onsdag 30 juni 2010

Badrumsbilder

För någon vecka sedan övade jag och väninnan A oss på att ta huvud-mot-huvudbilder där vi såg så unga och sexiga ut som möjligt. Sånt kan tyckas vara enkelt, men ack ljuva oskuld, som inbillar sig det. Vår generation är vana vid att titta i ett litet hål i kameran för att kunna sikta på rätt huvud i linsen. Det blir väldigt svårt att titta i ett litet hål i kameran om man skall ta foto på sig själv. Det räknade vi ut snabbt.

Vi satt bredvid varandra på en restaurang så momentet att köra ihop huvudena var ganska enkelt och dessutom hade vi inget bättre för oss, vilket gav oss tid för trial and error ett antal hundra gånger. De som satt mitt emot hade vi pratat färdig med.

Det blev många bilder och ett och annat blev riktigt bra. Möjligen att A kunde haft lite längre armar, det blev en del obehagliga närbilder där man såg både rynkor, porer och enstaka mustaschanlag. Hu.

Nåväl, övning ger färdighet och vi tyckte båda att vi klarade det bra med tanke på att vi aldrig övat tidigare. Detta var moment 1. Moment 2 i utvecklingstrappan är att ta bilder på toaletten. Vi har båda förstått efter rika studier av Facebook och Bilddagboken att kakelbakgrunden är viktig.

Sen kommer moment 3. Detta moment är lite svårare och går ut på att bilder skall tas via spegeln i badrummet. Det är en egen och mycket uppskattad konstform. Här finns många möjligheter att göra misstag. Att titta åt fel håll är bara ett av dem.

Och slutligen, la grande finale, är att pluta med munnen samtidigt som bilden skall tas. Resultatet skall få betraktaren att tänka på Marilyn Monroe. Tänker betraktaren istället på Kalle Anka har man gjort fel och bör öva lite till. Det är med andra ord mycket svårt och de främsta i sporten är cirka 30 år yngre än vi. Men kunde Evy Palm springa maraton vid 45 så skall väl vi kunna göra pussmunnar på bild.

Vi har emellertid inte kommit riktigt så långt än. Moment 2 känns fortfarande utmanande. Fatta hur trångt det blir med två personer på en och samma toa. Och att lyckas ta en bild utan att matronorna som utgör motivet effektivt täcker upp hela bildytan och därmed blockerar inslaget av kakel i bakgrunden är tufft nog. Vi har nästan klarat det. Några kilon till bara...

En liten saga

Det var en gång en pojke och en flicka. De möttes och åtminstone pojken fattade tycke för flickan. Flickan såg inte pojken och kunde inte fatta tycke för honom. Hon var nämligen närsynt och kunde inte se annat än det allra närmaste i närområdet. Typ nästippen och kinderna, om hon tittade nedåt.

Några år gick och rätt som det var möttes de två, trots allt, på så pass nära håll att båda såg. Outgrundliga äro Herrens vägar och den här gången gick vägarna genom anhöriga och brevduvorna. Det var kommunikativa tider, trots att det var en gång.

Båda tittade på varandra och intresse uppstod. Pojken och flickan började träffas. Hemma hos flickan. För pojken tyckte det var enklast och bäst så. Framförallt för honom.

Flickan tyckte det var lite underligt, bodde han möjligen i ett träsk, i ett hus med stampat jordgolv, ihop med sin mamma eller hade han inrett bostaden som ett horhus i Texas? Det fick flickan aldrig veta, för någon inbjudan kom inte, inte ens efter en direkt och tydlig anmodan.

I samma veva fick flickan reda på av andra flickor att pojken för fullt annonserade ut sitt intresse på nätet för dylika. Andra flickor, alltså. Detta hade gjorts redan innan de såta tu hade mötts, men trots att de delat ljuvt och lett i månader hade han inte funnit det lämpligt att plocka ned skylten. Det kan ju alltid vara bra att ha ett par-tre stycken flickor i reserv. Ingen vet ju något om framtiden. Tänkte pojken.

Flickan bad pojken ta sin näverlur och dra till skogs med skylt och allt. Pojken gick genast och kollade igenom sina brevduvor för att se om någon annan flicka hade svarat på annonsen.

Flickan träffade strax en prins med ett halvt kungarike, som hon till och med fick både besöka och röra sig inom, och levde lycklig i alla sina dar.

Pojken fick bittert erfara att bättre en brevduva i handen än tio som flaxar omkring över huvudet på honom i skogen. Är man så osäker på sig själv att man måste ha hängslen och livrem, vinner man aldrig en flickas hand. Möjligen vinner man handen tillhörande ett träsktroll.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!

tisdag 29 juni 2010

Djupa tankar

Vaknade idag och tänkte djupa tankar om länder och dess invånare. Om man bor i Sverige är man svensk, det har jag koll på, och om man bor i Danmark är man dansk. Bor man i England är man engelsman och bor man i Nigeria är man nigerian. Men vad är man om man bor på Elfenbenskusten? Är man elfenbenskustare då?

Jag slängde ut frågan på Facebook, har man tillräckligt många vänner får man svar inom fem minuter. Inte nödvändigtvis rätt svar, men ändå. Det fick jag, den förste kommentatorn meddelade att jag skulle tänka på att invånarna talar franska, så skulle jag lättare komma fram till svaret. Jag försökte med Elle-phêne-bénes-cuistaré. Inte direkt enklare, men iallafall.

Efter en del andra käcka inpass och förslag enades vi om att de kallas för ivorianer. Vilket stammar från ivory = elfenben. Och så bestämde vi att alla manliga invånare borde heta Gusten.

Elfenbens-Gusten.

När jag hade löst detta problem gick jag vidare på nästa. Inom kort är jag bjuden på cocktailparty på en hästsportanläggning. Falsterbo horse show går av stapeln i min kommun nästa vecka och jag och en ledsagare skall bevista ett cocktailparty därstädes. Jag säger ledsagare för jag förmodar att jag behöver en sådan. Eller en loss-lyftare, snarare. För på cocktailpartyn har man cocktailklänningar, så mycket vet jag. Och till cocktailklänningar har man högklackade skor, så mycket vet jag också. Och har man högklackade skor och trampar omkring i en hästhage, om än en förädlad och kultiverad sådan, måste man ha en ledsagare/loss-lyftare som lyfter upp en när klackarna har förankrat sig 10 cm ned i den skånska myllan. Detta måste göras när det ser ut som om jag står i platta sandaler och inte stilettklackar. För då är det dags, då har jag sjunkit ned.

Jag fick allehanda andra förslag på outfit också, lederhosen, chaps, jodphurs, skinnkjol med tillhörande piska och ridstövlar, men jag vet inte... Det känns som om de som föreslog detta lurar mig. Eller...?

måndag 28 juni 2010

Jag såg och jag ser

Igårkväll lämnade jag av sonen hos en av mina väninnor försedd med söner i lämplig ålder. Samt ett hus i Zlatans närområde där i stort sett alla fastigheter har egen pool med vågmaskin, eget gym och platta teveapparater med alla de bokstäver som jag missade när jag köpte min. Sonen kände det som om han checkade in på hotell och mina liknelser vid mammahotellet där både roomservice, laundry service och daglig städning ingår, viftades bort.

Idag har jag ringt honom några gånger, han har inte svarat någon av gångerna utan ringt upp och fräst "ja, vad ville du" en stund senare. Det var kul på lyxhotellet, förstod jag.

Dottern å sin sida har jobbat, stackars barn, från klockan 9 och fram till klockan 21 ikväll med någon timmes paus in between. Båda jobben, för det handlar om två stycken, har företrädesvis bedrivits utomhus och solbrännan har tacksamt fördjupats.

Själv har jag befunnit mig på kontoret från klockan 07.40 till klockan 18. Delar av dagen har jag befunnit mig i kontorets källare. Andra delar av dagen har jag befunnit mig på mitt rum, som för övrigt i sin tur befinner sig på den skuggiga sidan av huset. På lunchen tänkte jag smita ut en stund, men först ringde telefonen, sedan fick jag besök, och när allt detta var avklarat var lunchen över och arbetsdagen fortsatte.

Det jag vill ha sagt är att jag är hederligt och svenskt avundsjuk.

Jag såg nog, från min skuggsida av tillvaron, att det var soligt där ute. Jag såg nog, via Facebook, att delar av bekantskapskretsen befann sig i ruffen på båtar, i brassestolar på stränder, på filtar på bryggor och på andra platser där det verkade vara behagligt. Någon åt jordgubbar. Någon drack champagne. Jag tyckte mig se vitt vin, räkor och vitlöksbröd också.

Ibland längtar jag lite tills jag behöver läsglasögon. Allt är det inte nödvändgt att man ser. Känner jag, en dag som denna.

söndag 27 juni 2010

Midsommarannandagen

Dagen efter midsommarafton är vad den är. Sill- och gräslöksdoften svävar fortfarande över nejden, delvis beroende på att en burk matjessill hade läckt i köket, och hela dagen består av intag av rester. Även till frukost. Således tog frukosten lite längre tid än vanligt igår trots att mackorna redan var färdigbredda. Detta då de dessutom var uppdelade i mindre bitar och försedda med tandpetare. Det var emellertid mycket lättätet.

Till middag kunde det bli precis vad som helst så länge det inkluderade redan kokt potatis och gräddfil. Överraskningsmomentet var inte så stort. Och till efterrätt blev det jordgubbar och glass. Ingen tycker egentligen om rester. Efterrätten accepterades dock nådigt.

Mitt lag förlorade dessutom, inte helt oväntat, i kubb på midsommarafton. Jag förstod aldrig reglerna. Jag förstod aldrig hur man skall kasta. Ingen ville ändra reglerna i halvlek, när jag hade en del bra förslag till revideringar. Jag fick inte ned en enda kubb. Mögspel.

Nästa år kommer jag att redan från början styra upp regelverket. I mina regler gäller att man skall sikta väl, man skall kasta, och det lag som har flest kubbar kvar när det andra laget har vält alla, vinner. Dessutom kan man utse lagets bästa spelare också, vilket går till den som inte har vält ned en enda kubb under spelet. Det borde garantera mig en vandringsseger år från år.

Idag är det midsommarannandagen, vädret är vackert och jag väljer som bäst mellan de skojiga uppdragen fortsätta måla planket, rensa bort en meter högt lager granbarr (har redan tagit två meter men eländet verkar fylla på underifrån), planera dagens middag, smygbre några mackor till dottern som skall till stranden och anser att två jordgubbar är enough för en hel dag där, byta lakan i alla sängar och lägga mig i solstolen med iPoden och en bok.

Så nu har jag valt. Nu skall jag välja bok.

fredag 25 juni 2010

Sju blommor under kudden. Fick stå och sova.

Idag är det midsommarafton. Vid 45 års ålder har jag, stundtals den hårda vägen, lärt mig att inte lämna saker och ting åt slumpen. Således har jag redan plockat en hink full med sju sorters blommor. Eller snarare beordrat barnen göra det. Man vet ju aldrig hur kvällen blir och framtidens förhållanden får på inga vis äventyras pga nattmörker eller snaps.

Ikväll återstår bara att bunta ihop de blommande underverken i en snygg och oknölig bukett som passar min kudde. Mycket praktiskt.

Och det där med att man skall vara tyst under plockningen är en myt, sannolikt framodlad av föräldrar vilka var trötta på sina tjattrande barn. Jag har plockat blommor i alla år, eller åtminstone sedan jag begrep att det fanns fördelar att hämta med blomplockningen, och nya karlar har kommit in i mitt liv sedan dess, tack och lov inte varje år. Sensmoralen är att det går utmärkt att prata och plocka samtidigt. Det vimlar av drömprinsar, där ute.

Däremot är det viktigare att jobba lite på VAD man plockar. En gång fick jag sitta och sova, då hade jag plockat en större del av en pionbuske samt litegrann av en klängros och lagt hela härligheten under kudden. Mycket knöligt. Det var knappt jag fick plats själv.

Och ett år drömde jag om Shrek, och var lite orolig hela året för vad det skulle kunna betyda för mina framtida relationer. Han har inte kommit än, dock.

Just nu sitter jag och letar febrilt på nätet efter en variant på kubbregler som gynnar min typ av spelare. Min typ är den slumpmässige och helt oförutsägbara spelaren. Den som lika gärna kan träffa ett förbipasserande barn, ett lågtflygande plan eller grannens bil på andra sidan tujahäcken som de träklossar det är tänkt att träffa. Någonstans, i något regelverk, borde detta vara värdefulla talanger. Det gäller bara att hitta det.

torsdag 24 juni 2010

Handling, fejning och bakning

Igår lades det sovrumsgolv hemma hos mig. Sånt tycker jag mycket om. Huvudgolvläggaren, det var inte jag, förväntade sig att få se i denna blogg idag hur jag tog åt mig hela äran av uppdraget och benämnde mig själv som huvudgolvläggaren. Det hade jag gärna gjort, men eftersom vederbörande uttryckte en avsikt att titta efter idag vad jag skriver, kan jag inte göra det. Mycket tråkigt.

Kanske kan jag gå in och revidera lite längre fram, när han har läst. Jag tror inte han går bakåt och kollar eventuella redaktionella ändringar.

Men jag kan åtminstone och utan att skryta säga att jag under fyra och en halv timme var starkt behjälplig i att golvläggandet gick undan så snabbt som det gjorde. Jag både sjöng, visslade, låg på rygg på de brädor som var klickade och tänkte, skojade, drack öl och packade upp alla förpackningarna. Samt hjälpte till med det intensiva precisionsarbetet: klickningsdelen.

Idag är jag ledig. Vilket innebär minst lika mycket jobb som på jobbet fast hemma. Matlagning, bakning, handling, fejning, tvättning och uppsjungning av små grodor. Det är jättesvårt att få dem att börja sjunga samtidigt.

När jag handlade på Willys för en stund sedan, gjorde jag det tillsammans med tre miljoner andra. Stort fokus i butiken låg på sill och gräddfil. Mitt fokus låg på tortellini. Dessa hade man gömt och istället fyllt tortellinilådan med sill. Tråkigt men jag tänkte om och ville istället ha Kesella light. Dylika hade man emellertid gömt och istället stod det gräddfil i Kesellafacket.

Då ville jag ha en liten burk turkisk yoghurt. Dessa hade man gömt och förmodligen resignerat på kuppen för där var helt tomt. Jag funderade på att lägga dit några nypotatisar men det var sån kö till potatislådan så jag struntade i det. Sammanfattningsvis: Handlingen gick sådär.

I övrigt har allt flutit på enligt plan. Båda barnen är utflugna, en har flugit till stranden och en in till storstaden för att studera fotboll. Att det går fotboll på teve dygnet om är inte tillräckligt. Kan man inflika lite fotboll live också, så gör man det.

Själv skall jag inflika mig i solstolen. Kan jag det, så gör jag det. Och sen skall jag utflika ogräs från mellanrummen mellan plattorna.

tisdag 22 juni 2010

Morgontrött, no kidding?

Imorse klockan halvåtta skulle en ny hantverkargenre inträda min boning. Den här gången en elektriker som skulle studera varför skymningsreläet anser det nödvändigt att sätta igång utebelysningen klockan 18.20 i strålande sol och varför samma relä ibland anser det rätt och riktigt att låta utebelysningen lysa långt in på förmiddagarna.

Klockan 07.29 knackade det försynt på dörren. Utanför stod en mycket trött ung elektriker. Han var så trött att jag kände mig föranledd att kommentera det, det första jag gjorde, trots att vi aldrig setts förut. Han kände sig inte föranledd att förneka heller, en 90-årig kamel var sannolikt piggare, sa han när han vacklade in i grovköket.

Grovköksingången är placerad på husets långsida och det spökande reläet är placerat på husets kortsida. Vi fick med andra ord ta av åt höger i huset för att nå detsamma. Så gjordes. Jag i täten och den trötta elektrikern vacklandes efter mig. På vägen slog han i huvudet i en taklampa. Den trötte elektrikern var längre än jag. Jag slog inte i huvudet i lampan. Han bad om ursäkt för sin klumpighet.

Jag öppnade terassdörren, pekade på skurken (reläet) och berättade om både symptom och problem. Han lyssnade under halvslutna ögonlock. Därefter kände han sig mogen att skrida till verket om jag ville ha godheten att visa honom till husets elcentral.

Det ville jag. Vi gick tillbaka samma väg som vi kommit, passerade grovköksingången och kom nu till hallen där elcentralen sitter. Han gick förbi den och försökte gå in på toa för att leta säkringar där. Jag stoppade honom. Hade bara tagit onödig tid annars.

Han backade tillbaka och tittade på mina 30 säkringar. Vilken var den rätta? Jag visste inte. Han visste inte heller, men han hade vid annat tillfälle varit i huset bredvid, deras proppskåp såg inte likadant ut, men där hade han fått skruva ur säkring nummer fem. Han tänkte således chansa på säkring nummer fem. Jag tyckte det kändes som osäkring nummer fem och föreslog att han skulle bryta hela strömmen. Det tyckte han kändes onödigt. Kunde jag hjärt-/lungräddning? Det kunde jag. Ok, då tog han säkring nummer fem.

Därefter försökte han gå ut via huvudentrén, som råkade befinna sig där vi stod. Jag stoppade honom. Det var inte dit han skulle, han skulle ut på terassen. Han log urskuldrande och berättade att han var mycket trött.

Vi gick tillbaka mot terassen. På vägen slog han i huvudet i taklampan. Elektrikern tog sig förstrött mot pannan. Det började bli ett rött märke där. När vi kom till terassdörren tittade han ned i riktning mot golvet. Vem hade tagit hans skor?

Jag förklarade att dessa hade han klivit ur när han kom in genom ytterdörren via grovköket. Det mindes han inte var det var. Jag fick visa honom. Han slog i huvudet i taklampan. Denna gång märkte han det inte.

På ingen tid alls hade han lagat mitt eländiga relä, undvikit att få en massa ström i kroppen och berättat att han har småbarn i bostaden, småbarn som sover när han jobbar och är vakna när han vill sova. Han var mycket trött.

Jag tröstade honom med att det på inga vis blir bättre när barnen blir äldre. Då sover barnen också när man jobbar och är vakna när man själv vill sova. Man får vänja sig, helt enkelt.

Vi log i samförstånd, gäspade förstulet, och önskade varandra en skön sommar och ett trevligt liv. Jag tyckte mycket om honom. Och är också mycket trött ibland.

måndag 21 juni 2010

Jag och mina hantverkare

Förra veckan var en helvetesvecka, rent jobbmässigt. Fullbokade dagar, möten på kvällarna, tjänsteresa och sammantaget ingen tid i bostaden alls. Inte bra. Denna veckan var tänkt att vara precis tvärtom.

Istället verkar det bli en helvetesvecka, rent privatmässigt, om nu det ordet finns. Fullbokade kvällar, inbokade hantverkare på dagarna och sammantaget ingen fritid alls. Inte bra.

Det började med att jag bokade in lagning av mystiska elproblemet på bilen part IV med inlämning av bil klockan 7.30 idag. Kändes hanterbart. Ända tills Ocab ringde igår morse och med glädje meddelade att idag var det dags för betongsanering av mitt sovrum. Jo, han skulle ha ringt i förväg så att jag hann tömma sovrummet, men det hade han glömt. Och han ringde ju nu, i hur god tid som helst. Jag hade hela söndagen på mig att montera ned sängen. Yeah, right.

Han ville komma efter 8 och bli insläppt då. Jag gick med på det. Först efteråt slog det mig att jag ju skulle var i Malmö med bilen klockan 8. Katten också.

Med hjälp av hjärtevän tömdes sovrummet och jag fick på egen hand roa mig med tilläggsuppdragen som dök upp (måla taket i sovrummet, tvätta gardiner, stryka gardiner, klä om en stol, frosta av frysen. Det sista lite långsökt men det hörde ändock ihop med sovrummet, jag orkar dock inte förklara hur.). Föredette maken informerades om det lämpliga i att komma över med saker till mig vid halvåtta på morgonen, då Ocab skulle infinna sig klockan 8, och därefter, det sista jag gjorde igår, veckohandlade jag. Jag blev TRÖTT när jag upptäckte att osten jag köpt och forslat med hem var möglig. Det var ingen mögelost, nämligen.

Idag började jag med att lägga ut nyckeln och smsa Ocab om att de skulle ringa mig för att få besked om var nyckeln låg. Därefter gav jag och osten oss iväg till Bilia för bilinlämning. Vi lämnade in nyckeln, hoppade på bussen och hann knappt få ned rumpan och osten förrän telefonen ringde. Det var Ocab. Han var mycket nöjd med att berätta att han och föredette maken hade gått igenom mitt hus med tillhörande saneringsbehov. Den ene hade anlänt försent, den andre för tidigt och således hade de mötts. Ocab var mycket nöjd med tingens ordning.

När samtalet var slut var det dags för mig och osten att byta buss, och turligt nog var nästa buss redan på plats. Vi hoppade på och åkte vidare.

På lunchen gick jag och osten och bytte ut honom mot en ny, ickemöglig variant. Och senare på eftermiddagen klev jag och den nya osten (en robust krabat på 1,2 kg) på en buss för att göra om hela resan tillbaka till Bilia. Osten var snäll och intresserad hela tiden. Bland annat fick han se travbanorna på Jägers. Det tror jag han tyckte om.

Efter det åkte vi till ByggMax och köpte ålderbeständig plast samt foam till det nya golvet som skall läggas i sovrummet och därefter for vi hem. Han verkade lättad över att få komma in i kylskåpet.

Imorgon skall det komma hantverkare och fixa husets skymningsrelä. På onsdag skall jag få hjärtenvännens hjälp med att lägga nytt golv. På torsdag får jag förbereda midsommarfirandet. På fredag kommer jag att sova mig igenom de små grodorna.

Jag hoppas att det snart är dags för semester...

söndag 20 juni 2010

Lord Nelson

På min arbetsplats byggs det om, sedan något år tillbaka. Precis som i krig så kommer frontlinjen närmare och närnare och för närvarande jobbar jag mitt i denna linje. Det innebär hantverkare, råa betonggolv, inga innertak och ensamma glödlampor som lyser upp korridorerna. Mycket trendriktigt allting, känns som om vi ockuperat en industrifastighet i New York och bestämt oss för att flytta in utan att göra om interiören.

Mitt rum ligger ungefär mitt i en korridor med en återvändsgränd åt vänster och med friheten åt höger. Åt höger finns även skrivaren och kopiatorn och i 9,5 fall av tio är det åt höger jag vill gå när jag går ut genom rumsdörren. I förra veckan parkerades plötsligt en byggvagn på hjul direkt till höger utanför min dörr. Det är en vagn stor som ett jättebadkar som hantverkarna kör omkring rivet byggmaterial i. Tydligen har den inte behövt användas till just detta den gångna veckan eftersom den stått där den stått.

Första gången jag skulle lämna rummet efter att vagnen placerats där, höll jag på att stupa rakt ned i den när jag sladdade runt dörrhålet. Det var lite otippat att den skulle stå just där. Jag tjoade till, vände på en femöring i luften och lovade mig själv att komma ihåg att det står en vagn direkt till höger utanför mitt rum.

Ungefär 15 gånger till den dagen galopperade jag ut ur mitt rum, så snabbt att det slog gnistor om klackarna, och ungefär 15 gånger till den dagen höll jag på att stupa i byggvagnen. Varenda gång hade jag glömt att den stod där.

Den femtonde gången for f-n i mig och jag svingade det längsta benet över kanten och klev i vagnen, varpå jag beordrade min inte helt nödbedda kollega att köra mig en bit. Ont skall med ont fördrivas, vill vagnen att jag skall drulla i så skall jag också göra det. Ha! Nu skulle det bli åka av.

Den inte nödbedda kollegan frågade hur långt jag planerade att åka. Jag bestämde att det var lagom att åka till korridorens slut, att åka ut i det stora samlingsutrymmet som leder till två andra korridorer och som även innebär fri sikt till vår högsta beslutsfattares rum, där journalister stundtals sitter, kändes inte rätt. lbland tänker jag efter före, om än inte fullt ut.

En tillfälligt besökande kollega från en annan förvaltning i andra delen av huset sa då att det var riskfritt, den högste beslutsfattaren befann sig hos dem, ätandes tårta. Jag kunde utan större risker ta ett ärevarv i samlingsutrymmet ståendes i fören på min byggvagn, görandes honnör som det anstår en officer i svenska flottan, och då bestämde jag raskt om att det var just detta som gällde. Den inte så nödbedda tog fart och vi for iväg.

När vi kommit till slutet av korridoren slipade jag till posen något. Jag ställde mig i stram givakt (så gott det nu gick med tanke på att byggvagnen inte direkt hade en hydraulik som var anpassad för en besättning), slog ihop klackarna och gjorde stram honnör varpå jag tittade nådigt åt alla håll som den anstår en befälhavare. Då kom den högste beslutsfattaren.

På ingen tid alls beordrade jag stopp och back och sekunden efter befann jag mig farandes bakåt i sådan hastighet att håret hamnade i ansiktet. Detta då den inte nödbedda satt klackarna i backen så det blev fåror i betonggolvet varpå hon drog mig baklänges tillbaka till utgångsläget. Den högste beslutsfattaren tittade under tiden en stund på mig och mitt skepp, rörde inte en min, vände tillbaka huvudet och gick vidare till sitt rum.

Sen vågade jag inte gå hem förrän långt efter ordinarie arbetstid då jag var säker på att den högste hade gått hem.

Och numera går jag under benämningen Lord Nelson hos personalen.

lördag 19 juni 2010

Citronmeliss

Denna vecka har varit en sådan vecka då jag endast vid enstaka tillfällen har passerat det egna tjället någon timme då och då, företrädesvis för att sova. Bloggandet har blivit kraftigt eftersatt eftersom all annan vaken tid ägnats åt ålagda uppgifter, mest i rikets tjänst, faktiskt. (Eller kommunens, om man skall vara petig. Men rikets låter bättre. Mer som James Bond på något sätt. Eller som kungens livvakt.)

Nåväl.

Det verkar så trevligt att ha ett eget krydd- och grönsaksland med sallad, dill, mynta, timjan och annat åt det hållet och jag bestämde mig för någon vecka sedan att jag skulle skapa mig ett sådant på mina ägor. Fast jag tänkte starta lite nätt, och bara fokusera på Citronmeliss. Citronmeliss kan man ha till lite allt möjligt, både i sallader, såser och i drinkar och jag tyckte mig minnas att produkten villigt och glatt lär ta sin fortlevnad på största allvar och både växa och frodas. Sånt tycker jag om. Satsar jag vill jag gärna åstadkomma stordåd.

Alltså skred jag till verket och köpte en påse Citronmelissfrön varpå jag hällde jord i en stor kruka och därefter blev auktoriserad såningsman. Nja, såningskvinna. Enligt mina beräkningar skulle citronmelissen vaja stolt ungefär till midsommar och det kände jag var bra, för ungefär då tänkte jag skörda. Vi skakade hand på det, fröpåsen och jag.

Med jämna mellanrum de senaste veckorna har jag tittat till krukan, vattnat, låtit solen skina på, låtit regnet falla, låtit alla förutsättningar vara optimala från början till slut. Inte ett liv har uppstått. Sånt kan man bli lite besviken på.

Senast i förrgår var jag ute före jobbet och tittade till grödorna. Nada. Den egentliga anledningen till att hemmansägare Mimmi var ute och besiktigade sina ägor i arla morgonstund var att jag tänkte passa på och fråga en min kollega, den reinkarnerade Carl von Linné, vad det var för annat smått och gott jag hade i trädgården som jag inte kände till. Bland annat har jag i det land som är avsett för just kryddor och grönsaker men som aldrig direkt använts till det, några växter som jag inte har en aning om var de är bra för. De växer, vajar, frodas, vissnar ned på hösten, klipps bort av mig på våren och växer upp igen. Ett underbart grönsaksliv, på det hela taget, helt fritt från naturliga fiender i form av människan. Jag brukar inte äta det jag inte vet vad det är. Såvida inte barnen har tillagat det baserat på ingredienser från kyl och frys, för då måste jag.

Jag tog med mig tre produkter till jobbet. Ett blad som var stort som mindre dassalock och som såg ut som ett sådant också. Inga blommor. Ett blad som såg ut som en ormbunke, nästan. Inga blommor. Och ett blad från en planta som fullkomligt äger landet. Övriga två kurar ihop sig där det finns plats medan stolts Jungfru har lagt sig på tvären i sängen och dessutom brett ut sig. Utan att blomma.

Själv trodde jag att jag hade en falsk rabarber, en falsk ormbunke och att stolts Jungfru som tagit över landet var jordärtskocka, för det hade jag för mig att jag hade petat ned i landet för åtta år sedan eller så. Vet inte så noga vad just jordärtskocka är, men det lär bli god puré av skockorna och det kände jag att jag kunde tänka mig. Fint att kunna briljera med puré av egna skockor, tänkte jag.

Jag väntade spänt på vad von Linné på jobbet skulle ställa för diagnos när han kom till jobbet. Just i förrgår tog han sovmorgon, typiskt nog, med påföljd att produktionen haltade även för mig. Kunde inte koncentrera mig på arbetet. Letade recept på saker man kunde göra av jordärtskockor.

Till slut kom han och jag kastade halvvissna bladdelar på honom. Vad, vad, vad?

Det visade att jag inte till någon liten del är en reinkarnerad Linné. Jag kan sannolikt inte ens vara en reinkarnerad mamma Linné eller fru Linné om någon sådan fanns. För växterna visade sig vara lite andra saker än vad jag tänkt mig.

Dassalocket, det som jag trodde var falsk rabarber, var Tussilago. Detta tycker jag mig erinra från barndomens visor är små gula blommor som växer i diket, så jag protesterade. Jag är möjligen okunnig men inte helt dum. Han höll med. Men hävdade samtidigt att det inte är så ofta barndomens visor innehållande omnämnda blommor även innehåller en beskrivning av plantan i stort, med blad och allt. Till Tussilago hör blad. Detta var ett sådant blad.

Jaha.

Nå, strunt i det, nu skulle vi vidare till min falska ormbunke. Här tittade han lätt föraktfullt på mig. Falsk ormbunke? Hade jag tagit på växten? Ja, det hade jag, hur skulle jag annars ha fått med den till jobbet? Hade jag luktat på den? Nej, man luktar på blommor, fanns här några blommor, nej det gjorde det inte. Alltså hade jag inte luktat.

Min falska ormbunke var körvel. Helt ätbar, lämplig att använda i t ex bearnaisesåser när jag vevar ihop en sådan nästa gång, sa han. (Jag brukar inte veva ihop en sådan, jag brukar hälla upp den direkt från förpackningen i en skål och sedan värma den rakt av i mikron, men det sa jag inte.) Otippat, men det förklarade varför det växte ormbunkar i trädgårdslandet.

Slutligen var det stolts Jungfrus tur. Nu skulle här bli jordärtskockspuré för hela slanten.

- Den här, sa Carl von Linné, den skall du passa dig för. Du kan ha den i både sallader, såser och i drinkar, men odla den bara i kruka för den tar annars över hela trädgården. Den växer så det knakar och sprider sig något alldeles makalöst. Om du tar lite grann på den känner du att det luktar citron. Det här, det är Citronmeliss.

Citronmeliss.

Det kändes lite snopet att ha köpt en påse Citronmelissfrön och kämpat för att odla upp dessa i sådan mängd att det skulle räcka till midsommarens drinkar, när jag i själva verket har 2 hektar med Citronmeliss. Faktum är att jag har Citronmeliss så att jag kan försörja hela svenska folket med drinkgarnityr hela året. Förmodligen skulle en del kunna gå på export också.

Men jag har fattat konceptet. Idag skall jag iväg och handla tomatfrön. För då kommer det sannolikt att visa sig att jag har en tomatodling i ett avlägset hörn av tomten. Och DET hade varit jättetrevligt. Då kan man göra tomatpuré. Kanske är gott ihop med Citronmeliss.

söndag 13 juni 2010

Kasta lasyr

Om jag vet att jag måste göra något som jag inte tycker om, d v s det mesta som har med hus och hem att göra, så gör jag det gärna direkt på morgonen. I annat fall är hela dagen förstörd eftersom jag bara våndas och har ångest över det tråkiga uppdraget som bara kommer närmare och närmare.

Således var jag uppe vid niotiden imorse och började lasera planket mot gatan. Utsidan av planket mot gatan. Den sida som syns. Insidan hoppade jag över. Jag är inte dum.

Det värsta är allt förarbete. Man skall kämpa en god stund för att öppna burken, man skall bära ut allt, man skall byta kläder, man skall börja måla, man skall sluta måla och gå tillbaka för att hämta stålborsten, man skall använda stålborsten, man skall återuppta målandet.

Tråkigt från början till slut.

Jag hade tre sektioner med vardera 13 stycken flera meter långa bräder att måla. Efter en bräda var jag uttråkad intill gråtfärdighet. Jag kämpade emellertid envist på, och målade bräda efter bräda. Först körde jag en bräda i taget, noggrant som katten. Sen kände jag för variation och målade halva brädorna, för på så sätt behövde jag inte sitta på huk så himla länge utan fick möjlighet att resa mig mellan varven. Inte särskilt mycket roligare. Jag hade vid det här laget dragit ned lite på kvalitetskraven.

När det var dags för den sista sektionen kastade jag i princip på färgen, direkt från burken. Att använda pensel kändes som overkill. Körsbärsträdet är nu vackert svartlaserat och lite av en rabarber som stack fram mellan plankorna.

Och när jag körde förbi med bilen senare såg jag att jag helt missat en hel bräda. Vet inte hur det gick till.

lördag 12 juni 2010

Motgift

Har man en trädgård på en 700-800 kvadratmeter så har man alltid något att göra. I synnerhet med det som inte skall växa där. Det som skall växa, oftast de produkter som man köpt för dyra pengar på plantskolan, beter sig som om de har skrivit in sig på lasarettets intensivvårdsavdelning och ligger således fullkomligt lamslagna i rabatterna, oförmögna att göra det minsta lilla själv. Att sträcka på sig, visa lite uppskattning över vattning och växtnäring och kanske till och med blomma något, är det inte tal om.

Jag brukar ha fullt upp bara med de ägandes rabatterna men i år bestämde jag mig tidigt för att även gräsmattan skulle klappas om lite. Gräsmattan har fört en tynande tillvaro i många år och att kalla torvhögarna för gräs är egentligen till att ta i, men iallafall. I år skulle här göras insatser.

Jag började fint med att mossriva eländet. Det blev så pass lyckat att det enda som återstod var jord. Därefter sådde jag gräs och sedan körde jag med Stroller kombi på de ställen där fortfarande enstaka strån stack upp. Sedan satte jag mig och väntade förväntansfullt.

Dagen efter satte stora torrperioden in, gräsfröna torkade och de enstaka stråna som fortfarande fanns kvar sedan mossrivningen brändes sönder och dog av Strollern.

En annan människa hade lutat sig över säcken med gräsfrön och fallit i gråt, men jag skrattade bara åt motgången och började om från början.

Jag krattade, sådde frön, plattade till, vattnade. Och så lite Stroller kombi, bara för den goda sakens skull. Detta gjordes i samband med att ungdomarna konfirmerades, studentbalerna började äga rum och skolavslutningarna började planeras. Mycket listigt. Det säger sig själv att den stora regnperioden satte in då och den skulle garanterat hålla i sig i några veckor, minst över grundskolornas skolavslutningar, vilket helt passade mina dolska syften. Gräs växte och ogräs dog.

Och nu har jag en grön och fin gräsmatta, vilket kan tyckas vara helt efter mina önskemål. Bortsett från en sak. Jag hade tänkt mig en grön och tät matta som liksom bara var. Jag hade definitivt inte tänkt mig att eländet skulle växa i paritet med fötterna på en fjortronårig pojke.

Den muterade produkt jag har odlat fram är både grön och tät, men den växer okontrollerat. Två dagar efter klippning vajar gräset knähögt. Efter en vecka utan att gräsklipparen har fått komma ut och lufta sig hör jag tigervrål, tjattrande apor och enstaka skrik från papegojor. Men jag ser dem inte, för så högt är gräset.

Och nu funderar jag på att åka till tippen och be om att få tillbaka lite av mossan jag lämnade in för några veckor sedan. Tre-fyra säckar tror jag räcker. Frågan är också om det finns motgift mot Stroller kombi?

torsdag 10 juni 2010

Att le och säga "ja"

Vi pratade idag på jobbet om att höra illa. Detta gör vi lite till mans på arbetsplatsen, fast tack och lov på olika frekvenser, så någon form av konversation kan alltid pågå. Även om inte alla hör allt så hör alla åtminstone något. Vilket är mycket bra, det hade varit väldigt tyst och tråkigt annars.

Att höra dåligt kan bli väldigt roligt, för de flesta av oss har någon slags inbyggd mekanism som innebär att detta skall döljas till varje pris. Man svarar hellre "goddag yxskaft" än ber konversationspartnern upprepa sitt uttalande. Oklart varför, men förmodligen styrs detta av samma reflex som styr förnekandet av att man somnat framför teven trots att man själv vaknat och hoppat till av det egna snarkandet.

- Vaddå? Nej, jag sov inte, jag bara tittade nedåt lite, då ser det ut som om jag blundar. Och så tror jag att jag håller på att bli lite förkyld... Snörvel.

Min mormor, som var en mycket stilig och parant dam, välklädd och matchad från topp till tå och med läppstiftet på så fort hon gick utanför grinden, hade en smärre hörselskada på ena örat sedan unga år. Den förbättrades inte på något sätt med åren. Tvärtom.

På ålderns höst var hon i princip döv på det aktuella örat och hörde bristfälligt på det andra. Då gick hon med i hörselfrämjandet, eftersom hon levde efter parollen "if you can't beat them, join them".

Där träffades man, drack kaffe och pratade, i den mån det nu gick att föra någonslags begriplig diskussion med tanke på sällskapets gemensamma nämnare. Den första halvtimmen av varje möte gick alltid åt till att ställa in hörapparaterna. Det hela utspelade sig för tjugo år sedan och jag tror det har hänt en del på hörapparatsmarknaden sedan dess, för på den tiden tjöt det som regel ur minst tre apparater samtidigt. Vilket ingen hörde.

Mormor gick dit, drack kaffe, såg vacker och välklädd ut samt log intagande och sa "ja" till allt hon inte hörde. Detta visste vi barn och barnbarn eftersom hon gjorde samma sak mot oss. I vårt fall kunde vi utnyttja det och ställa frågor på det sätt att ett "ja" skulle gagna våra intressen, men det var en helt annan sak när andra gjorde det. Då blev vi upprörda.

Detta soliga leendet och ja-sägandet visade sig nämligen ha konsekvenser. Efter några möten med hörselfrämjandet, började diverse äldre gentlemen ringa till vår mormor. Det ringdes i tid och otid och mormor var djupt förundrade över VARFÖR? Snällt var det förvisso, att så många karlar var intresserade och engagerade av hennes väl och ve, men vad ville de? Hon hade ingen aning.

Vi i de yngre generationerna hade våra aningar. Männen hade sannolikt hunnit med att föreslå både det ena och det andra på kaffestunderna och hur vågade förslagen än var, så svarade mormor "ja" och log vackert. Vi talade länge och inlevelsefullt för att hon skulle titta strängt och säga "nej" på alla frågor istället. När vi var klara med både slutplädering och sammanfattning tittade vi förväntansfullt på mormor och förväntade oss en bekräftelse på att hon förstått budskapet i det vi sagt. Visst förstod hon väl sitt eget bästa?

Mormor tittade tillbaka, ganska strängt. Och sa "nej".

tisdag 8 juni 2010

En vanlig dag i livet

Igår regnade det när jag vaknade. Det blev jag glad över, och jag rusade genast ut, iklädd regnställ, för att så gräs klockan halvsju på morgonen. Grannarna har för länge sedan slutat fundera på hur jag lägger upp mitt liv.

När jag ändå var ute såg jag att det var läge att plocka in dynorna som låg kvar på solstolarna sedan dagen innan då det var soligt och varmt. Man tror gärna att sådant väder har för avsikt att hålla i sig eller åtminstone successivt förvarna om att det kommer att bli sämre. Inte att det går från sommarvärme till oktoberrusk bara över en natt.

Stolsdynorna var inte längre stolsdynor utan stolssvampar. Det smaskade om dem när jag tog i dem.

Sen åkte jag till jobbet och kom vid det laget på att jag glömt att stänga takfönstren på ovanvåningen. Ingen hade sagt något om regn, så jag hörde det när jag gick ned och lade mig kvällen innan. Mycket tråkigt. Men inget att göra.

Istället ringde jag min favoritkille på den lokala verkstaden då bilen har fått för sig att den skall visa märkliga textmeddelanden om att en antisladdservice är nödvändig. Favoritkillen blev inte glad. Han tyckte att jag kunde fokusera på att åstadkomma mekaniska fel på bilen, dem vill han med glädje åtgärda. Märkliga felkoder i elektroniska sammanhang vill han gärna åtgärda men kan inte.

Istället fick jag övergå till korrespondens med inköpsstället vari märkesverkstaden är belägen. Säljaren har fortfarande inte glömt mig, han har inte haft en chans eftersom jag mailar honom en gång i månaden med frågor om bilen, och han lugnade mig. Han sa att jag kunde köra utan problem med bilen tills jag vill sladda, då skall jag låta bli. Och när jag vill att de tittar på det skulle jag ringa en kollega till honom och hälsa från honom så kommer det att gå jättebra allting. Och sånt gillar jag, säljaren brukar arrangera så fina lösningar till mig. Sist körde jag omkring i en hyrbil där jag varken behövde betala bilen eller bensinen. Ren vinst, alltså. Grämde mig att jag inte körde ned till Hamburg.

I sovrummet har jag noterat att det återigen luktar fukt så idag har jag ringt Ocab och min favvokille där, som inte heller han hinner glömma mig mellan varven. Han hörde min desperation och lovade komma redan imorgon och utreda på vilket sätt tingen sviker mig den här gången. Samt ge en uppfattning om vad det kommer att kosta. Framförallt hur många nollor som är inblandade.

Sonen skall på cykelutflykt imorgon och behöver då en cykel. I helgen tog han sönder sin egen, något avancerat som inte cykelverkstaden blir klar med förrän på torsdag. Varpå sonen tog dotterns cykel och lyckades få punka på ett av däcken. Varpå han tog faderns cykel och där cyklade han loss hela pedalen med pinne och allt. Av tre möjliga cyklar finns nu ingen.

Detta möttes jag av när jag kom hem igår och jag förväntades fixa det hela per omgående. Iklädd jobboutfit vek jag ihop min långa lekamen och prövade. Mina hylsnycklar passade inte, jag blev oljig upp över armbågarna och sonen blev sur för att jag inte var glad över det inträffade. Det slutade med att fadern fick komma och hämta sin cykel, köra hem den till en kompis som lagade den och sedan fick han komma tillbaka med cykeln igen. Så fick han lite sysselsättning också.

Under tiden fick jag för mig att jag skulle rensa en hängränna varpå den tömde hela sitt innehåll över hela mig, vatten, mumifierade fåglar, multnade växtdelar och allt. Överallt. Jag hade ruttna löv ända inne i behån.

Och på ovanvåningen har jag fått en pool av allt regnvatten som kommit in genom fönstren.

Idag upptäckte jag att mina framtänder i överkäken är lösa, och jag har fått en akuttid hos tandläkaren redan imorgon. Vill ju inte att det sitter två gaddar i lunchäpplet rätt som det är. Kollegorna kan tycka illa vara då.

Ja, ungefär så har jag det. Är det märkligt att jag får sån lust att göra en Thelma & Louise varje vecka?

lördag 5 juni 2010

Tre späda tjejer på gymmet

Igår tränade jag och de två väninnorna på gymmet före jobbet. Vi fick då höra att en yngling i den ena väninnans sociala närområde hade benämt oss tre som "tanter" när han frågade om detaljerna kring träningsaktiviteten. Detta berörde oss illa och de två av oss som är mest mordiska och skoningslösa började genast planera för ett lämplig straff. Haken var bara att väninna tre, som var den som berättade den väna historian och vars släkt i släkten gossen är, efter att ha hört vad vi resonerade om inte ville berätta varken namn, signalement eller var ynglingens brevlåda bor.

Han har således fortfarande både knäskålarna och familjelyckan i tryggt förvar. Ibland haltar rättvisan.

Vi blev emellertid lätt upprymda av de lustfyllda hämndplanerna och när Iggy Pops "Passenger" dök upp i gymlokalens högtalare kände vi oss föranledda att klämma i och hjälpa honom lite på traven. Själva verserna fick han klara själv, en himla massa babbel som ingen människa kan lära sig utantill. Sannolikt inte Pop själv ens, han har nog läst innantill när han spelad in skivan. Refrängen är emellertid busenkel. Den går:

La, la, la, la, la-la-la-laaaaaaaa
La, la, la, la, la-la-la-laaaaaaaa
La, la, la, la, la-la-la-laaaaaaaa

Eller något sådant. Här tog vi i från trappmaskinernas pedaler och sjöng med. Och upptäckte då att vi har helt olika stämmor. I trappmaskinens kör fanns således både alt, sopran och förstasopran representerade och det blev bättre och bättre, ju fler refränger vi hade övat på. Sista gången såg vi att glaset i spegeln framför hantlarna började spricka.

Som tur är var låten slut då.

När vi började skönsången fanns det en person till i lokalen, en medelålders karl. Han hoppade ängsligt till vid första refrängen, log lätt besvärat vid andra och tog sin väska och gick när vi tog i för tredje gången. Efter Passenger kom This is my life, med Gasolin. Där finns ett väldigt högt parti i slutet som vi enades om att försöka hjälpa till med.

Då sprang han ut ur lokalen.

Det var en ganska bra dag igår, trots allt.

onsdag 2 juni 2010

Väderskämt

Hittills i veckan har jag tappert kämpat på med korta kjolar, barfota i sandaletter och med blusar, flärd och sommarkänsla för hela slanten. Jag har frusit så att benen har varit blå och så att hårstråna, de jag trodde var bortslitna av Silkepil men som tydligen kurat ihop sig i väntan på bättre tider, har rest sig upp och ställt sig i stram givakt samt gjort honnör. Det många har trott har varit min aura, en gråskimrande sådan, har således varit hårstrån. Dessa har dock inte gjort mycket för att förbättra min värmeupplevelse. Det har varit KALLT.

Idag när jag tittar ut verkar solen skina. Det är åtminstone ljusare än vanligt och det beror inte enbart på att skymningsreläet återigen har packat ihop så att trädgårdsbelysningen lyser dygnet runt. Solen är tveklöst framme.

Frågan är nu om jag skall satsa på att den också kommer att vara framme även senare idag så att jag skall köra vidare på sommarflärden, eller om jag skall ta det säkra före det osäkra och klä mig för en marsch i ryska vinterkriget? Man har ju blivit lurad förr, menar jag.

Dessutom är det så märkligt att fast garderobsdörrarna bågnar av sitt innehåll så har jag absolut inget att ta på mig. Inget som matchar, inget som är bekvämt och inget som är lagom varmt och svalt samtidigt, d v s som passar oavsett om det fortsätter att vara sol eller om snön kommer lagom till lunch.

Jag överväger att gå till jobbet i mysoverall och badrock. Det är åtminstone bekvämt, även om dessa plagg inte på något sätt matchar. Kan bli kul att se reaktionerna på kommunstyrelsen. Risken finns dock att jag får tillbringa sommaren på en institution om jag uppenbarar mig i dessa plagg. Och det vore ju tråkigt om nu det verkligen BLIR sommar i år också.

Fast fan trot.