måndag 29 november 2010

Ute och skottar

Jaha. Snöat inatt igen. Snöat hela dagen igen. Skottat i morse, skottat ikväll. Fortsätter vintern så här, kommer mina nya ryggmuskler att spräcka alla befintliga behåar. Jag lär få köpa storlek 125 B eller något. Och getingmidjan är på så sätt back in business. Man skall se positivt på allt.

Men den där karlen som plogar min gata skulle jag allt vilja säga en sanningens ord mellan fyra ögon. Gärna i ett ljudisolerat utrymme om det går. För jag vill kunna tala högt när jag berättar att jag tycker det är direkt olämpligt att lasta av hela gatans snö precis under min brevlåda. Jag har ägnat en timme åt att försöka hacka upp isberget och flytta det. Förgäves. Det en plogbil har flyttat får ligga (svenskt djungelordspråk). Så nu får jag väl ingen post förrän i mars för både tidningsbudet och postmannen är känsliga för snöhinder. Kommer de inte fram, blir det ingen utdelning. Kanske kronofogden hjälper mig att flytta eländet om några månader?

Sonen tycker det är väldigt trevligt med snö och kan inte förstå varför inte jag delar hans förtjusning. Jag har förklarat att jag får vissa extrauppgifter i form av snöskottning morgon och kväll och att det är mycket det som gör att jag kan hålla mig för skratt när snön vräker ned. Det förstod han inte, att skotta snö som är så roligt?

Jo, det är det, i allafall om man slipper göra det.

Min väninna M konstaterade klokt igår att "det sägs att barn inte gör som man säger utan som man gör. Det stämmer inte. De gör varken som man säger eller som man gör. De gör ingenting. Alternativt bara sånt som är roligt eller bra för dem."

Nu skall jag värma upp mig med lite glögg och sedan skall jag drömma om ryggmassage. Om 11 timmar är jag ute och skottar igen...

lördag 27 november 2010

Endast tomten är vaken

Igår satte det i att snöa och när snön väl fått igång produktionen körde den på. Som ett direkt resultat av detta fick jag inatt öppna upp stallet för två kristna som inte kunde komma hem pga snön. Ro föll inte över Vintergatan förrän efter fram emot halvfyra imorse men icke förty befann jag mig 8 sharp skottandes snö i glatt samspråk med grannherrarna som var ute på samma uppdrag. Med den skillnaden att frun väntade med kaffe och bullar när de kom in. När jag kom in sov fortfarande alla.

Det hade kommit så mycket snö att min skyffel och mina muskler tyvärr inte mäktade sotta snön från ena sidan av garageuppfarten till den andra med mindre än att vi tog det i etapper. Jag fick börja från mitten av uppfarten och skotta snö lagervis. Efter tre lager skymtade jag marken. Sen var det bara till att göra höger vänster om och upprepa proceduren åt andra hållet. Man kan alltså säga att jag har skottat garageuppfarten tre gånger istället för en. Ryggen tycker mycket väl att vi kan säga det. Han känner fortfarande av sviterna.

Därefter har jag monterat ned två ljusslingor, köpt två nya slingor, två LIKADANA, jag vann kriget, monterat upp dem och konstaterat att nu lyser balkonglådorna med samma antal lampor och med samma färg på lamporna. Fint så man blir tårögd.

Raskt förvandlades jag sedan från Mulle Meck till kungens lilla piga och gick igång med att baka lussebullar, pepparkakor, amerikanska jordnötskakor samt koka kalops samtidigt som jag körde en maskin tvätt och började planera morgondagens övningar vad gäller middagsgäster. Samt spelade julskivor och drack glögg som jag skall erkänna spetsades något för att göra det hela roligare. Lussebullarnas russin marinerade jag i whiskey. Egentligen skall de marineras i konjak men jag hade ingen konjak. Det var whiskey eller danskt kirsebaervin och då kändes whiskey mest rätt. Spritförrådet är ganska torftigt, minst sagt. Det blev gott.

Är nu helt makalöst trött, ögonen vill somna hela tiden, men snart skall sonen fångas upp från en kommundel och dottern skall transporteras till fest i annankommun. Därefter är sannolikt endast tomten vaken.

torsdag 25 november 2010

Mörker råder

Trots att jag började med belysningspysslet i god tid i början av veckan, gapar mina balkonglådor under köksfönstren fortfarande tomma. Inga ljusslingor. Jag har en slinga till en av lådorna, men för det rätta intrycket vill man gärna ha två. Åtminstone om man har två lådor. Att drapera den enda slingan tvärs över båda lådorna blev inte bra. Såg fånigt ut med det lysande mellanrummet.

Har velat handla varje dag men inte hunnit. Jobbet inkräktar onekligen rejält på privatlivet ibland.

Idag rann tålamodet över och jag kände att jag inte kunde vänta längre. Middagen kastades i de små barnens magar och så fort alla hade svalt det de skulle dukade jag av och for iväg till butiken. Nu skulle jag handla ljusslinga. Basta.

Jag gick kilometer efter kilometer i butiken och hittade tomtar och blommor och pepparkaksgubbar i naturlig storlek och så många lyktor att jag var tvungen att sätta mig en liten stund för att samla mig. Åh, vad jag vill ha lyktor.

När jag började närma mig utgången hade jag fortfarande inte hittat några ljusslingor och jag började misströsta. Kanske sålde de inte ljusslingor i år? Företag nischar ju stundtals in sig, det har man ju varit med om förr. Jag hittade en anställd som jag frågade. Nej, då, de saluförde fortfarande ljusslingor, jag skulle bara fortsätta en bit till och sedan ta till höger. Han viftade lite obestämt åt något håll.

Jag ville veta exakt för att inte riskera att gå fel och krävde förtydliganden. Förtydligandet blev att gå bara, du kan inte missa det.

Nej, jag kunde inte missa det. Om de tre vise männen fått så tydlig vägledning hade historien varit annorlunda. Då hade det varit tjugotusen vise män som stått och hängt runt krubban.

Längs väggarna hängde hundratals slingor, nät, ris och slangar, allt med ljus i. Jag tittade länge och omsorgsfullt. I synnerhet när jag betat av ris, nät och slangar och kommit till slinghyllorna. Såsom varandes misstänksam av naturen läste jag NOGGRANT på skyltarna under slingförpackningarna. Allt med ordet "serie" undvek jag, eftersom jag anade att jag skulle få en mittbit som inte gick att stoppa i väggen.

Till slut hittade jag en hyllrad där det inte stod "serie" utan "Led" på skyltarna. Led hade jag förstått var något bra som jag skulle sikta in mig på. Jag tog en förpackning med ordet led och en bild som visade en slinga med små söta lampor. Jag köpte förpackningen. Jag körde hem med den.

Och jag kom hem med en mittbit som inte gick att stoppa i väggen.

Mina balkonglådor är fortfarande mörklagda.

tisdag 23 november 2010

Inför första advent, del 2

Idag var jag iväg och köpte ytterligare en timer för ljusinställning av jätteadventsstjärnan samt en grenkontakt med fem uttag för ljusslingorna och adventsljusstakarna som skall finnas innanför och utanför köksfönstren.

När jag kom hem skulle jag montera hela härligheten. Timern var jättelätt. Att plugga in grenkontakten var också jättelätt. Därefter draperade jag ljusslingorna i balkonglådorna utanför köksfönstren. Jättelätt. Grannen från Joes corner gick förbi och applåderade min duktighet som så långt i förväg, flera dagar, draperade ut slingorna under fönstren. Jättebra, tyckte han.

Samt pluggade in deras tjocka transformatorer i grenkontakten. Jättelätt. Tråkigt nog lyste bara halva ena slingan. Och det såg fånigt ut i jämförelse med den andra slingan. Man kan inte ha 40 lysande lampor under ett fönster och 20 under det andra. Folk märker sånt.

Jag plockade in den fallerande slingan och upprättade tomtarnas verkstad, filialkontoret, för att med tång, sax och eltejp återställa ordningen och lysförmågan. En serie lyckades jag laga, men de andra två var som förgjorda att få liv i. Jag bytte lampor, grejade med små koppartrådar, vände, vred och svor. Intet liv stod att uppbringa.

Mimmi från fornstora dar hade satt sig ned och med systematisk noggrannhet gått igenom lampa för lampa för att kontrollera eventuella defekter samt åtgärda desamma.

Mimmi av idag, trött och sliten och lätt blasé, lade tillbaka hela slingeländet i sin plastkasse och slängde upp den på vinden.

Imorgon skall jag köpa ny slinga.

Vems idé var det med julen, nu igen?

måndag 22 november 2010

Inför första advent

På söndag är det första advent och då skall alla ljusstakar, stjärnor, ljusslingor och små klädda miniatyrjulgranar stå på sina platser. Samt lysa. Helst. Så brukar det emellertid inte vara.

Vis av erfarenhet börjar jag med förberedelserna inför detta redan idag, måndagen innan. Jag vet inte vad som händer i förrådet under sommaren men i flera fall har små lampor gått sönder, det som jag minns som små söta vanliga stickkontakter visar sig plötsligt bestå av rejäla transformatorklumpar som inte alls passar in i mina smala tjuvuttag och i ljusslingorna har flera av de seriekopplade lamporna kollektivt lagt sig med trådarna i vädret och tackat för sig. Det blir liksom inte samma effekt om bara 8 av 40 lampor lyser.

Att 32 lampor är släckta betyder inte att 32 lampor är sönder. Det betyder att en lampa i varje serie av åtta är sönder, övriga är för det mesta hela. Det spelar emellertid ingen roll i vilken ordning man testar lamporna. Det är alltid den sista lampans fel att serien inte har lyst. Alltid.

Idag har jag satt upp fem adventsljusstakar och fått dem att lysa. Jag har även konstaterat att jag inte har den blekaste aning om hur jag fick två ljusslingor i balkonglådorna under köksfönstren samt två adventsljusstakar på fönstrens insidor att lysa förra året. Slingorna består av två rejäla transformatorer som vardera behöver två uttags utrymme för att trivas. Alla dessa lysetyg skall kopplas sammans med en timer och jag utgår ifrån att jag har haft en grenkontakt med minst 5 uttag till hjälp förra året. Jag minns det inte och jag har inte den minsta lilla aning om var grenkontakten kan tänkas ha tagit vägen sedan sist.

Återstår gör en stor stjärna, ytterligare två adventsljusstakar och tre små granar med belysning. Jag beräknar att vara klar med allt på fredag kväll.

På lördag har första lampan för säsongen gått sönder. Så brukar det vara.

lördag 20 november 2010

After work

Igår skulle jag ut på en after work bestämd sedan länge. När det bestämdes var det fortfarande ljust och förhållandevis drägligt temperaturmässigt på kvällarna och att ge sig in till storstan med solen i nacken den 19 november kändes ur det perspektivet helt rätt. Flera månader i förväg var jag pigg och redo.

Igår när det var dags var jag trött.

Det var mörkt, det var kallt och det snöade isbitar. Jag ville hem och hoppa i mjukiskläder, hoppa vidare till soffan och stanna där med en burk pepparkakor och ett glas rödvin. Att byta kläder, anlägga krigsmålning, gå till bussen, åka till stan och vara ute halva natten (säkert minst till klockan 22) var jag inte alls övertygad om att jag kände för.

Som vanligt klagade jag min nöd på Fb och fick raskt svar från en gammal vän som påminde mig om att snöstorm och vädervarning klass 3 inte hindrade mig från alla möjliga rantafej på 80-talet. Det brukade vara jag som stannade längst, och det har hänt att dj:n stängt av skivspelaren, tänt lampan och bett mig ta nödutgången ut, det skulle gå snabbare än den stora utgången. Jag minns inte detta. Tvivlar starkt.

Nåväl, jag kom iväg, missade nästan bussen men anlände Malmö och hur det än var så blev det inte så att jag tog 22-bussen hem. Jag tog inte 23-bussen heller. När jag kom hem strax efter klockan 3, fick jag tidningen personligt överlämnad i handen av tidningsbudet. Det har inte hänt sedan 1987.

Och det är jättekul med after work i november. Jag vet inte vem det var som pratade om mjukiskläder och pepparkakor i soffan. Inte jag, iallafall.

onsdag 17 november 2010

Inte på topp

Inatt vaknade jag klockan 00.52 av att brandvarnaren utanför mitt sovrum påkallade min uppmärksamhet. Den pep hjärtskärande en gång i minuten för den hade plötsligt och utan tanke på hur mycket klockan var kommit på att den ville ha nya batterier.

Först tänkte jag nonchalera pipandet och helt enkelt sova vidare, men det var inte så lätt som man skulle kunna tro. Man hinner inte somna på 60 sekunder. Man hinner NÄSTAN somna, men precis när man kommit så långt att man skall ramla ned bland bomull och John Blunds sand, har det gått 59 sekunder och man vaknar av att man sitter som ett frimärke i taket i ren förskräckelse av ljudet igen.

Så höll det på några gånger, jag experimenterade med att borra ned ena örat i kudden och stoppa det andra örat fullt med täcke, men det hjälpte inte. Pipet skar igenom. Till slut låg jag bara och väntade på att det skulle pipa igen, och vid några tillfällen tyckte jag att det verkade som om det tog mer än 60 sekunder mellan varje pip, så då började jag räkna sekunderna. Man vill ju att det skall vara ordning på inställningarna, att pipen skulle komma med oregelbundenhet hade inte känts bra. Det hade verkat ogenomtänkt.

Till slut vacklade jag upp, förbi av trötthet, för att åtgärda problemet.

Under två pip stod jag nedanför brandvarnaren och tittade på den. Den var helt okänslig för min elaka blick och jag förstod att handgripligheter var av nöden tvungna. Således hämtade jag en stol, klev upp på densammap, skruvade ned varnaren, gick iväg med den till garderoben för tjocka vinterkläder, stoppade ned den i en ficka till skidjackan, lindade en kappärm framför fickan och gick sedan och lade mig.

Pipet hördes ändå.

Imorse kom jag på att jag kunde tagit ur batterierna. Man är inte på topp när man vaknar efter en två timmars sömn.

måndag 15 november 2010

Felringning

Vi pratade om felringningar på jobbet häromdagen och mitt bidrag till konversationen var följande felringning för något år sedan.

Jag går till tandläkaren på den lokala folktandvården och har gjort så av ren bekvämlighet i långliga tider. Först för att jag ju ändå fick följa barnen dit och då lika gärna kunde gapa lite själv när jag ändå var på plats, och nuförtiden för att kliniken ligger vägg i vägg med jobbet.

Som regel kallar tandläkaren mig när han finner det lämpligt men vid det här tillfället fann jag det lämpligt lite innan han gjorde det. Jag tyckte helt enkelt att det var länge sedan jag varit där sist och bestämde mig för att påkalla lite uppmärksamhet och få bokat en ny tid. Jag är rädd för tandläkaren, men till skillnad från de flesta andra med tandläkarskräck kör jag med omvänd taktik. Medan de flesta går till tandläkaren var sjätte palmsöndag så går jag själv dit så ofta jag får. På så sätt hinner det inte bli några hål. Den här gången tyckte jag mig dessutom ha känt något som påminde om isningar och ilningar. Kunde vara hål. Hål skall genast åtgärdas.

Sagt och gjort, jag tog fram den gamla hederliga telefonkatalogen, slog upp "F", hittade folktandvården och ringde upp.

En kvinna svarade men jag lyssnade inte riktigt på vad hon svarade, var ju mest upptagen med att få det jag själv skulle säga att flyta på ett bra sätt. Jag sa:

- Hej, det här är Mimmi, jag skulle vilja boka en tid, jag känner att det är dags nu.

- Jaha..., svarade damen. Dags...?

- Ja, det har inte känts riktigt bra den sista tiden, så det är väl lika bra att jag kommer innan det är försent.

- Försent...? (Märklig kvinna att upprepa allt jag sa.) Du, vet du vart du har ringt, frågade hon?

- Javisst, svarade jag, Folktandvården!

- Nej, sa damen, du har ringt till Fonus begravningsbyrå.

Det är skit att ha tjocka pekfingrar i kombination med telefonkataloger.

söndag 14 november 2010

Förstärkt allmänbildning

Efter att ha studerat avsnitt efter avsnitt av dokusåpan Ullared kändes det nästan som en brist i allmänbildningen att inte ha besökt detta Mammons tempel. Dessutom befarade jag att vi var de enda söder om Dalälven som inte hade varit där.

Så idag åkte vi dit.

Trots att vi varit ute och ramlat igårkväll och kommit hem sent, stod jag i stolt givakt i gryningen, bredde mackor till ett helt kompani, beordrade instigning i bilen och därefter for vi iväg.

Sällskapet i bilen tittade intresserat på omgivningarna som passerade förbi utanför bilfönstren i ungefär tio minuter. Sedan fick jag roa mig med mitt eget sällskap resten av vägen. Halv elva var vi på plats, halv ett hade vi handlat färdigt. Då hade vi köpt 84 produkter för drygt 2000 kronor. Långt ifrån Kjell och Ros-Maries 60 000 kronor men så stannade de också i två veckor. Vi var där i två timmar.

Och mycket längre än två timmar finner jag det inte nödvändigt att vara där. Jag lyckades jaga upp och fälla alla byten jag tänkt mig på knappa en kvart. Bullformar, muffinsformar, glödlampor, duschkräm, tandkräm och hårschampo. De resterande 105 minuterna ägnade jag åt att trängas med övriga kunder och memorera kundvagnsnumret 4712, för det förstod jag snabbt var nödvändigt då det ständigt ropades i kundradion att vagn med nummer detta och detta var försvunnen. För att kunna efterlysa sin vagn måste man ha koll på dess nummer, det fattade jag på bara tio minuter.

Sen köpte vi korv och sen körde vi hem igen.

Sällskapet hade jobbat hårt i två timmar och somnade sött efter en kvart. Jag körde bil och åt mackor. Det är inte jättelätt att äta köttbullemackor medan man kör bil, men det går. Fast det var bra att jag hade en glasskartong i knäet för det ramlade halva köttbullar och ketchupklickar från mackan vid varje dålig lagning i asfalten.

När vi kom hem packade jag in julklappar som jag köpt på Ullared och sedan lagade jag middag.

Och kände mig nöjd med att ha förstärkt allmänbildningen.

lördag 13 november 2010

Pepparkaksabstinens?

Om man åker med sin bil och hämtar upp fyra gossar i tonåren som sovit över hos femte gosse, eller rättare sagt tillbringat natten där, för någon sömn var det inte tal om, och sedan varken duschat eller bytt kläder sen igår, så är man beredd på att det kommer att lukta allt möjligt när de ramlar in i bilen.

Men pepparkakor var otippat.

Jag övervägde ett tag att jag drabbats av pepparkaksabstinens, pepparkakorna tog slut i förrgår kväll, men jag har inte haft någon choklad sedan dess heller och något sådant luktade det inte. Detta stärkte mina teorier om att pepparkakor varit involverade i pojkarnas liv på endera sättet. I den bästa av världar hade någon pojke haft med sig pepparkakor som skaffning och då kanske det fanns några kvar?

Här kände jag ett visst hopp och dristade mig att fråga.

Tyvärr.

Mamman till den femte gossen, den som bodde i huset och således inte blev hämtad av mig, bakade pepparkakshus med systern.

Doften hade satt sig i pojkarnas kläder. Ingen pepparkaka hade följt med kläderna.

Tråkigt.

Jag skjutsade hem alla barnen utom min egen som tvingades följa med på en extrasväng runt Willys. Där köpte jag pepparkakor. Och glögg. Det sista för att ha handlingsberedskap för rätt som det är kommer kanske ungen hem och luktar glögg. Då är jag redo!

torsdag 11 november 2010

På väg mot misär i vild galopp

Idag har jag gjort något förfärligt. Jag har tagit steget mot familjens undergång.

Barnen kommer i en snar framtid börja boffa lim i källartrappor (oklart var de skall hitta dessa källartrappor, i våra sandrika omgivningar finns knappt några källare, men de får väl åka in till Malmö, herregud, lite initiativförmåga måste man väl kunna kräva) och rätt som det är sitter de till knäna i tungt heroinmissbruk och tillhörande kriminalitet.

Och allt detta för att jag är en lat och oansvarig moder.

Efter att ha sovit för lite en längre tid, haft hjärtfladder (en variant på hjärtflimmer fast med regelbundna skutt istället för oregelbundna, säkert bättre på något sätt) och jobbat alldeles för många timmar, skulle jag åka hem idag efter ett jobbmöte och börja tillverka gratinerad löksoppa. Tio gula lökar skulle skalas och brynas, därefter skulle hela härligheten koka en stund och sedan hällas över i gratängportionsformar tillsammans med vitt bröd och riven ost och sättas in i ugnen. Jättegott.

Men jag orkade inte tänka på att göra alla momenten.

Så istället för att göra det rätta, och åka hem och börja veva igång i köket, så åkte jag till den lokala kinamatsrestaurangen och beställde en blandning av friterad kyckling, stark biff och stekt ris med räkor. Någon direkt plan i beställningsmomentet fanns inte, jag köpte det första jag mindes från senaste Thailands-resan, strunt samma om rätterna passade ihop eller inte.

På restaurangen satt en glad farbror och drack öl, honom pratade jag med i sådan omfattning att när jag skulle lämna rörelsen med mina kassar så tog vi farväl ifrån varandra som om vi var gamla vänner. Stor sorg och saknad.

Och jag fick plötsligt en vision där jag själv satt i baren med en öl i varje hand en torsdagkväll, utan mascara och läppglans, medan barnen sprang vind för våg, dåligt klädda och utan mat i magen, limsniffandes och på väg mot misär i vild galopp. Och allt skulle vara mitt fel för att jag skilt mig, prioriterat jobbet och nu dessutom mitt i veckan åkt och köpt färdiglagad mat till barnen istället för att laga något nyttigt själv vid hemmets härd.

Visionen var svartvit, ingen färg, bara grått.

Herregud, vad hade jag gjort?

Imorgon tror jag att jag skall laga trerätters som kompensation. Kanske stiger jag upp tidigt och steker pannkakor till frukost också. Och om jag bakar bullar i helgen så kanske det ordnar upp sig för dem i livet. Jag skall aldrig svika barnen mer.

På söndag tror jag att jag skall koka kalops.

onsdag 10 november 2010

Engångsnålar

Idag har det varit knapparnas samlade sammanbrott. Efter att ha kommit hem från jobbet, ätit och förhört läxor om parlamentarism, ideologier, upplysningsfilosofer och proportionella val har jag suttit och handarbetat, fullt i stil med kungens lilla piga.

Först värmde jag upp med att fånga upp maskorna i en nyinköpt cardigan som sonen på något mystiskt sätt lyckats få hål på första dagen han använde den. Tjockt garn, stoppnål. Mycket lätt.

Sedan väntade tre knappar, en som skulle sys i med vit tråd, en med brun och en med svart tråd. Detta innebär omträdning efter varje knapp. Tre nålträdningar i teorin. I praktiken var det i princip sex-sju trädningar som blev av nöden tvunget eftersom man (= jag) drar ut tråden ur nålen hela tiden. Liten nål, minimalt öga. Mycket svårt.

Allt som allt tog handarbetet cirka 45 minuter. Hade jag sluppit trä nålarna hela tiden hade det gått på max 5 minuter. Att trä nålar är numera ungefär lika enkelt som att identifiera ett loppspott i Atlanten. Jag begriper inte varför nålarna tvunget skall göras med allt mindre ögon. Jag tycker absolut att man borde förse dem med större hål, så att det går snabbt att trä dem.

Ett annat alternativ som jag frikostigt ger näringslivet är tipset om utvecklingen av engångsnålar, färdigträdda med trådar i olika färger i lagom sy-i-en-knapp-längd.

Förvånansvärt att ingen har kommit på engångsnålar redan. Personligen menar jag att engångsnålar med tråd är angelägnare för mänskligheten än engångsgafflar, engångsmuggar och plastkassar i butikerna.

Nja, kanske inte plastkassar i butikerna...

måndag 8 november 2010

Vintern är här

Halloweenfesten i lördags var väldigt trevlig. Ännu trevligare var att jag slapp åka buss hem, jag fick skjuts hela vägen till min busshållplats där min cykel stod parkerad och bara en sån sak kan man bli lycklig över länge.

Det var en kall och stjärnklar natt och när vi åkte i bilen sjöng vi julvisor tillsammans med Bing Crosby. Halloween hade vi ju klarat av, och då lackar det mot jul, det vet ju varenda människa. Det lät oerhört vackert, oavsett om vi kunde låten som Bing presenterade eller ej. Vi trallade med i alla möjliga stämmor och hade det inte varit en så kall natt hade vi öppnat fönstren så att förbipasserande kunnat höra. Men vid vår ålder får man vara rädd om sig och undvika att bli kall. Sendrag kan sitta i länge.

På vägen från busshållplatsen fick jag göra en Pling Crosby på cykeln. Jag sjöng själv trots uppförsbackar och oväxlad cykel. Det gick det också. Mycket bättre nästan än när Bing blandade sig i.

På söndagen var det inte lika kallt men jag anade att vintern var i antågande när jag stod och vädrade på garageuppfarten. Det måste ha varit mina nedärvda bondegener som anade det. Jag tittade oroligt på mina pelargoner och övervägde om det möjligen var dags att plocka in dem för vintervila. Man vill ha dem ute så länge som möjligt
för det ser fint ut, men väntar man en pytteliten natt för länge, blir man av med allihop. Mycket petigt med pelargoner.

Jag gick in och konsulterade en vädersite och därefter väderprognosen på Tv4. Idel plusgrader överallt. Pelargonerna fick stå kvar ute.

När jag rullade upp rullgardinen imorse och tittade ut var landskapet vitt. Rimfrosten lyste som florsocker på takpannor och gräsmattor.

Jag har nu skyndsamt tagit in pelargonerna. Detta betyder att vintern är här. Jag meddelar via bloggen när det är vår igen

lördag 6 november 2010

De nattramlandes förening

Igår lånade jag två böcker av en kollega. En av dem läste jag ut igår. Jag skulle bara läsa litegrann för att få en uppfattning om vad den handlade om. Sen skulle jag läsa lite till för att få en uppfattning om hur det skulle gå. Sen var den plötsligt slut. Lite snopet.

Imorse vaknade jag tidigt och då tog jag itu med bok nummer två. Jag körde samma linje, läsa för att se vad den handlade om, hur det skulle gå och vips var den färdigläst, den också.

Sen började jag oroa mig för att den tidiga morgonen skulle få konsekvenser ikväll. Det är inte roligt att börja gäspa redan vid 19-tiden. Kan tas illa upp också. Jag planerade att sova middag för att inte riskera att slockna mellan ögonsoppan och spindelpurén ikväll, men inte 17 har jag lyckats med det.

Jag är som vargen i Ronjas vaggvisa. Vill men kan inte sova. Och nu hinner jag inte längre.

Måtte jag inte somna med huvudet i en pumpalykta senare ikväll. Det är onekligen ett handikapp att vara kvällstrött i de nattramlandes förening.

fredag 5 november 2010

Walking down the memory lane

Det är underligt hur man ändrar sig genom åren vad gäller hur man bäst firar en fredagskväll.

För 30 år sedan var det höjden av lycka att stå och frysa i midjekorta täckjackor utanför den lokala korvkiosken och i bästa fall få vinka lite nonchalant till någon förbipasserande 18-åring i tärnings- och Wunderbaumsförsedd Amazon.

För 20 år sedan hängde man på krogen. Käkade fondue eller räkfrossa och drack alkohol i sådan utsträckning att man kände av det dagen efter.

För 10 år sedan tackade man Gud för att barnen äntligen somnat och somnade därefter sött själv, efter att ha hunnit titta på ett halvt avsnitt av Ricki Lake, inspelat på VHS. Den andra halvan hann man aldrig se. Och lika bra var det.

Idag tänder man ljus, bär omkring på ett glas vin som det sippas på hela kvällen (ett vinglas räcker), hoppas att barnen skall hinna sitta ned och prata en stund vid köksbordet, därefter läser man lite i en bok, slötittar på CSI, Morden i Midsomer eller uppdaterar veckans teveprogram genom att snabbspola sig igenom tevekanalernas playsidorna på nätet. Varmt och skönt och ombonat och har man huvudvärk dagen därpå beror det på jobbet, inte vinmängden.

Imorgon skall jag på Halloweenfest. Ett jättebra tema för mig, jag behöver i princip inte klä ut mig, ser häxlik ut som jag gör. Långt hår och långa naglar. Tillställningen jag skall bevista ligger 50 meter ifrån en liknande, fast större, tillställning som dottern skall bevista. Jag tänkte att vi kunde ha sällskap dit och hem, är ju alltid trevligare att göra saker ihop än ensam.

Tänkte inte på att mitt partaj börjar kl 18 och är slut klockan 24. Strax innan jag börjar planera hemfärd anländer hon till sin fest.

Men vänta bara om 30 år, då har vi säkert samma tider.

onsdag 3 november 2010

Sms-information

Imorse blev jag väckt av ett sms klockan halv fyra. Det var Öresundsbron som ville informera om att vindkänsliga fordon inte borde passera över bron. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den informationen, hade inga omedelbara planer på att köra över bron och kom inte på någon som stod i begrepp att göra det heller, så att jag kunde skicka sms-et vidare. Istället fick jag förmånen att begrunda både höststormarnas förekomst och vilka slags fordon mer än motorcyklar som kan betecknas som vindkänsliga, i nästan tre timmar innan det var dags att stiga upp och åka till jobbet. Kunde inte somna om, alltså.

Vilket var tråkigt med tanke på att det har varit en lång arbetsdag idag. Ikväll var det fullmäktigemöte och jag var hemma en snabb sväng före mötet för att intaga någon slags förtäring. Barnen är i Milano och då blir det lite si och så med kosthållningen och inköpen. Med tanke på att jag arbetat länge varje kväll hela veckan och inte hunnit handla, dignade det inte direkt av ostar och pastejer i kylskåpet.

Det dignade inte av någonting, faktiskt.

I kylen fanns spindelväv... En död fluga... En skrynklig, lätt möglig och mjuk tomat... Vaniljkex...

Vaniljkex! Tjohoo, jag älskar vaniljkex.

Nu har jag ätit vaniljkex, det sista ur en yoghurt-förpackning, tomaten (möglet gick att ta bort), en avokado och en macka med den sista ostskalken på. Blandningen känns sådär. Känns lite rörigt i magen.

Det är bättre mat när barnen är hemma. Skall skicka dem ett sms och kolla när de kommer hem. Eller så messar jag Öresundsbron inatt och berättar att jag känsliga magar bör äta välkomponerade måltider före sängdags. Så får vi se vad de gör med den informationen.

måndag 1 november 2010

Bus eller godis

Det är ytterst sällan jag köper lösgodis, som regel köper jag choklad. Inför förra veckan köpte jag två stycken Marabou (till barnen) och en styck chilichoklad (till mig. Detta inhandlades på söndagen och på måndagen intog barnen bostaden. På onsdagen, när jag tänkte ta en bit av min chilichoklad, hittade jag den inte på sin plats i kylen. Inte på någon annan plats i kylen heller, för den delen. Det visade sig att dottern hade ätit upp den. Ja, med undantag för en liten bit som lillebrodern hade lyckats nappa åt sig.

Hur gick detta till, undrade jag? Chokladen var ju min?

Ja, det visste dottern. Men hon kan inte äta sådan choklad som hon tycker om, för då äter hon för mycket. Och av den anledningen hade hon plågat i sig min chilichoklad under tre kvällar. Den kunde hon äta av för den tyckte hon inte om.

Jag vet inte om detta är kvinnlig logik eller tecken på något annat.

I helgen köpte jag lösgodis. Dels för att chokladen hemma var slut, dels för att det kunde vara roligt som omväxling. Jag tycker t ex om hallonlakritsskallar, röda Ferrari och romerska bågar och har man inte ätit det på ett halvår kan det sätta lite guldkant på tillvaron att ha tillgång till sådana.

På kvällen, när jag precis skulle börja pröva lite hallonlakritsskallar, bankade det på dörren. Utanför stod några ungar och bad mig välja mellan bus eller godis. Jag övervägde bus, för jag ville gärna ha kvar mitt godis, men sen drog jag mig till minnes att de små rara telningarna hade kastat ägg på hus som inte velat eller kunnat ge något godis förra året och jag gav dem en näve ur skålen.

Denna manöver fortsatte någon gång till under kvällen och jag såg mina hallolakritsskallar minska i antal med en skrämmande hastighet.

Igårkväll, när jag återigen tänkte slå mig till ro med att titta på teve och noggrant utvärdera innehållet i skålen, bankade det på dörren. Nya horder av bus- eller godis-barn.

Idag när jag kom hem från jobbet fanns det bara fem godisar kvar. Inget av dem var en hallonlakritsskalle. Det fanns ingen choklad kvar heller.

Och imorgon tänkte jag handla nytt godis som jag skall gömma. Antingen på jobbet eller bland mina behåar. Och kommer någon och säger bus eller godis så blir det bus. Jag har också ägg.