena kan jagas upp och fällas ned. Det vill säga var de finns till försäljning så jag skall slippa springa runt och leta. Helst vill jag varken springa eller leta, jag gillar att beställa prylar via nätet och få dem hemskickade. Hade man kunnat kryssa i en ruta för att få dem inpackade, rimmade på och försedda med till- och frånetikett också, så hade jag satt rejäla kryss i denna. För med de paketmängder jag hanterar så är allt detta kringpyssel ett besvärande inlägg i julstressen.
Jag skulle till och med kunna tänka mig en vidareutveckling av tjänsten såtillvida att man skulle kunna skicka in barnens önskelistor, ange ett maxbelopp per barn, instruktioner om att de skall få lika många presenter (i antal) och till sammanlagt lika stort värde, och med detta utgångsläge kunde tjänsten på nätet själv handla upp, paketera in och kanske rimma något fint åt mig. Och så betalar jag och lämnar milt kärleksfull över det hela på julafton. En underbar tanke.
2) Gjort grundstommen till 2010 års kalender till mormor
Detta innebär kort och kort att alla tusentals foton tagna av dottern under året skall gås igenom och därefter skall elva fina bilder på mig och för rättvisans skull en på barnen väljas ut att göra kalender av.
Nej, här skojade bara. Kalendern består uteslutande av bilder på ungskocken. Ibland står de själva mot en vacker bakgrund, ibland står de ihop. På en bild råkade min arm händelsevis komma med och det blev jag glad för. Armen gjorde sig mycket bra på den bilden. Inte ett dugg slapp, utan solbränd och fin och lägger man märke till den tror man säkert att den tillhör den unga servitrisen som dukar av bordet på restaurangen. Jag är mycket nöjd.
Uppgiften 2 tog längst tid. Uppgiften 1 gick på 10 minuter. Jag började med att lägga upp ett kalkylblad i Excel med 10 rader och en summacell på rad 11. Sen började jag fylla på de 10 raderna med julklappar. Strategin är att när summacellen visar på maxbeloppet per barn, blir det inte fler julklappar.
Detta gick mycket fort. Det blir en julklapp till dem var. Och jag kan faktiskt tänka mig att packa in den själv i år. Det känns inte ett dugg besvärande.
fredag 6 november 2009
Nästan
Det är mycket "nästan" är mitt liv. Framförallt i mitt hem. Men det tror jag är ett steg i rätt riktning, från stadiet "sen". Sen var inte bra. Nästan är åtminstone på god väg.
Imorse när jag tittade in i kylskåpet kunde jag konstatera att påsen med goda frukostbullar hade undersökts av någon i familjen. Sannolikt inte av mig, om jag inte har börjat gå i sömnen. Efter undersökningen hade påsen förslutits. Nästan. Några av bullarna var som ett resultat av detta ganska torra.
Även ostpåsen hade någon använt sig av. Framförallt innehållet i ostpåsen. Jag skulle, med Clouseaus strategiska uteslutningsmetod, kunna ana att osten varit framme och ätits av. Sedan hade den återbördats till sin påse. Nästan. Någon hade inte orkat skaka ned osten i påsen och snurrat till påsöppningen utan osten hade nödtorftigt tryckts in i plasten, dock inte så långt att påsen gick att stänga. Delar av osten var nu väldigt torra.
Efter allt detta hade något fått behov av att uppsöka toaletten och där hade allt toalettpapper använts upp. Nästan. En centimeter papper hängde kvar, sannolikt för att den som nästan använt upp allt papper skulle slippa omaket med att lyfta upp en ny rulle från korgen på golvet, ca 40 cm ifrån hållaren, och sedan utföra det oerhört tunga och påfrestande arbetet med att slänga den tomma rullen i skräphinken i köket.
Imorgon vill dottern sova över hos en kille som jag inte känner föräldrarna till tillsammans med ett gäng andra ungdomar som jag inte heller känner föräldrarna till. På frågan om hon får det har jag svarat ja. Nästan.
Imorse när jag tittade in i kylskåpet kunde jag konstatera att påsen med goda frukostbullar hade undersökts av någon i familjen. Sannolikt inte av mig, om jag inte har börjat gå i sömnen. Efter undersökningen hade påsen förslutits. Nästan. Några av bullarna var som ett resultat av detta ganska torra.
Även ostpåsen hade någon använt sig av. Framförallt innehållet i ostpåsen. Jag skulle, med Clouseaus strategiska uteslutningsmetod, kunna ana att osten varit framme och ätits av. Sedan hade den återbördats till sin påse. Nästan. Någon hade inte orkat skaka ned osten i påsen och snurrat till påsöppningen utan osten hade nödtorftigt tryckts in i plasten, dock inte så långt att påsen gick att stänga. Delar av osten var nu väldigt torra.
Efter allt detta hade något fått behov av att uppsöka toaletten och där hade allt toalettpapper använts upp. Nästan. En centimeter papper hängde kvar, sannolikt för att den som nästan använt upp allt papper skulle slippa omaket med att lyfta upp en ny rulle från korgen på golvet, ca 40 cm ifrån hållaren, och sedan utföra det oerhört tunga och påfrestande arbetet med att slänga den tomma rullen i skräphinken i köket.
Imorgon vill dottern sova över hos en kille som jag inte känner föräldrarna till tillsammans med ett gäng andra ungdomar som jag inte heller känner föräldrarna till. På frågan om hon får det har jag svarat ja. Nästan.
Dubbelt uppåt
För 8 år sedan jobbade jag på Sony Ericsson och hade där en kollega som jag plötsligt idag när jag vaknade var det första jag tänkte på. Hur går sånt till?
Min väninna Cl skulle vid ett tillfälle ut och resa å tjänstens vägnar med en kvinnlig kollega. De båda damerna skulle till Stockholm på konferens och transporten till storstaden ägde rum redan dagen före konferensen. Kollegan var inte särskilt resvan och föredrog att vara ute i god tid istället för att riskera att missa förmiddagsseminarierna för att de inte hittade Arlanda Express-tåget till stan. Eller steg på fel och hamnade i Uppsala. Mycket kan ju hända.
Resan inleddes med flygbuss ut till Malmö Airport och bäst de satt på bussen tittade kollegan med fasa i blicken på min väninna och frågade om hon trodde man fick ha med sig tandkräm i handbagaget. Det var ju så många nya säkerhetsbestämmelser som kommit den senaste tiden och sist hon gav sig iväg hade man minsann konfiskerat hennes nagelsax. Fanns det risk att de skulle ta hennes tandkräm nu också?
Det trodde inte Cl, sannolikheten att tuben innehöll mer än en deciliter kändes inte överhängande, och kollegan blev lugn. Frejdigt promenerade man således till säkerhetskontrollen och allt som var löst fick åka igenom röntgen: väskor, jackor, skärp och glasögon. Inget pep när damerna passerade bågen men något i kollegans väska väckte kontrollörens intresse och hon uppmanades att tömma den på sitt innehåll.
Döm om Cls förvåning när det plötsligt ut väskans dunkla djup dök upp både en fickplunta med whiskey och en fällkniv. Väninnan trodde inte sina ögon, kollegan hade oroat sig för tandkrämstuben men tydligen levt i trygg förvissning om att både knivar och spritflaskor skulle ses som något fullt naturligt att ha med sig in i planet.
Kniven kunde kollegan leva utan, men pluntan hade man tänkt skulle komma till användning på kvällen för att fira den lyckade resan på hotellet. Inte kunde man lämna den ifrån sig!
Det enda sättet att transportera flaskan genom säkerhetskontrollen var att placera innehållet där ingen kunde nå det. I magarna. Resolut gick de båda damerna lite diskret åt sidan och delade systerligt på flaskans innehåll, en genom att dricka ur korken och den andra genom att halsa direkt ur flaskan. Något smuttande var det inte tal om, planet skulle ju snart lyfta. Det blev snabbt väldigt roligt, allting, något som även övriga resenärer fick glädje av.
Nästa kväll åkte de tillbaka till Skåne, den här gången med tåg. På tåg får man ha med sig vad man vill fast nu var ju allt det roliga borta från bagaget. Däremot träffade de en synnerligen trevlig karl på tåget och det skrattades högt även på den resan. Tänka sig att SJ har konjak till försäljning...
Min väninna Cl skulle vid ett tillfälle ut och resa å tjänstens vägnar med en kvinnlig kollega. De båda damerna skulle till Stockholm på konferens och transporten till storstaden ägde rum redan dagen före konferensen. Kollegan var inte särskilt resvan och föredrog att vara ute i god tid istället för att riskera att missa förmiddagsseminarierna för att de inte hittade Arlanda Express-tåget till stan. Eller steg på fel och hamnade i Uppsala. Mycket kan ju hända.
Resan inleddes med flygbuss ut till Malmö Airport och bäst de satt på bussen tittade kollegan med fasa i blicken på min väninna och frågade om hon trodde man fick ha med sig tandkräm i handbagaget. Det var ju så många nya säkerhetsbestämmelser som kommit den senaste tiden och sist hon gav sig iväg hade man minsann konfiskerat hennes nagelsax. Fanns det risk att de skulle ta hennes tandkräm nu också?
Det trodde inte Cl, sannolikheten att tuben innehöll mer än en deciliter kändes inte överhängande, och kollegan blev lugn. Frejdigt promenerade man således till säkerhetskontrollen och allt som var löst fick åka igenom röntgen: väskor, jackor, skärp och glasögon. Inget pep när damerna passerade bågen men något i kollegans väska väckte kontrollörens intresse och hon uppmanades att tömma den på sitt innehåll.
Döm om Cls förvåning när det plötsligt ut väskans dunkla djup dök upp både en fickplunta med whiskey och en fällkniv. Väninnan trodde inte sina ögon, kollegan hade oroat sig för tandkrämstuben men tydligen levt i trygg förvissning om att både knivar och spritflaskor skulle ses som något fullt naturligt att ha med sig in i planet.
Kniven kunde kollegan leva utan, men pluntan hade man tänkt skulle komma till användning på kvällen för att fira den lyckade resan på hotellet. Inte kunde man lämna den ifrån sig!
Det enda sättet att transportera flaskan genom säkerhetskontrollen var att placera innehållet där ingen kunde nå det. I magarna. Resolut gick de båda damerna lite diskret åt sidan och delade systerligt på flaskans innehåll, en genom att dricka ur korken och den andra genom att halsa direkt ur flaskan. Något smuttande var det inte tal om, planet skulle ju snart lyfta. Det blev snabbt väldigt roligt, allting, något som även övriga resenärer fick glädje av.
Nästa kväll åkte de tillbaka till Skåne, den här gången med tåg. På tåg får man ha med sig vad man vill fast nu var ju allt det roliga borta från bagaget. Däremot träffade de en synnerligen trevlig karl på tåget och det skrattades högt även på den resan. Tänka sig att SJ har konjak till försäljning...
torsdag 5 november 2009
Författarmöda
Jag har en tid hållit på och meckat med att få ihop mina fria fantasier i skriftlig form till en bok och igår kväll lade jag sista handen vid korrekturläsningen. Jag läser bäst korrektur genom att ha papper i handen och rätta med gåsfjäderpenna direkt på papperet, ungefär som HC Andersen, men så fungerar det inte i den moderna författarvärlden.
I denna värld skriver man sin bok i ett Worddokument och sedan laddar man upp filen till förlaget och tittar spänt på resultatet i ett förhandsgranska-läge på skärmen. Allt möjligt kan hända på vägen fram, lär man sig. Radavstånden blev på vissa ställen monstruösa fast de såg ok ut i min version, talstreck blev ibland korta och ibland överlånga och hade det dykt upp små dansande grisar på vissa sidor så hade jag inte reagerat nämnvärt på det. Allt kunde hända när man laddade upp.
Men jag knegade på, ändrade, laddade upp, läste, ändrade, laddade upp och så vidare. Igår tröttnade jag på det hela och bestämde mig för att resterande fel fick vara kvar som en slags charmmärken. Man skall inte överarbeta saker och ting. Men, vis av erfarenhet, laddade jag inte upp sista revideringen igår, man skola aldrig göra viktiga ting när man är trött, så lyder ett gammalt känt djungelordspråk. Alltså väntade jag tills imorse. Saker jag gör på morgonen brukar ha kvalitetsstämpel.
Tidigt i arla morgonstund svepte jag igenom texten, ville inte se fler fel och gjorde det inte heller. Jag laddade därför upp. När jag gjort det, klickade jag på en liten förtroendeingivande knapp som det stod "Spara" på. Spara ville jag göra, så mycket jobb som jag lagt ned. Sen åkte jag till jobbet.
På förmiddagen fick jag plötsligt ett mail där någon konstaterade att jag hade en bok ute, så roligt.
Hade jag?
"Spara" var tydligen detsamma som "skicka till förlaget och börja sälja" och det var verkligen inte vad jag hade tänkt. Jag hade bland annat inte lagt sista handen vid omslaget, som jag själv ägnat kvällarna åt att layouta i det behändiga formatet 216 x 318,25 mm med 3 mm utfall på alla sidor. Buslätt.
Jag hade inte ens kollat med säkerhet att det namn jag skrivit som ansvarig fotograf av omslagsbilden var rätt namn. Där hade jag tur, dock. Annika var fotografen, precis som jag trott och också skrivit. När jag kom hem ögnade jag snabbt igenom inlagan och det första jag såg var ett skrivfel.
Jag vill inte hitta fler fel och de problemet tänker jag lösa på mitt sätt. Jag tänker lösa det genom att inte titta på innehållet fler gånger. Det verkar vara det enklaste sättet.
Länken är: https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=40203
Och den som hittar felet jag hittade, ombedes att ingenting säga. Inte förrän om ett år eller så. Tio kanske. Max 20.
I denna värld skriver man sin bok i ett Worddokument och sedan laddar man upp filen till förlaget och tittar spänt på resultatet i ett förhandsgranska-läge på skärmen. Allt möjligt kan hända på vägen fram, lär man sig. Radavstånden blev på vissa ställen monstruösa fast de såg ok ut i min version, talstreck blev ibland korta och ibland överlånga och hade det dykt upp små dansande grisar på vissa sidor så hade jag inte reagerat nämnvärt på det. Allt kunde hända när man laddade upp.
Men jag knegade på, ändrade, laddade upp, läste, ändrade, laddade upp och så vidare. Igår tröttnade jag på det hela och bestämde mig för att resterande fel fick vara kvar som en slags charmmärken. Man skall inte överarbeta saker och ting. Men, vis av erfarenhet, laddade jag inte upp sista revideringen igår, man skola aldrig göra viktiga ting när man är trött, så lyder ett gammalt känt djungelordspråk. Alltså väntade jag tills imorse. Saker jag gör på morgonen brukar ha kvalitetsstämpel.
Tidigt i arla morgonstund svepte jag igenom texten, ville inte se fler fel och gjorde det inte heller. Jag laddade därför upp. När jag gjort det, klickade jag på en liten förtroendeingivande knapp som det stod "Spara" på. Spara ville jag göra, så mycket jobb som jag lagt ned. Sen åkte jag till jobbet.
På förmiddagen fick jag plötsligt ett mail där någon konstaterade att jag hade en bok ute, så roligt.
Hade jag?
"Spara" var tydligen detsamma som "skicka till förlaget och börja sälja" och det var verkligen inte vad jag hade tänkt. Jag hade bland annat inte lagt sista handen vid omslaget, som jag själv ägnat kvällarna åt att layouta i det behändiga formatet 216 x 318,25 mm med 3 mm utfall på alla sidor. Buslätt.
Jag hade inte ens kollat med säkerhet att det namn jag skrivit som ansvarig fotograf av omslagsbilden var rätt namn. Där hade jag tur, dock. Annika var fotografen, precis som jag trott och också skrivit. När jag kom hem ögnade jag snabbt igenom inlagan och det första jag såg var ett skrivfel.
Jag vill inte hitta fler fel och de problemet tänker jag lösa på mitt sätt. Jag tänker lösa det genom att inte titta på innehållet fler gånger. Det verkar vara det enklaste sättet.
Länken är: https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=40203
Och den som hittar felet jag hittade, ombedes att ingenting säga. Inte förrän om ett år eller så. Tio kanske. Max 20.
Välmöblerat sovrum på garageuppfarten
Det har sina sidor att skaffa sig nya möbler. Jag har fortfarande ont i händerna, träningsvärk i de bakre musklerna av kroppen och ont i ryggen av allt monterande i helgen. Men det är värre än så. Skaffar man nya möbler måste man på ett eller annat sätt bli av med de gamla också. De har inte vett att fatta när de är oönskade och tar därmed inte på något sätt ansvar för sin transport ut ur hushållet. Tvärtom. De vill inte gå och man måste därför handgripligen välta dem ur boet.
Jag tycker mycket om sånt som går snabbt och enkelt och jag funderade en god stund på om man skulle kunna få ned dubbelsängen från ovanvåningen utan att montera ned den. Jag uteslöt relativt snabbt trappvägen, den var för smal och med för låg takhöjd delar av sträckan, det såg jag med blotta ögat. Däremot övervägde jag länge om man skulle kunna få ut sängen genom balkongdörren, via taket ovanför terrassen och därefter ned på marken. Det skulle kunna gå, sängen var två meter bred och dörrhålet var 2 meter högt. Dessvärre ur det här perspektivet var det inte fritt fall utanför dörren, där fanns en fransk balkong som var så gediget fastsatt i huskroppen att jag nästan tror att det var kring den huset byggdes en gång i tiden.
Istället blev det till att bita i det sura äpplet och börja demontera bingen. Att montera ned en säng är ungefär detsamma som att montera ihop en ny säng, fast baklänges och utan hjälp av några instruktiva teckningar. Man får klara sig själv, helt enkelt, på vilja och kvinnlig intuition, vilket inte alls är det sämsta utgångsläget.
Dottern och jag slet, bankade, hamrade, skruvade, svor och tappade diverse sängdelar på våra små rosentår innan vi fick ned allt i garaget för mellanlagring. Där kunde de emellertid inte bo, det talade jag tämligen omgående om för dem. Sängbottnarna, 2 st på 90 cm bredd, skall till sänghimlen med hjälp av Sankte Resta. Sängramen, nattduksborden, ett skrivbord och lite annat smått och gott skall till Myrorna för ett eventuellt fortsatt liv någonstans.
Igår satte jag ut sängbottnarna, eftersom Resta enligt uppgift skulle hämta dem "någon gång" med början då. Ikväll har jag ställt ut resten av möblemanget på en annan del av garageuppfarten eftersom Myrorna "någon gång" med början imorgon skall hämta sin beskärda del.
Garageuppfarten ser numera ut som ett välmöblerat sovrum och grannarna tror sannolikt att vi har blivit osams i hushållet och att jag har börjat kasta ut barnen ur boet lite successivt. Eller att barnen har gjort myteri och kastat ut mig.
Men tror de det sistnämnda, hoppas jag att de snart kommer över och erbjuder mig tak över huvudet. Jag hoppas jag får eget rum. Med egen teve. Undrar hur länge jag skall låta det gå innan jag tar upp frågan om veckopeng...?
Jag tycker mycket om sånt som går snabbt och enkelt och jag funderade en god stund på om man skulle kunna få ned dubbelsängen från ovanvåningen utan att montera ned den. Jag uteslöt relativt snabbt trappvägen, den var för smal och med för låg takhöjd delar av sträckan, det såg jag med blotta ögat. Däremot övervägde jag länge om man skulle kunna få ut sängen genom balkongdörren, via taket ovanför terrassen och därefter ned på marken. Det skulle kunna gå, sängen var två meter bred och dörrhålet var 2 meter högt. Dessvärre ur det här perspektivet var det inte fritt fall utanför dörren, där fanns en fransk balkong som var så gediget fastsatt i huskroppen att jag nästan tror att det var kring den huset byggdes en gång i tiden.
Istället blev det till att bita i det sura äpplet och börja demontera bingen. Att montera ned en säng är ungefär detsamma som att montera ihop en ny säng, fast baklänges och utan hjälp av några instruktiva teckningar. Man får klara sig själv, helt enkelt, på vilja och kvinnlig intuition, vilket inte alls är det sämsta utgångsläget.
Dottern och jag slet, bankade, hamrade, skruvade, svor och tappade diverse sängdelar på våra små rosentår innan vi fick ned allt i garaget för mellanlagring. Där kunde de emellertid inte bo, det talade jag tämligen omgående om för dem. Sängbottnarna, 2 st på 90 cm bredd, skall till sänghimlen med hjälp av Sankte Resta. Sängramen, nattduksborden, ett skrivbord och lite annat smått och gott skall till Myrorna för ett eventuellt fortsatt liv någonstans.
Igår satte jag ut sängbottnarna, eftersom Resta enligt uppgift skulle hämta dem "någon gång" med början då. Ikväll har jag ställt ut resten av möblemanget på en annan del av garageuppfarten eftersom Myrorna "någon gång" med början imorgon skall hämta sin beskärda del.
Garageuppfarten ser numera ut som ett välmöblerat sovrum och grannarna tror sannolikt att vi har blivit osams i hushållet och att jag har börjat kasta ut barnen ur boet lite successivt. Eller att barnen har gjort myteri och kastat ut mig.
Men tror de det sistnämnda, hoppas jag att de snart kommer över och erbjuder mig tak över huvudet. Jag hoppas jag får eget rum. Med egen teve. Undrar hur länge jag skall låta det gå innan jag tar upp frågan om veckopeng...?
onsdag 4 november 2009
Skånsk vinter
Idag snöade det för första gången i Skåne den här hösten, vilket innebär att små, blöta, vitgråa partiklar flög omkring vågrätt i luften som små stridspiloter på ondsint uppdrag. De ville inte ned på marken, de ville in under kapuschongen, kragen eller halsduken på någon oskyldig människa och till sin hjälp har de elaka vindar som välvilligt krattade i manegen.
Snöar det inte här så regnar det. Och skulle det snöa så är skillnaden jämfört med regn hårfin. Båda fenomenen är lika blöta och otäcka och som helhet kallas detta skånsk vinter och pågår mellan oktober och april. Övrig tid är det höst utom möjligen någon vecka i juli då torkan slår till. Den veckan då jag inte har semester.
Det där fina norrlandssnöfallet som man ser på teven på julafton, där det gnistrar och tindrar och där det vimlar av slädpartier och snöbehängda granar, där doften av glögg och sprakande eldar ligger tät i luften och där alla är glada och lyckliga i sina Lovikka-vantar, det har vi i sydligaste Sverige aldrig upplevt. Här knarrar det inte när vi går. Här plaskar det.
Vi tittar på termometern och läser 0-gradigt men konstaterar att den upplevda kylan är -25. Samt blöt. Lovikkavantar använder våra muskelbyggare som handledstyngder.
Och idag sköts startskottet på 5 månaders fukt, kyla och grådask. Åh, om man vore björn, ändå.
Snöar det inte här så regnar det. Och skulle det snöa så är skillnaden jämfört med regn hårfin. Båda fenomenen är lika blöta och otäcka och som helhet kallas detta skånsk vinter och pågår mellan oktober och april. Övrig tid är det höst utom möjligen någon vecka i juli då torkan slår till. Den veckan då jag inte har semester.
Det där fina norrlandssnöfallet som man ser på teven på julafton, där det gnistrar och tindrar och där det vimlar av slädpartier och snöbehängda granar, där doften av glögg och sprakande eldar ligger tät i luften och där alla är glada och lyckliga i sina Lovikka-vantar, det har vi i sydligaste Sverige aldrig upplevt. Här knarrar det inte när vi går. Här plaskar det.
Vi tittar på termometern och läser 0-gradigt men konstaterar att den upplevda kylan är -25. Samt blöt. Lovikkavantar använder våra muskelbyggare som handledstyngder.
Och idag sköts startskottet på 5 månaders fukt, kyla och grådask. Åh, om man vore björn, ändå.
Tschebrorna på tschoo
Häromdagen hörde jag upprepade gånger på radionyheterna uppläsaren prata om att myndigheterna i Schweiz hade stoppat vaccinet mot den nya influensan eftersom man tyckte det hade testats för lite. Fast han sa inte "Schweiz". Han sa "Sveitsch".
Var 17 ligger det landet?
Till hans försvar skall sägas att han inte var rigid och helt låst i sina föreställningar. Vid något tillfälle sa han nämligen "Sveits" för att variera sig lite. Det kan jag tycka är något bättre. Inte bra, men bättre.
Men utöver det kan jag inte fatta hur det kan bli fel, minsta barn vet väl att "sch" uttalas med ett sche-ljud och inte med ett vanligt "s"? Minsta barn vet väl också att "z" uttalas som "s".
Fast nyhetsuppläsaren kanske tittade på tschebrorna på tschoo när han var liten.
Var 17 ligger det landet?
Till hans försvar skall sägas att han inte var rigid och helt låst i sina föreställningar. Vid något tillfälle sa han nämligen "Sveits" för att variera sig lite. Det kan jag tycka är något bättre. Inte bra, men bättre.
Men utöver det kan jag inte fatta hur det kan bli fel, minsta barn vet väl att "sch" uttalas med ett sche-ljud och inte med ett vanligt "s"? Minsta barn vet väl också att "z" uttalas som "s".
Fast nyhetsuppläsaren kanske tittade på tschebrorna på tschoo när han var liten.
tisdag 3 november 2009
Vådan av att säga det man tänker. Utan att tänka.
När jag nu ändå är inne på språkområdet så är det förfärligt roligt när någon uttalar ord fel, avsiktligt eller ej. Eller när man vet vad man vill ha fram och munnen gör vad den kan för att presentera budskapet men tyvärr snabbare än vad hjärnan hinner kvalitetskontrollera, med påföljd att det som kommer ut, är rätt men liksom fel ändå.
Några exempel.
1) En kollega råkade en gång säga fel på ordet "konfrontera". Han sa "konfontrera". Ingen som lyssnade reagerade direkt, men man såg på både de rynkade ögonbrynen och läpprörelserna att åhörarna satt och mumlade för sig själva för att reda ut vad det var som inte låtit rätt och hur det egentligen skulle vara. Jag började därefter säga "konfontrera" på skoj, med påföljd att jag numera helt måste undvika ordet eftersom jag i nio fall av tio inte längre utan noggrann eftertanke vet hur det egentligen heter.
2) En annan kollega höll en gång ett anförande inför ledningsgruppen på ett större företag. Han poängterade att de måste ha en inre kärna, d v s en mindre ledningsgrupp på ca 5 personer, för att kunna fatta snabba och bra beslut i kritiska lägen. "Är det kris kan vi inte sitta här med en full ledningsgrupp", blev hans slutkläm. Det förstod alla.
3) När jag jobbade på brandkåren för ett antal år sedan hade vi ett större förråd med en förrådsansvarig, manlig sådan. Ibland rände jag i förrådet titt som tätt för att hämta ut arbetskläder, glödlampor, kontorsmaterial och vad jag nu behövde men vid det här tillfället hade jag inte varit där på ett tag. En dag gick jag händelsevis förbi förrådet och stoppade då in huvudet och sa glatt "Halloj, du, jag har inte fått något på länge"!
Det skrattades våldsamt inifrån förrådet och försent såg jag halva brandmannalaget stå där inne och unisont missförstå vad jag inte hade fått på länge. Sedan fick jag höra detta till leda under resten av min tid på brandkåren. Istället för att fråga mig hur läget var, som brukligt, frågade alla mig hur länge det var sen sist. Det var lite kul de första 500 gångerna. Sen kunde jag hålla mig för skratt.
Ett tag hade jag för vana att byta plats på vissa första bokstäverna i sammansatta ord. En skinkbit blev således en binkeskit. Badrock blev radbock. Värre var den gången jag skulle göra samma sak med kanelbulle.
Jag har nu slutat med den vanan.
Några exempel.
1) En kollega råkade en gång säga fel på ordet "konfrontera". Han sa "konfontrera". Ingen som lyssnade reagerade direkt, men man såg på både de rynkade ögonbrynen och läpprörelserna att åhörarna satt och mumlade för sig själva för att reda ut vad det var som inte låtit rätt och hur det egentligen skulle vara. Jag började därefter säga "konfontrera" på skoj, med påföljd att jag numera helt måste undvika ordet eftersom jag i nio fall av tio inte längre utan noggrann eftertanke vet hur det egentligen heter.
2) En annan kollega höll en gång ett anförande inför ledningsgruppen på ett större företag. Han poängterade att de måste ha en inre kärna, d v s en mindre ledningsgrupp på ca 5 personer, för att kunna fatta snabba och bra beslut i kritiska lägen. "Är det kris kan vi inte sitta här med en full ledningsgrupp", blev hans slutkläm. Det förstod alla.
3) När jag jobbade på brandkåren för ett antal år sedan hade vi ett större förråd med en förrådsansvarig, manlig sådan. Ibland rände jag i förrådet titt som tätt för att hämta ut arbetskläder, glödlampor, kontorsmaterial och vad jag nu behövde men vid det här tillfället hade jag inte varit där på ett tag. En dag gick jag händelsevis förbi förrådet och stoppade då in huvudet och sa glatt "Halloj
Det skrattades våldsamt inifrån förrådet och försent såg jag halva brandmannalaget stå där inne och unisont missförstå vad jag inte hade fått på länge. Sedan fick jag höra detta till leda under resten av min tid på brandkåren. Istället för att fråga mig hur läget var, som brukligt, frågade alla mig hur länge det var sen sist. Det var lite kul de första 500 gångerna. Sen kunde jag hålla mig för skratt.
Ett tag hade jag för vana att byta plats på vissa första bokstäverna i sammansatta ord. En skinkbit blev således en binkeskit. Badrock blev radbock. Värre var den gången jag skulle göra samma sak med kanelbulle.
Jag har nu slutat med den vanan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)