Stridstaktik

I alla de många år jag har ägt och bott i mitt hus, har jag varje vår fått in myror i köket. Plötsligt en dag är de överallt, klampar frejdigt omkring på diskbänk och arbetsytor, på köksbord, i diskmaskin och även vid något tillfälle i kylskåpet. Högst irriterande.

Låter man dem hållas finns de så småningom även i sovrummet, vardagsrummet och på toaletten.

Med hjälp av Myrr på strategiska platser (läs: alla platser i hela huset) brukar jag få bort dem, åtminstone delvis, men det tar som regel minst halva sommaren och jag har aldrig lyckats räkna ut varifrån de kommer. Rent logiskt borde ingångshålet vara i köket eftersom det är där de börjar härja, men var?

Att Myrra under diskbänken gav bara delvisa resultat, att Myrra under fönstren hjälpte inte ett skvatt.

Förra veckan var det dags igen. Invasionen var ett faktum. Myrorna dansade jenka i fruktskålen och på spisen. Jag blev arg.

Lika optimistiskt som tidigare år tänkte jag att om jag bara dödar myrorna i den takt de anfaller, kommer befälhavaren snart inse att fienden är för mäktig, att alla soldater bara blir kanonmat till ingen nytta och att grannarnas hus bör invaderas istället för mitt för att inte all myrbarnen skall behöva växa upp på barnhem utan mamma och pappa.

Så resonerar inte myrornas befälhavare, kan jag berätta. De bara öser på med nya soldater och i måndags verkade de ha samlat ihop till ett rejält sjöslag med halva myrstacken aktiv i köket samt med de gamla och svaga myrorna jämt fördelade över resten av bottenvåningen.

Myrren fick åka fram. Nu var det krig.

Frågan var bara var jag skulle låta pulvret lägga sig som snö. Jag drog mig tillbaka till huvudkvarteret för hemliga rådslag och kom till slut fram med en ny taktik redo.

Jag myrrade bara tröskeln mellan köket och hallen. Ingen annanstans. På så sätt skulle jag få behålla fienden i bara köket, och det vet ju alla som kan sitt slag vid Little Big Horn att man tjänar på att veta var man har sina antagonister.

Sedan drog jag mig tillbaka för natten och somnade sött vid tanken på den kommande massakern i köket. Jag är i grunden en djurvän men det är det inte alltid lätt att förstå.

Morgonen därpå tittade jag igenom sovrummet, hallen, badrummet och vardagsrummet. Inga myror. Ha! Min list hade lyckats.

Som smygande hjorten gled jag längs väggarna ut mot köket där de stora kohorterna med myror torde vara.

Inga myror. Inga myror alls.

Jag förstod ingenting, vart hade alla tagit vägen?

Så här några dagar efteråt har jag räknat ut allt. Myrorna hade aldrig kommit in via köket. De hade kommit in via vardagsrummet. Genom att spärra av den stora passagen mellan hallen och köket så hade myrorna uppenbarligen ansett att det stora skafferiet var stängt och bestämt sig för att hitta ett annat skafferi.

Inte en myra har synts till.

Och på något sätt känns det lite tråkigt. Vad skall jag nu ha för utmaningar under resten av våren och sommaren?

Gå med i en bokklubb, köp tre klädesplagg per år

Igår ringde plötsligt min privata mobiltelefon. Det händer inte särskilt ofta, som regel är det aldrig någon som vill prata med mig, barnen föredrar att ge mig kortfattade besked via sms. Jag blev glatt förväntansfull och svarade.

Det var en tjej anställd på en större och mycket känd bokklubbskoncern som glädjestrålande berättade att hon tänkte ge mig två böcker alldeles gratis. Den ena boken som jag aldrig hade hört talas om var alldels gratis och den andra boken som jag inte heller hade hört talas om var lika gratis. Visst var det fantastiskt?

Jag jublade antagligen inte i samma utsträckning som hon tänkt sig, så försäljningsinstinkten fortsatte:

Och allt detta skulle vara gratis, den enda lilla motprestationen var att jag skulle köpa tre böcker under det kommande året, men det var en sån liten motprestation så det var knappt värt att nämna. Allt var så billigt, så billigt, så det var nästan gratis.

Jag tvekade.

Genast började hon radda upp titlar och författare i en farlig vänster, med bokklubbens hjälp skulle jag bli vilken litteraturklubbs champion som helst. I princip skulle jag kunna sopa banan med bibliotekariernas intresseförening. Hur kändes det?

Jag sa nej. Faktum är att jag redan är med i en bokklubb inom samma koncern, och mer än en klubb med billiga böcker trodde jag inte jag behövde vara med i.

Tjejen blev forcerad i tonen och sa att ok, strunta i böckerna då, vi har filmer och musik också.

Filmer och musik... Tja, jag vet inte, jag hinner aldrig titta på de filmer som går på teve ens, några egna inköpta filmer har det inte varit tal om på länge. Och musiken på Spotify räcker bra för mig.

Nu blev det panik i rösten. De hade annat också. Presentartiklar och kläder, kunde inte det vara något? Kläder gillade jag väl?

Jag avbröt och sa nej tack, samt avslutade samtalet.

Idag försökte jag hitta bokklubben där man kunde köpa musik, filmer och kläder men jag har inte hittat den ännu. Skit också, nu när jag har tänkt på det så skulle jag faktiskt vilja vara med.

Över en glassförpackning

Igår kom jag in i en medelålderskris under tidig kväll. Jag satt ensam i teverummet med två stängda dörrar som enda sällskap. Bakom dessa fanns meningarna med livet, vilka börjar bli stora och inte längre är roade av sin mors sällskap.

Dessutom hade jag inte behövt jobba efter ordinarie kontorstid och jag kände mig vilsen på det hela taget. Om några år kommer jag att ha fritid. Vad gör man då? Jag har inte den blekaste aning.

Läget kändes desperat och förtvivlat en lång stund, minst en kvart. Sedan lade jag meningen med livet litegrann åt sidan, tog fram blåbärsglassen, hällde upp en portion på en liten tallrik och fokuserade på det. Kändes viktigt.

När glassen var slut, fanns det fortfarande lite depression kvar så jag gick och hämtade glassförpackningen. Den här gången brydde jag mig inte om att hålla på och pyssla med att lägga upp glassen på tallriken, det går ju faktiskt lika bra att äta direkt ur tvåliterslådan.

Efter en stund kom dottern. Hon fick också en släng av akut depression, så hon tog en egen sked (vi är mycket hygieniska i min familj) och gjorde mig sällskap över glasskartongen.

Detta var ett sådant ögonblick av kvalitetstid och själarnas förening som hon kommer att minnas i hela sitt liv.

Eller så är det bara jag som kommer att minnas. Finns en risk att det är så.

Jag och inspector Barnaby

Om man har tillgång till fler än SVTs kanaler på teve, så har man också tillgång till inspector Barnaby och hans mord vid flera tillfällen i veckan.

Just den där typen av stabil, manlig karl, lugn, klok och listig, har alltid tilltalat mig och hittar jag ett mord i Midsomer i tablån så prioriteras detta framför andra program. Och, i ärlighetens namn, också framför städning, strykning eller träning på Friskis.

Jag hänger emellertid upp mig på en sak. Alla i Midsomer bor mitt ute i spenaten, det är gräsmattor och skog så långt ögat når och när de åker in till stan, är stan fullt jämförbar med Hurva eller Glemmingebro. Blinkar man till om man åker bil genom stan finns det risk att man missar alla affärerna.

Alla känner alla och har ofta kopplingar till varandra generationer bakåt. Där finns inga barn, eller åtminstone väldigt få, och knappt heller några tonåringar. Och dessutom dör minst tre i varje avsnitt.

Finns det någon kvar i Midsomer nuförtiden, överhuvudtaget?

Och vad är det som gör att man prefererar mord som konfliktlösning just i Midsomer? Arv? Miljö? Kultur?

Frågorna är många och kommer jag in på den kurs i kriminologi jag har sökt in på till hösten, så skall jag redan då börja förbereda min doktorsavhandling på temat "Mord i Midsomer, en studie i socioekonomiska och -kulturella aspekter på våldsbenägenheten i ett geografiskt avgränsat område". Eller något liknande.

Och kommer jag in på beteendevetenskap skall jag försöka reda ut vad snygge Barnaby egentligen ser hos sin fru. Personligen tycker jag att jag hade passat honom bättre.

Bilhinder

Häromdagen gjorde jag en yrkesmässig polisanmälan av en smitningsolycka. Någon hade inte bara kört på en stolpe som var tänkt att hindra biltrafik på en gång- och cykelbana, vederbörande välte dessutom stolpen, körde över den, gungade förmodligen omkring där inne i bilen som en rodeoryttare på en synnerligen oinriden tjur under tiden, fick fronten och delar av underredet på bilen sönderslagen och körde sedan obekymrat och utan att ens reducera hastigheten vidare.

Ett oljespår följde bilen hack i häl.

Märkte föraren överhuvudtaget att han golvade en stolpe eller suckade han bara uppgivet över de märkliga farthinder som dyker upp överallt? Jag vet inte.

Alla kan emellertid göra misstag. Själv skulle jag för ett tiotal år sedan parkera bilen utanför ett företag för att medverka i ett möte. Utanför byggnaden fanns ett antal p-rutor uppritade, dessvärre var alla fulla. Däremot fanns det ett antal lediga platser som var markerade med någotslags galler. Dessa platser var lika fina som de inrutade och dessutom var de placerade närmare ingången till företaget än övriga rutor.

Märkligt att ingen velat ha dem. Men folk är sådana hälsoivrare nuförtiden, hoppar av en busshållplats för tidigt, cyklar i snöstorm och parkerar extra långt ifrån för att få en stärkande promenad. Jag förvånade mig inte.

Och parkerade tacksamt på en gallerförsedd ruta.

Jag sprang in på mötet, befann mig där i någon timme och gled ostressad och nöjd ut genom företagets huvudentré när mötet var över. Där tvärstannade jag häpet.

Det visade sig att det där fina gallret som markerade min p-ruta inte bara var ett galler. Det var en fontän. Tidigare en vilande fontän, numera en aktiv och påslagen dito.

Ett tag tänkte jag låtsas vara en sån där hälsoivrare och promenera hem, men vid tanken på att det var 1 ½ mil dit, så beslutade jag mig att jag måste försöka få med mig bilen.

Jag hann bli väldigt blöt innan jag kom in i bilen och det skvalpade i kurvorna av svallvågorna på golvet. Vid ett tillfälle tyckte jag att jag såg en guldfisk titta fram under passagerarsätet.

Efter det tillfället har jag hyst en viss misstänksamhet mot parkeringsplatser.

Men bilen höll sig ren länge.

Jättetrött

Har fallit baklänges i soffan och väntar på att krafterna skall återvända så att jag kan ta itu med sonens skjortor och t-shirts som skall strykas. Han börjar skolan klockan 8 imorgon bitti. En tröja skall jag väl hinna med innan dess.

Var hemma vid 22 igårkväll, seg dag med tanke på att den började kl 7.30 och jag bara hann bränslehålla medelst en banan, en finsk pinne och en bit vetebröd under hela tiden. Fick med hela kostcirkeln i detta dock: frukt/grönt (bananen), sädeslag (vetebrödet) och betor (sockret i finska pinnen och vetebrödet). Mjölk och margarin fanns säkert också, vilket täcker upp kalciumbehovet.

Konstigt, faktiskt, att jag kände mig yr. Måste vara något virus på gång.

I stressiga situationer, såsom det senaste halvåret, har jag svårt att sova, kroppen vill hela tiden upp och jobba. Vanligtvis vaknar jag mellan 3 och 4 på morgonen och sedan kan jag inte somna om. Märkligt nog vaknar jag påfallande ofta just klockan 3.47. Vet inte vad som händer just då, kanske är det ett hack i jordens omloppsbana som bara jag i hela världen känner? Inte helt omöjligt.

Inatt vaknade jag emellertid kl 2.15 och det var lite onödigt tidigt, även för mig. När jag ändå var vaken passade jag på att få kramp i benet så jag fick förmånen att gå omkring lite i huset mitt i natten. Allt lugnt, inget att rapportera.

Framåt fyrasnåret somnade jag ovanligtvis om och sov koncentrerat tills klockan var 6.

Vilket inte på något sätt hjälpte. Jag är jättetrött nu.

Två dygn utan sömn. Nästan.

När jag gick och lade mig inatt hade jag nästan varit uppe i två dygn utan sömn. Effekterna av en sådan prestation kändes ungefär som en blandning mellan en droghallucination och huvudrollen i Poltergeist.

(Förtydligande: Så som jag FÖRESTÄLLER mig en droghallucination. Jag har aldrig upplevt någon.)

I fredags steg jag upp vid fem-snåret, suckade över problem på jobbet till tio, och åkte sedan in på möte nummer ett för dagen i Malmö.

Efter mötet gick jag några hundra meter till en lunchrestaurang, där jag käkade
lunch och pratade säkerhet med tre herrar säkerhetschefer från andra organisationer. Efter lunchätandet fortsatte vi prata säkerhet (= möte nummer två) och när vi hade pratat färdigt om det åkte jag hem.

Där satte jag igång med att laga mat till sonen och hans sex närmate vänner. De skulle ha översovning i mitt hus och för det behövs en bra livsmedelsteknisk grund, det vet ju alla människor. Jag lagade Nasi Goreng i sådan mängd att jag fick ta fram 16-litersgrytan för att kunna blanda allt, och när det kom till själva blandningsfasen fick jag göra som den nakna kocken: Kavla upp ärmarna och gräva för hand. Det var det eller trädgårdsspaden som gällde, verktygen i köket var alla för klena för sådana mängder mat.

När utskänkningen var genomförd och gossarna åt, körde jag dottern till bussen, hämtade upp en nattvandrarjacka på fritidsgården, åkte hem och sopade upp smulorna som blev kvar efter hungriga pojkars härjningar i 16-litersgryta och gav mig sedan ut i natten för att ta hand om andras tonåringar på väg till nattklubb.

Det höll jag på med till klockan fyra med en paus vid ett-tiden då jag for hem för att se att antalet personer i mitt hus inte hade blivit fler. Sånt händer lätt nuförtiden. Men det hade det inte, gossarna åt chips, drack läsk (sammanlagt gick det åt 12 liter) och orkade inte göra mer än så. Det hade varit en hård vecka i skolan.

Så småningom var jag hemma igen, barnen var insamlade och nattade och frid rådde. Klockan var då fem och det började ljusna ute.

Tre timmar senare steg Mimmi the Duracellrabbit upp och rockade loss igen. Pojkarna skulle ha frukost, huset skulle städas, mat skulle lagas och klockan 18 skulle jag ha gäster. Jag klubbade kött, gjorde potatisgratäng, dukade, fixade förrätt, tittade belåtet på efterrätten som sonen gjort dagen innan (han bakade kladdkaka till sina egna kompisar och tog ett strategiskt beslut att baka två, så att mina kompisar skulle få en egen. Han kände det som osäkert att något från hans kompisars kladdkaka skulle bli över till mina kompisar. Han är väldigt intuitiv. Det blev det inte.) och kände mig nöjd.

Sen kom gästerna. Någon marginal för stillsam kontemplation, lång tillfixning i badrummet eller återhämtning fanns inte.

När gästerna gått var jag yr, jag såg spindlar ur ögonvrån men när jag vände mig om var de borta och min hörsel var ungefär jämförbar med ett telefonsamtal med dålig täckning. Jag uppfattade bara vart femte ord som sades på teve och fick inget riktigt sammanhang i det som sades. Vad har Japan, Khadaffi, allsvenskan och minusgraderna i södra Sverige gemensamt? Jag vet inte, förstod verkligen inte det. Rörig nyhetsförmedling.

Klockan ett i natt förenades jag och kudden igen, och jag minns inget efter att jag satt mig på sängkanten. Förmodligen hade jag lagt mig ned, för när jag vaknade imorse låg ingen del av mig utanför sängen och det mesta av kroppen hade täcke.

Och nu är det en ny dag. Jag är fortfarande trött.

Föredragsminnen

Häromdagen var jag ute och höll några lektioner för blivande brandmän. Det var roligt. Vi började klockan 8.30 en måndagsmorgon och de unga studenterna hade rest från hela Sverige för att komma i tid. Trots det var det bara två av 28 som började klippa med ögonen efter en halvtimme och som efter någon timmes malade från min sida sov sött lutade mot underarmarna. Jag lät dem sova. Vet ju själv hur det är att stiga upp strax efter man gått och lagt sig och åka med Fakiren (första planet för dagen).

Jag har hållit föredrag miljoner gånger i mitt långa liv och jag har varit med om allt vid det här laget. Teknik som inte gått igång, beställare av mitt uppdrag som fått annat för sig och i något fall glömt att jag skulle komma och därför inte funnits på plats när jag kom, en person som har ramlat av stolen mitt under mitt framträdande, några som jag fått be gå ut eftersom de inte kunde hålla sig lugna (ja, vuxna) och vid ett tillfälle hade jag en tjej som satt och grät, ljudlöst ibland och med höga hulkanden ibland, för att hennes pojkvän gjort slut dagen innan.

Snyftningarna störde mig lite inledningsvis men sedan vande jag mig. Jag fick ta i lite extra för att överrösta henne, helt enkelt.

Förr hände det med jämna mellanrum att jag fick anledning att upplysa läkarvetenskapen om något som jag kunde och inte de, och i lyckliga fall skedde detta i en vanlig aula på sjukhuset. Men det har även hänt att jag hamnat i botten av en tratt med folk som suttit runtom mig på branta läktare och tittat ned. Det kändes mycket märkligt. Jag var hela tiden rädd att någon skulle luta sig för långt fram och ramla ned på mig.

Flera gånger vände jag mig om för att vilda djur eller Russel Crowe inte skulle kasta sig över mig bakifrån, men det hände aldrig. Russel Crowe hade jag kunnat förlåta men lejon gillar jag inte.

En sak är iallafall säker: Det är mycket, MYCKET roligare att hålla föredrag än att sitta och lyssna på ett. Inklusive mina egna.

Snabbväxande muskler

Idag har det blåst i Skåne. En lätt bris för oss skåningar. Övriga landet skulle sannolikt definiera det som ett mellanting mellan storm och tornado.

När jag cyklade till jobbet imorse behövde jag bara trampa en gång, sedan räckte det med att styra och hålla undan för bilar, barn och andra väghinder. Jag borde ha blivit misstänksam, men jag utgick ifrån att mina benmuskler gjort oerhörda framsteg efter de fem gånger i år som jag cyklat till jobbet. Och så sägs det att man har svårare att bilda muskelmassa ju äldre man blir. Som 46-åring kunde jag intyga att det var lättare än någonsin.

Sen skulle jag cykla hem.

Jag klev på cykeln, trampade några tag och välte sedan pga stillastående cykel. Det går bara att cykla om cykeln rör sig. Står den still välter man. Vid nästa försök sprang jag igång cykeln, hoppade på och började trampa. Jag trampade för fullt, benen gick som kycklingvingar, men fortfarande gick det så långsamt att jag knappt rörde mig. Hade den dynamolampan varit nödvändig för att lysa upp min väg, hade jag fått cykla i mörker.

Det blåste så att soptunnor kom farandes utan chaufförer längs villagatorna och mindre djur kom flygande i luften. Små hästar och sånt.

När jag närmade hemmet kom en uppförsbacke. Då fick jag kliva av cykeln, gå baklänges och dra åbäket efter mig.

Och nästa gång jag åker på frihjul hela vägen till jobbet skall jag gå in och kolla väderprognosen innan jag utgår ifrån att jag är ett träningsmässigt under. Det kan vara stark medvind också. Har jag lärt mig.

Som en gammal kamel

Förra veckan hade jag jättemycket att göra och låg sömnlös av den anledningen. Vilket var väldigt lyckosamt eftersom jag steg upp och började jobba strax efter klockan 3, efter knappa fyra timmars sömn. Fick mycket gjort.

Denna vecka verkar bli likadant vad arbetsbelastningen anbelangar. Jag har jättemycket att göra men kroppen är tydligen inställd på något slags varannanveckaskoncept. Den här veckan vill jag sova. Det är emellertid inte lika lyckat att sova 20 timmar och jobba resten.

Jag har sovit otroligt mycket i helgen, jag har missat både de tidiga teveprogrammen, de sena teveprogrammen och de program jag brukar titta på när jag vaknar, någon gång mellan 3 och 6 på morgonen. En klubbad säl hade varit piggare. Imorse vaknade jag efter 10 timmar på kudden, trött som en gammal kamel, och så har det varit hela dagen. Jag har släpat mig fram, fått beordra ansiktsmuskulaturen att le de gånger det var lämpligt, och varit tvungen att tänka alla tankar tre gånger för att fullt ut förstå vad jag menar. Fortfarande råder det lite oklarheter i en del frågor.

Nu är klockan halvåtta och jag funderar på att jag kan skylla på en invärtes förkylning, en sådan förkylning som inte märks, men som jag känner från insidan, och ha den som anledning till att lägga mig tidigt, sisådär klockan 19.45?

Jag tror jag gör det.

Godnatt!

Tre av fyra projekt

Idag hade jag fyra projekt som jag skulle förgylla dagen med. Jag skulle köpa penséer och plantera dessa, jag skulle köpa en kasthake och skruva fast den, jag skulle handla mat för den kommande veckan och jag skulle byta en bräda i planket i trädgården.

Jag skred till verket med glädje och gott mod.

Penséerna lyckades jag förträffligt med. Butiken hade inte den färg jag ville ha (orange) men jag ställde raskt om och bestämde att jag ville ha gula penséer och som av en händelse hade de gula penséer och allt slutade lyckligt. Lika lyckligt blev det med kasthaken, den fanns i den storlek jag ville ha, jag köpte den och jag fick den på plats.

Och en veckohandling på Willys kan man inte misslyckas med.

Återstod gjorde brädan. Det uppdraget gick bra till hälften. Jag fick bort brädan. Däremot fick jag inte dit den nya.

Brädan skall borras fast i reglarna och jag började med att försöka dra i skruven direkt. Gick inte. Borrmaskinen låste sig omedelbart. Det gör den aldrig i Roomservice på teve, där snurrar skruvarna alltid på, och jag måste försöka se vad det är för märke de har på sina skruvdragare. Jag har AEG, det verkar inte vara det bästa märket.

Men skam den som ger sig. Jag bestämde mig då för att borra hål i bräderna innan jag drog i skruven. Det borde göra susen. Och det hade det säkert gjort om det hade funkat. Kamrat AEG satte hasorna i backen även den här gången. Borret snurrade fint innan den fick kontakt med brädan, då tvärnitade han.

Jag kom fram till att om man har en bra borrmaskin (AEG) med sladd (så att inte batteriet plötsligt suckar till och lägger sig med polerna i luften) och man ÄNDÅ inte kommer igenom en vanlig hederlig bräda till planket, då måste det vara borret
det är fel på. Och det gjorde inte på något sätt mitt liv enklare, för jag har inte mer än ett borr i samma storlek hemma. Skit också. Sur.

Och till råga på allt elände tog jag ju bort den befintliga brädan som första aktivitet i projektet. Detta moment skulle jag ha väntat med till sist, det fattar jag nu. För nu ser alla grannarna att jag har hål i planket som jag inte har åtgärdat.

Och utöver detta märke jag nyss att jag glömde köpa ägg. Det blir väldigt svårt att laga ugnspannkaka på tisdag om jag inte har ägg. Jag måste alltså till Willys imorgon igen. När jag ändå är på Willys igen skall jag föreslå att de utökar sortimentet. Jag vill gärna kunna köpa borr där i fortsättningen. Gärna kasthakar och orangea penséer också. Tack.

Bland idel kålhuvuden

Idag blev jag attackerad av kålhuvuden på Willys. Bokstavligt talat. Jag vet inte hur personalen hade arrangerat dessa i grönsaksdisken men det räckte med att jag tittade på ett av huvudena för att den ljudlösa vitkålssignalen skulle ljuda varpå samtliga reste sig upp och kastade sig mot mig.

Ett huvud landade på min fot. Det var den tyngsta av dem som valde denna landningsbana. Det gjorde ont.

Tre stycken försvann i yster galopp i riktning mot mejeridisken och några särskilt elaka varianter siktade på direktkontakt med andra kunder i närområdet.

Jag fick ställa ifrån mig korgen och handväskan, dra upp kjolen och sätta igång med att vandra omkring med böjda knän och plocka kål. Kringstående hjälpte mig, skall erkännas, under uppsluppna kommentarer om varför jag tvunget ville ha det understa av alla kålhuvuden i disken. Tänkte jag använda samma strategi i potatislåren, månne, haha.

Jag log tappert, svettades ymnigt och tackade regelbundet mellan flåsningarna samtidigt som jag bar omkring på kålhuvuden, ett och ett. Kålhuvuden är tunga kanaljer, man tar liksom inte en fem-tio stycken åt gången.

När alla huvuden var på plats, tog jag det översta och dröp av lite diskret via de exotiska frukterna. Det var ett onödigt stort och lite fult huvud, men jag var inte i läge att börja plocka runt bland hans kamrater.

Nu väntar jag bara att få se mig själv i Willys reklamfilm. Skulle inte förvåna mig om det var en dolda-kameran-grej.

Hoppas jag inte drog upp kjolen för långt.

Vakendröm eller drömvaken

När jag har mycket att göra på jobbet fortsätter jag att jobba inombords med problemet även efter att jag har kommit hem. Jag lagar mat och skickar mail, jag tvättar och läser mail, jag förhör läxor och skriver upp kom-ihåg-uppgifter och jag tittar på teve samtidigt som jag skriver förslag till missiv.

När jag har riktigt mycket att göra fortsätter jag med allt detta även sedan jag gått och lagt mig. Hjärnan går på högvarv och jag ser ut som en åldrad Snövit där jag ligger i min bleka skönhet försedd med kroniska spisrosor på kinderna av värmeutvecklingen som uppstår när alla hjärncellerna tuffar på samtidigt åt olika håll. Och ibland stöter på uppförsbackar.

I måndags vaknade jag klockan 4 och började tänka ut stordåd.

I går vaknade jag klockan 4 och började tänka ut stordåd. Jag skrev i en tankepaus ett inlägg på Facebook om att jag var vaken (ingen vits med att vara vaken om ingen vet om det och kan tycka synd om en), och att jag tänkte vakna klockan 3 dagen därpå, för att hinna ta fram datorn och jobba lite på riktigt.

Det var menat på skoj, men John Blund måste ha varit inne och tjuvläst min Facebook-logg och han tog det uppenbarligen på allvar. Inatt sov jag tungt och drömde att jag vaknade, tittade ut genom fönstret och att tillvaron hade förvandlats från iskall vinter till mild vår med regn. Då vaknade jag. Det är lite märkligt att drömma att man vaknar för att sedan vakna och upptäcka att man drömt. Det tog en lång stund innan jag fick rätsida på vem jag egentligen var och om jag var vaken nu, hade varit vaken tidigare eller rentav fortfarande sov, och var inne på kapitel två av min alternativa-sätt-att-drömma-om-att-vakna-dröm.

Jag tittade på väckarklockan. 03.00 prick. Jag var pigg. Jobba?

En lång stund försökte jag ligga på höger sida och somna. Vänster sida och somna. Ryggen och somna. Kunde inte somna.

Jag tog fram datorn, har jag sagt det så har jag, John Blund, storken och jultomten får man inte lura eller göra besvikna, det är snälla killar alltihop, och satte igång med att maila hela världen om allt yrkesmässigt jag kunde komma på.

Vid 5.30 var jag färdig, kröp ned i sängen och somnade som en björn som varit uppe för länge på säsongen. Hann varken lägga mig till höger eller vänster,så snabbt gick det.

45 minuter senare ringde klockan. Det var fortfarande vinter ute, jag var trött som en gammal kamel och jag ville inte jobba.

Strax skall jag skriva på Facebook att imorgon skall jag vakna klockan 8. Funkar det så kan jag slänga min väckarklocka från 1976, då klarar jag mig bevisligen själv, med bara lite tydlighet.

Ben & Jerrys

Sonen har vid ett flertal tillfällen skickat bud när jag skall till Willys om att han önskar sig en glass av märke Ben & Jerrys. De flesta gånger har jag glömt denna önskan, det som inte står på inköpslistan köps inte, så enkelt är det, och sonen har ännu inte knäckt koden som innebär att han letar upp listan och skriver ned sina små önskemål direkt på den.

(Dottern knäckte, dessvärre för mig, denna kod för åtta år sedan och det råder aldrig någon brist på balsam, Läkeroltuggummin, särskilt utvalda yoghurtar, Proviva jordgubb eller vad hon nu mellan varven önskar sig sedan dess.)

I förra veckan slumpade det sig emellertid så att både godheten och minnet drabbade mig samtidigt och dessutom inträffade detta lyckliga när jag befann mig på Willys. Jag stegade omedelbart iväg mot glassfrysboxen. Här skulle handlas Ben & Jerrys.

Efter tre varv runt boxen, det sista varvet tog mig 10 minuter eftersom jag noggrant läste både på förpackningarna och på skylttexterna, kunde jag konstatera att det inte fanns någon glass som hette Ben & Jerrys. Han måste ha lurat mig.

Jag slog istället till med en hutlöst dyr glass kallad "Bananasplit" som kostade 24 kronor för en halv liter. Det tog emot, jag hade kunnat få en tvåliters Big Pack för samma peng och bananer hade jag hemma, men sen ramlade godheten över mig igen och jag slog till med bananaspliten.

När jag kom hem frågade sonen var Ben & Jerrys-glassen höll hus. Jag svarade sanningsenligt att någon sådan glass inte existerade. Tyvärr. Det var vetenskapligt säkerställt. Men jag hade köpt bananasplit-glass istället, jättedyr, titta bara! Han tittade, klämde fram ett krystat "åh, tack" (men kunde ha lagt in lite mer inlevelse, kärlek och tacksamhet i detta) och frågade därefter var jag letat.

I glassfrysboxen, självklart, var letar man annars? Bland tvättmedlen?

Nej, nej, nej, han skakade trött på huvudet, Ben & Jerrys-glassen står SJÄLVKLART inte bland den andra, VANLIGA, glassen. Den finns i en separat frys bredvid läskkylen.

Jaha, självklart. Att jag inte letade efter specialfrysen som var placerad bredvid läskkylen. Så korkat av mig.

I går var jag på Willy igen, för att kompletteringshandla Läkeroltuggummin till dottern och yoghurt (till mig). Dottern påminde mig om att lillebror vill ha Ben & Jerrysglass och pekade som av en händelse ut platsen där Ben & Jerrysfrysen var placerad. Han vill ha glass med smaken "cookie dough", berättade hon. Kakdeg. Av alla märkliga smaker på glass. Hur kommer man överhuvudtaget PÅ glass med kakdeg insprängt? Jag skakade bekymrat på huvudet.

Därefter höll jag på att svimma. Inte pga huvudskakningarna utan för att min blick råkade falla på prislappen. Ben & Jerrysglassen, den med kakdegssmak som har en egen frys bredvid läskkylen, kostade 45 kronor FÖR EN HALV LITER! Fattar ni? 45 kronor! Yee...

Jag fick blodsmak i munnen.

Efter moget övervägande, där en släng av godhet dök upp igen (mögegenskap) köpte jag en sån där burk med frusen kakdeg. När jag kom hem hade jag en lång föreläsning för sonen om literpriset i förhållande till Big Pack respektive Willys egentillverkade glass och framförde att jag förväntade mig att denna MYCKET exklusiva glass skulle vara åtminstone till påsk. Helst påsk nästa år.

Det tog två dagar, sedan var glassen slut. Fast själv fick jag glädjas åt bananasplitglassen. Inte så dumt det heller, faktiskt. Och billig, jämförelsevis.

Vill vara 16...

Det är väldigt stor skillnad på en 16-årings liv och en 46-årings. Jag får väldigt mycket mindre attention, t ex.

Förra veckan var vi på Lanzarote. När vi kom hem fick dottern reda på via en kompis att en kille från en annan kommundel som hon aldrig har träffat och aldrig kommunicerat med, sett henne där. Visst, eller hur. Jag trodde inte på det ett smack. Typisk raggningsreplik.

Mitt misstroende smittade dottern som till sin kompis uttryckte stark skepsis inför påståendet. Troligt att en kille som inte känner henne, inte har träffat henne i verkligheten, inte vet om i förväg att hon kommer att semestra på en ö i Atlanten, plötsligt ser henne galoppera fram på en joggingrunda i Puerto del Carmen.

Hade min mamma kommit gående i Puerto del Carmen hade jag inte känt igen henne. Vid vissa uppförsbackar där motvind även var inblandat undrade jag vem människan som envisades hänga med bredvid mig var. Så visst, säkert känner man då igen en tjej man aldrig träffat som man inte ens vet om kan tänkas vara där. Säkert.

Jag skrattade rått.

Den aktuelle gossen tyckte inte om misstroendeförklaringen och igår kom det en satellitbild per elektronik till dottern, med ett kryss på den plats där vi hade vistats och han hade sett oss. Oss, för han hade sett mig också. Vi hade joggat, sa han.

Platsen för krysset var utom tvivel en plats vi hade joggat på. Krysset låg strax utanför vårt hotell. Ett av tusen hotell.

Han hade sett och känt igen henne. Troligt.

Numera är dottern kompis med killen på Facebook, de chattar regelbundet och kommer förmodligen snart att träffas. Gifter de sig, skaffar barn, Volvo och en prenumeration på Postkodlotteriet så höjer jag inte ett ögonbryn av förvåning.

Frågan är bara varför sådant inte händer mig? Om någon mot förmodan känner igen mig någonstans så inte sjutton beundrar de mig på avstånd och hör av sig med lite superlativer om min person i efterhand. Då är det troligare att de springer ikapp mig och vill diskutera ungdomsproblem, bostadsinbrottsstatistik eller mina åtgärder för det bättre samhället, vilket personen sannolikt anser kommer att leda till det sämre samhället eftersom jag är kvinna, inte polis och således varken kan något eller ens har möjligheten att lära mig något.

Kan man bli 16 år igen?

Mellanlandning i verkligheten

Kom inatt hem från sportlovsresa till varmt land, där solen sken varje dag, där man kunde skaffa sig säsongens första vattenblåsor på fötterna av sandaler, där man kunde studera sin kropp i obarmhärtigt ljus för första gången det senaste halvåret och konstatera att inget vilar sig i form, där det var underbart från morgon till kväll.

När vi skulle åka hem kom inte bussen och hämtade oss vid hotellet som det var tänkt. Efter flera samtal till resebolaget fick vi kapa en taxi och kasta oss iväg i den för att hinna med planet.

Väl framme vid flygplatsen upptäckte vi att planet var försenat i flera timmar.

Efter evighetslång väntan kom vi äntligen iväg med planet bara för att få höra den danske kaptenen börja yra om bränslestoff och landning. Genom att spänna våra språköron till det yttersta snappade vi så småningom upp att vi skulle mellanlanda för att tanka på Fårö. Det kändes svenskt och bra men onödigt, med tanke på att vi ju faktiskt skulle stiga av i Köpenhamn.

Sen tjuvlyssnade vi på danskarna framför och bakom oss och började luta mer åt att det var på Färöarna vi skulle mellanlanda för att tanka. Det lät mer logiskt, var ju åtminstone danskt territorium.

Efter en dryg timmes flygning gick vi ned för landning. Det var väldigt soligt och grönt på Färörarna. Verkade varmt och skönt också. Rena medelhavsklimatet faktiskt, jag har alltid trott att det är kallt och lite kargt på Färöarna, men jag blandar kanske ihop det med Grönland.

Flera timmar försenade kom vi hem till minusgrader och det sedvanliga mörkret. Jag blev deprimerad med en gång och ville vända tillbaka.

Funderar nu på att åka tillbaka och söka asyl på humanitära grunder. Jag är mer gjord för värme än för kyla och något kan de väl ha mig till i servicenäringen. Jag kan göra rent pooler, t ex. Eller servera drinkar. Gin och tonic är jag bergsäker på.

PS. Fick i efterhand reda på att det var i Portugal vi varit där det var så grönt och fint. Faro. Låter som Fårö när dansk flygkapten pratar om det Jo, det gör det.