Tisdag: sonen fick punka.
Onsdag: mamma kör ned cykeln till cykelverkstan i annan kommundel.
Torsdag: mamma hämtar cykeln.
Torsdag: sonen får punka.
Fredag: mamma kör ned cykeln igen.
Lördag: mamma hämtar cykeln.
Söndag: sonen får inte cykla. Bara titta på cykeln.
Sammanlagt har dessa utflykter kostat mig 700 kronor i reparationer denna vecka. Och då ingår inte bensinkostnaderna. Det blir snabbt väldigt dyrt när man måste byta både däck och innerslang för att glasbitar har gått igenom precis allt som fanns in till fälgen.
Det positiva med det hela är att cykelreparatören börjar kännas som en nära vän till familjen. Vi pratade om att låta cykeln stå nere hos honom och så kunde sonen ta bussen ned om han ville cykla en liten runda någon dag. Förslagsvis skulle sonen då cykla på reparatörens innegård som är garanterat glasfri.
Cykelreparatören tyckte det var en bra idé. Jag tyckte också att det var en bra idé. Sonen hade invändningar.
Tråkigt.
söndag 31 oktober 2010
fredag 29 oktober 2010
Ity och emedan
I förrgår satt jag och lyssnade hela dagen på en av vår större statliga myndigheter som bland annat berättade om en rykande färsk föreskrift innehållande instruktioner för hur jag och mina kollegor skall arbeta de kommande åren med början 2011.
Det betonades regelbundet att mitt (och andras i branschen) arbete är till för att främja tryggheten och säkerheten för barn, kvinnor och män och det fick mig att fastna lite i egna tankar.
Inte för att det på något sätt var revolutionerande att jag arbetar för trygghet för barn, kvinnor och män, för det har jag på något sätt snappat upp redan tidigare. Nej, det vara just uppräkningen av de tre kategorierna som intresserade mig.
Min erfarenhet är att när man räknar upp något så gör man det för att det är någon kategori man inte vill ha med. Jag var således upptagen i flera minuter med att fundera på vilken eller vilka kategorier man inte ville att jag skulle ta hand om. Ungdomar var inte nämnda, ingick de i barn eller ingick de i kvinnor-/män-begreppet? Eller var det tänkt att ungdomarna skulle reda sig själv mellan 13 och 18 år då jag tog över igen?
Till slut kunde jag inte hålla mig och medan övriga ställde djupa och initierade frågor om paragrafer och kapitel så kände jag mig föranledd att räcka upp handen och fråga varför man skrivit barn, kvinnor och män.
Föredragshållaren tittade på mig och svarade:
- Tja, förr brukade man skriva människor.
Jag nickade igenkännande, människor hade jag hört förr.
- Men det håller inte ur ett genusprespektiv, fortsatte han. Ordet "människor" börjar ju på "män" så därför uttrycker vi oss i termer av barn, kvinnor och män numera.
Jag blev helt stum. Och är det nästan fortfarande, två dagar senare.
Frågan är nu om man fortfarande kan använda ordet "men" eller om vi skall börja med "but" istället? Och kan inte det lätt missförstås som att man antyder någons bakdel?
Det känns som om det lutar åt att SAOL får in orden "ity" och "emedan" i nästa version av ordlistan. Och kanske rentav ta bort det skamliga ordet människor.
Det betonades regelbundet att mitt (och andras i branschen) arbete är till för att främja tryggheten och säkerheten för barn, kvinnor och män och det fick mig att fastna lite i egna tankar.
Inte för att det på något sätt var revolutionerande att jag arbetar för trygghet för barn, kvinnor och män, för det har jag på något sätt snappat upp redan tidigare. Nej, det vara just uppräkningen av de tre kategorierna som intresserade mig.
Min erfarenhet är att när man räknar upp något så gör man det för att det är någon kategori man inte vill ha med. Jag var således upptagen i flera minuter med att fundera på vilken eller vilka kategorier man inte ville att jag skulle ta hand om. Ungdomar var inte nämnda, ingick de i barn eller ingick de i kvinnor-/män-begreppet? Eller var det tänkt att ungdomarna skulle reda sig själv mellan 13 och 18 år då jag tog över igen?
Till slut kunde jag inte hålla mig och medan övriga ställde djupa och initierade frågor om paragrafer och kapitel så kände jag mig föranledd att räcka upp handen och fråga varför man skrivit barn, kvinnor och män.
Föredragshållaren tittade på mig och svarade:
- Tja, förr brukade man skriva människor.
Jag nickade igenkännande, människor hade jag hört förr.
- Men det håller inte ur ett genusprespektiv, fortsatte han. Ordet "människor" börjar ju på "män" så därför uttrycker vi oss i termer av barn, kvinnor och män numera.
Jag blev helt stum. Och är det nästan fortfarande, två dagar senare.
Frågan är nu om man fortfarande kan använda ordet "men" eller om vi skall börja med "but" istället? Och kan inte det lätt missförstås som att man antyder någons bakdel?
Det känns som om det lutar åt att SAOL får in orden "ity" och "emedan" i nästa version av ordlistan. Och kanske rentav ta bort det skamliga ordet människor.
tisdag 26 oktober 2010
En cykel och Darwin
Det är lite märkligt med samband ibland. Idag inträffade sambandet punktering på sonens cykel - säsongsstängning av cykelverkstaden. Mycket lämpligt. Jag ställdes därmed omedelbart inför två alternativ:
1) Laga punkteringen själv
2) Köra iväg med cykeln till annan kommundel där icke-stängd cykelverkstad är belägen.
Alla andra alternativ än tvåan var uteslutna och tvåan det blev. Eller blev och blev, det var alternativ 2 jag valde. Jag jobbar fortfarande på själva blivandet.
För att få en cykel med punktering till en annan kommundel utan att cykla dit den krävs någon slags cykelhållare på bilen eller en jättestor bil. Jag har ingetdera men är lösningsorienterad och det är lika bra.
Jag kom nämligen snabbt ihåg att föredette maken och jag plägade köra omkring med våra cyklar bakpå bilen under semestrar för hundra år sedan och eftersom inte jag hade cykelhållaren i min ägo, borde föredette maken ha den. Det hade han. (Jag har fonduegrytan, ha!)
Cykelhållaren levererades raskt medelst dottern som hade vägarna förbi fadershemmet på sin väg till mitt tjäll, dock utan någon som helst instruktion för montering.
Jag vände och vred länge på den, undersökte om det fanns några säkerhetshakar som skulle lyftas bort innan hållaren användes (man har ju varit med förr), men jag blev ändå inte riktigt på det klara med vad som skulle vara upp och vad som skulle vara ned. Och varför.
Kollegan A, hon med mollytången, fick konsulteras och vips satt hållaren på sin plats på dragkroken. Det är märkvärdigt vad den människan kan allt. Det var väldigt enkelt när man bara visste hur. Man liksom bara klämde hållaren runt dragkroken och vecklade ut den och sedan var det klart. Kändes mycket osäkert för mig med säkerhet som specialitet. Ingen silvertejp, inga snören, inget alls som säkerställde att hållaren skulle stanna på sin post.
Allt kändes mycket vanskligt. Faktum var att den mest troliga utgången av äventyret var att både hållaren och cykeln skulle flyga all världens väg i fartvinden när jag blåste fram, och jag valde därför att köra tur och retur till cykelhandlaren UTAN cykel, bara för att liksom känna på att köra med släp. För tunga släp behöver man en extra bokstav i körkortet, jag höll det inte för otroligt att det för lätt släp (cykelhållare) skulle behövas åtminstone lite övning.
Det visade sig emellertid vara väldigt lätt att köra med cykelhållare, inga problem ens när jag skulle backa.
Imorgon skall jag hänga på cykeln och känna hur det känns. Och kanske kör jag rentav ned cykeln till verkstaden på torsdag om allt känns rätt.
Det är mycket viktigt att man låter utvecklingen ta ett steg i taget. Det sa till och med Darwin, tror jag.
1) Laga punkteringen själv
2) Köra iväg med cykeln till annan kommundel där icke-stängd cykelverkstad är belägen.
Alla andra alternativ än tvåan var uteslutna och tvåan det blev. Eller blev och blev, det var alternativ 2 jag valde. Jag jobbar fortfarande på själva blivandet.
För att få en cykel med punktering till en annan kommundel utan att cykla dit den krävs någon slags cykelhållare på bilen eller en jättestor bil. Jag har ingetdera men är lösningsorienterad och det är lika bra.
Jag kom nämligen snabbt ihåg att föredette maken och jag plägade köra omkring med våra cyklar bakpå bilen under semestrar för hundra år sedan och eftersom inte jag hade cykelhållaren i min ägo, borde föredette maken ha den. Det hade han. (Jag har fonduegrytan, ha!)
Cykelhållaren levererades raskt medelst dottern som hade vägarna förbi fadershemmet på sin väg till mitt tjäll, dock utan någon som helst instruktion för montering.
Jag vände och vred länge på den, undersökte om det fanns några säkerhetshakar som skulle lyftas bort innan hållaren användes (man har ju varit med förr), men jag blev ändå inte riktigt på det klara med vad som skulle vara upp och vad som skulle vara ned. Och varför.
Kollegan A, hon med mollytången, fick konsulteras och vips satt hållaren på sin plats på dragkroken. Det är märkvärdigt vad den människan kan allt. Det var väldigt enkelt när man bara visste hur. Man liksom bara klämde hållaren runt dragkroken och vecklade ut den och sedan var det klart. Kändes mycket osäkert för mig med säkerhet som specialitet. Ingen silvertejp, inga snören, inget alls som säkerställde att hållaren skulle stanna på sin post.
Allt kändes mycket vanskligt. Faktum var att den mest troliga utgången av äventyret var att både hållaren och cykeln skulle flyga all världens väg i fartvinden när jag blåste fram, och jag valde därför att köra tur och retur till cykelhandlaren UTAN cykel, bara för att liksom känna på att köra med släp. För tunga släp behöver man en extra bokstav i körkortet, jag höll det inte för otroligt att det för lätt släp (cykelhållare) skulle behövas åtminstone lite övning.
Det visade sig emellertid vara väldigt lätt att köra med cykelhållare, inga problem ens när jag skulle backa.
Imorgon skall jag hänga på cykeln och känna hur det känns. Och kanske kör jag rentav ned cykeln till verkstaden på torsdag om allt känns rätt.
Det är mycket viktigt att man låter utvecklingen ta ett steg i taget. Det sa till och med Darwin, tror jag.
måndag 25 oktober 2010
Körkortsfoto
För länge sedan, ett par månader minst, fick jag ett brev från Trafikverket med besked om att mitt körkort går ut i november månad och att jag innan dess måste betala in 150 kronor, ta ett nytt foto och skicka in en talong med fotot fastlimmat. Jag konstaterade att jag hade gått om tid på mig och lade alla papper i vilahögen.
Idag upptäckte jag att det är november nästa vecka och allt blev plötsligt väldigt stressigt. Det skyller jag Trafikverket för, hade de skickat ut denna information veckan innan det gamla körkortets utgång hade jag löst uppdraget omedelbart. Nu hade jag så gott om tid på mig att jag höll på att missa tåget, mycket dåligt tänkt av Trafikverket.
Och ingen fotograf finns det i byn, trodde jag.
Allt jag tycker ventilerar jag högljutt för mina arbetskamrater och fick då genast reda på att det faktiskt finns en fotograf i byn. Dessutom helt otippat i min omedelbara närhet, mitt i bostadsområdet. Till honom kunde man ringa, boka tid, infinna sig och ta foton och därefter fick man välja själv vilken bild man ville ha.
Detta tyckte jag mycket om, speciellt det sista att man fick välja bild själv.
Jag ringde, bokade tid, fick en tid direkt efter jobbet idag, cyklade dit, plåtades, betalade 150 kronor (till, Trafikverket vill fortfarande ha sina 150 kronor) och fick därefter fotona.
Snabbt och geschwindt och talongen med den påklistrade bilden och min namnteckning är numera redan underskriven och lagd på brevlådan. Jag är mycket nöjd och känner mig duktig.
Fast jag är inte nöjd med desinformationen om att man fick välja bild själv. Det fick man inte, man var tvungen att ta en av bilderna på sig själv. Snopet.
Idag upptäckte jag att det är november nästa vecka och allt blev plötsligt väldigt stressigt. Det skyller jag Trafikverket för, hade de skickat ut denna information veckan innan det gamla körkortets utgång hade jag löst uppdraget omedelbart. Nu hade jag så gott om tid på mig att jag höll på att missa tåget, mycket dåligt tänkt av Trafikverket.
Och ingen fotograf finns det i byn, trodde jag.
Allt jag tycker ventilerar jag högljutt för mina arbetskamrater och fick då genast reda på att det faktiskt finns en fotograf i byn. Dessutom helt otippat i min omedelbara närhet, mitt i bostadsområdet. Till honom kunde man ringa, boka tid, infinna sig och ta foton och därefter fick man välja själv vilken bild man ville ha.
Detta tyckte jag mycket om, speciellt det sista att man fick välja bild själv.
Jag ringde, bokade tid, fick en tid direkt efter jobbet idag, cyklade dit, plåtades, betalade 150 kronor (till, Trafikverket vill fortfarande ha sina 150 kronor) och fick därefter fotona.
Snabbt och geschwindt och talongen med den påklistrade bilden och min namnteckning är numera redan underskriven och lagd på brevlådan. Jag är mycket nöjd och känner mig duktig.
Fast jag är inte nöjd med desinformationen om att man fick välja bild själv. Det fick man inte, man var tvungen att ta en av bilderna på sig själv. Snopet.
söndag 24 oktober 2010
Mollypluggs- och elexpert
Jag kan numera titulera mig mollypluggsexpert. Jag har i raskt takt fått två expanderpluggar med tillhörande skruv respektive krok på plats och i den med kroken hänger numera min kristallkrona.
Kristallkronan är INTE lätt, den väger ungefär som två vinterdäck på fälg och det vill till att man sätter fast mollypluggen ordentligt för att det skall hålla. Det har jag gjort. Den har hängt där sedan igår och inte ramlat ned än.
Idag kom fas två i projektet "flytta kristallkronan": Få den att lysa.
När man flyttar en kristallkrona flyttar inte samtidigt uttaget i taket där kristallkronan hängde förut sig. Och det behövs ett uttag för att kristallkronan skall lysa. Det är där jag kom in.
För ändamålet var jag på Willys idag och köpte sockerbitar. Kopplingssockerbitar, inte sådana man har i kaffet.
Sedan åkte jag hem och lyfte ned kristallkronan. På operationsbordet låg redan kniv, sax, två skruvmejslar med små bits, elkabel och sockerbitarna. Nu skulle här förlängas.
Jag började med att skruva loss stickkontakten (honan) från lampan och stoppade in kabeländarna i en sockerbit istället. Samtidigt stoppade jag in kabeländarna från belysningen som är inmonterad i takbjälken i samma sockerbit. Ni kommer snart att förstå varför. Därefter skalade jag kabeländarna på förlängningskabeln och pillade in den rena koppartråden i sockerbitens andra ände. Slutligen monterade jag på stickkontakten i förlängningskabelns andra ände. Det är mycket ändar men så är det i elektrikerbranschen. Kan vara svårt för icke-elektriker att förstå, jag vet.
Det sista momentet var att stoppa in stickkontakten i taket och tända lampan.
Det lyste. Även lamporna som är infällda i takbjälken lyste.
Jag blev så förvånad att jag bara stod och stirrade en lång stund. Detta har aldrig hänt vid första försöket förut.
När sonen kom förbi tvingade jag honom att stå och titta medan jag tände och släckte lampan flera gånger. Sedan anmodade jag honom genom ledande frågor att säga att det hela var mycket vackert, mycket duktigt, mycket proffsigt och mycket imponerande. Jag sa före vad han skulle säga så att det skulle bli rätt.
Och nu undrar jag om det är försent att skola om mig till elektriker. Jag kan ju redan det mesta, menar jag.
Kristallkronan är INTE lätt, den väger ungefär som två vinterdäck på fälg och det vill till att man sätter fast mollypluggen ordentligt för att det skall hålla. Det har jag gjort. Den har hängt där sedan igår och inte ramlat ned än.
Idag kom fas två i projektet "flytta kristallkronan": Få den att lysa.
När man flyttar en kristallkrona flyttar inte samtidigt uttaget i taket där kristallkronan hängde förut sig. Och det behövs ett uttag för att kristallkronan skall lysa. Det är där jag kom in.
För ändamålet var jag på Willys idag och köpte sockerbitar. Kopplingssockerbitar, inte sådana man har i kaffet.
Sedan åkte jag hem och lyfte ned kristallkronan. På operationsbordet låg redan kniv, sax, två skruvmejslar med små bits, elkabel och sockerbitarna. Nu skulle här förlängas.
Jag började med att skruva loss stickkontakten (honan) från lampan och stoppade in kabeländarna i en sockerbit istället. Samtidigt stoppade jag in kabeländarna från belysningen som är inmonterad i takbjälken i samma sockerbit. Ni kommer snart att förstå varför. Därefter skalade jag kabeländarna på förlängningskabeln och pillade in den rena koppartråden i sockerbitens andra ände. Slutligen monterade jag på stickkontakten i förlängningskabelns andra ände. Det är mycket ändar men så är det i elektrikerbranschen. Kan vara svårt för icke-elektriker att förstå, jag vet.
Det sista momentet var att stoppa in stickkontakten i taket och tända lampan.
Det lyste. Även lamporna som är infällda i takbjälken lyste.
Jag blev så förvånad att jag bara stod och stirrade en lång stund. Detta har aldrig hänt vid första försöket förut.
När sonen kom förbi tvingade jag honom att stå och titta medan jag tände och släckte lampan flera gånger. Sedan anmodade jag honom genom ledande frågor att säga att det hela var mycket vackert, mycket duktigt, mycket proffsigt och mycket imponerande. Jag sa före vad han skulle säga så att det skulle bli rätt.
Och nu undrar jag om det är försent att skola om mig till elektriker. Jag kan ju redan det mesta, menar jag.
En lång nagel. Eller en kort.
På våra resor i Thailand har vi noterat att män tenderar att låta en fingernagel växa okontrollerat. Oftast lillfingernageln men även tum- och pekfingernaglarna har snurrat sig runt sin egen axel vid något tillfälle.
Inte fint.
Tycker inte om.
Jag vet inte säkert varifrån detta mode kommer ifrån men har för mig att det har något med klasstillhörighet att göra. Man visar på något sätt att man inte behöver arbeta, vilket är en sanning med motivation eftersom samtliga långa naglar jag mötte satt ihop med någon karl som jobbade i allra högsta grad. Som taxichaufför eller på restaurang eller något annat turistrelaterat.
Själv kör jag för närvarande med motsatt nageluppsättning. Jag har nio långa naglar och en som är avsågad med en pendelsticksåg. Det var ett tag sedan den föll för träsågbladet avsett för extra hårt trä, och nu börjar jag kunna använda pekfingret igen. Under lång tid gjorde det ont, bara jag händelsevis lät blickarna falla på fingret dunkade det till.
Och faktum är att jag börjar inse fördelarna med att ha en kortklippt nagel att ta till vid de tillfällen jag vill plocka ut bensinkortet ur automaten, poletten ur kundvagnen, göra rent i hörnen i badrummet eller peta ut en ögonfrans från ögonvitan.
Det är synd det ser så fånigt ut, bara.
Inte fint.
Tycker inte om.
Jag vet inte säkert varifrån detta mode kommer ifrån men har för mig att det har något med klasstillhörighet att göra. Man visar på något sätt att man inte behöver arbeta, vilket är en sanning med motivation eftersom samtliga långa naglar jag mötte satt ihop med någon karl som jobbade i allra högsta grad. Som taxichaufför eller på restaurang eller något annat turistrelaterat.
Själv kör jag för närvarande med motsatt nageluppsättning. Jag har nio långa naglar och en som är avsågad med en pendelsticksåg. Det var ett tag sedan den föll för träsågbladet avsett för extra hårt trä, och nu börjar jag kunna använda pekfingret igen. Under lång tid gjorde det ont, bara jag händelsevis lät blickarna falla på fingret dunkade det till.
Och faktum är att jag börjar inse fördelarna med att ha en kortklippt nagel att ta till vid de tillfällen jag vill plocka ut bensinkortet ur automaten, poletten ur kundvagnen, göra rent i hörnen i badrummet eller peta ut en ögonfrans från ögonvitan.
Det är synd det ser så fånigt ut, bara.
fredag 22 oktober 2010
Mollypluggstång
Mina klagolåtar i alla sammanhang den senaste tiden, inte minst på arbetsplatsen, om min okunskap om hur man sätter upp mollypluggar i gipstaket, gav igår resultat. Kollegan A kom med något som såg ut som ett medeltida tortyrredskap och påstod att detta var en mollypluggstång. Med en mollypluggstång skulle mollypluggarna hoppa på plats och expandera i princip av sig själva. Jag behövde nästan bara stå bredvid och hålla lite så skulle allt vara klart.
A visade hur det hela skulle gå till och det var precis så smidigt som hon beskrivit det. Ett lätt tryck på tången bara, så expanderade pluggen hur fint och snällt som helst. Jag blev lyrisk. Åh, en sån måste var värdefull! Skall absolut önska mig ett eget exemplar i julklapp!
Igår var en lång arbetsdag, jag var inte hemma förrän framåt klockan 21 och då var det mörkt och jag var trött. Jättetrött. Men jag hade fått låna en mollypluggstång och då tänkte jag minsann använda den också. Det tog ju i princip bara en sekund att få pluggen att expandera och efter det skulle jag kunna ägna mig åt de viktiga sakerna i livet: mat, teve, sömn och vaniljkex. Fast i något omvänd ordning.
Jag petade in pluggen i hålet i taket, greppade tången och väntade. Inget hände.
Jag tänkte att jag kanske vänt tången upp-och-ned och vände den om varpå jag försökte igen. Inget hände.
Detta var en besvikelse. Hade A mumlat "Sesam, expandera dig" utan att jag hört det när hon hade sin förevisning? Eller kunde hon trolla?
Jag stod en lång stund och tittade på tångeländet, vände och vred på den och konstaterade att det gick verkligen inte att få något att expandera med den tången. Rörelseutrymmet för tångens två delar var minimalt, bara några millimetrar, och inte 17 gick det att få grepp om någon plugg med så små marginaler.
Skitprodukt. Jag skulle inte ta emot en sådan om jag så fick den kastad efter mig.
Idag när jag kom till jobbet ropade jag omedelbart in A på mitt rum för en förklaring. Hade tången gått sönder eller var den kass redan från början? Jag tittade uppfodrande på henne när jag visade hur uselt verktyget fungerande.
A tittade storögt tillbaka på mig och frågade efter en lång stunds tystnad om jag månne prövat använda den EFTER att ha tagit bort metallhaken som höll ihop handtagen?
Nej, det är väl klart att jag inte hade tagit bort någon metallhake. Hade hon sagt tydligt att den skulle tas bort? Nej, det hade hon inte.
A fortsatte att titta storögt på mig, plockade bort haken och vips hade tångens två delar mycket lättare att röra sig nära varandra.
Jag anklagade henne för att undanhålla värdefull information för mig, förklarade hur elakt det var att bara berätta hälften av det jag behövde veta och nu dessutom titta överlägset på mig bara för att jag inte varit vårdslös och gjort åverkan på hennes egendom utan istället vårdat den ömt.
Mollypluggstången är återigen parkerad i min handväska. Imorgon skall jag pröva igen. Funkar det inte är det säkert något annat som A har glömt att berätta för mig. Det skulle inte förvåna mig om man skall ta ut den ur plastförpackningen också.
A visade hur det hela skulle gå till och det var precis så smidigt som hon beskrivit det. Ett lätt tryck på tången bara, så expanderade pluggen hur fint och snällt som helst. Jag blev lyrisk. Åh, en sån måste var värdefull! Skall absolut önska mig ett eget exemplar i julklapp!
Igår var en lång arbetsdag, jag var inte hemma förrän framåt klockan 21 och då var det mörkt och jag var trött. Jättetrött. Men jag hade fått låna en mollypluggstång och då tänkte jag minsann använda den också. Det tog ju i princip bara en sekund att få pluggen att expandera och efter det skulle jag kunna ägna mig åt de viktiga sakerna i livet: mat, teve, sömn och vaniljkex. Fast i något omvänd ordning.
Jag petade in pluggen i hålet i taket, greppade tången och väntade. Inget hände.
Jag tänkte att jag kanske vänt tången upp-och-ned och vände den om varpå jag försökte igen. Inget hände.
Detta var en besvikelse. Hade A mumlat "Sesam, expandera dig" utan att jag hört det när hon hade sin förevisning? Eller kunde hon trolla?
Jag stod en lång stund och tittade på tångeländet, vände och vred på den och konstaterade att det gick verkligen inte att få något att expandera med den tången. Rörelseutrymmet för tångens två delar var minimalt, bara några millimetrar, och inte 17 gick det att få grepp om någon plugg med så små marginaler.
Skitprodukt. Jag skulle inte ta emot en sådan om jag så fick den kastad efter mig.
Idag när jag kom till jobbet ropade jag omedelbart in A på mitt rum för en förklaring. Hade tången gått sönder eller var den kass redan från början? Jag tittade uppfodrande på henne när jag visade hur uselt verktyget fungerande.
A tittade storögt tillbaka på mig och frågade efter en lång stunds tystnad om jag månne prövat använda den EFTER att ha tagit bort metallhaken som höll ihop handtagen?
Nej, det är väl klart att jag inte hade tagit bort någon metallhake. Hade hon sagt tydligt att den skulle tas bort? Nej, det hade hon inte.
A fortsatte att titta storögt på mig, plockade bort haken och vips hade tångens två delar mycket lättare att röra sig nära varandra.
Jag anklagade henne för att undanhålla värdefull information för mig, förklarade hur elakt det var att bara berätta hälften av det jag behövde veta och nu dessutom titta överlägset på mig bara för att jag inte varit vårdslös och gjort åverkan på hennes egendom utan istället vårdat den ömt.
Mollypluggstången är återigen parkerad i min handväska. Imorgon skall jag pröva igen. Funkar det inte är det säkert något annat som A har glömt att berätta för mig. Det skulle inte förvåna mig om man skall ta ut den ur plastförpackningen också.
onsdag 20 oktober 2010
Någon som känner...?
Mellan varven handlar jag Linas matkasse och då får jag på måndagarna två kassar med mat: en full med grönsaker och diverse tillbehör, en full med frys- och kylvaror. Samt ett receptark. Det är bara klappen på axeln och den uppmuntrande nicken som saknas, men skåpbilskillen som lämnar hela härligheten vid min dörr är i och för sig både leende och positiv så man kan nästan säga att jag får det också.
Sedan lagas det mat för hela slanten i fem dagar, den ena nyttigare och ekologiskare rätten än den andra. Alla är glada och äter friskt och inte mycket blir över, eftersom det är just barnveckorna som kassarna kommer och alla vet att tonårspojkar äter en del.
De barnfria veckorna är det öken. Ingen Lina, ingen snygg och trevlig kille med matkassar, inga recept, ingen tid att laga någon mat eftersom jag jobbar mycket dessa veckor och, värst av allt: ingen mat.
Jag har nu noga tänkt på det här och har kommit på en alldeles ny och lysande idé som jag skall kalla för Mimmis matkasse. Den består i korthet av en webbsida där man går in och berättar om man är lastbilschaufför, kontorstjänsteman, elitidrottare eller fotomodell på ständig bantning. Sen berättar man sin adress och sitt kreditkortsnummer och raskt kommer det en trevlig skåpbilskille med kassar hem till en på måndagkvällen.
I kassen finns i princip samma mat som i Linas matkasse fast tillagad och paketerad i lagom stora kartonger beroende på vilken kategori ovan man tillhör. Lastbilschauffören och grovarbetaren får betala lite mer. Jag säger inte varför.
I princip har jag utarbetat alla detaljer kring konceptet. Det är i stort sett bara skåpbilskillen jag skall leta rätt på, sen kan jag gå igång. Någon som känner en kille med skåpbil?
Ja, just det, någon måste ju laga maten också... Någon som känner en kock?
Sedan lagas det mat för hela slanten i fem dagar, den ena nyttigare och ekologiskare rätten än den andra. Alla är glada och äter friskt och inte mycket blir över, eftersom det är just barnveckorna som kassarna kommer och alla vet att tonårspojkar äter en del.
De barnfria veckorna är det öken. Ingen Lina, ingen snygg och trevlig kille med matkassar, inga recept, ingen tid att laga någon mat eftersom jag jobbar mycket dessa veckor och, värst av allt: ingen mat.
Jag har nu noga tänkt på det här och har kommit på en alldeles ny och lysande idé som jag skall kalla för Mimmis matkasse. Den består i korthet av en webbsida där man går in och berättar om man är lastbilschaufför, kontorstjänsteman, elitidrottare eller fotomodell på ständig bantning. Sen berättar man sin adress och sitt kreditkortsnummer och raskt kommer det en trevlig skåpbilskille med kassar hem till en på måndagkvällen.
I kassen finns i princip samma mat som i Linas matkasse fast tillagad och paketerad i lagom stora kartonger beroende på vilken kategori ovan man tillhör. Lastbilschauffören och grovarbetaren får betala lite mer. Jag säger inte varför.
I princip har jag utarbetat alla detaljer kring konceptet. Det är i stort sett bara skåpbilskillen jag skall leta rätt på, sen kan jag gå igång. Någon som känner en kille med skåpbil?
Ja, just det, någon måste ju laga maten också... Någon som känner en kock?
tisdag 19 oktober 2010
Sikt nolla
Idag har jag cyklat till jobbet i ösregn och hem från jobbet i ösregn. Konsekvent och bra, inget hattande med onödiga väderomslag, det skall medges. Men speciellt trevligt vet jag inte om det var. Varken medan det pågick eller de timmar efteråt det tog för jeansen att torka.
På vägen till jobbet konstaterade jag att jag behövde pumpa däcken på cykeln. Det brukar jag göra på den lokala bensinstationen, jag har ingen egen pump. Vanligen går det alldeles utmärkt att pumpa däcken, men idag gick det inte alls. Jag frös nämligen om fingrarna så till den milda grad att jag inte förmådde lossa ventilen på framdäcket. Fingrarna var stelfrusna och kraftlösa. Det kändes lite fånigt att erkänna, men det var bara att ta tjuren vid hornen och gå in i verkstaden och be om hjälp.
Verkstads-Håkan trodde säkert jag drev med honom när jag bad om hjälp med att öppna ventilgummit på cykeldäcket, men bor man i en kommun där kvinnorna inte ens kan tanka själva så ifrågasätts man inte i någon större omfattning. Han gick snällt ut och lossade hatten. Fylla på luft kunde jag göra själv och den här gången utan att få däcket att explodera. Sådan tur har jag inte alltid.
När jag cyklade hem från jobbet hade jag glasögon på mig. De blev snabbt fulla med regn på utsidan. Större delen av min väg hem råder det uppförsbacke. Då blev glasögonen fulla med imma på insidan. Kapuschongen envisades dessutom med att falla ned i ögonen på mig. Sikten var på alla sätt obefintlig och jag hade så mycket att hålla rätt på att jag knappt hann cykla. Men jag kom hem till slut. Det var skönare än vanligt.
Jag försöker lära mig något nytt varje dag och dagens lärdom levererades i form av ett visdomsord från Magnus. Han sa:
"Framgång är förmågan att gå från ett misslyckande till ett annat, utan att förlora entusiasmen på vägen!"
Jag gillade det.
På vägen till jobbet konstaterade jag att jag behövde pumpa däcken på cykeln. Det brukar jag göra på den lokala bensinstationen, jag har ingen egen pump. Vanligen går det alldeles utmärkt att pumpa däcken, men idag gick det inte alls. Jag frös nämligen om fingrarna så till den milda grad att jag inte förmådde lossa ventilen på framdäcket. Fingrarna var stelfrusna och kraftlösa. Det kändes lite fånigt att erkänna, men det var bara att ta tjuren vid hornen och gå in i verkstaden och be om hjälp.
Verkstads-Håkan trodde säkert jag drev med honom när jag bad om hjälp med att öppna ventilgummit på cykeldäcket, men bor man i en kommun där kvinnorna inte ens kan tanka själva så ifrågasätts man inte i någon större omfattning. Han gick snällt ut och lossade hatten. Fylla på luft kunde jag göra själv och den här gången utan att få däcket att explodera. Sådan tur har jag inte alltid.
När jag cyklade hem från jobbet hade jag glasögon på mig. De blev snabbt fulla med regn på utsidan. Större delen av min väg hem råder det uppförsbacke. Då blev glasögonen fulla med imma på insidan. Kapuschongen envisades dessutom med att falla ned i ögonen på mig. Sikten var på alla sätt obefintlig och jag hade så mycket att hålla rätt på att jag knappt hann cykla. Men jag kom hem till slut. Det var skönare än vanligt.
Jag försöker lära mig något nytt varje dag och dagens lärdom levererades i form av ett visdomsord från Magnus. Han sa:
"Framgång är förmågan att gå från ett misslyckande till ett annat, utan att förlora entusiasmen på vägen!"
Jag gillade det.
måndag 18 oktober 2010
Sömnbrist
När barnen var små förde jag en ständig kamp om tid för sömn. Var de vakna fick jag antingen fokusera på att hålla dem vid liv eller så var jag på jobbet. Sov de fick jag antingen fokusera på att hålla hushållet vid liv eller så var jag på jobbet. Sov gjorde jag bara undantagsvis och sover man för lite blir man gnällig. Samt trött. Jag minns att jag var kroniskt trött i tio år.
Sen sov jag ikapp ett par år och därefter kom barnen in i tonåren. Nu är barnen inte små längre men fortfarande för jag en ojämn kamp för tillräckligt med sömn.
Igårkväll (söndag) bestämde sig dottern för att gå på bio framåt kvällskvisten. På annan ort tillsammans med vänner från samma annan ort. I konceptet ingick att jag skulle köra henne till och från bion på den andra orten.
Detta innebar på vägen dit att jag missade både teveprogrammet Starke man och Ensam mamma söker. Jag kunde förvisso se tio minuter i början av något av programmen, men det kändes inte meningsfullt. Jag avstod stoiskt från hela underhållningen.
Värre var att hon skulle hämtas hem oerhört sent, mitt i natten, cirka 23.15. Normalt sett sover jag då, och jag fick tänka en stund innan jag hade hittat en strategi. Strategin gick ut på att jag gick och lade mig normal tid, strax före klockan 22, ställde klockan, steg upp kl 22.50, klädde på mig, körde iväg och hämtade dottern, körde hem, klädde av mig och somnade som en sten. Jag minns inget av bilresan men dottern påstår att jag körde hela tiden.
Idag har jag varit utmattad hela dagen som en följd av detta. Och kan inte fatta vad det är för fel på söndagsmatiné.
Sen sov jag ikapp ett par år och därefter kom barnen in i tonåren. Nu är barnen inte små längre men fortfarande för jag en ojämn kamp för tillräckligt med sömn.
Igårkväll (söndag) bestämde sig dottern för att gå på bio framåt kvällskvisten. På annan ort tillsammans med vänner från samma annan ort. I konceptet ingick att jag skulle köra henne till och från bion på den andra orten.
Detta innebar på vägen dit att jag missade både teveprogrammet Starke man och Ensam mamma söker. Jag kunde förvisso se tio minuter i början av något av programmen, men det kändes inte meningsfullt. Jag avstod stoiskt från hela underhållningen.
Värre var att hon skulle hämtas hem oerhört sent, mitt i natten, cirka 23.15. Normalt sett sover jag då, och jag fick tänka en stund innan jag hade hittat en strategi. Strategin gick ut på att jag gick och lade mig normal tid, strax före klockan 22, ställde klockan, steg upp kl 22.50, klädde på mig, körde iväg och hämtade dottern, körde hem, klädde av mig och somnade som en sten. Jag minns inget av bilresan men dottern påstår att jag körde hela tiden.
Idag har jag varit utmattad hela dagen som en följd av detta. Och kan inte fatta vad det är för fel på söndagsmatiné.
lördag 16 oktober 2010
Ett par skor eller hundra
Dottern har femtioelva par skor, samtliga så långt ifrån fotriktiga och lämpliga med tanke på vattenresistens, hålfotsuppbyggnad och användarvänlighet som det är möjligt att hitta i skobutikerna.
Sonen har ett par skor.
Dessa använder han dagligen och han ser ingen anledning att ha mer än ett par i drift. Ej heller finns det någon anledning att förnya skobeståndet när årstidernas växlingar passerar förbi. Det som funkar på sommaren funkar lika bra på vintern, är hans enkla mening.
Jag brukar titta till skorna mellan varven, smygtvätta dem när han sover och försöka putsa upp dem något med vit skokräm när de ser för bedrövliga ut. Häromdagen när jag skulle klappa om dem igen, för hundrade gången sedan de köptes, upptäckte jag att sulan och ovanlädret hade gått skilda vägar. Partiellt åtminstone. Att gossen överhuvudtaget fick med sig skorna på sin resa genom livet var ett herrans under. Nya skor måste köpas. Jag måste åka med sonen och köpa dem. Vid denna insikt ville jag gråta.
Att handla skor eller kläder i övrigt med sonen är lika lustfyllt som det var för forntidens häxor att brännas på bål. Han vill inte handla, han vet inte vad han vill ha, han hittar inget han gillar, när han till slut hittar något han kan tänka sig är det det dyraste i affären.
Fasansfullt från början till slut.
Och nu var det dags igen. De befintliga skorna är av märket Fred Perry. Detta utesluter ett nytt sådant par. Man kan inte köpa likadana.
Förra skoparet var av märket Adidas. Då kan han inte ha sådana igen.
Skor av märket Reebok har hans kompis. Sådana kan han således inte heller ha.
Puma och Nike är tjejigt.
Vad fanns kvar? Var det överhuvudtaget lönt att åka till sportaffären? Jag tyckte inte det men kände tvånget. Vi åkte.
I skoaffären fanns cirka 100 par skor uppställda på hyllor längs väggarna. Sonen tittade på alla dessa och konstaterade sedan att här nog inte fanns något som intresserade honom. Jag beordrade omvärdering. Nu var vi här, här fanns skor, han behövde skor, vi skulle handla. Basta.
Nya okulära studier. Inget napp. Mamma trött.
Då dök ärkeängeln Gabriel upp i form av en 22-årig säljare, överentusiastisk. Han såg en kille som behövde skor, han hade massor av skor att sälja och han formligen studsade omkring oss i glad välvillighet. Dessutom var han övertygande. Han tittade på sonen, gjorde ett överslag och sade sedan bestämt att en sådan trendig kille skulle ha det senaste. Raskt plockade han fram två par senaste under bestämda påståenden att båda dessa var helt rätt köp. Helt rätt. Oavsett vad sonen valde skulle det bli perfekt.
Sonen provade. Säljaren jublade. - Ooooohhh, vad bra de satt, helt perfekta.
Jag visste inte att gympaskor kunde sitta olika bra, men där ser man hur lite jag vet om skobranschen.
Båda skorna var lika dyra, inte dyrast men inte heller i den prisklass av skor som jag skulle köpa till mig själv. Har faktiskt aldrig ägt så dyra skor. Jag flämtade lite när jag skulle betala. Säljaren noterade det och tröstade mig med att det här var skor med kvalitet. Han skulle inte hinna slita ut det här paret innan det var dags att byta för att de blivit för små.
Jag är säker på att han har fel. Sonen har redan storlek 45, jag betvivlar att fötterna växer så mycket mer. Men jag välkomnar teorin. Det betyder att jag aldrig mer skall köpa skor ihop med sonen. Tjohoo!
Sonen har ett par skor.
Dessa använder han dagligen och han ser ingen anledning att ha mer än ett par i drift. Ej heller finns det någon anledning att förnya skobeståndet när årstidernas växlingar passerar förbi. Det som funkar på sommaren funkar lika bra på vintern, är hans enkla mening.
Jag brukar titta till skorna mellan varven, smygtvätta dem när han sover och försöka putsa upp dem något med vit skokräm när de ser för bedrövliga ut. Häromdagen när jag skulle klappa om dem igen, för hundrade gången sedan de köptes, upptäckte jag att sulan och ovanlädret hade gått skilda vägar. Partiellt åtminstone. Att gossen överhuvudtaget fick med sig skorna på sin resa genom livet var ett herrans under. Nya skor måste köpas. Jag måste åka med sonen och köpa dem. Vid denna insikt ville jag gråta.
Att handla skor eller kläder i övrigt med sonen är lika lustfyllt som det var för forntidens häxor att brännas på bål. Han vill inte handla, han vet inte vad han vill ha, han hittar inget han gillar, när han till slut hittar något han kan tänka sig är det det dyraste i affären.
Fasansfullt från början till slut.
Och nu var det dags igen. De befintliga skorna är av märket Fred Perry. Detta utesluter ett nytt sådant par. Man kan inte köpa likadana.
Förra skoparet var av märket Adidas. Då kan han inte ha sådana igen.
Skor av märket Reebok har hans kompis. Sådana kan han således inte heller ha.
Puma och Nike är tjejigt.
Vad fanns kvar? Var det överhuvudtaget lönt att åka till sportaffären? Jag tyckte inte det men kände tvånget. Vi åkte.
I skoaffären fanns cirka 100 par skor uppställda på hyllor längs väggarna. Sonen tittade på alla dessa och konstaterade sedan att här nog inte fanns något som intresserade honom. Jag beordrade omvärdering. Nu var vi här, här fanns skor, han behövde skor, vi skulle handla. Basta.
Nya okulära studier. Inget napp. Mamma trött.
Då dök ärkeängeln Gabriel upp i form av en 22-årig säljare, överentusiastisk. Han såg en kille som behövde skor, han hade massor av skor att sälja och han formligen studsade omkring oss i glad välvillighet. Dessutom var han övertygande. Han tittade på sonen, gjorde ett överslag och sade sedan bestämt att en sådan trendig kille skulle ha det senaste. Raskt plockade han fram två par senaste under bestämda påståenden att båda dessa var helt rätt köp. Helt rätt. Oavsett vad sonen valde skulle det bli perfekt.
Sonen provade. Säljaren jublade. - Ooooohhh, vad bra de satt, helt perfekta.
Jag visste inte att gympaskor kunde sitta olika bra, men där ser man hur lite jag vet om skobranschen.
Båda skorna var lika dyra, inte dyrast men inte heller i den prisklass av skor som jag skulle köpa till mig själv. Har faktiskt aldrig ägt så dyra skor. Jag flämtade lite när jag skulle betala. Säljaren noterade det och tröstade mig med att det här var skor med kvalitet. Han skulle inte hinna slita ut det här paret innan det var dags att byta för att de blivit för små.
Jag är säker på att han har fel. Sonen har redan storlek 45, jag betvivlar att fötterna växer så mycket mer. Men jag välkomnar teorin. Det betyder att jag aldrig mer skall köpa skor ihop med sonen. Tjohoo!
Matematikprofessor
Barnen har stor tilltro till min förmåga och begåvning, och det känns för det mesta helt rätt. Jag rentav uppmuntrar villfarelsen om att jag är mamma den allsmäktige och allvetande. Det är bara ibland som jag hade tyckt att en viss förståelse för att jag faktiskt inte kan behärska precis allt på mina fem fingrar hade varit på sin plats. Åtminstone kunde viss instuderingstid ingå i uppdragen. Men så väl är det inte.
Häromkvällen kom sonen nedfarande precis när jag stod i begrepp att dra mig tillbaka på min kammare för natten, och ville ha hjälp med ett mattetal. Jag antydde något om att jag höll på med att borsta tänderna, men det tyckte han inte var något direkt hinder. Han kunde läsa talet högt för mig och så kunde jag leverera svaret. Någon penna, papper eller tid för att sitta och klura ansåg han inte vara nödvändigt.
Talet var:
5a-3(a-b)+2(a+b)
Så, kunde jag säga vad svaret blev och kunde jag även lite snabbt förklara? Nej, jag behövde inte borsta färdigt och spotta ut, även sonen hade begränsat med tid så det gick bra att jag bara vägledde honom via grymtningar.
Han tittade förväntansfullt på mig.
Det var 32 år sedan jag ägnade mig åt dylik matte. Jag var inte ens säker på att jag någonsin hade ägnat mig åt dylik matte. Har några diffusa begrepp om att man mest pratade om delmängder på 70-talet och jag var tveksam till om vi ens räknade med a och b på den tiden. Jag hade inte en susning om svaret på formeln ovan, än mindre hur talet ovan skulle räknas. Och trots ett gediget yrkesliv med återkommande budgetansvar så har jag aldrig haft något direkt behov av att räkna ut hur många a och b det finns i världen.
Detta kunde jag inte erkänna. Jag förvillade sonen med att insistera på att borsta tänderna färdigt, och krävde dessutom att jag skulle få göra lite andra saker först, som man också gör i badrummet, företrädesvis i enrum. Därefter stängde jag in mig med matteboken och började frenetiskt bläddra efter kapitlets början. På min tid inledde man varje kapitel med att förklara vad som skulle läras ut, sedan lärdes det ut och slutligen fick eleverna pröva själva, vanligen med mycket svårare övningar än vad man tidigare lärt ut. Oklart varför.
Inte mycket har ändrats på 32 år och upplägget var detsamma. Jag kissade och pluggade formler och kunde, när jag hade spolat kalla in gossebarnet och lära ut att först skulle parenteserna bort, därefter skulle teckenförändring ske om det funnits ett minus före parentesen, talen före parenteserna skulle multipliceras med talen inne i parenteserna och till slut skulle hela härligheten summeras. Klart som korvspad. Jag briljerade med mina insikter och sonen undrade i sitt stilla sinne om jag hade läst matematik på universitetsnivå samtidigt som han med ögonen fulla av beundran backade upp mot sin rum.
Nåja, kanske tänkte han inte så och kanske backade han inte precis baklänges med ögonen fästa på mig, och kanske var han inte full av beundran, men jag löste faktiskt talet. Och kunde hjälpa honom tillrätta även med nästa.
Så frågan är om jag inte är allsmäktig iallafall. Jag klarar iallafall åttans matte!
(Svaret på talet blir 4a+5b.)
Häromkvällen kom sonen nedfarande precis när jag stod i begrepp att dra mig tillbaka på min kammare för natten, och ville ha hjälp med ett mattetal. Jag antydde något om att jag höll på med att borsta tänderna, men det tyckte han inte var något direkt hinder. Han kunde läsa talet högt för mig och så kunde jag leverera svaret. Någon penna, papper eller tid för att sitta och klura ansåg han inte vara nödvändigt.
Talet var:
5a-3(a-b)+2(a+b)
Så, kunde jag säga vad svaret blev och kunde jag även lite snabbt förklara? Nej, jag behövde inte borsta färdigt och spotta ut, även sonen hade begränsat med tid så det gick bra att jag bara vägledde honom via grymtningar.
Han tittade förväntansfullt på mig.
Det var 32 år sedan jag ägnade mig åt dylik matte. Jag var inte ens säker på att jag någonsin hade ägnat mig åt dylik matte. Har några diffusa begrepp om att man mest pratade om delmängder på 70-talet och jag var tveksam till om vi ens räknade med a och b på den tiden. Jag hade inte en susning om svaret på formeln ovan, än mindre hur talet ovan skulle räknas. Och trots ett gediget yrkesliv med återkommande budgetansvar så har jag aldrig haft något direkt behov av att räkna ut hur många a och b det finns i världen.
Detta kunde jag inte erkänna. Jag förvillade sonen med att insistera på att borsta tänderna färdigt, och krävde dessutom att jag skulle få göra lite andra saker först, som man också gör i badrummet, företrädesvis i enrum. Därefter stängde jag in mig med matteboken och började frenetiskt bläddra efter kapitlets början. På min tid inledde man varje kapitel med att förklara vad som skulle läras ut, sedan lärdes det ut och slutligen fick eleverna pröva själva, vanligen med mycket svårare övningar än vad man tidigare lärt ut. Oklart varför.
Inte mycket har ändrats på 32 år och upplägget var detsamma. Jag kissade och pluggade formler och kunde, när jag hade spolat kalla in gossebarnet och lära ut att först skulle parenteserna bort, därefter skulle teckenförändring ske om det funnits ett minus före parentesen, talen före parenteserna skulle multipliceras med talen inne i parenteserna och till slut skulle hela härligheten summeras. Klart som korvspad. Jag briljerade med mina insikter och sonen undrade i sitt stilla sinne om jag hade läst matematik på universitetsnivå samtidigt som han med ögonen fulla av beundran backade upp mot sin rum.
Nåja, kanske tänkte han inte så och kanske backade han inte precis baklänges med ögonen fästa på mig, och kanske var han inte full av beundran, men jag löste faktiskt talet. Och kunde hjälpa honom tillrätta även med nästa.
Så frågan är om jag inte är allsmäktig iallafall. Jag klarar iallafall åttans matte!
(Svaret på talet blir 4a+5b.)
onsdag 13 oktober 2010
Kylskåpsgenomgång
Idag efter middagen gjorde jag den återkommande översynen av övergivna pottor, tallrikar och burkar i kylen. Alltid är det någon av dem vars innehåll har gått vidare till en annan dimension och som därför behöver gallras ut för att inte svampar och mögelstammar skall börja dansa jenka med varandra så fort kylskåpslampan släcks. Eller kanske i värsta fall börja antasta rena och friska produkter när jag inte ser.
I en folietäckt skål hittade jag lite äppelkaka från förr-förra helgen. Jag blev glatt överraskad, det var så länge sedan vi bakade den att jag glömt att den fanns. Ännu bättre var att den var utan mögel, där fanns inget som kröp, den såg helt ok ut och passerade således okulärtestet med glans. This was my lucky day.
Jag gick raskt vidare till smaktestfasten. Äppelkakan smakade inte surt, inte ruttet och inte som äppelkaka med svampinslag. Jag bestämde mig för att äppelkakan gick att äta. Tråkigt nog var biten inte så stor att det fanns tillräckligt för att dela på tre. Detta var onekligen ett problem, men jag löste det på ett mycket fiffigt sätt. Jag bestämde mig för att äta upp den på egen hand, i smyg. På så sätt skulle inte övriga familjemedlemmar plågas över tanken på att de gått miste om något, och dessutom tog jag själv, osjälviskt risken att bli magsjuk. En mamma vill ju skydda sina barn emot allt. Faktum är att det var så ädelt av mig att ensam utsätta mig för eventuell smitta att jag nästan blev gråtmild.
Jag åt upp äppelkakan. Ingen märkte något. Det var gott.
Dagens visdomsord: Låt inte efterrättsskålen och skeden stå kvar på soffbordet, bara för att telefonen ringer. Det väcker onödiga frågor.
I en folietäckt skål hittade jag lite äppelkaka från förr-förra helgen. Jag blev glatt överraskad, det var så länge sedan vi bakade den att jag glömt att den fanns. Ännu bättre var att den var utan mögel, där fanns inget som kröp, den såg helt ok ut och passerade således okulärtestet med glans. This was my lucky day.
Jag gick raskt vidare till smaktestfasten. Äppelkakan smakade inte surt, inte ruttet och inte som äppelkaka med svampinslag. Jag bestämde mig för att äppelkakan gick att äta. Tråkigt nog var biten inte så stor att det fanns tillräckligt för att dela på tre. Detta var onekligen ett problem, men jag löste det på ett mycket fiffigt sätt. Jag bestämde mig för att äta upp den på egen hand, i smyg. På så sätt skulle inte övriga familjemedlemmar plågas över tanken på att de gått miste om något, och dessutom tog jag själv, osjälviskt risken att bli magsjuk. En mamma vill ju skydda sina barn emot allt. Faktum är att det var så ädelt av mig att ensam utsätta mig för eventuell smitta att jag nästan blev gråtmild.
Jag åt upp äppelkakan. Ingen märkte något. Det var gott.
Dagens visdomsord: Låt inte efterrättsskålen och skeden stå kvar på soffbordet, bara för att telefonen ringer. Det väcker onödiga frågor.
tisdag 12 oktober 2010
Becksvart
Jag tränade imorse. Igen. Fast mer handgripligt än motsvarande aktivitet igår. Och det visade sig att det var så länge sedan jag tränade sist att jag fick kliva av crosstrainingmaskinen efter tjugo minuter och böja ned huvudet för att återfå färgen i ansiktet, ersätta det mörkblåa på läpparna med svagt syrenlila, återfå förmågan till vidvinkelseende, få ned det som ville komma upp via halsen och slippa det där märkliga susandet i öronen.
Mycket lyckad insats. Flera bra tecken på att jag verkligen gett allt.
Bra även för min kollega som fick anledning att snabbt repetera 30:2, d v s hjärt-/ lungräddningens grunder, för sig själv de första kritiska minuterna. Sånt gör jag, osjälviskt och fint för samhällets bästa. Nu är en av mina medarbetare uppdaterad och redo om det blir allvar av rätt som det är.
Sen gick vi till duscharna. Dessa ligger tillsammans med omklädningsrummen i byggnadens mitt, långt ifrån ytterväggar och fönster. Det vet jag med säkerhet för det blev nämligen strömavbrott när jag stod naken i omklädningsrummet och kollegan befann sig lika oklädd i duschen. Inte den minsta lilla ljusstrimma kom in. Mörkt som i en säck.
Det har hänt i livet vid några fåtal tillfällen att jag har klätt av mig i mörkret, men att klä på mig behå, strumpbyxor, blus och kavaj i total becksvärta var utmanande. Något blev fel med behån, har skavt hela dagen. Att sminka sig var inte att tänka på, då vore det i jämförelse betydligt enklare att rita knorren på grisen med förbundna ögon.
Kollegan tycker det var stimulerande på alla sätt och vis, och blev så upprymd av motgångarna att hon ville träna imorgon igen. Det ville inte jag. Jag är rädd för att bli träningsnarkoman. Som sagt. Jag tänker vila mig i form några dagar nu.
Mycket lyckad insats. Flera bra tecken på att jag verkligen gett allt.
Bra även för min kollega som fick anledning att snabbt repetera 30:2, d v s hjärt-/ lungräddningens grunder, för sig själv de första kritiska minuterna. Sånt gör jag, osjälviskt och fint för samhällets bästa. Nu är en av mina medarbetare uppdaterad och redo om det blir allvar av rätt som det är.
Sen gick vi till duscharna. Dessa ligger tillsammans med omklädningsrummen i byggnadens mitt, långt ifrån ytterväggar och fönster. Det vet jag med säkerhet för det blev nämligen strömavbrott när jag stod naken i omklädningsrummet och kollegan befann sig lika oklädd i duschen. Inte den minsta lilla ljusstrimma kom in. Mörkt som i en säck.
Det har hänt i livet vid några fåtal tillfällen att jag har klätt av mig i mörkret, men att klä på mig behå, strumpbyxor, blus och kavaj i total becksvärta var utmanande. Något blev fel med behån, har skavt hela dagen. Att sminka sig var inte att tänka på, då vore det i jämförelse betydligt enklare att rita knorren på grisen med förbundna ögon.
Kollegan tycker det var stimulerande på alla sätt och vis, och blev så upprymd av motgångarna att hon ville träna imorgon igen. Det ville inte jag. Jag är rädd för att bli träningsnarkoman. Som sagt. Jag tänker vila mig i form några dagar nu.
måndag 11 oktober 2010
Träningsnarkoman
I söndags var jag på sommarens sista grillfest och nu är sommaren 2010 officiellt över. Om fyra veckor är det halloween, om två och en halv månad är det julafton, och därefter börjar det dra ihop sig till sommar igen. Tiden går fort med positiv tideräkning.
Att gå på grillfest en söndagkväll medför två saker:
1) man kommer inte i säng vid samma tid som man brukar,
2) man har druckit vin innan man landar i sängen.
Inget av detta är helt lyckat om man skall upp och träna klockan 6 på morgonen som i mitt fall. Jag ville inte träna men när A frågar så får jag dåligt samvete och så står jag där och tackar ja, samtidigt som jag skakar frenetiskt på huvudet. Tyvärr är det det jag säger som är det avgörande. Alltså förväntade sig A redan på fredagen att jag skulle dyka upp i gryningen på måndagsmorgonen. Jag grämde mig mycket.
För att det skall kännas lite bättre vid sådana tillfällen brukar jag göra som råttan det vill säga jag brukar kasta mig på repet och tvinga repet att följa med och träna också. Repet, A-M kallad, brukar inte heller vilja träna, men känner sig tvingad när vi andra nu så tydligt talar om att hon skall.
I söndags kväll innan jag gick och lade mig, ångrade jag bittert att jag hade sagt "ja" och jag ångrade lika bittert att jag hade tvingat med A-M på upptåget. Hade jag inte gjort det, hade jag kunnat välja själv och då hade jag kunnat sova hela vägen fram till 6.30.
Åh, vad jag ville ha sovmorgon till 6.30.
Jag ställde allt jag hade i klockradio- och alarmväg och när jag kom till mobiltelefonen såg jag att jag hade fått ett sms. Det var från A-M som berättade att hon fått plötsligt förhinder inför måndagen. En framlykta på bilen hade gått sönder och det förstod väl jag om någon, säkerhetschef som jag är, att den måste lagas omgående. Absolut så tidigt som möjligt, hon planerade att hänga på låset till bilverkstaden och hur gärna hon än ville träna måste träningsaktiviteten underordnas och prioriteras ned. Hon var väldigt ursäktande, jag tyckte nästan jag hörde snyftningar via telefonen, så tagen var hon över sina osjälviska uppoffringar för den säkerhetens skull.
En stund senare plingade det till igen. Nu var det A:s tur. Hennes dotters moped hade gått sönder och A måste skjutsa det stackars strandsatta barnet hit och dit på morgonkulan. Hur gärna hon än ville kunde hon inte träna på den utsatta tiden. Hon bad tusen gånger om ursäkt för sitt svek, hoppades att jag skulle förlåta henne och önskade mig ett trevligt träningspass.
Jag log belåtet och ställde om alla larmen och klockradioapparaterna. Jag hade fått sovmorgon men kunde ändå tillgodoräkna mig duktighetspoängen av att ha tränat. För det hade jag ju gjort om inte de andra hade ställt in. Den inställda träningen var med andra ord inte mitt fel och då räknades det också som om jag hade tränat.
Imorgon tänker vi göra samma sak fast då får A och A-M hitta på andra ursäkter i sista minuten så att jag kan ställa in pga för dålig uppslutning. I princip kan detta upprepas hur många gånger som helst i veckan. Man får passa sig bara så det inte blir en besatthet. Man vill ju inte bli träningsnarkoman...
Att gå på grillfest en söndagkväll medför två saker:
1) man kommer inte i säng vid samma tid som man brukar,
2) man har druckit vin innan man landar i sängen.
Inget av detta är helt lyckat om man skall upp och träna klockan 6 på morgonen som i mitt fall. Jag ville inte träna men när A frågar så får jag dåligt samvete och så står jag där och tackar ja, samtidigt som jag skakar frenetiskt på huvudet. Tyvärr är det det jag säger som är det avgörande. Alltså förväntade sig A redan på fredagen att jag skulle dyka upp i gryningen på måndagsmorgonen. Jag grämde mig mycket.
För att det skall kännas lite bättre vid sådana tillfällen brukar jag göra som råttan det vill säga jag brukar kasta mig på repet och tvinga repet att följa med och träna också. Repet, A-M kallad, brukar inte heller vilja träna, men känner sig tvingad när vi andra nu så tydligt talar om att hon skall.
I söndags kväll innan jag gick och lade mig, ångrade jag bittert att jag hade sagt "ja" och jag ångrade lika bittert att jag hade tvingat med A-M på upptåget. Hade jag inte gjort det, hade jag kunnat välja själv och då hade jag kunnat sova hela vägen fram till 6.30.
Åh, vad jag ville ha sovmorgon till 6.30.
Jag ställde allt jag hade i klockradio- och alarmväg och när jag kom till mobiltelefonen såg jag att jag hade fått ett sms. Det var från A-M som berättade att hon fått plötsligt förhinder inför måndagen. En framlykta på bilen hade gått sönder och det förstod väl jag om någon, säkerhetschef som jag är, att den måste lagas omgående. Absolut så tidigt som möjligt, hon planerade att hänga på låset till bilverkstaden och hur gärna hon än ville träna måste träningsaktiviteten underordnas och prioriteras ned. Hon var väldigt ursäktande, jag tyckte nästan jag hörde snyftningar via telefonen, så tagen var hon över sina osjälviska uppoffringar för den säkerhetens skull.
En stund senare plingade det till igen. Nu var det A:s tur. Hennes dotters moped hade gått sönder och A måste skjutsa det stackars strandsatta barnet hit och dit på morgonkulan. Hur gärna hon än ville kunde hon inte träna på den utsatta tiden. Hon bad tusen gånger om ursäkt för sitt svek, hoppades att jag skulle förlåta henne och önskade mig ett trevligt träningspass.
Jag log belåtet och ställde om alla larmen och klockradioapparaterna. Jag hade fått sovmorgon men kunde ändå tillgodoräkna mig duktighetspoängen av att ha tränat. För det hade jag ju gjort om inte de andra hade ställt in. Den inställda träningen var med andra ord inte mitt fel och då räknades det också som om jag hade tränat.
Imorgon tänker vi göra samma sak fast då får A och A-M hitta på andra ursäkter i sista minuten så att jag kan ställa in pga för dålig uppslutning. I princip kan detta upprepas hur många gånger som helst i veckan. Man får passa sig bara så det inte blir en besatthet. Man vill ju inte bli träningsnarkoman...
söndag 10 oktober 2010
I rätt kategori
Jag skrev så vackert igår om min händighet, både här och på Facebook, vilket föranledde en och annan att gratulera mig till mina färdigheter. Skall man nödvändigtvis vara ensamstående med hus är det onekligen en fördel om man har båda tummarna på sina rätta platser, var det någon som sa.
Ett annat alternativ är att ha rika föräldrar för har man oändligt med pengar går allt att laga. (Detta var det ingen som sa, jag har kommit på det själv.)
Tråkigt nog hör jag inte hemma i någon av kategorierna.
Däremot ser jag fram emot den dagen när jag gör det, om nu den dagen kommer. Och det lutar mer åt att jag med ålderns rätt blir händig än att mina föräldrar blir välbärgade, så det är det jag siktar in mig på.
I dagsläget hör jag emellertid snarare hemma i kategorin motsatsen-till-rådlös. Den går i korthet ut på att jag gör det som skall göras men jag vet inte alltid vad jag gör, hur jag borde ha börjat, hur slutet blir och vad det kommer att kosta att laga det jag har förstört på vägen.
Igår blev jag klar utan merkostnader. Sådana dagar får man vara tacksam. Det känns som om jag är lite på g...
Ett annat alternativ är att ha rika föräldrar för har man oändligt med pengar går allt att laga. (Detta var det ingen som sa, jag har kommit på det själv.)
Tråkigt nog hör jag inte hemma i någon av kategorierna.
Däremot ser jag fram emot den dagen när jag gör det, om nu den dagen kommer. Och det lutar mer åt att jag med ålderns rätt blir händig än att mina föräldrar blir välbärgade, så det är det jag siktar in mig på.
I dagsläget hör jag emellertid snarare hemma i kategorin motsatsen-till-rådlös. Den går i korthet ut på att jag gör det som skall göras men jag vet inte alltid vad jag gör, hur jag borde ha börjat, hur slutet blir och vad det kommer att kosta att laga det jag har förstört på vägen.
Igår blev jag klar utan merkostnader. Sådana dagar får man vara tacksam. Det känns som om jag är lite på g...
lördag 9 oktober 2010
Att skapa är smärtsamt
Efter att ha tagit bort mina rumsavdelare förra helgen, har jag levt med konsekvensen nivåskillnad i vardagsrummet utan list, och med en halvö av parkett som stack längre ut än vad det gjorde på sidorna, där rumsavdelarna suttit.
En vecka är fullt tillräckligt. Idag var det dags att åtgärda problemet.
Steg ett var att såga bort halvön. Steg två var att klä in den blivande raksträckan med en gul metallnivålist.
Först prövade jag att såga med en vanlig handsåg, den jag sågar ned träd med. Gick inte. För stor. Hade jag kunnat lyfta upp hela golvet, spänna fast det i garaget och sedan såga hade det varit lätt men det var inte aktuellt eftersom vitrinskåpet och matsalsmöblemanget hade fått hänga med på köpet och även om jag är seg så har musklerna sina begränsningar.
Sen prövade jag med en mindre metallsåg. Gick inte. Var lagom stor men ville inte såga, ägnade sig mest åt att klappa och gulla med golvet. Jag blev irriterad.
Sen googlade jag på nätet och förstod att jag behövde en sticksåg. Jag åkte iväg och köpte en sticksåg.
Jag insåg att parkettgolvet var hårdare än titan och när jag ändå var igång och sprätte pengar köpte jag därför även sågblad för hårt trä. För säkerhets skull kollade jag med den manlige försäljaren att maskinen och bladen skulle kunna para sig med varandra. Jag är av naturen misstänksam och har dessutom fått för mig att AEG bara vill vara ihop med AEG och Siemens med Siemens. Inget gränsöverskridande eller mångkulturellt i den branschen, inte.
Försäljaren övertygade mig om att jag var fördomsfull, att nya tider stundat och att de utan problem skulle förenas. Jag mitt nöt gick på det.
När jag kom hem ägnade jag en timme åt att skriva loss sexkantsskruvar, försöka fästa DE FÖR STORA sågbladen i sticksågen, misslyckas med det, istället skruva fast det medföljande sågblandet, försöka såga med det medföljande sågbladet, bryta det medföljande sågbladet, bryta en pekfingernagel ca 7 mm från nagelbandet räknat, stort blodflöde och ännu större smärta som följd, bandagera fingret, återgå till att såga med de manuella sågarna, lyckas med det av ren envishet, elakhet och frenesi, såga upp metallnivålisterna, sätta dem på plats, få fyra skruvar att se ut som frågetecken, ersätta dem med spikar (tålamodet var slut) och slutligen titta beundrande på slutresultatet.
Det blev inte så snyggt som om ett proffs hade gjort det. Det blev inte så snyggt som om en karl hade gjort det. Hade ett proffs eller en man gjort jobbet hade ingen av oss behövt bryta en nagel långt nedanför den nivå där den är tänkt att brytas. Men det blev gjort. Och att skapa är smärtsamt, det säger allla stora konstnärer.
En vecka är fullt tillräckligt. Idag var det dags att åtgärda problemet.
Steg ett var att såga bort halvön. Steg två var att klä in den blivande raksträckan med en gul metallnivålist.
Först prövade jag att såga med en vanlig handsåg, den jag sågar ned träd med. Gick inte. För stor. Hade jag kunnat lyfta upp hela golvet, spänna fast det i garaget och sedan såga hade det varit lätt men det var inte aktuellt eftersom vitrinskåpet och matsalsmöblemanget hade fått hänga med på köpet och även om jag är seg så har musklerna sina begränsningar.
Sen prövade jag med en mindre metallsåg. Gick inte. Var lagom stor men ville inte såga, ägnade sig mest åt att klappa och gulla med golvet. Jag blev irriterad.
Sen googlade jag på nätet och förstod att jag behövde en sticksåg. Jag åkte iväg och köpte en sticksåg.
Jag insåg att parkettgolvet var hårdare än titan och när jag ändå var igång och sprätte pengar köpte jag därför även sågblad för hårt trä. För säkerhets skull kollade jag med den manlige försäljaren att maskinen och bladen skulle kunna para sig med varandra. Jag är av naturen misstänksam och har dessutom fått för mig att AEG bara vill vara ihop med AEG och Siemens med Siemens. Inget gränsöverskridande eller mångkulturellt i den branschen, inte.
Försäljaren övertygade mig om att jag var fördomsfull, att nya tider stundat och att de utan problem skulle förenas. Jag mitt nöt gick på det.
När jag kom hem ägnade jag en timme åt att skriva loss sexkantsskruvar, försöka fästa DE FÖR STORA sågbladen i sticksågen, misslyckas med det, istället skruva fast det medföljande sågblandet, försöka såga med det medföljande sågbladet, bryta det medföljande sågbladet, bryta en pekfingernagel ca 7 mm från nagelbandet räknat, stort blodflöde och ännu större smärta som följd, bandagera fingret, återgå till att såga med de manuella sågarna, lyckas med det av ren envishet, elakhet och frenesi, såga upp metallnivålisterna, sätta dem på plats, få fyra skruvar att se ut som frågetecken, ersätta dem med spikar (tålamodet var slut) och slutligen titta beundrande på slutresultatet.
Det blev inte så snyggt som om ett proffs hade gjort det. Det blev inte så snyggt som om en karl hade gjort det. Hade ett proffs eller en man gjort jobbet hade ingen av oss behövt bryta en nagel långt nedanför den nivå där den är tänkt att brytas. Men det blev gjort. Och att skapa är smärtsamt, det säger allla stora konstnärer.
torsdag 7 oktober 2010
Kompensationer
Folk som har lite halvtaskig syn kompenserar det med linser eller glasögon. Folk som har lite halvtaskig syn, inte har ögon som tål linser och som är fåfänga, kompenserar det med trix och knep.
Sålunda har jag lärt mig känna igen kollegorna på långt avstånd genom att jag har memorerat deras rörelsemönster i kombination med kroppsform och höjd över havet. Dessutom har jag vidareutvecklat konceptet och sålunda lärt mig känna igen steglängd, stegtyngd och preferenser vad gäller val av klackar vilket innebär att jag inte ens behöver se kollegorna för att kunna avgöra vem som är på ingång i korridoren.
Konceptet fungerar mycket bra. För det mesta.
Häromdagen hade jag föredrag för cirka hundra människor och i sådana stora sammanhang med allas ögon på sig vill man ju självklart inte ha förfulande glasögon. Då är det bättre att bara se de första två publikraderna tydligt. Jag hörde ju att det var fler i lokalen, det räckte.
Som regel flackar jag med blicken över lokalen när jag talar och intalar mig att jag säkert möter någons blick, åtminstone mellan varven, vilket är bra för kontaktskapandet och budskapsöverförandet. Mitt i mitt anförande såg jag en person jag kände på rad två. Inte tydligt, men tillräckligt för att jag skulle vara säker. Det gjorde mig stolt. Det är inte ofta jag känner igen personer jag möter, vanligen för att jag aldrig har sett dem tydligt någon gång, och jag kände mig stolt. Jag log vänligt i riktning mot mannen ifråga och nickade glatt mellan varven.
Efter föredraget kom han fram och ville hämta en broschyr. Jag hälsade med ett "nämen, hej, är du här"! Han ryggade lätt tillbaka av mitt översvallande hälsande, hoppade över hälsningsfrasen, bad att få en broschyr och retirerade snabbt.
Jag kände inte honom. Tråkigt.
Idag gick min kollega A från sitt rum, passerade mitt rum och fortsatte mot kaffeautomaten. Hon slängde någon kommentar på vägen och jag svarade rappt tillbaka. Några minuter senare hörde jag att hon kom tillbaka. Det var rätt steglängd, halvsnabba steg och mjuka skosulor. Typiskt A. Jag beordrade henne att komma in redan när hon befann sig flera meter ifrån mitt rum och deklarerade att jag inte var att leka med, för nu skulle det bli rammelbuljong av.
In kom en främmande herre som undrade om det var honom jag ville tala allvar med och vad han kunde ha gjort som föranledde denna hotfulla ton.
Det var inte honom jag ville prata med. Jädra karl till att gå på samma sätt som min kollega A.
Hon kom några sekunder senare, förtjust fnissande.
Men att ha glasögon på alltid är inte aktuellt. Nix, det är det inte.
Sålunda har jag lärt mig känna igen kollegorna på långt avstånd genom att jag har memorerat deras rörelsemönster i kombination med kroppsform och höjd över havet. Dessutom har jag vidareutvecklat konceptet och sålunda lärt mig känna igen steglängd, stegtyngd och preferenser vad gäller val av klackar vilket innebär att jag inte ens behöver se kollegorna för att kunna avgöra vem som är på ingång i korridoren.
Konceptet fungerar mycket bra. För det mesta.
Häromdagen hade jag föredrag för cirka hundra människor och i sådana stora sammanhang med allas ögon på sig vill man ju självklart inte ha förfulande glasögon. Då är det bättre att bara se de första två publikraderna tydligt. Jag hörde ju att det var fler i lokalen, det räckte.
Som regel flackar jag med blicken över lokalen när jag talar och intalar mig att jag säkert möter någons blick, åtminstone mellan varven, vilket är bra för kontaktskapandet och budskapsöverförandet. Mitt i mitt anförande såg jag en person jag kände på rad två. Inte tydligt, men tillräckligt för att jag skulle vara säker. Det gjorde mig stolt. Det är inte ofta jag känner igen personer jag möter, vanligen för att jag aldrig har sett dem tydligt någon gång, och jag kände mig stolt. Jag log vänligt i riktning mot mannen ifråga och nickade glatt mellan varven.
Efter föredraget kom han fram och ville hämta en broschyr. Jag hälsade med ett "nämen, hej, är du här"! Han ryggade lätt tillbaka av mitt översvallande hälsande, hoppade över hälsningsfrasen, bad att få en broschyr och retirerade snabbt.
Jag kände inte honom. Tråkigt.
Idag gick min kollega A från sitt rum, passerade mitt rum och fortsatte mot kaffeautomaten. Hon slängde någon kommentar på vägen och jag svarade rappt tillbaka. Några minuter senare hörde jag att hon kom tillbaka. Det var rätt steglängd, halvsnabba steg och mjuka skosulor. Typiskt A. Jag beordrade henne att komma in redan när hon befann sig flera meter ifrån mitt rum och deklarerade att jag inte var att leka med, för nu skulle det bli rammelbuljong av.
In kom en främmande herre som undrade om det var honom jag ville tala allvar med och vad han kunde ha gjort som föranledde denna hotfulla ton.
Det var inte honom jag ville prata med. Jädra karl till att gå på samma sätt som min kollega A.
Hon kom några sekunder senare, förtjust fnissande.
Men att ha glasögon på alltid är inte aktuellt. Nix, det är det inte.
onsdag 6 oktober 2010
Hantverkarmotflyt
Just nu har jag motflyt bland hantverkarna. Jag hittar antingen ingen villig, eller så hittar jag någon villig med stadig blick, lust och färdighet stor, men som sen inte dyker upp.
Problem ett har jag levt med i flera veckor då jag har försökt få hem en elektriker som kan sätta upp en lampa utomhus. Jag har redan köpt en lampa och dessutom har det suttit en lampa på platsen tidigare så jag kan erbjuda färdigborrade hål med pluggar och allt samt en uppsjö av sladdar och sockerbitar att välja mellan.
Det enda jag i princip behöver är gubben som skall stå mitt emellan lampan och de färgglada kablarna och tvinna ihop dessa samt skruva några skruvar i pluggarna. Enligt mina beräkningar max tio minuters jobb. Hade jag vetat vilka färger som skall höra ihop hade jag gjort det själv.
Men det vet jag inte. Vilket grämer mig.
Problem två är mollypluggen med tillhörande krok som skall sättas upp så att jag kan omgruppera kristallkronan. Jag har aldrig skruvat upp en mollyplugg och jag är inte säker på att jag får till det. Snarare tvärtom, jag är rätt säker på att jag INTE får till det. Vilket skulle kunna få förödande resultat för lyckas jag inte ramlar kronan ned och det blir inte bra, varken för kronan eller för arvebordet i ek som står inunder.
Problem tre kommer när problem två är löst om jag nu mot förmodan löser det. För säkert blir det något skit med elkopplingarna till kristallkronan. Säkert är det inte så enkelt att kronan bara kan hängas upp en bit ifrån sin nuvarande placering för säkert räcker inte elkablarna och då hamnar jag på problem ett igen. Fast inomhus den här gången. Och ny elektriker med lust och färdighet skall dammas upp och förmås komma hem till mig.
Det optimala hade varit att elektrikern gjorde allt när han ändå var på plats. Det är bara det där med "på plats" som är lite oklart...
Problem ett har jag levt med i flera veckor då jag har försökt få hem en elektriker som kan sätta upp en lampa utomhus. Jag har redan köpt en lampa och dessutom har det suttit en lampa på platsen tidigare så jag kan erbjuda färdigborrade hål med pluggar och allt samt en uppsjö av sladdar och sockerbitar att välja mellan.
Det enda jag i princip behöver är gubben som skall stå mitt emellan lampan och de färgglada kablarna och tvinna ihop dessa samt skruva några skruvar i pluggarna. Enligt mina beräkningar max tio minuters jobb. Hade jag vetat vilka färger som skall höra ihop hade jag gjort det själv.
Men det vet jag inte. Vilket grämer mig.
Problem två är mollypluggen med tillhörande krok som skall sättas upp så att jag kan omgruppera kristallkronan. Jag har aldrig skruvat upp en mollyplugg och jag är inte säker på att jag får till det. Snarare tvärtom, jag är rätt säker på att jag INTE får till det. Vilket skulle kunna få förödande resultat för lyckas jag inte ramlar kronan ned och det blir inte bra, varken för kronan eller för arvebordet i ek som står inunder.
Problem tre kommer när problem två är löst om jag nu mot förmodan löser det. För säkert blir det något skit med elkopplingarna till kristallkronan. Säkert är det inte så enkelt att kronan bara kan hängas upp en bit ifrån sin nuvarande placering för säkert räcker inte elkablarna och då hamnar jag på problem ett igen. Fast inomhus den här gången. Och ny elektriker med lust och färdighet skall dammas upp och förmås komma hem till mig.
Det optimala hade varit att elektrikern gjorde allt när han ändå var på plats. Det är bara det där med "på plats" som är lite oklart...
måndag 4 oktober 2010
Det svarta monstret från nedan
Som jag skrev i lördags hänger kristallkronan numera på helt fel ställe. Dottern tyckte den kunde hänga kvar, det går väl att lära den gäst som på en finare middag (det är då vi använder det aktuella matbordet som står under kronan) får platsen rakt under lampan, att glida bakåt med stolen innan han eller hon reser sig upp, tyckte hon. Jag har mina tvivel. Och om rätt person reser sig upp med full kraft, kanske några av prismorna i kristallkronan går sönder. Det vill jag inte veta av. Jag är mycket rädd om min kristallkrona.
Jag insåg emellertid i lördags mina begränsningar och beslöt att överlåta upphängandet av ny krok och flyttandet av lampan åt någon annan. Det kändes som en bra och hållbar plan just då.
Igår insåg jag att det kanske kommer att dröja längre än vad jag finner lämpligt innan lampan är flyttad. Jag beslöt mig för att försöka själv.
Som det Mulle Meck-föredöme jag är, hittade jag raskt i mina gömmor (en glasslåda från GB) en krok med tillhörande expanderbaksida som gjord för att hålla min kristallkrona på sin nya plats. Jag vet dock inte hur man får fast en sådan krok men efter att ha vänt på förpackningen såg jag till min glädje att där fanns en manual.
Glädjen förpassades emellertid raskt åt sidan och ersattes av mulen besvikelse. Det var en väldigt kortfattad manual. Helt utan text.
Sådana manualer gillar inte jag. Jag är visuell i min inlärning och föredrar att läsa mig till instruktioner. Här fanns inget att läsa om man bortsåg från upplysningen att denna krok skulle fungera utmärkt både i plast, gips och trä. Inte ett ord om HUR man får den att fungera.
Manualen utgjordes istället av fyra bilder, till förvillelse lika varandra. Hade jag gillat "finn fem fel" hade jag säkert uppskattat pedagogiken, men jag är inte alls lagd åt det hållet. Det enda jag kunde konstatera var att pilarna var riktade åt olika håll på bilderna och att ett svart monster dykt upp från underjorden i två av dem. Inte ett ord om vad det svarta monstret bestod av.
Jag insåg emellertid i lördags mina begränsningar och beslöt att överlåta upphängandet av ny krok och flyttandet av lampan åt någon annan. Det kändes som en bra och hållbar plan just då.
Igår insåg jag att det kanske kommer att dröja längre än vad jag finner lämpligt innan lampan är flyttad. Jag beslöt mig för att försöka själv.
Som det Mulle Meck-föredöme jag är, hittade jag raskt i mina gömmor (en glasslåda från GB) en krok med tillhörande expanderbaksida som gjord för att hålla min kristallkrona på sin nya plats. Jag vet dock inte hur man får fast en sådan krok men efter att ha vänt på förpackningen såg jag till min glädje att där fanns en manual.
Glädjen förpassades emellertid raskt åt sidan och ersattes av mulen besvikelse. Det var en väldigt kortfattad manual. Helt utan text.
Sådana manualer gillar inte jag. Jag är visuell i min inlärning och föredrar att läsa mig till instruktioner. Här fanns inget att läsa om man bortsåg från upplysningen att denna krok skulle fungera utmärkt både i plast, gips och trä. Inte ett ord om HUR man får den att fungera.
Manualen utgjordes istället av fyra bilder, till förvillelse lika varandra. Hade jag gillat "finn fem fel" hade jag säkert uppskattat pedagogiken, men jag är inte alls lagd åt det hållet. Det enda jag kunde konstatera var att pilarna var riktade åt olika håll på bilderna och att ett svart monster dykt upp från underjorden i två av dem. Inte ett ord om vad det svarta monstret bestod av.Jag vädjar nu om allmänhetens hjälp. Kan någon fylla i med lite text till de olika bilderna så att jag vet vad jag förväntas göra? Skall jag t ex dra i kroken på bild 3? Skall jag snurra kroken på bild 4? Och varför?
Hjälp...
Hjälp...
lördag 2 oktober 2010
Sambandsteorier
Jag har idag upptäckt de stora sambanden i tillvaron. Och då tänker jag inte på så banala ting som global ekonomi, ekosystemet eller näringskedjan. Nej, jag är mer avancerad än så.
I alla år jag har bott i det här huset har jag haft två halvhöga spaljéer modell robustare som rumsavdelare i vardagsrummet. Mörkbruna och så mycket 70-tal att det inte hade förvånat mig om det en vacker dag hade kommit fram en karl i v-jeans, helskägg, gröna strumpor, sandaler, Kånkenryggsäck och pins med "Atomkraft, nej tack" över den slitna peace-t-shirten från vardagsrummet.
Idag fick jag plötsligt för mig före frukost att jag skulle se om man kunde ta bort spaljéerna. Egentligen tänkte jag kanske inte verkligen ta bort dem, det var mer så att jag ville se om det gick. Om jag någon gång skulle vilja ta bort dem.
Jag började dra lite i dem, jag hittade skruvar, jag skruvade lite, jag drog lite till och till slut hade jag en teori om hur de skulle kunna tas bort. Då fick jag ett obetvingligt behov av att se om jag kunde göra det i praktiken också. Alla vetenskapsmän vill ju på något sätt skaffa bevis för sina teorier.
Det kunde jag.
När jag hade monterat bort båda spaljéerna blev det lite hål här och var i golvet samt i väggen. Jag spacklade väggen och mätte upp längden på en ny golvlist. Sen tog jag fram maskeringstejp, maskerade och därefter målade jag väggen där listen suttit.
I och med att spaljéerna kom bort kunde jag flytta ett matbord så att det blev lite luftigare runtomkring. Då hängde plötsligt kristallkronan och en tavla fel. Kristallkronan får jag ha hjälp med att flytta, jag har krok med expanderdel men bara fyra teckningar som berättar hur man skall göra för att få expanderdelen att expandera. Jag hade behövt ungefär åtta för att förstå hur det hela skall gå till. Tavlan kunde jag emellertid flytta.
Då blev det ett hål kvar där tavlan hade hängt förut, som jag fick spackla över. Sedan fick jag ut i garaget och hitta grå färg, för väggen som tavlan hänger på är grå. Spacklet var vitt.
Nu hängde klockan som jag har ärvt av mormor för nära tavlan. Fick flytta den, spackla och måla. Hoppade upp och ned på stegen i större omfattning än vad man gör på ett step-pass på Friskis.
När jag ändå var uppe på stegen och klättrade råkade jag titta uppåt och hittade då några hål i taket efter lampor som förre ägaren tyckt skulle hänga där. Jag spacklade igen hålen. Sedan sandpapprade jag.
Och nu ser jag att jag måste måla om hela taket.
Och detta är då beviset för Mimmis sambandsteori. Man börjar med att liksom bara kika lite på hur en spaljé skulle kunna flyttas om man nu rent hypotetiskt skulle vilja ta bort den någon gång och slutar med en extreme home makeover som skulle få Ty Pennington att skämmas över sina små projekt.
Här pratar vi de stora sambanden.
I alla år jag har bott i det här huset har jag haft två halvhöga spaljéer modell robustare som rumsavdelare i vardagsrummet. Mörkbruna och så mycket 70-tal att det inte hade förvånat mig om det en vacker dag hade kommit fram en karl i v-jeans, helskägg, gröna strumpor, sandaler, Kånkenryggsäck och pins med "Atomkraft, nej tack" över den slitna peace-t-shirten från vardagsrummet.
Idag fick jag plötsligt för mig före frukost att jag skulle se om man kunde ta bort spaljéerna. Egentligen tänkte jag kanske inte verkligen ta bort dem, det var mer så att jag ville se om det gick. Om jag någon gång skulle vilja ta bort dem.
Jag började dra lite i dem, jag hittade skruvar, jag skruvade lite, jag drog lite till och till slut hade jag en teori om hur de skulle kunna tas bort. Då fick jag ett obetvingligt behov av att se om jag kunde göra det i praktiken också. Alla vetenskapsmän vill ju på något sätt skaffa bevis för sina teorier.
Det kunde jag.
När jag hade monterat bort båda spaljéerna blev det lite hål här och var i golvet samt i väggen. Jag spacklade väggen och mätte upp längden på en ny golvlist. Sen tog jag fram maskeringstejp, maskerade och därefter målade jag väggen där listen suttit.
I och med att spaljéerna kom bort kunde jag flytta ett matbord så att det blev lite luftigare runtomkring. Då hängde plötsligt kristallkronan och en tavla fel. Kristallkronan får jag ha hjälp med att flytta, jag har krok med expanderdel men bara fyra teckningar som berättar hur man skall göra för att få expanderdelen att expandera. Jag hade behövt ungefär åtta för att förstå hur det hela skall gå till. Tavlan kunde jag emellertid flytta.
Då blev det ett hål kvar där tavlan hade hängt förut, som jag fick spackla över. Sedan fick jag ut i garaget och hitta grå färg, för väggen som tavlan hänger på är grå. Spacklet var vitt.
Nu hängde klockan som jag har ärvt av mormor för nära tavlan. Fick flytta den, spackla och måla. Hoppade upp och ned på stegen i större omfattning än vad man gör på ett step-pass på Friskis.
När jag ändå var uppe på stegen och klättrade råkade jag titta uppåt och hittade då några hål i taket efter lampor som förre ägaren tyckt skulle hänga där. Jag spacklade igen hålen. Sedan sandpapprade jag.
Och nu ser jag att jag måste måla om hela taket.
Och detta är då beviset för Mimmis sambandsteori. Man börjar med att liksom bara kika lite på hur en spaljé skulle kunna flyttas om man nu rent hypotetiskt skulle vilja ta bort den någon gång och slutar med en extreme home makeover som skulle få Ty Pennington att skämmas över sina små projekt.
Här pratar vi de stora sambanden.
fredag 1 oktober 2010
Krokodil
Ikväll har vi ätit kräftor och imorse plockade jag därför desamma ur frysen så att de skulle tina under dagen. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle läsa på kräftförpackningens baksida litegrann om kräftornas liv och leverne före kastrullfasen. Ibland står det intressant information på baksidan av förpackningar, på vinflaskor kan man bland annat läsa om söderväggar, smak av läder, lakrits och hallon och sådan kunskap är det ju alltid kul att kunna glänsa med. Inte för att jag tycker att vinet smakar läder, lakrits och vin, katten vet om jag ens hade tyckt om vinet om det hade smakat på det viset, för mig smakar vin vin, helt enkelt, men det är ju kul att veta vad andra upplever:
På kräftförpackningen stod:
"Kinesiska kräftor, kokade nyfångade i vatten, salt, kryddor och krokodil".
Krokodil? Det var ju en märklig smakförstärkare. Att kineserna äter hundar, katter och råttor, det har jag förstått, men att de använer krokodiler som en krydda hade jag ingen aning om. Fast i råttsammanhanget kändes det nästan rumsrent. Men finns det verkligen krokodiler i Kina? Ja, det är ju inte mitt problem. Jag ropade på dottern för att läsa texten högt för henne, det här var ju för roligt för att inte sprida vidare.
Dottern kom, tog förpackningen och läste själv.
"Kinesiska kräftor, kokade nyfångade i vatten, salt, kryddor och krondill".
Krondill.
Jaså...
På kräftförpackningen stod:
"Kinesiska kräftor, kokade nyfångade i vatten, salt, kryddor och krokodil".
Krokodil? Det var ju en märklig smakförstärkare. Att kineserna äter hundar, katter och råttor, det har jag förstått, men att de använer krokodiler som en krydda hade jag ingen aning om. Fast i råttsammanhanget kändes det nästan rumsrent. Men finns det verkligen krokodiler i Kina? Ja, det är ju inte mitt problem. Jag ropade på dottern för att läsa texten högt för henne, det här var ju för roligt för att inte sprida vidare.
Dottern kom, tog förpackningen och läste själv.
"Kinesiska kräftor, kokade nyfångade i vatten, salt, kryddor och krondill".
Krondill.
Jaså...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)