Dottern hade en svår tid i Egypten, inte bara på grund av de egyptiska männen som gärna ville förklara henne sin kärlek och pilla sig fast i hennes blonda hår i tid och otid.
För med en familj som mig och brodern behöver man inga fiender.
Någon av de första dagarna på semestern gick de båda syskonen i glatt samspråk från poolområdet ned till stranden. Promenaden genomfördes barfota på betongplattor vilka var utlagda mellan gräs- och sandytorna. Betongplattor kan bli väldigt hala om många blöta fötter har passerat. Många blöta fötter HADE passerat och det bar sig inte bättre än att lillebror, som inte alls är så lille i förhållande till sin lättare och kortare syster, halkade till. Halkandet var av en större dignitet, ungefär motsvarande 7,2 på Richterskalan, och rörelsevågen utfördes i form av en stoppsladd, en sådan som skidåkare gör när de har kommit ned för backen med livet i behåll. Med den skillnaden att här fanns inga skidor att stoppsladda med. Bara ett par fötter i storlek 43 som istället för att glida längs marken fortsatte upp i en sidokick åt höger. Det blev lite av en ninjaspark, för er som minns hur Chuck Norris och Bruce Lee vevade omkring i filmerna på 80-talet.
Där gick den fagra systern, intet ont anande, och hennes förvåning var stor när plötsligt den vanligen så snälle lillebroderns båda 43-or träffade henne med full kraft strax nedanför knävecken.
Man går inte oberörd vidare efter ett sådant angrepp. Man ramlar.
Ramlade gjorde även brodern och de båda syskonen, 14 och 16 år, låg strax i en föga värdig hög på betongplattorna, spottandes och fräsandes över att den andres diverse kroppsdelar omöjliggjorde ett snabbt uppresande.
Systern var inte glad.
Dagen efter stod jag och samma dotter vid poolkanten och informerade sonen, som badade med en kompis, att vi ämnade gå en sväng på stranden. Dottern fanns på min högra sida och vi skulle gå åt vänster på stranden. Sonen, som låg i poolen, hade vatten i öronen och dessutom hade inte övriga badande gäster den goda smaken att hålla flabben medan vi diskuterade, varpå det var med svårigheter sonen uppfattade mitt budskap. Vi skulle gå någonstans, right, men vart?
Mina goda sidor är många, men tålamod är tyvärr inte ett av dessa och det var med en viss övertydlighet som jag vrålade över badskvalpet att "vi skall gå till VÄNSTER, hör du, VÄNSTER". För att han inte skulle ha en chans att missförstå drog jag min vänstra arm mot kroppen och skickade den med knuten näve rakt åt vänster. Endast en både blind och döv skulle kunna undgå åt vilket håll vi ämnade bege oss.
Det var med viss förvåning som jag noterade i mitt tydliga pekande med knytnäven, att knogarna mötte något hårt på sin väg åt vänster. Det visade sig vara dottern, som återigen inte ont anande hade tagit det felaktiga beslutet att byta sida. Det talades så mycket om vänster att hon hade känt ett omedelbart behov av att ställa sig på min vänstra sida. Där stod hon emellertid bara en väldigt kort stund, för så fort hon hade ställt sig tillrätta, träffades hennes högra käkben av en rak käftsmäll och hon föll som en fura.
Detta tyckte hon om ungefär i samma omfattning som när lillebror kapade henne i knähöjd. En viss bitterhet uttrycktes. En viss bitterhet uttrycktes även från min sida, det gjorde faktiskt riktigt ont i handen av slaget.
Resten av semestern föredrog dottern att gå rejält framför, bakom eller vid sidan av oss andra. När vi snorklade körde hon samma taktik, med påföljd att jag, i mina försök att hålla ihop flocken, lade motsvarande en straffspark med barfotafossingen rakt in i ett korallrev och sedan lockade till mig Röda havets mer blodtörstiga befolkning, men det är en annan historia.
lördag 27 februari 2010
fredag 26 februari 2010
30 grader vs 1 grad på 5 timmar
Efter en vecka i 30 grader, konstant solsken, en resväska som endast innehållit korta klänningar, bikinis och remsandaletter, och där vi spenderade dagarna med att ständigt ha låtar som "ta mig till havet" och "här kommer sommaren" på tungan, landade vi in på Kastrup i regn och plus 1 grad vid halvåttatiden på kvällen igår.
Uppvaknandet var brutalt.
Förtvivlat försökte vi fånga tråden och kraxa fram åtminstone någon fras av "sommaren är kort" på vägen från flygplatsen till det väntande fordonet, men det enda vi kunde komma på var Beethovens ödessymfoni.
Jag vill gärna försöka klämma fram något positivt ur allt, och det jag lägger allt krut på för närvarande är att fokusera på att vädret här hemma åtminstone har varit mer bedrövligt under tiden vi var borta än vad det är nu. Det känns bra. Jag försöker känna glädje över detta.
Dessutom har det börjat töa. Så pass att brevlådan numera har kommit fram ur sitt vinteride och jag i morse fick glädjen av att gå hela vägen till gatan iklädd morgonrock och nedkippade gympaskor för att hämta morgontidningen istället för att bara öppna ytterdörren och plocka upp den från sin framkastade position på trappan. Jag tror det är ett vårtecken och jag tror att jag förväntas bli glad över detta tecken. Jag försöker.
Några krokusar syns emellertid inte till. Och i sanningens namn är det inte säkert att jag hade noterat deras uppsprickande, anspråkslösa vårglädje även om de hade spottat sig i pistillerna och visat lite kämpaglöd och tåga och reclaimat rabatterna. Har man ägnat dagarna åt att studera hibiskusar och allehanda storblommiga växter för varje steg man tar i en hel vecka, är det svårt att omedelbart ställa om och uppskatta det minimalistiska och småskaliga.
För övrigt tycker jag att en semesterresor som varar kortare tid än en månad knappt är lönt.
JAG VILL TILLBAKA!
Uppvaknandet var brutalt.
Förtvivlat försökte vi fånga tråden och kraxa fram åtminstone någon fras av "sommaren är kort" på vägen från flygplatsen till det väntande fordonet, men det enda vi kunde komma på var Beethovens ödessymfoni.
Jag vill gärna försöka klämma fram något positivt ur allt, och det jag lägger allt krut på för närvarande är att fokusera på att vädret här hemma åtminstone har varit mer bedrövligt under tiden vi var borta än vad det är nu. Det känns bra. Jag försöker känna glädje över detta.
Dessutom har det börjat töa. Så pass att brevlådan numera har kommit fram ur sitt vinteride och jag i morse fick glädjen av att gå hela vägen till gatan iklädd morgonrock och nedkippade gympaskor för att hämta morgontidningen istället för att bara öppna ytterdörren och plocka upp den från sin framkastade position på trappan. Jag tror det är ett vårtecken och jag tror att jag förväntas bli glad över detta tecken. Jag försöker.
Några krokusar syns emellertid inte till. Och i sanningens namn är det inte säkert att jag hade noterat deras uppsprickande, anspråkslösa vårglädje även om de hade spottat sig i pistillerna och visat lite kämpaglöd och tåga och reclaimat rabatterna. Har man ägnat dagarna åt att studera hibiskusar och allehanda storblommiga växter för varje steg man tar i en hel vecka, är det svårt att omedelbart ställa om och uppskatta det minimalistiska och småskaliga.
För övrigt tycker jag att en semesterresor som varar kortare tid än en månad knappt är lönt.
JAG VILL TILLBAKA!
torsdag 18 februari 2010
En liten paus...
Nu hålls bloggen stängd några dagar pga semester. Medan ni andra skottar snö, svär och spottar snus, rider jag på kameler, vilar på divaner under palmer i öknen och undersöker säkerheten i främmande land. Under tiden vet jag att huset tas om hand, bilen tas om hand och det enda jag egentligen inte har hittat någon som kan ta hand om är väderleken.
Överraska mig gärna med krokusar och snösmältning när jag är tillbaka. Jag skulle verkligen uppskatta det...
Puss, hej!
Mimmi
Överraska mig gärna med krokusar och snösmältning när jag är tillbaka. Jag skulle verkligen uppskatta det...
Puss, hej!
Mimmi
onsdag 17 februari 2010
Det mest osannolika stället
För flera veckor sedan bad jag dottern leta rätt på sina diabetesprylar så att vi skulle ha dubbla uppsättningar med oss till Egypten. Det är trist om man sitter i en oas mitt i öknen och upptäcker att det kommit sand i mätaren eller att en kamel trampat sönder insulinpennan och att dessa därför är obrukbara. Vi har varit med om det förr, och en gång med halvsprucket magsår (mitt) räcker.
Hon lovade det.
Igår, 1 ½ dygn före avresan, började hon undersöka saken. Jag såg att stort letande pågick för hennes fötter pinnade på kors och tvärs i huset i sådan hastighet att jag förstod att något speciellt var på gång. I vanliga fall går det så långsamt att raggsockorna ibland hinner före henne ned för trappan och hoppa i skorna innan hon ens kommit halvvägs. Igår var de emellertid i synk under hela orienteringspasset och hade här funnits gömda kontroller försedda med hålstämplar hade hon hittat dem. Diabetesprylar är emellertid listigare saker än fåniga hålstämplar och dessa visade sig således inte.
Det förstod jag eftersom hon efter någon timmes idogt trampande började få flackande och stirrig blick när jag med en mors milda stämma frågade hur det gick. Sedan berättade hon att hon fått en obetvinglig lust att avlägga visit hos sin fader. Det var då jag förstod att något viktigt saknades.
Någon timme senare, vid 21-tiden, stod det klart att den extra blodsockermätaren och den extra pennan för blodprovstagning var och förblev borta. Dottern hade verkligen letat ÖVERALLT, vid något tillfälle rotades det till och med i lådan som hör till min antika symaskin och att en blodsockermätare skulle gömma sig där, hade verkligen varit otippat.
Jag frågade om hon tittat igenom lådan i köket där vi förvarar allt som har med diabetes att göra. Det trodde hon. Hennes pappa hade sagt att letade man efter saker skulle man leta på de ställen där man minst trodde att man skulle hitta saken. Detta efter försvunna ting är kluriga och elakt listiga och har en förmåga att föredra just sådana platser. Inte många hade gissat på symaskinslådan och därför letade hon där. Mycket osannlikt och därför sannolikt. Enligt pappans och dotterns logik.
Jag ställde återigen en ledande fråga om hur noga det hade studerats av lådan i köket. Dottern gick under stora pustanden dit, mest för att bevisa hur fruktansvärt tjatig jag är och hur svårt att förstå jag har.
Där låg den.
Och sensmoralen är att det minst sannolika stället, där man först av allt skall leta är det mest sannolika stället, för det är som regel just där, de försvunna prylarna ligger.
Oaser och kameler: here we come!
Hon lovade det.
Igår, 1 ½ dygn före avresan, började hon undersöka saken. Jag såg att stort letande pågick för hennes fötter pinnade på kors och tvärs i huset i sådan hastighet att jag förstod att något speciellt var på gång. I vanliga fall går det så långsamt att raggsockorna ibland hinner före henne ned för trappan och hoppa i skorna innan hon ens kommit halvvägs. Igår var de emellertid i synk under hela orienteringspasset och hade här funnits gömda kontroller försedda med hålstämplar hade hon hittat dem. Diabetesprylar är emellertid listigare saker än fåniga hålstämplar och dessa visade sig således inte.
Det förstod jag eftersom hon efter någon timmes idogt trampande började få flackande och stirrig blick när jag med en mors milda stämma frågade hur det gick. Sedan berättade hon att hon fått en obetvinglig lust att avlägga visit hos sin fader. Det var då jag förstod att något viktigt saknades.
Någon timme senare, vid 21-tiden, stod det klart att den extra blodsockermätaren och den extra pennan för blodprovstagning var och förblev borta. Dottern hade verkligen letat ÖVERALLT, vid något tillfälle rotades det till och med i lådan som hör till min antika symaskin och att en blodsockermätare skulle gömma sig där, hade verkligen varit otippat.
Jag frågade om hon tittat igenom lådan i köket där vi förvarar allt som har med diabetes att göra. Det trodde hon. Hennes pappa hade sagt att letade man efter saker skulle man leta på de ställen där man minst trodde att man skulle hitta saken. Detta efter försvunna ting är kluriga och elakt listiga och har en förmåga att föredra just sådana platser. Inte många hade gissat på symaskinslådan och därför letade hon där. Mycket osannlikt och därför sannolikt. Enligt pappans och dotterns logik.
Jag ställde återigen en ledande fråga om hur noga det hade studerats av lådan i köket. Dottern gick under stora pustanden dit, mest för att bevisa hur fruktansvärt tjatig jag är och hur svårt att förstå jag har.
Där låg den.
Och sensmoralen är att det minst sannolika stället, där man först av allt skall leta är det mest sannolika stället, för det är som regel just där, de försvunna prylarna ligger.
Oaser och kameler: here we come!
tisdag 16 februari 2010
Konsten att packa
Snart bär det iväg till Egypten och jag har börjat tänka igenom packningen. Redan finns tio pocketböcker på plats i botten av min resväska då jag vill vara säker på att dessa verkligen får plats innan jag börjar skyffla ned oväsentligheter i form av kläder och skor. Tio böcker tror jag skall hålla mig flytande under en vecka. En per dag kan vara för lite, det har jag råkat ut för under tidigare resor.
I desperata fall, när jag läst ut allt som går att läsa inklusive vid poolen upphittade exemplar av Bamse, Kalle Anka på danska och vid något tillfälle också ett äldre nummer av engelska Goal, har jag även gett mig på barnens läxböcker och faktiskt på så sätt snappat upp både ett och annat om människokroppen och dess funktioner som jag inte varit helt på det klara med. En del av dessa funktioner hade jag föralldel stiftat bekantskap med rent praktiskt redan tidigare, men det är ju alltid roligt att få helhetssynen på saker och ting. Nu förstår jag samband på ett helt annat sätt.
Till exempel kan man inte bli med barn precis vilken dag som helst i månaden. Det finns ett mönster i detta system, kallat ägglossning, och under denna period samt framförallt dagarna innan denna period är det kritiskt. Sen blåser hesa Fredrik faran över till nästa gång.
Är man så gammal som jag kan man knappt bli med barn alls, det läste jag också. Fertiliteten befinner sig i nedförsbacke. Särskilt svårt att bli gravid är det om man VILL bli gravid. (Vilket jag verkligen inte vill, så att nu ingen tror sig läsa mellan raderna och kommer till någonslags slutsats åt det hållet.) Vill man däremot till varje pris INTE bli gravid, blir man det. Helt tydligt stod inte just denna slutsats i boken, men den har jag kompletterat med helt själv.
Sen har jag packat ned joggingskorna (stiger upp i gryningen och joggar på stranden, helt vansinnigt, fruktansvärt medan det pågår, men man känner sig sportig och spänstig efteråt), några bikinis att variera mellan samt solskyddsprodukter. I övrigt står det still. Behöver man mer?
Förr i tiden, på den tiden jag fortfarande var fåfäng och mån om att bidra till mänskligheten med ett tilldragande yttre, behövde jag två resväskor om jag skulle vara borta mer än en helg. I dessa låg skor, handväskor, smycken, bälten och oändliga mängder kläder för alla möjliga tillfällen. Att jag bara hann använda en bråkdel hörde inte dit. Hur kunde man känna i förväg vad man skulle vilja ha på sig flera dagar senare? Nej, se där.
Någonstans på vägen fram har emellertid mina val i livet förändrats och sist jag var iväg på resa fick jag kompletteringsköpa kläder då det tydligt stod skyltat att man inte fick intaga middagen på restaurangen enbart iklädd bikini.
Onekligen en missräkning.
Kanske är det lika bra att jag packar ned lite kläder också. Och ett par skor. Resten av väskan kan jag upplåta till min dotter som sannolikt redan fyllt sin och behöver allt ledigt utrymme hon kan få i övrigas väskor.
För nu är det hennes tur att bidra till mänskligheten med ett tilldragande yttre. I det avseendet har jag gått i pension.
I desperata fall, när jag läst ut allt som går att läsa inklusive vid poolen upphittade exemplar av Bamse, Kalle Anka på danska och vid något tillfälle också ett äldre nummer av engelska Goal, har jag även gett mig på barnens läxböcker och faktiskt på så sätt snappat upp både ett och annat om människokroppen och dess funktioner som jag inte varit helt på det klara med. En del av dessa funktioner hade jag föralldel stiftat bekantskap med rent praktiskt redan tidigare, men det är ju alltid roligt att få helhetssynen på saker och ting. Nu förstår jag samband på ett helt annat sätt.
Till exempel kan man inte bli med barn precis vilken dag som helst i månaden. Det finns ett mönster i detta system, kallat ägglossning, och under denna period samt framförallt dagarna innan denna period är det kritiskt. Sen blåser hesa Fredrik faran över till nästa gång.
Är man så gammal som jag kan man knappt bli med barn alls, det läste jag också. Fertiliteten befinner sig i nedförsbacke. Särskilt svårt att bli gravid är det om man VILL bli gravid. (Vilket jag verkligen inte vill, så att nu ingen tror sig läsa mellan raderna och kommer till någonslags slutsats åt det hållet.) Vill man däremot till varje pris INTE bli gravid, blir man det. Helt tydligt stod inte just denna slutsats i boken, men den har jag kompletterat med helt själv.
Sen har jag packat ned joggingskorna (stiger upp i gryningen och joggar på stranden, helt vansinnigt, fruktansvärt medan det pågår, men man känner sig sportig och spänstig efteråt), några bikinis att variera mellan samt solskyddsprodukter. I övrigt står det still. Behöver man mer?
Förr i tiden, på den tiden jag fortfarande var fåfäng och mån om att bidra till mänskligheten med ett tilldragande yttre, behövde jag två resväskor om jag skulle vara borta mer än en helg. I dessa låg skor, handväskor, smycken, bälten och oändliga mängder kläder för alla möjliga tillfällen. Att jag bara hann använda en bråkdel hörde inte dit. Hur kunde man känna i förväg vad man skulle vilja ha på sig flera dagar senare? Nej, se där.
Någonstans på vägen fram har emellertid mina val i livet förändrats och sist jag var iväg på resa fick jag kompletteringsköpa kläder då det tydligt stod skyltat att man inte fick intaga middagen på restaurangen enbart iklädd bikini.
Onekligen en missräkning.
Kanske är det lika bra att jag packar ned lite kläder också. Och ett par skor. Resten av väskan kan jag upplåta till min dotter som sannolikt redan fyllt sin och behöver allt ledigt utrymme hon kan få i övrigas väskor.
För nu är det hennes tur att bidra till mänskligheten med ett tilldragande yttre. I det avseendet har jag gått i pension.
måndag 15 februari 2010
Skicka fel
Jag fnissar ibland förtjust åt tanken på alla mail och sms som skickas FEL varenda dag. Det händer relativt ofta att jag får mail som absolut inte skall till mig men som ändå landat i min inbox, sannolikt för att avsändarens mailklient föreslagit mitt namn när vederbörande har börjat skriva de första bokstäverna i namnet på den som egentligen skulle nåtts av innehållet. Och så tittar inte avsändaren jättenoga i Till-rutan innan det trycks på Skicka-knappen. Och händer det mig relativt ofta, bör det rimligtvis hända på andra håll och kanter i världen också.
Lika illa är det med mobilen. De personer jag senast smsat är de som föreslås först när jag skall skicka iväg ett nytt sms. Det har hänt att jag har fått ett sms som upprört mig, varpå jag känt behov av att berätta detta vidare till en tredje person men istället berättat det vidare för personen det handlade om. Ofta känner man att det blir fel i samma ögonblick som man trycker på Skicka och stor ångest uppstår i stort sett omgående. Att återkalla har ännu inte uppfunnits. Inte i mina mobiler iallafall.
För några år sedan hade jag en pojkvän som verkligen uppskattade mig efter förtjänst. Stor saknad uppstod bara vi hade varit ifrån varandra en kort stund och så fort han kunde under dylika frånvarotillfällen, vilka oftast uppstod i samband med arbetet, vi jobbade inte på samma arbetsplats, skickade han ett sms eller ett mail där han förklarade sin stora kärlek.
Vid ett tillfälle hade han varit på kundbesök hos en stor kund, ett multinationellt företag, och träffat sin kontakt där. Så fort mötet var avklarat och han åter satt i firmabilen tog han fram mobilen för att skicka ett sms till mig i vilket han förmedlade att han förvisso inte låtit höra av sig på ett tag, en timme eller så, men att kärleken fortfarande var oändlig.
Han skrev: "Älskade, saknar dig redan. Längtar efter att få träffa dig igen. Puss och kram, NN".
Sedan tryckte han sig fram till Mimmi i mobilens adressbok och skickade iväg. Nöjd och lugn startade han bilen och körde ut från parkeringsplatsen. När han hade kommit en liten bit ifrån det stora företaget pep mobilen till. Han hade fått ett sms.
Lycklig i sin förvissan om att det var jag som svarat med motsvarande kärleksbetygelser, tog han telefonen och läste. Det var inte från mig, det var från Mikael, kunden han precis hade besökt. Han skrev:
"Oj, hade ingen aning om att du kände så för mig. Det kom lite oväntat. Men visst, jag gillar dig också! Puss och kram, Mikael".
Mimmi och Mikael låg efter varandra i hans adressbok.
Lika illa är det med mobilen. De personer jag senast smsat är de som föreslås först när jag skall skicka iväg ett nytt sms. Det har hänt att jag har fått ett sms som upprört mig, varpå jag känt behov av att berätta detta vidare till en tredje person men istället berättat det vidare för personen det handlade om. Ofta känner man att det blir fel i samma ögonblick som man trycker på Skicka och stor ångest uppstår i stort sett omgående. Att återkalla har ännu inte uppfunnits. Inte i mina mobiler iallafall.
För några år sedan hade jag en pojkvän som verkligen uppskattade mig efter förtjänst. Stor saknad uppstod bara vi hade varit ifrån varandra en kort stund och så fort han kunde under dylika frånvarotillfällen, vilka oftast uppstod i samband med arbetet, vi jobbade inte på samma arbetsplats, skickade han ett sms eller ett mail där han förklarade sin stora kärlek.
Vid ett tillfälle hade han varit på kundbesök hos en stor kund, ett multinationellt företag, och träffat sin kontakt där. Så fort mötet var avklarat och han åter satt i firmabilen tog han fram mobilen för att skicka ett sms till mig i vilket han förmedlade att han förvisso inte låtit höra av sig på ett tag, en timme eller så, men att kärleken fortfarande var oändlig.
Han skrev: "Älskade, saknar dig redan. Längtar efter att få träffa dig igen. Puss och kram, NN".
Sedan tryckte han sig fram till Mimmi i mobilens adressbok och skickade iväg. Nöjd och lugn startade han bilen och körde ut från parkeringsplatsen. När han hade kommit en liten bit ifrån det stora företaget pep mobilen till. Han hade fått ett sms.
Lycklig i sin förvissan om att det var jag som svarat med motsvarande kärleksbetygelser, tog han telefonen och läste. Det var inte från mig, det var från Mikael, kunden han precis hade besökt. Han skrev:
"Oj, hade ingen aning om att du kände så för mig. Det kom lite oväntat. Men visst, jag gillar dig också! Puss och kram, Mikael".
Mimmi och Mikael låg efter varandra i hans adressbok.
söndag 14 februari 2010
Världen har fått klara sig lite själv
Det händer ibland, företrädesvis på lördagskvällarna, att jag ägnar mig åt sådana aktiviteter där det inte lämpligt att man har datorn i knäet under tiden. Äter middagar ihop med folk som inte tillhör familjen (för då hade jag behållit datorn i knäet), sitter på restaurang eller pub, dansar, dricker vin eller är social på annat vis.
Igår var en sådan kväll, då de sociala koderna gjorde att jag inte kunde komma åt datorn ens för att kika litegrann på vad mina närmaste 200 vänner gjorde just då. Jag hann inte blogga och eventuella oroligheter runt om i världen fick härja fritt, utan mitt vakande öga. Detta kändes lite läskigt för mig som ju gärna vill ha koll, men samtidigt menar jag att det är bra för världen att få ta lite eget ansvar och klara sig själv en stund. Det är på så sätt man växer, tänker jag.
Nyss återtog jag emellertid kontrollen genom att sätta mig tillrätta med datorn i knäet. Och konstaterade att det var VÄRST vad världen hade passat på och hållit igång under min bortovaro. Det har melodifestivalats, folk har blivit knivskurna till höger och vänster, bilar har krockat, skidskyttet har skjutit snett och en svensk pilot har blivit hjälte. Det enda som alldeles uppenbarligen inte har inträffat är det kombinerade väder- och årstidsomslaget som jag beställde för länge sedan. Det verkar vara lika jäkla kallt och lika mycket snö som igår.
På Facebook har jag +400 inlägg som jag inte har läst, jag hade över 20 händelser på min egen sida som jag snabbt måste gå igenom och kommentera, jag hann inte blogga igår vilket har renderat mig tre mail från upprörda läsare som undrar om jag blivit sjuk eller påkörd av en bil, eftersom jag inte varken bloggat eller twittrat på ett dygn och jag har en jättetjock söndagstidning som jag måste skumma igenom.
Det har säkert varit nyttigt för världen att få klara sig själv ett tag, men för mig har min time-out inneburit att jag får jobba dubbelt idag för att komma ikapp. Så jag tror att det får dröja ett tag till nästa gång jag släpper tyglarna på det här viset.
Dessutom ligger jag efter med lördagsstädningen som istället har omvandlats till söndagsstädning. Söndagsstädningen blir inte lika omfattande som lördagsvarianten. För Kameliadamen kan jag berätta att den röda Klorin-mousse-flaskan får stå orörd. :-)
Igår var en sådan kväll, då de sociala koderna gjorde att jag inte kunde komma åt datorn ens för att kika litegrann på vad mina närmaste 200 vänner gjorde just då. Jag hann inte blogga och eventuella oroligheter runt om i världen fick härja fritt, utan mitt vakande öga. Detta kändes lite läskigt för mig som ju gärna vill ha koll, men samtidigt menar jag att det är bra för världen att få ta lite eget ansvar och klara sig själv en stund. Det är på så sätt man växer, tänker jag.
Nyss återtog jag emellertid kontrollen genom att sätta mig tillrätta med datorn i knäet. Och konstaterade att det var VÄRST vad världen hade passat på och hållit igång under min bortovaro. Det har melodifestivalats, folk har blivit knivskurna till höger och vänster, bilar har krockat, skidskyttet har skjutit snett och en svensk pilot har blivit hjälte. Det enda som alldeles uppenbarligen inte har inträffat är det kombinerade väder- och årstidsomslaget som jag beställde för länge sedan. Det verkar vara lika jäkla kallt och lika mycket snö som igår.
På Facebook har jag +400 inlägg som jag inte har läst, jag hade över 20 händelser på min egen sida som jag snabbt måste gå igenom och kommentera, jag hann inte blogga igår vilket har renderat mig tre mail från upprörda läsare som undrar om jag blivit sjuk eller påkörd av en bil, eftersom jag inte varken bloggat eller twittrat på ett dygn och jag har en jättetjock söndagstidning som jag måste skumma igenom.
Det har säkert varit nyttigt för världen att få klara sig själv ett tag, men för mig har min time-out inneburit att jag får jobba dubbelt idag för att komma ikapp. Så jag tror att det får dröja ett tag till nästa gång jag släpper tyglarna på det här viset.
Dessutom ligger jag efter med lördagsstädningen som istället har omvandlats till söndagsstädning. Söndagsstädningen blir inte lika omfattande som lördagsvarianten. För Kameliadamen kan jag berätta att den röda Klorin-mousse-flaskan får stå orörd. :-)
fredag 12 februari 2010
Ordningsvakt och festvärdinna
Ikväll har jag varit ordningsvakt och festvärdinna à la Stureplan på disco för ortens elever i årskurs 3 och 4. Festvärdinnejobbet var det roligaste för det innebar att jag fick dansa, mingla och flamsa omkring lite hur jag ville med niorna som arrangerade det hela. Ordningsvaktsjobbet ställde helt andra krav, inte lika roliga.
När folket på Stureplan befinner sig på Stureplan kan de reglerna och vet att man skall dansa, mingla lite stillsamt eller hänga i baren. Fler alternativ finns inte. Åtminstone inte förrän klockan-tre-ragget sätter in, men det är en annan historia.
Barnen i årskurs 3 och 4 hade ännu inte fullt ut förstått finesserna med detta. Åtminstone inte pojkarna. Flickorna, alla i glittriga, glamouriga outfits med läderstövlar och handväskor (ja, read my lips: HANDVÄSKOR!) dansade helt enligt reglerna.
Pojkarna klängde i ribbstolarna.
Flickorna blev efter ett tag besvärade av sina handväskor och lämnade dem i dj-båset (där min dotter stod). Sedan dansade de vidare.
Pojkarna jagade varandra runt gympasalen.
Flickorna gick till baren och köpte läsk. Sedan dansade de vidare.
Pojkarna försökte plocka ned den tjocka madrassen.
Flickorna hämtade sina handväskor i dj-båset, gick till damrummet och fixade till sig, snackade skit om övriga tjejer som inte var i damrummet, lämnade tillbaka väskorna i dj-båset. Sedan dansade de vidare.
Då ville pojkarna gå ut och leka i snön.
Pedagogisk och vänlig tant uttryckte att detta inte var en lämplig aktivitet när man är på disco. Liten gosse framhärdade i sina försök att göra saker han inte fick. Bestämd tant sa nej. Liten gosse ifrågasatte tantens auktoritet. Tant blev arg. Tant sa att hon var säkerhetschef och att han skulle räta in sig i ledet innan tant blev sur på riktigt. Liten gosse tittade länge. Sa sen "Säkerhetschef? Shit, det var inte bra."
Sedan stod en mängd små gossar och talade viskande åt mitt håll. Ingen frågade längre om de fick gå ut och leka i snön.
Jag kunde övergå till rollen som festvärdinna. Den rollen är väldigt rolig. Kanske har den rollen gjort att jag inte längre är aktuell som medföljande förälder på klassresan. Det är inte helt omöjligt.
När folket på Stureplan befinner sig på Stureplan kan de reglerna och vet att man skall dansa, mingla lite stillsamt eller hänga i baren. Fler alternativ finns inte. Åtminstone inte förrän klockan-tre-ragget sätter in, men det är en annan historia.
Barnen i årskurs 3 och 4 hade ännu inte fullt ut förstått finesserna med detta. Åtminstone inte pojkarna. Flickorna, alla i glittriga, glamouriga outfits med läderstövlar och handväskor (ja, read my lips: HANDVÄSKOR!) dansade helt enligt reglerna.
Pojkarna klängde i ribbstolarna.
Flickorna blev efter ett tag besvärade av sina handväskor och lämnade dem i dj-båset (där min dotter stod). Sedan dansade de vidare.
Pojkarna jagade varandra runt gympasalen.
Flickorna gick till baren och köpte läsk. Sedan dansade de vidare.
Pojkarna försökte plocka ned den tjocka madrassen.
Flickorna hämtade sina handväskor i dj-båset, gick till damrummet och fixade till sig, snackade skit om övriga tjejer som inte var i damrummet, lämnade tillbaka väskorna i dj-båset. Sedan dansade de vidare.
Då ville pojkarna gå ut och leka i snön.
Pedagogisk och vänlig tant uttryckte att detta inte var en lämplig aktivitet när man är på disco. Liten gosse framhärdade i sina försök att göra saker han inte fick. Bestämd tant sa nej. Liten gosse ifrågasatte tantens auktoritet. Tant blev arg. Tant sa att hon var säkerhetschef och att han skulle räta in sig i ledet innan tant blev sur på riktigt. Liten gosse tittade länge. Sa sen "Säkerhetschef? Shit, det var inte bra."
Sedan stod en mängd små gossar och talade viskande åt mitt håll. Ingen frågade längre om de fick gå ut och leka i snön.
Jag kunde övergå till rollen som festvärdinna. Den rollen är väldigt rolig. Kanske har den rollen gjort att jag inte längre är aktuell som medföljande förälder på klassresan. Det är inte helt omöjligt.
torsdag 11 februari 2010
Disco-queen
Imorgon skall jag hjälpa niorna att arrangera disco för mellanstadiebarnen. Jag vet inte riktigt HUR jag skall hjälpa dem för jag har inte fått någon arbetsbeskrivning. Ingen har heller frågat mig till råds om hur jag tycker de skall lägga upp det hela. Allt känns således väldigt osäkert och instabilt.
Här sitter jag med 33 års rik och frekvent erfarenhet av just discon, jag började besöka dylika redan som 12-13-åring och vid 16 var jag vad man skulle kunna kalla för en expert. Nu kan jag doktorera, även om väl i ärlighetens namn inte besöker just discon så där väldigt ofta nuförtiden. Men jag minns bättre vad som hände på 70-talet än vad som hände förra veckan, så jag är i princip väldigt mycket med i matchen fortfarande.
Och jag har länge velat fråga hur de har tänkt sig marknadsföringen av discot, vad blir det för musik, har de gjort blandeband (något som vi födda på 60-talet annars är experter på), kommer de att köra någon tävling i mitten för att få igång de 10-åriga pojkarna som annars bara står och hänger, de har väl tänkt på att de kan sälja dryck och snacks på discot och de vet väl att sega gubbar inte är att tänka på (sätta-i-halsen-risken) utan bara choklad (som smälter innan barnet har kvävts)?
Jag är väldigt orolig. Att representera en människotyp som består av egenskaperna kontrollbehov kombinerat med en stark tro på att skall det bli riktigt och bra gjort, skall jag göra det själv, är inte helt enkelt.
Men, jag har tränat mycket på självbehärskning och -kontroll och inte frågat ett dugg. Däremot har jag skrivit på en beredskapsplan och den är nu helt klar. I stora drag innehåller den följande punkter:
Om partystämningen inte kommer igång tänker jag arrangera en danstävling, liknande den jag hade på jobbet i veckan. Jag dansar och de gissar. Den som har flest rätt vinner en läsk (som jag köper inne på närlivset intill strax innan).
Sen tänker jag ha tryckarskola för killarna. Hur man håller om flickan utan att det blir oanständigt men ändå spännande, att det är viktigt att alla pojkar trampar iväg åt samma håll under tryckaren för annars blir det mer radiobilskörning än dans av det hela och lite sådant.
Parallellt med tryckarskolan för killarna tänker jag låta min dotter lära flickorna grundslagen i boxning. Självförsvar för småbrudar.
Och är det fortfarande avslagen stämning efter detta tänker jag lära dem discodans à la Travolta. Och sen är kvällen nog slut.
När jag tänker efter kör jag nog min beredskapsplan även om partystämningen kommer igång av sig själv. Har jag nu hittat på allt så vill jag nog gärna genomföra det också.
Åh, vad stolt min dotter kommer att bli när jag dansar solo för halva hennes skola! Jag kan redan se framför mig hur hon tårögt faller mig om halsen efteråt fylld av tacksamhet.
Men sådan är jag, fin och osjälvisk.
Och med ett störande kontrollbehov.
Här sitter jag med 33 års rik och frekvent erfarenhet av just discon, jag började besöka dylika redan som 12-13-åring och vid 16 var jag vad man skulle kunna kalla för en expert. Nu kan jag doktorera, även om väl i ärlighetens namn inte besöker just discon så där väldigt ofta nuförtiden. Men jag minns bättre vad som hände på 70-talet än vad som hände förra veckan, så jag är i princip väldigt mycket med i matchen fortfarande.
Och jag har länge velat fråga hur de har tänkt sig marknadsföringen av discot, vad blir det för musik, har de gjort blandeband (något som vi födda på 60-talet annars är experter på), kommer de att köra någon tävling i mitten för att få igång de 10-åriga pojkarna som annars bara står och hänger, de har väl tänkt på att de kan sälja dryck och snacks på discot och de vet väl att sega gubbar inte är att tänka på (sätta-i-halsen-risken) utan bara choklad (som smälter innan barnet har kvävts)?
Jag är väldigt orolig. Att representera en människotyp som består av egenskaperna kontrollbehov kombinerat med en stark tro på att skall det bli riktigt och bra gjort, skall jag göra det själv, är inte helt enkelt.
Men, jag har tränat mycket på självbehärskning och -kontroll och inte frågat ett dugg. Däremot har jag skrivit på en beredskapsplan och den är nu helt klar. I stora drag innehåller den följande punkter:
Om partystämningen inte kommer igång tänker jag arrangera en danstävling, liknande den jag hade på jobbet i veckan. Jag dansar och de gissar. Den som har flest rätt vinner en läsk (som jag köper inne på närlivset intill strax innan).
Sen tänker jag ha tryckarskola för killarna. Hur man håller om flickan utan att det blir oanständigt men ändå spännande, att det är viktigt att alla pojkar trampar iväg åt samma håll under tryckaren för annars blir det mer radiobilskörning än dans av det hela och lite sådant.
Parallellt med tryckarskolan för killarna tänker jag låta min dotter lära flickorna grundslagen i boxning. Självförsvar för småbrudar.
Och är det fortfarande avslagen stämning efter detta tänker jag lära dem discodans à la Travolta. Och sen är kvällen nog slut.
När jag tänker efter kör jag nog min beredskapsplan även om partystämningen kommer igång av sig själv. Har jag nu hittat på allt så vill jag nog gärna genomföra det också.
Åh, vad stolt min dotter kommer att bli när jag dansar solo för halva hennes skola! Jag kan redan se framför mig hur hon tårögt faller mig om halsen efteråt fylld av tacksamhet.
Men sådan är jag, fin och osjälvisk.
Och med ett störande kontrollbehov.
Skillnader
Jag har inte på något sätt ett välutvecklat smaksinne. Jag känner för det mesta skillnad på salt, sött och surt men mer än så är det inte. Beskt tycker jag är svårare och kombinationer av de olika smakerna förvirrar mig så att jag inte kan avgöra något mer avancerat än att jag tycker något är gott respektive inte gott.
Sött godis med salt på kan således vara gott eller inte gott, beroende på hur tillverkarna har lyckats med sin produkt. Pepparkakor med ädelost sätter alla smaklökar ur funktion och jag kan inte ens reda ut om det är gott eller inte gott, det blir bara förvirrat.
På ett sätt är detta begränsade känsloliv väldigt praktiskt. När andra klagar på för svagt eller för starkt kaffe dricker jag kaffe. Punkt slut. Det jag får i min kopp är jag nöjd med och inte sjutton vet jag om det är starkt eller svagt. Hur vet man det?
Öl är öl, känner ingen skillnad på ljust, mörkt, Guinness eller lättöl. Möjligen kan jag känna viss skillnad på tre lättöl och tre starköl, men det beror på att ett annat sinne går in och hjälper mig. Pratar jag okontrollerat, skrattar mer hejdlöst än vanligt och har svårt att gå = tre starköl.
Vin är vin, här ser jag skillnad i färg men kan endast urskilja en obefintlig smakskillnad mellan färgskalorna. Och då pratar jag inte grader av djupnad av rött utan om de stora penseldragen rött, vitt och rosé.
Ikväll har jag druckit ett kalkrikt rött vin lagrat på cementfat. Ja, cementfat. Jag kan inte ens föreställa mig hur cementfat som man lagrar vin i ser ut, än mindre kan jag föreställa mig hur ett vin som är lagrat på ett sådant smakar. Jag vet emellertid med säkerhet att jag har smakat det. Och det smakade rödvin.
Jag drack ett annat vin också. Det var också rött och smakade rödvin men var dessutom gjort på fem olika druvor vilket tydligen var både stort och fint av sommelierens tonfall att döma.
Jag försökte göra en vetenskaplig studie av de två genom att hålla ett glas i varje hand, lukta först på det ena, sen på det andra och därefter upprepa proceduren genom att smaka på dem.
Ingen skillnad.
Möjligen att det vin som inte lagrats på cementfat luktade lite mer, men studien är inte helt tillförlitlig med tanke på att jag hade mer vin av detta kvar i glaset än vad jag hade av cementvinet. Näsan kom således närmare.
Det var emellertid den enda skillnad jag kände och frågan är om det ens är lönt att man håller på och bjuder mig på dessa dyrbara produkter. Egentligen kunde det räcka med att ge mig en lättöl spetsad med lite smaklöst renat. Jag uppnår samma berusningsgrad som övriga men till en billigare peng.
Nu skall jag äta choklad. Här känner jag emellertid skillnad. Det är t ex väldigt stor skillnad mellan mjölkchoklad och schweizernöt. Schweizernöten smakar litegrann av nötter och man får vara försiktig med schweitzernöten så att det inte ryker en plomb. Det är de största skillnaderna.
Sött godis med salt på kan således vara gott eller inte gott, beroende på hur tillverkarna har lyckats med sin produkt. Pepparkakor med ädelost sätter alla smaklökar ur funktion och jag kan inte ens reda ut om det är gott eller inte gott, det blir bara förvirrat.
På ett sätt är detta begränsade känsloliv väldigt praktiskt. När andra klagar på för svagt eller för starkt kaffe dricker jag kaffe. Punkt slut. Det jag får i min kopp är jag nöjd med och inte sjutton vet jag om det är starkt eller svagt. Hur vet man det?
Öl är öl, känner ingen skillnad på ljust, mörkt, Guinness eller lättöl. Möjligen kan jag känna viss skillnad på tre lättöl och tre starköl, men det beror på att ett annat sinne går in och hjälper mig. Pratar jag okontrollerat, skrattar mer hejdlöst än vanligt och har svårt att gå = tre starköl.
Vin är vin, här ser jag skillnad i färg men kan endast urskilja en obefintlig smakskillnad mellan färgskalorna. Och då pratar jag inte grader av djupnad av rött utan om de stora penseldragen rött, vitt och rosé.
Ikväll har jag druckit ett kalkrikt rött vin lagrat på cementfat. Ja, cementfat. Jag kan inte ens föreställa mig hur cementfat som man lagrar vin i ser ut, än mindre kan jag föreställa mig hur ett vin som är lagrat på ett sådant smakar. Jag vet emellertid med säkerhet att jag har smakat det. Och det smakade rödvin.
Jag drack ett annat vin också. Det var också rött och smakade rödvin men var dessutom gjort på fem olika druvor vilket tydligen var både stort och fint av sommelierens tonfall att döma.
Jag försökte göra en vetenskaplig studie av de två genom att hålla ett glas i varje hand, lukta först på det ena, sen på det andra och därefter upprepa proceduren genom att smaka på dem.
Ingen skillnad.
Möjligen att det vin som inte lagrats på cementfat luktade lite mer, men studien är inte helt tillförlitlig med tanke på att jag hade mer vin av detta kvar i glaset än vad jag hade av cementvinet. Näsan kom således närmare.
Det var emellertid den enda skillnad jag kände och frågan är om det ens är lönt att man håller på och bjuder mig på dessa dyrbara produkter. Egentligen kunde det räcka med att ge mig en lättöl spetsad med lite smaklöst renat. Jag uppnår samma berusningsgrad som övriga men till en billigare peng.
Nu skall jag äta choklad. Här känner jag emellertid skillnad. Det är t ex väldigt stor skillnad mellan mjölkchoklad och schweizernöt. Schweizernöten smakar litegrann av nötter och man får vara försiktig med schweitzernöten så att det inte ryker en plomb. Det är de största skillnaderna.
tisdag 9 februari 2010
Käke ur led
För att ha uppnått den aktningsvärda åldern av 45 tycker jag att jag har bibehållit mig förhållandevis bra. Jag har mina egna tänder och mitt eget hår och några större krämpor har ännu inte dykt upp. Ibland har jag lite ont i vänster knä, det känns som om jag har en spik som har körts in under knäskålen från knäets insida och ungefär till mitten av knäet, men har man fött två barn utan bedövning tycker man att sådana smärtor bara är trevliga sällskap under tråkiga stunder.
Däremot är min högra käke lite bråkig. Den vill gärna hoppa ur led. Det har den velat länge, men jag har som den flexibla och fältmässiga person jag är, vant mig av med att äta gröna äpplen och hårda päron, och så har det varit bra med det. Första gångerna jag åt gröna äpplen och hårda päron efter att käken hade börjat kinka, hoppade käken ur led. Detta var väldigt obekvämt. Framförallt var det väldigt obekvämt när käken skulle tillbaka till sitt rätta läge, och jag hann bara pröva det några gånger innan jag bestämde mig för att jag hade prövat klart. Nu visste jag hur det var och jag kände att jag inte behövde göra om det något mer för att kunna komma ihåg det.
Och det har gått bra, man kan leva ett rikt och fullgott liv utan att krydda det med gröna äpplen och hårda päron. Får jag en obetvinglig lust att äta just dessa produkter kan jag skära dem i bitar, då får jag dem i mig utan problem. Då jag inte gillar sura och hårda saker, har jag emellertid aldrig behövt gå så långt som till uppskärarstadiet. Det finns ju choklad.
Idag tillstötte emellertid någonslags komplikation. Det första jag skulle äta idag, var en banan. Denna intog jag någon gång vid 10-tiden på arbetsplatsen och jag upptäckte då att käktillståndet hade förvärrats. Det var knappt det gick att äta banan med käken och har man problem med bananer, då är steget till endast flytande föda kort som ett musasteg. Detta bekymrade mig något. Och eftersom jag har jobbat som säkerhetschef i ett antal år, vari ingår krishantering, så vet jag att det är viktigt att prata om det som trycker en. Annars kommer den posttraumatiska stressen som ett brev på posten i framtiden och det ville jag inte råka ut för. Jag kanske skulle ha annat för mig då.
Jag bestämde mig därför för att prata med någon om det som tryckte mig. Käkleden, alltså. För den gjorde faktiskt ont litegrann hela tiden, inte bara när jag åt banan. Jag gick ut i korridoren och högg tag i den första jag fick korn på av mina kollegor som inte hann upptäcka faran och springa undan. Medan hon flackade med blicken och försökte hitta en vinkel som hon skulle kunna fly via, berättade jag hela den tragiska historien. Då skrattade hon.
Det var inte riktigt det sätt som jag har lärt mig att man skall bemöta personer på med kommande posttraumatiska stressymptom på. Hon borde ha lagt deltagande händer på mina axlar, tröstat, sagt att jag fick berätta precis allt jag kände, att hon inget hellre ville än lyssna på vad för intressant jag hade att förtälja och kanske borde hon också ha sagt att hon var särskilt intresserad eftersom det mesta jag säger är väldigt klokt och vist och att hon lär sig något nytt varje gång vi talas vid. Även när vi bara möts vid kopiatorn.
(Just detta har jag inte direkt lärt mig att man skall säga till personer med posttraumatisk stress, det är en vidareutveckling av konceptet som jag har gjort själv och som jag är mycket nöjd med.)
Sen sade hon att om käken skulle låsa sig helt och hållet så hoppades hon för min skull att käken skulle låsa sig i stängt läge. Det ser väldigt fånigt ut med folk som går omkring och gapar.
Och det kan jag hålla med om, jag har ett visdomsord som jag har förmedlat till mina barn sedan de var små: "Om du inte förstår något, låt för guds skull inte munnen visa det". Vilket i klartext betyder "stäng brödluckan och stå inte och gapa, det ser dumt ut". Det förstod barnen tidigt. Och så gammal har jag ännu inte blivit att jag hunnit glömma de jag själv har kommit på. Även om det är mycket jag har kommit på under årens lopp.
Däremot fann jag en annan aspekt på det här med stängd mun som jag inte tidigare tänkt på:
1) Hur pratar man med munnen stängd om man inte kan buktala? Jag måste prata, det är nödvändigt för mänsklighetens fortlevnad. Har väldigt mycket klokt kvar att säga som jag inte har hunnit formulera ännu.
2) Hur äter man? Hur får jag i mig dagens dos (minst 100 g) choklad om jag inte kan öppna munnen? Näsan är det enda återstående alternativet men hur smakligt verkar det?
Nej, skall käkarna låsas vill jag nog att munnen hamnar i öppet läge. Ännu bättre är om mina kollegor kan trycka käkarna i led igen, när olyckan är framme. Jag tror de skall få träna på det på nästa månadsmöte. Frågan är bara hur jag skall få någon av deras käkar att gå ur led så att de har något att träna på?
Får köpa in lite gröna äpplen och hårda päron till fikabordet, tror jag...
Däremot är min högra käke lite bråkig. Den vill gärna hoppa ur led. Det har den velat länge, men jag har som den flexibla och fältmässiga person jag är, vant mig av med att äta gröna äpplen och hårda päron, och så har det varit bra med det. Första gångerna jag åt gröna äpplen och hårda päron efter att käken hade börjat kinka, hoppade käken ur led. Detta var väldigt obekvämt. Framförallt var det väldigt obekvämt när käken skulle tillbaka till sitt rätta läge, och jag hann bara pröva det några gånger innan jag bestämde mig för att jag hade prövat klart. Nu visste jag hur det var och jag kände att jag inte behövde göra om det något mer för att kunna komma ihåg det.
Och det har gått bra, man kan leva ett rikt och fullgott liv utan att krydda det med gröna äpplen och hårda päron. Får jag en obetvinglig lust att äta just dessa produkter kan jag skära dem i bitar, då får jag dem i mig utan problem. Då jag inte gillar sura och hårda saker, har jag emellertid aldrig behövt gå så långt som till uppskärarstadiet. Det finns ju choklad.
Idag tillstötte emellertid någonslags komplikation. Det första jag skulle äta idag, var en banan. Denna intog jag någon gång vid 10-tiden på arbetsplatsen och jag upptäckte då att käktillståndet hade förvärrats. Det var knappt det gick att äta banan med käken och har man problem med bananer, då är steget till endast flytande föda kort som ett musasteg. Detta bekymrade mig något. Och eftersom jag har jobbat som säkerhetschef i ett antal år, vari ingår krishantering, så vet jag att det är viktigt att prata om det som trycker en. Annars kommer den posttraumatiska stressen som ett brev på posten i framtiden och det ville jag inte råka ut för. Jag kanske skulle ha annat för mig då.
Jag bestämde mig därför för att prata med någon om det som tryckte mig. Käkleden, alltså. För den gjorde faktiskt ont litegrann hela tiden, inte bara när jag åt banan. Jag gick ut i korridoren och högg tag i den första jag fick korn på av mina kollegor som inte hann upptäcka faran och springa undan. Medan hon flackade med blicken och försökte hitta en vinkel som hon skulle kunna fly via, berättade jag hela den tragiska historien. Då skrattade hon.
Det var inte riktigt det sätt som jag har lärt mig att man skall bemöta personer på med kommande posttraumatiska stressymptom på. Hon borde ha lagt deltagande händer på mina axlar, tröstat, sagt att jag fick berätta precis allt jag kände, att hon inget hellre ville än lyssna på vad för intressant jag hade att förtälja och kanske borde hon också ha sagt att hon var särskilt intresserad eftersom det mesta jag säger är väldigt klokt och vist och att hon lär sig något nytt varje gång vi talas vid. Även när vi bara möts vid kopiatorn.
(Just detta har jag inte direkt lärt mig att man skall säga till personer med posttraumatisk stress, det är en vidareutveckling av konceptet som jag har gjort själv och som jag är mycket nöjd med.)
Sen sade hon att om käken skulle låsa sig helt och hållet så hoppades hon för min skull att käken skulle låsa sig i stängt läge. Det ser väldigt fånigt ut med folk som går omkring och gapar.
Och det kan jag hålla med om, jag har ett visdomsord som jag har förmedlat till mina barn sedan de var små: "Om du inte förstår något, låt för guds skull inte munnen visa det". Vilket i klartext betyder "stäng brödluckan och stå inte och gapa, det ser dumt ut". Det förstod barnen tidigt. Och så gammal har jag ännu inte blivit att jag hunnit glömma de jag själv har kommit på. Även om det är mycket jag har kommit på under årens lopp.
Däremot fann jag en annan aspekt på det här med stängd mun som jag inte tidigare tänkt på:
1) Hur pratar man med munnen stängd om man inte kan buktala? Jag måste prata, det är nödvändigt för mänsklighetens fortlevnad. Har väldigt mycket klokt kvar att säga som jag inte har hunnit formulera ännu.
2) Hur äter man? Hur får jag i mig dagens dos (minst 100 g) choklad om jag inte kan öppna munnen? Näsan är det enda återstående alternativet men hur smakligt verkar det?
Nej, skall käkarna låsas vill jag nog att munnen hamnar i öppet läge. Ännu bättre är om mina kollegor kan trycka käkarna i led igen, när olyckan är framme. Jag tror de skall få träna på det på nästa månadsmöte. Frågan är bara hur jag skall få någon av deras käkar att gå ur led så att de har något att träna på?
Får köpa in lite gröna äpplen och hårda päron till fikabordet, tror jag...
måndag 8 februari 2010
Finkultur
Idag har jag dansat för min personal. Golvet skulle torkas i mitt kontorsrum och min närvaro var under tiden inte önskad varpå jag kände att det var på plats att pigga upp mina medarbetare något. Samt undersöka deras kulturella bildningsnivå. Jag bestämde raskt att jag skulle dansa ett antal danser och medan detta vackra skådespel pågick skulle de gissa vilka danser det var.
Några protesterade och sa att de hade mycket att göra, någon satt i telefon, men sånt hindrar inte en engagerad säkerhetschef. Har jag bestämt mig för kvalitetstid, skall det bli kvalitetstid. Jag satte igång att dansa och motvilligt satte de igång med att gissa.
Resultatet var förödande. Jag kunde snabbt konstatera att min personal är helt befriad från finkulturella kunskaper.
Min indiska dans trodde de var balett (här förlät jag dem). Magdansen gissade de var bröstdans, vad nu det är. Hiphop associerade de med kosackdans. Min salsa trodde de var vals. Valsen förväxlades med foxtrot.
Inte en siffra rätt.
Hade jag inte varit så härdad av tidigare erfarenheter med samma personal hade jag kunnat börja gråta. Nu tittade jag bara strängt på dem.
Imorgon kommer jag att fortsätta med polka, hambo, snoa och schottis. Kanske snabbrepeterar jag en del av de danser som de körde på idag. I nästa vecka blir det skriftlig tentamen.
Resultaten på deras skrivningar tänker jag skall utgöra grund för deras löneförhöjningar. Mindre än hälften rätt = ingen löneförhöjning i år, tyvärr. Mindre än 20 % rätt = löneavdrag. Alla rätt = löneförhöjning, finansierat av övrigas löneavdrag.
Till nästa års löneomgång tänker jag imitera olika kändisar och så skall de få gissa vilka jag skall föreställa. Det tror jag de kommer att tycka blir roligt.
*För er som inte känner mig: JAG SKOJAR BARA!*
Några protesterade och sa att de hade mycket att göra, någon satt i telefon, men sånt hindrar inte en engagerad säkerhetschef. Har jag bestämt mig för kvalitetstid, skall det bli kvalitetstid. Jag satte igång att dansa och motvilligt satte de igång med att gissa.
Resultatet var förödande. Jag kunde snabbt konstatera att min personal är helt befriad från finkulturella kunskaper.
Min indiska dans trodde de var balett (här förlät jag dem). Magdansen gissade de var bröstdans, vad nu det är. Hiphop associerade de med kosackdans. Min salsa trodde de var vals. Valsen förväxlades med foxtrot.
Inte en siffra rätt.
Hade jag inte varit så härdad av tidigare erfarenheter med samma personal hade jag kunnat börja gråta. Nu tittade jag bara strängt på dem.
Imorgon kommer jag att fortsätta med polka, hambo, snoa och schottis. Kanske snabbrepeterar jag en del av de danser som de körde på idag. I nästa vecka blir det skriftlig tentamen.
Resultaten på deras skrivningar tänker jag skall utgöra grund för deras löneförhöjningar. Mindre än hälften rätt = ingen löneförhöjning i år, tyvärr. Mindre än 20 % rätt = löneavdrag. Alla rätt = löneförhöjning, finansierat av övrigas löneavdrag.
Till nästa års löneomgång tänker jag imitera olika kändisar och så skall de få gissa vilka jag skall föreställa. Det tror jag de kommer att tycka blir roligt.
*För er som inte känner mig: JAG SKOJAR BARA!*
söndag 7 februari 2010
Projekt "fyll på spolarvätska"
Min bil vet att jag gillar skriven information och har raskt anammat detta. Allt den vill berätta för får jag skriftligen på displayen ovanför ratten. För en tid sedan tjatade den om spolarvätska men efter att bilen varit inne på Bilia en sväng, slutade den med de dumheterna. Igår började den emellertid gnällandet igen och idag har jag precis avslutat projektet "Fyll på spolarvätska i bilen". Det har tagit mig hela förmiddagen och innehållit både litteraturstudier, bildtolkningar, okulära jämförelser, matematiska processer och en hel dos med Fingerspitzgefühl. Att något så pass enkelt skall behöva vara så svårt.
Jag vet inte hur jag har burit mig åt, men jag kan inte erinra mig att jag någonsin fyllt på spolarvätska förut. Någon annan måste ha gjort det, oklart vem. Men initialt verkade det inte så svårt, åtminstone inte förrän bilens instruktionsbok började förklara hur det skulle gå till.
Först skulle man öppna motorhuven. Det hade jag ingen aning om hur man gör och jag fick gå till sidan 162 för att läsa mig till denna onödiga kunskap. En spak skulle enligt den urusla bildillustrationen sitta under ratten. Denna spak skulle man dra i och därefter skulle man bara kunna öppna huven genom att föra en spärr åt sidan. Lät enkelt, var helt obegripligt. Typiskt exempel på instruktion från en bilmekaniker till en annan. Inte till mig.
Jag hittade spaken under ratten och drog i den. Då flyttade sig ratten. Det hade jag inte tänkt mig och jag fick sätta mig på marken med manualen och förnya studierna. Boken visade, när jag tittade noga, väldigt diffust att rätt spak skulle kunna sitta en bit ifrån den spak jag hade dragit i.
Genom att krypa in under instrumentpanelen, lägga höger öra på kopplingen och ta på mig läsglasögonen, hittade jag rätt spak. Märkligt ställe att sätta en sådan på men jag var inte på humör för filosofiska tankar om meningen med detta. Jag drog i spaken. Huven öppnades.
Inte.
Den öppnades litegrann, men inte tillräckligt för att jag skulle kunna fylla på spolarvätska om jag inte lyckades hälla in det genom ett sugrör. Det tog mig en kvart att identifiera, hitta och överlista spaken som gör att huven går upp på riktigt. Fingrarna hann bli kalla och höger pekfinger kommer jag inte att kunna använda till något som har med matlagning att göra på en vecka. Det är smutsigt där inne under huven, kan jag berätta.
Huven var uppe, nu skulle vätskan fyllas på. Men var? Hela motorutrymmet var fullt av små lock med allehanda droppar och flaskor avbildade på sig. Jag anade att man inte kunde välja vilken som helst och satte återigen näsan över instruktionsboken. Jag hade nu redan kommit till sidan 166, här går det undan!
Där stod: "Om du har en bil med 4 cyl, fyll på vid siffran 1 på bilden. Har du en bil med 5 cyl, fyll på vid siffran 7 på bilden."
Om inte de som har sålt bilen till mig vet hur många cylindrar de har satt in, hur skall då JAG veta det? Jag blev lite arg. Dessutom fanns det inget lock i min bil varken vid siffran 1 eller 7 på teckningen.
Jag hittade dock ett litet blått lock vid siffran 2 och bestämde mig för att blått borde ha med vatten att göra. Det kunde vara behållaren för kylarvätska också, men inte klagar väl kylaren om den får lite ren och väldoftande spolarvätska i sig? Jag bestämde mig för lock 2.
Och kände mig mogen att raskt gå vidare till påfyllnadsmomentet. Som tur var läste jag även informationen som var tryckt på dunken innan jag började hälla i spolarvätskan. Den skulle spädas med vatten. Åh, så mycket lättare allt blev. Not. Nu måste jag in, hämta en safttillbringare, blanda 1 del spolarvätska med 3 delar vatten, räkna ut hur mycket det blir av vardera, gillar jag matte, nej, de gör jag inte, och därefter tillbaka ut och hälla i hela härligheten i hålet under det blåa locket.
Under morrningar och djupa suckar utförde jag uppdraget. Mission completed. Och lyckat dessutom.
Jag har iofs inte kontrollerat om det verkligen sprutar något när jag trycker på spaken för vindrutesprut eller om det låter som Avestaforsens brus i kylaren, men jag har ett gott självförtroende och är säker på att jag gjort rätt.
Men kan inte låta bli att fundera över varför man inte kan sätta det lilla blåa locket där man har burkhållarna mellan sätena i bilen. Hur mycket enklare hade det inte varit att skvimpa in spolarvätskan det hållet istället för att alla bilägare (utom de som är bilmekaniker och redan kan) skall behöva ägna en timme åt att plugga in sådan oväsentlig kunskap som hur man öppnar motorhuven? Jag skall maila tipset till Volvo.
Jag vet inte hur jag har burit mig åt, men jag kan inte erinra mig att jag någonsin fyllt på spolarvätska förut. Någon annan måste ha gjort det, oklart vem. Men initialt verkade det inte så svårt, åtminstone inte förrän bilens instruktionsbok började förklara hur det skulle gå till.
Först skulle man öppna motorhuven. Det hade jag ingen aning om hur man gör och jag fick gå till sidan 162 för att läsa mig till denna onödiga kunskap. En spak skulle enligt den urusla bildillustrationen sitta under ratten. Denna spak skulle man dra i och därefter skulle man bara kunna öppna huven genom att föra en spärr åt sidan. Lät enkelt, var helt obegripligt. Typiskt exempel på instruktion från en bilmekaniker till en annan. Inte till mig.
Jag hittade spaken under ratten och drog i den. Då flyttade sig ratten. Det hade jag inte tänkt mig och jag fick sätta mig på marken med manualen och förnya studierna. Boken visade, när jag tittade noga, väldigt diffust att rätt spak skulle kunna sitta en bit ifrån den spak jag hade dragit i.
Genom att krypa in under instrumentpanelen, lägga höger öra på kopplingen och ta på mig läsglasögonen, hittade jag rätt spak. Märkligt ställe att sätta en sådan på men jag var inte på humör för filosofiska tankar om meningen med detta. Jag drog i spaken. Huven öppnades.
Inte.
Den öppnades litegrann, men inte tillräckligt för att jag skulle kunna fylla på spolarvätska om jag inte lyckades hälla in det genom ett sugrör. Det tog mig en kvart att identifiera, hitta och överlista spaken som gör att huven går upp på riktigt. Fingrarna hann bli kalla och höger pekfinger kommer jag inte att kunna använda till något som har med matlagning att göra på en vecka. Det är smutsigt där inne under huven, kan jag berätta.
Huven var uppe, nu skulle vätskan fyllas på. Men var? Hela motorutrymmet var fullt av små lock med allehanda droppar och flaskor avbildade på sig. Jag anade att man inte kunde välja vilken som helst och satte återigen näsan över instruktionsboken. Jag hade nu redan kommit till sidan 166, här går det undan!
Där stod: "Om du har en bil med 4 cyl, fyll på vid siffran 1 på bilden. Har du en bil med 5 cyl, fyll på vid siffran 7 på bilden."
Om inte de som har sålt bilen till mig vet hur många cylindrar de har satt in, hur skall då JAG veta det? Jag blev lite arg. Dessutom fanns det inget lock i min bil varken vid siffran 1 eller 7 på teckningen.
Jag hittade dock ett litet blått lock vid siffran 2 och bestämde mig för att blått borde ha med vatten att göra. Det kunde vara behållaren för kylarvätska också, men inte klagar väl kylaren om den får lite ren och väldoftande spolarvätska i sig? Jag bestämde mig för lock 2.
Och kände mig mogen att raskt gå vidare till påfyllnadsmomentet. Som tur var läste jag även informationen som var tryckt på dunken innan jag började hälla i spolarvätskan. Den skulle spädas med vatten. Åh, så mycket lättare allt blev. Not. Nu måste jag in, hämta en safttillbringare, blanda 1 del spolarvätska med 3 delar vatten, räkna ut hur mycket det blir av vardera, gillar jag matte, nej, de gör jag inte, och därefter tillbaka ut och hälla i hela härligheten i hålet under det blåa locket.
Under morrningar och djupa suckar utförde jag uppdraget. Mission completed. Och lyckat dessutom.
Jag har iofs inte kontrollerat om det verkligen sprutar något när jag trycker på spaken för vindrutesprut eller om det låter som Avestaforsens brus i kylaren, men jag har ett gott självförtroende och är säker på att jag gjort rätt.
Men kan inte låta bli att fundera över varför man inte kan sätta det lilla blåa locket där man har burkhållarna mellan sätena i bilen. Hur mycket enklare hade det inte varit att skvimpa in spolarvätskan det hållet istället för att alla bilägare (utom de som är bilmekaniker och redan kan) skall behöva ägna en timme åt att plugga in sådan oväsentlig kunskap som hur man öppnar motorhuven? Jag skall maila tipset till Volvo.
Kalorier som inte räknas
Det finns GI-metoder, stenåldersmetoder och gud-vet-allt-metoder avsedda att få utövaren att tappa i vikt och bli smal och snygg till beach 2017. Dessa metoder är egentligen onödiga, man kan äta allt, bara man vet hur och när man skall äta vad. Och att man promenerar 30 minuter före frukost, det har jag lärt mig av Anna Skipper.
Nedan följer några tips på sådant man kan äta som INTE ger några kalorier och som man således kan äta obegränsat av utan att gå upp i vikt. I några fall går man till och med NED i vikt om man bara kombinerar ihop allt rätt.
På stående fot
All mat man äter när man står upp är kalorifri. Varför det förhåller sig på detta vis är inte helt klargjort, men de aktuellaste teorierna påvisar ett samband med tyngdkraften. Kalorierna passerar uppenbarligen mag-tarmkanalen, flödar ner genom benen och genom fotsulorna ner i golvet, som elektricitet. Att gå verkar accelerera förloppet ännu mer, så om du äter glass eller korv på Kiviks marknad blir det faktiskt ett negativt kaloriintag.
Ingen ser dig
Om du äter något, och ingen ser dig innehåller det inga kalorier.
Tv-mat
All mat man äter framför tv:n är kalorifri. Det kan ha att göra med strålningen från apparaten, som inte bara gör kaloriintaget negativt, utan också raderar alla minnen av att någonsin ha ätit dem.
Mat & godis på bio
Mat och godis som intages på bio innehåller inga kalorier eftersom de är en del utav underhållningen.
Ojämna kanter
Pajer och tårtor bör skäras ordentligt i jämna bitar eller skivor. Om de inte är det ligger ansvaret för att ordna det på den som ställer undan dem. Personen ifråga måste se till att det blir rättning på kanterna genom att skära bort stötande ojämnheter, som är kalorifria när de äts.
Balanserad mat
Om man dricker sockerfri läsk till chokladkakan tar de ut varandra. Detsamma gäller även mörk & ljus choklad.
Äta med kompisar
Då du äter tillsammans med en vän räknas inte kalorierna i din mat, så länge du inte äter mer än din kompis.
Kakor
Delar av kakor innehåller inga kalorier, ty då man delar kakan rinner kalorierna ut.
Vänsterhänt mat
Om du har ett glas bål i höger hand, är allting som äts med vänster hand kalorifritt. Flera principer gäller här. Först och främst står du antagligen upp på en bröllopsmottagning eller liknande (se PÅ STÅENDE FOT). Det bildas dessutom ett elektriskt fält. Ett vått glas i ena handen skapar en negativ laddning som neutraliserar polariteten i kalorier som hålls i andra handen. Det är inte helt känt hur det fungerar, men det fungerar åt motsatt håll om du är vänsterhänt.
Mat av medicinska skäl
Mat som medicin räknas aldrig. Denna regel omfattar varm choklad, ljummad mjölk, rostat bröd och Moster Hennys ostkaka.
Matrester
Matrester som finns på skedar och knivar vid förberedandet av matlagning och bakning innehåller inga kalorier.
Vispgrädde, Crème Fraiche, smör
Dessa fungerar som grötomslag som "drar ut" kalorierna ur vad än det bretts på. Efteråt kan du äta omslaget också, eftersom det har neutraliserat alla kalorier.
Mat på tandpetare
Korv, kallskuret, ost och kex är fettbildande, om de inte spetsas på tandpetare. När man sticker hål i maten rinner kalorierna ut i botten.
Barnmat
Allt som produceras, köps eller är tänkt som barnmat är kalorifri när den intas av vuxna. Barnmat är ett vitt begrepp, innefattande allt från en tesked aprikospuré som äts i undervisningssyfte, till de kakor som bakas för att skickas till högskolestudenten.
Välgörenhet
Scouternas kokosbollar, basarer med hembakt bröd och kyrkkaffe har av religiösa skäl dispens, och innehåller inga kalorier.
Allt som någon gjort "speciellt till dig" måste ätas oavsett kaloriinnehåll, eftersom det skulle vara hjärtlöst och okänsligt att inte göra det. Vår välvilja går inte osedd förbi.
Mat med samma färg
Mat med samma färg har samma antal kalorier i sig. Exempel på detta är spenat och päronglass samt svamp och vit choklad. Choklad är en universell färg och går att byta mot vilken som helst.
Nattmat
Nattamat innehåller inga kalorier. Kylskåpets lampa är inte stark nog att visa kalorierna vägen till vad man plockat ut ut kylen.
Nedan följer några tips på sådant man kan äta som INTE ger några kalorier och som man således kan äta obegränsat av utan att gå upp i vikt. I några fall går man till och med NED i vikt om man bara kombinerar ihop allt rätt.
På stående fot
All mat man äter när man står upp är kalorifri. Varför det förhåller sig på detta vis är inte helt klargjort, men de aktuellaste teorierna påvisar ett samband med tyngdkraften. Kalorierna passerar uppenbarligen mag-tarmkanalen, flödar ner genom benen och genom fotsulorna ner i golvet, som elektricitet. Att gå verkar accelerera förloppet ännu mer, så om du äter glass eller korv på Kiviks marknad blir det faktiskt ett negativt kaloriintag.
Ingen ser dig
Om du äter något, och ingen ser dig innehåller det inga kalorier.
Tv-mat
All mat man äter framför tv:n är kalorifri. Det kan ha att göra med strålningen från apparaten, som inte bara gör kaloriintaget negativt, utan också raderar alla minnen av att någonsin ha ätit dem.
Mat & godis på bio
Mat och godis som intages på bio innehåller inga kalorier eftersom de är en del utav underhållningen.
Ojämna kanter
Pajer och tårtor bör skäras ordentligt i jämna bitar eller skivor. Om de inte är det ligger ansvaret för att ordna det på den som ställer undan dem. Personen ifråga måste se till att det blir rättning på kanterna genom att skära bort stötande ojämnheter, som är kalorifria när de äts.
Balanserad mat
Om man dricker sockerfri läsk till chokladkakan tar de ut varandra. Detsamma gäller även mörk & ljus choklad.
Äta med kompisar
Då du äter tillsammans med en vän räknas inte kalorierna i din mat, så länge du inte äter mer än din kompis.
Kakor
Delar av kakor innehåller inga kalorier, ty då man delar kakan rinner kalorierna ut.
Vänsterhänt mat
Om du har ett glas bål i höger hand, är allting som äts med vänster hand kalorifritt. Flera principer gäller här. Först och främst står du antagligen upp på en bröllopsmottagning eller liknande (se PÅ STÅENDE FOT). Det bildas dessutom ett elektriskt fält. Ett vått glas i ena handen skapar en negativ laddning som neutraliserar polariteten i kalorier som hålls i andra handen. Det är inte helt känt hur det fungerar, men det fungerar åt motsatt håll om du är vänsterhänt.
Mat av medicinska skäl
Mat som medicin räknas aldrig. Denna regel omfattar varm choklad, ljummad mjölk, rostat bröd och Moster Hennys ostkaka.
Matrester
Matrester som finns på skedar och knivar vid förberedandet av matlagning och bakning innehåller inga kalorier.
Vispgrädde, Crème Fraiche, smör
Dessa fungerar som grötomslag som "drar ut" kalorierna ur vad än det bretts på. Efteråt kan du äta omslaget också, eftersom det har neutraliserat alla kalorier.
Mat på tandpetare
Korv, kallskuret, ost och kex är fettbildande, om de inte spetsas på tandpetare. När man sticker hål i maten rinner kalorierna ut i botten.
Barnmat
Allt som produceras, köps eller är tänkt som barnmat är kalorifri när den intas av vuxna. Barnmat är ett vitt begrepp, innefattande allt från en tesked aprikospuré som äts i undervisningssyfte, till de kakor som bakas för att skickas till högskolestudenten.
Välgörenhet
Scouternas kokosbollar, basarer med hembakt bröd och kyrkkaffe har av religiösa skäl dispens, och innehåller inga kalorier.
Allt som någon gjort "speciellt till dig" måste ätas oavsett kaloriinnehåll, eftersom det skulle vara hjärtlöst och okänsligt att inte göra det. Vår välvilja går inte osedd förbi.
Mat med samma färg
Mat med samma färg har samma antal kalorier i sig. Exempel på detta är spenat och päronglass samt svamp och vit choklad. Choklad är en universell färg och går att byta mot vilken som helst.
Nattmat
Nattamat innehåller inga kalorier. Kylskåpets lampa är inte stark nog att visa kalorierna vägen till vad man plockat ut ut kylen.
lördag 6 februari 2010
Konsten att köpa födelsedagspresenter
Som jag tidigare har beklagat mig över så är halva släkten födda i februari med påföljd att jag numera sitter i sådana ansenliga högar av paket att jag är glad att jag slipper försöka stuva undan dessa under någon gran. Det hade fått bli en sådan gran som finns i New York utanför Rockerfeller center isåfall.
Jag har fått skapa listor med förteckningar över alla presenter som skall inköpas, till vem de skall, och gjort snygga plastkassestrukturer med rätt paket till rätt person. Paketpapperet har tagit slut och de födelsedagsbarn som jag bedömer som mindre nogräknade har fått sina paket inpackade i papper med barnmotiv på. Jag har vänt barnmotivet inåt och den vita, rena papperssidan utåt, men det är oundvikligen så att man kommer att se leksaksbilarna när man packat upp presenten. Jag har dock varit så listig att den med sämst syn är överrepresenterad när det gäller leksakspapper. Den känsliga generationen (sonen) samt de som inte står mitt hjärta så nära men ändå behöver få paket med viss stil och finess har prioriterats när det gäller snygga presentpapper.
Som om inte alla dessa problem och utmaningar vore nog, infaller dessutom alla hjärtans dag mitt i februari också. Varför inte lägga alla hjärtans dag i mars? Eller i oktober? Då har jag platt intet att göra och skulle kunna lägga ned min själ samt ta ett rejält grepp i plånboken på lämpliga alla-hjärtans-dags-presenter till dem som så förtjänar. Nu blir det egenhändigt ritade kort med hjärtan på till höger och vänster istället. Det är verkligen inte mitt fel.
Då den kommande veckan är inbokad på sekundnivå slutade bakåträknandet av när resterande presenter skulle kunna köpas in, på att detta måste ske idag. Sen hinner jag inte. Jag gav mig därför iväg med en motsträvig dotter i släptåg till Mekka för shoppingsugna. Ett av stadens köpcentra.
Några timmar senare kom jag hem med ett par jättesnygga, högklackade sandaletter på rea (till mig), ett halsband (till mig) och ett halsband till dottern för att jag lurade med henne på utflykten och kände att jag måste betala tillbaka på något sätt. Vi hann också hitta choklad i en affär och hårtoning i en annan. Samt konstatera att det finns jättemycket kläder och skor som vi vill ha.
Sen åkte vi hem.
Och nu är det jättestressigt med resterande födelsedagspresenter. Gud vet när jag skall handla dem med tanke på att jag jobbar till sent alternativt befinner mig på tjänsteresa, födelsedagskalas eller vaktar på disco varenda kväll denna veckan. Alla återstående födelsedagar äger rum denna veckan.
Jag får försöka hinna inom samma köpcenter ännu en gång den här veckan, för att jaga upp och fälla ned födelsedagspresenterna. Såg en alldeles otroligt fin kavaj på ett ställe när jag var där idag.
Det är skit det här med att alla fyller år i februari. Blir JÄTTEDYRT!
Jag har fått skapa listor med förteckningar över alla presenter som skall inköpas, till vem de skall, och gjort snygga plastkassestrukturer med rätt paket till rätt person. Paketpapperet har tagit slut och de födelsedagsbarn som jag bedömer som mindre nogräknade har fått sina paket inpackade i papper med barnmotiv på. Jag har vänt barnmotivet inåt och den vita, rena papperssidan utåt, men det är oundvikligen så att man kommer att se leksaksbilarna när man packat upp presenten. Jag har dock varit så listig att den med sämst syn är överrepresenterad när det gäller leksakspapper. Den känsliga generationen (sonen) samt de som inte står mitt hjärta så nära men ändå behöver få paket med viss stil och finess har prioriterats när det gäller snygga presentpapper.
Som om inte alla dessa problem och utmaningar vore nog, infaller dessutom alla hjärtans dag mitt i februari också. Varför inte lägga alla hjärtans dag i mars? Eller i oktober? Då har jag platt intet att göra och skulle kunna lägga ned min själ samt ta ett rejält grepp i plånboken på lämpliga alla-hjärtans-dags-presenter till dem som så förtjänar. Nu blir det egenhändigt ritade kort med hjärtan på till höger och vänster istället. Det är verkligen inte mitt fel.
Då den kommande veckan är inbokad på sekundnivå slutade bakåträknandet av när resterande presenter skulle kunna köpas in, på att detta måste ske idag. Sen hinner jag inte. Jag gav mig därför iväg med en motsträvig dotter i släptåg till Mekka för shoppingsugna. Ett av stadens köpcentra.
Några timmar senare kom jag hem med ett par jättesnygga, högklackade sandaletter på rea (till mig), ett halsband (till mig) och ett halsband till dottern för att jag lurade med henne på utflykten och kände att jag måste betala tillbaka på något sätt. Vi hann också hitta choklad i en affär och hårtoning i en annan. Samt konstatera att det finns jättemycket kläder och skor som vi vill ha.
Sen åkte vi hem.
Och nu är det jättestressigt med resterande födelsedagspresenter. Gud vet när jag skall handla dem med tanke på att jag jobbar till sent alternativt befinner mig på tjänsteresa, födelsedagskalas eller vaktar på disco varenda kväll denna veckan. Alla återstående födelsedagar äger rum denna veckan.
Jag får försöka hinna inom samma köpcenter ännu en gång den här veckan, för att jaga upp och fälla ned födelsedagspresenterna. Såg en alldeles otroligt fin kavaj på ett ställe när jag var där idag.
Det är skit det här med att alla fyller år i februari. Blir JÄTTEDYRT!
Ensam kvinna i Egypten
Jag har blivit varnad för att ensamma kvinnor på semester röner stort intresse från den manliga befolkningen i Egypten. Även damer i min höga ålder får sitt mått av uppskattning, förmodligen för att herrarna tror att försäljningen går bättre om man flirtar och ger komplimanger för full maskin.
Väninnan Cleo var för en tid sedan på semester i Egypten med sina två långbenta och rådjursögda tonårsdöttrar och detta renderade i stor lokal uppståndelse. En ensam moder och två flickor på semester SJÄLVA!!! VAD i hela friden tänkte fadern/maken på, undrade de manliga egyptiska försäljarna upprört. Lämna värnlösa kvinnor vind för våg på detta sätt? De frustade upprört.
Cleo berättade att maken var hemma, jobbandes för fullt, vilket för all del stämde. Han måste vara hemma och tjäna pengar till familjens försörjning, det var hans plikt. Även detta stämde. Han hade ett väldigt viktigt arbete. Stämde det också.
Att hans nya fru aldrig i livet hade tillåtit honom att åka med på semester med Cleo och flickorna även om han haft samma ekonomiska ställning som Paul Anka, brydde hon sig inte om att förtydliga. Det finns gränser för hur många förtroenden man bör ge främmande män.
Egyptierna skakade bekymrat på sina huvudet och betonade att detta bistra öde aldrig skulle kunna drabba deras fruar och barn. Egyptiska män tar nämligen HAND om sina kvinnor, här såg de en stor skillnad gentemot de svenska slarvpellarna till karlar.
Vid ett av dessa samtal gled tonårsdöttrarna iväg för att titta på shoppingutbudet medan Cleo stod och förklarade för ännu några säljare att jodå, hon var gift, jajamen, maken var hemma och jobbade, jajamen, och han var en underbar make, omtänksam, snäll och unnade sina närmaste allt, verkligen allt, jajamen. Allt detta stämde ju, i princip, och hon kände inga överhängande problem med att undanhålla dem den totala sanningen.
Efter en stund kom döttrarna tillbaka, försedda med de sötaste bebiskläder de kunnat hitta, utsmyckade med både kameler och pyramider på längden och tvären. Deras far och hans nya fru hade begåvats med ett litet flickebarn, endast 5 veckor gammal, och till denna halvsyster hade de köpt present. Dessutom hade de prutat och fått ned priset med icke obetydliga 10 % och varav hjärtat är fullt talar munnen. De trängde sig helt enkelt mellan säljarna och sin mor, viftade med bebisplaggen och berättade om sin lyckosamma insats.
Säljarna tittade på familjedramat med stora ögon. När de betraktat scenen en stund och anfäktats av förvirrade tankar och slutsatser, kände de sig manade att fråga till vem dessa plagg var avsedda? Inte fadern, fick de hoppas?
Flickorna svarade glatt att nejdå, de här kläderna skulle deras syster, drygt en månad gammmal, minsann få.
Syster? Fyra par ögonbryn höjdes mot de egyptiska pyramidernas toppar och samtliga där under liggande ögon stirrade chockerat på Cleo. Hon inte bara lämnade maken hemma att i sitt anletes svett arbeta och tjäna pengar, hon parkerade dessutom yngsta dottern, blott 35 dagar gammal, i den stackars mannens vård! Medan hon själv slog sig i slang med vilt främmande karlar i en bazaar. De var djupt upprörda.
Cleo kände att det var på sin plats att avlägsna sig medan hon fortfarande hade någon slags ära i behåll och gick tackande baklänges därifrån. Medan hon retirerade såg hon männen prata upprört med varandra.
Det där Sverige verkade vara ett märkligt land, ingen familjekänsla whatsoever, inget ansvar, fruktansvärt. Kallt lär där vara också. Förmodligen därför nyförlösta mödrar bara tänker på sina egna nöjen och åker på semester strax efter förlossningen.
Cleo fick gå ifred i just den bazaaren resten av veckan. Hon bevärdigades inte med en blick, föraktet för hennes erbarmliga familjesituation var så tydlig att hon hade kunnat skära upp den och äta den till middag.
Det tyckte hon var skönt.
Väninnan Cleo var för en tid sedan på semester i Egypten med sina två långbenta och rådjursögda tonårsdöttrar och detta renderade i stor lokal uppståndelse. En ensam moder och två flickor på semester SJÄLVA!!! VAD i hela friden tänkte fadern/maken på, undrade de manliga egyptiska försäljarna upprört. Lämna värnlösa kvinnor vind för våg på detta sätt? De frustade upprört.
Cleo berättade att maken var hemma, jobbandes för fullt, vilket för all del stämde. Han måste vara hemma och tjäna pengar till familjens försörjning, det var hans plikt. Även detta stämde. Han hade ett väldigt viktigt arbete. Stämde det också.
Att hans nya fru aldrig i livet hade tillåtit honom att åka med på semester med Cleo och flickorna även om han haft samma ekonomiska ställning som Paul Anka, brydde hon sig inte om att förtydliga. Det finns gränser för hur många förtroenden man bör ge främmande män.
Egyptierna skakade bekymrat på sina huvudet och betonade att detta bistra öde aldrig skulle kunna drabba deras fruar och barn. Egyptiska män tar nämligen HAND om sina kvinnor, här såg de en stor skillnad gentemot de svenska slarvpellarna till karlar.
Vid ett av dessa samtal gled tonårsdöttrarna iväg för att titta på shoppingutbudet medan Cleo stod och förklarade för ännu några säljare att jodå, hon var gift, jajamen, maken var hemma och jobbade, jajamen, och han var en underbar make, omtänksam, snäll och unnade sina närmaste allt, verkligen allt, jajamen. Allt detta stämde ju, i princip, och hon kände inga överhängande problem med att undanhålla dem den totala sanningen.
Efter en stund kom döttrarna tillbaka, försedda med de sötaste bebiskläder de kunnat hitta, utsmyckade med både kameler och pyramider på längden och tvären. Deras far och hans nya fru hade begåvats med ett litet flickebarn, endast 5 veckor gammal, och till denna halvsyster hade de köpt present. Dessutom hade de prutat och fått ned priset med icke obetydliga 10 % och varav hjärtat är fullt talar munnen. De trängde sig helt enkelt mellan säljarna och sin mor, viftade med bebisplaggen och berättade om sin lyckosamma insats.
Säljarna tittade på familjedramat med stora ögon. När de betraktat scenen en stund och anfäktats av förvirrade tankar och slutsatser, kände de sig manade att fråga till vem dessa plagg var avsedda? Inte fadern, fick de hoppas?
Flickorna svarade glatt att nejdå, de här kläderna skulle deras syster, drygt en månad gammmal, minsann få.
Syster? Fyra par ögonbryn höjdes mot de egyptiska pyramidernas toppar och samtliga där under liggande ögon stirrade chockerat på Cleo. Hon inte bara lämnade maken hemma att i sitt anletes svett arbeta och tjäna pengar, hon parkerade dessutom yngsta dottern, blott 35 dagar gammal, i den stackars mannens vård! Medan hon själv slog sig i slang med vilt främmande karlar i en bazaar. De var djupt upprörda.
Cleo kände att det var på sin plats att avlägsna sig medan hon fortfarande hade någon slags ära i behåll och gick tackande baklänges därifrån. Medan hon retirerade såg hon männen prata upprört med varandra.
Det där Sverige verkade vara ett märkligt land, ingen familjekänsla whatsoever, inget ansvar, fruktansvärt. Kallt lär där vara också. Förmodligen därför nyförlösta mödrar bara tänker på sina egna nöjen och åker på semester strax efter förlossningen.
Cleo fick gå ifred i just den bazaaren resten av veckan. Hon bevärdigades inte med en blick, föraktet för hennes erbarmliga familjesituation var så tydlig att hon hade kunnat skära upp den och äta den till middag.
Det tyckte hon var skönt.
fredag 5 februari 2010
Fredag
Fredagar är mycket trevliga dagar. Särskilt kvällarna. Och särskilt för oss som jobbar måndag till fredag. Jag kan förstå att inte fredagstjusningen är fullt ut densamma för den som börjar jobba klockan 23 natten mot lördagen. Eller för den som jobbar hela helgen.
Själv är jag emellertid för det mesta ledig om helgerna och firar det idag med att förse övriga matgäster med så kallad kärring-mat på kvällskvisten, som någon i mitt förflutna kallade det när man äter oliver, marinerade vitlöksklyftor, små goda korvar, gorgonzolaost, cambozolaost, hårdost, kex med havssalt, krispiga rån, olika röror och samtidigt sippar rödvin.
Jag tycker mycket om sådant pillande ätande. Det känns inte som man äter något och således går man inte heller upp i vikt. Dricker man rödvin fortare än man äter, typ tar ett glas före maten, blir man dessutom behagligt uppspelt redan från början. Jag tycker mycket om det också. Livet artar sig utmärkt på fredagar.
Har i allt sammantaget haft en bra dag även när jag inte fredagsmyste för fullt eftersom jag var kvar på jobbet och det inte riktigt passade sig. När jag kom tillbaka från ett möte på eftermiddagen låg det en bit halvsmält glasstårta på en tallrik vid min dator. Sånt uppskattar jag mycket. Jag visste inte från vem glasstårtan kom för mina kamrater verkade inte ha fått någon, men jag åt raskt upp den och började först därefter fundera på hur mjältbrandsbakterier sprids, på vilka sätt man kan kontaminera glass utan att det märks samt vem som för närvarande mest önskar livet av mig.
I vanliga fall hade jag suttit som bäst nu och känt efter om jag möjligen mådde illa, kände svimningstendenser eller om blodet verkade ha slutat koagulera där inne (vilket hade tytt på råttgift i glassen), men eftersom jag klokt nog började aftonen med ett glas rödvin, så är jag bara fånigt lycklig och obekymrad.
Jag dör säkert inte förrän imorgon. Och gör jag det kan jag med gott samvete äta lite extra chilichoklad ikväll. Chokladen hinner aldrig i livet förvandla sig till fett på mina höfter innan råttgiftet börjar verka. Jag tror jag kan ta någon kaka också...
Åh, vad HÄRLIGT det är med fredag!
Själv är jag emellertid för det mesta ledig om helgerna och firar det idag med att förse övriga matgäster med så kallad kärring-mat på kvällskvisten, som någon i mitt förflutna kallade det när man äter oliver, marinerade vitlöksklyftor, små goda korvar, gorgonzolaost, cambozolaost, hårdost, kex med havssalt, krispiga rån, olika röror och samtidigt sippar rödvin.
Jag tycker mycket om sådant pillande ätande. Det känns inte som man äter något och således går man inte heller upp i vikt. Dricker man rödvin fortare än man äter, typ tar ett glas före maten, blir man dessutom behagligt uppspelt redan från början. Jag tycker mycket om det också. Livet artar sig utmärkt på fredagar.
Har i allt sammantaget haft en bra dag även när jag inte fredagsmyste för fullt eftersom jag var kvar på jobbet och det inte riktigt passade sig. När jag kom tillbaka från ett möte på eftermiddagen låg det en bit halvsmält glasstårta på en tallrik vid min dator. Sånt uppskattar jag mycket. Jag visste inte från vem glasstårtan kom för mina kamrater verkade inte ha fått någon, men jag åt raskt upp den och började först därefter fundera på hur mjältbrandsbakterier sprids, på vilka sätt man kan kontaminera glass utan att det märks samt vem som för närvarande mest önskar livet av mig.
I vanliga fall hade jag suttit som bäst nu och känt efter om jag möjligen mådde illa, kände svimningstendenser eller om blodet verkade ha slutat koagulera där inne (vilket hade tytt på råttgift i glassen), men eftersom jag klokt nog började aftonen med ett glas rödvin, så är jag bara fånigt lycklig och obekymrad.
Jag dör säkert inte förrän imorgon. Och gör jag det kan jag med gott samvete äta lite extra chilichoklad ikväll. Chokladen hinner aldrig i livet förvandla sig till fett på mina höfter innan råttgiftet börjar verka. Jag tror jag kan ta någon kaka också...
Åh, vad HÄRLIGT det är med fredag!
torsdag 4 februari 2010
Kameler
Om någon vecka åker jag och barnen till Egypten. Det skall bli skönt, det tycker både jag, barnen och uppenbarligen en del av mina arbetskamrater också. Någon av de sistnämnda sa att man kanske kunde sälja mig, när jag nu ändå var på avvägar,och på så sätt bli av med mig för gott. En kamel borde man nog kunna få i gengäld. Kanske inte en ung kamel, men iallafall.
Varpå någon med mer negativ inställning till livet invände att den affären isåfall måste göras omgående, i samma ögonblick som mina fossingar beträder den egyptiska marken, för hinner egyptierna lära känna mig, så kan det bli så att jag kommer tillbaka och har tre kameler med mig. Som skickas med av invånarna i deras stora glödje över att de blivit av med mig efter bara en vecka.
Jag tror de skojade med mig, så jag skrattade hjärtligt. Fast det var bara jag som skrattade, de andra tittade mest menande på varandra. Förmodligen en del av skojet. Jag skrattade hjärtligt åt deras skådespelartalanger också.
Nåväl, när vi nu ändå var inne på kameltemat så fann jag det på sin plats att avsluta ett mail till en av de aktuella kollegorna med "med vänlig kamelhälsning, Mimmi". Det tyckte jag var fyndigt och så visade jag att jag förstod att de inte menade allvar utan bara var kärleksfullt skämtsamma mot mig.
Tillbaka fick jag raskt ett mail med hälsningar från "Kamel-iadamen". Det var lite roligt, men nu blev det genast tävling av det hela. Vad skulle jag hitta på tillbaka? Jag grunnade i fem minuter och kom sedan på att hälsa från "Kamel-eonten". 5 poäng till mig. Yes!
Kollegan kom då på "kameltå" men vågade inte skriva det i mail utan kom in på mitt rum och viskade det. Jag blev lite ställd, hade trott att jag hade vunnit tävlingen och jag både gillar att vinna tävlingar och att ta ut segrar i förskott, så det blev lite dystert med ens.
Men under natten kom inspirationen. Idag mailade jag en hälsning från "Kamel-lerborste". Och jag har inte fått något tillbaka så jag utgår ifrån att jag den här gången har en klockren seger. Vet bara inte riktigt hur jag skall fira den, när ingen mer än kollegan vet om att den pågått. Sannolikt får jag inget pris av någon. Fast jag kanske kan köpa mig något fint i Egypten och tvinga dem att skramla ihop till det hela när jag kommer hem. En kamel, kanske?
Varpå någon med mer negativ inställning till livet invände att den affären isåfall måste göras omgående, i samma ögonblick som mina fossingar beträder den egyptiska marken, för hinner egyptierna lära känna mig, så kan det bli så att jag kommer tillbaka och har tre kameler med mig. Som skickas med av invånarna i deras stora glödje över att de blivit av med mig efter bara en vecka.
Jag tror de skojade med mig, så jag skrattade hjärtligt. Fast det var bara jag som skrattade, de andra tittade mest menande på varandra. Förmodligen en del av skojet. Jag skrattade hjärtligt åt deras skådespelartalanger också.
Nåväl, när vi nu ändå var inne på kameltemat så fann jag det på sin plats att avsluta ett mail till en av de aktuella kollegorna med "med vänlig kamelhälsning, Mimmi". Det tyckte jag var fyndigt och så visade jag att jag förstod att de inte menade allvar utan bara var kärleksfullt skämtsamma mot mig.
Tillbaka fick jag raskt ett mail med hälsningar från "Kamel-iadamen". Det var lite roligt, men nu blev det genast tävling av det hela. Vad skulle jag hitta på tillbaka? Jag grunnade i fem minuter och kom sedan på att hälsa från "Kamel-eonten". 5 poäng till mig. Yes!
Kollegan kom då på "kameltå" men vågade inte skriva det i mail utan kom in på mitt rum och viskade det. Jag blev lite ställd, hade trott att jag hade vunnit tävlingen och jag både gillar att vinna tävlingar och att ta ut segrar i förskott, så det blev lite dystert med ens.
Men under natten kom inspirationen. Idag mailade jag en hälsning från "Kamel-lerborste". Och jag har inte fått något tillbaka så jag utgår ifrån att jag den här gången har en klockren seger. Vet bara inte riktigt hur jag skall fira den, när ingen mer än kollegan vet om att den pågått. Sannolikt får jag inget pris av någon. Fast jag kanske kan köpa mig något fint i Egypten och tvinga dem att skramla ihop till det hela när jag kommer hem. En kamel, kanske?
onsdag 3 februari 2010
Generationers mobiler
Vi pratade idag på jobbet om det här med mobiltelefoner och olika generationers syn på deras plats i tillvaron.
Sundast inställning har, om jag får säga det själv, min egen generation. Vi ser nyktert på mobiltelefonerna, de har en icke oväsentlig plats i våra liv, vi finns anträffbara för våra barn, vi ringer de samtal som är nödvändiga ur barn- eller jobbsynpunkt, men vi skickar inte flera tusen sms i månaden, vi ringer inte för flera tusen kronor i månaden och vi får inte andnöd, svimningstendenser eller panikångest om batteriet tar slut och vi måste stänga av mobilen en stund tills den laddat sig lite. Jag gillar mobilerna (en privat och en i jobbet), men tycker mer om tvättmaskinen, diskmaskinen, dammsugaren och mikron. Och spisen och kylen och bilen. Och teven och dvdn. Och DATORN. Jag älskar datorn.
Mobilen ligger på topp-tjugo-listan, men inte i den övre delen av listan.
Sen har vi den äldre generationen, representerade i det här pedagogiska exemplet av min mamma. Hon har en mobil som hon sätter på vid de tillfällen hon nådigt kan tänka sig att ta emot samtal. En timme om dagen eller så. När den timmen har gått stängs telefonen av. Ringer man under någon av de 23 avstängda timmarna kan man tala in ett meddelande. Man skall emellertid inte luras tro att det viktiga meddelande man talar in når sin mottagare. Det gör det inte. Det kräver nämligen att man vet hur man lyssnar av sin mobilsvar.
Likadant är det med sms. Det är inte lönt att skicka några sms för det är liksom ingen vits när mottagaren inte vet hur man läser dem, eller ens noterar att sms har anlänt. Något självständigt författande av sms, finns inte med på kartan.
En väninna till mig skickade ett sms till sin pappa med information om att de hade bytt hemtelefonnummer från ett visst datum. Någon respons från fadern om att budskapet hade nått fram kom inte. Några veckor senare möttes de två och dottern frågade varför pappan inte hade hört av sig. Han svarade då mycket upprört att det hade han mycket väl kunnat göra om han bara hade fått något telefonnummer att höra av sig på. Men, sa väninnan, det skickade vi ju?
Nej, han hade minsann inte fått något telefonnummer. Han hade fått ett sms med följande innehåll:
"Hej, pappa. Vi har bytt telefonnummer hemma hos oss. Stryk det gamla numret. Det nya är". Och inget mer.
- Hur lätt är det att ringa då, va, frustade han upprört?!
Min väninna bad att få titta på mobilen, hittade sitt sms och kunde mycket riktigt läsa meddelandet ovan med dess fortsättning "040-xx xx xx. Ring oss snart! Puss Stina".
Det sista hade inte pappan kunnat läsa eftersom det krävde att man kunde bläddra ned i smset. All text fick inte plats i displayen. Pappan tyckte att det var en skitprodukt till mobil han hade.
Där har vi den generationen. Mobilen finns inte med på deras topp-hundra-lista.
Sen har vi den yngre generationen, här exemplifierade av två barn, vi kan för enkelhetens skull låtsas att de är mina.
De sover med sin mobil i sängen och mobilernas knappsatser slits ut på samma tid som det tar för den äldre generationen att överväga att plocka bort skyddsfilmen på displayen. Att bränna iväg 3000 sms på 3 veckor är nemas problemas. Mobilerna ringer, plingar, tutar, burrar och hoppar av inkomna mms, sms och samtal HELA tiden. Vi pratar HELA tiden. Vi pratar dygnet runt, HELA tiden.
Att stänga av mobilen är inte att tänka på. Att stå ut om mobilen behöver laddas under en timme är inte att tänka på. Att överleva utan lånemobil ett dygn om mobilen måste lagas är inte att tänka på.
Där har vi den yngsta generationen. En mobil finns inte med på deras topp-tio-lista. Vilket beror på att mobilen inte är en produkt utan helt enkelt en är del av dem. Mobilen är en förlängning av deras kropp, och det skulle inte förvåna mig om mina barnbarn föds med integrerad telekomutrustning i huvudet.
Sundast inställning har, om jag får säga det själv, min egen generation. Vi ser nyktert på mobiltelefonerna, de har en icke oväsentlig plats i våra liv, vi finns anträffbara för våra barn, vi ringer de samtal som är nödvändiga ur barn- eller jobbsynpunkt, men vi skickar inte flera tusen sms i månaden, vi ringer inte för flera tusen kronor i månaden och vi får inte andnöd, svimningstendenser eller panikångest om batteriet tar slut och vi måste stänga av mobilen en stund tills den laddat sig lite. Jag gillar mobilerna (en privat och en i jobbet), men tycker mer om tvättmaskinen, diskmaskinen, dammsugaren och mikron. Och spisen och kylen och bilen. Och teven och dvdn. Och DATORN. Jag älskar datorn.
Mobilen ligger på topp-tjugo-listan, men inte i den övre delen av listan.
Sen har vi den äldre generationen, representerade i det här pedagogiska exemplet av min mamma. Hon har en mobil som hon sätter på vid de tillfällen hon nådigt kan tänka sig att ta emot samtal. En timme om dagen eller så. När den timmen har gått stängs telefonen av. Ringer man under någon av de 23 avstängda timmarna kan man tala in ett meddelande. Man skall emellertid inte luras tro att det viktiga meddelande man talar in når sin mottagare. Det gör det inte. Det kräver nämligen att man vet hur man lyssnar av sin mobilsvar.
Likadant är det med sms. Det är inte lönt att skicka några sms för det är liksom ingen vits när mottagaren inte vet hur man läser dem, eller ens noterar att sms har anlänt. Något självständigt författande av sms, finns inte med på kartan.
En väninna till mig skickade ett sms till sin pappa med information om att de hade bytt hemtelefonnummer från ett visst datum. Någon respons från fadern om att budskapet hade nått fram kom inte. Några veckor senare möttes de två och dottern frågade varför pappan inte hade hört av sig. Han svarade då mycket upprört att det hade han mycket väl kunnat göra om han bara hade fått något telefonnummer att höra av sig på. Men, sa väninnan, det skickade vi ju?
Nej, han hade minsann inte fått något telefonnummer. Han hade fått ett sms med följande innehåll:
"Hej, pappa. Vi har bytt telefonnummer hemma hos oss. Stryk det gamla numret. Det nya är". Och inget mer.
- Hur lätt är det att ringa då, va, frustade han upprört?!
Min väninna bad att få titta på mobilen, hittade sitt sms och kunde mycket riktigt läsa meddelandet ovan med dess fortsättning "040-xx xx xx. Ring oss snart! Puss Stina".
Det sista hade inte pappan kunnat läsa eftersom det krävde att man kunde bläddra ned i smset. All text fick inte plats i displayen. Pappan tyckte att det var en skitprodukt till mobil han hade.
Där har vi den generationen. Mobilen finns inte med på deras topp-hundra-lista.
Sen har vi den yngre generationen, här exemplifierade av två barn, vi kan för enkelhetens skull låtsas att de är mina.
De sover med sin mobil i sängen och mobilernas knappsatser slits ut på samma tid som det tar för den äldre generationen att överväga att plocka bort skyddsfilmen på displayen. Att bränna iväg 3000 sms på 3 veckor är nemas problemas. Mobilerna ringer, plingar, tutar, burrar och hoppar av inkomna mms, sms och samtal HELA tiden. Vi pratar HELA tiden. Vi pratar dygnet runt, HELA tiden.
Att stänga av mobilen är inte att tänka på. Att stå ut om mobilen behöver laddas under en timme är inte att tänka på. Att överleva utan lånemobil ett dygn om mobilen måste lagas är inte att tänka på.
Där har vi den yngsta generationen. En mobil finns inte med på deras topp-tio-lista. Vilket beror på att mobilen inte är en produkt utan helt enkelt en är del av dem. Mobilen är en förlängning av deras kropp, och det skulle inte förvåna mig om mina barnbarn föds med integrerad telekomutrustning i huvudet.
tisdag 2 februari 2010
Frosta av frysen
Jag brukar tvinga mig in på www.dmi.dk med jämna mellanrum för att studera vädrets yttringar. Det hör litegrann ihop med mitt jobb att göra det. Åtminstone i tider av mycket väder, såsom nu.
Bor sonen hos mig frågar jag honom, med den omvägen att jag då får vädret i full detaljeringsgrad och med de kemiska beteckningarna för lågtryck och pålandsvind. Detta är överkurs för mig, men jag har lärt mig att undermedvetet läsa av honom så att jag med jämna mellanrum nickar, säger "oooh" och "nähä" och annat på lämpliga ställen, medan jag tänker på vad vi skall ha till middag nästa vecka och tålmodigt inväntar den väsentliga informationen. Det vill säga vad det skall bli för väder. Det är bara det jag vill veta, hur det kommer sig att det blir jordbävningar, tornados och åska i Dalarna, det behöver jag inte kunna för min tjänst.
Idag skulle det bli snö och jag väntade stillsamt på snökaoset tills klockan var 13, men när fortfarande ingen flinga kommit kände jag att jag var tvungen att hjälpa det hela lite på traven och jag gjorde mig därför beredd att gå in på www.dmi.dk. Bereddgörandet bestod av att jag tog djupa andetag, hämtade en kopp kaffe och suckade ljudligt några gånger.
Med alla dessa förberedelser blev det lite fånigt när det visade sig att jag inte kom in. Oklart varför, men sidan kunde iallafall inte visas. Kanske snö på dmis ledningar, vad vet jag. Konsultation med turist- och näringslivspersonalen i rummet mittemot gav mig tipset www.klart.se. Den skulle ge mig väderprognoser på en för mig helt begriplig nivå, enligt utsago.
Det första jag möttes av på denna sida var John Pohlman som via sin blogg gav tipset att passa på och frosta av frysen. Detta inlägg hade renderat honom tio kommentarer, vilket kändes lite orättvist med tanke på att jag som mest fått tre kommentarer på mina blogginlägg. Och då har jag ändå skrivit minst en själv. Jag testar därför med att ha samma rubrik som han, och ser om jag får tio kommentarer på detta. Det borde jag få, tycker jag. Om livet vore rättvist borde jag få fler.
När jag hade reflektera färdigt över Pohlman gick jag vidare till the real stuff: vädret. Om man klickade på prognos kunde man få informationen att klockan 13 skulle det vara mulet (det var det) och klockan 19 skulle snöa. Ingenstans hittade jag vad som skulle hända däremellan. Det kändes som dålig service, tills jag upptäckte alternativet "timme för timme". Där dök det upp diverse information om vad som kunde drabba oss, mycket riktigt timme för timme. Risken för åska var låg, kunde jag konstatera, vilket innebar att det trots allt finns en liten risk för åska. Det där med risker, det förstår jag mig på, nämligen. Låg risk är en risk. Ingen risk är ingen risk. Klart som korvspad.
Imorgon klockan 16, kan jag berätta, försvinner risken för åska helt, ända fram till klockan 20. Då återgår det till låg risk igen. Sådant är mycket bra att veta.
Dessutom kommer vi klockan 20 ikväll ha 100 % relativ luftfuktighet. 100 % verkar alltid mycket, tycker jag, och när det är 100 % fuktigt är jag benägen att tro att man blir blöt om man går ut. Vilket visade sig vara en riktig iakttagelse för detta sammanfaller nämligen med snövädret. Klockan 20 skall det snöa som attan. Detta samband har jag kommit på själv.
Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med www.klart.se. Jag förstår allt, det finns möjlighet för mig, trots min grunda meteorologiska kunskap att dra egna avancerade slutsatser, och jag tror nu att jag nog skulle kunna bli en hyfsad väderpresentatör på SVT om den möjligheten skulle yppa sig.
Kanske skall jag verkligen bli det, när jag tänker efter. Eller så får sonen bli det och så kan jag bara stå med i teverutan och le glatt eller beklagande, beroende på vad han kommer att presentera för väder. När jag har säkerhetschefat färdigt, vill säga. Jag har lite kvar att göra. Ett snöväder, bland annat.
Bor sonen hos mig frågar jag honom, med den omvägen att jag då får vädret i full detaljeringsgrad och med de kemiska beteckningarna för lågtryck och pålandsvind. Detta är överkurs för mig, men jag har lärt mig att undermedvetet läsa av honom så att jag med jämna mellanrum nickar, säger "oooh" och "nähä" och annat på lämpliga ställen, medan jag tänker på vad vi skall ha till middag nästa vecka och tålmodigt inväntar den väsentliga informationen. Det vill säga vad det skall bli för väder. Det är bara det jag vill veta, hur det kommer sig att det blir jordbävningar, tornados och åska i Dalarna, det behöver jag inte kunna för min tjänst.
Idag skulle det bli snö och jag väntade stillsamt på snökaoset tills klockan var 13, men när fortfarande ingen flinga kommit kände jag att jag var tvungen att hjälpa det hela lite på traven och jag gjorde mig därför beredd att gå in på www.dmi.dk. Bereddgörandet bestod av att jag tog djupa andetag, hämtade en kopp kaffe och suckade ljudligt några gånger.
Med alla dessa förberedelser blev det lite fånigt när det visade sig att jag inte kom in. Oklart varför, men sidan kunde iallafall inte visas. Kanske snö på dmis ledningar, vad vet jag. Konsultation med turist- och näringslivspersonalen i rummet mittemot gav mig tipset www.klart.se. Den skulle ge mig väderprognoser på en för mig helt begriplig nivå, enligt utsago.
Det första jag möttes av på denna sida var John Pohlman som via sin blogg gav tipset att passa på och frosta av frysen. Detta inlägg hade renderat honom tio kommentarer, vilket kändes lite orättvist med tanke på att jag som mest fått tre kommentarer på mina blogginlägg. Och då har jag ändå skrivit minst en själv. Jag testar därför med att ha samma rubrik som han, och ser om jag får tio kommentarer på detta. Det borde jag få, tycker jag. Om livet vore rättvist borde jag få fler.
När jag hade reflektera färdigt över Pohlman gick jag vidare till the real stuff: vädret. Om man klickade på prognos kunde man få informationen att klockan 13 skulle det vara mulet (det var det) och klockan 19 skulle snöa. Ingenstans hittade jag vad som skulle hända däremellan. Det kändes som dålig service, tills jag upptäckte alternativet "timme för timme". Där dök det upp diverse information om vad som kunde drabba oss, mycket riktigt timme för timme. Risken för åska var låg, kunde jag konstatera, vilket innebar att det trots allt finns en liten risk för åska. Det där med risker, det förstår jag mig på, nämligen. Låg risk är en risk. Ingen risk är ingen risk. Klart som korvspad.
Imorgon klockan 16, kan jag berätta, försvinner risken för åska helt, ända fram till klockan 20. Då återgår det till låg risk igen. Sådant är mycket bra att veta.
Dessutom kommer vi klockan 20 ikväll ha 100 % relativ luftfuktighet. 100 % verkar alltid mycket, tycker jag, och när det är 100 % fuktigt är jag benägen att tro att man blir blöt om man går ut. Vilket visade sig vara en riktig iakttagelse för detta sammanfaller nämligen med snövädret. Klockan 20 skall det snöa som attan. Detta samband har jag kommit på själv.
Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med www.klart.se. Jag förstår allt, det finns möjlighet för mig, trots min grunda meteorologiska kunskap att dra egna avancerade slutsatser, och jag tror nu att jag nog skulle kunna bli en hyfsad väderpresentatör på SVT om den möjligheten skulle yppa sig.
Kanske skall jag verkligen bli det, när jag tänker efter. Eller så får sonen bli det och så kan jag bara stå med i teverutan och le glatt eller beklagande, beroende på vad han kommer att presentera för väder. När jag har säkerhetschefat färdigt, vill säga. Jag har lite kvar att göra. Ett snöväder, bland annat.
måndag 1 februari 2010
Har vant mig
Det är fantastiskt vad jag vänjer mig fort vid saker och ting. Jag tror att det beror på att jag fortfarande är väldigt ung och anpassningsbar. Idag körde jag t ex min Volvo till Volvodoktorn. Åkomman som kurerades för någon månad sedan, den lilla egenheten att dörrar ibland inte vill låsas, ibland inte vill låsas upp och att rutorna antingen inte vill åka ned eller, vilket är värre vid -10 grader, inte vill åka upp igen, hade återkommit. Operationen i november var säkert lyckad men patienten dog.
Den här gången hade jag emellertid förhandlat mig till en lånebil under återupplivningen, vilket var oerhört gulligt av dem. Jag skulle få en Renault Modus, en bilsort jag inte hade hört talas om, men spontant kände att jag gillade. "Modus operandi" är ett ämne jag ofta funderar kring där jag sitter på jobbet och knackar mig eftertänksamt på pannan med en kulspetspenna. På något sätt kändes det som om Renaulten och jag hörde ihop.
Det var en skojig bil, Modusen. Det kändes som om jag klev in i bilen ståendes, och att jag förblev ståendes medan jag körde. Jag vet med säkerhet att jag hade något att luta de ädla delarna mot, men där jag satt kändes det ändå som om alla andra bilförare hade sina huvuden i höjd med mina knän. Det gav en berusande känsla av makt.
När jag skulle svänga åt höger och ville blinka, slog min högerhand i luften utan att hitta någon spak. Det visade sig finnas en pytteliten spak vid varje sida om ratten, fånigt korta, ungefär i storlek med prinskorvar. Det tog flera svängar åt höger och vänster innan jag kom på tricket att vinkla in handen under ratten för att kunna blinka. Sen kunde jag det.
Vädret är som vanligt av värsta sort vilket får till följd att man får veva runt med vindrutetorkarna och spruta spolarvätska ungefär var femte meter för att kunna se det nödvändigaste, typ att bilen framför har parkerat medan jag fortfarande kör. Det tog en stund innan jag av ren slump lyckades hitta vridmomentet som gjorde att bakrutan blev avtorkad. Sen tog det en lika lång stund fem minuter senare när jag vill upprepa manövern och redan hade glömt hur jag gjorde. Men sen kunde jag det.
Efter jobbet skulle jag åka tillbaka med Modusen och hämta upp min kära Volvo igen eftersom han nu enligt uppgift var frisk och fin. Jag gick ståendes ut ur Modusen och skulle direkt därefter inträda Volvon. Det kändes som om jag lade mig raklång i sätet när jag klev in i bilen. Golvet under bilen var lite smutsigt och det var nästan så att jag oroade mig för att jag skulle bli smutsig på ryggen av att sitta så oerhört lågt.
Sen bröt jag nästan handen på blinkersspakarna som var vansinnigt långa och nästan såg fåniga ut i sin extrema längd. Och därefter kunde jag inte hitta rörelsen som krävdes för att få igång vindrutetorkarna för bakrutan. Det visade sig vara en liten fånig knapp som satt på vindrutetorkarspakens kortsida. På Modusen var det en vridning på spaken. Helt ologiskt att de gömt funktionen bakom en knapp på min bil. Jag undrar om det alltid varit så eller om de passat på och ändra det när de ändå var inne och pillade med elektroniken i min bil. Det hade de förmodligen.
Men nu när jag har kört omkring i min bil halva kvällen tycker jag det ser fånigt ut att sitta så högt upp som förarna gör i vissa bilar. Att jag sitter lika lågt som man gör i en Ferrari och att övriga bilister har sina knän där jag har mitt huvud ger mig en berusande känsla av makt.
Jag har vant mig.
Den här gången hade jag emellertid förhandlat mig till en lånebil under återupplivningen, vilket var oerhört gulligt av dem. Jag skulle få en Renault Modus, en bilsort jag inte hade hört talas om, men spontant kände att jag gillade. "Modus operandi" är ett ämne jag ofta funderar kring där jag sitter på jobbet och knackar mig eftertänksamt på pannan med en kulspetspenna. På något sätt kändes det som om Renaulten och jag hörde ihop.
Det var en skojig bil, Modusen. Det kändes som om jag klev in i bilen ståendes, och att jag förblev ståendes medan jag körde. Jag vet med säkerhet att jag hade något att luta de ädla delarna mot, men där jag satt kändes det ändå som om alla andra bilförare hade sina huvuden i höjd med mina knän. Det gav en berusande känsla av makt.
När jag skulle svänga åt höger och ville blinka, slog min högerhand i luften utan att hitta någon spak. Det visade sig finnas en pytteliten spak vid varje sida om ratten, fånigt korta, ungefär i storlek med prinskorvar. Det tog flera svängar åt höger och vänster innan jag kom på tricket att vinkla in handen under ratten för att kunna blinka. Sen kunde jag det.
Vädret är som vanligt av värsta sort vilket får till följd att man får veva runt med vindrutetorkarna och spruta spolarvätska ungefär var femte meter för att kunna se det nödvändigaste, typ att bilen framför har parkerat medan jag fortfarande kör. Det tog en stund innan jag av ren slump lyckades hitta vridmomentet som gjorde att bakrutan blev avtorkad. Sen tog det en lika lång stund fem minuter senare när jag vill upprepa manövern och redan hade glömt hur jag gjorde. Men sen kunde jag det.
Efter jobbet skulle jag åka tillbaka med Modusen och hämta upp min kära Volvo igen eftersom han nu enligt uppgift var frisk och fin. Jag gick ståendes ut ur Modusen och skulle direkt därefter inträda Volvon. Det kändes som om jag lade mig raklång i sätet när jag klev in i bilen. Golvet under bilen var lite smutsigt och det var nästan så att jag oroade mig för att jag skulle bli smutsig på ryggen av att sitta så oerhört lågt.
Sen bröt jag nästan handen på blinkersspakarna som var vansinnigt långa och nästan såg fåniga ut i sin extrema längd. Och därefter kunde jag inte hitta rörelsen som krävdes för att få igång vindrutetorkarna för bakrutan. Det visade sig vara en liten fånig knapp som satt på vindrutetorkarspakens kortsida. På Modusen var det en vridning på spaken. Helt ologiskt att de gömt funktionen bakom en knapp på min bil. Jag undrar om det alltid varit så eller om de passat på och ändra det när de ändå var inne och pillade med elektroniken i min bil. Det hade de förmodligen.
Men nu när jag har kört omkring i min bil halva kvällen tycker jag det ser fånigt ut att sitta så högt upp som förarna gör i vissa bilar. Att jag sitter lika lågt som man gör i en Ferrari och att övriga bilister har sina knän där jag har mitt huvud ger mig en berusande känsla av makt.
Jag har vant mig.
Matematiskt problem
Häromdagen satt jag och pratade kris och elände med en kollega i branschen. Vi brukar göra det när vi träffas och det känns bra för oss båda. Vi målar upp fasansfulla scenarior för varandra, läskigast vinner, vi prövar hypoteser, vi ritar upp handlingsplaner där målet är att den som först hittar PLANEN, den plan som funkar perfekt oavsett vad det är som har inträffat, får högst plats i himlen och vi försöker spåna fram följdhändelser med värsta tänkbara konsekvenser.
"Om det händer och sen händer det också, samtidigt, hur skulle du göra då, va?!"
Och så ryser vi av skräckblandad förtjusning. Sådan blir man om man jobbat länge med samma sak. Säkert umgås man på liknande sätt i andra branscher. Säkert.
Vi har iallafall stort utbyte av våra tankar och idéer och själv tycker jag att mina tankar är de mest kreativa. Ibland märks det på mig att jag är mest nöjd med mig själv och då tar min kollega till fulknep. Då börjar han prata lösningar i termer av matematik. Det tycker jag är att slå litegrann under bältet för då vet han nämligen att jag inte hänger med lika rappt som om vi hade pratat med bokstäver. Man kan nästan säga att han fuskar.
Häromdagen pratade vi om Öresundsbron och hur vi skulle lösa situationen om den plötsligt inte skulle vara farbar för en tid. Raskt portionerade vi ut viss trafik till Helsingborg för båttransport till Helsingör, säkert skulle man kunna skaka fram någon slags färja mellan Malmö och Köpenhamn inom några dagar, ytterligare avlastning där, och dessutom skulle vi nog kunna få ned de som tänkt sig Tyskland som resmål till båtarna i Trelleborg.
Problemet är att de brukar vara fullbokade. Min kollega hade emellertid lösningen på detta. Han sa:
"Det finns två färjor i Trelleborg. Rätt som det är skall en på service och under tiden tar man dit en reservfärja. När detta händer med bron, har en sådan reservfärja just kommit på plats. Färjan som skall servas finns emellertid kvar, den har ännu inte åkt in på varv. Alltså har vi hälften så många färjor."
Jag tänkte så det knakade. Två skulle bli tre minus en som inte hade blivit minus en. Är det hälften så många färjor, det? Jag höjde huvudet för att nicka instämmande, det här var matematik av den högre skolan och jag hade inte ens en gradskiva till hjälp. Säkert hade han rätt även om det någonstans i resonemanget klingade falskt. Jag började nicka.
Karlen tittade illmarigt och försmädligt på mig och sade sedan:
"Till". "Vi har hälften så många färjor som vanligt, till."
Jag slutade nicka. Gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att nu verkade det stämma bättre än vad den förra ekvationen gjorde. Jag nickade igen. Ok, "till" var det magiska ordet. Det skall jag komma ihåg.
Dessvärre kom jag inte ihåg vilken intelligent och kreativ lösning jag själv hade tänkt ut på problemet. Genom att förvilla mig med plus och minus hade han fått mig att tappa tråden.
Och det är precis så det brukar sluta. Håll med om att det påminner om fusk.
"Om det händer och sen händer det också, samtidigt, hur skulle du göra då, va?!"
Och så ryser vi av skräckblandad förtjusning. Sådan blir man om man jobbat länge med samma sak. Säkert umgås man på liknande sätt i andra branscher. Säkert.
Vi har iallafall stort utbyte av våra tankar och idéer och själv tycker jag att mina tankar är de mest kreativa. Ibland märks det på mig att jag är mest nöjd med mig själv och då tar min kollega till fulknep. Då börjar han prata lösningar i termer av matematik. Det tycker jag är att slå litegrann under bältet för då vet han nämligen att jag inte hänger med lika rappt som om vi hade pratat med bokstäver. Man kan nästan säga att han fuskar.
Häromdagen pratade vi om Öresundsbron och hur vi skulle lösa situationen om den plötsligt inte skulle vara farbar för en tid. Raskt portionerade vi ut viss trafik till Helsingborg för båttransport till Helsingör, säkert skulle man kunna skaka fram någon slags färja mellan Malmö och Köpenhamn inom några dagar, ytterligare avlastning där, och dessutom skulle vi nog kunna få ned de som tänkt sig Tyskland som resmål till båtarna i Trelleborg.
Problemet är att de brukar vara fullbokade. Min kollega hade emellertid lösningen på detta. Han sa:
"Det finns två färjor i Trelleborg. Rätt som det är skall en på service och under tiden tar man dit en reservfärja. När detta händer med bron, har en sådan reservfärja just kommit på plats. Färjan som skall servas finns emellertid kvar, den har ännu inte åkt in på varv. Alltså har vi hälften så många färjor."
Jag tänkte så det knakade. Två skulle bli tre minus en som inte hade blivit minus en. Är det hälften så många färjor, det? Jag höjde huvudet för att nicka instämmande, det här var matematik av den högre skolan och jag hade inte ens en gradskiva till hjälp. Säkert hade han rätt även om det någonstans i resonemanget klingade falskt. Jag började nicka.
Karlen tittade illmarigt och försmädligt på mig och sade sedan:
"Till". "Vi har hälften så många färjor som vanligt, till."
Jag slutade nicka. Gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att nu verkade det stämma bättre än vad den förra ekvationen gjorde. Jag nickade igen. Ok, "till" var det magiska ordet. Det skall jag komma ihåg.
Dessvärre kom jag inte ihåg vilken intelligent och kreativ lösning jag själv hade tänkt ut på problemet. Genom att förvilla mig med plus och minus hade han fått mig att tappa tråden.
Och det är precis så det brukar sluta. Håll med om att det påminner om fusk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)