fredag 31 december 2010

Gott nytt år!

Så här i årets sista skälvande minut vill jag passa på och tacka för ett trevligt 2010 i allas era sällskap. Jag vet att jag har några hundra läsare i veckan, en tyst och blyg skara som inte gör så mycket väsen av sig vad gäller kommentarer, men som troget återkommer. Jag är mycket glad för det.

Glad är jag också över att kunna se att någon från Kalifornien ofta återkommer i min läselista. Det känns hedrande, på något sätt. Tänk att någon i USA, där allting finns och är så mycket häftigare än i Sverige, faktiskt väljer att surfa in på min blogg! Tack, vem du nu är!

Jag har också läsare i Punjab, Tyskland, Spanien, Belgien, Finland och Norge. Ibland sammanfaller dessa besök med att jag vet att jag har vänner som semestrar i de aktuella länderna. Det gör inte saken sämre. Jag blir glad för att man läser mina odramatiska vardagsskriverier även när man befinner sig på exotiska platser.

2010 är snart slut. Vissa känner glädje och ser fram emot ett nytt år, andra känner vemod och funderar på hur i hela friden tiden kunde gå så snabbt att man inte hann få ordning på träningen i år heller. Jag tillhör de sistnämnda.

När nu 2011 börjar blir vi alla ett år äldre. När jag var 18 hade jag svårt att föreställa mig att jag någonsin skulle kunna uppnå en ålder av 40 år. Det kunde jag, kan jag berätta. Med råge. När jag i dystra stunder föreställer mig mig själv som 75-åring så går det utan problem. Man vänjer sig vid alla möjliga tankar när man blir äldre.

Och alla åldrar har sina tjusningar.

"Ungdom är när du får vara uppe till sent på nyårsafton. Medelålder är när du är tvingad." (Bill Vaughn)

Med dessa avslutande ord stänger jag tangentbordet för 2010 och öppnar det igen nästa år. Allt gott till er alla!

Kram på er!
/Mimmi

(Och för er som undrar om jag verkligen satt och väntade på att klockan skulle närma sig tolvslaget för att kunna publicera detta, så kan jag berätta att man kan ställa tiden för när publicering kan ske. Lite fusk, alltså.)

torsdag 30 december 2010

Fasansfulla saker

Det sista halvåret har en fasansfull sak inträffat i mitt liv. Ljuset i mörkret har försvunnit, färgfilmen har förvandlats till svartvit dito och fåglarna sjunger bara melodier i moll.

Jag tycker inte längre om vin.

Inte annan alkoholhaltig dryck heller.(Möjligen med undantag för körsbär-i-likör-pralinen i Alladin-asken.)

Tidigare har det varit en ljusglimt i ensamma mammans mörker att komma hem en fredag kväll, trycka ett glas rött ur dunken och med glasets hjälp varva ned till matlagning och stekos. Det har känts som en guldkant i tillvaron att sippa på ett glas vitt en varm sommardag efter gräsklippning, att ta ett glas konjaksförstärkt glögg en kall vinterdag eller att knäcka en pilsner på terassen efter en hård dag på jobbet.

So no more. Jag tycker inte om, helt enkelt. Mer än ett halvt glas vin kan jag inte tvinga i mig. Glögg är för sött, öl är inte gott och vin mår jag illa av.

Detta är sorgligt på gränsen till desperat. Vad har jag nu att se fram emot när veckan är slut? Vad skall jag nu ha som morot för att orka med trädgårdsskötsel och gräsklippning varma sommardagar?

Framtiden ser mycket mörk och sorglig ut.

Möjligen att jag skulle kunna acceptera mitt bittra öde om något spännande ville hända 2011. Spännande som i roligt spännande. Inte sorgligt spännande. Vinna en miljon, bli headhuntad till någon topptjänst på FN, George Clooney kanske får för sig att spela in en film i Skåne, får syn på mig över köttfärsen i frysdisken på Willys, blir yr och galen av kärlek, friar och köper mig en liten hund eller en BMW X6 som kärleksgåva.

Något sådant. Det SKULLE kunna hända. Visst...?

onsdag 29 december 2010

Hängt sig

De senaste kvällarna har jag ägnat all tid åt tekniska landvinningar i sonens ägo. Han äger en styck kraschad laptop, en ny hårddisk (en liten it-mojäng som skall opereras in i den kraschade laptopen) och en ny iPhone som i sin tur kräver iTunes som i sin tur kräver en dator att installera hela härligheten på. Och en mamma som kan visa hur man hanterar produkterna.

Tråkigt nog har inte mamman själv några motsvarande tekniska landvinningar, mamman får som regel ärva det barnen inte längre vill ha, och hon förstår i allt högre grad hur Askungen kände sig. Det verkar kul med nya klänningar och baler på slottet.

Igår kom den nya hårddisken med ett Fedex-paket och via posten kom tre cd-skivor som tillsammans och utan några som helst instruktioner skulle göra så sonens laptop med den kraschade hårddisken fungerade igen. Jag förväntades hjälpa till med att föra dem samman. Utan några som helst instruktioner eller vägledning, som sagt.

Med friskt mod och ett antal skruvmejslar lyckades jag faktiskt och mot förmodan räkna ut vad som var den kraschade hårddisken, operera ut den ur datorn, trycka in den nya hårddisken samt skruva ihop hela härligheten igen utan att några delar blev över. En halv seger som jag dessvärre tog ut i förskott. Sånt skall man inte göra, då blir ödet småsurt och vill jävlas. Ödet styrs nämligen av Jantelagen med tillhörande förordning.

För när jag skulle installera mjukvaran till hårddisken så ville ingen av cd-skivorna fungera. En tråkig motgång, men klockan var ändå över midnatt vid det laget så jag kunde med gott samvete stänga butiken och låta problemet ligga till sig.

Idag kom jag på att om jag bootade datorn med en av skivorna på plats och samtidigt tryckte frenetiskt på Esc-tangenten så gick programinstallationen igång. Sånt vet väl alla människor.

Efter drygt en timme var skiva tre av tre på plats och jag hade på allvar börjat ta ut segern. Då hänger sig möget. När jag startar om datorn, får jag börja installera om hela härligheten. Ville nästan gråta då, men bet ihop och började göra om det jag en gång redan gjort.

Ytterligare drygt en timme passerade. Jag tittade intensivt på pcns skärm hela tiden, för att med målmedveten och stadig blick få datorn att göra som den skulle och inte som den förmodligen tänkte. Efter dryga timmen behövde jag göra ett hastigt besök på toaletten. Allt installerades så fint och jag smet iväg i max 3 minuter.

När jag kom tillbaka hade datorn hängt sig.

Imorgon skall jag ringa HPs helpdesk och berätta att även jag har känt åtminstone två gånger i kväll att jag skulle vilja hänga mig.

Varför kan aldrig något vara enkelt...?

måndag 27 december 2010

Muskulös och skallig

Jag fick i helgen reda på av en medial vän att den rätte är i antågande. Det bästa jag kunde göra var att njuta av min nuvarande tillvaro för fullt, sa den mediala vännen, för rätt som det är så kommer friheten att vara slut. Och det kommer jag att gilla, påstod han. Här tvivlar jag något, det finns många poäng med att vara singel när man kommit upp i den ålder att man varken behöver ta hänsyn till den biologiska klockan eller räkningarnas antal för att forcera ihop sig med en partner.

Fjärrkontrollen är till exempel alltid min. Ingen stör min nattsömn genom att snarka. Jag bestämmer helt själv vad vi skall ha till middag, vem som skall bjudas hem och när och vad jag skall göra till helgen. Vill jag gå ut med en man en kväll så gör jag det och vill jag ta sista bussen hem efteråt så möts jag inte av någon brödkavel när jag kommer hem. Semestern tillbringar jag på de ställen jag föredrar och jag läser tidningsdelarna i den ordning det behagar mig för dagen.

Fast det är onekligen roligare att gå på bio, spela badminton och gå långpromenader i sällskap, det kan jag hålla med om.

Den som kommer att dyka upp är en man med spännande muskler som putsar skulten snarare än kammar den. Han skall vara mycket förtjust i att använda rakhyveln på huvudknoppen, sades det, och jag hoppas att han har en tjock mössa på sig nu när det är kallt ute så att han inte förfryser sig och dör av innan våra vägar korsas.

Jag tar emellertid budskapet med en nypa salt. För några år sedan fick jag andra utfästelser från samma medium. Då talades det om en blond viking, förvisso muskulös även han, som var på gång i rask galopp. Honom väntar jag fortfarande på, men det är kanske han som har hunnit tappa håret och blivit skallig?

Vi får väl se...

söndag 26 december 2010

Tvättmaskinsteknikern

Idag blev jag väckt av förvirrad tant som ringde mig på jobbmobilen och ville prata med någon helt annan än mig. Det var nästan så hon antydde att det var oförskämt av mig att svara i annans telefon. Vi kände ju inte varandra, så vad ville jag?

Själv var jag inte så munter heller. Min jobbmobil skall bara ringa en annandag om stor kris pågår. Alla eventuella felringningar vill jag ha till min privata mobil för den kan jag stänga av.

Nåväl, nu är jag uppe.

Igårkväll när jag kom hem noterade jag att min tvättmaskin inte fungerade som tänkt. Det har jag märkt redan tidigare, men ibland självläker saker bara man låter dem vara ifred. Så icke med min tvättmaskin.

Den tvättar fint, men när den är färdig och nöjd med sitt uppdrag är kalsingar och behåar så fulla av vatten att man kan slå ihjäl folk med dem om man skulle få lust med det. För att centrifugera måste man ta ut hälften av tvätten och först då gör den något åt vattenmängden i den tvätt som cirkulerar omkring i ensamt gemak i trumman. Sånt tröttnar man på i längden. Igår tröttnade jag definitivt.

Jag satte mig genast och började leta på nätet efter tekniker. Sådana visade det sig vara ont om en juldag. Först den 27 december skulle jag kunna ringa och beställa tid och gud vet när den tiden skulle kunna bokas. Nästa år, säkert. Så länge kunde jag inte vänta.

Jag samlade därför ihop ett litet lagom verktygskit i form av tång, skruvmejsel, syl, pincett och keps och förvandlade mig själv till tvättmaskinstekniker. Det kändes naturligt hela vägen fram.

Först monterade jag ned halva maskinen. Därefter fick jag rädda mig från drunkningsdöden, det fanns mycket vatten kvar i maskinen som inte kommit ut den vanliga vägen men som nu formligen vällde fram.

Sedan plockade jag ut filtret, undersökte avloppsslangen, var inne med handen bakom propellern (bakom filtret) och vevade och fick sammanlagt fram en strumpa, storlek 39, samt en näve med mynt.

Doktor Mimmi (tvättmaskinstekniker-Mimmi förvandlades för en stund till doktor) ställde diagnosen förstoppning, förklarade operationen lyckad och antog på goda grunder att patienten hade stora chanser att överleva under förutsättning att det avslutande kirurgiarbetet skulle gå vägen.

Tvättmaskinstekniker-Mimmi tog över igen och monterade ihop maskinen. Inga delar blev över. Andningen var stabil och färgen var fin. Det hela hade varit lyckat.

I omedelbar anslutning till ihopmonterandet försökte tvättmaskinsteknikern skriva en räkning på drygt 2000 spänn för arbetstiden (ob-tillägg med tanke på att det var juldagskväll) men jag hann få av mig kepsen innan jag skrev under. Puh.

lördag 25 december 2010

Paket till tidningsbudet

På lille julafton bestämde jag mig för att ge tidningsbudet en julklapp som tack för att han eller hon tappert stävat fram i snöstorm och -vallar för att ge mig min tidning. Jag gjorde ett fint cellofanpaket av en lussebulle, ett stort pepparkakshjärta och några hemlagade tryfflar. I paketets topp knöt jag ett rött band och klistrade dessutom på en lapp med texten "God jul, tidningsbudet".

Godheten värmde i hjärtat på mig.

Problemet var bara hur paketet skulle fästas så att han inte missade budskapet. Att lägga paketet i lådan kändes riskfyllt, för vilket tidningsbud tittar ned i lådan innan han kastar in tidningen? Inte många.

Att hänga paketet på utsidan av brevlådan förkastades också som för riskfyllt. På nätterna ronderas villaområdet av små tonåriga huliganer med kroniskt tomma magar. Sannolikheten att någon skulle se min kulinariska påse hänga där och sno den kändes överhängande.

Efter lite klurande tog jag pakettejp och fäste den ena änden av tejpbiten i cellofanpaketet och den andra på locket utsida. Sedan provlyfte jag locket. Systemet funkade förträffligt. När locket lyftes for cellofanpaketet upp som en gubbe i lådan och jag kunde riktigt se hur fylld av överraskad, tårögd glädje tidningsbudet skulle bli vid upptäckten.

Nöjd med mitt arrangemang gick jag in och lade mig.

På morgonen sprang jag med raska kliv över snöhögarna för att se om påsen var kvar. Innan jag öppnade locket konstaterade jag att det märkligt nog var gott om fotsteg under brevlådan, det borde bara vara mina, men av den nedtrampade snön att döma hade en mindre folksamling stampat på stället under natten. Mycket mystiskt.

Jag lyfte på locket och hittade min tidning och konstaterade samtidigt att gubben i lådan inte for upp. Cellofanpaketet var borta.

Sen upptäckte jag att det låg tre julkort i brevlådan också. Ett var från grannen mitt över gatan och två var adresserade till mig men med fel husnummer. Dessa hade sannolikt hamnat i fel lådor och så hade de felaktiga lådornas ägare känt att korten skulle vidarebefordras till den rättmätiga mottagaren på julnatten.

Minst tre personer utöver tidningsbudet har alltså sett mitt gubben-i-lådan-arrangemang. Frågan är vem av dessa som tog paketet.

torsdag 23 december 2010

Igloo-konceptet har utvecklats

För några dagar sedan skrev jag att bilen såg ut som en igloo. Konceptet har sedan dess vidareutvecklats och nu ser hela huset ut som en igloo. Mina fina ljusslingor i blomlådorna under köksfönstren lyser tappert men det syns knappt under den halvmeterdjupa snö som lagt sig ovanpå.

På ovanvåningen är det beckmörkt eftersom alla tre takfönstren är täckta med decimetertjock snö.

Dessutom får jag elda så att luftvärmepumpen glöder för att få upp värmen någotsånär i de centrala delarna av huset. Har man 16 minusgrader ute så vill det gärna bli åtminstone 2 minusgrader inne. Åtminstone om man har ett 70-talshus där självdragsprincipen utvecklats till sitt yttersta. Men än så länge har jag gott om ved så att jag kan stödelda i braskaminen. Skall den vara orange på utsidan?

Jag är iallafall klar med allt till sådan omfattning att jag skulle kunna bli insnöad under en tid, minst en vecka, utan att lida någon nöd. Igår var jag på systemet, på Willys, på bibblan och på Eltjänst så nu har jag öl, snaps, mat, ljus, böcker och batterier till brandvarnaren. Mer än så tror jag inte att jag behöver.

Dessutom upptäckte jag att jag har kvar mina 80-talsskidor (utförs) med tillhörande pjäxor i garaget. Om jag måste ge mig ut på exkursion skulle jag kunna hasa mig fram med dessa. Inte optimalt, förvisso, för backarna är bara kännbara när man cyklar i dem och då har man alltid motvind vilket torde innebära att man åker baklänges upp för dem om man har skidor på fötterna, men kan man hasa sig fram till liftarna med utförsåkningsskidor skall man väl kunna hasa sig ut till civilisationen också. I nödfall.

Det är alltid bra att ha en plan.

måndag 20 december 2010

Mmmm...

För en vecka sedan gjorde vi fina mandelmassekulor med nougatfyllning och mörk choklad runtom. Dessa skulle avnjutas till jul. Tanken var också att de skulle kunna avnjutas dagarna fram till nyår. Kanske till och med fram till trettonhelgen.

Jag tänkte fel.

Idag är det fyra dagar kvar till julafton och kulorna är nästan slut. Det skramlar omkring några övergivna rackare i burken men det är inget man kan bygga ett mandelmassekuleberg av i en godisskål, precis.

Nu har jag därför köpt ny mandelmassa och ny blockchoklad och imorgon planerar jag att tillverka en ny omgång. Som jag skall ta med till jobbet och låsa in i centralarkivet tills julafton, det verkar vara enda möjligheten att ha några kvar till Kalle Anka.

Dessutom köpte jag grädde och kesella och gick efter maten frejdigt igång med tillverkning av chokladtryffel med flingsalt. Märklig blandning men jag är villig att testa allt som gör att åtgångstakten dämpas.

Sonen och jag gjorde dessa ihop. Vi delade rättvist på uppdragen. Jag gjorde tryfflarna och han slickade kastrull, skedar och allt annat som det hamnade tryffelsmet på.

När han var klar och hade satt in all disk i diskmaskinen såg jag att han missat en liten fläck smet som gömt sig på undersidan av kastrullen. Den slickade jag upp. Grymt god.

Imorgon skall jag köpa mer grädde, kesella och blockchoklad. Några liter/kilo av varje, tror jag. Så kanske någon bit tryffel finns kvar till juldagen.

Receptet? Kommer här:

1 dl vispgrädde
50 g smör
300 g mörk choklad, minst 50 % kakao
1 dl Kesella
rivet skal av 1/2 apelsin
1 tsk flingsalt

Koka upp grädde och smör i en kastrull. Ta kastrullen från värmen. Bryt chokladen i bitar, rör ner den i grädden och låt den smälta. Rör i Kesella och apelsinskal.
Häll chokladen i en aluminiumform ca 15x20 cm. Strö salt över chokladen och låt den stelna i kylen minst 4 tim. Ta ur tryffeln ur formen och skär den i bitar med en vass kniv.

Mmmmm...

söndag 19 december 2010

Josef på besök

När jag gjorde den sedvanliga ronderingen i huset efter att jag vaknat i morse noterade jag att någon verkar ha knackat på min dörr inatt. Nysnö är ett väldigt bra utgångsläge för en privatdetektiv. Jag såg fotsteg till trappen, jag såg ett visst runttrampande på stället därstädes och jag såg fotsteg som gick därifrån.

Det kändes spännande med tanke på att jag släckte och stängde efter midnatt och det inte fanns några avtryck av fossingar så dags. De måste alltså ha kommit och gått efteråt.

Vem? Jag har ingen aning. Efter att ventilerat saken i bekantskapskretsen fick jag förslagen att det kan ha varit julbocken, hustomten, husbocken eller någon som sökte härbärge för natten. Med tanke på att det snart är jul och 2010 år sedan Messias den förste föddes skulle man kunna tänka sig att det var något stort och omvälvande på gång igen. Det vore liksom på tiden, kan man tycka. Men inte sjutton har vi någon folkbokföringsdrive på gång nu, väl? Det har jag isåfall missat. Och varför trampa omkring i ett villaområde i förorten och välja mitt hus, placerat mitt i röran? Lite långsökt även om jag har noterat att en stark och klar stjärna lyser ovanför mitt hus när jag rullar upp rullgardinen på morgonen.

Dessutom var det bara spår efter ett par fötter, herrstorlek. Antingen satt Maria med magen i en taxi och väntade medan Josef jagade runt efter en bäddsoffa, eller så är förklaringen en annan.

Säkerhetschefen i mig övervägde ett tag teorin att det skulle kunna handla om en inbrottstjuv men min erfarenhet säger att dylika inte så ofta ställer sig prydligt på huvudingångens trappa och väntar på att bli insläppta varpå de resignerat går därifrån när ingen öppnar.

Så förmodligen var det nog bara en granne som navigerat fel i nattyran. Det har hänt förut.

Jag skottade bort spåren.

lördag 18 december 2010

Hej, mitt vinterland!

Det sista jag gjorde igår innan jag gick och lade mig var att skotta snö. När jag var klar var garageuppfarten ren som ett nybonat parkettgolv och framför brevlådan hade jag gjort en landningsbana värdig en Aerobus.

Det plogas inte särdeles frekvent på vår gata utan det som skall skottas skottas företrädesvis av oss som bor här. Detta klagar Tidningsbärarna på. Till oss oskyldiga. Istället för att slösa tid och pengar på att lägga lappar i alla våra brevlådor om att tidningsbudet har svårt att ta sig fram på sin cykel så hade det räckt att skriva en lapp. Och lämna den till rätt mottagare.

Nåväl, igår skottade jag det sista jag gjorde så det var en ren fröjd åt det. Ve den tidningsbärare som ens vågar vifta med en lapp över min brevlåda efter den skottningen. Tänkte jag.

Det första jag gjorde i morse var att vackla ut i köket för att beskåda min nyskottade och fina uppfart. Och för att konstatera att grannarna inte hunnit med i samma omfattning som jag. Sådant kallas tillfredsställelse på lokal nivå.

Jag fick en chock.

Igår när jag gick in var garageuppfarten fläckfri. Imorse kunde jag inte ens ana åt vilket håll garageuppfarten låg. Bilen var dessutom borta. Jag hade fått en igloo istället.

Dessutom snöade det.

Innan frukost, innan sminkning, innan allt annat civiliserat fick jag gå ut och skotta igen. Den skälmska lilla vinden hade gjort att jag hade höga vallar på ena sidan av garageuppfarten. Halvmeterhögt med snö. Mycket lätt och smidigt att skotta. Ryggen knäckte till vid tre tillfällen och hade inte en trevlig kvinna med en hund med nosen ovanför snötäcket och en hund med nosen under snötäcket (men lika glad ändå) kommit förbi och småpratat lite så hade jag förmodligen fått kotförskjutningar och suttit i rullstol vid det här laget. Nu fick jag vila mig en stund så att ryggen landade på sin rätta plats igen.

Och jag som skulle ut och göra allt möjligt idag. Handla julklappar, bland annat. Men säg den säkerhetschef som inte har en kriswebb förberedd och en plan B uttänkt.

Information till mina julklappsmottagare:
Med anledning av vädret sker alla julklappsinköpen på Willys. Det blir nära om ni vill byta, med andra ord. God jul!

fredag 17 december 2010

Jul på jobbet

Att arbeta tätt inpå jul har sina sidor. Fördelssidor såväl som nackdelssidor. Kosthållningen innehåller båda dessa sidor.

Idag har jag ätit chokladpraliner, pepparkakor, en salt godissill, en röd Ferrari, pepparkakor, en klenät, en kola, en salt groda, pepparkakor, en banan, två mackor och några fler pepparkakor. Tycker mig ha täckt upp kostcirkeln på ett bra sätt, de flesta färger och konsistenser har varit representerade. Är dessutom väldigt mätt, vilket borde vara ett tecken så gott som något.

Som underhållning har det formligen rasslat in elektroniska julkort från när och fjärran. Framförallt från personer jag inte vet vilka de är, anställda på företag jag aldrig handlat något av, än mindre känner igen. De tackar mig emellertid översvallande för det gångna året och önskar mig all lycka på det nya året och sådana välgångsönskningar kan man ju inte få för många av.

De som ringer är företrädesvis glada. Den myckna snön gör att antalet skadegörelsebrott är ringa, ungarna har fullt upp med att hålla sig varma alternativt mula varandra med snö och ingen krossar fönster. Att klottra är omöjligt, färgen fäster inte på snöblöta väggar och elden tar sig inte i de blöta papperskorgarna.

Överhuvudtaget är världen god, vyerna vackra och luften full av godisdoft och bjällerklang.

Det är ändå rätt underbart att det är jul i nästa vecka...

torsdag 16 december 2010

Bäddplan på jobbet

I två dagar har jag varit med jobbet i Stockholm och under dessa två dagar har jag sett fler poliser jämfört med vad jag har gjort sammanlagt tidigare i livet. Det var poliser överallt, piketbilar överallt och var det någon plätt det saknades polis eller bil på, stod där käckt en väktare.

Sånt gillar jag.

Vi åkte tåg dit och hem och räknade med åtminstone någon timmes försening åt båda hållen. Alla köpte baguetter och mackor och godis och lussebullar och bunkrade upp för att kunna klara åtminstone ett dygn utan att något räddningsteam dök upp och evakuerade oss, och det var nästan med missräkning som vi kunde konstatera att vi kom 15 minuter sent till Stockholm och 20 minuter sent hem igen. En macka hann jag aldrig äta upp utan den fick förmånen av att följa med mig hem och se hur jag har det.

När vi landade in i Malmö fick vi tag i en taxichaufför som sannolikt varit inridare av ungtjurar i sitt tidigare liv. Han tog personligt ansvar för att köra in de 20 minuter vi kommit försent pga tågtrafiken och vi formligen visslade förbi alla andra fordon, även på innerstans 40-sträckor. Vi flög över stock och sten, vägbulor och snöhinder och sannolikt har jag skavt av allt hår uppe på skulten av all närkontakt med bilens innertak. Resväskorna i bagaget hann byta plats med varandra i luften minst elva gånger under resan. Hade han dragit på bara en liten uns ytterligare, hade vi hunnit hem innan vi hade åkt iväg till Stockholm. Och då hade jag kunnat packa ned den där boken jag glömde ta med mig.

I Stockholm låg det mer snö än i Skåne men vi i Skåne har idag kompenserat det med råge. Kommer det lite snö till, får jag kliva ut genom fönstrena på andra våningen imorgon för att komma till jobbet. Ikväll har jag suttit på fullmäktigemöte och medan övriga klurade på kvistiga politiska beslut, satt jag och funderade på hur jag skulle bädda så att alla 70 närvarande skulle få plats. Jag befarade att ingen skulle kunna komma ifrån kommunhuset pga all snö och att vi skulle få tillbringa natten där. Några filtar kunde jag inte komma på att vi har, men gardinerna är långa och fina, de borde det gå att linda in sig i.

Medan jag tog ansvar för alla, planerade bäddriktningar, underlag (utvecklade kopiatorpapperskartonger), täcken (gardinerna) och mat (julgodis och pepparkakor)var de övriga lyckligt ovetande om mina farhågor och eftersom ingen av dem visste att det förmodligen skulle vara omöjligt att köra därifrån, så körde alla därifrån.

Och att bädda åt mig själv på podiet kändes inte så roligt så jag tog bilen och körde hem, jag också.

måndag 13 december 2010

Två ben

Min väninna Cleo har i helgen lyckats med det föga inspirerade konststycket att snurra på sin egen axel och därefter landa med benen före på den isförsedda marken. Sammanfattningsvis var det dumt. Ramlar man skall man helst ha försett sig med en välbolstrad bakdel - detta kräver förberedelser - och därefter skall man sikta på att landa på den. Inte på benen.

Cleo väntade idogt i mer än ett dygn på att stukningen skulle lägga sig men fick sedan böja på nacken och krypa till korset (ortopeden) för att få stukningen förklarad för sig som fraktur och benet gipsat.

Det är inte klokt vad man har nytta av ett högerben. Det stora i att ha två ben och kunna använda båda till förflyttning, inte bara det ena och ha det andra hängande omkring som ballast, står numera klart både för Cleo och den övriga vänkretsen.

Man kommer inte många vart med bara ett ben. Till exempel är det svårt att gå. Till exempel får man träningsvärk i armar, bröstmuskulatur och hela den övriga överkroppen om man envisas med att hoppa fram på kryckor. Till exempel är det jättesvårt att köra bil Omöjligt, faktiskt. Till exempel är det oerhört knepigt att storhandla inför jul sittandes i kundvagnen utan att ha någon som kör densamma. Till exempel går det knappt att duka bordet. Det går om man har en plastkasse som man hänger på kryckan och fyller med en tallrik i taget som man sedan hoppar iväg med till bordet. Två tallrikar är inte att rekommendera. Då kan man snabbt vara två tallrikar mindre.

Tillståndet kommer att bibehållas fram till februari. Det har gått två dagar. Cleo är redan trött på tillståndet...

lördag 11 december 2010

Utspädd glögg

För en vecka sedan blev jag inviterad till ett lite annorlunda evenemang som skall äga rum idag. Vi skall gå ett fackeltåg med både vikingar och vanliga tjugohundratalsmänniskor som till häst och till fots skall gå ett tåg för att fira julen. Eller jolen som det tydligen hette förr.

Idén och utfästelsen om manligt sällskap och glögg vid promenadens slut tilltalade mig och jag tackade ja. Jag såg framför mig hästar och bjällror, vikingar och facklor, snö, ett isklätt hav och mig själv någonstans i mitten med en fackla i högsta hugg, och det var en vacker syn från början till slut. Lite så att Bullerbybarnen kunde kamma sig med sina slädpartier.

Snön har inom parentes legat redo i flera veckor, minusgraderna har legat fast, och det enda som har hänt på vägen fram är att snön har fyllts på successivt. Julkortsbilden har varit intakt.

Tills idag.

Jag vaknade av att det regnade. Och när jag tittade ut var hela världen, den del som jag har kontroll över, ett enda grått, slaskigt och blött elände.

För min inre syn ser jag vikingar i gummistövlar, hästar som simmar, facklor som slocknar av vätan och en med vatten utspädd glögg.

Och den bilden är inte alls lika vacker.

fredag 10 december 2010

Golfströmmen

Igår skulle vi jobba länge på jobbet, men mellan passen hade jag för avsikt att svänga hem en liten runda och äta middag. När jag kom ut till parkeringsplatsen utanför kontoret såg jag flera personer som stod i mörkret och skrapade sina bilrutor. Det tyckte jag var konstigt för mina rutor verkade inte behöva skrapas.

För säkerhets skull klev jag in i bilen, startade motorn och tittade ut genom rutorna. Fri sikt. Inget skrapbehov.

Det faktum att alla andra fortfarande skrapade sina bilrutor fann jag lite märkligt. Det faktum att de bilar, som stod rygg mot rygg med min, var helt översnöade fann jag ännu märkligare. I synnerhet då min bil inte hade ett korn av snö på sig.

Jag funderade en stund, kom fram till att underliga äro de skånska vindarnas vägar, lokalt kan de tydligen få snön att fyka så att vissa bilar på en parkeringsplats blir insnöade och andra står helt bara, och nöjde mig med denna kvasimeteorologiska förklaring. Självklart var det så.

Jag bestämde mig i samma tankebana att alltid parkera på den plats jag stod på eftersom det tydligen gick en skånsk golfström strax ovanför och kanske skulle jag till och med ha varmt i bilen när jag satte mig i den vid gynnsamma tillfällen. Livet kändes fullt av underbara möjligheter.

När jag återvände till jobbet en timme senare stötte jag ihop med en annan kollega som sa "ja, vassego" när vi möttes. "Tack så mycket", svarade jag, för mamma har lärt mig att vara artig. Mamma har emellertid även lärt mig att vara nyfiken och efter en stund kunde jag inte låta bli att fråga vad jag tackade för.

Det visade sig att kollegan borstat rent sin egen bil, skrapat alla sina rutor och plötsligt låtit sina blickar falla mot mitt översnöade monster på p-platsen bredvid. Godheten och människokärleken vann och kollegan satte igång med att borsta och skrapa även mitt fordon.

Idag körde jag hem först och då skrapade jag kollegans bil som en liten gentjänst. Det hade inte snöat idag, så något borstande var inte nödvändigt och jag skrapade bara bakrutan för det är ändå den rutan som är viktigast. Men iallafall.

Fast lite besviken är jag över att jag hade fel om Golfströmmen.

onsdag 8 december 2010

Lakrisal

När jag gick i högstadiet gick jag och mina klasskamrater ibland ner till Pressbyrån på våra håltimmar och handlade godis. För det mesta köpte vi Lakrisal. En sådan rulle kostade en krona och det var ett överkomligt och bra pris, tyckte vi. Ingen gillade Lakrisal något vidare, men som sagt, en krona är en krona... Kraven på njutning och underhållning var högst modesta på den tiden.

Vid ett oförglömligt tillfälle köpte emellertid en klasskamrat lösgodis för totalt tio kronor. Hela härligheten lastades i en enorm godispåse, snudd på en plastkasse, och alla närvarande ungdomar var nära att svimma vid åsynen. Jag tror att min generation talar om denna händelse fortfarande så här 30 år efteråt, på klassträffar och liknande. Godis för tio kronor, ingen av oss hade någonsin varit med om maken.

Idag är dagens högstadieelever inte lika lättchockade. Inte lika ekonomiska heller. Jag har aldrig hört talas om att någon har köpt Lakrisal. Däremot kom sonen hem idag och förklarade, när jag undrade varför han bara åt ett berg med mat till middag och inte minst två som han brukar, att han och kompisarna varit på Willys och handlat på eftermiddagen. Godis hade man handlat. Eller godis och godis... Han drog lite på det och började förklara i väldigt vida kretsar som slutade i den distinkta informationen att de små rara gossarna köpt kladdkakor, sådana ni vet som man köper i frysdisken och som är avsedda för en 8-10 personer. De hade köpt ett antal sådana och delat på dem två och två. Tydligen blir man lite mätt efter en halv kladdkaka.

Men det hade varit gott, sa han. Och inte så förfärligt dyrt, direkt. 15 kronor per man eller så, bara.

Imorgon skall jag kolla vad Lakrisal kostar nuförtiden. Och kanske köpa mig en rulle...

söndag 5 december 2010

Juryn sammanträder

Häromdagen fick jag förmånen av att testa körning med resväska på hjul i 50 cm nysnö. Idag fick jag möjlighet att testa kundvagnskörning med full kundvagn och 6 petflaskor under vagnen i 50 cm blötsnö. Frågan är vilket som var jobbigast. Juryn sammanträder fortfarande i detta ärende.

Jag inledde i övrigt dagen med att skotta snö. En liten trevlig vana som jag har skaffat mig på sistone. Det var minusgrader och under natten hade det kommit några centimeter snö som jag, muskulös och spänstig som jag är, utan besvär skottade upp på de drygt en meter höga vallarna jag har på garageuppfartens sidor. Jag trallade glatt medan jag skottade.

Några timmar senare, när jag kom hem efter en liten utflykt utombys, var både bilen och garageuppfarten översnöad. Nu hade emellertid temperaturen stigit och jag fick glädjen av att skotta många centimeter blöt snö upp på vallarna. Det var tungt och för att göra det hela roligare regnade det. Jag fick trycka snön mot vallarna, orkade inte skyffla upp snön ovanpå. Jag kände mig inte muskulös och spänstig. Och vem f-n vill tralla?

fredag 3 december 2010

För tidigt eller för sent...

Den 1 och 2 december har det snöat som bara attan i Skåne. Tågtrafiken och biltrafiken blev lamslagen och massmedia gick ut med rekommendationen att alla skulle bli hemma som inte nödvändigtvis måste ge sig ut.

Den 1 och 2 december skulle jag självfallet åka tur och retur till Växjö. Det blev buss och det blev tåg och jag, som gav mig ut i god tid, kom fram precis i samma ögonblick som konferensen skulle börja. En konferens för säkerhetsfolk på temat robust samhälle, ironiskt nog.

Många kom försent och föredragen fick kastas om då någon föredragshållare hade att välja mellan att prata senare under dagen eller hålla sitt föredrag via uppkopplad telefonlinje direkt från det stillastående tåget.

Dagen därpå när det var dags för hemfärd var vädret om möjligt sämre. En del av de robusta säkerhetsmänniskorna gav sig iväg innan konferensen var klar för att försäkra sig om att man verkligen kom hem den dagen. Själv väntade jag tills det var lagom att gå till stationen.

Genast jag kom dit armbågade jag mig fram till informationsskärmarna för att se hur statusen på tågfronten var. Samma rekommendationer som gårdagens om att bli hemma rådde, fast möjligen med lite tyngre betoning, den här dagen.

På skärmen stod följande:












För tydlighetens skull vill jag berätta att när jag tittade på skärmen var det den 2 december klockan 13. D v s två dagar efter att informationen publicerats och mer än ett dygn kvar tills uppdateringen.

Jag lutade mig mot väggen och ägnade mig åt att vara extra uppmärksam på högtalarutrop. Någon skyltad information mer än den ovan fanns inte.

Så småningom kom jag emellertid hem, sakta men säkert och via växelhängningar och enkelspårskörning. När jag landade i Malmö var snön halvmeterdjup. Om någon undrar hur lätt det är på en skala att bära en handväska och släpa en resväska med hjul samt en datorväska efter sig i nyfallen snö i den omfattningen så sitter jag inne med kunskapen.

Dessutom var det nästan en halvtimme tills bussen hem skulle gå. Sånt är behagligt en varm sommardag, men står man i snöstorm utomhus är det lätt att hålla sig för skratt. Jag blev emellertid nästan euforisk när bussen plötsligt kom, tjugo minuter före utsatt tid. Någon däruppe måste gilla mig ändå.

Dagen innan, när jag skulle åka in till Malmö missade jag nästan bussen eftersom den kom åtta minuter för tidigt. Hade det inte varit fler passagerare som skulle kliva på på min hållplats och en slarvepelle till karl som försökte åka på ett busskort med för lite påtankade pengar, så hade jag inte kommit med. Jag gillar sånt, både att slippa vänta och att precis hinna med. Känner mig som om jag vunnit OS.

Och vilken service, sen! Tågtrafiken havererar vid mer än 1 mm snö, bilisterna kör av vägen bara de hör talas om att det skall bli snö, men bussarna, de tar minsann ett extra tag och kör FORTARE ju jäkligare väder det är. Jag var mycket imponerad.

Detta förmedlade jag sprudlande till en yngre skolpendlande busspassagerare. Hon höjde ett ögonbryn och tittade länge på mig över sina stålbågade glasögon. Därefter konstaterade hon krasst att jag nog missförstått det hela. Bussarna kom inte för tidigt. Det var bussarna innan som kom kraftigt försent.

Jaha...

onsdag 1 december 2010

Skotorksproblem

Igår morse passerade jag på en av mina många rundor genom huset grovköket där skorna står. Av ren rutin stoppade jag ned handen i sonens kängor och kunde konstatera att de var blöta. Skorna var parkerade rakt under skotorken, men om man inte stoppar ned slangarna i skorna och sätter på torken, har den ingen som helst effekt på vätan. Detta tror jag inte barnen är fullt medvetna om.

Jag stoppade i slangarna, satte på torken och gick därifrån, nöjd med min insats som mor.

En stund senare, när jag var inne på sjunde varvet runt huset, noterade jag att skotorken tystnat. Detta var inte planerat, ungefär tio minuter hade förflutit sedan skotorken satts på, och den skulle jobba på ännu en timme enligt min planering.

Skotorken var död.

Typiskt. Allt går sönder.

Fast som av naturen misstänksam tänkte jag att kanske kan en säkring ha gått. Att lampan i taket i grovköket lyste är bara villospår. Ofta har man delat upp strömkällorna på olika säkringar, det lärde jag mig för flera år sedan när jag ville ringa Eon för att jag inte fick igång fläkten i köket.

Skotorkens kontakt sitter långt upp på väggen, bakom varmvattenberedaren. Jag fick hämta en stol, ställa mig på tå, sträcka mig och vippa stolen lite framåt för att nå kontakten och kunna dra ut sladden. Det var väldigt nära att jag ramlat ned.

Sedan skulle jag stoppa in sladden i en annan kontakt. Då räckte inte sladden utan jag fick flytta en strykbräda, tänja sladden samt till slut också montera ned skotorken från väggen. I samband med detta ramlade min armbandsklocka som legat på varmvattenberedaren för att inte vara ivägen under mina ansträngningar ned på golvet bakom varmvattenberedaren. Den sistnämnde flyttar man inte hur som helst. Jag fick nu leta fram sonens bandyklubba, flytta skohyllan (av järn, jättetung) och börja peta under och bakom beredaren. Ingen klocka.

Efter en stund bestämde jag mig för att jag kan titta på mobilen om jag vill veta hur mycket klockan är och lämnade armbandsuret åt sitt öde, bar med mig skotorken till ett annat uttag och anslöt mot strömen. Stendöd.

Skotorken sönder.

Skit också.

Grovköket såg nu ut som en tornado hade gått fram, bandyklubba på golvet, skohylla på fel ställe, strykbrädan som jag ställt mot arbetsbänken hade vält och draperat sig över både skohyllan och bandyklubban och armbandsklockan var borta. Med en suck började jag återställa ordningen och när jag ändå var igång ägnade jag stor möda åt att medelst plugg och skruv sätta upp skotorken igen. Oklart varför, förmodlien en undermedveten drift att ställa allt tillrätta, även det som inte skulle ställas tillrätta utan bara ställas i soptunnan. För säkerhets skull pluggade jag in skotorken i strömmen också. Nu såg allt fint och som vanligt ut och ingen skulle kunna veta att skotorken gått vidare till skotorkshimlen. Huvudsaken är inte hur det är utan hur det ser ut, är mitt enkla motto.

Bäst jag skruvade och pluggade råkade jag komma åt reglaget på skotorken. Då gick den igång.

Det slog mig sedan att en jacka hade hängt för skotorkens fläkt och apparaten hade sannolikt helt enkelt blivit lite för varm. Under allt mitt flaxande, lyftande, flyttande samt ned- och uppmonterande hade den blivit behagligt sval och kände sig nu redo för nya stordåd.

Sammanlagt tog denna övning mig en halvtimme och på köpet är jag av med min armbandsklocka.

Det är inte alla morgnar som man kommer trallande till jobbet.