onsdag 29 september 2010

Märkligt fort det går ibland

Igår skulle jag in till Malmö på möte direkt på morgonen och körde därför in mot stan med bilen under värsta rusningstid. Med mig hade jag dottern som skulle tappas på blod på sjukhuset därstädes och som jag således skulle släppa av på vägen. Vi förundrade oss båda över den myckna trafiken på motorvägen mot stan. När vi cyklar till jobbet respektive skolan är det så gott som folktomt. Idag höll jag visserligen på att köra över en igelkott med cykeln, men det var för att han var död och låg i vägen. Kan inte räknas.

Vi lade oss tidigt i vänsterfilen och konstaterade samtidigt att högerfilen samt bussfilen allra längst till höger hade det snärjigt. Bilarna verkade åka ut och in mellan de båda filerna och det kändes märkligt med tanke på att bussfilen endast är till för just bussar och inte Saabar, Volvo-ar, Renault Megane-ar och alla andra möjliga sorters bilar som verkade ha varit där inne och vänt.

I vänsterfilen var tempot långtifrån stressigt, i snitt får två bilar svänga innan det blir rött och övriga får vänta en kvart igen på att nästa två bilar med dödsförakt får kasta sig över korsningen. Vi hade med andra ord gott om tid på oss att studera buss- och högerfilens pardans.

Så skedde.

När vi kom fram en bit såg vi att det verkade finnas både polisbilar och livs levande poliser i pardansen. Det förklarade en del. Antingen var det körkortskontroll eller alkotester. Hastigheterna kunde det inte ha varit tal om, det hade gått in till gråtfärdighet långsamt de sista kilometrarna.

Eftersom vi ändå satt där vi satt började vi studera polismännen. Jag självklart enbart ur ett yrkesmässigt perspektiv, det är av stor vikt för mig att jag kan lita på mina samverkansaktörer och det gladde mig att se hur vältränad och spänstig den polis som stod längst bak i kön var. Min dotter tittade lika intresserat, vilket också var helt normalt, det är min dotter och hon känner självfallet också ansvar för att samhället vilar på stabila lagrar. Lagrarna som stod längre fram i kön verkade också väldigt stabila, såg vi.

När vi kommit lite längre fram i vänsterkön fick vi vända oss bakåt och titta mellan nackstöden för att se samhällets stöttepelare på ett bra sätt. När vi suttit bakvända och studerat detta yrkesmässigt en stund vände sig dottern för ett ögonblick framåt. Hon noterade då att det var väldigt tomt framför oss. Många bilar hade på något märkligt sätt hunnit över korsningen under den korta stund vi släppt fokuset framåt. Bakom oss hade vi emellertid en flera kilometer lång kö. Ingen av dem hade vågat tuta för att påkalla vår uppmärksamhet. Alla var rädda för att då bli sedda av polismakten och inviftade i bussfilen.

Jag körde fram och kunde i princip direkt svänga vänster och in på tvärgatan.

Samtidigt viftade poliserna in fem av bilarna som stått bakom oss. Himla otur. Att det inte var oss de viftade in, alltså.

måndag 27 september 2010

Cykeltur till jobbet

Jag cyklar till jobbet när jag inte behöver bilen i tjänsten, när det inte är halvmeterhögt med snö på vägbanorna samt när det inte stormar och ösregnar. Tyvärr innebär detta att jag måste cykla alldeles för ofta. Det är jättemycket skönare att ta bilen.

Min väg till jobbet består av nedförsbackar vilket i teorin verkar bra. Dessvärre drabbas vi skåningar oftast av västliga vindar vilket i teorin också verkar bra. I praktiken är det mög, för det innebär att jag har motvind till jobbet. Motvind tar udden av nedförsbackarna, man får trampa lik förbaskat, hela den tio minuter långa resan. I synnerhet jag som inte har några växlar på cykeln. Mamma tyckte dylika var onödig extrautrustning som man ändå aldrig använder, när hon köpte cykeln på Domus på 70-talet. Jag har benmuskler som vilken hockeyspelare som helst.

Min väg hem från jobbet består av uppförsbackar. Det kan kännas motigt men å andra sidan hänger oftast de västliga vindarna kvar. Utom dåliga dagar då vindarna vänt i halvlek. De goda dagarna innebär medvinden att uppförsbackarna är ungefär lika jobbiga eller lätta som nedförsbackarna i motvind. Jag vill som regel ha växlar på cykeln även på hemvägen.

Imorse tyckte jag det ven oroväckande runt husknuten när jag steg upp och försökte snabbt ringa runt till kontakter utanför kommunen för att se om jag inte kunde fixa ett möte dit jag nödvändigtvis måste ta bilen. Något sådant gick inte att uppbringa och det fick bli cykeln till jobbet. Otur.

Som tur var, ven det emellertid bara oroväckande om husknuten. På min cykelväg till jobbet var det så gott som vindstilla och jag flög nedför backarna. En underbar cykelutflykt. Klockade in resan på rekordlåga 6 minuter. Tjohoo, är jag vältränad eller är jag vältränad?

När jag skulle cykla hem hoppades jag att det skulle vina ordentligt om husknutarna så att jag fick medvind i backarna upp. Flaggstängerna utanför mitt rum låg stundtals som fallna krigare parallellt med marken och jag hade stort hopp om att i princip bara behöva sätta mig på cykeln och sedan koncentrera mig på att bromsa i god tid för att inte fara förbi mitt hus och åka för långt. Jag planerade att det hela skulle ta 5 minuter.

Jag hann cykla i cirka två meter innan jag var trött. Efter 50 meter var jag totalt utmattad. Det ven ordentlig om husknuten, så långt var allt rätt. Dessvärre ven det åt fel håll. Motvinden var total och innebar att det minsta lilla ögonblicks paus i trampandet gjorde att jag åkte baklänges. Ett tag, när jag var tvungen att sakta in för att titta på korsande trafik, hann jag halvvägs till Höllviken innan jag fick fart på pedalerna igen.

Och när jag var nästan hemma, en timme senare, hade jag räknat ut att jag sannolikt hade haft medvind till jobbet på morgonen.

Imorgon skall jag till Malmö på möte. Tack, Gud!

söndag 26 september 2010

12 pass i veckan

Jag har precis tittat på någon repris av ännu en variant på rika, skandinaviska kvinnor bosatta i USA och gifta med rika män eller skilda med underhåll från rika män. Och jag är inte sämre än att jag kan erkänna att jag är avundsjuk.

Jag är som gjord för att bo på Manhattan, ha en liten 350 kvadratmeters sommarstuga i Florida, åka mellan bostäderna i privat flygplan och ägna dagarna åt att shoppa och träna, 12 pass i veckan. Faktum är att jag skulle kunna tänka mig att jobba lite också, trots rikedomarna. Så fin är jag.

Men ack huru olikt är inte mitt liv jämfört med de blonda fruarnas. Jag bor i en villa från 70-talet, sådana som det finns tusentals likadana av i Sverige, jag har ingen sommarstuga, varken i Florida eller någon annanstans och det är jag glad för, för jag hade inte haft tid och ork och sköta ett hus och trädgård till. Shoppa gör jag företrädesvis på Willys och och tränar gör jag ett pass var tolfte vecka.

Mycket långt ifrån New York.

Idag har jag bland annat ägnat mig åt just shopping. På Willys. Det blev varor för 1000 kronor och det mest flärdfulla var en flaska hårschampo med matchande balsam. Sedan bakade jag tunnbröd. Känner mig duktig när jag bakar bröd, många mammapoäng.

Därefter laserade jag sista vindskyddet för den här säsongen, båda sidorna. Känner mig duktig när jag tar hand om mina byggnader. Många pappapoäng.

En gren på syrénbusken hade dött och den sågade jag ned, och styckade därefter upp den i bitar lämpliga att peta ned i trädgårdstunnan. Hösten gör att löv far omkring fullkomligt okontrollerat och lägger sig var de finner det lämpligt, även i min trädgård fast jag tycker jag har varit tydlig med att jag inte bifaller sådana initiativ. Dylika olydiga har jagats upp, fällts och transporterats vidare till de sälla jaktmarkerna (trädgårdstunnan, igen).

Jag hade funderingar på att åka och träna också, men alla mamma- och pappapoäng jag hade tjänat in gjorde att jag inte orkade. Jag var helt slut. Så det är kanske lika bra att jag inte är en rik lyxhustru på Manhattan. Jag hade aldrig orkat träna 12 pass i veckan.

lördag 25 september 2010

Plan B

Idag hade jag planerat att lasera det plank som nyligen visade sitt bleka nylle när tujorna hade retirerat till tujahimlen. Jag vaknade tidigt, helt enligt min plan, ivrig och förväntansfull som en tonåring på 70-talet inför sin första mellanöl, tittade ut och konstaterade att något liknande en tsunamivåg måste ha passerat oss under natten. Hela trädgården var så blöt att den droppade. Även mitt plank. Man kan inte måla blöta plank med något annat än vattenfärg och det hade jag tyvärr inte köpt någon. Klockan var halvåtta på morgonen och min lördagsplan hade gått åt skogen. Man kan gå och lägga sig igen för mindre.

Fast det gjorde jag inte, fattas bara.

Jag började tänka ut en lämplig plan B.

Medan jag tänkte fick jag syn på mitt gamla piano som jag har försökt skänka till Myrorna och Erikshjälpen utan framgång. Kanske skulle jag bli av med klaverat om jag lade ut en annons på Blocket?

Jag lade genast ut en annons på Blocket. Är inte mycket för att processa saker och ting i onödan.

Sedan skulle jag sätta in lite skattemyndighetspapper i barnens pärmar. Det gick bra i sonens för den pärmen var bara 14 år, dotterns 16 år gamla pärm var smockfull och jag började sortera bort gamla onödiga papper ur den. Sedan började jag sortera ut gamla onödiga papper i andra pärmar. Därefter sorterade jag ut gamla onödiga pärmar. När jag hade gått igenom ett skåp i vardagsrummet fick jag för mig att titta in i ett av de andra. Där hittade jag gamla spel, barnspel, familjespel och kortspel.

Skulle dessa sorteras ut? Jag hamnade i ett själsligt dilemma. Vi spelar inte spelen, men vi har gjort, minnen finns, barnbarn kommer säkert om 15 år, och då kan mormor och farmor (jag och jag) spela spelen med barnen. Om spelen finns kvar, vill säga. Det blir svårt annars.

Jag sorterade ut spelen. Till mellanlagring i garaget. Ibland måste jag kompromissa lite med mig själv. Det är ett av de drag hos mig jag uppskattar mest.

Plötsligt hade jag en bokhylla över. Den släpade jag ut för mellanlagring i garaget. Det blev luftigt och fint i allrummet på ovanvåningen.

Sen tittade jag i mailen. Det var rusning efter det piano som Myrorna och Erikshjälpen inte ville ha till skänks. Första man som mailat ville hämta pianot omgående. Jag tycker mycket om just omgående, så jag biföll villigt.

När pianot var avhämtat kunde jag möblera om i vardagsrummet på bottenvåningen. Sånt tycker jag också mycket om. Jag upptäckte då att golvlisten bakom pianot hade en annan färg än övriga lister i rummet. Förmodligen för att jag målat om de andra listerna men inte orkat flytta pianot för att måla även denna.

Imorgon planerar jag att måla listen i vardagsrummet. Och planket där ute. Vad jag skall hitta på idag har jag inte räknat ut än. Det är banne mig svårt att hitta på en plan B bara sådär.

fredag 24 september 2010

På väg mot Duracellkanin

Idag är det fredag och i helgen måste jag ta mig an de försummade ägodelarna. Har man ett jobb som tar mer än 40 timmar i veckan i anspråk, borde man inte ha 800 kvm trädgård och 200 kvm hus. Eller så borde man ha en man, en butler eller ett specialavtal med Hemfrid.

Fast det bästa och enklaste vore alternativet lägenhet. Det händer inte så mycket på en balkong som man inte tittar till på ett par veckor.

Det händer massor i en trädgård under samma tid.

Där kan man inte vända ryggen till det minsta, utan att gräset sätter igång att växa, grenar blir kala och vill bli nedsågade, äpplen mognar och dunsar i backen eller skriker på plockning, skalning och moskokning, eller att någon kommer förbi, på min beställning förvisso, sågar ned en hektar tujor varpå ett plank som stod bakom kikar fram och tjoar efter målarfärg, marken där tujorna stod måste grävas upp från rötter och fyllas på med matjord och nya plantor måste köpas innan hösten kommer.

Så detta skall jag göra de två närmaste dagarna. Jättekul.

Det roliga är att i perioder av stor stress, sover jag all tillgänglig sovtid. När perioden av den stora stressen går över, är jag så uppe i varv att jag inte sover alls. Arbetstiden och fritiden har för länge sedan kokats ihop till ett mischmasch där fritiden är lillebror och arbetstiden är störst och tar först. Det har jag lärt mig leva med. Men skall nu dag och natt börja blanda ihop sig med varandra så vete katten om jag blir så glad i längden. Inatt har jag t ex bara sovit högst undantagsvis men då har jag drömt om jobbet, så det räknas knappt. Och ändå var jag pigg och vaken innan klockan ringde.

Kanske håller jag på och förvandlas till en Duracellkanin. Jag hoppas isåfall jag blir en rosa variant. De vita blir så lätt solkiga.

onsdag 22 september 2010

Man och jag

Det är vanligt att man längtar efter semesterresan eller åtminstone semestern eller helgen eller åtminstone fredagskvällen. Tiden och dagarna däremellan är bara transportsträckor av tristess som skall genomlidas så snabbt och smärtfritt som möjligt.

Så är det när man är lycklig. Skitjobbig tid.

Under de perioder i livet då man är olycklig av en eller annan orsak, får man en helt annan syn på vardagen och kan bli glad intill gråtfärdighet när lyckan plötsligt börja le mot en igen. Till exempel av att hitta en tidigare tappad, nu upphittad chokladbit i sängen, att teven sänder ett avsnitt av CSI som man inte redan har sett eller att man en vecka tidigare har bestämt att det skall bli köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon till middag den aktuella dagen.

Just detta tycker man mycket om men man kan inte servera sig det för ofta för då blir man bortskämd. När det väl är köttbulledags blir man således tacksam och glad i sådan utsträckning att man vill gråta av lycka.

Man kan med fördel ersättas med jag.

Idag har jag räknat färdigt alla valsedlar i kommunen och plötsligt ler solen mot mig igen. Jag har fått två stycken dammsugare som jag skall sätta i mig ikväll. Efterlyst kommer på teve och imorgon skall jag prata och skriva hela dagen, inte räkna ett dugg.

Jag är lycklig över att det är onsdag. Jättelycklig. Vilket tyvärr innebär att jag är tillbaka i den skitjobbiga tiden när jag ser fram emot helgen och semestern igen.

Måtte jag bli olycklig snart igen.

tisdag 21 september 2010

Frysburksdramatik

Idag har jag ägnat arbetsdagen åt att ta emot, räkna, registrera och sortera för sent inkomna förtidsröster, ambassadröster och brevröster från utlandet. Allt detta och även allt tidigare räknande i samband med valet har väsentligt speedat upp min förmåga till huvudräkning. Numera kan jag addera t o m tvåsiffriga tal utan miniräknare.

Jodå. Ler stolt.

Och säkert har jag nytta av denna kunskap vilken dag som helst. Rätt som det är kommer den stora IT-kraschen när varken Excel eller datorns kalkylator fungerar. Vips sitter hela världen handfallen medan jag glatt arbetar vidare för egen maskin eftersom jag både kan lägga till och dra ifrån siffror. Jag ser nästan fram emot det. Det är alltid kul att briljera.

Medan jag räknade satt jag och tänkte på den kulinariska måltid som väntade hemma på kvällen. På morgnarna tar jag fram en frysburk och på kvällen äter jag innehållet. Oavsett vad innehållet består av. Ibland går det nämligen inte att avgöra på förhand vad som komma skall, isflaken kan skymma sikten när man kikar ned i burken. Sådana dagar är överraskningsdagar. Vardagsdramatik i sin prydno.

Idag visste jag säkert att dagens frysburk innehöll potatis- och purjolökssoppa med baconbitar, det syntes tydligt. Isflaken hade inte hunnit växa sig så massiva sedan infrysningsmomentet förra vecka. Och det var bra, för jag tycker mycket om sådan soppa och det har varit lyckat för arbetsmotivationen att ha soppan att se fram emot.

Överraskningar är också roliga om man är säker på att det som tinas och värms blir gott. Vissa saker är goda men blir ändå inte bra som middag. Spagetti med tinad, frusen hallonsylt smakar till exempel sådär ihop. Och ketchup skall man överhuvudtaget inte försöka ha till. Det funkar definitivt inte.

Vet jag.

måndag 20 september 2010

Höra talas om

Idag är det dagen efter valet. Jag har jobbat för att arrangera detta val i min kommun i mer än ett år. Den första tiden i spridda skurar och den senaste månaden dygnet runt. Att umgås så mycket är lite för intensivt även för det mest sprudlande kärleksförhållande. Börjar man nöta på varandra retar man sig så småningom på små detaljer och egenheter. Dessutom vill man till slut göra tjejgrejer ensam. Utan att valet ringer i mobilen hela tiden och vill ha nya valsedlar, väljarförteckningar eller kuvert.

Kulmen kom igår när jag började jobba 6.30 och kom hem till sängen framemot 2.30 dygnet efter. Fritiden fick inte riktigt plats bland detta vilket kändes dumt, ju mer jag tänkte efter. Man får inte glömma andra värden i livet bara för att man har ett förhållande. Sen tyckte jag synd om mig själv och eftersom jag är väldigt empatisk så blev jag nästan gråtfärdig av medkännande med min person. Det var väldigt, väldigt synd om mig.

Så idag vill jag inte höra talas om politik. Inte alls. Inte imorgon heller.

Jag vill bara höra talas om andra saker. Ett dussin gröna dammsugare, t ex, som alla är mina. Eller två veckors semester i Thailand, som någon liksom bara bjuder mig på. Eller att Simon & Thomas skall göra om mitt hus, med den reservationen att jag får vara med och planera. Vill inte ha påfågelstapet, lila lampor till limegrön matta och en levande björk i vardagsrummet. Min smak är mer klassisk och det hade varit trevligt att höra talas om att Strix Television erbjuder mig 100 000 i månaden i fyra år för att inspirera och visa Simon och Thomas tillrätta i inredningsdjungeln.

Sånt skulle jag vilja höra talas om.

Fast jag hör inget. Undrar om jag börjar få dålig hörsel?

lördag 18 september 2010

För tidningsrubrikernas skull

Häromdagen gick en trädfällare lös i min trädgård och sågade ned den där jättelika, gröna skapelsen som stått och gnagt på min husvägg så länge jag har bott här. Och av storleken att döma något decennium innan dess också. Tujor var det, sa han, trädfällaren. Flera dessutom. Jag har stubbar överallt numera.

När tujorna försvann blev hela trädgården annorlunda. Ljusare och luftigare och dessutom stod det väldigt klart att vindskyddet till uteplatsen måste målas. Roliga saker för ofta tråkiga saker med sig, har jag upptäckt. Utöver det noterade jag att det växte en knippe elsladdar från husväggen. Jag vet av erfarenhet att sladdar som inte ser så mycket ut för världen kan kopplas ihop med andra saker som ser väldigt mycket ut för världen, och så blir det hela jättebra. Jag åkte raskt iväg och köpte en utelampa.

Statusen nu är följande:

  • Väggen och sladdarna finns.
  • Lampan finns.
  • Mittbiten saknas. Det vill säga den behörige elektrikern.

Jag har ett gott självförtroende och känner mig behörig till det mesta, och öppnade därefter med friskt mod förpackningen som utelampan låg i. Troligen var det inte så svårt att koppla ihop tre sladdar med varandra, jag har ju faktiskt hängt ihop med en elektriker i många år i flydda dar och vet att man inte parar ihop sladdfärger efter vad som är snyggt utan efter vilka färger som är lika varandra. Med den kunskapen kommer man långt.

I lampan fanns tre sladdar: fas, nolla och jord (brun, blå och gulgrön). Önskvärt hade varit att motsvarande fanns på väggen. But no. Där vimlade det. Sladdar och sockerbitar till höger och vänster och bara två lösa tåtar, en brun och en blå. Kändes som om det hade varit bra om en gröngul hade varit ledig också. Med tanke på att lampan skall vara ute och lysa.

Min vana trogen tog jag en bild och lade ut på Facebook med en enkel fråga om hur jag skulle koppla. Jag har flera elektriska vänner på Fb och var säker på att jag inom fem minuter skulle ha pedagogiska instruktioner och inom tio minuter var klar och lysande.

Jag är optimistisk i vissa sammanhang.

Ju mer behörig elektriker som svarade, desto tydligare var budskapet om att jag skulle låta en riktig, behörig elektriker göra jobbet. En sån som jag ringer, bokar, öppnar upp och sedan betalar en räkning för.

Känns mycket tråkigt att behöva dra till med så drastiska åtgärder för en ynka lampa. Men eftersom tidningsrubrikerna om säkerhetschefen som gjorde ljusbåge och orsakade strömlöshet i halva byn skrämmer mig mer än en liten stöt, så har jag redan mailat hovelektrikern.

Helt i onödan, egentligen, för hade jag bara fått testa lite så hade jag säkert klarat ut det hela. Men för tidningarnas skull...

torsdag 16 september 2010

Skinkmacka med äppeljuice

På morgnarna får mitt lilla gullegryn, den snart femtonårige, gänglige och finnige sonen, frukost på sängen. Dottern kunde också fått det om hon velat, men hon har för länge sedan avvecklat servicen. Jag bredde för mycket margarin på mackorna, ostskivorna var för många, skinkan inte god och morgnar jag serverade yoghurt som surprise var hon istället sugen på gröt. Och vice versa.

Ingen frukostbricka för dottern.

Sonen däremot står ut med konceptet fortfarande. Han sparar tid på att jag gör frukosten och kommer upp med brickan och tid är sömn. Skitsamma att jag ger honom tunnbrödsrullar när han egentligen velat ha bullar. Han är ändå inte vaken när han äter. Och för mycket smör eller ost kan det inte bli.

Idag hällde jag som vanligt upp äppeljuice i ett glas och ställde glaset på den blåa brickan (den rosa brickan stod och samlade damm under tiden). Sedan slog jag på stort och gjorde en varm dubbelmacka i smörgåsgrillen. Är det torsdag så är det. Jag funderade på att gå ut i trädgården och hämta en höstaster som jag kunde sätta i en vas på brickan men förkastade efter en stunds överläggningar idén. Han hade sannolikt ätit upp den i sömnen. Och man vet inte med dagens föroreningar vad det kan innebära för mag- och tarmkanalen.

Skridandes som en Lucia gick jag med brickan i båda händerna uppför trappan. På något sätt slant jag med handen när jag skulle öppna sonens rumsdörr samtidigt som jag balanserade brickan med vänster hand och det bar sig inte bättre än att jag välte äppeljuiceglaset så att hela brickan förvandlades till ett blått hav med dubbelmackan som en bilfärja flytandes i mitten. Även jag blev full av äppeljuice och ännu en del hamnade på laminatgolvet. Det är märkligt hur mycket äppeljuice det blir av ett glas. Något för Jesus att göra något för mänskligheten av.

Med en suck torkade jag upp på golvet, sköljde ren brickan, gjorde en ny macka, hällde upp ett nytt glas juice och gick upp och spred moderlig värme i pojkrummet. Sonen öppnade inte ögonen.

När jag kom ned låg den första mackan på diskbänken i samma tillstånd som en nyligen använd bilsvamp. Såg god ut men kändes väldigt blöt. Synd att slänga dock, jag hade lagt på mycket ost och skinka mellan brödskivorna. Jag bestämde mig för att torka den i smörgåsgrillen.

Medan jag sminkade mig, borstade tänderna, tömde en maskin tvätt, dammsugade hallen och lite annat liknande som man gör på morgonkulan, torkade mackan i smörgåsgrillen. När jag var redo för avfärd tog jag ut den. Inte längre svampig men inte helt torr heller. Fick duga. Jag stoppade den i en plastpåse och tog med den till jobbet.

När det var lunchdags var den perfekt. Inte för torr, inte för blöt. Och smakupplevelsen var helt ny. Det är inte var dag man äter ost- och skinkmackor med senap och marinerad i äppeljuice.

Fast jag kanske inte skriver upp receptet. Nej, jag gör nog inte det.

Större fönster på planet

Vaknade för en stund sedan, helt utmattad. Vilket inte var så konstigt.

Inatt har jag nämligen varit passagerare i ett större jumboplan, kanske en Airbus. Tråkigt nog störtade planet och ännu tråkigare nog störtade planet rakt ned i havet. I filmer förekommer det att plan som störtar i haven flyter så att passagerarna bekvämt och fint kan vandra ut via vingen och hoppa ned i livbåtar varpå de, ibland efter vissa vedermödor med hjältar och fagra jungfrur i huvudrollerna, blir upplockade av lyxkryssare och sedan gifter sig alla på slutet. Åtminstone de som var singlar när flygresan inleddes.

Så skedde icke i min dröm.

Mitt plan brakade rakt ned i vattnet och fortsatte ned. Och där satt vi och funderade på hur vi skulle komma ut och upp till ytan igen. Att gå ut på vingen var inte aktuellt. Ingen dörr gick inte att öppna, det förstod jag genast, jag behövde inte ens pröva. Och på något märkligt sätt var det plötsligt jag som var ansvarig för hela räddningsoperationen. Ett tungt uppdrag för mina späda axlar, men jag grep mig an det hela med gott mod.

Först beordrade jag alla att sätta på sig syrgasmaskerna. Först sina egna, sedan skulle de hjälpa andra. (Jodå, jag har hängt med.) Sedan skulle flytvästarna på. Samma procedur, först de egna, sedan andras.

Slutligen beordrade jag besättningen att slå sönder rutorna med hammare. Busshammare. Sådana fanns lämpligt nog utplacerade med jämna mellanrum på planet. Då strömmade vattnet in och allt blev väldigt jäktigt med en gång. Därefter var planen att folket skulle simma ut genom fönstren och upp till ytan. Vad som skulle se där var jag inte på det klara med, jag brukar fokusera på att lösa ett problem i taget i akuta lägen.

Planen var bra, men som alla har den sina svaga punkter. Det var nämligen långt ifrån alla som hade kroppar lämpliga för utsimning genom fönster. Fönstrena är opraktiskt små. De som inte kom igenom fönstren tittade på mig och undrade hur de skulle göra. Jag visste inte. Paniken började komma.

Jag vaknade. Puh.

Att vakna är ett mycket bra sätt att komma ur besvärliga situationer på. Synd detta sätt inte alltid funkar i verkligheten...

Nu skall jag ringa SAS och be dem göra större fönster. Erfarenhetsåterkoppling kallas sådant.

tisdag 14 september 2010

Kvantfysiker

För en stund sedan kom högstadiesonen med fysikboken (övningsdelen, inte läsedelen) i högsta hugg och bad mig om hjälp med uppgift 9. Där stod:

"En låda väger 90 kilo. Att dra den tar 330 N. Hur mycket arbete krävs för att dra den fyra meter?"

Inte vet jag. "Stor ansträngning"?

Det är mer än 40 år sedan jag läste fysik på den djupa nivån och jag förstod inte ens på den tiden vad det handlade om. Hur mäter man arbete? I muskler?

Jag är förhållandevis bra på att läsa mig till saker och ting. Inte till den grad att jag förstår dem, men åtminstone till den grad att jag kan memorera ordalydelserna, tillämpa de obegripliga kunskaperna på liknande uppgifter och få rätt svar. Jag vet inte vad jag gör men jag gör det ändå och det håller. Så har jag klarat mig hela mitt 45-åriga liv och ännu har ingen bett mig förklara komplicerade ting med andra ord än de jag lärde mig utantill 1978.

Men sånt är onekligen enklare om man får titta lite i läsedelen först. Tyvärr fanns bara tillgång till övningshäftet. Skam den som ger sig, då surfar man på nätet. Jag surfade på nätet. Begrep ingenting av det, men fick idén att helt frankt hoppa över lådans vikt (kommer ihåg sedan 1978 att man ibland utsattes för villospår i läsetalen), multiplicerade 330 med 4, fick det till 1320, läste i facit att rätt svar skulle bli 1320, och var nöjd. God I'm good.

Nästa fråga var lättare:

"Om någon hjälper dig att dra lådan behövs bara en tredjedel så mycket kraft. Hur långt kan du då dra lådan på 1100 N".

Klart som korvspad. Har man varit med förr ser man snabbt samband i siffrorna och vet då rent intuitivt hur man skall räkna, även om man inte begriper själva uppställning. En tredjedel av 330 är 110. Och tittar man på 110 och 1100 så ser man ett samband. Det måste helt enkelt vara så att man kan dra lådan 10 meter, det kan inte vara slumpen att talen är så lika.

Jag löste alltså smidigt sonens svåra fysikläxa utan att ha en aning om varken tid, arbete eller effekt. Man får bara trycka in lite formler och se samband bland siffrorna så klarar man sig. Sonen vill jag skulle utveckla mina tankegångar fram till lösningen, lärarna har nämligen idéer för sig i stil med att barnen skall kunna förklara hur de räknat, men det lyckades jag prata mig ur. Jag hade inga tankegångar. Jag prövade mig fram, det brukar funka.

Men kvantfysiker skall man nog inte satsa på att bli med den metodiken...

måndag 13 september 2010

Utskälld

Idag har jag blivit utskälld i telefon på jobbet så till den milda grad att håret stod som en kvast rakt ut bakom mig. Det visslade om öronen och har jag någonsin hyst en förvirrad tanke om att jag duger något till, i vilket obetydligt sammanhang somhelst, så togs jag ur den villfarelsen idag. Jag var inte vatten värd.

Dessvärre skälldes jag på för saker som varken jag eller någon annan bland mina arbetskamrater ens är i närheten av att ha med att göra. Detta försökte jag förklara men då övergick aggressiviteten i andra sidan luren till ren hysteri och när jag hade upplevt det några gånger tog jag på kvalitativa grunder beslutet att jag tyckte den renodlade aggressiviteten var lättare att ha att göra med. Den skar åtminstone inte så i öronen som hysterins falsett gjorde.

Efter två samtal med samma person gick jag på möte. Vederbörande hade emellertid en del ytterligare kvar att förmedla, och ringde därför raskt igen igen varpå han kopplades till min kollega. Tråkigt nog för henne. Jag hade inte hunnit förmedla mina omtumlande upplevelser och att mitt hår såg ut som om jag kammat det med en elvisp trodde hon säkert berodde på att jag gjort just det. Eller på att det blåst extra mycket när jag cyklade till jobbet. Sånt kan hända i min värld.

När jag kom tillbaka från mötet var vi två med elvispfrisyr.

Och allt detta för att någon har svårt att behärska sig, svårt att ringa till rätt myndighet med sina synpunkter och svårt att bemöta andra människor med respekt och inte kalla dem för idioter när de upplyser om att det är folk i Stockholm som bättre kan svara på någons synpunkter.

Nu tänker jag ringa till bussbolaget och skälla ut dem efter noter för att min villaförsäkring inte täckte kostnaderna för det vatten som trängde in via fasaden och gjorde att jag fick byta laminatgolv och slipa betongplattan. Och om de inte genast ändrar på det, bussbolaget, så tänker jag kräva bussbolaget på skadestånd.

Ungefär så har jag haft det idag.

lördag 11 september 2010

Reservbränsle i frysen

Idag har jag testat larmkedjan i bostaden. Den funkade. Testen gick till på följande sätt:

  1. Lövbiff stektes kort tid på hög värme.
  2. Lövbiff hälldes över på fat.
  3. Rödlök stektes på hög värme.
  4. Rökutveckling uppstod.
  5. Brandlarmen tjöt.
  6. Alla.
  7. Även de på ovanvåningen.
  8. Eventuellt även de i grannhuset.
  9. Uppgifter fördelades:

Jag vädrade, co-kocken gick ut med stekpannan, SOS Alarm ringde.

Testresultat: Fungerande larmkedja.

Testkonsekvenser: Vi två som var på plats är forfarande halvdöva. Dessutom ringer det skojigt i öronen.

Alla vet hur det låter när man skall byta batteri i en brandvarnare. Då piper den till. Ett obehagligt, skärande pip-till som man gärna undviker att lyssna på alltför länge. Vid dagens larmkedjetest pep alla FYRA larmen i huset SAMTIDIGT. Att resonera i termer om tinnitus är att underdriva. Jag har snarare en hel blåsorkester i öronen, alla tutar samtidigt. Fast olika låtar.

Och det har säkert ekat över nejden också. Tyckte jag såg genom fönstren för en stund sedan att grannarna verkar kommunicera via teckenspråk.

Som det goda exempel jag alltid vill framstå som, skrev jag en liten radänga om detta på Facebook. Jag uppmuntrar gärna andra att göra larmtester och att tänka på sin brandsäkerhet i bostaden. Har jag jobbat på brandkåren? Ja, det har jag. Man blir hjärntvättat for life i den miljön.

En sekund efter publicerandet av mina erfarenheter, plingade det till i kommentarsfältet. En vänfamilj undrade om jag varit hos dem, eller om de varit hos mig. Jag är inte helt tillförlitlig just nu, inget sanningsvittne direkt, sjuk och eländig som jag varit så länge, men jag funderade artigt en stund innan jag svarade att jag nog inte trodde att vi setts överhuvudtaget idag.

Det visade sig nämligen att även den aktuella familjen hade fått för sig att tillaga lövbiff med rökutveckling och larmkedjetest som resultat. Skojigt. Hur liten är inte världen? Imorgon planerar vi att steka överbliven potatis utan fett och på maximal värme och klocka larmtiden för att veta exakt hur lång tid allt tar från rök till tjut till ring i telefonen. Sånt är bra att veta.

Som säkerhetschef är jag särskilt glad över insikten i hur bra lövbiff brinner. Detta är en oerhört värdefull kunskap att bevara för den händelse vi blir strömlösa länge någon gång och veden tar slut. Då vet vi att reservbränsle finns i frysen.

fredag 10 september 2010

Rent statistiskt

Planen för dagen:

Idag skulle jag cykla till jobbet vid 07.30, skoja och skratta med arbetskamraterna tills klockan 9.30, fredagsfrukostera med samma krets, jobba till klockan 12, gå en liten sväng på byn och uträtta ärenden, jobba till klockan 13.30, gå på förvaltningsmöte till 15.30, åka hem, rallartvätta, byta kläder, skapa nya, spretiga flugben på ögonlocken, slänga på läppstift och vid 18.30 glida iväg på wining and dining.

Mitt i natten skulle jag ha kommit hem, trött och småfnissig efter ett glas vin för mycket (sammanlagt tre) och somna in till Deadly catch, LA Inc eller någon repris på Mash.

En underbar fredag, helt enkelt.

Utkomsten av dagen:

Jag cyklade till jobbet vid 07.30, så långt var allt rätt. Jag kunde emellertid inte skoja och skratta med arbetskamraterna för då bröt antingen rethostan ut och jag hade att göra med att kippa efter andan i minst 10 minuter, eller så var jag en hårsmån från drunkningsdöden eftersom jag har en massa vätska i bihålorna, ögonhålorna, näshålorna och i stort sett alla håligheter ovanför halsen och att använda munnen till annat än andas var otänkbart. Jag hasade istället in på mitt rum, stelt leende som Mona Lisa. Fast med öppen mun, jag behövde ha det så för syretillförseln.

Klockan 9.30 fredagsfrukosterade vi. Mina arbetskamrater i fikarummet, jag på mitt rum för att inte smitta.

Klockan 12 orkade jag inte gå ut. Jag var kallsvettig och matt bara av att sitta still på kontorsstolen.

Klockan 13.30 var jag inte med på mötet eftersom jag skulle smitta ned de andra.

Klockan 15.30 varken rallartvättades det eller sminkades upp. Vid det laget låg jag i feberyror i soffan.

Klockan 18.30 winades och dinades det sannolikt på annat håll men utan mitt sällskap. Man ville inte bli smittad.

Det kan bli så att jag somnar in till något av teveprogrammen ovan mitt i natten, men inte 17 gör jag det småfnissandes.

Och det har inte direkt varit en underbar fredag, helt enkelt.

Hur länge kan man vara sjuk, rent statistiskt? Borde det inte, rent statistiskt, vara klart snart?

torsdag 9 september 2010

Lever nog ett tag till

Jag fortsätter och pratar om mina sjukdomssymptom ett tag till. Åtminstone även idag. Tycker det är oerhört intressant.

Igårkväll tog jag tempen och konstaterade att jag kunde förstå varför jag kände mig så loj och världsfrånvänd. Jag hade 38,9. Det gjorde mig lite orolig, jag hade planer på att arbeta idag och att vackla till kontoret med 39 graders feber var att gå till jobbet med fel sifferunderlag, det insåg även jag trots mitt fördunklade medvetande.

Jag lade mig i sängen och gjorde diverse överläggningar en stund, samtidigt som jag tittade på Skånefruarna på teven. Det störde en aning, fruarna skrek och tjoade hela tiden och jag upplevde det som tröttande. Så tröttande att jag slumrade till en stund. När jag vaknade en stund senare fortsatte jag att titta och det var inga problem att följa handlingen, det skreks och tjoades fortfarande. Det tog således en stund innan jag noterade att klockan passerat 22 och jag insåg att något nog hade hänt i tevetablån trots allt. Det visade sig att jag tittade på Kungarna av Tylösand.

Även det var en fascinerande upplevelse och jag hann tacka de högre makterna flera gånger den resterande programtiden för att jag föddes på 60-talet och slapp ha kul på de rätt äckliga sätt som man har kul på 2010. Skulle inte vilja festa i en bubbelpool med någon som kissar, spottar och kräker i densamma. Och vad roligt det måste vara för en mamma att få titta på sitt hjärtans ljus när vederbörande har sex i teve, kräker och gör andra onämnbara saker som de flesta andra föredrar att pyssla med i det tysta, bakom stängd dörr. Spelar man in och sparar sånt åt barnbarnen, eller hur gör man?

Jag fick definitivt inte lägre feber av de okulära studierna. Tvärtom, snarare. För när jag steg upp och skulle gå ut i köket efter ett glas vatten, mötte jag en spindel stor som en kastrerad hankatt i hallen. Jag tittade på honom. Han vände upp huvudet och tittade vänligt på mig. Han gick lite åt sidan. Jag nickade nådigt åt den artiga gesten och spatserade över och förbi honom. När jag tagit mitt vattenglas gick jag tillbaka utan en tanke på den kastrerade hankattsspindeln i hallen.

Detta, mina vänner, var ett tecken på att livsandarna hade lämnat mig, det insåg jag när jag lagt mig ned igen. Jag är jätterädd för spindlar. Jag kan normalt sett inte gå närmare en spindel än 5 meter. Det har aldrig hänt att jag har klivit över en spindel stor som en barn-Capriocciosa. Att jag skulle GLÖMMA att jag har en spindel i hallen är lika otänkbart som att det imorgon kommer Pepsi Max ur kallvattenkranen och Chill out rödvin ur varmvattenkranen.

Jag tolkade det som att jag var i ge-upp-fasen. Den fas som drunknande når när de inser att loppet är kört och därför andas in och sjunker.

Jag skulle inte kunna jobba idag för jag skulle sannolikt inte överleva natten.

I trygg förvissning om detta somnade jag och när jag vaknade steg jag upp och gick och jobbade. Det var först när jag satt vid skrivbordet som jag kom på att jag borde ha varit död. Men då var det så dags.

Jag har jobbat till 20:30 ikväll, som kompensation. Och jag tror jag lever ett tag till. Spindeln var för övrigt borta.

onsdag 8 september 2010

En sjukdag hemma

Idag har jag motvilligt och för första gången det här decenniet satt tofflorna vid sängen och stannat hemma på grund av sjukdom. Av hänsyn till andra, inte för att jag själv föredrar den varianten. Jag kan jobba fast jag har feber.

Det har emellertid varit jättebra, det här arrangemanget, för jag har hunnit med hur mycket jobb som helst utan att bli störd annat än av mobiltelefonen. Merparten av de vanliga, dagliga samtalen går till min kontorstelefon och där stannar de, åtminstone idag eftersom spökrösten tog luren och informerade om mitt beklagliga tillstånd. I runda slängar bara, typ "sjuk", inga detaljer om hur jag hostar och var febern ligger. Det informerar jag ju själv om, för övrigt, det här hållet.

(Jag hostar mycket, för er som är intresserade. Och det känns som om jag får lära mig att leva med det fenomenet länge. Har redan träningsvärk.)

Nåväl. Idag har jag suttit vid köksbordet och jobbat med jobbdatorn till skillnad från vid skrivbordet på jobbet. Detta har resulterat i att jag nu har kommit fram till att jag inte skall bli egen företagare. Åtminstone inte köksbordsföretagare. Redan före lunch hade jag förutom förkylningssymptomen, även ont i ryggen samt en molande värk i axlarna. Stolen är för låg och bordet för högt för att passa en laptopsarbetare.

Jag kände mig som Guldlock som inte lyckades hitta några möbler som passade när hon kom hem till de tre björnarna. Fast där fanns det gröt, det fanns det inte här. Varken för varm, för kall eller lagom varm gröt. Här fanns ingenting, mer än yoghurt. Vilket iofs är gott, men just nu tycker jag synd om mig själv och då är det gröt som hade varit det optimala. Trots att jag inte äter gröt.

Förortslivet utanför fönstret har varit livligt. Hundägare trampade omkring i strid ström vid 6-7-tiden. Dagisföräldrar kom släpandes med allehanda sittvagnar och skrikande barn mellan 7 och 8. Samtliga skolbarn kom flängandes klockan 07.55 i vild karriär och utan markkontakt med cykeldäcken i kurvorna.

Därefter tog pensionärerna vid, gick stavgång, tittade på karriärkvinnas oklippta gräsmatta, kommenterade den pekandes, samlades i gathörnen och hängde en stund under livligt samspråk. Efter lunch började skolbarnen komma, släntrandes den här gången, och senare på eftermiddagen vände det om, med dagisföräldrar och hundägare och hela middevitten. Spänning på hög nivå för min del som fick förmånen att beskåda det hela. Samhällslivet i sin prydnad.

Mailens antal har varit konstant, som på en vanlig vardag. Det spelar ingen roll att jag sätter ett frånvaromeddelande om min svåra sjukdom i automatsvaret, avsändaren får ju inte insikten om tingens tillstånd förrän de redan har skickat mig sitt mail. Önskvärt hade varit att allas mailklienter gör en grov kontroll först, när mailskrivaren klickar på "Skicka" och utreder om mottagaren verkligen kan ta emot eller ens vill ha mailet. Och att avsändaren redan i det här stadiet får reda på att:

1) "Jag KAN inte ta del av dina tankar för jag är sjuk och inte på jobbet. Vill du ändå skicka mailet eller vill du pröva med att få hjälp av någon annan på mitt jobb?"

2) "Jag VILL inte ta del av dina tankar, för de intresserar mig inte." Denna kategori bör inte erbjudas något alternativ utan allt som är skrivet i mailet skall omedelbart och automatiskt deletas av mailklienten.

En intelligent och avancerad form av spamfilter helt enkelt. För det är helt otroligt vilken massa märkliga mail man får ibland. Idag när jag har haft extra gott om tid har jag emellertid tagit mig tid att svara på allt, hur befängt det än har varit. I flera fall har det helt enkelt gått att klicka på "unsubscribe" och så har problemet varit löst. I andra fall har jag fått vara tydlig och rakt på och sagt att jag inte vill ha flera mail i detta ärende.

Det kunde jag gjort när som helst. Det skall bara göras. Och man hinner ju inte alltid sånt när man jobbar. Så helt fel är det inte att vara sjuk ibland och få finliret gjort, när jag tänker efter...

tisdag 7 september 2010

Inte sjuk. Jobbar hemma bara.

Igår när jag gick och lade mig hade jag ont i halsen och feber.

Imorse när jag vaknade hade jag ont i halsen och feber.

Däremellan hade jag samma symptom, det vet jag för jag vaknade en hundra gånger och kände efter. Och för er som undrar kan jag berätta att jo, man sväljer i sömnen. Det var typ då jag vaknade. Varje gång.

Detta är emellertid petitesser för en säkerhetschef som sätter en ära i att gå till jobbet no matter vilka sjukdomar som drabbar henne. Till stor glädje för arbetskamraterna som några dagar senare får möjlighet att upprepa bedriften alldeles själva. Eftersom de då blivit smittade.

Så ock idag. Jag steg upp, svalde lämpligt antal febernedsättande och gav mig iväg på stålhingsten. Någonstans på vägen började tabletterna verka för när jag kom fram var jag lika blöt som om jag hade duschat. Fräscht så här i början av arbetsdagen. Lång arbetsdag, dessutom. Extra lång. Men jeansen satt snyggt, fastklistrade på benen som de var.

Med frejdigt mod kraxade jag fram hälsningsfraser två oktaver längre än vanligt på min korridorvandring till kontorsrummet, drog in snoret, torkade de rinnande ögonen och skred till verket med jobbet. Lite ruggig kände jag mig och lite obekvämt var det att prata, att snyta mig och att jag framåt niotiden började frysa av febern som då steg igen, men annars gick allt bra.

Tills personalen kom in och på ett fint sätt beordrade mig att gå hem innan hela firman fick pandemi. Jag försökte skratta bort förslaget men när jag var den enda som skrattade så började jag fatta att jag inte var önskad. Jag. Inte önskad. Sånt är svårt för en ödmjuk att ta till sig.

Nåväl, jag bestämde mig för att kompromissa. Jag packade ned datorn, såg till att lägga rätt filer på hårddisken först, kom ihåg sladdar och möss, telefoner och pappersdokument och med en resväska värdig en fyrabarnsfamilj på långsemester gav jag mig iväg hem igen på cykeln. Inte för sjukskrivningkonceptet utan för jobba- hemma-konceptet.

Det blåste motvind, det var nytt för idag. Det var uppförsbackar. Det brukar det vara. Jag hade feber igen. Också nytt för idag. Cykelturen de få kilometrarna hem var ungefär lika behaglig som Jesus Golgatavandring. Vissa sträckor minns jag inte. Jag är inte heller säker på vilket håll jag tog. Nåväl, barn, fyllehundar och febriga 45-åringar hittar alltid hem, det är ett gammalt svenskt talesätt, så rätt som det var befann jag mig i köket.

Väl där tog jag en Alvedon och fortsatte jobba. Det gjorde jag tills klockan var 17, då tog jag febern. 38,3. Fullt arbetsmässig dagen därpå, med andra ord. Men för att nu inte personalen skall komma och vara beskäftiga imorgon tänkte jag vara smart och få Previas samtycke till att jag kunde jobba. Jag ringde dit. Previa är vår företagshälsovård och dit ringer vi för sjukvårdsupplysning och -anmälan. Någon sjukanmälan var inte aktuell, däremot tänkte jag förse dem med lite sjukvårdsupplysningar och samtidigt spela in när de sa att det var både bra och direkt nyttigt för mig att komma upp och återgå till arbetslivet snarast möjligt, helst imorgon. Det vet ju alla att sjukskrivningar skall hållas så korta som möjligt. Och att man kan få följdsjukdomar om man blir liggande för länge.

Alla vet det utom sjukvårdsupplysningsmottagaren jag pratade med. Hon hade en helt annan agenda. Jag försökte med hes stämma skämta bort det där med febern som flickbrus och helt normala vallningar men hon hade nog inte kommit upp i övergångsåldern för hon ville inte förstå vad jag pratade om.

Har man feber skall man ligga still och vila. Basta. Det tyckte jag man sa när jag var liten också, har inget hänt på den fronten sedan 1971?

Så jag fick tyvärr inga lämpliga svar som jag kunde spela in, klippa ihop och spela upp för personalen imorgon som ett intyg på att jag inget hellre borde än just arbeta. Ur folkhälsosynpunkt.

Och därför är jag således hemma från jobbet imorgon för första gången det här decenniet. När jag har som mest att göra. Livet är stundtals mycket bittert för en arbetsnarkoman...

måndag 6 september 2010

En till

Jag missade ett av mina sätt att ångestdämpa i gårdagens blogg. Förutom att äta choklad och planera stordåd för byggbranschen att utföra i mitt hemman, har jag ytterligare en ångestdämpare: Jag bokar in mig och barnen på resor.

I ekonomiska fall, för man kan bara boka in sig på ett begränsat antal resor per år om man är ensamstående, mamma och offentliganställd på en och samma gång, nöjer jag mig med att söka på nätet på resor som jag tänker åka på "någon gång".

Det kan tyckas vara lite onödigt att titta på resor till New York till våren, Dublin lagom till St Patricks day, överväga att åka till Berlin över nyår och Dubai på sportlovet när jag redan nu vet att det inte kan bli så det kommande året åtminstone, men själva planerandet funkar som ångestdämpare och då får resten av världen lära sig att leva med det.

Faktiskt.

Och att det bara är två veckor sedan jag kom hem från Turkiet, hör inte heller hit. Man skall aldrig titta bakåt, bara ta tillvara lärdomar, det lärde jag mig av någon vis äldre person för länge sedan. Lärdomen jag tagit tillvara nu senast är att jag gillar Turkiet och som omväxling till resesurfande så har jag faktiskt börjat kolla på hus och lägenheter i Turkiet. Även det blir jag lugn och fin av. Åtminstone tills jag började fundera på hur jag skulle kunna sköta ett hus i två plan på 170 kvm och med pool i trädgården när jag större delen av året befinner mig fyra flygtimmar därifrån.

Då får jag lite ångest igen...

söndag 5 september 2010

Två sätt att dämpa ångest

Det finns två saker jag kan göra när jag har ångest, är stressad eller av annan anledning behöver ha tröst: Jag kan äta choklad och jag kan ändra om hemma.

Båda aktiviteterna är förödande, fast på olika sätt. Chokladen gör mig kvinnligt fyllig och omändrandet hemma gör mig fattig.

Just nu är jag lite stressad, det mycket på jobbet, det är omställningar i privatlivet för att dottern börjat gymnasiet, det är föräldramöten i skolan parallellt med kvällsmöten på jobbet och det är jäktigt för hela pengen. Igår petade jag således i mig 100 gram choklad. Det kändes helt rätt medan det pågick men jättefel dagen därpå, d v s idag. Dagens Mimmi kunde inte förstå sig på gårdagens Mimmi, hur kunde hon vräka i sig choklad på det där viset? Dagens Mimmi var inte sugen ett dugg och empatin var minimal. Hon tänkte med förakt på den svaga gårdagens Mimmi utan karaktär, viljestyrka och självbevarelsedrift. En svag brud, på det hela taget, tänkte dagens Mimmi.

Varpå hon gick ut i trädgården med en tumstock och mätte upp det ytan som skall täckas av ett kommande trädäck. En helt annan sak, hävdade starka dagens Mimmi.

Trädäcket har hon funderat på länge, vägt fram och tillbaka, byggt in en murad rabatt, frilagt den murade rabatten, rundat hörnen, skurit av hörnen, gjort vinklar och vrår och till slut bestämt sig. Med hjälp av vissna perenner och fallfrukt lades ytan för trädäcket upp, tumstocken fick arbeta och viss multiplikation fick tillämpas. Offert skall begäras in på ett trädäck omfattande 58,5 kvadratmeter. Skall jag bygga trädäck så skall jag.

Nu hoppas jag bara att perioden av stress och turbulens snart är över. Jag kommer inte att ha råd att bygga en helikopterplatta på taket, gräva ut en vinkällare under betongplattan under huset eller skapa en linbana så att jag kan åka i en korg till jobbet.

Men jag skulle kunna riva en vägg och slå ihop vardagsrummet med köket... Det skulle jag... Skall bara gå ned och mäta lite, vi ses senare...

lördag 4 september 2010

En enda liten vägglampa

Idag var vi en liten sväng på Ikea mellan alla andra hedersuppdrag. Jag skulle inte handla något större, kanske en liten lampa att ha ovanför soffan på sin höjd. Och för en sådan behövdes varken vagn eller gul kasse. Vi gick raskt och fritt utan att bli störda av att behöva bära eller dra något, det enda som störde var de andra Ikeabesökarna. De utgjorde verkligen störande attribut, de var många, gick långsamt i grupp, blockerade gångarna med stora bakdelar, barnvagnar och kundvagnar samt snurrade på stället, ändrade riktning utan att ha planerat det i förväg och tvärstoppade plötsligt, och blev därefter arga när vi trampade dem på hälarna.

Sånt kan irritera en om man är på det humöret.

Vi gick hit och dit, letade genvägar, hittade både Ikeas arangerade genvägar och några egna, och kom så småningom till kassorna. Där var kö. De stora bakdelarna, barnvagnarna och kundvagnarna hade kommit före oss fdit. Självscanningsköerna var emellertid obefintliga. Jag valde att vi skulle gå till en sådan. Vi och vår kundvagn. En sådan hade sällat sig till oss på vägen, förstår inte varifrån den kom. Och vem som hade lagt saker i den.

Två produkter klarade jag av att scanna, sen ville inte scannern scanna mer med mig och min roll begränsades till att hålla i produkten medan sällskapet scannade. Det tog tid men vi hade att göra hela tiden och då känns det roligare än att bara stå och hänga i en vanlig kassakö. När vi var klara skulle jag stoppa in mitt Ikeakort i ett litet kortfack. Det klarade jag. Sen skulle betalkortet stoppas in. I ett annat kortfack. Det tog det ett tag innan jag fattade. Auktoriserad hjälp från Ikea fick bistå.

Jag drog kortet, inget hände. Jag vände kortet och drog. Inget hände. Auktoriserad hjälp från Ikea fick bistå. Jag hade ett chip på kortet, då skulle man använda sig av det också, sa hjälpen.

Jag stoppade in chipet i kortläsaren, slog koden och fick reda på att kortet var ogiltigt. Eller koden. Eller båda.

Jag tog ut kortet och såg att det råkade vara Sibakortet jag försökte betala på Ikea med. Det gick ju inte, det förstår ju vem som helst. Jag satte in Visa-kortet. På rätt håll och med chip och allt. Då kom auktoriserad hjälp från Ikea. Man får inte hålla på och byta kort hur som helst, då måste någon nollställa systemet, slå en kod, greja lite i största allmänhet och först DÄREFTER kunde kundidioten släppas lös igen.

Jag lovade att göra rätt den lilla rest som återstod innan kvittot skulle komma. Jag höll löftet.

När jag fick kvittot såg jag att det stod 1 404 kronor längst ned. Det var himla dyrt för en enda liten vägglampa. Ännu märkligare var att jag aldrig köpte någon vägglampa...

fredag 3 september 2010

Sensmoralen

Idag har jag bevistat något som aldrig har setts förut i Sverige. Knappt någon annanstans heller. Jag har varit på invigningen av Falsterbo bird show, vilket är ungefär detsamma som Falsterbo horse show fast utan hästar.

Falsterbo är en av världens största rastställen för pippifåglar vid sidan av Bosporen och Galapagosöarna. Årligen samlas därför nästan lika många ornitologer som fåglar i Falsterbo. Sannolikt är det så att ornitologerna tittar på fåglarna men jag håller det inte för otroligt att det motsatta förekommer också.

I helgen man bland annat att kunna titta på fåglar på storbildsskärmar. En filmare med kamera riktad uppåt fångar de flygande fäna med linsen och en speaker berättar för alla oinvigda vad det är man ser.

De flesta besökare som var där idag verkade emellertid inte behöva någon guidning, av kläderna att döma kunde de mer om fåglarna än fåglarna själva. Jag stack ut i församlingen som en påfågel bland grönfinkarna. Kanske skulle jag tänkt i förväg på att högklackade stilettklackar inte var det mest lämpade underredet att trampa omkring på en hästsportsanläggning i. Ställde jag mig någonstans stod jag strax ordentlig förankrad i den skånska myllan och en vänlig kollega fick ta ett stadigt grepp om midjan och dra upp mig när jag ville mingla vidare. Det var roligt de första gångerna men blev lite tjatigt i längden.

Trätrallorna i partytältet gungade så att det kändes som om man befann sig på ett skepp i sjönöd när man gick mellan borden och jag tänkte underhållande tankar på hur det skulle vara att bli av med klacken mellan någon av brädlapparna. Om storstadsmänniskan skall ge sig ut på landet är det bra om man byter skor först, är sensmoralen.

Efter att ha vacklat omkring på gungande trätrallor och bland yviga grästovor åkte jag och en kollega vidare till våra röstningslokaler och kollade läget lite. Det var skönt att lämna landet och kunna gå som vanligt utan yttre assistans och jag sände tacksamhetens tankar till stad, asfaltsbeläggningar och det moderna samhället i det stora hela.

Sedan fastnade jag med klacken i en dörrmatta av gummi med små hål i och hade inte kollegan gått bredvid och varit nytränad i handräckning och skoräddning så hade förmodligen klacken gått av.

Om storstadsmänniskan skall ge sig ut överhuvudtaget är det bra om man byter skor först, är sensmoralen.

torsdag 2 september 2010

Hålkortsstansare

Förr i tiden fanns det ett jobb som hette hålkortsstansare. Jag vet inte säkert vad en sådan hålkortsstansare gjorde hela dagarna, men jag kan gissa. Jag tror de stansade hål i hålkort.

Och jag har dessutom fantasi tillräckligt för att föreställa mig hur en hålkortsstansardag såg ut. Jag tror att hålkortsstansaren cyklade till jobbet, tog på sig en blå skyddsrock i omklädningsrummmet, gick in och satte sig vid sin arbetsbänk och med glatt mod satte igång med att göra hål i korten. Kanske klipptes det hål med en tång eller så hade man en liten maskin som man fick hjälp av, jag är lite osäker på den punkten.

Klockan 9 ringde en liten klocka och hålkortsstansaren och hans arbetskamrater gick och drack kaffe samt tog en liten smörgås under en kvart. Sen stansade de hål igen.

Klockan 12 hade de lunch. Då åt de dillkött i personalmatsalen under en halvtimme. Sen stansade de hålkort till klockan 14.30. Kaffedags.

Klockan 14.45 var alla tillbaka på sina platser igen, glatt stansandes. Klockan 16 cyklade de hem. Utan en tanke på ett enda av de hål de stansat under dagen. Utan att ligga sömnlösa och grubbla på om de glömt ett hål, om ett hål kanske inte mådde så bra och behövde tas omhand, det var sällan de låg och retade sig på ett hål som alltid tjurade eller kom försent, eller oroade sig till andnödstillstånd över att hålens gruppdynamik inte verkar fungera.

Sådant arbete har inte jag och ibland hade jag önskat att jag hade det.

Om jag skall beskriva till exempel den gångna arbetsdagen, så vet jag faktiskt inte hur jag skall gå tillväga.

Rock'n roll är ett sätt att beskriva dagen på, om jag vill antyda en lite positiv nyans.

Åka berg- och dalbana utan säkerhetsbälte och ståendes på huvudet under hela färden är ett annat sätt, kanske något tydligare.

Frågan är om hålkortsstansare är något man kan bli även 2010? Skall googla på det.

onsdag 1 september 2010

Med överenergi

I de perioder jag har mycket att göra på jobbet drabbas jag oftast samtidigt av någon slags överenergi privat. När jag som bäst borde vila och samla krafterna, sover jag inte alls utan studsar omkring som en påtänd duracellkanin och slösar med energi på samma sätt som en tonåring bränner sin månadspeng.

Just nu har jag mycket att göra på jobbet. Således gick jag imorse igång för full maskin redan vid halvfemtiden med dammsugning. Detta var mycket uppskattat av barnen, de tyckte det kändes hemtrevligt och tryggt att få vakna till dammsugarens smäktande toner. En mjukstart på dagen, sa de.

Sedan var jag ute och meckade med skymningsreläet, det nya som precis som det gamla ibland missförstår och tror att det är natt när solen skiner. Jag lyckades laga det.

Och eftersom jag redan hade en skruvmejsel i handen så fortsatte jag med att skruva i en skruv i dörrhandtaget till badrummet. Och sedan gick jag vidare till elmätaren på andra sidan huset och registrerade hur mycket energi vi förbrukat den senaste månaden. Det är för övrigt fortfarande den årstid när det är roligt att läsa av elmätaren.

Sedan väckte jag barnen genom att sjunga för dem. Jag sjöng "Gomorron, gomorron, hör fåglar sjunga glatt..." på ett sätt som hade gjort Sigge Fürst avundsjuk. Detta är ett exempel på vad barnen kallar hårdstart på dagen.

Efter att ha bäddat sängen, hängt upp en maskin tvätt, borstat tänderna, tänkt ut nya strategier för barnens framtid och läst jobbmail stack jag iväg till kontoret.

Och på något konstigt sätt kändes det nästan som om det var dags för lunch trots att klockan bara var tjugo över sju...