onsdag 30 december 2009

Aktiviteter

Tänk att varje dag fortfarande är ett äventyr när man har fyllt 45!

Man vaknar, konstaterar att man har en ledig dag, sträcker på sig lite och funderar på vilken av alla stimulerande aktiviteter som roar en, man skall ägna dagen åt. Överväger om man kanske hinner med fler än en sådan aktivitet och kuttrar förtjust vid tanken på både långfrukost, långpromenad, gympapass, litteraturstudier och kanske en liten eftermiddagsfilm.

Sen går dagen och när man så här vid 18-tiden tittar tillbaka på den, kan man konstatera att det varken har gåtts långpromenader, gympa-passats, studerats böcker eller setts film.

Däremot, och helt otippat, har det gjorts en massa andra saker som inte alls fanns med på agendan när den oskyldiga 45-åringen vaknade.

Det började med att långfrukosten blev en kortfrukost eftersom dotterns havregryn tog slut och nya skulle införskaffas. Av 45-åringen.

På Willys var det fullt av både andra 45-åringar och en hel del andra åldrar också. Kö för att få parkeringsplats, kö för att få panta flaskor, kö för att nå fram till grönsaksdisken, havregryn som försvunnit (borde ha stått bland mjölprodukterna, stod bland flingorna = fel), lång kö till kassan, sedan kö av andra bilister som ville ha min p-plats så intensivt att de ställde sig och blockerade min utfart. Jag ger välvilligt bort min plats men jag kan inte göra det med mindre än att jag får backa ut bilen först. Den går inte att lyfta ut. Det förstod övriga så småningom.

Möttes av en son som ville ha hjälp med strejkande cykel. Sålunda ägnade jag en god stund åt att olja in en cykelkedja, fixa samma kedja som hoppat av, fixa växlar som också verkade vilja hoppa av, sätta fast en baklykta och slutligen trolla lite med en hylsnyckelsats och på så sätt sitter nu sadeln vänd åt samma håll som cyklisten. Detta uppskattade cyklisten.

Därefter har det hjälpts dotter med hennes klänningsprojekt, sömmar har sprättats upp, sömmar har sytts, ytterligare sömmar har sytts, kanter har fållats, en dragkedja har gåtts sönder (jädra skitprodukt!) och nu sitter jag här och kliar mig i huvudet över hur man får på den där grunkan som man drar upp och ned dragkedjan med utan att byta ut hela dragkedjan. Den lilla grunkan lossnade nämligen. Samtidigt som resten av klänningen var färdigsydd.

Jag skulle rent teoretiskt fortfarande kunna hinna med både långfrukost, långpromenad, gympapass, bokstudier och en film, men jag känner nog att jag får dra ned på aktiviteternas antal något. Jag väljer nog aktiviteten "film", kompletterar det med den nypåkomna aktiviteten "äta chokladkartongschoklad" och kanske drämmer jag också till med aktiviteten "tar ett glas vin".

Inte som jag tänkt mig i morse, men rätt ok ändå. Huvudsaken är för övrigt inte att man gör ALLA aktiviteter man tänkt, utan att man väljer RÄTT aktivitet. Och det känner jag att jag har lyckats bra med.

Shopping and dining

Igårkväll tillbringade jag aftonen på restaurang med barnen och bästa vännerna, sommartid kallade "häckklipparligan", vintertid kallade "de bästa vännerna". Vi dinerade på St Markus vinkällare i Malmö, och äter man där, behöver man inte äta mer under resten av sitt liv. Kanske inte de två kommande liven heller. Åtminstone inte om man kastar sig över buffén, vilket vi gjorde.

Jag är mätt över gränsen för vad som är begripligt och då gick jag ändå ut taktiskt redan från början och valde bara sådana saker som jag inte har hemma och som jag tycker mycket om. Bort med bröd och dylik bukfylla och fullt fokus på lax, kräftor, räktårta (på kavringbotten, mmm...), stenbitsrom, bergtunga Walewska, goda ostar, en tiramisu som förmodligen innehöll motsvarande en sexa starksprit per portion, cheesecake och fin choklad.

Bara det.

Och jag är jättemätt.

Innan dess tillbringade jag och barnen någon timme på stan, officiellt sett för att jacka upp sonens busskort till ett Jojo-kort och för att köpa samma son en ny mössa. Jag hade emellertid missat att sonen vuxit upp och att det numera inte är riskfritt att ens ta med honom in i klädbutiker. Innan var det bara dottern som jag skulle försöka få bort uppmärksamheten från reakläder, men nu har jag uppenbarligen två barn som skall distraheras.

Jag var inte beredd på det.

Inte förrän jag hade händerna fulla med kassar och min handväska var fylld med små påsar från allehanda butiker förstod jag att jag numera har närt två utseendefixerade barn vid min barm. Det köptes både mössa, exklusiva herrskjortor och halsdukar.

Skall jag vara ärlig råkade det landa ett fint armband och en ny klocka till mig från Ur & Penn i en av påsarna också.

Och nu är jag både fattig och mätt men sonen är snyggt klädd och jag ser utan problem hur mycket klockan är för min nya armbandsklocka har väldigt tydliga siffror.

Och jag tror jag kan spara in mycket pengar på mat de närmaste dagarna.

tisdag 29 december 2009

Metod K

Jag har tidigare påtalat mina problem med att hålla mig vaken tills alla barnen är insamlade. Framförallt är det dottern som skall samlas in, hon och hennes kamrater har sannolikt vampyrblod i ådrorna för de kan uteslutande umgås efter mörkrets inbrott, middagens intagande och efter att sena Rapports avskedstruddelutt har klingat ut.

Vid det laget har jag velat gå och lägga mig länge.

Själv tycker hon att hon klarar av att lägga sig själv, utan att jag sitter i hallen i kofta och tofflor och väntar in henne, och det tror jag säkert. Men haken är, som jag tidigare nämnt, att någon kanske rövar bort henne på vägen hem så att hon inte KAN gå och lägga sig själv, och hur vet jag det då? När jag sover? Nej, det vet jag inte och därför fungerar inte klara-själv-metoden.

Istället har alla möjliga, tänkbara och otänkbara metoder utvecklats, finslipats och förkastats. Förvisso funkar en del men ingen är perfekt. Dvs. ingen låter mig sova när jag vill samtidigt som den ser till att dottern kommer hem när hon skall och i skick som ny. Eller åtminstone i samma skick som när hon senast lämnade hemmet. Och som slår larm om hon inte uppfyller kraven, se tidigare meningar.

Nu under jullovet har vi emellertid prövat en ny metod som hittills har utfallit till belåtenhet för alla inblandade.

Dottern säger adjö och försvinner ut i natten, jag säger godnatt och försvinner ut i drömlandet och sonen sitter på vakt. Han är ju ändå uppe minst lika länge som sin syster men hans kamrater fördrar att umgås via elektroniken och därför kan han vara hemma och ändå ha fullt pådrag i kamratkretsen.

Om dottern skall vara hemma vid midnatt och inte kommer hem vid midnatt slår sonen larm. Till mig. Varpå jag går vidare i larmkedjan med början genom att ringa dotterns telefon.

Detta funkar utmärkt. Utom i ett avseende.

Imorse när jag steg upp, typ ett halvt dygn före barnen, gick jag av gammal instinkt genast till tvättmaskinen för att tömma och hänga upp (inte tumla) tvätt och slängde då av samma gamla instinkt en blick på ytterdörren.

Olåst.

Dottern hade kommit hem, sonen hade hållit koll, jag hade fått sova men priset detta kostar är att alla världens tjuvar är varmt välkomna in i vårt hus under tiden.

Jag får uppenbarligen lägga på sonen fler uppdrag. Och höja arvodet...

måndag 28 december 2009

Uppdateringar

Jag läste idag att mycket den senaste tiden hade hamnat i skuggorna av prinsessornas förlovningar.

"Prinsessornas"?

Att Vickan skall gänga sig med Daniel nästa år, det har jag snappat upp, men Madeleine? Vem är hon ihop med? Och har hon OCKSÅ förlovat sig? Skall hon gifta sig under 2010 hon också? Har det talats om dubbelbröllop?

Frågorna haglar men den viktigaste frågeställningen är varför jag inte känner till något om detta? Jag har ju ändå varit hos tandläkaren vid ett tillfälle under hösten. Räcker inte det för att hålla sig uppdaterad?

Förr i tiden, när barnen var mindre och välvilligt sög åt sig alla virusar och baciller som kom i deras väg samt, om inget lämpligt passerade dem, istället tog tag i situationen själva genom att cykla in i lyktstolpar, ramla på sina inlines så att ögonen nästan blev utpetade, halka på hallgolvet och spräcka bakskallen eller något annat livsfarligt, då visste jag allt om alla kändisar. För då satt jag på akuten, BVC eller vårdcentralen minst en gång i veckan och var helt på det klara med vem som börjat färga hårbotten mörk, vem som lagt på hullet, blivit sjukligt mager eller plötsligt börjat visa sig med barnflickan på premiärer.

Faktum är att jag på den tiden kunde ha ringt upp både Victoria och Madeleine och berättat för dem ATT de skulle förlova sig. Jag hade vetat det före dem.

Nu är jag emellertid ohjälpligt efter. Det händer saker i Svea rike som jag inte har en aning om. Och detta känns mycket olustigt.

Skall det förlovas hit och dit i tid och otid på det här viset får jag antingen börja bygga om mitt garnityr, klippa mig kort så att jag måste hänga hos frissan var sjätte vecka, eller, vilket gud förbjude, börja PRENUMERERA på antingen Svensk Damtidning eller Hänt i veckan.

Dyra alternativ allihop. Vet inte självklart vilket jag skall välja.

Men jag måste omedelbart iväg till macken och köpa några lösnummer. Det slog mig nämligen plötsligt att jag inte vet ett dugg om Carl-Philip heller. Han är kanske redan gift? Har barn?

Måste ila...

Konsten att skriva ut och titta på film

Det finns så mycket outtalat i teknikbranschen att jag stundtals blir alldeles matt. Jag berättade häromdagen att jag köpt en skrivare till sonen och ägnat stor möda åt att installera den efter de bristfälliga beskrivningar som medföljde. När allt var installerat som det skulle och det enda som återstod i princip var att börja skriva ut, stod det i instruktionerna att jag skulle plocka fram en usb-kabel och koppla samman datorn och skrivaren med densamma.

Var fanns den?

Den fanns inte av den enkla anledningen att den inte tillhörde basutrustningen för skrivaren. Har man sådana löjliga och omotiverade behov av att koppla ihop sin skrivare med sin dator, får man ta ansvar för det själv och se till att köpa en sådan kabel när man köper skrivaren. Trots att ingen berättar det för en. Mycket logiskt.

Idag packade jag upp och installerade en dvd-spelare till dottern. Jag är mycket för att ge bort tekniska prylar till barnen i julklapp. I det fallet var det inte mycket att installera men så mycket bildning har jag att jag förstod att det inte räcker med att koppla dvd-spelaren till strömuttaget. På något sätt måste själva teveapparaten förbindas med dvd-spelaren.

Följde det med en lämplig kabel för detta ändamål?

Nix.

Inte heller detta tillhör basutrustningen för dvd-spelare. Vill man koppla ihop sin dvd-spelare med sin teve, får man ta ansvar även för detta och köpa med sig en scartkabel trots att ingen berättar det för en. Mycket logiskt.

Tack vare min bakgrund i IT-branschen och en väl inarbetad reflex att samla på alla typer av kablar i olika sammanhang, i synnerhet sådana som verkar ligga och drälla (även om det inte råkar drällas i just mitt hushåll), gjorde emellertid att båda installationerna slutade lyckligt. Jag hade en usb-skrivarkabel och jag hade en scartkabel.

Men hur gör vanliga människor?

Och vad skall jag vara beredd på härnäst? Att nästa bil jag köper inte har någon motor när jag skall bege mig hem med bilen? För att det borde jag ha tänkt på att ha med mig? Eller att nästa kylskåp inte har någon tillhörande sladd och därför inte är möjlig att få ström till? För att det förväntas jag fixa själv?

Ibland blir man trött.

söndag 27 december 2009

Miljöns främste förkämpe

Idag har jag haft förmånen av att få tvätta två maskiner tvätt. Jag tvättar med tvättmedel och sköljmedel och idag till och med sorterade jag tvätten i två grovhuggna högar innan jag satte igång tvättmaskinen. De något lite ljusare plaggen för sig och de något lite mörkare för sig.

Rena skolboksexemplet.

Efter att ha tvättat använder jag i vanliga fall villigt och glatt torktumlaren. Jag tycker tumlaren är ett utmärkt verktyg för en stressad husmor och har någon nu gjort sig besväret att uppfinna en torktumlare, så skall den användas. Allt annat vore tecken på stor oartighet och det vill jag absolut inte göra mig skyldig till. Med mindre än att det är rätt åt vederbörande, förstås.

Under mina bilresor de sista dagarna har jag emellertid tvångsmatats med alla möjliga intryck via de radiostationer som min bilradio valt åt mig på vägen till uppväxtorten. Regelbundet och oavsett vilken kanal vi lyssnade på, kom det miljövänliga råd sprutandes under reklamavsnittet. Ett sådant råd gick ut på att man inte borde använda torkskåp och -tumlare då detta är miljöbovar av Guds nåde och något man i princip borde korsa fingrarna framför sig inför. Gärna också vifta med vitlök.

Trots att det egentligen strider mot min natur har jag uppenbarligen smygindoktrinerats obemärkt och idag kunde jag därför inte låta bli att låta tvätten få torka sig torr på det naturliga sättet. Det vill säga genom att få hänga fritt där plats finns. Så där väldigt mycket plats finns det inte för detta ändamål men genom att noggrant använda mig av alla utrymmen i grovköket och i badrummet så lyckades jag finna några kvadratcentrimetrar för varje plagg att luta sig mot.

Att vistas på bottenvåningen känns sedan dess som ett våtvarmt omslag och jag kan inte låta bli att kritiskt fundera över hur nyttigt det kan vara för huset med all fuktmättad luft. Så sent som i somras klagade huset högljutt bara för att stuprännan hade läckt lite mot huset så att teglet blivit blött. Detta blötte ned betongsulan med fuktlukt som följd. Sannolikt är inte huset mindre gnälligt bara för att fukten den här gången kommer från insidan.

Men det problemet får jag väl ta när det kommer. Just nu har jag fullt upp med att rädda miljön.

Formel-1-föraren

Att köra bil utanför storstadsområdet har sina sidor. I synnerhet på vintern. Man tittar ut i förorten, konstaterar sol, medvind och idel nedförsbackar, och förmodar att det ser likadant ut längs med hela den väg man ämnar köra. Detta finns det inga garantier för, dock. Kan jag berätta.

Jag har nämligen precis susat fram genom både öppna landskap och ekskogar och kan konstatera att snögränsen inte ligger alltför långt norr om Malmö. Faktum är att redan på Linderödsåsen skulle de boende kunna ta sparken till affären om de hade velat. Och om där hade funnits några affärer.

Efter snart 27 års prickfri körning kunde jag med gott samvete och på goda grunder, ägna mig åt att under bilfärden hålla långa monologer med barnen som mottagare om vikten av att anpassa körsättet efter väglaget och de allmänna förutsättningarna. Det skiljer sig väldigt mellan sommarvägar och vintervägar. Och de siffror som står på hastighetsskyltarna skall inte tolkas som en rekommendation, om man råkar susa fram i medvind i juli.

Det som står angivet är maxhastigheten och kör man fortare än denna och polisen kommer på en, kostar det många pengar. Kör man fortare, råkar krocka med något och polisen kommer på en (vilket de alltid gör i sådana fall) kostar det både pengar, körkort och diverse varningar från högre ort. Samt en himla massa omak när man måste hämta barnen från dagis med taxi. Om man nu har barn på dagis.

På vintern skall inte hastighetsskyltarna ses som en målsättning, de utgör fortfarande en maxgräns som inte på något sätt måste uppnås om inte vägarna lämpar sig för det.

Detta vet inte alla vuxna.

Under långa sträckor på vår resa var vägbanan nollgradig = snorhal, det var snösträngar på vissa sträckor vilket komplicerade det hela ytterligare och på övriga sträckor var det som bäst osäkert. Riktigt bra underlag var det bara fram till Lund.

Som den formel 1-förare jag ödmjukt titulerar mig, med tanke på min långa prickfria körning, anpassade jag hastigheten, körde på höga växlar, håll noga koll på bilen framför så att den inte skulle närma sig i obehaglig hastighet och höll mig på vägen hela tiden. Ett föredöme från början till slut.

Dock finns det alltid de som ser hastighetsskyltarna som en under gräns oavsett om snön ligger meterdjup på vägen eller inte. Vi blev därför omkörda med jämna mellanrum av diverse fordon och kunde i flera av dem skymta skräckslagna barn, husdjur och hustrur som med panik klamrade sig fast i handtagen på insidan av bilarna medan de desperat hade andats på rutorna och skrivit "HJÄLP" spegelvänt. De som körde dessa bilar var utan undantag män.

(Och i dessa diskriminerande genustider vill jag tillägga att detta säkert bara var slumpen som gjorde att de riskförare vi såg råkade vara män...)

Själva tuffade vi på i lagom hög hastighet, inte löjligt långsamt så att vi utgjorde en risk för vådliga omkörningar, utan lagom. Och det gladde mina elaka sidor en liten aning när vi vid ett tillfälle på avstånd såg blåljus och orangea ljus snurra omkring i luften. Det visade sig vara en av de BMW-kombis som tidigare vilt helljusblinkande hade kört om mig på en 90-sträcka med snösträngar och underkyld vägbana, som i för hög hastighet hade gjort en dubbel salto med skruv, kanske också en Mollbergare, och landat vid sidan av vägen efter att ha plöjt prydliga fåror både här och där i naturen.

Haren låg med andra ord i diket och snigeln körde förbi och kom också fram dit snigeln hade tänkt sig utan att behöva besöka sjukhus, använda sig av bärgningsbil eller lägga ned både pengar och tid på att få bilen lagad med en hyrbil under tiden.

Det enda jag skall göra som ett resultat av bilutflykten är att tvätta den. Bilen ser nämligen ut som om den har återvänt efter två veckors safari i någon djungel under regnperioden. Det är smuts i sådana mängder att jag den sista sträckan inte ens kunde se ut annat än genom ett litet hål i mitten av bakrutan. Det är tur att jag inte behövde backa på motorvägen. Det kunde ha gått illa...

lördag 26 december 2009

Manual 2.0

En gång i förfluten tid jobbade jag i IT-branschen och lärde mig då tämligen snart, eftersom jag var ung och lättledd, att det bara var töntar och personer med dåligt självförtroende som använde sig av manualer för att installera nätverkskort, moderkort eller mjukvara.

Coola typer sköt från höften och lyckades utmärkt med det. (Åtminstone officiellt sett. Misslyckades man dog man hellre än avslöjade sitt tillkortakommande.)

Möjligen kunde man slänga ett getöga i manualen EFTER att man installerat, bara för att få ett grepp om finesserna, finliret och de hotta effekterna. Fast officiellt sett gjorde man bara det för att se om manualförfattaren hade upptäckt finesserna, finliret och de hotta effekterna som man själv påstod sig ha knåpat fram.

Det var en underbar tid. Fri och obunden. Fast samtidigt krävande, man var ju alltid tvungen att klara sig själv utan vägledning. För är man 25 vill man inte vara tönt eller anklagad för att ha dåligt självförtroende.

Numera gör det mig inget att bli anklagad för tönteri. Har jag köpt en datoriserad pryl, packar jag upp allt, räknar alla delar, kontrollerar att jag har fått en manual på svenska eller åtminstone på engelska, jämför eventuella bilder med produkten jag har framför mig och när allt verkar vara på banan går jag mycket kontrollerat igång, följandes instruktionerna punkt för punkt.

Blir det alltid bra? Nej, det blir det inte. För att manualförfattarna fortfarande inte har fått koll på alla finesser och finlir. Faktiskt har de inte alltid lyckats få med grundfunktionerna.

Igår skulle jag installera en skrivare som sonen fått i julklapp (av mig). Sånt brukar vara lätt och egentligen kände jag att jag kunde skjuta från höften, men åldern och förståndet har tagit ut sin rätt och jag valde att göra som instruktionsboken sa.

Det strandade redan på bild 3. Enligt bild 2 skulle man BARA trycka på on-off-knappen och ABSOLUT inte trycka på knappen bredvid. Detta illustrerades tydligt med en tjock pil som pekade på on-off och ett distinkt kryss över högerknappen. Jag var helt med på noterna.

På bild 3 skulle man stoppa ned färgpatronerna i skrivaren i någon slags behållare som var så fint avritad så man blev nästan tårögd.

Fanns den i min apparat?

Nej.

Jag tittade noga, för man vill ju tro att Epson vill väl och önskar hjälpa en så mycket det går så att man snabbast möjligt skriver upp alla patronerna och måste beställa nya, men behållaren var och förblev borta. Detta förvirrade mig ett tag och jag tittade på bild 4 för att få hjälp. Bild 4 visade hur man skulle montera arkmataren och det kändes inte som ett steg i rätt riktning.

Efter moget övervägande, uteslutningsmetoden och en bedjande blick mot skyn gjorde jag en mr. Bean. Jag tryckte på den absolut förbjudna knappen, den med jättekrysset.

Vips kom den avritade behållaren farande!

Efter att ha gått runt även instruktionerna på bild 5 och 6 var skrivaren installerad och provprintad. Den fungerade utmärkt.

Och då undrar man ibland hur andra människor gör. Vanliga människor. Sådana som inte fått sin grundutbildning i IT-branschen och som vet att man oftast vet bättre själv än vad de som har skrivit instruktionerna gör. Upptäcker de överhuvudtaget finesserna, finliret och de hotta effekterna?

Jag tvivlar litegrann på det.

fredag 25 december 2009

Julaftonsresumé

Jag läste härförleden att någon har uppfunnit begreppet "stjärnfamilj" som komplement till kärnfamilj. Kärnfamilj är mamma, pappa, idel gemensamma barn, farmor/-far, mormor-/far, märkliga faster Ebba, läskiga morbror Sune och odrägliga kusinbarn.

Stjärnfamiljen är den familj man gör saker med, utan att nödvändigtvis göra det för att man råkar dela DNA-komponenter.

I mitt umgänge kallar vi begreppet rent-a-family men principen är densamma. Det är med rent-a-family vi firar jul, födelsedagar, konfirmationer, studenter, nyårsaftnar, midsommaraftnar och after salsa på söndagar. (Det är numera längesedan vi gick på salsakurs på söndagarna men after salsan håller vi liv i ännu. Vi är väldigt traditionsbundna i rent-a-family.)

Igår firade därför jag och barnen julafton med rent-a-family och det funkade alldeles utmärkt. Inte alls som en film av Lars Norén. Inte filmen "Tomten är far till alla barnen" heller, eftersom de enda närvarande männen var unga män utan barn. Såvitt vi vet, åtminstone. Det var mer som filmen Tomtebobarnen eller som ett vackert vykort av Jenny Lind. Julmust, ljus, braskamin och högläsning i brasans sken.

Jag gav nämligen lämpligt nog bland annat bort min bok i julklapp och ägnade sedan långliga stunder åt att läsa högt ur densamma. Företrädesvis sådana kapitel som handlade om rent-a-family. Detta väckte stor glädje och stundtals också skadeglädje när jag hade skrivit något utlämnande om någon.

När jag började bli hes och kretsen ivriga lyssnare som satt vid mina fötter minskat till att endast omfatta jättehunden Rex som gillar att slicka på mina ben och som låg kvar av den anledningen, blåste vi ut ljusen och gav oss iväg på midnattsmässa.

Att gå på midnattsmässa kan missuppfattas vara en aktivitet försett med töntvarningsetikett, men så är ingalunda fallet i mitt samhälle. Medelåldern är låg och det är snarare ungdomsgård med föräldrainslag än ålderdomshem. Alla sjöng med med liv och lust och jag och rent-a-family läste på pin kiv de gamla versionerna av bönerna när resten av församlingen stretade på med de nya. Fullkomligt obegripligt att dessa skulle moderniseras. Men begrep inte vad man menade förr, man begriper fortfarande inte, men nu kan man inte ens rabbla med längre.

Efteråt travade vi hem i natten och jag kom i säng mycket senare än vanligt. Med påföljd att jag sov till klockan 11 idag. Klockan elva! Fattar ni? ELVA.

Detta har aldrig tidigare hänt och jag tolkar välvilligt detta som ett tecken på att jag nu har vänt i ålder och är på väg tillbaka mot ungdomen. För det vet ju alla att ungdomar sover länge medan det är den äldre generationen som väcker liv i tuppar, tidningsbud och bagare.

Idag skall jag inte göra ett smack. Jag skall "chilla" och möjligen installera en del av de tekniska prylar som numera ingår i vår familj. Och sen skall jag ligga på divanen (soffan), äta praliner (julgodis) och sippa champagne (lite glögg).

Det här bra härligt med jul.

onsdag 23 december 2009

En julsaga

Och detta hände sig vid den tiden då jag var höggravid med första barnet och tillsammans med barnets far skulle åka till min mamma och fira jul. Snön lyste vit på taken, ingen av oss ägde vinterdäck till våra bilar - det var inte lag på sådant då - och vi hade tagit ett klokt beslut att färdas till denna högtid medelst tåg i gryningen på julaftonsmorgonen.

Det hände sig också vid den tiden att vi då bodde i Malmö på gångavstånd från Centralstationen. Åtminstone var det gångavstånd vid barmark. Och åtminstone när man kunde gå normalt utan att vagga fram som en anka. Och åtminstone om man inte hade ett berg av julklappar att föra med sig på resan.

En sann medlem av Familjen låter dock inte sådana petitesser sätta käppar i tåghjulen. Vi skulle gå, i snö och med mage och väskor och julklappar och allt. Jag tror dessutom att vi vid den här tiden inte ägde resväskor med hjul. Det som skulle med, skulle bäras. Jajamen!

Jag hade ägnat hela den genomlidna graviditeten åt illamående och ständiga kräkningar och var i stort sett relativt utmattad från början till slut. Efter att ha arbetat in i det sista den 23 december föll jag i den utmattades sömn natten mot julafton och drog utan större ansträngning även med mig barnets fader i fördärvet. Tåget skulle gå klockan 7.30, vi vaknade klockan 7.

Vanliga människor hade konstaterat att det inte skulle bli något julfirande med släkten och somnat om. Vi, som är medlemmar i Familjen, for upp som raketer och bestämde oss för att ge allt to the bitter end. Allt var packat, frukosten hoppades över, vi klev i kläderna och gick respektive vaggade iväg.

Redan efter 20 meters promenad var jag ohjälpligt på efterkälken. Barnafadern bar merparten av picket och packet, jag bar barnet, snön var meterhög och för min del var det ett steg framåt och minst fyra bakåt som gällde. Men vi bet ihop och stretade på, trots att det var uppenbart att vi inte skulle hinna.

Då...

Helt plötsligt svängde en buss tillhörande lokaltrafiken in vid trottoaren framför oss, öppnade framdörren och därefter hojtade busschauffören inifrån bussen:

- Ska ni med, eller?

Om vi skulle med? Vi fattade ingenting. Det fanns ingen busshållplats i närheten, skylten fram på bussen var släckt? Vart skulle han?

Han hade kört färdigt för natten och skulle bara parkera bussen för att sedan åka hem, men han förmodade att vi skulle till tågen och han kunde köra oss dit om vi ville?

OOOOOM vi ville! Vi klev in och täckte med allt vårt bagage och min mage upp halva bussen, sedan bar det iväg. Han körde oss nästan ända fram till perrongen, tog inte betalt, log milt och önskade oss varmt god jul och lycka till med Jesusbarnet.

Detta hände sig för 16 år sedan och jag känner fortfarande att tårarna vill rinna vid tanken. Så nära en julsaga har jag aldrig varit, varken förr eller senare. Men den här sagan var sann.

Vi hann med tåget. Och Jesusbarnet blev en flicka.

En stjärna över nejden

I min ägo har jag en belysningsstolpe med tre rejäla lampor som stolta lyser upp mitt hemman. Dessa lampor har jag tidigare fått tända och släcka med egen handpåläggning och det säger sig ju själv att sådant är kraftigt slöseri med kvinnokraft, särskilt i ansträngda tider som dessa.

Jag lät därför sätta in ett skymningsrelä som så fiffigt tänder både stolpens lampor och lite lampor på terassen när det börjar skymma samt släcker dem när det är tillräckligt ljust.

Numera är jag således inte alls inblandad i någon interaktion med lamporna mer än att jag beundrande tittar på dem när jag känner för det. Speciellt roligt är det att titta på stolpens lampor när det vräker ned snö. Dels ser det fint och juligt ut, nästan som taget ur en filmatisering av Dickens, dels ser man väldigt tydligt hur MYCKET det snöar med lamporna som bakgrund.

Dessvärre såg jag också i helgen, när jag vid ett tillfälle ville glädjas åt snöyran, att en lampa hade slocknat. Gått sönder, helt fräckt, så där i juletid, och dessutom när snön var som högst. Ett tag övervägde jag att vänta en tid med att byta lampa, tills snösmältningen kom. Sånt kan i Skåne bara handla om några timmar i vissa fall. Men, sen insåg jag att sådant uppskjutande av viktiga ting inte anstår en representant av Familjen. Det hela skulle åtgärdas skyndsamt. Frågan var bara hur.

Stolpen är hög, vi pratar många meter, och att luta en stege mot en isig stolpe, det kändes inte riktigt rätt ur ett säkerhetsperspektiv. Jag ramlade nedför trappan för några veckor sedan, det räcker för i år.

Jag grunnade en stund och plötsligt kom jag på det! Vi har en stege i arkivet på jobbet, av trappstegsmodell. Står stadigt på fyra fötter, har inte varit utomhus sedan den köptes och transporterades till kontoret någon gång på 70-talet och att använda mig av den skulle förmodligen vara win-win för oss båda.

Igår på lunchen tog jag därför stegen över axeln och promenerade ut genom receptionen. Många tittade undrande men jag förekom genom att berätta att jag och stegen skulle ut på lunch, vi beräknades återkomma om cirka 45 minuter. Sen gick jag.

Stegen var mycket riktigt stadig men inte speciellt hög. Tre steg bara. Jag kom en bit på väg, det gjorde jag, men det krävdes en fot på planket, en hand i äppelträdet och vissa välplanerade hopp för att få loss glaskuporna, skruva loss befintliga lampor och medelst välsiktade kast placera nya lampor i fästena och skruva åt.

Speciellt den översta lampan var svår. Där hängde jag för ett ögonblick i stolpen medan jag skruvade fast lampan i sitt fäste. Jag bytte självklart alla lamporna när jag ändå var igång och hade tillgång till arkivstegen. Nu sitter där miljövänliga lågenergilampor i alla utebelysningar och jag känner mig mild och fin om hjärtat av all godhet.

45 minuter senare kom jag och stegen tillbaka från vår lunch, båda glada och nöjda med vår utflykt.

Självklart kunde jag ha tagit med mig stegen hem på kvällen istället, men om jag hade ramlat ned och brutit lårbenshalsen då, hade ingen saknat mig förrän på arbetet idag. Igår visste jag att mer än en timme skulle jag sannolikt inte behöva ligga med benet i en konstig vinkel under en belysningsstolpe. Och det beräknade att jag skulle klara utan att frysa ihjäl.

När jag kom hemkörande i mörkret i gårkväll lyste min belysningsstolpe på långt håll. Det är lite idrottsplatsbelysning över den, på något sätt. Kommer det tre vise män och knackar på imorgon blir jag inte förvånad. Åtminstone om de är över 40, för då börjar man se lite suddigt och kisar man med ögonen så ser det ut som en jättestjärna är tänd i höjd med mitt hustak.

De blir förvånade, dock, när de upptäcker att Jesusbarnet är 14 år, har storlek 43-44 i skor och förmodligen är längre än de vise männen. Men julen är ju överraskningarnas tid...

måndag 21 december 2009

Julklappspolicy och IT-baserat verktyg

Julklappar äro mycket viktiga ting som man skall ta synnerligen allvarligt på, och jag har därför utarbetat ett mycket strukturerat och bra system för mina julklappsinköp. I systemet ingår både ett policydokument och ett IT-baserat verktyg.

I policydokumentet står följande:

Det är viktigt att barnen får lika många julklappar var, till sammanlagt samma värde. Jag kan möjligen tulla på antalet klappar om det kniper, men slutsumman skall vara densamma för båda.

I policydokumentet är även barnens mormor, hennes man, barnens pappa och hans nya fru omnämnda. Mormor och hennes man skall få lika många presenter var, men inte nödvändigtvis för samma värde. Barnens pappa och hans fru får också lika många presenter var, fast inte heller nödvändigtvis för samma värde. Blodsband ges förmåner, det är en av huvudparagraferna i policyn.

Därefter plockar man fram det IT-baserade verktyget där varje person finns omnämnda med fetstil. Barnens kolumner ligger bredvid varandra, mormors och hennes mans kolumner är bredvid varandra och slutligen är barnens pappa och hans frus kolumner placerade bredvid varandra. Detta för att hålla koll på antalet presenter, parterna emellan.

Inför julklappsinköpen skrivs de planerade klapparna upp, med estimerad kostnad. I takt med att prylarna köps in, revideras kostnaderna till de faktiska kostnaderna. Dessutom markeras varje pryl med gult när de är köpta, så att man tydligt ser hur långt i julhandeln man har kommit.

Respektive persons julklappskostnader summeras i en cell längst ned under varje persons kolum. Här är det i synnerhet viktigt att jämföra barnens summaceller och målet är att dessa skall vara identiska på kronan när. Lyckas man med det är det roligt.

Samtliga personers summaceller summeras i en annan cell. Här ser man hur många tusenlappar hela kalaset har kostat. Denna cell är inte så rolig.

När alla cellerna är gula är man klar. Inledningsvis hade jag gjort cellerna röda, för att det skulle bli mer jullikt, men det var så himla svårläst för en halvblind 45-åring att jag fick byta till en färg som kontrasterade bättre.

Nytt för i år är att jag både i policydokumentet och i Excel-kalkylen har nämnt även mig. Jag behöver dock inte kämpa på med att köpa lika mycket till mig som jag gör till barnen. Däremot känns det viktigt att jag får minst lika mycket som mammas man. Jag har ju iallafall blodsband.

söndag 20 december 2009

Vit jul

I alla år, så länge jag minns, har barn och vuxna i Skåne önskat sig en vit jul. Och att dessa önskningar infrias är ungefär lika troligt som att den som önskar sig en Lottovinst på en miljon kammar hem en sådan, det har jag räknat ut för länge sen. För det mesta är jularna således så gröna att jag vid något tillfälle faktiskt övervägt att klippa gräsmattan på juldagen. När jag ändå hade tid över, liksom. Och jag kan tycka det är praktiskt utan snö. Är det dessutom plusgrader sparar man ström också. Jättebra.

I år har dock alla små barn bönhörts. Förmodligen har de sammanlagda bönerna från cirka 20 år klumpats ihop och levererats på en gång. Det har snöat något makalöst.

Igår skottade jag snö tre gånger under dagen. Idag har jag skottat en gång, men då beklagade jag att jag inte varit uppe under natten och tagit ett tag, för nu var det ungefär en halvmeter snö som jag skulle flytta på en och samma gång. Det var mycket tungt. Jag förstår de som passar på och får en hjärtinfarkt under snöskottning. Ryggskottning kände jag också låg nära till hands.

Under luftvärmepumpen står det en låda för kondensvatten. Den brukar jag normalt inte utbyta någon vidare kontakt med, vi är inte alls på samma våglängd. Eller våghöjd snarare. Men som jag sa var det väldigt tungt att skotta idag, så tungt att jag stundtals hängde över skyffeln och då hade näsan obetydligt ovanför marken. I jämnhöjd med lådan för kondensvatten, faktiskt. Vi hälsade båda artigt och jag kunde samtidigt konstatera att någon kondensvatten fanns det verkligen inte i lådan. Där fanns bara is.

Hela lådan var bottenfrusen.

Jag rätade på ryggen, böjde ordentligt på knäna och lyfte in det tunga eländet i grovköket för att klumpen skulle tina. När den släppte lådan var planen att jag skulle lyfta ut isklumpen, slänga den ute någonstans och på nytt ställa den nu tomma lådan under luftvärmepumpen.

Allt gick helt planenligt tills jag kom till momentet "slänga isklumpen ute någonstans". Isklumpen var hal och yster som en kalv på grönbete och jag tappade den så fort jag fått upp ytterdörren. Det vill säga precis utanför ytterdörren. Det var inte där någonstans jag hade tänkt mig att den skulle hamna. Dessutom gick det elaka eländet i flera bitar, vilket jag suckade länge över. Is framför ytterdörren är inte alls bra, om man vill undvika fallolyckor. Jag muttrade en stund över mitt dystra öde, tills mitt konstnärliga sinne plötsligt såg det sköna i röran. Det fanns nämligen bland annat en ganska snygg och lätt ihålig bit mitt framför fötterna på mig. Perfekt för att härbärgera ett ljus.

Numera har jag en isskulptur med blockljus i ståendes på bänken utanför ytterdörren. Mycket vackert. Ser designat ut, nästan. Och så här när allt är skottat och det inte längre snöar, är jag numera mycket positivt inställd till snö till jul. Skönt att slippa pressen att klippa gräset!

fredag 18 december 2009

På cykel till jobbet

Imorse när jag vaknade upptäckte jag att det kommit mer snö sedan igår. Detta uppdagade två frågeställningar:

1) Snö skall skottas. Vem skulle göra det, förslag, prioriteringar och utredningsalternativ.

2) Hur cyklar man till jobbet när vägarna inte är plogade. Utredande analys med omfall och jämförelsealternativ.

Rapporten rörande punkt 1 blev kort. Tre bokstäver kort. "Jag".

Och faktum är att det var ganska enkelt att skotta. Vi skåningar är vana vid att snö är blött, kompakt och tungt som blöta yllesockar, och att skottning av två kvadratmeter snö är lika underhållande som ett spinningpass med idel uppförsbackar. Men nu när det är så kallt blev snön ungefär lika tung som bomull. Jag kunde skyffla omkring snön med en lätthet som om jag vore muskelbyggare som skottade omkring flugor. Sånt är bra för självförtroendet.

Därefter väntade frågeställning 2, hur cyklar man till jobbet när vägarna inte är plogade?

Svaret var: Det gör man inte.

Tyvärr visste jag inte svaret förrän jag kom hem efter att ha cyklat till och från jobbet.

Min väg till jobbet gick företrädesvis på vägar som inte var plogade. Det är väldigt svårt att cykla när det inte är plogat. I bästa fall kan man följa hjulspåren från någon bil, men när bilen plötsligt har svängt åt vänster medan man själv vill fortsätta rakt fram, får man jätteproblem. Det blir tvärstopp.

På vissa partier som var skottade var det förvisso skottat men man hade inte skottat ned till asfalten, man hade skottat ned till isbeläggningen. På is går det inte att cykla och det går inte att sluta cykla heller. Det går definitivt inte att kliva av cykeln. Moment 22 upphöjt till 10 med ett i minne.

Hur jag än bar mig åt slirade hjulen och ni som tror att det bara är bakvagnen på bilen som kan sladda kan jag upplysa att även bakvagnen på cykeln kan komma farande förbi en. Vid ett tillfälle hälsade jag nästan på mig själv, där jag kom sladdande på tvären.

Dessutom var pedalerna isiga eftersom cykeln stått ute. Testa gärna hur det är att cykla med is på pedalerna. Att kliva på cykeln är ett äventyr. Att trampa är en mardröm. Att fotbromsa är rena kamikazeuppdraget.

När jag skulle cykla hem hade de skottade isbanorna fått snöbeläggning. Detta gjorde dem inte mindre hala, bara mindre lätta att upptäcka. När jag noterade vad jag cyklade på kunde jag inte bromsa, inte stanna och inte egentligen inte fortsätta heller, men det var det alternativet som det fick bli.

Någon snabbcykling var det emellertid inte tal om. Ett tag var det nära att en tant med rollator körde om mig. Och eftersom jag har en cykel med dynamolampa som kräver att hjulet rullar för att lampan skall lysa, cyklade jag omkring i beckmörker. Så långsamt gick det.

Sista biten gick jag hem, skall man trilla av cykeln så skall man åtminstone inte göra det framför grannarna.

Och när jag kom hem fick jag skotta igen. Fast den här gången var det enklare. Jag behövde inte göra någon utredning, jag surfade igenom analysen, greppade snöskyffeln och skred till verket. Jag bedömde att sannolikehten för att utredningen hade lett fram till "jag" igen var stor.

torsdag 17 december 2009

Bilar, Skåne och snö

Idag har vi snö i Skåne för första gången den här säsongen. Det är lika spännande varje år, alla har inte fått på vinterdäcken och de som har det, är ändå inte säkra på vägen eftersom snön i Skåne aldrig blir liggande trots att det slutat snöa. Den skånska snön fortsätter att jazza runt på gatorna så länge den finns kvar. Fenomenet kallar vi för att snön "fyker".

Jag hörde idag på radion att när det är snö i Norrland så finns det bara tre regler som man skall följa när man kör bil.

Man skall gasa försiktigt, bromsa försiktigt och svänga försiktigt.

I övrigt kan man tuta på som vanligt.

I Skåne skall man helst inte gasa, absolut inte bromsa och svänga det gör bara självmordskandidater. Ingen ser vägen eftersom snön fyker, vill man kan man välja att följa bilen framför men då får man vara beredd på att man kan hamna lite överallt. I bästa fall i Bjuv. I sämsta fall på en åker.

Förra årets första snödag var i november och jag var en av dem som inte hade fått på vinterdäcken än, men ändå var tvungen att ge mig ut och köra eftersom dottern absolut måste gå på bio i Malmö just denna snökaosdag. På vägen skulle jag plocka upp en av hennes väninnor som bor långt bortom all ära och redlighet, någonstans ute bland betlanden. Detta tyckte jag inte om, men det var det ingen som tog någon notis om. Personalen har rätt att gnälla ibland, så länge den gör vad den skall. Och det gjorde jag ju.

När vi hade kommit en bit på väg skulle jag svänga vänster. Inte för att jag ville det utan för att det var nödvändigt för att komma ut till betlanden och dotterns väninna. Jag planerade denna vänstersväng flera km i förväg, pumpbromsade, saktade in och beredde mig på att långsamt glida i 90 grader in på avtagsvägen.

Dessvärre fick jag möte och jag befarade att jag skulle behöva stanna i min väntan på detta möte. Vilket skulle innebära risk för sladdande bakvagn. Jag tittade argt och elakt mot den mötande bilen som var tvungen att komma precis när jag skulle svänga och gnisslade lite med mina hörntänder.

Kanske var det mina onda tankar eller så var det den fykande snön, men den mötande bilen som skulle svänga till höger in på samma väg som jag, svängde inte tvärt höger utan gjorde en liten rundtur och hamnade i diket på vänster sida om vägen. Långt ned i diket, bilen försvann.

Jag spann på stället en liten stund innan jag fick fart på bilen och svängde till vänster in på vägen där Luther, plikt och ansvar gjorde att jag stannade vid sidan av vägen. Egentligen ville jag inte det, jag hade lång väg att köra för att hämta ett barn och därefter skulle jag hela sträckan tillbaka samt vidare in till Malmö. Och bion skulle snart börja.

Men, är man säkerhetschef prioriterar man säkerhet och medmänniskor och jag stegade resolut fram till den försvunna bilen. Den låg i diket, lutad mot sin vänstra sida och inte en rörelse syntes. Jag befarade det värsta, men är man 40+, tillika kvinna som fött barn, så är man modig nog att handla. Jag knackade således på passagerarsidans ruta och utan att vänta på ett "kom in" öppnade jag dörren.

Där inne satt en kvinna. Jag frågade hur det var fatt och hon svarade att det var bra men att det nog hade blivit något fel på hennes dörr för den gick inte att öppna. Att både hon, hennes väskor och resten av bilen vilade just på den aktuella dörren bidrog till svårigheten. Detta verkade hon inte ha märkt, hon slet frenetiskt i dörrhandtaget.

Vid det här laget hade fler bilar stannat och med lite manliga muskler lyckades vi övertala kvinnan att ta andra dörren ut. Passagerardörren som gick rätt upp i himlen. Det var inte så lätt, växelspakar kan vara väldigt mycket ivägen i sådana lägen men två muskulösa gossar halade upp henne lika lätt som en säck potatis.

En av dem kände kvinnan och tog henne med sig i sin bil till hennes bostad. Bonden Ohlsson skulle säkert dra upp bilen med sin traktor senare, sa de.

Min hjälp var överflödig och jag slirade vidare, hämtade upp väninnan, körde alla till Malmö, halkade tillbaka längs med motorvägen och kom helskinnad hem igen.

Dagen därpå bytte jag till vinterdäck. Sen hade vi inte mer snö den säsongen.

Fenomenet kallar vi skånsk vinter.

onsdag 16 december 2009

Jag är mig precis lik

Idag satt jag med på fullmäktigemöte på jobbet och just ikväll hade en gymnasieklass med tillhörande lärare bestämt sig för att vara med. Efteråt pratade jag en stund med några av eleverna och kunde då plötsligt konstatera att jag kände flera stycken av dem.

Fast jag hade inte sett dem på flera år, så jag kände inte igen dem.

Inte en siffra var rätt, faktiskt. Alla var långa som ösregn, hade inte en hårfärg som ens liknande den de hade i koltåldern och den lilla runda tjejen i 3:an var nu smal som ett sugrör. Alla rökte dessutom, det gjorde ingen i tredje klass.

Efteråt pratade jag igenom det inträffade med några kollegor och sa att det ju var för väl att jag inte har ändrat mig ett skvatt de senaste tio åren så att alla kan känna igen mig. Rent teoretiskt är det möjligt att jag har blivit lite rynkigare, möjligen, men å andra sidan sov jag ju aldrig på den tiden när barnen var små. På dagarna var jag chef i IT-branschen, på morgnar och kvällar styrde jag hemmet, strängt och konsekvent, och på nätterna studerade jag på högskolan. Påsarna under ögonen räckte ned till mungiporna och därför anser jag själv att jag är snyggare än någonsin nu när jag inte längre studerar på högskolan. Eller åtminstone lika snygg som jag var när jag var 35.

Mina kollegor flackade med blickarna under mina uttalanden. Någon fick märkliga tics under ena ögat, i synnerhet när det ögat mötte ögat hos en annan kollega. Som för övrigt också hade tics.

Sedan fick de bråttom hem, allihop, och jag fick aldrig något slags bekräftande på att jag hade rätt. Vilket kändes lite tråkigt. Men jag skall ta upp ämnet imorgon på morgonen igen. Då har de hela dagen på sig att bekräfta mitt evigt unga utseende. Jag känner redan att jag längtar till imorgon.

tisdag 15 december 2009

Endast tomten är saknad

Jag lever med en märklig känsla just nu.

Det är 9 dagar kvar till julafton, det är julklapparnas prime-time, det är recept på sillinläggningar som inte hittas, lax som skall gravas, skinka som man skall slåss om i butiken, kort som skall skrivas, paket som skall lackas och apelsiner som skall förses med nejlikor. Det är stress som skall kännas till och med när man sover, hjärtat skall så extraslag ibland, helt okontrollerat relativt ofta, man skall tänka på listor, dill, grovt salt, saffran, jäst och tejp.

I vanliga fall. Inte i år. För det märkliga är att jag redan har gjort allt.

Det är 9 dagar kvar och jag är färdig med julklapparna. Jag har köpt skinkan (fryst, för det hör till att man fixar skinkan själv dagen före julafton), jag har skrivit inköpslistor över julbordets alla beståndsdelar, julkorten är skrivna, frimärken är köpta och påklistrade, granen är klädd och det luktar stearin, pepparkakor och glögg till och med inne på gästtoan.

Lussekatter och andra julkakor är bakade, marsipankulor med nougatfyllning, doppade i choklad är tillverkade och jag har en plan för brödbak på söndag. Inte för att jag behöver utan för att jag vill blanda ut doften av stearin, pepparkakor och glögg med lite nybakt bröddoft.

Det är så mycket julstämning hemma hos mig att det inte skulle förvåna mig om jag vaknar upp en morgon och tomten ligger i och snarkar i sängen bredvid. Och att jag förvandlats till tomtemor med rund(are) mage, grått hår och bara röda kläder i garderoben.

Det är i princip bara det där med tomten jag har kvar att fixa. Nio dagar till jul, sa ni...? Hm, nu blev jag lite stressad.

måndag 14 december 2009

Julgransköp

Att köpa julgran har alltid varit ångestfyllt för mig. Åtminstone under de åtta år jag har haft eget ansvar för julgransinköpen. När man var två vuxna, kunde man lassa över problemet på mannen. Nu är det jag som är mannen. Också.

Först skall man hitta en gran och köpa den. Det är lätt, shoppa har jag alltid kunnat.

Sen skall man få hem den. Där kommer problem nr 1. En kvinna, två barn, en bil, inget barn som vill ha en gran över axeln. Inget barn kunde heller lämnas hemma under inköpet, åtminstone inte de första av de åtta åren. Dessutom får inte alltid hela granen plats i bilen och då skall spännband användas.

Jag har aldrig ägt några spännband.

Under alla år har granen kommit hem men det har aldrig varit enkelt.

Sen är det tänkt att en vuxen håller granen, den andra skruvar fast granen i julgransfoten. I mitt fall håller kvinnan i familjen (= jag) i granen medan mannen i familjen (= också jag) skruvar fast granen i foten. Detta är problem nummer 2.

Därefter klarar jag resten själv utan att behöva anlita mannen i familjen. Förrän graneländet skall ut, efter nyår.

Då skall antingen ett barrande monster läggas i bilen och transporteras till tippen vilket i mitt fall är uteslutet. Jag vill inte smutsa ned bilen så till den milda grad.

Eller så får man ta fram sågen och och börja ett många timmar långt arbete med att stycka upp eländet i någotsånär hanterbara delar och sedan stoppa dem i tunnan för trädgårdsavfall. Detta gör mannen i familjen. Det vill säga jag.

Förra året skulle vi åka till Thailand på nyårsafton och det kändes olönt att slita med allt detta för en veckas julefröjd. Jag köpte en plastgran som surrogat.

Och blev frälst.

Innan vi åkte till Asien vek jag ihop granen ungefär som Kalle Anka hanterar sin bakgrundskuliss på julafton och det hela tog cirka 5 minuter. Jag blev inte ens svettig.

Och i helgen vecklade jag ut granen igen och klädde den. Det tog också bara 5 minuter.

Imorgon skall jag åka inom macken och köpa en Wunderbaum med tallbarsdoft. Sen är skillnaden mot en vanlig gran obefintlig. Min plastgran till och med barrar.

söndag 13 december 2009

Lussevaka 1979 vs 2009

Igår deltog jag i lussevakaverksamheten på den lokala fritidsgården. Jag tycker att jag bör ta mitt samhälleliga ansvar och visa lite vuxennärvaro på ungdomarnas revir, inte minst för att jag ständigt inom ramen för mitt ämbete försöker uppmana andra föräldrar att röra sig i det yttre rummet på bästa parmiddags- och Robinson-tid.

Dessutom är det roligt.

När jag gick i nian hade vi lussevaka för hela slanten. På den tiden tog man denna högtid på stort allvar och att hafsa över den på det sätt som sker nu, hade varit ett helgerån. Lussevakan 1979 började vid 19-tiden, d v s efter adventskalendern. Det minns jag, för det var Trolltider som gick då, och det tyckte merparten av oss om. Man var inte bortskämd med roliga teveprogram på 70-talet och såg glatt på det mesta som inte försökte smyga på oss samhällsinformation och kunskap om något nyttigt (vilket de flesta barnprogrammen faktiskt gjorde då). Men så snart den slutat gav vi oss iväg.

Det var minus 15 grader ute den natten och som tur var förbarmade sig Marikas föräldrar över de lussevakande barnen och släppte in hela klassen. I annat fall hade sannolikt inte många av oss fått något avgångsbetyg vid vårterminens slut. Vi hade förmodligen hittats som stelfrusna glasspinnar vid Kajsa-Lisas gatukök framåt morgonen.

Målet med hela äventyret var att hålla oss vakna hela natten för att sedan med stolthet och ära kunna somna in med huvudet över matteboken på första lektionen för dagen. Max andra lektionen. Ett delmål var att glädja vår klassföreståndare Knastret med skönsång i arla morgonstund hemma hos honom. Helst ville vi komma in allihop också. Kanske få lite pepparkakor och glögg. Gärna lussebullar om det fanns, vi hade inte ätit någon frukost. Någon gång vid 5-tiden, tror jag vi tyckte var en lagom och bra tid.

Delmålet gick sådär. Vi presterade skönsång men han blev inte glad.

Hur lite glad han blev fick de av oss som fortfarande var vakna den tredje lektionen lära oss, för då hade vi honom i historia, och han pratade länge, väl och innerligt om vad han tyckte om ligister som vi, som kom och skrämde hans stackars barn med skrål och skrän på luciamorgonen.

Så gick det till 1979. 2009 gick det inte till alls, det verkar inte längre existera några lussevakor. På gården fanns en hel hop rara gossar i åldrarna 15-18/19 som egentligen inte verkade vilja baka pepparkakor men motvilligt gjorde det ändå. De fick baka tre i taget och redan det var många nog i ett litet kök med tanke på vilken ljudnivå de lyckades hålla under tiden.

Mellan varven gick de ut och rökte. Alla pojkarna rökte som skorstenar. 1979 rökte bara tjejer.

Efter midnatt stängde vi gården och vart de rara gossarna tog vägen då, vet jag inte. När jag körde hem i minus 1 grad, var det tomt i byn. Frosten lyste vit på taken. Inte en frusen glasspinne var vaken.

lördag 12 december 2009

Parkeringsplatsblues

Imorse steg jag upp före tuppen, gökuret och hela bondgården eftersom jag hade för avsikt att utföra merparten av stora julklappsinköpet idag, och som ett led i detta ville jag vara bland de första ute bland handlarna.

Man har varit med två veckor före jul förr, nämligen.

Ett tag var jag inne på att jag skulle åka över bron och göra inköpen i grannlandet Danmark. Inte för att det på något sätt är ett billigare alternativ, det är det verkligen inte, utan för att det skulle kunna vara en trevlig omväxling att komma utomlands.

Nu blev det inte så, men på ett sätt blev det så ändå.

När jag kom fram, 5 minuter efter öppningsdags, vimlade parkeringen av danskregistrerade bilar. Det var nästan så att det gick ett sus genom hopen och att alla liksom stannade upp, när min svenskregistrerade svängde in.

Inte helt oväntat var det samma nationella fördelning inne i butikerna. Det var jag och danskarna. Det gick bra ändå, jag lyckades lappa till en dansk junior med handväskan vid ett tillfälle, helt oavsiktligt jag lovar, men det föll sig helt naturligt att säga undskyld istället för förlåt.

Ett tag fick jag nypa mig i armen för att inte plötsligt trava in på restaurangen och börja beställa in bajer, gammeldansk och smörrebröd. I Sverige får man inte dricka starka drycker före lunch och ingen restaurang på ett köpcenter har alkoholtillstånd för servering av dylik förtäring ens runt midnatt. Där skiljer vi oss åt. Danskarna kan få in sin första "lille en" redan innan de har svängt fossingarna över sängkanten. Tid har en annan betydelse i Danmark.

När jag hade handlat färdigt och skulle köra vidare, rådde totalt kaos utanför köpcentret. Parkeringen består av parkeringsgator formade som "u". Man kör in i ena stapeln på u-et, rundar bottenplattan och kör ut genom andra stapeln. Under hela sträckan finns det snedställda parkeringsplatser på båda sidor. Det är med andra ord lämpligt att man kör in i rätt stapel eftersom p-platserna är väldigt snedställda. Kommer man in via fel stapel blir det det oerhört svårt att parkera. Dessutom möter man alla som har gjort rätt "and this place ain't big enough for both of us", som någon cool cowboy sa i någon film någon gång.

Behöver jag säga att många, många var på väg in genom fel stapel?

När jag skulle backa ut från min snedställda plats höll jag på att backa in i en sådan vilsekommen som envist ville fortsätta rakt fram i min u-stapel trots att han inte hade det minsta nytta av eventuellt ledig p-plats eftersom han inte skulle kunna vända in bilen i denna. Jag fick fälla in sidospeglarna för att överhuvudtaget kunna komma ut från parkeringsområdet.

Raskt körde jag till nästa ställe. Detta ställe visste jag skulle inte vara så välbesökt och därför kunde jag med gott samvete förlägga visiten hit något senare på dagen. Men även här var fördelningen 10-1 till Danmark. När jag var inne och körde på parkeringen utanför detta etablissemang ville jag svänga in till vänster men då jag fick möte satt jag snällt och väntade, ivrigt vänsterblinkandes. Mot mig kom en man med sin son körandes, visandes alla tecken på att vilja köra rakt fram.

Jag väntade.

Precis framför näsan på mig, svängde ekipaget emellertid vänster in på en annan parkeringsgata. Båda personerna i bilen var upprymt upptagna med att prata om livet och julen med varandra och ägnade inte en blick åt vare sig mig eller spaken på vänster sida om ratten som ger resten av världen en indikation på vilka planer de har för den närmaste tiden i livet.

Jag blev arg, man blir det när man med godhet och tålamod stått och väntat på ett jädra karlelände och hans slyngel till son och så får man inte samma respekt tillbaka.

Hade jag haft en gammal bil hade jag axat och snabbt kört rakt fram:

- Nämen, hur kan du köra vänster så där, det är vi som kör rakt fram som har företräde. Nu blir det allt du som får stå för min självrisk, haha.

Men jag är för väluppfostrad. Och så är bilen ny.

fredag 11 december 2009

Krigsfotograf

Klockan halvåtta imorse skulle min dotter vara lucia i den närbelägna kyrkan.

Klockan 7 infann jag mig därför i samma lokal, för att få en bra plats. Jag planerade att sitta längst fram för att kunna ta många, stämningsfulla bilder när luciatåget var på väg in i kyrkan och lika många när de stod uppradade framme vid altaret.

Jag var mycket nöjd med min plan.

Klockan halvåtta satt jag längst fram, längst ut på bänkraden och väntade med kameran i högsta hugg. En lärare manade då till samling och tystnad, bad alla att stänga av sina mobiltelefoner och berättade slutligen att fotograferingsförbud rådde vid ingång och under luciatågets placering längst fram.

Den som ville fick gärna ta foton på tågets väg ut.

Tack för det. Från min position skulle jag kunna ta utmärkta bilder på luciatågets nackar och hårsvall men inte en enda vettig på deras framsidor. I bästa fall, om slutartiden inte skulle vara extremt långsam, skulle jag få till en profilbild på min dotter.

Det var inte direkt detta jag hade ställt klockradion på extra tidigt för.

När något inte blir som jag planerat blir jag ofokuserad. Jag kunde således inte koncentrera mig på framförandet, det sjöngs och lästes dikter, men jag satt bara och vägde olika planer och handlingsalternativ för och emot, fram och tillbaka. Vid något tillfälle satte jag kameran på "on" och övervägde oerhört starkt att liksom bara smyga upp kameran och ta så många bilder jag kunde innan gympaläraren, som satt i samma bänk, skulle slänga ut mig med en rallarsving.

Men jag vågade inte.

När introt till "Natten går tunga fjät" började plinga till på pianot var jag beredd som en marinkårssoldat på uppdrag. Snabbare än en krigskorrespondent tryckte jag iväg några snabba bilder och vände mig därefter med sträng blick mot mina bänkgrannar och beordrade dem ordlöst att flytta sina ben. Vart de skulle flytta dem i den trånga bänkraden avpassad för små människor från ett annat århundrade, var inte mitt problem.

Jag vet inte heller hur de löste det, men jag kom fram, hoppade över sidostycket och rusade som en tränad kortdistanssprinter längs med långsidan av kyrkan mot ingången där jag kunde möta tåget och trycka iväg ytterligare ett gäng bilder. Att jag var iklädd stövletter med 10 cm stilettklackar gjorde inte prestationen mindre beundrandsvärd.

Kanske skall jag bli sportfotograf, när jag tänker efter. Det blev väldigt bra trots att jag aldrig hann se vad jag tryckte av på.

Dottern behöll kameran och när jag flera timmar senare ville titta på bilderna upptäckte jag att jag hade gjort bättre ifrån mig än väntat. Bland annat fanns det flera bilder där hela tåget stod uppställda i snygg formation framme vid altaret. Jag hade tagit gruppbilder med de elever i luciatåget som kom från hennes klass. Tydligen hade jag tagit en del solobilder på henne också. Jag blev mycket imponerad.

Tills jag fick reda på att det var en lärare som tagit bilderna. Men strunt samma, jag hade kunnat göra det lika bra om jag bara fått förutsättningarna. Och han hade säkert inte klarat att göra pantersprång i stilettklackar och ta bilder samtidigt.

Så det så.

torsdag 10 december 2009

Lucia

Imorgon skall jag infinna mig klockan 7 på morgonen i Eskilstorps kyrka för att hjälpa min dotter (läs: sola mig i glansen av min dotter) som skall vara skolans Lucia då. Och ta lite schyssta bilder. Vis av erfarenhet har lucian varit här och lämnat över sin kamera som hon noggrant har ställt in för fotografering i mörker. Endast en idiot kan misslyckas med bilderna nu.

Och jag.

Hon går i 9:an, själv var jag skolans Lucia när jag gick i 3:an. Jag hade långt, blont, tjockt och lockigt hår och vann luciastriden i hård duell mot en Heidi i 3D. Själv gick jag i 3A, men tråkigt nog för mig bodde jag hos mina morföräldrar som bodde i 3Ds upptagningsområde.

Mycket tråkigt.

För jag blev omsorgsfullt mulad, kastad snöbollar på, knuffad i sörjiga diken och annat liknande på vägen till och från skolan flera dagar före den 13 december.

Detta gjorde mig sömnlös och orolig och föranledde tidiga morgnar och kvardröjning efter skolan vilket slet hårt på den nioåriga valkyrian. Natten mot den 13 slumrade jag emellerti den utmattades sömn med påföljd att jag självklart försov mig. Mamma och jag kom insladdande strax för avspark och alla avskydde mig ännu mer för att jag nästan förstört luciafirandet för hela skolan och framförallt för att jag hade haft luciakronan hemma så att ingen annan kunde stå startberedd om inte jag skulle dyka upp.

Det blev mulning, kast med isbollar och nedknuffning i sörjiga diken några dagar efter den 13 december också. Och jullovet sov jag mig igenom.

onsdag 9 december 2009

Cykelbud

Jag har alltid cyklat mycket. De senaste åren har jag nästan övercyklat. Tar jag bilen till jobbet någon dag känns det som om klimatförändringarna, bensinpriserna och det faktum att annandag jul infaller på en lördag, är mitt fel.

Detta hysteriska cyklande innebär att jag ibland måste frakta med mig saker som inte är anpassade för transport medelst cykel utan bättre hade gjort sig i bagaget på en bil. För det mesta försöker jag dock planera in dessa kollitransporter till något tillfälle när bilen ändå måste hänga med mig för att jag skall någonstans dit det är för långt att cykla. Men ibland kommer saker över mig utan förvarning och för det mesta vill dessa saker följa med mig hem. Omedelbart.

Vid något tillfälle skulle jag hämta en madrass som någon annan i familjen hade beställt och som jag tjänstvilligt erbjöd mig att plocka upp på vägen hem. Jag jobbade ju ändå precis bredvid madrassens utlämningsställe. I min heliga enfald hade jag sett framför mig upphämtning av någonslags liggunderlag men när jag hade kvitterat ut madrassen visade den sig vara av prinsessan-på-ärten-kaliber.

Tre gånger större än min cykel.

Den gick inte att rulla ihop. Den gick inte ens att VIKA ihop. Den trivdes bäst i utsträckt läge och jag, mitt styvnackade och envisa stycke, kunde inte erkänna mig besegrad inför tjejerna som lämnat ut madrassen åt mig och förmodligen anade överraskningen och skräcken i mina ögon, utan jag tog den käckt under armen och släpade iväg oss. Ibland gick jag först, ibland tog madrassen täten, och som tur var, var den plastöverdragen. Det gjorde således inget att både jag och madrassen hade markkontakt mellan varven.

Folk tittade emellertid lite intresserat på oss där vi gick. Ännu mer tittade de när cykeln skulle blandas in i den fysiska tête-à-têten. Menage a trois, eller gängslagsmål som det heter på svenska.

Efter att ha bökat omkring en lång stund låg madrassen på tvären över pakethållaren. Världens längsta stingpinne, dessutom med sting åt både höger och vänster. För att hålla den på plats, anläggningsytan som utgjordes av pakethållaren täckte bara en promille av madrassen, fick jag gå vänd bakåt och hålla i madrassen med högerhanden. Vänsterhanden höll i styret. Framhjulet fick hålla kursen helt på egen hand.

Det gick bra, utom när vi fick möte på cykelbanan.

I somras cyklade jag med en sopsäckhållare på hjul efter cykeln. Det skramlade mycket, men det gick.

Så att jag idag har cyklat hem med två stycken drygt meterlånga marschallhållare i smide med tillhörande marschaller (otända) samt en gul fågelholk med svart tak, som alla kommit ramlande över mig utan förvarning idag, var inget som varken jag, cykeln eller övriga boende i byn fann som något avvikande. Kanske hade jag fått lite mer attention om jag hade haft marschallerna tända när jag cyklade. Skall testa det nästa gång.

tisdag 8 december 2009

Tävlingsinstinkt är vackert

Tävlingsinstinkt är en vacker instinkt. Framförallt är den stark. Har man begåvats med denna i dna-uppsättningen har man många goda stunder i livet att se fram emot. Och en del dåliga också, vid de tillfällen då man inte lyckas vinna det man har föresatt sig. Eller, i svåra fall, ALLT man medverkar i.

Själv deltar jag som regel bara i tävlingar där jag kan vinna. Inte för min egen skull utan uteslutande i omtanke om övriga deltagare. Jag tar inte på något sätt motgångar med jubel och skämtsamma kommentarer. Jag säger inte "hoppsan, bättre lycka nästa gång" och går oberörd vidare i livet.

Jag blir arg.

Igår var jag och mina kollegor på Utmaningarnas hus i Malmö. Det är som fångarna på fortet, ungefär. Vi delades in i fyra lag och fick sedan i tre timmar lösa rebusar, mordgåtor, skrika i hål, klättra på ribbstolar, åla i kolmörka labyrinter och leka charader.

Mitt lag hade en seg start och lyckades inledningsvis inte ens knäcka koden för att komma in i de olika cellerna där problem och uppgifter skulle lösas. Jag blir lätt uppgiven i sådana situationer.

Efter ca 20 minuters tävlande råkade jag se på en datorskärm i en korridor att mitt lag låg sist, räknat i poäng. Dessutom hade vi vart inne i minst antal celler. Allt man kunde ligga sist i, låg vi sist i. Jag blir antingen lätt uppgiven i sådana situationer. Eller så förvandlas jag till en slavdrivare som skulle få romartidens motsvarande yrkeskategori att framstå som coachande ledare.

Igår hade jag emellertid bestämt mig för att försöka ta eventuella förluster som en man och inte bli förbannad eller apatisk. Sen kom jag på att det fanns alternativ till detta:

Man kunde i vissa fall köra uteslutningsmetoden och försöka så många gånger att det till slut inte fanns fler sätt att göra fel på.

Man kunde i vissa fall vara snäll och trevlig mot tävlingsvärdinnan, då gav hon lite tips.

Man kunde i vissa fall tjuvlyssna på andra lags diskussioner när de lämnade en cell.

Man kunde i vissa fall välja en (1) i laget som gjorde en uppgift som den personen visade sig ha mest talang för medan övriga gick in i annan cell och gjorde något nyttigt där = man sparade tid.

Och på dessa alternativa sätt och några till som inte lämpar sig för detta forum vann mitt lag med 2000 poäng jämfört med andra plats 1300 poäng och tredje plats 1100 poäng.

Och jag var glad och trevlig hela kvällen.

måndag 7 december 2009

På glöggmingel

Igår var jag på glöggmingel och det var väldigt trevligt. När vi kom, var huset fullt och jag puttade barnen i ryggarna för att de skulle gå in och hälsa på alla.

- Räck fram handen till alla och säg vad ni heter, sa jag, så gör jag och det funkar jättebra. Och vill ni så kan ni presentera er som Kalle Anka, Lille Skutt, Nalle Puh eller Madonna, ingen hör ändå vad ni säger, alla koncentrerar sig för fullt på vad de själva heter och att det skall uttalas rätt och med kraft.

När man har gått rundan runt, är man med andra ord bara väldigt säker på vad man själv heter, för det har nötts in efter att ha upprepats 20 gånger på en kvart. Övriga är lika okända som när man anlände.

Med tanke på mitt dåliga minne för ansikten innebär detta räcka-fram-handen-och-presentera-mig att jag även tenderar göra det med folk jag känt i 20 år, bor granne med och i något enstaka fall faktiskt var släkt med. Jag har således också stora problem med folk som minglar för fort, d v s som skakar hand med mig och sedan ställer sig i andra änden av rummet, eller går och tar mer glögg. Dem kan det hända att jag räcker fram handen till dem både två och tre gånger.

Men det ser jag som deras fel.

söndag 6 december 2009

Metod A

Jag är av den omoderna och gammalmodiga uppfattningen om att kycklingarna skall ha hamnat under mina vingars skugga innan jag själv lyfter upp ena foten, stoppar huvudet under vingen och får min rättmätiga vila.

Detta var ganska lätt när barnen var små, men blir knepigare och knepigare. Jag fattar inte vad som är som himla roligt att göra mitt i natten? Varför kan barnen och deras kamrater inte börja umgås vid 17-tiden för att sedan komma hem och säga godnatt vid 21.30? Kanske vid 22 om det är lördag.

Jag hade tyckt det vore lagom för då är nämligen jag trött.

Det är således både svårt och plågsamt för mig att hålla mig vaken tills alla har samlats in för natten. Och nej, det räcker inte att de väcker mig när de kommer hem och säger att de har kommit hem, för vem väcker mig om de INTE kommit hem och säger att det är fara å färde? Nej, just det.

Igår skulle dottern nattramla igen och jag hade det självpåtagna uppdraget att hålla mig uppe till halvett. Det var svårt. Men, lösningar finns på alla problem. Jag har nu kommit på en listig lösning där alla är nöjda. Ja, jag är bara nästan nöjd, men jag räknas inte.

Igår tillämpade jag metod A, d v s den metod jag själv kom på just igår. Den går ut på följande:

1. Jag borstar tänderna, tar på mig nattskjortan och letar reda på husets alla telefoner (mobil privat, mobil jobb och trådlös stationär).

2. Jag ställer upp kuddarna i sängen mot huvudgaveln.

3. Jag sätter mig ned i sängen, mot huvudgaveln.

4. Jag ställer ett mobilalarm på den tid barnet skall vara hemma. För säkerhets skull.

5. Jag blundar.

6. Jag somnar.

7. Jag sover 5 minuter. Max 10 minuter om jag är utmattad.

8. Huvudet ramlar åt sidan.

9. Jag vaknar och kontrollerar klockan.

10 Om det är tid kvar för barnen i frihet börjar jag om på moment 5 ovan.

Och så håller jag på tills barnets tid är ute. Då skickar jag ett sms och kräver lägesbildsrapport. Är det till dottern svarar hon inom 5 minuter. Är det till sonen kommer svaret muntligt 1 vecka senare. Eller, rättare sagt, han meddelar då att han inte förstår frågan.

På detta sätt slipper jag vara tvingad att hålla mig vaken. Jag får sova lite. Och jag har full koll på kycklingarna. Ännu bättre hade varit om jag hade kunnat få gå och lägga mig på riktigt vid 22, som jag helst vill, men den metoden jobbar jag ännu litegrann på.

lördag 5 december 2009

Jag, Maggie Reilly och Alphaville

Jag har väldigt enkla vanor och finner stor glädje av små ting. Till exempel att stå i köket och laga mat, dricka lite vin (eller, som idag, glögg) och lyssna på någon reklamfinanserad radiokanals målgruppsanpassade skvalmusik. Detta är stunder av livets höjdpunkter.

Speciellt tycker jag om den lokala radiokanalen Hitmix eftersom den ofta spelar sådan musik som jag gillar, från 70-talet, 80-talet (mitt årtionde där all musik som gjordes blev bra) och 90-talet.

Igår svischade jag till exempel helt oväntat raskt tillbaka till Kalmar 1983 när Mike Oldfield och Maggie Reilly drog igång med Moonlight shadow.

"The trees that whisper in the evening, carried away by a moonlight shadow,
Sing the song of sorrow and grieving, carried away by a moonlight shadow,
All she saw was a silhouette of a gun, far away on the other side,
He was shot six times by a man on the run, and she couldn't find how to push through."

Gud, så bra!

Idag stod jag som vanligt och lyssnade på svängiga tongångar från flydda dagar, Alphaville var det den här gången, då dottern gjorde entré på scenen. Så fort membranen i hennes öron lokaliserade ljudvågorna från min väggstereo i köket vändes hennes uppmärksamhet mot apparaten. Vad VAR det jag lyssnade på? Skandal.

Därefter ägnade hon lång tid och mycket möda åt att trycka på alla knappar, vrida på alla rattar, hamna på MV-bandet, hamna på LV-bandet, ett tag var hon en sväng i Luxemburg, därefter tillbaka igen via Danmark, tills hon hittade en frekvens som spelade någon tråkig hopplös låt från nutiden. Rihanna, Leona, Beyoncé, något sådant intetsägande.

Nöjd med musikvalet tog hon en pepparkaka och gled ut från scenen igen. Hon skulle till en kompis, kommer ikväll. Eller inatt. Eller får se när jag kommer. Det sista hördes från djupet av hennes stövlar som hon drog på sig utan att först snöra upp dem. Och sedan var hon borta modershemmet.

Kvar var bara jag och Rihanna/Leona/Beyoncé. Ingen av oss var nöjd med sällskapet och jag fick ägna en god stund åt att återigen programmera in mina kanalinställningar som dottern lyckats radera i sitt sökande efter något riktigt att lyssna på.

Och fråga mig inte varför jag och Alphaville inte kunde få hållas med vårt ifred.

Små pojkars liv

Igår satt jag uppe till sent (min version av sent) och pratade om livet med sonen och hans kompis. En kompis som han lärde känna på inskolningsdagen på dagis när de båda var 1 ½ år gamla och som han har hängt ihop med sedan dess, går i samma klass som och spelar i samma fotbollslag som.

Bland annat kom vi in på tiden på dagis vilket plötsligt, så här 10 år efteråt, gav mig en helt ny bild av hur livet på dagis är.

Min version:
Jag lämnade sonen där, han lekte därefter snällt och planlöst med alla andra barn hela dagen, tills jag kom och hämtade honom och befriade honom från institutionen. Jag stressade som bara attan för att kunna hämta honom så tidigt som möjligt, för att just befria honom från institutionen. Att jag inte blev av med körkortet pga förkörning är ett herrans under.

Ibland på somrarna lämnade jag av honom ute på dagisgården där han och alla andra cyklade omkring på dagisvarianter av trehjulingar i ett ostrukturerat och barnsligt rosaskimrande mönster. Utan vare sig mening eller mål utan bara för sitt höga nöjes skull.

Barnen var mycket utomhus och det kändes trevligt att de fick frisk luft och alla vet ju att barn älskar att vara ute och leka.

Pojkarnas version:
Gängbildningar förekom, pakter var en daglig verklighet och cykelturerna på gårdsplanen var varken ostrukturerade eller speciellt rosaskimrande. Ett osynligt krig pågick och det var min son och hans kompis mot klabbet.

Oftast vann min son och hans kompis.

Det var roligast på eftermiddagarna på dagis, för då var där minst antal barn och fröknarna trötta med påföljd att man kunde välja mer fritt bland lekredskaperna och härja omkring med dessa på nya och inte alltid avsedda sätt utan alltför våldsam kontroll från fröknarna. Flera krig pågick där utrymmet under studsmattan, försett med kuddar runt om, utgjorde fästningen.

Oftast vann min son och hans kompis.

D v s vid de tillfällen då inte jag kom och förstörde allting genom att plocka hem min gosse i förtid.

Det enda de inte gillade var att vara ute och leka. På somrarna var det för varmt och på vintrarna var det för kallt. På höstarna regnade det och det gjorde det för övrigt på vårarna också.

Min version:
Vid ett tillfälle mötte mig fröknarna och berättade med fasa att min son och hans kompis, som faktiskt var snälla och väluppfostrade gossar och vanligen inte ställde till dumheter eller uppträdde elakt (inte som de märkte iallafall, för de kände inte heller till det osynliga kriget), tillsammans med en liten späd och vacker flicka hade slagit ned ett fjärde barn och pucklat på honom tills fröknarna upptäckte det hela och fick slut på misshandeln. Man förutspådde nu att min son och hans kompis hade framtider som påminde om Christer Petterssons och förmodligen skulle skaka galler för misshandel dagen efter de fyllt 15.

Detta hände dock aldrig mer och jag utgick ifrån att den slagne pojken nog sannolikt varit dum mot dem.

Pojkarnas version:
De ville imponera på tjejen.

Hur väl man än tror att man känner sina barn, så inser jag nu att jag inte hade en aning om vad som försiggick i deras liv på riktigt.

Det har jag emellertid nu. Det är jag säker på.

fredag 4 december 2009

Hej tomtegubbar

Så här några veckor före jul kretsar det mesta kring glögg, pepparkakor, lussebullar, stearinljus, skumtomtar, hej tomtegubbar och nu är det jul igen. Jag har skrivit julklappslistor (över prylar jag skall ge, inte vad jag önskar mig), jag har börjat författa det årliga julebrevet, adresslistor skall sammanställas och det brinner röda ljus i vart och vartannat hörn i huset.

Och ja, jag har kontrollerat brandvarnarna. De funkar.

För första gången i sitt liv planerar sonen julklappsshopping med en kompis. Båda är lika besvärade inför uppgiften men båda känner med önskvärd tydlighet pressen från sina närmaste släktingar och från julens huvudbudskap numero uno: det är saligare att giva än att taga.

Det tycker i och för sig ingen av dem, men skall man taga utan dåligt samvete måste man på ett eller annat sätt giva också. Detta är en av nackdelarna med att bli stor. Jag har pratat om sådana nackdelar i många år, men det är inte förrän nu som en insiktens glimt börjar tändas i tonåringarnas ögon.

Jag har emellertid noggrant beskrivit var Lagerhaus ligger i köpkomplexet och lika noggrant förklarat att både jag och sonens pappa sannolikt kommer att bli tacksamma intill gråtfärdighet om vi skulle få en kökshandduk, doftljus eller en disktrasa med budskapet "din mamma bor inte här".

Jag kan också tänka mig något halsband eller annat billigt blingbling från H&M men den förhoppningen skall jag nog inte odla i någon större utsträckning. På den avdelningen kan de sannolikt inte röra sig med hedern och coolheten i behåll.

På jobbet har vi "nissning" vilket går ut på att de som vill vara med och nissa lägger en lapp med sitt namn på i en liten skål och därefter drar man en lapp i blindo från skålen. Får man sitt eget namn får man dra på nytt. Även om det kanske varit mest praktiskt om var och en köpte sina prylar själv. Då är man åtminstone säker på att man får sånt som man vill ha. Fast överraskningsmomentet skulle förvisso inte bli så stort...

Den man får skall man nissa för, hemligt, under perioden 1-11 december. Det innebär att man utan att ge sig tillkänna ger någon liten hälsning, en dikt, ett julkort eller något annat, var-varannan dag.

Jag har hittills fått en godisklubba och en brosch med en julren som blinkar i rött och grönt när man trycker på en knapp. Väldigt bra och användbara saker båda två.

Själv har jag gett min hemlige vän en chokladjulkalender, ett julkort med en tillhörande kaka, samt en juldikt. Säkert sitter vederbörande och trycker dessa ting till sitt hjärta på kvällarna under kontorslampans sken, förtjust som om det vore serviettringar i äkta päronträ eller Bodens fästning gjord av tändstickor.

Förra året fick en kollega en riktig julgran, med fot och allt, inställd på sitt kontor när hon kom till jobbet. Det hade jag tyckt vore trevligt.

Så om du som är min nisse läser det här så skulle jag bli glad för en julgran. Eller något blingbling från H&M.

Eller, om du inte kommer på något annat så tar jag gärna en spänningsdetektor. Sådana finns på Kjell & Company för 79 kr.

Tack på förhand och god jul!

torsdag 3 december 2009

Jag känner din cykel

Jag har nu återgått till de cyklandes skara, efter några dagar med idel havererade tvåhjuliga fordon i garaget. Det känns skönt att livet är som vanligt igen. Dessutom är det bättre än vanligt för cykelmeckaren inte bara lagade mitt punkterade hjul och fixade till framlyset, han gav mig alldeles gratis en stänkskärm till bakhjulet, något som jag saknat i några månader och lärt mig leva utan i cirka ett år.

Sånt blir man nästan rörd till tårar av. Hade han inte varit gift, cykelkillen, så hade jag slagit till.

Imorse var det fruktansvärt kallt i Skåne. 1,9 plusgrader bara. Jag tog på mig vinterparkasen, fällde upp kapuschongen, knöt en lång halsduk i två varv runt halsen, drog reflexvästen över hela härligheten och kastade loss.

På vägen till jobbet träffade jag många andra cyklister som jag känner och som jag glatt hälsade på. Alla hälsade vänligt tillbaka, någon dessutom genom att nämna mig vid förnamn.

När jag kom till jobbet träffade jag många arbetskamrater som jag känner och som jag också glatt hälsade på. Förvisso hälsade några tillbaka men ingen med värme och definitivt ingen med att nämna mig vid namn. Förrän jag tagit av mig västen, halsduken och kapuschongen, då blev vänligheten översvallande igen. De hade inte känt igen mig i min outfit.

Hur kan då människor som jag inte känner speciellt väl känna igen mig i mörkret när jag kommer cyklande utklädd till en svart tunna med reflexväst utanpå?

Det gör de inte. Och jag känner inte igen dem.

Vi känner helt enkelt igen varandras cyklar.

onsdag 2 december 2009

För mycket

Idag har stressnivåerna nått helt nya och oanade höjder. Ordet "självsvängning" har fått en ny betydelse.

Jag har lyckats sitta i möte till 17.30, pausa till 18.10 och därefter fortsätta jobba. Under "pausen" hann jag köra dryga milen söderut, hämta en cykel på verkstaden, bli uppringd av stressad dotter som kommit på att hon ju skulle befunnit sig drygt diametralt från min position och det klockan 18, fixat hämtmat till henne eftersom hon inte hunnit äta, och kört hem med det på två hjul så att hon kunde åka iväg med mat i knäet. Parallellt med det noterade jag att sonen, som å sin sida glömt att han skulle vara någon helt annanstans han också fast klockan 17.45, kommit iväg med en kompis förälder. Honom hann jag inte möta.

Däremot hann jag konstatera när jag slängt iväg dottern med hennes matpaket, att ingen av barnen hade nycklarna med sig, vilket onekligen kunde komplicera tillvaron för oss alla. Jag skulle på ett möte som kan tänkas ta allt mellan 45 minuter och 4 ½ timme. Vad skulle barnen göra då i trädgården? Sandlådan är sedan många år borttagen.

Jag hann också konstatera att hela huset hade lämnats upplyst av barnen. Varje lampa var tänd. Om Fuglesang befunnit sig på månen hade han kunnat ställa in Sveriges position efter vårt hus, så mycket lyste det.

När mitt möte var slut, fick jag köra igen, även nu på två hjul, för att plocka upp en övergiven son i en övergiven sporthall. Tack Gud för att det inte blev ett fyra-och-en-halvtimmes-möte idag. Skjutsa hans kompis hem, köra hem till oss, laga mat, inte hinna äta, köra iväg och hämta dottern och som lök på laxen få reda på att hon lovat att jag skulle köra även kompisen hem. Kompisen bor dessvärre inte på samma ort som vi. Dessvärre bortanför vår ort. Jag hann se hustaken från vårt villaområde när passerade förbi vårt samhälle. Det såg mysigt ut, därinne.

- Vaddå, hade jag annat för mig? Skall hon behöva vara en dålig kompis bara för att jag inte hunnit vara hemma och äta än och således hade velat köra direkt hem? Dålig mor. Usel, faktiskt.

Ja, så har kvällen varit och käre Gud, jag hoppas, innerligt hoppas jag, att jag slipper uppleva en sådan kväll igen. Åtminstone inte på länge. Åtminstone inte den här veckan. För jag känner att ikväll blev det för mycket.

Amen.

tisdag 1 december 2009

Om att veta saker i förväg

Ibland är man tacksam över att man inte vet i förväg vad man skall behöva uppleva.

Idag har jag varit på pandemiseminarium hela dagen och skulle bara hemom för att hämta några papper innan jag på skulle sladda vidare till kontoret för ytterligare arbete i rikets tjänst. När jag kom hem hoppade jag spänstigt ur stövlarna i hallen och gled på pigga, nylonklädda fötter uppför trapporna för att hämta pappersbunten. Väl på ovanvåningen rafsade jag åt mig högen och gjorde mig redo att på lika pigga fötter hasta nedför trapporna igen. För att inte slösa bort värdefull tid medan jag bara förflyttade mig, tog jag mobilen i höger hand och började läsa inkomna mail.

Detta gick jättebra ungefär halva trappan, men därefter blev något fel. Jag vet inte om det var de pigga nylonkläddas, pappersbuntens eller något inkommet mails fel, men plötsligt behövde jag inte längre bekymra mig om att hasta nedför trappan. Det gick så att säga som på räls.

På ingen tid alls var jag i kontakt med golvet på bottenvåningen, hela ryggen hade kontakt men fortfarande befann sig händerna i jämnhöjd med halva trappan. Med mitt liv som insats hade instinkten gjort att jag skyddade skattebetalarnas egendom även på mitt yttersta. Inte ett veck hade åstadkommits på mina papper och mobilen var i skick som ny däruppe i luften.

Själv hade jag emellertid annat att tänka på än att glädjas åt detta. Det första jag tänkte på var hur jag skulle kunna få igång andningen igen. När det lyckades tänkte jag en stund på vem det var som gjorde mig sällskap och kved någonstans i närheten. Det visade sig vara jag.

Jag har sett på Americas funniest homevideos hur små barn slår sig halvt fördärvade, varpå de reser sig upp, utan ett ljud spanar efter närmaste vuxen, förflyttar sig mot vederbörande och, när de är inom hörhåll, sätter igång och tjuter det högsta de kan så att alla förstår att de nästan har slagit ihjäl sig. Den första stunden, när de är ensamma, säger de inte flasklock.

Så funkar det inte i vuxenvärlden. Jag skrek inte, å nej, men jag kved. Trots att det inte fanns en levande varelse i närheten. Och faktum är att jag var glad för att jag kved, för den som låter lever, det vet jag av erfarenhet.

Jag kunde dock inte resa mig, det gjorde så in i hoppsan ont överallt att det bara kändes gångbart att ligga kvar. Ett tag övervägde jag att tillbringa resten av mitt liv på hallgolvet, så omöjligt kändes det att komma på fötter igen. Medan jag väntade på att återfå någonslags fysisk förmåga, halade jag ned högerarmen med mobiltelefonen från luften och skickade ett email till kollegorna på jobbet om att jag nog, vid närmare eftertanke, inte skulle hinna in mer idag. Något oförutsett hade uppstått.

Efter en tag kände jag att jag legat färdigt och var mogen för att ta eventuella negativa budskap i form av att jag brutit ett eller annat vitalt ben. Ryggen kanske, jag var beredd på det värsta. Jag ställde mig upp och kunde konstatera att i princip allt från nacken och ned gjorde ont, men inte på det frakturonda viset. Jag hade överlevt och med den äran.

Nu, så här några timmar efteråt, är jag svullen över ryggen och det ser ut som om jag fått en långfranska inopererad på vänster skinka. Det säger barnen, för själv kan jag inte vrida ryggen något gradtal över huvudtaget, och har därför ingen aning. Mer än när jag sätter mig ned, då har jag en stark aning.

Och att detta skulle hända är jag väldigt glad över att jag slapp veta om i förväg. Jag är inte säker på att jag hade kunnat koncentrera mig på semiariet idag då...