P-plats för cykel

Jag cyklar mestadels till jobbet. Detta gör jag på kommunens fulaste cykel, en cykel som föddes på Domus i Ronneby på 70-talet och som definitivt borde ha gått vidare till Domushimlen för länge sedan.

Det har den emellertid inte, och så länge den rullar får den finna sig i att hålla mig sällskap. Och mina barn får finna sig i att jag cyklar på den och att folk vet vem jag är. Och vad värre är att folk som ser att jag cyklar på den och som vet vem jag är ofta dessutom vet att jag är mamma till mina barn. Det är stundtals jobbigt för dem. För mig spelar det ingen större roll.

Denna cykel är till stor glädje för mina arbetskamrater. Ingen annan i denna kommun har en dylik farkost och de ser således direkt om jag är före dem på jobbet vilket innebär att de kan förbereda sig på mötet. De ser även om jag är kvar på jobbet när de går hem.

Min cykel står parkerad på gräset som finns vid personalentrén. Hade där funnits ett cykelställ hade jag ställt cykeln i det. Nu finns inte det och då får jag nöja mig med att parkera med hjälp av cykelstödet, även det från Domus på 70-talet.

Idag har det emellertid skett ett lyft på cykelparkeringsfronten. När jag kom ut och skulle äntra min ädle springare och rida hem i solnedgången såg jag att jag hade fått en egen p-ruta.

Någon (jag har mina misstankar) har målat en vit markering i gräset efter var min cykel stod idag med en liten utökning av ovalen för den plats där stödet stått. Dessutom står mina initialer målade i gräset bredvid.

Jag tyckte det var väldigt fint och jag blev mycket glad. Imorgon skall jag parkera i min p-ruta för första gången. Det skall bli mycket roligt.

Och nu hoppas jag på att få en vit ring målad runt p-platsen som är belägen direkt utanför ingången till Willys med mina initialer målade i mitten...

Inga fria tolkningar

Igår tittade jag på en film som hette "Birth" och där huvudrollen spelades av Nicole Kidman. Det var en drama och det är den filmkategori jag föredrar, tätt efter romantiska komedier.

Filmen gick i stora drag ut på att Nicole varit gift med Sean som gick och dog under en joggingtur i parken. Slarvig kille. Tio år gick, Nicole hittade ny kille, Joseph, och honom tänkte hon gifta sig med. Tveksamt val, jag tyckte varken han var speciellt snygg eller verkade direkt rolig heller, men jag bestämde mig för att ha överseende och låta henne välja själv.

Mitt i bröllopsförberedelserna dyker det upp en tioårig kille vid namn Sean som påstår att han är hennes döde make i reinkarnerad tappning. Nicole var egentligen således hans fru, skulle några gifta sig så var det Sean och Nicole, och Joseph kunde kamma sig. Tyckte Sean.

Dessutom visste Sean en massa intrikata detaljer om Nicoles liv, både sådant som även hennes övriga anhöriga kände till och lite mer intima detaljer i stil med var och hur och när och första gången och sånt. Mycket mystiskt.

Jag undrade intensivt hur de skulle lösa detta. Det undrade uppenbarligen Nicole också, men till slut hittade hon på att hon och Sean skulle rymma, invänta hans 21-årsdag och raskt gifta sig och fortsätta på det äktenskap de inledde innan han gick och dog.

Jag tyckte det lät som ett bra förslag.

Fast, rätt som det är dyker Clara upp, en bekant till Nicole och tydligen Sean den äldres älskarinna. Detta verkade Sean den yngre inte känna till vilket uppenbarligen gör honom lite förvirrad. När Nicole så presenterar planen för rym och gift, så påstår han att han ljugit. Oklart om detta är sant eller inte. Killen är inte så utförlig och meddelsam som man skulle önska.

Nicole gifter sig trots allt med Joseph, Sean den yngre återupptar skollivet och skriver slutligen ett brev till Nicole där han säger att han nog varit förtrollad men att allt nu är bra och att de skulle ses i nästa liv. Tack och hej, nästa tjej, typ.

Och sen slutade filmen.

Sånt avskyr jag.

Man vill ju veta hur det blivit på det viset, varför och vad som hände sedan. Gärna lite eftertexter om att Nicole levde olycklig i hela sitt liv, längtandes efter Sean och läggandes en förmögenhet på olika medium som försöker få kontakt med Sean den äldre, att Sean fått blodtransfusioner från blod som visade sig komma från Sean den äldre, men att han, så fort dessa upphörde, glömde alla Sean den äldres minnen och blev en vanlig tioårig pojke som gillade Nintendo och som blev brandman när han blev stor.

Någon slags förklaring, gärna vetenskaplig och sedan en summering av "detta hände sen".

Utrymmen för fria tolkningar är vi inte intresserade av. Hela mitt liv består av fria tolkningar, när jag ser på film vill jag veta hur det blir. Och gärna lyckliga slut också.

Jag önskar att det kunde stå en liten ruta med texten "Denna film ger utrymme för fria tolkningar" och en bock i rutan om så är fallet. För sådana filmer hade jag aldrig hyrt.

Message from Cyprus

Ibland får man för sig att räta upp de små felaktiga penseldragen i hushållet. Sällan är dessa utredningsuppdrag planerade utan man liksom ramlar över dem, börjar peta i dem och till slut sitter man och sorterar gem i storleksordning, provtänjer gummiband för att kunna slänga de som torkat, sorterar bort trosor med så bristfällig resår att man måste ha tajta kjolar för att de inte skall kasa ned och tvinga en att gå som en geisha, och kastar strumpan man lagt åt sidan för att man hoppades att dess borttappade make skulle dyka upp (vilket han inte gör förrän man slängt makan i soporna och Resta varit och tömt soptunnan). Sådana saker.

För några veckor sedan letade jag efter en tom plånbok att ha med till Turkiet och förvara turkiska pengar i under våra shoppingrundor. I mina arkeologiska utgrävningar hittade jag flera gula Forexkuvert med alla möjliga valutor i, några Euro, en handfull danska slantar med hål i och ett tjockt kuvert med cypriotiska pundsedlar. Jag planerar inte att åka till Cypern i brådrasket och det kändes trist att ha en packe pengar liggandes i lådan till ingen nytta. Dessa skulle kunna växlas tillbaka till svenska kronor och handlas något användbart för. Skor till mig, till exempel. Eller en ny handväska.

Mitt kvinnliga sjätte sinne började emellertid raskt fundera på hur det egentligen stod till med förekomsten av cypriotiska pund nuförtiden. Fanns de kvar, överhuvudtaget, eller hade de förvandlats till Euro? En snabb flukt i Forex valutaomvandlare visade att det inte längre fanns något som hette cypriotiska pund. Däremot fanns det Euro. Punden hade gått till pundhimlen redan 2007. Inväxlingstiden hade gått ut 2009.

Tråkigt. Mycket tråkigt.

Men skam den som ger sig. I ett tidigare liv var jag Sherlock Holmes och det har jag ständigt stor nytta av. Diverse analyser av diverse Internetsidor gav vid handen att man kunde växla in gamla pund om man åkte till Centralbanken i Nicosia. Och dit åker man ju stup i kvarten.

Jag surfade vidare och hittade en mailadress till banken, varpå jag på bästa skolengelska författade ett trevligt brev där jag frågade om jag, som inte skulle ha vägarna förbi banken inom det närmaste, skulle kunna göra på något annat sätt för att få växlat mina pengar.

Relativt snabbt fick jag svar från en cypriotisk kvinnlig banktjänsteman vid namn Ekaterina som sa att jag kunde skicka dit pengarna med post, uppge Swiftkod och Iban och diverse annat mystiskt och sedan vänta. Jag skulle vara beredd på att vänta länge, för de hade MYCKET att göra på hennes jobb. Väldigt mycket. Jag funderade på att skriva några rader om hur mycket JAG har att göra på mitt jobb, men sen kände jag att det kanske inte var att rekommendera om jag ville ha hennes hjälp. Man skall inte reta den hand som håller i ens pengar, det är ett gammalt kvinnoordspråk.

Jag drog istället igång skolengelskan en gång till och skrev ett brev med så mycket ödmjukhet och förståelse för hur mycket man har att göra på cypriotiska banker att jag nästan blev tårögd själv. Efter tre långa stycken fulla med deltagande och medkännande vågade jag referera till mina bifogade sedlar och i all anspråkslöshet antyda att det hade varit trevligt att få dem utbytta mot svenska och insatta på mitt konto. Om det inte var för mycket begärt. Vilket år som helst, när de inte hade det stressigt.

Därefter klistrade jag igen kuvertet, betalade 22 kronor för ett par frimärken och lade hela kalaset på lådan. I full förvissning om att pengarna var by gonze for ever och att jag aldrig skulle få några svenska stålar i utbyte. Men då hade jag bara förlorat 22 kronor, och hemma i lådan skulle de aldrig bli till någon annan nytta än som reservpengar till Monopolspelet, så friskt vågat hälften brunnet, som pyromanen sa.

Sedan glömde jag det hela.

Idag, när jag hade det tvivelaktiga nöjet att betala månadens räkningar, inledde jag aktiviteten med att undersöka om jag hade några pengar på kontot att betala med. Det brukar gå bättre och snabbare då. Överst bland händelserna på kontot var en insättning på 1200 kronor med en helt obegriplig verifikationsrad. Märkliga uttag är jag van vid, men märkliga insättningar händer i stort sett aldrig. Jag klickade och såg till min stora förvåning att jag fått pengar från Ekaterina på Cypern.

Mina små sedlar från byrålådan hade blivit 1200 svenska riksdaler. Jag blev nästan stum. Skor virvlade förbi för min inre syn.

Nu skall jag författa ett tackmail till Ekaterina. Och frågan är om jag inte skall ha vägarna förbi centralbanken i Nicosia någon gång trots allt. Kanske tar jag med en påse Pågens gifflar. Det kan de vara värda, så mycket som de jobbar på den arbetsplatsen.

Måste handla

Denna vecka jobbar jag mycket. Typ hela tiden. Utbildningar och möten varenda kväll. Sådant är utvecklande för karriären men mycket dumt för privatlivet när man inte har en snäll make eller rara barn som kan ta hand om huset, inköpen, räkningarna och trädgården under tiden samt hålla maten varm tills man kommer hem.

För tre veckor sedan åkte jag till Turkiet på en tvåveckorssemester och sedan dess har inte speciellt många nya matvaror inträtt min boning. Jag tror varje dag att jag kommer att ha gott om tid för dylika inköp nästa dag. Fåfängt hopp, har det visat sig.

I förrgår blev det mackor till middag. Mackor är gott, speciellt med ost och Kalles kaviar. Den kvällen tog osten och kaviaren slut.

Igår skulle det bli yoghurt till middag. Hade jag tänkt. Det visade sig emellertid att någon (inte jag) hade ätit yoghurt till frukost och noga ställt undan müslin men tänkt att två liter yoghurt nog skulle kunna vila sig i form på diskbänken en hel dag. När jag kom hem och ville intaga yoghurten gick den knappt att fånga, så yster och full av liv var den.

Mycket tråkigt.

Det blev glass till middag. Mycket glass, för jag var hungrig. Tråkigt det också, för nu är även glassen slut.

Kvar i hushållet finns julskinka, müsli, ketchup och ägg. En snabb gallupundersökning på Facebook gav vid handen att detta kan omvandlas till en omelett. Åtminstone om jag låter müslin stå kvar på sin plats. Ikväll skall jag alltså äta omelett när jag vid en sen timme äntligen kommer hem.

Imorgon får jag frukost på jobbet. Och efter jobbet MÅSTE jag handla. Ost, yoghurt och glass, för det klarar man sig länge på.

Fallen krigare

Det blåser en del för närvarande. Och när vi i det kustnära Skåne säger att det blåser, då fladdrar det en del om öronen, vill jag mena. Spela badminton utomhus har jag inte gjort sedan jag flyttade från Blekinge, vindstilla till den graden är det aldrig i Malmötrakten. Eller har åtminstone inte varit sedan 1984. Innan dess vet jag inte.

Nu blåser det iallafall. Styv kuling tror jag att det kallas på fackspråk. Och igår när jag kom hem från jobbet och utmattad efter ännu en dag i rikets tjänst vacklade in i sovrummet såg jag att ett av mina ägandes träd som i vanliga fall praktfullt och stolt brukar stå lodrätt vid kanten av gräsmattan istället låg vågrätt över densamma. Som den ståndaktige tennsoldaten hade den emellertid bemödat sig om att hålla rötterna i ett krampaktigt grepp om den skånska myllan. Den hade således inte dött, bara tillfälligt stupat på sin post.

Sånt kan hända den bästa, det minns jag inte minst från studietiden.

Jag försökte genast med alla till buds stående medel binda upp den fallne krigaren igen. Jag prövade hushållssnöre. Det höll till första vindpusten. Då föll trädet igen. Därefter tog jag till det tunga artilleriet: ståltråd. Flera varv lindades runt både trädet och ett närstående plank och enligt mina beräkningar torde det hålla för en mindre tromb, en större jordbävning samt ett vulkanutbrott. I det fall en sådan skulle kunna uppstå i Vellinge, vilket kanske inte är så troligt. Det vet man aldrig, förresten, jag hade inte trott att snö skulle uppstå under fem månader i sträck i våra trakter heller, och tji fick jag.

Efter avslutat lindande och virande strök jag av lite jord och bark från händerna, pustade ut och vände ryggen till för att gå in och få lite välbehövlig vila. Då gick ståltråden av och trädet intog återigen viloläge.

Nu planerar jag att köpa en ankarkätting, sätta fast den enda änden i trädet och den andra i grannens flaggstång med hjälp av lämpligt antal karbinhakar. Håller inte det, så sågar jag ned trädet. Sådana drastiska åtgärder har jag vidtagit förut och jag är inte främmande för att fatta obehagliga beslut.

Det är möjligt att grannen kanske inte gillar att ha en ankarkätting tvärs över gräsmattan och fram till flaggstången, men då tycker jag att de kan göra en liten fin stensättning under den yta som kättingen passerar. Då får de dessutom mindre gräsmatta att klippa. Och skulle kanske till och med kunna förbarma sig över min gräsmatta som det för övrigt blir väldigt lätt att klippa när inget träd ligger tvärs över den.

Eller så låter jag trädet ligga kvar och struntar i att klippa. Det var också en idé.

Mycket, mycket besviken

Idag kom jag på ett nytt roligt sätt att glädja min dotter på. Samma dotter som började gymnasiet imorse. Plötsligt kom jag nämligen på att förstaårseleverna på sin första skoldag under förmiddagen brukar marschera till toner av pukor och trumpeter från stadens lokala torg till skolan. Då min arbetsplats ligger strax intill skolan skulle det vara oundvikligt för den rara dottern att trava förbi, strax under mitt fönster. Ett sammanträffande så gott som något.

För på min våning finns nämligen en skrytbalkong modell större, som vetter just åt det håll där de små rara barnen skulle tåga. Tjohoo!

Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att tvinga mig in i det kontorsrum som har den eftertraktade balkongdörren. Tyvärr är det inte mitt rum som är så tjusigt utrustat, men det spelar ingen roll. I akuta lägen är jag inte petig med vad som är mitt och ditt. Då måste allt ditt kunna vara mitt, det säger sig ju själv.

Balkongnyckeln letades fram och dörren öppnades. Den var lite trög, och jag beordrade rumsinnehavaren att öppna och stänga flera gånger för att gänga till den lite. Jag ville ju inte att dörren skulle kärva just när tåget skulle marschera förbi. Egentligen ville jag att dörrinnehavaren skulle leta upp lite olja och smörja till gångjärnen något på dörren, men det ville hon märkvärdigt nog inte medverka i.

Därefter vidtog väntan. Mitt eget rum, det utan balkong, vetter åt samma håll som balkongen, så jag kunde utan problem hålla ett vakande öga över horisonten. Något jag självfallet alltid gör, det hör till jobbet. Inga barn kom.

När förmiddagen började lida mot sitt slut tröt tålamodet och jag ringde upp dottern. Strunt samma att hon befann sig i skolan, det här var ett nödfall och då får man ringa och störa under skoltid. Dottern berättade med glädje i rösten att marschen blivit inställd på grund av oberäkneligt väder.

Jag blev mycket besviken. Mycket, MYCKET besviken.

Här hade jag klätt mig i vit kavaj och vita byxor enkom för att utgöra en fin kontrast mot den röda tegelväggen. Här hade jag tränat Silviavinkning och stelt leende hela förmiddagen. Och så blev det inget.

Imorgon kommer jag att kräva att man genomför marschen. Och gör man inte det, då tänker jag marschera själv. Med flagga och en kräftskive-flärpa och allt, fast bara inom skolans väggar. Kommer inte Muhammed till berget så får väl berget komma till Muhammed. Eller hur nu ordstävet lyder. Det är först nu jag helt förstår innebörden.

Sedelärande historia

Imorgon skall min dotter på gymnasieupprop i aulan på min arbetsplats. Ett sammanträffande som en skänk från ovan. För mig, alltså. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag skall stå utanför salen, hurra och kasta konfetti på henne samt skrika att det där är min dotter, när hon kommer förbi på väg in, eller om jag skall vänta med det tills hon är på väg ut med sina nya klasskamrater.

När jag tänker efter tror jag att jag satsar krutet på hennes sorti. På vägen in skall jag bara vinka lite finurligt till henne och göra roliga miner. Då kan hon sitta och fundera hela uppropet igenom på vad jag kommer att hitta på när hon skall gå ut. Det tror jag hon kommer att tycka är roligt.

Nej, jag skojar bara. Jag skall naturligtvis inte skämma ut henne på hennes första skoldag i nya skolan. Så mycket...

På mitt eget sommarlov mellan nian och gymnasiet hängde jag och mina kompisar en hel del ute på stan. Inte samma stan som min dotter hänger på, jag är uppvuxen en bra bit ut i landsorten, men i övrigt är skillnaderna obefintliga. I stort sett varje kväll som jag och mina rättrogna väninnor vällde fram på trottoarerna och kollade på killar som körde förbi på olika typer av fordon, vällde ett annat gäng flickor fram på den motsatta trottoaren. Detta gäng kom från en by lite utanför tätorten och vi var innerliga fiender, trots att vi aldrig korsat gatan och pratat med varandra.

Inledningsvis nöjde vi oss med att glo elakt på varandra, men i takt med att sommaren gick trappades konflikten upp på ett sätt som är vanligt förekommande, inte minst i Mellanöstern. Strax innan skolstart uttalades allehanda förolämpningar med god rutin och föraktet haglade över gatan i sådan omfattning att luften färgades svart. Vi stadsbor tyckte att brudarna från landet kunde hålla sig på sin egna arena och roa sig med traktorfolket. De slipade moppegrabbarna var våra.

När dagen för uppropet till gymnasiet kom, gick jag dit tillsammans med en av de rättrogna. Vi hade kommit in på samma linje, övriga rättrogna skulle studera någon annanstans.

Även på min tid skedde uppropet i en aula. Därefter travade alla blivande studenter i förvirrade skockar till olika lektionssalar. Jag och den rättrogna höll på att svimma när vi såg att två av fiendegängets leading ladies redan satt i den sal som vi just skulle ta i besittning. Vi backade ut och genomförde blixtsnabba överläggningar. Skulle vi kunna gå naturvetenskaplig eller teknisk istället? Kanske strunta i gymnasiet helt och hållet, hitta ett trevligt städjobb och plugga in gymnasiet på Komvux i framtiden?

Inget alternativ kändes helt klockrent och med döden i hjärtat gled vi in via strukturtapeten till klassrummet.

Den första dagen var lite ansträngd. Sen blev det bättre. Och idag, snart 30 år sedan vi tog studenten, är det fiendegängets leading ladies som jag fortfarande har kontakt med.

När jag tänker efter tror jag skall skicka denna sedelärande historia till Mellanöstern. De kanske inte vet att deras bästa polare är de killar de försöker spränga i luften med jämna mellanrum.

Man vänjer sig...

Det är roligt det där med hur snabbt man vänjer sig vid saker och ting. När man börjar en kurs som skall pågå under en tid, tittar man skeptiskt på kurskamraterna och tänker att de där kommer jag aldrig att få någon connection med. När kursen är slut, står man med armarna om varandra, gråter, konstaterar att just kurskamraterna är de bästa av människor och lovar att hålla kontakten i evighet amen.

Likadant är det när man checkar in på ett hotell på semestern. Första dagen, när man tar rummet i besittning, är det ett hotellrum, varken mer eller mindre. När man tvingas åka hem någon eller ett par veckor senare, går man baklänges, snyftande ut ur rummet. I allvarliga fall blir man utdragen av hotellpersonalen med skrapmärken efter naglarna i golvet som följd. Att lämna sitt barndomshem till försäljning är platt intet i jämförelse.

Jag tycker mycket om hotell. Särskilt hotell med all inclusive-service. Hade man kunnat få en egen tvättmaskin på hotellrummet också hade jag förmodligen glömt bort mitt eget hem efter bara några dagar.

Nu är jag emellertid hemma igen och tittar kritiskt på alla mina ägodelar. Det är ont om marmorgolv, mosaikmönster, professionellt anlagda trädgårdar med professionella trädgårdsmästare och rottingmöbler där dynor och kuddar kan ligga kvar dygnet runt. I min trädgård hade jag behövt ha gummiband på dynorna. Jag hinner som regel inte lägga ut dem förrän det börjar regna och de måste in igen. Några storartade blomstrande växter som slingrar sig över pergola och spaljé ser jag inte heller röken av. Murgrönan växer förvisso men några blommor är inte aktuella.

Men om några dagar tycker jag sannolikt att borta är bra men hemma är bäst. Och om några veckor är det så mörkt ute vid de tider på dygnet då jag är hemma att jag inte ser några blommor även om jag hade haft några. Marmorgolv är för övrigt ganska halt och opraktiskt att gå på.

Fast en professionellt anlagd trädgård och kanske en tillhörande trädgårdsmästare hade inte varit fel...

Hemma igen

Vi har nu återvänt efter två veckor i Turkiet. Motvilligt från min sida. Jag erbjöd mig faktiskt att stanna kvar och osjälviskt ägna mig åt att kvalitetssäkra hotellen på heltidsbasis. Känner att jag skulle kunna brinna för just den viktiga frågan. Erbjudandet togs svalt emot.

Föreslog därefter, då det bråkas där nere ibland, att jag skulle kunna bygga dem en fin krisledningsorganisation på regeringsnivå mot smärre ersättning (hotellrum med havsutsikt och all inclusive). Någon gäspade. Ingen svarade.

Bad slutligen att få stanna kvar på humanitära grunder. Ordet asyl kom upp. Och med tanke på att jag skriver detta från min svenska soffa, belägen i Sverige, kan ni själva räkna ut hur den idén togs emot.

Innan jag lämnade Sverige för några veckor sedan städade jag huset, tvättade och strök all tvätt, rensade bort ogräs och lämnade en mönsterträdgård med tillhörande hus, om jag får säga det själv.

När jag kom hem såg det ut som om huset och trädgården stått obebodda i generationer. Hade jag inte vetat bättre hade jag undrat vem som toppdressat och gödslat min gräsmatta medan jag var på semester. Hela sommaren har jag haft en gräsmatta bestående av ett tunt halmlager, mycket lättskött. Nu hade jag en äng med så högt gräs att mindre kor kunde leka kurragömma.

Inomhus hade spindlarna härjat fritt. Det hängde flugkadaver i diverse nät överallt och bakom toadörren satt en spindel stor som en mindre kattunge och slickade sig om fötterna. Han hade uppenbarligen levt gott. Dessutom var det dammigt, grusigt på golvet och flera krukväxter hade valt att droppa sina blad helt okontrollerat här och var på golven. Usch. Det bar mig emot men jag fick genast gå igång med att städa igen.

Och helt plötsligt var vi hungriga men när vi gick till matsalen fanns det inget puttrande i grytorna. Hemma är det jag som är kocken. Hade glömt det.

Har man varit på semester och intagit alla måltiderna på restaurang i två veckor är det viktigt att inte övergången till det vanliga livet blir för abrupt. Mot mina principer åt vi därför köpepizza igårkväll. För avtändningens skull. Idag trappar vi upp med att värma något färdiglagat från frysen. Någon gång i nästa vecka planerar jag att försöka laga något på egen hand. Kanske.

Någon hävdade att jag skulle i tänka i termer av spis och grill och genast gå igång som vanligt, men det gick inte. Jag mindes varken ordet "spis" eller "grill". Har dock ett svagt minne av ordet "mikrovågsugn". Det ordet skapar positiva vibrationer i nackhåren. Kan vara något jag har använt mycket i mitt tidigare liv. Pro-semester-livet.

Idag har jag haft en dust med gräsmattan. Funderade länge på hur jag skulle säkra upp segern mot naturen. Handgräsklipparen kunde vara ett för klent vapen. Försökte kolla med någon närboende bonde om jag kunde låna en slåttermaskin en stund men ingen ville låna ut.

Istället gick jag igång med handjagaren. Och har nu blåmärken på revbenen efter alla tillfällen där klipparen tvärstoppade men jag fortsatte.

Och sammanfattningsvis tycker jag nog att det var bättre att bo på hotell med all inclusive. Det enda som gjorde ont där var de gånger jag råkade sätta mig på plastgallret vid poolkanten. Då blev man lite randig i hullet en stund men efter en vecka hade jag lärt mig att det var bättre att sitta på kakelkanten.

Tvätta gräs

Det är härligt att man vid 45 års ålder fortfarande hittar på saker att göra för första gången. Idag har jag tvättat blommorna i trädgården. Det vet jag med säkerhet att jag aldrig har gjort förut.

Idag när jag kom hem och beundrade mitt nytvättade tak konstaterade jag att tvättkillen hade tvättat av hela framsidan på huset och tomten också. Det var rent och fint och inga smutsränder längs med väggarna som det varit de senaste dagarna.

Det är med sådana överraskningar gärna så att man tror på helhetskoncept. Det vill säga man intalar sig att renligheten är densamma runt hela huset. Jag väntade därför med att gå runt och titta på baksidan tills jag hade torkat golvet inomhus och duschat av mig själv. När huset luktade Mr Muscle och jag luktade Hugo Boss Woman kände jag att det var på sin plats att inspektera mina marker på baksidan.

Jag nästan svimmade.

I tron att där var lika rent och fint som huset och trädgården som vetter mot gatan, höll jag på att ramla baklänges när jag öppnade terassdörren och såg att hela utemiljön såg ut som det gjorde på Island när asknedfallet var som störst. Allt, precis ALLT var tänkt med en grå hinna. Lavendeln var grå. Gräset var grått. Mina vita solstolar var gråstrimmiga, isbergssalladen var grå, Kungsljusen var grå, trädgårdsmöblerna var gråbruna och fulla med våt sand och faktum är att jag ett tag funderade på om jag befann mig i en svartvit stumfilm från 20-talet. Men det hördes ingen pianomusik i bakgrunden så jag förstod snabbt att jag fortfarande rörde mig i verkligheten.

Efter den första chockens apati skred den handlingskraftiga matriarken fram. Resolut kopplades det slangar, togs fram svamp och tvättmedel, sattes på vatten och sedan tvättades det. Solstolar och möbler, trädäck och smidesgrind och till slut även kungsljus, kaprifol, murgröna, fläderbuske, lavendel och solcellslampor. Det enda som fick förbli otvättat var ogräset, de klädde förvånansvärt bra i grått.

När jag var klar såg jag ut som segraren i en gyttjebrottningstävling. Dessutom var jag skrynklig som ett russin efter att ha blivit duschad av ondskefull slang med jämna mellanrum. Men trädgården var ren. Förhållandevis, åtminstone.

Imorgon skall jag sopa bort nedfallet från plattorna. Sen kanske jag ger mig på gräset, jag får se. Fast jag nöjer mig nog med att bara spola av gräset. Att tvätta med svamp kan lätt ge ett felaktigt intryck på grannarna...

Nyttigt och kul som ricinolja

Jag är mycket för sociala medier. Jag twittrar och bloggar, jag mailar och chattar och för en stund sedan mailade jag en person, chattade med tre och svarade samtidigt på inlägg på Facebook. Det var roligt och jag klarade ut det, förmodligen för att jag fortfarande är ung, för att jag är kvinna, för att jag har god simultankapacitet eller för att jag är och har alltihop av detta.

Men ibland måste jag ta en paus. Det gör jag ett par gånger om året. Då öppnar jag inte en dator på någon vecka och det är förfärligt de första dagarna, men sen tänder man av och det hela blir som på den gamla goda tiden när man skrev ett brev till någon och sedan fick vänta flera dagar på att mottagaren skulle få brevet. Och därefter fick man sätta sig ned och vänta igen, åtskilliga dagar, för att i bästa fall få svar.

Sen växer ångesten igen, när det närmar sig återgång till 2010-talet och jag börjar fundera på hur många tiotusentals inlägg jag missat på Facebook, hur många läsare på min blogg jag mist för evigt och hur många mail jag måste läsa ikapp för att säkerställa att något viktigt som inte får missas inte döljer sig bland spammen. Det är plågsamt.

Jag vet inte om jag är ovanligt social, ovanligt nyfiken på vad andra gör eller har ett ovanligt stort behov av att berätta för resten av världen vilka stora tankar jag har tänkt den sista tiden. Något av det är det iallafall, för det är lika lockande för mig att logga ur för en längre tid som det är för en heroinist att trallande lägga ifrån sig sprutan och tänka att han framöver bara skall ta fram den vid festliga tillfällen såsom jul och femtioårskalas.

Men snart är det dags. Motvilligt. För att det är bra för mig. Nyttigt. Ungefär som ricinolja för ett barn på 40-talet. Jag försöker se det så.

Räknas det om man tjuvkikar lite via mobilen?

43 gånger pengarna

Idag klockan 8 skulle det komma en hantverkare med fokus att klämma sig igenom alla mina betongtakpannor för att se om någon av dem behöver gå vidare till betongpannehimlen, därefter tvätta rent de överlevande från alger och mossa och slutligen tala allvar med de nybadade så att de håller sig alg- och mossfria under minst tio år. Jag fick garanti på den tidsrymden, nämligen. Det var det som gjorde att jag slog till.

Jag tycker mycket om hantverkare som passar tiden. Garageuppfarten lyste tom klockan 8. Klockan 8.05 började jag göra mig i ordning för att åka till jobbet och när han väl kom, rejält försenad klockan 8.10, tog jag emot iklädd kappa, skor och med handväskan i handen och ena ögonbrynet (det vänstra) höjt i en bister vinkel. Budskapet gick fram. Han bad djupt om ursäkt för sin sena ankomst.

Jag förlät honom nådigt, skrev under allt som skulle skrivas under, låste upp utkastaren och gav mig iväg till mitt jobb. I två dagar skall han härja omkring på mitt tak och för det uppdraget behövs inte min närvaro även om jag, skall erkännas, gärna hade velat vara hemma och se hur det roliga går till. Och kanske styra upp arbetet något.

Under förmiddagen på jobbet satt jag och grämde mig över tusenlapparna som det hela skulle gå på. Inte skulle jag kunna titta och glädjas åt investeringen heller. Gråa betongpannor förblir gråa betongpannor även efter tvättning. Det hade varit roligare om jag haft röda, glaserade takpannor som blivit täckta av smuts och mossa. Då hade taket lyst vackert efteråt. Det kändes bittert att inte mitt tak skulle lysa vackert efteråt.

Sedan kom kamrat Stina förbi mitt kontor. Hon berättade att hon fått byta HELA sitt tak under sommaren. Hennes hus är två år äldre än mitt och av de gråa betongpannorna var ingen möjlig att rädda. Alla dog. Detta äventyr som innebar att gråa betongpannor byttes mot exakt likadana gråa betongpannor kostade mer än min betongpannetvätt. Jag startade Excel och räknade ut att det hela hade kostat 43 gånger mer än min betongpannetvätt.

Genast började jag oroa mig för vad hantverkaren skulle hitta där uppe på taket. Och tyckte att mina futtiga tusenlappar på rengöringen, om det visar sig att det räcker med en rengöring, var väl investerade pengar. Jag hade kunnat betala mer, tänker jag, om det garanterar att jag inte behöver slänga ut 43 gånger mer för att köpa nya pannor. För 43 gånger mer pengar skulle jag kunna få en nedgrävd pool med tak och trädäck och teknikhus och allt.

Nu vågar jag inte åka hem. Jag befarar att det ligger en lapp i brevlådan med information om att operationen är inställd pga av att patienten har dött. Kanske skall jag passa på och beställa en pool. Det kanske har en magisk effekt som innebär att Gud förstår att jag inte kan byta ett helt tak nu när jag har köpt en pool och så reparerar sig alla pannorna av sig själv?

Eller så har jag tittat för mycket på Harry Potter.

Lustgårdsskötsel

Igår var jag iväg på kurs i hur sköta Edens lustgård när Eva & Adam bortresta. Att bara hämta nyckeln för att sedan gå dit och skvimpa på lite vatten dagen innan de kommer hem är inte aktuellt.

Hela lustgården skall vattnas on a daily basis om det är soligt och torrt, och det krävs i stort sett motsvarande en C-uppsats i hortonomi och 20 poäng i VA-teknik för att överhuvudtaget komma ifråga för uppdraget. Kunskaper i lås- och larmteknik är meriterande.

Jag har ingetdera av detta, men eftersom det var ont om sökande till tjänsten så fick jag jobbet.

Kors och tvärs över de 4000 kvadratmetrarna tomt, ligger vattenslangar till synes slumpmässigt men, visade det sig, i ett noga uträknat och strukturerat system. (Sånt tilltalar mig.)

Man börjar med slang ett, monterar på ett sprutmunstycke och vrider därefter runt nyckeln på utkastaren. Sen vattnar man så långt slangen och vattnet når. Därefter stänger man av vattnet, monterar av sprutmunstycket, promenerar österut, hittar som av en händelse en slang nummer två som ligger utlagd därstädes. Denna parar man ihop med slang ett, monterar på en vattenspridare och sätter på vattnet.

Sen får den svänga runt en halvtimme eller så och under tiden tar lås- och larmteknikern på sig kepsen och arbetar sig in i huset för att vattna blomstrena därstädes. Nytt lås- och larmarbete. Gå ut.

Stänga av vattnet. Koppla bort spridaren. Ta slang två i handen och promenera ännu lite mer österut och leta rätt på slang tre. Koppla ihop. Hämta munstycket som ligger och vilar sig i form vid slang ett. Koppla på. Sätt på vattnet. Vattna.

Stäng av vattnet, koppla loss allt, säkerställ att utkastaren inte läcker, lämna.

Jag har ett kollegieblock fullt med föreläsningsanteckningar. Ligger och tänker på slangkopplingar när jag inte kan sova. Försöker memorera om det var Herrestadspelargonen som var mest vattenkrävande eller om det var den där stora röda hängampeln som skulle klappas om lite extra. Oroar mig för hur detta skall gå.

Men tröstar mig med att klarar jag ut detta kan jag nästa sommar ta mig an skötseln av Botaniska trädgården. Eller en plantskola med fokus på synnerligen känsliga orkidéer. Båda dessa uppdrag är sannolikt enklare än skötseln av Edens lustgård.

Käre Gud, låt det regna mycket denna vecka...