måndag 31 maj 2010

Stress

Idag har jag varit stressad intill självsvängning. Hela dagen. Skillnaden mot igår, då jag intog frukost i flera timmar, är monumental.

Det började fint imorse med att det var måndag vilket är detsamma som träningsdag.

Klockan 6.45 skulle jag träna.
Klockan 7.30 skulle jag lämna in bilen på service.
Klockan 7.30 skulle jag lämna barnens femtioelva prylar hos deras far.
Klockan 7.30 skulle jag behöva gå från verkstan för att hinna till kontoret innan dagens första möte klockan 8.

Man behöver inte vara raketforskare för att inse att morgonen var ett mission impossible från början till slut. Efter ett snabbt överslag rationaliserade jag bort träningen och barnens pappa. Återstod gjorde bilinlämning och transport till jobbet före 8. En utmaning nog med tanke på att mina skor väljs efter utseende, inte efter funktion. Jag fick packa ned de högklackade stilettklackarna i en väska och ikläda mig joggingskor innan jag burnade iväg på två däck mot macken.

Under lätt språngmarsch med paraplyet i ena handen, väskan och kassen med snygga skorna i andra handen, kom jag fram till kontoret i princip samma ögonblick som mitt möte skulle börja. Ett möte som jag skulle hålla. Jag hann byta skor. Hjärtat slog lite oregelbundet.

Första mötet klarades av, det andra skulle börja klockan 9. Mellan mötena gjorde jag misstaget att läsa mailen och det som stod i dessa ledde till att jag inte hann i tid för mötet klockan 9. Jag infann mig istället kl 11.30 och hann vara med i en halvtimme, då man bröt för lunch. Jag snappade inte upp särskilt mycket under halvtimmen, men föredragshållaren var rätt snygg, det hann jag se. Hjärtat slog väldigt hastigt. Och det hade inte med föredragshållaren att göra.

Tillbaka på rummet och nya brandkårsutryckningar. Därefter nästa möte som jag skulle hålla, men först hämta fikavagnen i ena änden av kontorshuset, köra den genom hela kåken, åka upp i hissen till översta våningen, köra tillbaka vagnen genom hela kåken, duka upp, dra igång datorn, hälsa alla välkomna, hålla mötet. Hjärtat slog nu så kraftigt att jag hörde det i öronen. Ett tag lät det som om det var olika takt i vänster öra jämfört med det högra. Det oroade mig lite.

Klockan 15.30 skulle mötet vara klart. Det var det inte. Jag fick bryta, ursäkta mig, rulla iväg med fikavagnen till hissen, åka ned, rulla tillbaka samma håll och återställa vagnen till ursprungsplatsen, rusa tillbaka, uppför trapporna, stänga av datorn, byta skor till joggingskor och jogga iväg i vild panik för att lösa ut bilen på macken med handväskan och skopåsen fladdrandes efter mig i fartvinden. Detta gjordes 15.50. Klockan 16 skulle jag och dottern vara i Malmö hos läkaren. Jag hade ännu inte hämtat dottern. Hjärtat gjorde nu långa uppehåll i sin verksamhet. Slog inte på långa stunder. Det kändes skönt, faktiskt. Började göra lite ont i revbenen av allt bånkande på vänster sida av bröstkorgen.

Stoppsladdade och lät dottern hoppa in i bilen i farten, körde fortast av alla på motorvägen, konstaterade att finns det trafikljus är de röda när jag kommer, släppte av dottern som fick springa i förväg till doktorn. Sprang efter i samma tempo och sjönk ned på en stol i väntrummet med en djup suck. Nu skulle jag vila och hämta andan. Då kom dottern, redan klar. Upp igen och vidare.

Iväg med bilen till centrum där mobiltelefonen lämnades in hos mobiltelefondoktorn, varpå vi joggade vidare till Apoteket för att få ut medicinen till dottern. Lång väntan bland märkliga människor där några talade för sig själv medan någon annan pratade med hyllan där fotsvampsmedlen stod. Oroade mig för att bilen skulle få böter, hade inte lagt på några pengar på automaten. Hyperventilerade.

Tillbaka mot bilen, inga böter, hem till min bostad för att hämta barnens prylar, in med dem i bilen, vidare mot barnens pappa, lasta av alla prylar, stämma av med barnens pappa om alltings läge. Hade inget att säga. Mindes inte vem han var. Kände inte igen sonen som satt i fåtöljen i vardagsrummet. Blev osäker på vilket håll jag skulle köra åt när jag skulle hem igen. Blundade och lät bilen hitta hem till stallet själv. Det gjorde den.

Mikrade gårdagens rester, intog dem på stående fot och föll därefter baklänges i soffan. Hjärtat slår hastigt, oregelbundet och väldigt hårt. Jag sitter och ler fånigt och spelar på läppen. Dessutom har jag märkliga ryckningar i ansiktet.

Fler sådana här måndagar orkar jag inte med.

fredag 28 maj 2010

Kvart i sju i morse

Jag har en väninna som jag tränar på morgnarna före jobbet med. Kvart i sju tränar vi, okristligt nog.

Tränar hon, tränar jag, tränar inte hon, har jag ett fullt legalt skäl att hoppa över min träning. Jag behöver, enligt mitt sätt att se, inte träna om hon är förhindrad. Då blir träningen nämligen inställd utan att det är mitt fel, jag vill men jag kan inte, för träna gör man enligt mig i par, och eftersom det är så tingens ordning är, förbränner jag ändå samma antal kalorier fast jag ligger kvar i sängen. Hade jag däremot blivit hemma av pur lathet hade jag inte bränt en ynka kalori. Lika logiskt som rättvist.

Sen har jag en väninna som jag köpte träningskort tillsammans med och PLANERADE att träna före jobbet med. Detta var två månader sedan och hon planerar å sin sida fortfarande, medan jag har gått igång med väninnan ett ovan, som tränar oavsett om jag är med eller ej. Hennes kalorier bränns inte om träningen blir inställd för att jag har förhinder, märkligt nog.

Idag var en sådan dag då väninna ett och jag skulle träna, men väninna ett var tyvärr förhindrad och jag såg fram emot sovmorgon. Bara för att det kändes bra hackade jag emellertid i vanlig ordning på väninna två som fortfarande är fullt upptagen med att planera om att imorgon var det väl dags, eller hur?! Hon tog påhoppen i samma vanliga ordning med jämnmod och stoiskt lidande. Hon är van.

Imorse klockan kvart i sju spankulerade jag fridsamt omkring i bostaden i bara mässingen. Jag gav välmenande råd till dottern samtidigt som jag började planera för sonens frukost. Ja, jag vet att han snart är 15 år och borde kunna hålla sig vid liv själv, men en mamma har ansvar och särskilt för sina söner. Därför dukar jag bricka med juice och macka och går upp med densamma till hans rum, fast han vid det här laget har lärt sig att hyvla ost själv. Dottern har fått klara sig själv sedan hon började sexårs. Det är en annan sak med döttrar.

Plötsligt ringde jobbtelefonen. Det gör den understundom, och då handlar det som regel om samhällets elände eller inbrottslarm från arbetsplatsen, vilket är ungefär samma sak. När jag svarade kvittrade väninna två i luren. Hon befann sig nu utanför träningslokalen, var var jag?

Jag tappade talföret. Vad gjorde HON uppe så okristligt tidigt? Och träna? Hallå?!

Ja, hon hävdade att det hade hon sagt dagen innan att hon skulle. Jag å min sida hade varit fullt upptagen med att raljera och häckla och hade således inte noterat att hon svarat något annat än de vanliga undanflykterna.

På en tiondels sekund gjorde jag ett överslag, bestämde mig för att kasta mig i träningskläderna, kasta dräkten och blusen i träningsväskan och ge mig av. Hon skulle möjligen kunna komma in i lokalen men aldrig i livet kunna ställa in maskinerna rätt utan min milda vägledning. Jag kunde inte första gången jag försökte, alltså kan inte väninna två heller. Logiskt resonemang ännu en gång.

Sonens frukost var ett problem, men jag löste även detta på ett fiffigt sätt. Dottern fyllde år häromdagen och då bjöd vi på pajer. Delar av dessa fanns kvar och han fick således resterna av tre pajer på ett fat, uppvärmt i mikron och med tre olika dressingar ovanpå, serverat med kniv och gaffel på nattduksbordet samtidigt som jag ruskade omilt i honom och förklarade situationen. Det var två stora ögon som i tystnad följde mig på min väg ut ur rummet. Att få en varmrätt serverad till frukost tillhör inte vanligheterna, men inga protester följde så jag stannade inte kvar för att få detaljerad insikt i hans upplevelse.

På två hjul sladdade jag in framför träningslokalen, kastade mig in i utrymmet puttandes väninnan omilt framför mig, ställde henne på trappmaskinen, ställde in att hon vill ha svårt motstånd och vägde 70 kg (här protesterade hon) samt tryckte på Start. Sedan kunde jag själv i lugn och ro gå igång med min träning, väninna två var fullt upptagen med att synkronisera händer och fötter i trappmaskinen.

Och jag bestämde mig för att hädanefter lyssna något lite på folk omkring mig. Inte bara fokusera på att prata själv. Kanske. Eller, jag får se.

onsdag 26 maj 2010

Kortkonster

Igår skulle jag tillverka ett litet personligt gratulationskort som jag skulle skriva ut på färgskrivare. Dubbelsidigt skulle jag skriva ut. Jag såg framför mig hur fint det skulle bli.

På framsidan, som skulle vikas till ett litet häfte, skulle det på höger sida vara en liten bild på blommor och ett käckt skrivet "Grattis".

På baksidan skulle det på höger sida stå vad det kära barnet (dottern) skulle föräras av mig i födelsedagspresent. Nagelbyggeri, i det här fallet.

Det verkade både roligt och fint och det låter enkelt när man beskriver det, men vänta bara tills jag har förklarat, som korpral Karlsson sa. Inget är så lätt som man tror.

Jag startade datorn, drog igång Word och ritade upp två rutor varpå jag fyllde den högra med en blombild och ett "grattis". Fint så man blev tårögd. Sen försökte jag rita likadana rutor på sidan två i dokumentet och där fylla högra rutan med en berikande text om nagelbyggeri samt uppgift om den höga kostnaden för detta som jag, hennes moder, osjälviskt hade för avsikt att stå för. Även detta blev fint så att jag fick göra en paus och torka ögonen. Fåglarna kvittrade och jag hörde en violinkonsert i dur för min inre hörsel.

Sen skulle jag skriva ut. Och då dog både fåglarna och musiken.

Sidan ett gick utmärkt. Allt blev precis så fint som jag tänkt mig. Jag tittade en lång stund med beundran på min skapelse och lade sedan i samma papper i skrivaren på nytt, fast upp och ned, och beordrade utskrift av sidan två. Papperet kom ut och texten stod mycket riktigt på motsatta sidan men tråkigt nog längst ned på sidan. Blombilden var längst upp. Inte bra. Svårt att vika så att det blev snyggt. Jag skrattade till lite glatt och bestämde mig för att försöka en gång till.

Jag skrev ut sidan ett igen. Mycket bra. Och lade därefter i samma papper igen i skrivaren, fast tvärtom mot förra gången, och tryckte på "skriv ut". Nu kom texten ut på samma sida som blombilden. Och längst ned. Inte väldigt mycket bättre. Lika svårt att vika så det blev snyggt. Jag log ansträngt och gav mig på det hela igen.

Tredje gången gillt. Jag skrev ut sidan ett, jag tog ut papperet, tänkte länge och omsorgsfullt, vände och vred på arket och lade slutligen in det i skrivaren och tryckte på utskrift. Nu kom texten ovanpå blommorna. Omöjligt att vika det hela snyggt. Jag röt.

Den här gången skrev jag ut fem exemplar av sidan ett. Lade dem på olika håll i skrivaren: upp och ned, fram och tillbaka, ut och in. Alla varianter var uttömda efter fyra gånger så det femte papperet sparade jag för kommande behov. Beordrade utskrift. Tittade på tre ark som blev helt uppåt väggarna och tog sedan försiktigt, med kärlek och stolthet, upp det fjärde som blivit helt som jag hade tänkt mig.

Jag vek och det blev snyggt. Jag log.

Och jag bestämde mig för att nästa gång skall jag köpa ett färdigt kort. Finns massor av dem på Ica.

måndag 24 maj 2010

Kryddburkssystem

Jag har ett visst system för saker och ting. Även för kryddornas placering i kryddlådan i köket. På främsta raden har jag de burkar jag oftast använder. Detta är, från vänster till höger, svartpeppar, vitpeppar, salladskrydda, cayennepeppar och muskotnöt. Jag använder både piffi och curry i rik omfattning också, men dessa förvarar jag i monsterstora burkar som inte får plats i lådan utan står i ett skåp.

Det är väldigt effektivt att ha kryddorna på bestämda platser för man sparar flera millisekunder varje gång man skall laga mat, genom att man slipper att leta bland burkarna. Vill man ha muskotnöt vet man att den finns på främsta raden längst till höger. Man behöver i princip bara sträcka ut handen och ta burken. Tittandet är onödigt.

Detta system är lika vattentätt som Nasas. Vilket innebär att det finns en viss risk för systemfel. Dessa systemfel inträffar företrädesvis när någon annan hjälpt mig laga mat och inte varit noga med att sätta tillbaka burkarna på sina exakta platser.

Idag har vi ätit vitkålssallad kryddad med cayennepeppar. Lite annorlunda. Men stark mat tror jag är bra för blodcirkulationen.

söndag 23 maj 2010

Den perfekta modern

På onsdag fyller dottern år. En onsdag är en mycket dålig dag att fylla år på. Mitt i veckan, på en dag fylld av både arbete, skola och läxläsning och dessutom oerhört långt från all tillstymmelse till helg vilket ger obefintliga möjligheter till förbedelser i form av matlagning och salladsblandning.

För oss som är inblandade i den avdelningens arbetsuppgifter. Alla är inte det.

Bäst är att hon fyller år på en lördag eller söndag, tycker jag, eftersom det är jag som förväntas laga maten, duka, fixa fördrink, snacks, tårta, presentera ett välstädat hus och en fläck- och ogräsfri trädgård för att framstå som den alltigenom perfekta modern på den stora dagen då den närmaste släkten samt "rent-a-family" kommer över och firar. Det är lättare att fixa allt detta från bostaden en lördag än från kontoret en onsdag.

Men, den här gången är det onsdag som gäller och i den mån det går har jag börjat försöka förbereda åtminstone något i förväg så att jag slipper stiga upp klockan 3 och dessutom ta en semesterdag på onsdag för att få ordning på koncepterna.

Idag stod pajtillverkning, gräsmatteklippning och grova-ogräsrenset på agendan. Pajtillverkningen var relativt snabbt avklarad men gräsmatteklippning är ett lurigt uppdrag som ofta för andra uppdrag med sig. Man börjar klippa, upptäcker maskrosor som man genast måste gräva upp med roten för att man annars hinner glömma dem tills man klippt färdigt. Fram med spade och korg och börja gräva.

Man noterar därefter att gräsmattekanterna måste skäras, varpå man hämtar kniv, sopborste och samma korg som tidigare och gör det. Och när man är klar även med detta kan man inte klippa gräsmattan längre eftersom alla till huset hörande trädgårdsredskap ligger och dräller i vägen.

Idag fick jag dessutom glädjen av att möta ännu en utmaning. Något rött bladverk tittade upp i gräsmattan vid min klippning och när jag tittade närmare såg jag att sådana små produkter stack upp näsorna överallt i min trädgård. Jag bestämde mig för gräva upp en av dem för vidare studier (spaden låg redan framme) och upptäckte då att de röda skotten satt fastspikade på rötter som lampor på en gigantisk ljusslinga. När jag började dra i ena änden av slingan, rörde sig marken i andra änden av trädgården. Vi snackar rotsystem som får Loch Nessmonstrets tentakler att likna flugben.

Genom att dra upp rötter och samtidigt jordfräsa hela gräsmattan kunde jag med bestämdhet avgöra att källan verkade vara björnbärssnåret placerat en hektar från gräsmattan.

Detta var högst otippat. Någonstans måste björnbären i trädgården missförstått vår relation. Vi har inte ett förhållande och jag älskar dem inte. Att de fick flytta in var tänkt som en tillfällig lösning på en begränsad plats. Inte att de två år senare skulle få sträcka ut sig över hela gräsmattan och villevipsa med rötterna så att gräsklipparen kör fast varannan meter.

Jag har nu grävt upp så många rötter jag kunnat, jag har för avsikt att döda resten av björnbären med Round-up och kan nu konstatera att myten om den perfekta modern är död. Det ser ut som om mullvadar har grävt upp hela tomten.

fredag 21 maj 2010

Fjärrstyrd elektronik

Jag öppnar bilen med en fjärrstyrd nyckel, jag öppnar dörrarna på jobbet med en usb-nyckel som det räcker att jag viftar i luften med, och jag larmar på och av bostaden med en knappsats kopplad till en centralenhet som pratar med mig och kanske inte precis önskar mig välkommen hem men åtminstone konstaterar att jag tydligen är hemma och har larmat av på rätt sätt. När jag sticker på morgonen säger centralenheten "vänligen lämna nu", precis som om jag inte är kompetent att ta ett sådant beslut själv.

Däremellan använder jag mobiltelefonen till ungefär allt utom att prata i; jag skickar mail, surfar på nätet och twittrar, jag släpar omkring på bärbara datorer med trådlösa nätkort både hemma och på jobbet och med all denna avancerade teknik är det inte konstigt att man i vissa sammanhang får en övertro på sin förmåga.

Igår satt jag en lång stund och försökte byta kanal på teven med den trådlösa bostadstelefonen. Det borde man kunna göra, tycker jag, men jag verkar ha en gammal modell för när jag försökt en lång stund kände jag mig föranledd att gå till botten med mysteriet och upptäckte då hur mycket lättare det var att byta kanal med fjärrkontrollen till teven. De är till förvillelse lika.

Och i förrgår var jag med en väninna på Ica och gav prov på att kvinnor kan utföra inköp mycket snabbt om det är nödvändigt. Vi hann både rafsa ihop mat till 12 hungriga kollegor, köpa två burkar med hårspray, en påse med Polly och uppdatera oss på Kalle Ankas senaste pocketutgåvor på mindre än 10 minuter. Jag packade därefter ned varorna i kassar, väninnan betalade och raskt gav vi oss iväg i vild galopp mot utgången och min bil som stod parkerad utanför.

Den höga hastighet, som vi närmade oss de automatiskt öppnade dörrarna med, var dörrarna på Ica inte vana vid en vanlig onsdagsförmiddag. De öppnades således inte i den takt vi tänkt oss och både jag och väninnan insåg simultant att antingen skulle det bli två näpna näsavtryck på glasdörrarna eller så skulle vi behöva allvarligt överväga att sakta farten.

Rent instinktivt ansåg jag att det borde finnas ett tredje alternativ varpå jag tog fram bilnyckeln, riktade den mot dörren och tryckte på öppna-hänglås-knappen.

Det hjälpte faktiskt, dörrarna öppnades, och vi kunde med oförminskad hastighet storma mot bilen och burna iväg i lunchrusningen.

Fast jag är inte helt säker på att det har med min bilnyckel att göra.

onsdag 19 maj 2010

Quick and dirty

Det händer ibland att händerna sätter igång med aktiviteter utan att först ha kollat uppåt genom att konsultera hjärnan om huruvida aktiviteterna är lämpliga att ägna sig åt eller om det finns andra sätt som är bättre. Rätt ofta händer det, för jag är lite otåligt lagd och har inte alltid tid att först göra konsekvensanalyser av de handlingar jag har på gång och just i det ögonblicket finner förnuftiga.

Idag blev jag i samband med väninnans hårsprejsinköp påmind om en liten sådan där händelse ur det förflutna där jag som helhet betraktad hade haft fördel av att händerna hade diskuterat eventuella handlingsalternativ med huvudet innan de själva gick igång med att ge order.

Vid det aktuella tillfället hade jag fixat håret så gott det nu gick när man har en meter riskbuske som växer ut från skalpen. Jag var förhållandevis nöjd och skulle bara konservera härligheten med sprej innan jag gick ut i världen och imponerade mänskligheten med att ha ett hår som stelt som en hjälm flyttade sig åt vänster om huvudet vred sig åt höger och tvärtom.

Handen grabbade tag i sprejburken, armen lyftes upp, fingret tryckte på avtryckaren. Inget sprej. Jag försökte flera gånger, så många gånger att jag fick ont i pekfingret. Nada.

Frågan var vad detta kunde bero på? Stopp i hålet eller fel på pumpfunktionen? För lite ozonnedbrytande gas i burken?

Detta ville handen veta omgående. Armen beordrades därför ned, sprejburken riktades om så att det lilla hålet, ur vilket sprejet skulle komma, tittade mig rätt i synen, och pekfingret uppmanades att trycka. Nu skulle vi se om det var hålet det var fel på.

Det var det inte.

Det kom väldigt mycket hårsprej den här gången. Rätt i ögonen på mig eftersom jag ju tittade djupt in i burkens inre. Precis i samma ögonblick som ögonen sprejades stela kom jag på att jag ju kunde riktat sprejhålet lite åt sidan istället för rakt i nyllet på mig. Detta fick jag tillfälle att fundera länge på, för såvitt jag minns kunde jag inte gå ut och möta mänskligheten på en bra stund efter denna erfarenhet. Ögonen rann på det mest otilldragande vis.

En väninna till mig som vid ett tillfälle av stor hunger inte kunde dela frysta hamburgare, tog denna hög med ihopfrysta köttfärsklumpar i sin vänstra hand och tryckte med full kraft kökskniven mellan två av burgarna med den högra. Tro det eller ej, men kniven gick igenom och satt strax stadigt förankrad i hennes handflata med skaftet vibrerande i luften.

Även hon kom på att detta var fel sätt att dela biffar på ungefär i samma ögonblick som handen nästan delades.

En hemsk historia men fin för mig eftersom den visar att jag inte är ensam om att ha jättesnabba tillika otåliga händer och en mer eftertänksam hjärna. Sånt kan kännas trösterikt.


Jag har placerat min blogg i Vellingebloggkartan.se!

tisdag 18 maj 2010

Ett gott samvete är den bästa...

Jag har alltid haft väldigt god sömn. Är jag vaken, är jag för det mesta vaken. Skall jag sova, sover jag. Mycket enkelt.

För personer som jag under årens lopp delat sovrum med, har detta stundtals varit mycket irriterande. I synnerhet vid de tillfällen då vi efter sänggåendet haft en stimulerande diskussion i höjt tonläge vilken avslutats med elaka blickar varpå båda lagt sig ned med ryggarna mot varandra och jag omgående fallit i sömn. Sådant kan provocera. I synnerhet om den andre i sovrummet ligger vaken och vrider sig timme efter timme.

Själv hävdar jag att ett gott samvete är den bästa huvudkudden. Någon svarade vid något tillfälle emot och påstod att en total avsaknad av samvete också kan innebära god sömn. Jag förstod aldrig vad det hade med mig att göra.

Denna förträffliga förmåga att kunna fokusera på en sak i taget om nödvändigt har emellertid både skänkt mig lindring och släpat mig i fördärvet.

Jag har t ex vid något tillfälle kunna ta en liten lur under rådande föredrag på en konferens dag två, där dag ett pågått alldeles för länge. Det hände att dag ett pågick tills föredragen på konferensen dag två inleddes. Då blir man lätt trött, även om man som jag var ung när det hände sig. Genom att ta på mig glasögon och luta mig lite bakåt har jag emellertid kunnat få nödvändig återhämtning. Har man dessutom lätt tonade glasögon är det svårt för föredragshållaren att avgöra att kvinnan på elfte bänk inte har ögonen helt öppna. Så länge man inte snarkar går det för det mesta hem. Det är emellertid på sin plats att varna för taktiken om man sitter på rad ett och två. Där är det direkt olämpligt att sova.

Andra tillfällen där förmågan varit en fördel var när jag födde barn. Inte många kvinnor lyckas både avstå från alla former av bedövning och samtidigt somna mellan värkarna. Jag kunde. Det var nästan så att barnmorskan och fadern fick väcka mig för att få lite sällskap i sitt födsloarbete.

Detta var ett exempel på fördel med god förmåga till avslappning. Det finns som på alla mynt även en baksida.

I mitt fall är det att jag somnar lika bra på allmänna kommunikationer, t ex bussar. Detta är förödande, för jag vaknar inte nödvändigtvis när det är dags för mig att stiga av. Det har hänt att jag har vaknat tämligen långt ifrån min hållplats. Så långt att det inte gick att gå hem och pengarna i plånboken inte räckte för att ta mig dit bussledes. Vid dessa tillfällen har jag förbannat min utomordentliga begåvning inom avkopplingsområdet.

Det är också väldigt olämpligt att somna när man själv har gäster. Även detta har hänt.

Men nu är klockan över 21 och eftersom jag slarvade med sömnen förra natten i den bemärkelsen att jag sov så mycket jag kunde den tiden jag hade till förfogande men dessvärre hade för få timmar till förfogande, skall jag snart börja runda av. Och jag står numera alltid upp framför badrumsspegeln och borstar tänderna. Jag sätter mig inte ned, särskilt inte på toastolen. Man får så himla ont i huvudet av att ha lutat det mot kaklet några timmar...

söndag 16 maj 2010

Förstår inte alltets storhet

När jag tittade ut i morse bedömde jag att det inte regnade. Detta kändes som en så stor sensation att jag övervägde att väcka barnen och berätta. Jag sansade mig dock, får de inte sova minst till lunch blir den fortsatta dagen inte bra. Vet jag.

Jag nöjde mig därför med att kvittra förtjust och kastade sedan på mig löparkläderna. Här skulle joggas. Eftersom dottern inte orkade masa sig ut med sin gamla mamma (vilket egentligen är detsamma som att hon gärna joggar men inte med mig eftersom det tar för lång tid och går för långsamt och därför brukar jogga en stund efter att jag har kommit hem) övervägde jag att ta med mig iPoden.

En säkerhetschef är inte förtjust i joggande människor med störningsmusik i öronen. T o m barn på Vintergatans förskola kan räkna ut att risken för att man inte hör bilar och annat som kommer stormandes när man vill byta sida av gatan och därmed blir påkörd, är överhängande.

Nu är det emellertid söndag och säkerhetschefen är ledig. Då går det bra att springa med en iPod i öronen och i princip med en halsduk för ögonen också, om jag skulle finna det praktiskt. I princip, alltså.

Problemet är bara att mina öron inte är gjorda för hörlurar. Inte i form av såna där småploppar, iallafall. De stannar inte kvar.

Jag stoppar in dem, känner hur de kasar, tappar dem.

Jag stoppar in dem med milt våld, står still, händer inget, går några försiktiga steg, de kasar, jag tappar dem.

Då tar jag i med allt våld jag har tillstädes, formligen pressar in hörplopparna bland hammaren, städet och stigbygeln i öronen, står still, inget händer, går, inget händer, börjar försiktigt springa, plopparna ploppar ut.

Under den första kilometern upprepades detta sista från brutalt våld till plopp cirka 6 gånger. Och det var inte helt dumt, för jag hann aldrig fundera på om jag var trött eller inte, jag hade full sysselsättning med att fokusera på öronen. Efter sjätte utploppet gav jag upp och stängde av iPoden samt började se mig omkring.

Jag kunde då konstatera att det regnade. Jag hade tagit på mig glasögon för att bättre kunna se bilar och andra farkoster när nu öronen, enligt planen, skulle vara upptagna med annat. Detta hade jag kunnat strunta i. Jag hade hittills sprungit på ren instinkt och känsla, sikten var nämligen obefintlig.

På insidan av glasögonen var det imma av mina upprörda andetag när inte plopparna ville stanna i öronen.

På utsidan var det vattendroppar stora som kackelackor av regnet som strilade ned. Inte heller detta hade jag märkt.

Nu hade jag emellertid flera kilometer på mig att fundera på livets orättvisor samt tänka ömkande tankar om mig själv, blöt inpå underkläderna som jag var. Bland annat bestämde jag mig för att använda sonens Skype-hörlurar nästa gång jag skall ut och jogga. De är typ 500 gånger större än mina ploppar och har säkert vett att stanna där de skall vara. Ja, det kan hända att det ser fånigt ut men det kan inte hjälpas.

När jag kom hem och hade duschat tittade jag ut. Då sken solen.

Det är inte alltid jag förstår tingens ordning och alltets storhet fullt ut.

lördag 15 maj 2010

Ingen av oss kvittrade

Idag hade jag planerat att 1) vakna, 2) stiga upp, 3) kvittra förtjust över den nya vårdagen, 4) kasta mig ut i löparspåret som skulle vara minst 6 km långt, 5) duscha och 6) sedan med gott samvete kunna ligga i solstolen resten av dagen med en bok och min iPod.

Har det blivit så? Nej, det har det inte.

Allt stämde fram till och med punkten 2, sedan ballade hela konceptet ur.

Det första jag såg när jag drog upp rullgardinen i sovrummet var ett gäng koltrastar som trängt ihop sig på fönsterblecket med ryggarna mot rutan. De tittade håglöst över axeln när de hörde ljudet av rullgardinen, men rörde i övrigt inte en fjäder. Delvis, förmodligen, för att de inte kunde, de satt verkligen tätt inpå varandra.

Koltrastarna går som barn i huset, de bodde här före oss andra och har nådigt låtit oss bygga bo inomhus medan de själva bygger bo utomhus på alla tänkbara och för oss olämpliga platser. Anledningen till att de satt och kurade på fönsterblecket och inte i sina egna, halvbyggda boställen såg jag när jag höjde blicken. Det regnade. Nej, det inte bara regnade, det formligen HÄLLDE ned vatten från ovan.

Ingen av oss hade lust att kvittra.

Fåglarna hade redan duschat och jag fick gå rakt på punkten 5 utan att ha sprungit först. Något liggande i solstol lär det inte heller bli tal om.

Istället har jag bakat frukostbullar och tänt doftljus med vaniljdoft. När dottern kom ned sa hon att det luktade jul. Och jag är benägen att hålla med. Vädret är ungefär detsamma som det brukar vara en skånsk vinter.

torsdag 13 maj 2010

Rustar för slag

Att myggor gillar mig högt och rent, det vet jag sedan de tidigare somrar jag fördrivit med att klia i snitt 50 myggbett per ben från maj till september. Och kliar gör det så att jag stundtals känner att jag vill förlora förståndet för att ha ett legalt skäl att kunna skrika och bära mig åt när det inte hjälper att riva hål på puckelpistarna jag har där benen befinner sig resten av året.

Det finns huskurer såsom ättika, citron, filmjölk och diverse tedekokter man kan hälla på betten för att stilla klådan. Hjälper inte.

Det finns svindyra produkter på apoteket man kan köpa för att stilla klådan. Hjälper inte.

Istället har jag lärt mig förebygga. Jag klär mig som en brigadgeneral redo för strid, använder myggstift i samma omfattning som Maria Montazami använder läppstift, sprejar med myggsprej, har en myggspiral i fickan och tänder gärna rökelse runt min stol när jag sitter ute så att jag ser ut som om jag är offerlammet i någon ockult ritual.

Denna kunskap har jag nytta av nu när jag fått en ny fiende. Fästingen. Har aldrig någonsin tidigare fått en fästing på kroppen under det att jag befinner mig på min bostadsort. I år har jag redan fått operera ut två, båda med röda, kliande bulor som restprodukt på mina ben. Inte snyggt. Kliar dessutom.

Hatar när det kliar.

Men vill de ha krig, skall de få krig. Sålunda klädde jag mig inför dagens gräsklippning som om jag var soldat i ryska vinterkriget. Tajta löparbrallor instoppade i strumporna, långärmat och brandmannahandskar med långa skaft. Hade jag haft en hjälm med ett galler för ansiktet och pratat genom en konservburk så hade skillnaden mellan mig och Darth Vader varit hårfin. Det var svettigt och inte helt optimalt men jag kände mig trygg från fästingangrepp och det var huvudsaken.

När jag kom in efter väl förrättat värv gick jag igenom kroppen. En fästing på armen.

Hur i hela helsicket den kommit in dit begriper jag inte, men nu har han skådat döden i vitögat och jag planerar för nästa slag. Då tror jag att jag kör på klädsel à la besök på Tjernobyl, 4 timmar efter olyckan. Kommer det in en fästing under de förutsättningarna är han nästan värd det. High-five för honom.

Sen dör han. För han tillhör fortfarande fienden.

onsdag 12 maj 2010

Pling-plång

Min bil har länge levt sitt eget liv, helt fristående från mitt, och jag höjer blicken mot skyn i tacksamhet varje gång vi har åkt iväg och kommit tillbaka och jag varken blivit inlåst eller utelåst under färden.

Nu har cykeln börjat leva på samma sätt. Eller åtminstone ringklockan.

Cykeln är ålderstigen, mamma köpte den till sig själv för sisådär 40 år sedan och nu använder jag den. Den var röd på mammas tid, nu är den mer orange, och ringklockan har inte fungerat på de senaste 30 åren. Försöker man plinga lite med den, händer det för det mesta ingenting. Ibland, helt undantagsvis, rosslar den. Det kan inte liknas vid ett pling men folk flyttar sig förskräckt ändå, i tron att de har ett troll tätt i hasorna, och jag har därför inte fäst mig så mycket vid åldersdefekten. Jag har för övrigt tämligen goda reaktioner och kan skickligt väja undan alla yra fotgängare så jag tycker inte att jag direkt behöver någon ringklocka.

Detta har ringklockan förmodligen noterat och börjat störa sig lite på. För helt nyligen har den börjat plinga igen. En klar och hög ton, ren dessutom. Ettstruket C, tror jag det är. Mycket distinkt och bra och folk flyttar sig även när detta ljud frambringas.

Dock är jag inte helt nöjd, det är man ju aldrig. Det är nämligen så att den inte väljer att plinga högt och ljudligt när jag vill. Rattar jag på den lilla spaken är ringklockan självfallet tyst som vanligt. Råkar jag däremot köra på ett i cykelns smak något för stort gruskorn, plingar den i högan sky. Med påföljd att folk som råkar befinna sig i närheten tror att jag inte har alla hästarna hemma som cyklar med fri lejd och glatt ringer på ringklockan ändå. Jag verkar lite knepig, helt enkelt.

Och det blir ofta lite pinsamt. I synnerhet när det händer sig som igår, att klockeländet börjar plingplånga så högt den kan, flera gånger i följd, precis när jag cyklar förbi en välfylld busskur vars innehåll (kommuninvånare i alla åldrar) tittade intresserat och undrade var det var för fel på mig. Det är inte att betrakta som helt socialt accepterat att cykla och ringa på klockan när man är över 5 år.

Jag cyklade vidare med bortvänt ansikte.

Så i helgen skall jag försöka skruva isär den och se hur en sådan produkt ser ut inuti. Kanske kan man göra något med hjälp av sandpapper eller olja så att klockan ringer när jag vill och håller tyst däremellan. Går det inte så sätter jag nog inte på ringklockan igen. Då får jag ropa om folk går i vägen. Eller så får jag ha med mig en tesked och slå med på styrstången när jag behöver komma fram.

Fast då skäms nog barnen.

måndag 10 maj 2010

Hoppande grodor

Vissa dagar säger man fel hela tiden. Det liksom bara hoppar grodor ur munnen på en och själv kan man bara stå bredvid och skämmas. Idag har varit en sådan dag.

Imorse började jag dagen med att träna ihop med Rödluvan och eftersom jag avslutade gårdagen sent hos häckklipparligan med blomuppgrävning, Martini, middag och rödvin var jag aningen sliten. 15 minuter i trappmaskinen och 15 minuter på löparbandet fick räcka. Då hade jag blodsmak i munnen, lock för öronen och var svettig i paritet med att bada med kläderna på. Rödluvan har emellertid andra vanor för sina söndagskvällar och pressade därför oberört vidare när jag vacklade ut mot duscharna.

Eftersom jag fick ett försprång i duschrummet blev jag inte helt överraskande färdig först. Och då vi befinner oss i omedelbar närhet av arbetsplatsen funderade jag på om jag skulle vänta in henne eller gå i förväg. Sålunda ställde jag den helt motiverade frågan:

- Har du långt kvar?
- Ja, det hoppas jag verkligen, blev svaret.

Jag menade på toaletten förstås, men när jag hörde svaret förstod jag att hon tolkat min fråga som om jag undrade hur länge hon tänkte trampa på i jordelivet.

Detta fann jag i mitt utmattade tillstånd som omåttligt roligt och jag skrattade till sådan grad och i sådan tidsutsträckning att vi inte kunde tjuvlyssna till gymnasieelevernas uppsummering av den gångna helgen. Det brukar vi annars roa oss med, och som säkerhetschef i kommunen är det av viss vikt att få höra hur de upplevt tillvaron. Jag hoppas jag inte missade några avgörande tips.

Lite senare pratade jag i telefon med en annan kollega och samtalet rörde sig då kring diverse kommunala policies och riktlinjer i allmänhet och en specifik sådan i synnerhet. Denna skulle tas på stort allvar, vilket jag också påpekade för kollegan. För att poängtera allvaret ytterligare sade jag med bestämd röst att "den ruckar man minsann inte på".

Fast jag sa inte "ruckar". Jag sa det nästan. Det enda var att jag bytte ut "c-et" mot en annan bokstav. Ett "n" för er med dålig fantasi.

Ja, jag sa fel. Det kan man göra.

lördag 8 maj 2010

Allergisk mot after work

Igår svischade jag direkt från jobbet till after-work, den allra skojigaste kombinationen av ord som innehåller "arbete". I trängsel och sorl, störande bakgrundsmusik och med glas och tallrikar med mat ständigt på väg att välta eller glida över bordet, satt vi och uppdaterade oss om kärlek respektive brist på kärlek, jobb, barn och på vilka sätt vi hade gjort av med pengar sedan sist.

Sedan, någonstans vid stor stark nummer två, övergick vi till walking down the memory lane. Har man känt varandra länge, har man jobbat ihop och har man jobbat ihop med andra, icke närvarande, men med lika stora personligheter som oss närvarande, finns det oceaner att ösa ur.

Vi påminde varandra om grodor vi sagt och grodor vi gjort och skrattade rått och elakt åt dessa. Med värme i ögonvrårna. För sånt kan man göra när man är vänner från hjärtat.

Jag höll mig till ölen Staropramen. Tjeckiskt öl, mycket lättdrucket. Glad i hågen anlände jag boningen i natten, skickade ett sms för att bekräfta att jag var home safe och hade överlevt, samt somnade på stället. Jag hade blivit en utmärkt soldat, tror jag. Behöver absolut inte de optimala förutsättningarna för att falla i sömn. En någonsånär slät vägg duger fint.

Jag hann lägga mig i sängen innan jag somnade, tro inget annat, och vaknade pigg som en lärkvinge vid 6-tiden på morgonen. Och fick då en chock.

Hela ansiktet är uppsvullet och illrött, ögonen syns knappt och det lilla av ögonen som skymtar, läcker. Ögonen svider och rinner, till följd av det rinner även näsan, jag har en alldeles utmärkt gångtunnel dem emellan, och jag ser ut som en skådis ur filmen "Return of the living dead".

För att skona känsliga tittare har jag bara tagit en bild på en liten del av eländet. Det som syns på bilden är utrymmet under mitt högra öga. Ett av de två som jag numera inte längre ser med och inte ens kan ha som prydnad.

Jag känner emellertid igen företeelsen. Sonen brukar se ut så när han tillbringat för mycket tid i dammig och kvalsterförsedd miljö. Jag tror det kallas allergi.

Detta har jag dock aldrig haft och jag känner spontant att jag nog inte vill ha det fler gånger heller. Men var KOMMER det ifrån? Vad är jag allergisk mot? Jag åt starka korvar, sallad, friterade potatishalvor och kyckling. Rejäl afterwork-mat och inget som jag brukar reagera mot.
För... Jag kan väl inte ha blivit allergisk mot after work? Eller öl? Det kan man väl inte bli? Väl? Please...?

torsdag 6 maj 2010

Den bästa njutningen

Vi för ibland djupa diskussioner på jobbet om det viktiga sakerna i livet. Idag fördjupade vi oss i ämnet "njutningar i livet" i allmänhet, med fokus på den bästa njutningen i synnerhet. Vilken är det, var dagens fråga.

Detta vände vi och vred på en god stund. Mycket i livet är inte dumt alls. Berg- och dalbanor killar skojigt i magen. Kexchoklad livet upp en god stund. Särskilt om det är en av de större storlekarna på kexchokladen. Att dricka en kopp kaffe det första man gör när man kommer till jobbet kan få en att hamna i himlen för ett ögonblick. Och att få gå och lägga sig och sova tills man vaknar av sig själv efter flera vaknätter med skrikande småbarn/uterännande tonåringar kan göra en religiös.

Men vann någon av dessa titeln om den bästa njutningen? Nej, det gjorde de inte.

Den mest optimala njutningen är fysisk. Det illustreras av en känsla som inleds av en stillsam tanke i bakhuvudet. Efter ett tag formas tanken till ett behov och efter ytterligare ett tag kretsar tankarna kring behovet som myror kring en extra smaskig sockerbit de har hittat på köksgolvet. De liksom klibbar fast.

Så småningom har man svårt att tänka på något annat, och blir ofokuserad, disträ samt visar på stora svårigheter att sitta still. I sista fasen är behovet ett enda våldsamt rytande efter tillfredsställelse. Man vill så det värker och man vet inte vart man skall ta vägen för det enda man kan tänka på är att hitta ett föremål som kan skänka lättnad, njutning och tillfredsställelse.

När man väl gjort det, ler man gärna fånigt, rullar med ögonen, suckar förtjust, säger att man aldrig varit så lycklig, älskar hela världen och uttrycker känslor i stil med att "Gud, så skönt".

Vad har man gjort, tror ni?

...

...

Kissat, förstås. Finns det något skönare än att kissa när blåsan är riktigt full?

Nej, just det. Vid vår ålder är det den främsta njutningen.

Och efteråt kan man med gott samvete sitta kvar och ta en kexchoklad.

måndag 3 maj 2010

Förbättringsförslag

Jag tycker det mesta som Gud har skapat verkar ganska så genomtänkt och bra. Det är kretslopp och näringskedjor och hackordning för hela slanten, både i djurriket och arbetslivet, och i det stora hela är jag nöjd med både systemet och min plats i kedjan. Visst, jag är lite tveksam till vitsen med fästingar och talibaner, men säkert har de båda ett dunkelt uppdrag för det godas skull som ännu ligger i det fördolda för mig.

Däremot har jag lite synpunkter på gravitationskraften. Jag förstår tanken med att vi inte svävar omkring okontrollerat hursomhelst, det har sina fördelar att mänskligheten har markkontakt, i dubbel bemärkelse, vissa borde till och med öka sin kontakt med landbacken, men det finns ju gränser för hur känslig den där gravitationskraften måste vara.

Man behöver bara tappa greppet det minsta lilla så far glaset, pappershögen eller jag själv i backen. Detta fenomen drabbar mig hela tiden och jag blir lika irriterad varje gång. När jag kommer hem på kvällen låser jag bilen eller cykeln varpå jag går med handväska och annan väska till brevlådan för att hämta dagens post. Försedd även med posten i händerna går jag tillbaka till husdörren för att låsa upp. Nycklarna är då underst i händerna och i tio fall av tio tappar jag något i mina ansträngningar att gräva fram husnyckeln. I nio fall av tio tappar jag posten och nycklarna. I åtta fall av tio tappar jag allt.

Helt i onödan.

En liten sekunds fördröjning från det att man tappar greppet tills prylen verkligen börjar sin bana mot marken hade räckt. Den kunde sväva på stället en liten stund bara, så hade vi sparat både miljön och energi. Inte ett glas hade gått sönder i generationer med denna metod.

Detta har jag tänkt mycket på och jag känner att min slutsats är vattentät. Lite fördröjning och livet hade blivit bättre. Jag är lite osäker på hur jag skall få fram förändringsförslaget uppåt i organisationen, bara. Men medan jag väntar på att en lämplig kommunikationskanal skall uppenbara sig, skall jag vidareutveckla min idé om hur man kan undvika att saker och ting, som råkar komma för nära varandra, hakar i varandra, med söndertrasning eller bara tidsspillan medan man trasslar ur pinalerna igen, som följd. Och sen skall jag ta itu med det fullkomligt onödiga med att man skall behöva se äldre ut bara för att man blir äldre. Det är nästan det fånigaste av allt.

söndag 2 maj 2010

Fästingtänder

Idag har jag jobbat i trädgården iklädd tajta löparbrallor, extra byxor utanpå dessa, gympaskor och fleecetröja. Varmt och skönt har det varit. Och heltäckt.

Jag undrar därför nyfiket hur i hela hoppsan en fästing lyckades hitta en ingång i detta alternativa kyskhetsfodral och bita sig fast på mitt underben. Det lyckades den med, iallafall. Och raskt började det klia. Jag kliade en stund och kände mig sedan föranledd att studera kliplatsen för att se vad som kliade. Innan jag tittade satsade jag hundra spänn på ett myggbett. Myggor gillar mig.

Fästingar gillar mig uppenbarligen också för den satt så fint på vadens utsida och sprallade med benen, förmodligen irriterad över att ha blivit kliad på i sådan omfattning.

Jag hämtade en pincett, tog ett stadigt tag och drog. Ut kom en klase ben. Kvar var ett ben och en uppsättning utmärkta tänder. Det utgår jag ifrån åtminstone, ett ben sitter liksom inte kvar i ingenting, det måste finnas något mer där under huden som jag inte kan se.

Därefter hämtade jag en nål. Fästingtänderna med det tillhörande benet skulle grävas ut. Jag grävde. Blodet flöt. Fästingbenet gick att vika åt alla håll. Dock satt det som berget. Att blodet strömmade gjorde inte utgångsläget enklare, det är svårt att se vinkande insektsben under sådana förutsättningar.

Efter att ha varit inne vid skenbenet och vänt med nålen utan att ha fått ut fästingtänderna och -benet, gav jag upp. Jag får lära mig att leva med att ha en uppsättning gaddar i min vad. För nu när jag har amputerat alla benen kan den ju knappast gå därifrån för egen maskin.

Det slår mig nu att jag inte har vaccinerat mig mot Borrelia. Tråkigt.

lördag 1 maj 2010

Platt-teve

Som sannolikt sista hushåll i den här kommunen kommer även mitt vardagsrum (med de fina sofforna) att kompletteras med en platt-teve. Ett 50 tum stort åbäke skall flytta in och diverse mätningar har varit nödvändiga för att avgöra om jätteplattan överhuvudtaget får plats under snedtaket. Siffror är nu inte helt min grej, hade jag kunnat skriva mig fram till om utrymmet skulle räcka hade jag varit betydligt mer säker, men jag har konsulterat barnen, som ju studerar matematik i skolan och således bör vara förhållandevis uppdaterade, och samstämt har vi kommit fram till att det kommer att gå. På något sätt.

Vad jag har köpt har jag ingen aning om. Min chef, manlig sådan, mycket tekniskt insatt, hade femtioelva frågor om HD och MPEG4-standard och upplösning och vad det nu var allt, och jag kunde bara svara med stadig och säker röst på de frågor som handlade om sånt som jag hade läst mig till och förstått. På fråga A svarade jag "Samsung, 50 tum". På fråga B och C svarade jag "vet inte". Han suckade uppgivet, tittade uppåt himlen och hoppades att det var något med HD jag hade köpt, för det var viktigt, i synnerhet i samband med Blue-Ray, vem nu det är.

Teven var stor och jag beställde skjuts hem. För teven, själv kunde jag ta mig till bostaden för egen maskin. Teven skulle levereras med något åkeri och jag skulle kunna titta på nätet med hjälp av ett ordernummer och se var min teve befann sig på färden. Samma kväll lastades den om i Borås. Vet inte var den började sin resa, men fort och bra gick det, tyckte jag. Dagen därpå anlände den Malmö. Kl 11.24 den 29 april, närmare bestämt. Det kändes också bra. Gick det så snabbt för 30 mil borde den återstående milen klaras av redan före klockan 13.

Inget hände.

Dagen därpå tittade jag på nätet igen. Fortfarande hade teven bara anlänt Malmö och jag kände mig föranledd att ringa och fråga hur länge den tänkte stanna där. Det tänkte den göra över helgen, sa åkeriet när jag ringde. För deras bilar var fulla redan. På måndag däremot, skulle den komma tutandes.

Jag blev besviken. Jag hade sett fram emot att få läsa lite manualer och trycka lite på knappar och programmera in kanaler och annat under helgen och nu försvann hela det nöjet. Damen på åkeriet erbjöd mig att komma och hämta teven själv, men stor osäkerhet rådde om den verkligen skulle få plats med pall och allt i min Volvo. Jag var svårt frestad, men visdomen segrade. Det skulle inte gå.

Så jag får väl leka med något annat i helgen. Gräsmattan, t ex. Jag avskyr gräsmattefix men någon måste och jag har tittat mig omkring en lång stund, ingen har anmält sig frivillig. Har således varit ute i gryningen och rivit upp en av gräsmattorna, krattat ihop mossan och fyllt trädgårdstunnan. Det var jobbigt, men resultatet blev bra. Inte något grönt kvar, i stort sett. Har nu en brun jordmatta. Går vackert ihop med det bruna planket. Enhetligt och fint.

Om jag pallar skall jag ta den andra gräsmattan senare idag. Eller imorgon. Den är större. Och det blir aldrig roligare andra gången. Inte när det gäller gräsmattefix ifallafall.