Till hajarna i Röda havet

För mig som blivande Egypten-resenär har det varit svårt att undgå att det är lite stimmigt i landet just nu. Rätt så rejält stimmigt. Fast bara i Kairo, och dit skall inte vi. Vi skall till Sharm el Sheik och där borde det vara lugnt, tänkte jag. Åtminstone om man undvek att hoppa i plurret för där härjar det ju hajar nuförtiden.

Som av en händelse, en stundens ingivelse eller helt enkelt som ett uttryck av kvinnlig inutition och varseblivning så fick jag strax efter 14.30 idag för mig att jag skulle gå in på Fritidsresors hemsida för att se om där stod något nytt och spännande. Kanske en nypublicerad länk till taxfree-butiken eller något annat jag kunde ha praktiskt nytta av.

Överst på hemsidan, med stora bokstäver och publicerat kl 14.30, stod det att inga resenärer skulle få åka till Egypten förrän tidigast den 23 februari och att man, om man hade tänkt sig resa dit innan den 23 februari, skulle ringa ett visst telefonnummer för av- eller ombokning.

Jag ville varken av- eller omboka, jag ville stå kvar och resa som det var tänkt och som jag ställt in mig på sedan i september förra året. Detta tänkte jag ringa och berätta så jag grabbade tag i telefonen och ringde upp.

Det var mer än 20 minuters telefonkö, berättade en käck stockholmska. Mer än...? Hur mycket mer än? Jag bestämde mig för att det nog inte skulle vara så mycket mer än 20 minuter för då hade de säkert sagt "en halvtimme" eller "fyrtiofem minuter". Jag hängde kvar.

Och hängde kvar.

Och hängde kvar.

Efter 53 minuter började soffan skrika åt mig och jag blev rädd. Jag hade glömt att jag hade lagt telefonen där och för ett ögonblick började jag tänka på poltergeistfilmen från 80-talet innan jag förstod att jag kommit fram till förstaplatsen i kön på Fritidsresor.

Väl framme började jag försöka förhandla, vilket var svårare än om jag hade försökt pruta på Ica. Något stå kvar och vänta på att läget blir lugnare i Egypten var det inte tal om. Antingen boka av eller om. Av eller om.

Av var inte att tänka på, det måste bli om. Säljaren på resebolaget bläddrade frenetiskt bland om-en. Jag kunde välja mellan Lanzarote eller Lanzarote. Efter moget övervägande valde jag Lanzarote. Jag ville egentligen hellre till Thailand, men dit fanns det inga flygstolar lediga och mitt förslag att antyda lite oroligheter även i Thailand på deras hemsida för att få loss lite platser, var inget gångbart alternativ.

Jag har fördomar om att det är väldigt kallt på Lanzarote i februari. Jag tror jag kommer att frysa. Jag är också beredd på att där inte är någon sol, för det har jag också hört har drabbat andra Pippiholmsresenärer.

Och dessutom var denna resa, som jag alltså inte själv valt, dyrare än den ursprungliga. Nu är frågan om jag skall skicka räkningen på denna extra och icke självvalda omkostnad till UD, Mubarak eller hajarna i Röda havet.

Jag lutar åt hajarna. Det verkar vara det enklaste alternativet.

Min omtänksamma vän ödet

När man är stressad gör själva stresskänslan att man sätter sig än mer i klistret än vad som egentligen var nödvändigt. Att låsa åtkomsten till hela mitt liv (kalender, mailbox, kontakter och anteckningarna med min to-do-lista) hade jag aldrig gjort om jag inte hafsat över lösenordsbytet så till den milda grad att jag skrev fel när jag bytte lösenordet och sedan skrev fel när jag verifierade lösenordet. Jag verifierade med andra ord fel lösenord och när jag sedan ville logga in med det rätta lösenordet gick inte det. Och hela tillvaron blev med ens låst.

I en normal tillvaro hade det inte gjort så mycket, på helgen skall man ju ändå koppla av, sortera makaroner, putsa fönster och tvätta tre maskiner tvätt, men just den här helgen hade jag tänkt att jag skulle jobba ikapp.

Jag blev väldigt stressad över min låsta tillvaro.

När jag blir väldigt stressad galopperar hjärtat, jag får yrsel, tryck över luftstrupen, svimningskänslor samt känner huvudvärken komma. Litegrann som en variant på svininfluensan fast utan snuva och feber.

Där hamnade jag igår. Och idag.

Att hjältar finns, i form av VDar för IT-driftföretag som läser Facebook, bestämmer sig att rädda fager ungmö i nöd och ringer upp en duktig tekniker som låser upp och fixar allting en lördagsförmiddag, var otippat. Stor lättnad infann sig men huvudvärken som börjat få upp farten var här för att stanna. Den snarare tilltog, förmodligen för att the point of no return redan hade passerats.

Ikväll skulle jag suttit i klänning, välsminkad, med sprejat hår och luktat dyr parfym på restaurang med wining och dining. Istället sitter jag i träningsbrallor och fleecetröja, har ätit knäckebröd, druckit vatten och har fortfarande huvudvärk till sådan omfattning att jag vill blunda med vänster öga.

Men det går en massa filmer på teve som jag hade missat om jag inte haft förmånen av att få vara hemma. Det är väldigt bra att jag får se dem. Kanske sägs det dessutom något på nyheterna som jag behöver veta och som jag missat om jag inte hade varit hemma.

Med andra ord är det sannolikt så att ödet helt enkelt VILLE att jag skulle vara hemma ikväll och på sitt vanliga långsökta sätt började i sina förberedelser med detta genom att krascha min dator i torsdags.

Man får vara tacksam över att ödet jobbar så mycket för min skull. Han är bra omtänksam ändå.

Men annars så...

I går åkte jag på konferens med ledningen. Med mig hade jag datorn, prydligt försedd med ett antal viktiga filer vilka jag lagt på skrivbordet för att kunna visa för övriga vid lämpligt tillfälle.

Meddetsamma vi kom fram och slog oss ned i konferenslokalen satte jag på datorn.

Död.

Stendöd.

Bortsett från att den med vita bokstäver mot svart botten upplyste om att något allvarligt inträffat och att jag kunde pröva med att stoppa in installations-cdn och se vad som hände då.

Hade jag med mig någon installations-cd?

Äger jag någon sådan överhuvudtaget?

Svaret är genomgående nej. Vår it-enhet sitter på dylika värdeföremål och ingen från it-enheten hade följt med mig på min prövning i livet.

Jag ville gråta.

Genom fix och trix där mobilens mailfunktion var inblandad, fick jag tillsänt mig en ny fil som jag laddade ned på en kollegas dator och visade övriga. Det andra jag tänkt visa fick jag istället prata om på ett sätt som skulle ha fått ormtjusaren i Kivik att gråta av avund.

När jag kom tillbaka till kontoret hade jag ett antal viktiga ting jag skulle lösa innan jag skulle iväg till nagelbyggaren. Antalet ting var fler än antalet minuter och jag kände mig lätt stressad. Det kändes inte bättre av det faktum att jag inte hade någon dator att få hjälp av. Vissa utgrävningar i beredskapsförrådet gav mig en liten bärbar dator. Jag lade rabarber på den och lyckades fylla alla dess uttag med lämpliga sladdar. Ändå gick den inte igång. Orsaken visade sig vara att någon hade behövt och således även lånat halva dess strömkabel. Ingen hade en liknande hälft över. Datorn gick inte att starta. Ut med alla sladdarna igen.

Nästa lånedator hade byggts i början av 1900-talet och var från början sannolikt avsedd för helt andra ändamål än vad jag hade för avsikt att använda den till. Kanske som ett klumpigare alternativ till kulramen. Den gick igång, men mer än så var det inte. Dessutom hävdade den att jag behövde byta lösenord. Det gjorde jag och sedan verifierade jag detsamma helt enligt instruktionerna. Sannolikt skrev jag fel båda gångerna för efter att jag hade stängt av datorn och begett mig till nagelbygget upptäckte jag att jag inte kom åt mailen via mobilen. När jag kom hem upptäckte jag att jag inte kommer in i mailen någon annastans heller.

Utöver detta hittade jag ingen p-plats förrän efter femte varvet runt byn, jag försökte betala med en hundring som var för gammal, sannolikt lika gammal som lånedator nummer 2, och därför inte längre var giltig och när jag kom hem tappade jag en Marabou chokladkaka på golvet med omslagspapperet öppet. Sen trampade jag i chokladsmulorna. Dessa sitter nu intatuerade i laminatgolvet.

Trött och nedstämd av alla motgångar tänkte jag lägga mig i sängen med en bok. Då upptäckte jag att jag glömt boken på konferenshotellet.

Och dessutom känner jag mig förkyld. Men annars är allt bra.

Det kom ett brev

I torsdags stoppade jag behagen i en Mammomat. För er manliga läsare så kan jag berätta att det är en apparat vilken används för att undersöka och i god tid upptäcka en eventuell förekomst av bröstcancer. När apparaten tillverkades anar jag på goda grunder att inspiration hämtades från medeltida tortyrinstrument. Att stoppa in brösten i densamma är ungefär lika skönt som att klämma den manliga familjelyckan i en dörr. Så har ni bilden klar.

Har man stora behag har man mycket att klämma. Jag har små behag och dessa nådde knappt in i maskinen. Sköterskan fick liksom lyfta och dra en stund för att åtminstone något skulle landa i höjd med objektivet och kunna fastna på bild. För säkerhets skull klämdes det lilla jag har fast i motsvarande ett våffeljärn. Ett mycket tungt våffeljärn.

Sköterskan pratade glatt på. Jag teg och fokuserade på att överleva. Fyra bilder totalt. Jag har inte varit så tyst i sociala sammanhang någonsin förut.

Innan jag vinkades av fick jag reda på att jag om cirka två veckor skulle få skriftligt besked både om det var positivt eller negativt. Jag bestämde mig för att ligga lågt och inte tänka så mycket på ett möjligt negativt besked under dessa två veckor. Den dagen den sorgen.

Jag blev emellertid lite skum när jag redan idag, tre vardagar efteråt, hittade ett brev i lådan. Oavsett besked hade de himla bråttom med att leverera det. Med automatik blev jag misstänksam. Offentliga inrättningar brukar sälla leverera saker en och en halv vecka före utsatt tid.

Jag lät brevet ligga till efter middagen. Ville inte riskera att förstöra aptiten. Tog en rad choklad också, efter maten, medan jag fortfarande var sugen på sådant.

Sen öppnade jag brevet.

Inga tecken på cancer.

Tog en rad choklad till. Tack Gud.

"Hi"

Det är lätt att tro att sådan som man själv är, sådan är alla. Precis som man (jag) har svårt att tro att inte alla människor tycker precis som jag i alla frågor. Men det gör de inte, vilket är högst märkligt.

Jag tycker till exempel mycket om när det är varmt och skönt och anser i all anspråkslöshet att alla andra borde tycka det också. Vem vill frysa, det vill väl ingen? (Jo, uppenbarligen. Det vetenskapliga beviset för detta följer nedan.)

När jag skall köra bil startar jag bilen (DET gör åtminstone alla andra bilförare) och därefter säkerställer jag att värmereglaget är vridet så långt åt höger det går och att fläkten är på för fullt. Detta innebär ingen större ansträngning för som regel är det så jag har lämnat reglagen när jag senast lämnade bilen. Även i juli. Men för säkerhets skull.

Sedan kör jag.

Efter ett tag blir det väldigt varmt och det är precis det jag är ute efter. Varmt och skönt. För det mesta låter jag värmen stå kvar på "Hi". Det innebär att jag får det så varmt det kan bli. Som en eftergift mot passagerarna, kan jag, dock endast efter påstötningar, sänka värmen till 28 grader. Och kanske möjligen att dessutom överväga att stänga av fläkten.

Trots detta händer det att passagerarna inte är nöjda. De vill ned till 20-22 grader, vilket i min värld är direkt kallt. Jag förstår inte detta. Om man kan få det varmt och skönt, varför vill man inte det? En tidigare kollega ramlade ur min bil efter en kvarts färd och berättade för den som ville höra på att han fått en försmak av helvetet under färden. Direkt otrevligt sagt.

Idag hände det helt oförutsedda. Jag lämnade arbetsplatsen och gick ut i det januarigråa rugget, nollgradigt, halvmörkt och rått. Hu. Jag frös och rös och beklagade mig över det förfärliga utgångsläget och önskade högt att parkeringen skulle ligga omedelbart utanför porten så att man slapp gå ut överhuvudtaget mellan oktober och april.

Till min stora förvåning invände någon att det kunde vara friskt och härligt att ge sig ut i denna gråa, kalla och blöta yllesocka. Jag hade inte blivit mer förvånad om Jesus hade kommit promenerande och börjat bota förlamade och blinda till höger och vänster.

Är det möjligt att man kan tycka så himla olikt mig att man faktiskt gillar att gå omkring i januarimörkrets regn? Jag fann det orimligt och omöjligt men vederbörande vidhöll sin ståndpunkt utan att skratta vilket hade tytt på ironi och gediget skämtlynne.

Vederbörande skojade inte med mig.

Men det gör inte jag heller. Jag vill antingen avskaffa oktober till april eller ha en parkeringsplats direkt utanför dörren. Eller köra bil ensam så att jag utan klagomål får ha värmen på på Hi. Åtminstone det.

Budskap till våren

Igår gick jag ut litegrann i trädgården för att se om jag kunde klippa ned någon vissen stockros eller kungsljus eller göra något annat litet för att visa våren den rätta vägen.

Vips jag kom ut såg jag ogräs. Hur i hela hoppsan ogräset kan ha fått för sig att börja växa under snön, det begriper inte jag. Jag böjde mig ned och började luka bort ogräset.

Sen såg jag allt möjligt visset som jag klippte ned och då tittade marken fram. Där såg jag löv. Löv är bra skydd mot frost så löv bör ligga kvar i rabatterna. Men med omvänd psykologi så tänkte jag att låter jag löven ligga kvar betyder det att jag accepterar att det blir snö och elände ytterligare någon gång under vintern. Jag började kratta löv.

Efter en dryg timmes arbete hade framsidan på huset befriats från alla spår av vinter och strapatser och rabatterna var väldigt redo för sol och prunkande buskar och perenner.

Med en full soptunna kände jag mig nöjd. Jag ställde in tunnan, krattan, sekatören och snöskyffeln. Sistnämnda ställde jag långt in i garaget.

Sen hade jag kunnat lägga mig i en solstol med en drink.

Fast med tanke på att det var mulet och minus 1 grad, så valde jag att gå in och sätta mig i soffan istället.

En rektangulär cykelkedja

Häromdagen tänkte sonen sig ut och cykla. Senast han tänkte sig det var det oktober. Sedan dess har cykeln vilat sig i form i carporten och man hade kunnat förvänta sig en viss pigghet hos cykeln efter flera månader av semester. Så icke.

Sonen trampade en gång och kom två meter. Sedan försökte han trampa igen och då strandade valen lika tvärt som om den kört upp på strandrestaurang i värsta lunchrusningen.

Närmare studier av den cykelreparatörsokunnige-men-villige-att-pröva mamman gav vid handen att något hade hänt med kedjan. Kedjan hade rostat så till den milda grad att den ville röra sig i en rektangelformad bana med tydliga hörn medan cykeln hade konstruerats för en ellipsformad rörelse.

Detta var ett aningen för svårt problem för modern att lösa. Symaskinsoljan som brukade vara ett universalmedel i alla hushållets cykelreparationer skakade hjälplöst på locket. Här behövdes starkare doningar.

Jag funderade på Svinto. Jag funderade på Autosol. Jag funderade på T-röd, lacknafta, Aceton, Klorin Powermousse och Yes maskindisk. Det sista är tydligen, åtminstone enligt tevereklamen, mer effektivt än kanoner och krut när det gäller att lösa upp saker och få dem att förintas.

Jag funderade länge och till slut skred jag till handling, resolut och med expertkunnande.

Jag körde cykeln till cykelverkstaden.

Falukorv i Stockholm

Imorse läste jag på matlistan att ristorante Mimi hade för avsikt att servera Korv Bombay till middag idag. Det gjorde mig glad, jag tycker mycket om Korv Bombay.

Glatt trallandes på Astrid Lindgrens "...en bit falukorv utav den bääääästaaaaa..." (kommer från någon av Bullerbyböckerna) öppnade jag frysen för att plocka fram en 800 gramsring. Samtidigt som jag gjorde det konstaterade jag att jag med säkerhet visste att jag inte hade köpt någon falukorv under helgens veckohandling. Mitt elaka jag fnissade förtjust och undrade elakt hur jag skulle lösa detta problem. Mitt goda jag bad böner och hoppades finna en falukorvsbit inköpt vid tidigare tillfälle och precis lagom stor för Korv Bombay. Mitt elaka jag skrattade hånfullt.

Det fanns ingen korv.

Skit också.

Jag funderade en stund på om jag kunde hoppa över korven och bara laga Bombay. Men ris och en tesked curry kändes inte som ett fullgott alternativ.

Idag efter jobbet fick jag därför ta Volvobilen och bege mig till närmaste livsmedelsinrättning för att köpa falukorv. Uppdraget gick bra. När jag kom ut och lobbade in korven i baksätet kom en man fram till mig och tittade bönfallande. Kunde jag förklara vägen till Stockholm?

Att förklara vägen till Stockholm från Willys i Vellinge kändes som en utmaning. Jag gjorde ett överslag i minnet och kom hela vägen fram till Södertälje men sen körde jag fast, bildligt talat. Efter moget övervägande nöjde jag mig med att förklara hur han skulle köra för att komma till motorvägen mot Malmö.

- Sen följer du bara skyltarna, sade jag käckt.

Jag fick repetera vägen till motorvägen tre gånger, innan han med tveksamhet gav sig av. Det sista jag såg av hans röda bil var när han blinkade höger där jag med tydlighet och en hel hand hade pekat åt vänster.

Möter jag honom på min väg till jobbet imorgon så får jag väl köra före till motorvägen så han kommer rätt.

Kanske tar jag med resterna av min korv Bombay. Maten lär vara väldigt dyr i Stockholm.

Några serranolindade

Jag gör alltid veckomatsedlar för den kommande veckan och på helgen före den utpekade veckan handlar jag i sådan omfattning att det ser ut som om jag är matriark över en åttabarnsfamilj. Det är tungt medan det pågår men sen klarar jag mig i mer än en vecka.

Att göra veckomatsedlar är väldigt praktiskt. Det är roligt att hitta på annorlunda maträttskombinationer och väldigt praktiskt eftersom jag aldrig behöver vimsa omkring på Ica en sen torsdag och försöka skapa på något exotiskt av en frysrätt och två konservburkar.

Men det har nackdelar också.

När jag sitter och knåpar ihop veckomatsedeln gör jag det i lugn och ro, kreativiteten spirar och jag ser fram emot att få laga något annat än falukorv den kommande veckan. Ju mer spännande rätter, desto bättre.

Märkligt nog ser jag det inte så när jag väl står i förverkligandefasen på onsdagskvällen veckan efter och förväntas ta itu med det jag har hittat på att jag skall laga.

Aldrig att det står att jag skall steka några korvar och värma några bröd. Eller att jag skall värma vatten så det räcker till lämpligt antal snabbnudelpåsar vilka sedan kokas några minuter och med fördel ätes direkt ur kastrullen. Eller att jag skall värma tre gratängformar med Findus fiskgratäng dill.

Aldrig är det något sånt.

Idag stod det risotto à la Ramsey med grillade paprikakycklingklubbor på att-göra-listan. Det var gott men inget jag snöt ur näsan på fem minuter, precis. Jag fick påbörja matlagningen redan igår för att överhuvudtaget ha en chans att servera middag för sängdags.

Imorgon är det ännu värre. Då skall jag ge mig i kast med grillade, serranolindade fiskspett serverade med kokt potatis och en tomat- och örtcreme fraiche.

Man kan undra vad jag tänkte när jag bestämde detta i helgen. Förmodligen lyckades jag förtränga att jag är en kvinna i karriären och att jag hittills, de senaste 17 åren, varit VÄLDIGT trött varje kväll när jag har jobbat färdigt och helst av allt hade velat vackla till soffan eller sängen direkt, utan att passera GÅ.

Jag undrar om barnen märker om jag Tippexar över de serranolindade och skriver korv med bröd? Inte gör de väl det...?

Ordningen är återställd

Häromdagen töade som bekant min cykel fram ur en snödriva på garageuppfarten. Idag hittade jag staketet. Där staketet brukat stå har jag de senaste två månaderna haft förmånen att få titta på ett mindre snöberg och det visade sig, när staketet tittade fram igen, att snön hade lutat sig på ett mindre ömsint sätt på mina stolpar.

Mellan stolparna går ett hampasnöre, för att ge 70-talsvillan en marin känsla (3 km till havet, jodå) och på detta hampasnöre hade snön lutat sig med sin fulla kraft så till den grad att fästena brutits av. Det ser mycket sorgligt ut när ett hampasnöre på vissa ställen hänger stolt medan det på andra ställen ligger platt på marken.

Jag fick ta fram borrmaskin, hammare, tång och nya fästen och gå igång på allvar med att upprätthålla ställningen som den ensamstående mamman som sköter sina ägo som en hel karl. Det frestar onekligen på.

Nu hänger hampasnöret stolt i lika djupa bågar mellan stolparna och ordningen är återställd. Jag tycker det är väldigt synd att min träslöjdslärare indianen med stor sannolikhet inte längre är i livet. Han som skrämde mig till apati med sin intensiva ovilja att undervisa flickor i något så maskulint som träslöjd att jag med knapp nöd kunde samla mig så pass att jag fick en trea. Och då hade min morfar fått gå igenom teknikerna rent teoretiskt med mig hemma, mellan lektionerna, så det var verkligen inte träslöjdslärarens förtjänst att jag fick den där trean.

Men nu har jag lärt mig det mesta själv. Och flickor har också nytta av träslöjd.

Sweet revenge, elaka gubbe.

Kamp mot snön

När jag gick och lade mig inatt hörde jag att det regnade. Jag gillar inte regn, jag gillar sol och fågelkvitter, men allt är relativt och i stunder av evighetssnö och isvallar kan jag bli nästan lycklig av regn. Min teori var att regnet skulle regna bort snön.

Imorse skuttade jag upp ystert som en kalv på grönbete så fort jag vaknade för att se om jag måste klippa gräsmattan omgående eller om den kan vänta några dagar till.

Jag såg ingen gräsmatta. Fortfarande snö och is.

Stor besvikelse. Men nu får det vara nog. Således har jag gått ut på Facebook och bett alla ge sig ut och springa idag till sådan nivå att de svettas ordentligt. Om detta pågår hela dagen borde temperaturen rimligtvis stiga några grader så att den förbaskade snön FÖRSVINNER. Den som föredrar att dra igång sin utegrill istället får göra det.

Frågan är om jag minns hur man cyklar

Igår när jag körde in på garageuppfarten föll mina blickar på ett metallschabrak som börjat töa fram under snön. Vagt tyckte jag mig känna igen tingesten och efter lite funderande kom jag fram till var det var.

Det var min cykel.

Jag minns att jag ställde den där vid första snöfallet i november och tänkte att det snart skulle töa så att jag skulle kunna börja cykla igen. Det var liksom inte lönt att ställa in den i garaget.

Jag har inte cyklat på mer än två månader nu och frågan är om jag ens minns hur man gör. Det sägs att det man har lärt sig göra med musklerna minns man även om man inte övar, men det är en myt. Det märkte jag den hårda vägen första gången jag skulle åka skridskor med barnen efter 20 års uppehåll. Lårkakor låter som ett trevligt ord men är det inte.

I de centrala delarna av byn skulle man rent teoretiskt kunna cykla, där är någotsånär plogat. Kung Bores käcka idé med omväxlande minus- och plusgrader har emellertid gjort att det stundtals råder blankis på den till synes rena asfalten och ingen med självbevarelsedrift och en önskan om att få uppleva sina barnbarn använder något annat än broddar eller bil.

På villagatorna är det omöjligt att färdas på något annat sätt än bilburet eller medelst krypning. Vi har nämligen förmånen att få roa oss med isfyllda hjulspår kompletterade med istäckta vallar i mitten och vid sidorna. Jag har sneglat avundsjukt många gånger på mina grannar som har höga SUVar. Min låga Volvo har förmodligen en blank undersida av allt skrapande mot isen mellan hjulspåren.

Men jag minns att det kunde vara trevligt att cykla. Jag minns också att det fanns en tid när fåglarna kvittrade, solen sken och när meteorologerna menade 20 grader när de sa att värmen sveper in över Skåne. Inte minus 3.

Men jag tror inte längre att det snart skall töa. Så jag tror jag sätter in cykeln i garaget nu.

Thank you very much!

Ibland när man är trött tycker man att alla man möter är dumma och långsamma. Ikväll var det en sådan kväll.

Efter en hektisk dag på kontoret när precis inget jag hade tänkt göra slash hoppats kunna göra under dagen blivit gjort, skulle jag avrunda det roliga med att handla på Willys. Utanför Willys var det helt igenkorkat på parkeringen. Två bilar hade hamnat i låst läge där ingen ville backa för att den andre skulle komma fram, nya bilar fyllde på bakom båda, någon bil ville samtidigt köra ut från sin p-plats och gjorde det till hälften, och till slut var hela parkeringsplatsen en enda härva av bilar med nosarna pekandes åt lika många håll som visarna på klockan.

Ingen kände sig manad att backa eller köra fram för att underlätta.

Jag, som satt utanför parkeringen och tittade på eländet, ville mest luta mig över ratten och gråta, men jag hade inga pappersnäsdukar med mig så jag fick bita ihop.

Efter en lång stund av hopplöshet verkade det nästan bli en ljusning i det parkeringsmässiga mörkret då någon faktiskt körde fram lite samtidigt som någon backade, men då kom från ingenstans en hel skock med ultralångsamtgående människor försedda med kundvagnar, kassar, små barn, skygglappar och hörselkåpor, stegandes fram mellan bilarna, framför bilarna och bakom bilarna så att de luckor som fanns tillgängliga för att reda ut bilhärvan var full av levande materia.

Ingen del av den levande materian tittade upp. Trots det undvek alla skickligt att gå in i bilarna som stod på korsan och tvärsan. Vet inte hur de bar sig åt för att klara det.

När jag efter en evighet väl hade parkerat bilen och var på väg in med min kasse med fem stycken petflaskor för pantning, korsade ett yngre par min väg, hann före och gick med raska steg mot pantmaskinen, hela tiden ivrigt samtalandes på främmande språk. De hade tre fulla jätteplastkassar med petflaskor som skulle pantas.

Nu ville jag gråta igen. Hade fortfarande inga pappersnäsdukar och bet ihop. Det krävde något lite större möda den här gången.

När jag kom in och på svenskt manér ordentligt ställde mig i en liten kö bakom paret för att vänta på min tur, vände sig killen om, pekade på mina fem flaskor och sa:

- You can go first.

Jag blev överlycklig, tårarna kom för tredje gången och jag tittade lyckligt på de unga tu och svarade på bästa skolengelska:

- Are you sure? May I? Oh, thank you very much.

Mina fem flaskor pantades på ingen tid alls och jag lämnade paret och pantmaskinen baklänges, ivrigt tackandes på engelska.

Senare i butiken gick jag förbi paret igen. De pratade lika ivrigt som tidigare, fast nu med ett annat par. Detta andra par svarade på svenska. Jag blev ordentligt imponerad av det unga, utländska parets språkkunskaper. Tänk att de förstod svenska fast de inte kunde prata på språket!

Andra gången jag passerade dem förstod jag.

Det unga paret pratade också svenska. Fast med gotländsk brytning.

Thank you very much.

När jobbet är klart med mig

Förr i tiden gick jag hem från jobbet när tiden var ute för dagen. Nuförtiden går jag hem från jobbet när jobbet är färdigt med mig för dagen. Idag var jobbet klart med mig vid 20.30. Jag hade önskat något helt annat.

Och kommer man hem så sent har man missat middagen. Det är tråkigt men man får skylla sig själv. Som regel har man emellertid kompenserat det på ett bra sätt med en ersättningsprodukt som gör att man uppnått fullgod mättnadskänsla. Idag uppnådde jag denna känsla genom att äta en extrastor chokladbulle med extramycket kokos på framåt eftermiddagen, den var säkert både näringsriktig och bra. Havregryn och socker i bullen och kokos utanpå. Fibrer, frukt och betor. Kan inte bli bättre.

När jag kom hem tittade jag ett ögonblick på resterna från middagen. Det var lasagne. Såg gott ut men lasagnen var kall och man vill ju inte äta kall lasagne. Jag tog en rejäl macka istället, med citronmajonnäs (jättegott,en utmärkt produkt som man kan ha till allt man inte kan ha lingon eller ketchup till) och skinka och avrundade slutligen måltiden med en bit vetelängd.

Att det blev en vetelängd som tillbehör var kanske inte helt genomtänkt skall erkännas, men den var väldigt god. Och sånt får man unna sig när man jobbar länge. Belöningssystem är viktigt, det har jag lärt mig av den där hundtämjaren Caesar på teve. Jag applicerar det på människor (mig själv) och det fungerar utmärkt varje gång.

Dessutom har jag tänkt att jag skall äta riktig middag imorgon.

Om inte jobbet vill att jag jobbar länge, förstås.

Första dagen efter ledigheten...

Det kan vara så att man inte skall vara ledig mer än två dagar i sträck, helt enkelt. Eller så skall man kanske vara ledig rejält länge varje gång så att man nästan helt har glömt vad man gör på jobbet och således lite lojt och med återhållen nyfikenhet inträder arbetsplatsen när ledigheten är slut utan några som helst förutfattade meningar om att dagen kommer att bli stressig.

Stressig av att:

läsa alla mailen,
öppna all post,
hinna se att man har femtioelva samtal att ringa,
bara precis hinna dra igång datorn innan första halvdagsmötet inleds,
få sjutton uppdrag på mötet, samtliga skulle egentligen ha nosats upp och utförts förra året,
springa tillbaka till rummet,
skriva på två dokument parallellt,
göra misstaget att svara i den ringande telefonen när det är tre minuter till nästa möte och dokumenten inte är färdigskrivna än,
ge upp dokumenten för att istället kontera och attestera 74 fakturor under telefonsamtalet (det är lättare att kontera än att skriva när man pratar),
galoppera iväg till mötet under ivrigt sneglande på datorn för att snabbt läsa in handlingarna som skall avhandlas,
samla ihop även de sista jullediga resterna av hjärnan och fokusera på nödvatten, bandvagnar och oljeplaner,
springa tillbaka till rummet,
beslutsattestera betalningsorder,
läsa 18 nya mail,
besvara 19,
gå hem.

Första dagen på jobbet efter ledigheterna får en vistelse i tvättmaskinen under 1800 varvs centrifugering att verka som a walk in the park.

Jag skall aldrig mer ha semester. Aldrig. Inte förrän till sportlovet.

Några avsnitt till och jag är färdig läkare

Dottern önskade sig Greys anatomys dvd-boxar i julklapp och som den goda moder jag är, hörsammade jag denna önskan och köpte dylika. Jag är mycket för att uppmuntra barnens kloka ställningstaganden och goda egenskaper och att gilla och önska sig dvd-er med Greys anatomy är exempel på sådant. Även jag tycker nämligen som av en händelse mycket om sjukhusserier.

På nyårsdagen hände sig två saker i familjen:

1) barnen kom över för en veckas vistelse hos mig,
2) dottern blev angripen av ett virus med snuva, halsont, hosta och allmän svaghet som följd.

Detta medförde att jag fick möjlighet att praktisera de läkarkunskaper LHS (livets hårda skola) redan har försett mig med och jag svingade koksaltlösningar, Otrivin, Alvedon och Noskapin som vilken stjärnläkare som helst. Detta medförde också att dottern ville titta på ett avsnitt av Greys anatomy medan hon väntade på att mina underkurer skulle börja verka.

Och jag måste då hålla henne sällskap eftersom det är jag som är ansvarig och tjänstgörande läkare i familjen och så mycket vet jag att patienter med andningssvårigheter skall övervakas. Jag uppoffrade mig således och tittade litegrann på ett avsnitt, jag också.

Så här en vecka senare är dottern frisk (säkert min förtjänst, alla mina patienter blir friska, oavsett hur besvärliga förkylningar den än har) och jag har sett så många avsnitt av Greys anatomy att jag förmodligen kommer att köra mot närmaste sjukhus imorgon när jag skall till jobbet och leta efter mina läkarkollegor. Har jag tidigare via LHS utbildats till allmänpraktiserande läkare så känner jag nu att jag efter alla utbildningsfilmer är redo att utföra enklare operationer på egen hand, assisterad av AT-läkaren Mimmi jr (dottern).

Tidigare såg jag mycket på Cityakuten, ett annat sjukhusprogram som slutade sändas för något år sedan, och där intuberade och kollade man blodgaserna på i stort sett alla patienterna, även det med fotledsfrakturer. Det gör man inte med samma frekvens i Greys, har jag noterat. Men kanske har metoderna utvecklats sedan Cityakutens tid så att man inte behöver hålla på och slösa tid på blodgaser och intubering numera? Man ändrar ju riktlinjerna för hur många tryck och blås man skall göra vid hjärt-lungräddning hela tiden så helt omöjligt är det inte.

Det enda jag är lite osäker på är hur man med säkerhet vet om det är en lever, en mjälte eller en njure som man stöter på när man opererar i magen. Det finns en massa konstiga saker just i magen. Men kanske att vi specialiserar oss på något enklare, ortopedi, t ex. Eller så får vi väl ha en dator i operationsrummet med Wikipedia uppe, så att vi kan se hur de olika organen ser ut.

Det löser sig.

Österländsk mystik

Idag har det först snöat, sen töat. Märklig ordning, kan tyckas. Inget jag hade planerat om jag hade haft vädermakten. Hade jag haft vädermakten hade vi haft en lång och varm vår på sisådär fem månader, sedan sommar i 6 månader och resterande fyra veckor hade det fått vara höst och vinter på. Vinter sisådär en vecka med början några dagar före jul.

Men nu är det inte så väl arrangerat, tyvärr. Jag började således dagen med att skotta snö. Blöt snö. Blöt snö är tyngre än kall och torr snö. Jag fick ont i ryggen. Medan jag stökade runt med skyffeln ute på garageuppfarten råkade blicken falla uppåt vid något tillfälle, oklart varför, för för det mesta hade jag näsan strax ovanför marken i ren utmattning. Vid denna blick uppåt, noterade jag att plasttaket ovanför carporten förvandlats från en raksträcka till en hängmatta. Så även de tvärgående reglarna som höll uppe taket.

Jag förstod omedelbart att snön var inblandad i detta skeende. Det låg halvmeterhögt med snö på taket. Blöt snö även här.

Jag suckade, skottade färdigt och klev därefter in i huset i full mundering med skyffel och allt, klampade uppför trappan till andra våningen varpå jag gjorde mitt vanliga paradnummer och klättrade ut på husets andra plasttak via dotterns franska balkong. Detta plasttak är precis som sin kompis ovanför carporten en klen och opålitlig natur som inte håller att gå på. Jag chansade på att snön skulle göra bärigheten bättre, men noterade snabbt att jag klev igenom snön och höll på att kliva igenom plasttaket också. Jag blundade som karate-Kids mästare och "kände" var reglarna gick varefter jag klev på dem. Och eftersom jag överlevde och inte gick igenom taket verkar jag vara ett ämne för österländsk mystik.

När jag kom till säker mark, garagetaket, ställde jag mig för att blicka ut över mitt skottningsområde. Framför mig hade jag 25 kvadratmeter tjock snö som jag på något sätt skulle skotta ned från min position på garagetaket, d v s utan att nå den. Jag försökte mig på lite österländsk mystik igen, för att få en ingivelse hur det hela skulle gå till men kanalen var bruten och jag bestämde mig för att köra på fördelning-av-vikt-principen. Jag klev käckt ut i tomma intet och skottade snö.

Det tog mig en timme att åtminstone få ned delar av den tunga blötsnön. Vid två tillfällen höll jag på att gå igenom taket. Det killade till lite roligt i magen vid båda tillfällena. Längst ut på carportstaket vågade jag inte gå. Där stod inte bilen, nämligen, och då skulle fallhöjden bli för stor. Jag höll mig bara skottandes där jag visste att jag skulle landa antingen på taket eller motorhuven på Volvon. Tycker själv att den tanken var smart.

När det knakat betänkligt för många gånger gav jag upp. För mycket snö är kvar, men jag vågade helt enkelt inte utmana den österländska mystiken mer, utan gick i mina fotspår tillbaka över både garage- och det andra plasttaken och klättrade in via den franska balkongen igen, med skyffel och allt.

Nu sticker och darrar konstigt i mina armar. Är inte säker på att jag kan höja dem ovanför midjehöjd imorgon. Men taket kommer åtminstone inte att rasa in.

Ett litet projekt på en kvart

Ibland börjar man med något litet projekt som skall ta en kvart eller så, och så slutar man, ett dygn senare och tusenlappar fattigare med något helt annat som man inte alls tänkt sig inledningsvis. Det händer mig ofta.

I förrgår började jag och dottern titta igenom hennes bokhylla (cirka 2 meter hög) och se vad av det som fanns i denna som var värt att spara. Hon trodde sig inte vilja läsa boken om den lilla ankan fler gånger och även Kittyböckerna var hon klar med, varpå vi stuvade undan dessa. Gamla räkneböcker från grundskolan kastades och en del märkliga skatter från 7-årsåldern gick samma väg. Till slut var bokhyllan tom. De böcker som skulle få leva vidare hade fått ett annat hem i en annan bokhylla i hennes rum.

Vi flyttade ut bokhyllan.

Nu blev ytan där bokhyllan stått tom.

Tanken på en läsefåtölj dök upp. Samtidigt dök tanken på alla julens och nyårens utgifter upp (fast bara i mitt huvud, dottern hävdade att inga sådana oväsentliga hinder hördes i hennes) och jag sa bestämt att skall här köpas en läsefåtölj nu får den köpas på rea och inte kosta många hundralappar.

Igår åkte vi till Ikea för att köpa en sådan fåtölj för inte många hundralappar.

Genast vi kom in på fåtöljavdelningen såg vi den. Fåtöljen. Rätt design, rätt färg, rätt storlek. Alla andra fåtöljer försvann i ett dis och vår fåtölj kom svävande i ett ljussken genom lokalen rätt emot oss. Jag tror fåglarna kvittrade och det luktade nyklippt gräs också. Denna fåtölj skulle vi ha. Allt var rätt.

Utom priset. Den kostade mer än dubbelt så många hundralappar som jag hade tänkt mig.

Alla andra fåtöljer var försedda med lappar med gång- och hyllnummer där de kunde hämtas. Vår fåtölj var försedd med en lapp där det stod att man skulle kontakta personalen. Detta tolkade jag optimistiskt som att detta var det sista exemplaret av fåtöljen som vi säkert kunde få köpa till reducerad kostnad, d v s för inte så många hundralappar. I trygg förvissning travade vi iväg till personalplatsen.

Personalpersonen blev överlycklig när jag sa att vi hade funderingar på fåtöljen Skarbol. Den var alldeles nyinkommen, vi blev de första som köpte den (grattis!) och på mindre än en sekund hade hon skrivit ut ett kvitto som vi kunde lämna in i varuutlämningen och så skulle stolen vara vår. Ja, vi skulle passera kassan först också, skrattade hon uppsluppet. Det fanns aldrig något riktigt bra läge att fråga om vi kunde få rabatt på demoexemplaret.

Plötsligt var vi med fåtölj. En dyr en. Dottern var glad och fågelkvittret följde henne där vi gick längs gångarna för att komma till kassan och sedan till varuutlämningen. Jag hade ett litet moln över mig, ett sådant som Kalle Anka kunde ha ibland i oturliga stunder, och det var Beethoven som hade komponerat mina fåglars melodier.

Jag betalade och vi gick till varuutlämningen. Om man åker till Ikea och köper en fåtölj, tänker man då fel när man tror att man skall få ut ett eller möjligen två platta paket i varuutlämningen? Jag tycker inte det. Men i vårt fall kom det en kille med en vagn på vilken det låg en färdig fåtölj. En STOR, färdig fåtölj. Och ett litet paket som innehöll fötterna. Detta paket kunde jag stoppa i handväskan.

Det tog 6 minuter att köpa fåtöljen och 60 minuter att bygga om bilen för att få hem den. Dottern och jag slet som stenbärarna i ett spanskt katedralbygge och många starka män gick förbi och tittade intresserat på. Ingen erbjöd sina muskler.

Vi omväxlande tryckte på utifrån och satt inne i bilen och försökte dra in fåtöljen. Efter att ha plockat av delar av kartongen och plasten gick den in så pass att vi kunde stänga luckan. När vi kom hem fick vi nästan demontera hela fåtöljen i partiklar för att få ut den ur bilen igen. Den hade skruvat in sig med den äran.

När fåtöljen kom på plats såg jag att det såg rörigt ut på skrivbordet så idag skall vi gå igenom både lådorna och hyllorna ovanför skrivbordet och slänga gammalt skräp.

Och sedan väntar sonens domäner.

Det lilla projektet på en kvart har således förutsättningar att räcka hela veckan.

Bio på jullovet

Jag älskar att gå på bio men får sällan någon (läs: barnen) med mig eftersom de av någon outgrundlig anledning föredrar att gå med sina kompisar. Trots att jag betalar. Faktum är att jag också hellre hade gått med mina kompisar för då hade jag bara behövt betala en tredjedel av priset. Det tråkiga är att mina kompisar inte vill gå på bio.

Jag får alltså nöja mig med att med tacksamhet ta emot den yngre generationens erbjudanden om att bli bjudna på bio av mig, vilket händer företrädesvis under loven. Igår började således jag och barnen de segdragna förhandlingarna som vanligen föregår ett jullovsbiobesök. Många gordiska knutar skall lösas, både filmval, datum och klockslag för evenemanget och alla är lika komplicerade.

Vi inledde förstudien med en snabb gallupundersökning: Vilka distinkta önskemål rådde. Sonen kunde se vad som helst. Dottern kunde se vad som helst. Jag kunde se vad som helst. Inte. För jag är kinkig och vill egentligen bara se roliga filmer, gärna med kärlek alternativ roliga filmer med action, alternativt Harry Potter.

Jag ville se Harry Potter.
Dottern hade sett den.
Sonen hade sett den.

Då kunde jag tänka mig Svinalängorna.
Dottern skulle se den i annat sällskap.
Sonen gäspade.

Dottern föreslog en rad filmer, den ena fånigare än den andra. Rollistorna lät bra i åtminstone den med Johnny Depp och Angelina Jolie, men handlingen... Herregud...
Jag skakade på huvudet.
Sonen hade redan gått. Han bad oss återkomma med besked om vad det blev.

Förhandlingarna strandade och de båda parterna skildes åt för egna utredningar.

Jag har nu tittat igenom alla tillgängliga trailers, ingen direkt lockande och med det magra utbud som rådet väljer jag mellan Narnia i 3D och Tron Legacy, också i 3D. Har mina tvivel om hur skojiga och fulla med kärlek och humor dessa är, men 3D är ju alltid underhållande i sig.

Och sen återstår bara att hitta en dag och en tidpunkt som passar alla också. Dessa förhandlingar inleds så snart alla parter är samlade igen, sannolikt vid middagen ikväll.

Det är inte helt självklart att vi får ihop alla dessa parametrar innan jullovet är slut.

Turist i Stockholm

I mitt yrkesliv har jag varit i Stockholm hundratals gånger. Vid dessa tillfällen har jag som regel flugit till Arlanda eller Bromma, åkt tåg eller buss till antingen Kista eller Älvsjö (beroende på vilket IT-företag jag jobbade på och var chefen satt) och sedan gjort omvända trippen hem igen. En period hittade jag fantastiskt bra i Kista. Hade dock aldrig någon privat nytta av just den kunskapen.

Vid några tillfällen har jag åkt tåg hela vägen eftersom jag skulle på möte i innerstaden. Då har jag klivit av tåget, tagit en taxi till den plats där mötet ägt rum, varit där, tagit en taxi tillbaka till stationen, åkt hem.

Det jag har kunnat om Stockholm är sannolikt mindre än vad barnen i de lägre klasserna lär sig i skolan.

Detta har jag nu tagit ansvar för och rått bot på. I några dagar har jag varit en seriös turist i Stockholms innerstad, jag har gått med karta i handen, noggrant studerat alla viktiga platser såsom Spy bar på Stureplan, Sergels torg, Mc Donalds på Vasagatan (som jag via jobbet har lärt mig är den mest brottsdrabbade platsen i stan) samt stadshuset och slottet. Därefter hoppade vi på en turistbuss som för 250 kronor per person körde oss runt i 1 ½ timme och visade oss ovannämnda platser och några till samtidigt som vi via hörlurar fick oss till livs både kultur, historia och lite skvaller.

För att ytterligare komplettera bilden har jag provhandlat livsmedel på Hemköp vid Sergels torg, jag har studerat Hemnet för att se vad det kostar att bo i smeten och jag har inventerat förekomsten av fast food samt deras prissättning. Jag kan nu dra följande vetenskapliga slutsatser:

• Maten är dyr i Stockholm. En 33 centiliters Coca cola kostar 6 kronor i Vellinge på Willys. Samma produkt kostader 12 kronor på Hemköp. Ett minuspoäng.
• En dubbelmacka som jag kan bre för 3,50 hemma och köpa för 20-30 kronor i Skåne kostade 65 spänn i Stockholm. Använder de bladguld istället för bordsmargarin? Ett minuspoäng.
• Falafel har inte kommit till Stockholm ännu. Malmös livrätt som man betalar 20 kronor för en extrastor en hade sannolikt landat på 85 kronor i Stockholm. Om den funnits, alltså. Fem minuspoäng.
• Lägenheterna verkar dyra. Jag hittade en fin på 400 kvadratmeter till det facila priset av 30 miljoner. Lite dyrt. Får spara ett tag till. Två minuspoäng.

Men jag skulle utan problem kunna tänka mig att flytta dit. Jag är såld.