Trött

Jag minns från när jag var i övre tonåren att jag kunde sommarjobba på dagen, vara ute på klubb hela natten, komma hem vid halvfemtiden, äta frukost och titta i tidningen och därefter raskt bege mig till jobbet på långvården med incheckning klockan 5.45.

Sedan jobbade jag till klockan 13, åkte hem och sov en stund i en solstol och sen var det dags igen, under förutsättning att det var lördagkväll. Nattklubbar andra kvällar än fredagar och lördagar var inte uppfunnet än på den tiden.

I fredags gjorde jag något liknande. Jag jobbade på dagen, följde ungdomarnas färd mot nattklubben genom att vara med på busshållplatserna och sedermera även nere på nattklubben fram till klockan 3.45. Då gjorde jag matsäck till sonen och skjutsade därefter in honom till Malmö för färd mot Idrefjällen ihop med kompisar.

Klockan 6.30 var jag tillbaka och kunde krypa i säng.

Igår var hela dagen ett töcken. Jag gick omkring som en zombie, gjorde saker men visste inte vad, än mindre varför, hade huvudvärk, var illamående och på alla sätt ett lågfungerande exemplar av samhällsmedborgare. Vid 19.30 måste jag ha somnat för jag minns inga teveprogram efter den tiden. Under natten har jag smsat med barnen pratat med dottern i telefon, hälsat på henne när hon kom hem mitt i natten och inget av detta har jag något som helst minne av. Jag ser bara de elektroniska spåren i mobilerna.

Då är man trött.

Och när jag tänker på detta så får jag inte riktigt ihop teorierna om att ungdomar måste sova mycket för att de växer medan de äldre behöver mindre och mindre sömn. Är det verkligen vetenskapligt bevisat?

Jag tvivlar.

Ledig dag

Imorgon skall jag vara ledig på dagen för att istället jobba natt. Ett av säkerhetschefens privilegier att understundom får byta pass. Ordet ledig är emellertid en sanning med modifikation.

Klockan 7 skall jag stiga upp och tömma frysen och kylen. Allt skall ut och båda skåpen skall frostas av.

Klockan 9 kommer det en målare som skall titta på min innertrappa och ge ett pris på att slipa ned och måla om den.

Klockan 10 kommer det annan målare som skall titta på min innertrappa och ge ett pris på att slipa ned och måla om den.

Samtidigt, klockan 10, kommer det två käcka inkopplare som skall lyfta ut min gamla frys, kyl och spis, lyfta in min nya frys, kyl och spis och koppla in allt. I tidsutrymmet mellan lyfta ut och lyfta in skall jag försöka hinna dammsuga bakom apparaterna. Spisens baksida har jag någorlunda koll på men jag vågar inte tänka på vad som kan finnas bakom kylen och frysen. Ingen har tittat där sedan 1995 när skåpen köptes.

Klockan 11.30 skall alla vara ute ur huset, för då skall jag iväg för ett reportage med Sydnytt.

Därefter skall jag handla.

Sedan skall jag till bibblan.

Därnäst skall jag hem och laga middag.

Sedan skall jag sova en stund och klockan 22 skall jag börja jobba.

Det finns olika definitioner på "ledig dag".

One of these days...

Idag har jag haft one of these days. En sådan dag där det liksom bara strular och stökar från början till slut.

Uppriktigt sagt är jag inte säker på hur det kan bli så att det börjar illa och därefter glatt fortsätter på den inslagna vägen hela dagen. Alternativ 1 är att vissa dagar är förbannade. Alternativ 2 är att dagen börjar röra till det för en varpå man blir så stressad att man därefter hjälper till med att röra till det själv.

Jag vet inte vad som är hönan och ägget eller om hönorna och äggen inte alls hör ihop.

Det började fint imorse med att jag ringde ett samtal till polisen från köksbordet, för att ha fixat det före jobbet och därefter i lugn och ro kunna koncentrera mig på de inbokade mötena. Klockan 9 skulle jag vara i Lund.

Så långt var allt väl. När jag kom till jobbet gjorde diverse oplanerade händelser att jag kom iväg till Lund 8.56. Lite sent med tanke på att jag skulle vara på plats på mötet då ungefär. Jag körde ändå i rätt hastighet hela vägen, andades lugnt och djupt och intalade mig att det är bättre att komma fram än att inte göra det.

Nästan framme ringde telefonen och samtalet ledde till att jag fick glida in på stadshusets sessionssal, ursäkta mig, hälsa och raskt be att få låna ett kontorsrum med en dator där jag fick sitta och jobba med det som dykt upp i telefonen stället för att medverka på mötet.

När mötet var slut anslöt jag till de övriga och sa adjö varpå jag gav mig iväg för att hämta bilen och köra till kontoret. Jag undrar vad de andra hade pratat om under tiden.

Bilen stod parkerad på gatan och när jag öppnade den med det fjärrstyrda centrallåset satte billarmet igång. Jag öppnade och stängde dörrarna, låste och låste upp dörrarna utan att få stopp på oljudet. Ett helt gäng med åskådare tittade intresserat på medan den kvinnliga tjuven försökte sno en familjbil mitt på blanka dagen. Några verkade arrangera vadslagning om huruvida jag skulle få stopp på larmet eller inte.

Larmet tjöt, det blåste kallt och jag gav rätt så snabbt upp, varpå jag satte mig i bilen och planerade att köra till Vellinge med larmet på. Jag skulle åtminstone få fri lejd på det viset. När jag stoppade in bilnyckeln i tändningslåset slutade det.

I bilen tänkte jag äta en tunnbrödsrullemacka som jag hittat i kylen imorse. Förmodligen någon av barnen som brett den och sedan inte orkat äta upp den. Perfekt som lunch till en hungrig mamma. Det blev bara ett bett på den mackan och hade jag inte suttit i min egen bil vete katten om jag inte spottat ut bettet. Det är lite oklart vad som hänt mackan under dess livstid, men skinkan som var inblandad hade iallafall både dött och gått vidare. För länge sen.

Jag var hungrig hela vägen till jobbet och beslöt mig för att svänga hemom en liten runda och grabba något ätbart. Hemma hittade jag ännu en inplastad macka. Den här gången från morgonen, jag kände igen den som sonens. Det var en rund macka med ost och cocktailtomater. Jag gick omkring i huset och åt mackan, för jag hade bråttom och kunde på så sätt göra tre saker samtidigt: äta, tänka och flytta omkring på saker.

I grovköket lyckades jag bita tvärst över en cocktailtomat så att den gick sönder. Jag såg inget spill och tänkte att innandömet säkert landat på mackan. Ibland har man tur.

Ikväll när jag kom hem såg jag att innandömet i en hel tomat låg spritt över dotterns nytvättade jeans som hängde på tork över torkställningen. Jag försökte skrapa bort det hela men det gick inte och byxorna ligger numera i tvättmaskinen igen. Men det var ändå rätt skickligt att spruta en tomat med tänderna så att ett par jeans som hänger på en torkställning blir grafittimålade. Jag hade aldrig klarat det om jag velat göra det.

Efter jobbet åkte dottern och jag och skulle hämta hennes cykel på verkstan. Där höll vi på att lösa ut och betala för en helt annan cykel och det tyckte inte cykelhandlaren om. Jag hade inte gillat det heller, för det hade varit fler fel på den cykeln än på vår och kalaset hade blivit dyrare.

Dessutom fick vi äta rester till middag, för vi hade för många sådana kvar i kylen. Rester är det värsta jag vet.

Nu skall jag snart gå och lägga mig. Ramlar jag ur sängen blir jag inte förvånad. Det är one of these days idag.

Olika vanor

I lördags tog jag bussen till en annan kommundel och gick på restaurang. Vi satt länge på restaurangen i stearinljusets sken och när det bara var jag och sällskapet kvar, hjälpte vi till att duka av och bära ut i köket varpå vi betalade och gick. Så kan det bli på små restauranger.

Natten var emellertid fortfarande ung så vi vandrade vidare till den lokala puben. Där tog vi ett glas vin och tittade på de andra som var där. De drack öl och tittade på oss. Alla hade stort utbyte av underhållningen.

Långt om länge när jag redan hade passerat stadiet kväva-gäspningar och kommit vidare till stadiet gäspa-utan-blygsel packade vi ihop våra pinaler och tog varsin buss hem. Klockan var 23.39 när jag klev på bussen mot Malmö. Det var jag och 49 ungdomar som gav sig iväg. Efter två hållplatser klev jag av. Alla andra satt kvar. Samtliga undrade hur i hela friden man kunde vilja kliva av en mil från storstaden på bästa partytid.

Jag tog cykeln den sista biten hem och gick och lade mig. Min kväll hade slutat samtidigt som den för alla 30 år yngre än jag precis hade börjat.

Jag var inte ett dugg avundsjuk. Sängen är jättemysig vid midnatt.

Incitamentsstrukturer med resiliens

Jag har haft stora planer för dagen. I planerandet låg det faktum att vi har haft plusgrader och barmark i en vecka. Jag hade tänkt börja med att vårstäda bilen, inifrån och ut, där ut innebär inblandning av vattenslang. Sen skulle jag jobba i trädgården, sitta lite på terassen och njuta av vårsolen och framåt seneftermiddagen skulle jag cykla iväg till bussen och åka iväg på äventyr.

Allt detta hade jag tänkt göra idag och då blir man onekligen lite besviken när man tittar ut och ser:

1) SNÖ!
2) En utetermometer som visar på -6 grader.

Jag kan inte tvätta bilen om jag inte vill skjuta isbitar på den under tvättningen, jag kan inte jobba i trädgården utan ishacka, det blir inte skönt att sitta på terassen och jag kommer inte kunna cykla till bussen.

Skit också.

Att städa huset på insidan känns inte som ett lika upplyftande och skojigt alternativ.

Igår var jag på möte med andra i min bransch hela dagen. Vi pratade elände, grader av eländet, konsekvenser av graderna och hur graderna kan förebyggas. Trots att det handlade mycket om grader fanns det inget i informationen som jag kan använda för att komma över på sisådär 4 plus idag.

Däremot kunde jag konstatera att det finns många svenska ord som jag, trots min aktningsvärda ålder, inte fullt ut kan. Det är tur att man nuförtiden kan ha datorer framför sig på möten så att man kan slå upp det man inte förstår. Nytt för igår var följande ord:

Incitamentsstrukturer
Resiliens
Acklamation
Aggregera

Det som landade närmast mitt hjärta var ordet resiliens, som jag tolkar betyder återhämtning. Sen är det ju en annan sak varför man inte kan nöja sig med att det finns ett ord som redan heter återhämtning. Men det får vi prata om på nästa möte.

Fel dag

Imorse steg jag upp och cyklade iväg till jobbet, i trygg förvissning om att det var torsdag idag.

Kollegor som var inne och vände på kontoret, för att sedan ge sig iväg på tjänsteuppdrag, hälsade att vi ses imorgon, och jag svarade då att det gör vi inte alls för då är jag på Länsstyrelsen. Det skall jag vara på fredag, nämligen.

Vid nio gick jag till ett möte där ingen annan dök upp, vilket irriterade mig våldsamt, men å andra sidan blev det heller inte så mycket tjafs och möteslokalen lämnades i koncensus med vad man beslutat. (Man = jag.)

Tillbaka på rummet gick jag in i vårt ärendehanteringssystem och beordrade fram en mall för att skriva anteckningar från mötet som jag varit ensam på. Ärendehanteringssystemet plockar fram mallar i Word och förser dem med lite smått och gott såsom dagens datum, rätt ärendemening och tillhörande diarienummer. Allt blev rätt även den här gången utom datumet som av någon anledning var felinställt och föreslog gårdagens datum.

Jag fick lägga ned stor möda på att överlista programkoden och komma åt och ändra det automatiska (felaktiga) datumet till mitt manuella datum. Men är det den 10 februari så är det. Mig lurar man inte, även om man är ett ärendehanteringssystem.

Klockan 13 infann jag mig på ett nytt möte, även denna gång var lokalen tom på övriga deltagare. Jag skar tänder och gav mig iväg på jakt efter den högsta i mitt närområde som av en händelse också skulle varit med på mötet men uteblivit. Man kan verkligen förvänta sig mer av personer i hans ställning.

Jag fann honom på rummet, lugnt knappandes pekfingervalsen på sin dator. Han blev både överraskad och lite rädd när jag röt att han minsann var för sent ute och nu var det hög tid att samla ihop sig och komma på möte med mig. Han hann gå flera steg mot dörren innan han började sakta in och frågade om det inte möjligen var imorgon vi skulle vara på samma möte.

Det var det.

Och nu så här i slutet på onsdagen så kan jag konstatera att jag kan ta det rätt lugnt imorgon. Allt jag skulle gjort då är jag redan klar med.

Fast jag funderar lite på vad jag gjorde igår? Tisdagens eller onsdagens arbete?

Jag minns inte.

Kanske har jag för mycket att göra just nu...

Grovköksingången

Idag när jag kom hem från jobbet och gick in genom grovköksingången, såg jag att det stack ut tröjärmar ur tvättkorgen. Detta förvånade mig storligen eftersom jag med säkerhet visste att jag tvättat klart allt i helgen.

Jag hade fel.

På något mystiskt sätt hade en tom tvättkorg (igår) förvandlats till en överfull dito (idag). Överfull till sådan grad att jag lätt kunde dela upp tvätten i två lika stora högar som var och en för sig fick pressas in i tvättmaskinstrumman och tvättas.

Med så mycket tvätt var det inte tal om att använda mig av torkställningen i grovköket för själva torkprocessen. Inget hade torkat på hela veckan men å andra sidan hade vi på sikt kunnat plocka matsvamp direkt från väggen. En lockande utsikt på sitt sätt, men jag valde ändå att slänga in maskin nummer ett i torktumlaren.

När jag öppnade torktumlaren satt jag på huk varpå jag tappade balansen och grappade tag i vadhelst jag fick tag i. Det råkade vara ett litet handtag till filterluckan. Den öppnades.

När nu luckan ändå var öppen kände jag att jag lika gärna kunde kika in litegrann och se hur det var ställt med filtret. Det var gott ställt, filtret var fullt av ludd.

En vanlig människa hade tagit bort det synliga luddet och därefter satt in filtret på sin plats igen och gått igång med själva huvuduppdraget: att torktumla.

Jag bestämde mig på ort och ställe för att göra en grundutredning av luddstatusen. Filtret plockades ut och togs med till köket för rengöring av mig, mr Muscle och diskborsten. Innan jag satte anordningen på plats igen kröp jag in i torktumlaren (så mycket av mig som fick plats, åtminstone) och gjorde rent den på insidan med hjälp av samma kompisar som ovan. Sen tog jag ut luddfiltret som sitter i den vanliga luckan på tumlaren och fraktade med mig hela härligheten till köket där filtret fick underordna sig samma behandling som sin större kompis tidigare kommit i åtnjutande av.

Därefter dammsög jag tumlaren. Sen petade jag med diskborstar och avlagda tandborstar lite överallt. Därefter ansåg jag att jag var klar.

Jag var då dammig upp över öronen, hade platsat i vilken zoombiefilm som helst. Och alltihop hade tagit mig 45 minuter.

Nästa gång jag tror att tvättkorgen är tom, skall jag nog använda mig av huvudingången till huset istället. På så sätt kan jag leva kvar i villfarelsen lite längre.

I en Stenmark-fas

Jag har länge varit på jakt efter "marina" kuddar att ha i soffan. Ni vet sådana med tryckta mönster i blått, vitt och rött och kanske någon flätad knop eller tross som dekoration och som får en att tro att man sitter i lyxhytten på en större yacht och förundras över hur lite det guppar trots att man är ute på vida havet. Men det beror ju på att yachten är väldigt stabil, förstås.

Sådana kuddar vill jag ha.

När man kommer på att man vill ha något väldigt mycket är det lögn att hitta det. I riktigt allvarliga fall får man aldrig tag i det. Jag önskade mig till exempel som 14-åring hett och innerligt att jag skulle få gifta mig med Ingemar Stenmark när jag blev stor. Not happened yet. Jag kunde tänka mig Per Gessle som ett alternativ. Våra vägar har inte korsats. När jag var riktigt liten önskade jag mig en godisklubba formad som en visselpipa, det hade jag sett något annat lyckligt barn slicka och vissla på och det ville jag också. Hände aldrig.

Under en längre tid har jag med viss uppgivenhet sniffat runt i alla möbelaffärer, på Hemtex och i små söta present- och intredningsbutiker i febrig frenesi efter mina marina dekorationsprodukter. Inga kuddar.

Jag började förstå att detta var ett Stenmark-Gessle-visselklubbefenomen. Kuddarna jag såg för min inre syn skulle aldrig ses av min yttre syn. Jag försjönk i dyster resignation.

Då dök de plötsligt upp på min Facebooksida. Någon intuitiv reklamsnubbe hade känt på sig att de hade en presumtiv kuddköpare i mig. Plötsligt var de bara där, mina kuddar. Jag klickade med darrande glöd in mig på sidan. Jodå, där fanns de. Precis i de färger, mönster och storlekar jag tänkt mig. Det vara bara en liten detalj som jag var missnöjd med. De kallades "kuddfodral". Inte "kuddar". Kuddfodralen krävde alltså att man köpte varsin kudde till dem. Trots detta kostade varje fodral 149 kronor. Köpte man två blev det 298 kronor. Köpte man fyra blev det 596 kronor. Inga rabatter att tala om.

Jag, som hade tänkt mig många kuddar, kom vid ett snabbt överslag fram till att kudde och fodral snabbt skulle kunna nå upp i samma prisnivåer som soffan. Nästan.

Nu försöker jag uppbåda en stark önskan att vilja ha en av de kuddar som Jysk säljer för 20 kronor. För kudde och allt. Jag jobbar jättemycket på det. Kanske skall jag googla på Stenmark också. Han är kanske inte gift?

Fritid. Fri tid.

Hela året har jag jobbat som 17, dagar, kvällar, helger och ibland också på nätter när jag vaknat vid 3-tiden och tyckt att det var slöseri med god kvinnokraft att ligga där och lata mig och istället gått upp och manglat, strykt kläder eller städat köket. Där arbetstiden tagit slut har aktiviteterna på fritiden tagit vid, och allt har varit en enda Autobahn-färd genom livet. Många är stunderna jag längtat efter att få vara ledig och göra vad jag vill. Ligga i sängen, titta på film, läsa böcker, slappa, chilla och hänga (för att tala så den yngre generationen förstår).

Ikväll är jag plötsligt ledig.

Stunden jag längtat efter i fem veckor har kommit. Frihetens klockor klämtar, barnen håller sig inom eget transportavstånd, jag behöver inte jobba just ikväll, tvätten är tvättad, diskmaskinen är tömd, jag har dammsugat bottenvåningen samt trappan upp då någon med storlek 39, damskor, har vandrat igenom huset det hållet utan att låta de väldigt leriga och grusiga skorna vänta i hallen under tiden, jag har inga sociala åtaganden och tiden är helt och min.

Det är nu jag skall titta på teve, läsa böcker och göra precis vad jag vill.

Men det finns inte ett enda roligt program på teven, jag har inga böcker att läsa, barnen har egna saker för sig och jag vet inte vad jag skall hitta på nu när jag äger min tid.

Faktum är att jag har tråkigt.

Kanske jobbar jag lite trots allt.

Hjula

Vissa dagar jobbar man intensivt, från morgon till kväll, men kommer inte någon vart överhuvudtaget. Ett problem som löses ger två nya, som regel mycket knivigare, saker man trott var lätta krånglar till sig, alla är på dåligt humör och det är motvind, ösregn och uppförsbackar från början till slut.

Sen, tack och lov, kommer andra dagar där man får jobba ifred utan hinder, där saker och ting som man gör är nöjda med att man gjort dem och börjar inte krångla på nya sätt utan lägger sig till ro. Folk kvittrar, några sjunger och saker man trott var svåra löser sig utan att man ens behöver vara där.

En sådan dag har jag haft idag. Jag har jobbat mycket, fått gjort mycket och det har varit medvind, solsken, sång av Thomas Ledin och prinsesstårta för hela slanten. När jag skulle gå hem idag funderade jag länge och allvarligt på om jag skulle hjula ned för trapporna och hela vägen ut till bilen på parkeringen.

Men jag har aldrig kunnat hjula.

Det var därför jag funderade länge och allvarligt.

Per cykel till jobbet

Igår cyklade jag till jobbet för första gången sedan snön föll, när det nu var. Oktober eller november 2010, tror jag.

Häromveckan försökte sonen cykla för första gången under samma period på sin cykel. Det gick sådär. Kedjan hade rostat och ville bara rulla i fyrkanter, växlarna rasslade konstigt, pedalerna var rickiga och allmäntillståndet var allvarligt men stabilt.

Jag körde cykeln till cykelverkstaden och skulle hämta den dagen därpå i skick som ny. Istället fick jag veta att operationen varit lyckad men att patienten tyvärr dött. Att laga cykeln hade kostat lika mycket som att köpa en ny och då rekommenderade cykelreparatören att vi köpte en ny.

Jag lastade cykeln på bilen och körde den raka vägen till tippen. Sentimentalitet och gamla minnen har aldrig legat för mig.

Jag var således beredd på det värsta när jag skulle kasta mig upp på min cykel, en produkt från Konsum annon 1972. Den startade emellertid, helt otippat, vid första försöket och efter att jag hade kört en liten stund så satte till och med framlyktan igång och lyste. Jag har aldrig riktigt räknat ut varför lyktan, som drivs av en dynamo på framhjulet, inte kan sätta igång och lysa förrän jag har cyklat en stund, men jag har accepterat att det är så det är. Vissa saker går bara inte att få svar på. Cykellyktefenomenet och om det finns en vägg eller hur det tar stopp när universum är slut, är sådana saker som mänskligheten får leva utan att få någon förklaring till.

Det var emellertid halt som sjutton och jag fick nöja mig med att köra rakt fram. När jag skulle svänga åt något håll fick jag hoppa av och vända cykeln för hand. Det tog lite längre tid att cykla till jobbet än vad det brukar göra när det är barmark men jag kom både dit och hem.

Men jag hade världens träningsvärk i benen imorse. Så då tog jag bilen igen. Man skall inte överanstränga sig.