Utveckling under 2000-talet

När jag skilde mig för snart tio år sedan hade jag aldrig grillat. Jag hade planerat måltider, marinerat allehanda produkter avsedda för grillning, vevat ihop såser, dukat fint, skurit upp, plockat undan efteråt och fixat disken. Men inte grillat.

När jag därefter installerat mig i eget hus med murad grill stod det relativt snabbt klart att skulle det grillas skulle även själva grillmomentet vila på mina späda axlar.

Vimlar det av pappor och bröder i ens liv är sådant inget problem, då kollar man bara med dem och strax är man i full gång. Jag kollade med mina väninnor och vid det tillfället hade ingen varit i närkontakt med grilltången annat än vid i- och urplockning av densamma ur diskmaskinen.

Ja, vi pratar 2000-talet. Man kan bli beklämd för mindre.

De första femton gångerna gick det sådär. Antingen fick jag ingen eld, ingen glöd eller ingen färg på köttet. (Dessa moment påverkade varandra på ett negativt sätt.)

Sedan kom jag in i en period när jag fick eld, fick glöd och fick för mycket färg på köttet. Även dessa moment påverkade varandra negativt.

Med åren har jag emellertid fått en viss färdighet. Numera är jag något av en expert, om jag får säga det själv. Jag bygger fina torn av briketter, jag vet exakt hur mycket tändvätska som skall blandas in, jag förstår vikten av att låta tändvätskan dra in innan tändning, jag har jobbat på brandkåren och undviker således att göra misstaget att fylla på med tändvätska när jag tycker att brasan tar sig dåligt, jag vet vilken hylla som gallret skall ligga på (detta moment tog det två säsonger att finslipa) och jag grämer mig varje gång över att vi bara är tre personer när jag har glöd för åtminstone fem personer till.

Nästa moment i min grillutveckling är att bygga en grill, skulle gärna vilja ha en murad sådan vid mitt nya trädäck. Jag är rätt övertygad om att det skall gå att lösa på en sommar. Och det kan jag kolla med mina väninnor om. De är jätteduktiga på att bygga.

Vi har haft en positiv utveckling under 2000-talet.

Puh!

Igår anlände dottern till moderstjället efter en vecka hos sin far. När jag kom hem var hon förvisso redan utflugen, men hon hade varit hemma tidigare på eftermiddagen, det visste jag med säkerhet. Blir det inbrott hos mig någon gång kommer jag att kunna se vilka dammkorn som ändrat riktning under min bortovaro och berätta det för polisen. Jag har rätt bra koll.

Fast pannkakssmetsresterna på spisen igår hade inte ens inspector Clouseau kunnat undgå.

Detta tänkte jag ta upp med henne när hon dök upp. När hon dök upp hade hon emellertid en blomsterbukett med blommor i mina favoritfärger (gult och orange) i högsta hugg. Den var till mig.

Jag tänkte sekundsnabbt på om jag fyllde 60, hade namnsdag eller vad som kunde föranleda denna uppvaktning en vanlig dag i april. Sedan fick jag syn på ett fint kort som var handgjort och satt i buketten. Jag läste "till bästa mormor". Herregud, mormor?! Jag som inte ens fyllt 60 än (för så långt hade jag kommit i mina uträkningar vid det här laget). Jag blev rädd.

Sen läste jag en gång till. Stod "till bästa moder".

Blev jätteglad. Ska torka den buketten! Kommer aldrig att glömma den. Skall torka kortet också, tror jag. Puh.

Och det blev liksom aldrig av att prata om de där pannkakssmetsresterna...

Påskvana

Igår packade jag bilen full med överblivet virke sedan trädäcksbygget och körde till tippen med hela härligheten. Jag var där när tippen öppnade, klockan 9 på morgonen, och trodde i min heliga enfald att jag skulle kunna parkera på tvären, promenera omkring litegrann och noggrant begrunda i vilken ordning containrarna var uppställda, prata lite med personalen, ta en kopp kaffe och titta på utsikten med personalen, kanske köpa lite jord av dem när jag ändå var där och slutligen slänga mina bräder och åka hem.

Ack nej.

Jag var nummer 17 i kön och bommen som disponerar trafiken in till själva återvinningscontrainrarna stängdes efter varje bil. Det tog tid innan jag kom in och när jag väl fått tillträde till Sesam så fick jag parkera där det fanns plats, vilket inte alls var där jag skulle slänga mina träbitar.

I full stress, fler bilar stod bakom bommen och ville komma in, kastade jag omkring mina träbitar och körde sedan snabbt därifrån. Inget snack, inget kaffe, ingen jord. Mycket torftigt.

När jag kom hem fick jag dammsuga bilen, det var smuts, sågspånsrester och spågor över hela bagageutrymmet.

Resten av dagen jobbade jag i trädgården, bland annat styckade jag upp en död lavendel, som gav förvånansvärt mycket motstånd i styckningen för att vara död. Jag hade djupa rivsår över båda underarmarna när vi hade slagits färdigt.

Idag åkte jag på tippen och slängde lavendelresterna. Samma stress som dagen innan, inget kaffe, inget snack, ingen jord idag heller.

Och när jag kom hem fick jag dammsuga bilen, det var smuts, lavendelrester och spågor över hela bagageutrymmet.

Imorgon tänker jag dricka kaffe hemma, jorden skall jag köpa på plantskolan, prata kan jag göra med barnen och jag tänker inte frakta något till tippen i bagageutrymmet på bilen.

Men jag kanske dammsuger bilen. Man skall inte bryta alla vanor för plötsligt.

Om namn

Jag noterade häromdagen att presidenten i Nigeria heter Goodluck Jonathan. Goodluck bör vara förnamnet. Detta har roat mig i flera dagar. Man undrar ju osökt hur gossebarnet egentligen såg ut som nyfödd som fick sin mamma att välja just "Lyckatill" som förnamn. Han kan inte ha varit direkt bedårande.

För många år sedan hade jag en kollega på ett dotterbolag i Köpenhamn, som jag hade frekventa kontakter med. Vid den här tiden var kollegans fru med barn och rätt som det var kom storken och en gosse såg dagens ljus.

När de obligatoriska frågorna om längd, vikt och eventuella bristningar som behövde sys som ett resultat av förlossningen var avklarade, kollegan var lite osäker på just den sista frågan, undrade jag intresserat vad en sån liten dansk gosse skulle kunna få heta?

Kim kanske? Jag tyckte mycket om Kim Larsen i Gasolin på 70-talet.

Eller varför inte Thomas efter Thomas Helmig, en annan charmig sångare.

Eller kanske Brian efter fotbollsspelaren Brian Laudrup? Sistnämnde kunde förvisso inte sjunga men kompenserade det gott och väl med snygga fotbollsben och sånt räcker för mig. Jag är på inga sätt petig.

Nix. Den späde och oskyldige skulle döpas till Halfdan.

Halvdan på svenska betyder medelmåttig/inte riktigt bra, och att välja det som tilltalsnamn kändes som ett lite väl tydligt budskap om att han redan innan han lärt sig fixera blicken visat sig vara en besvikelse för sina föräldrar. Snacka om uppförsbacke i livet.

Frågan är om inte "Lyckatill" hade varit bättre i jämförelse.

Riktigt roligt hade det varit om de två grabbarna hade mötts i verkligen livet någon gång och fåtts att skaka hand och presentera sig:

- Halvdan!
- Goodluck!
- Well, thank you...?

När jag tänker efter är jag rätt glad att över namnet Mimmi även om jag är uppkallad efter en seriefigur. Det kunde varit värre. Snorkfröken, t ex.

Väldigt trött

Vill härmed ge en beskrivning av hur det är att ha tonårsbarn, så att ni med små barn som tycker de är jobbiga på nätterna förstår att det inte på något sätt blir bättre.

Här kommer min historia:

Igår var jag jättetrött och gick och lade mig redan vid 21.30, men lät teven i sovrummet vara på eftersom sonen skulle komma hem vid 22 och jag ville vara vaken då. Jag somnade.

Strax efter 22 kom sonen hem och väckte mig eftersom han ville tala om att han tänkte sova över hos en kompis. Han skulle bara plocka ihop sina saker, sen skulle han sticka, berättade han, och gav sig upp på sitt rum för att packa. Jag somnade.

En stund senare väckte sonen mig för att be mig stiga upp och kolla på en sak. Jag var trött intill medvetslöshet men vacklade upp och travade förvirrat efter gossen. Det visade sig att han med kraft och mod lyckats knäcka spaken till ettgreppsblandaren i badrummet. Vattnet flödade på högsta tryck. Handfatet ville svämma över. Jag vaknade på riktigt.

Efter en lång stunds experimenterande med att medelst skruvmejslar, tänger, hammare och andra verktyg få stopp på vattenflödet, fick jag ge upp. Huvudkranen stängdes, sonen skickades iväg till kompisen och jag fick ringa dottern, som var ute på sitt håll och lämna viktigt meddelande om att vattenförsörjningen var strypt. Kunde hon kissa, låna en tandborste och borsta tänderna samt, om det var möjligt, snabbt duscha lite hos kompisen hon var hos, så var det inte helt fel. Hon skulle överväga möjligheten, sa hon. Och vara hemma senast kl 2.

Jag ställde mobilen på klockan 2 och lade mig ned. Jag somnade.

Klockan 2 satte alarmet på mobilen igång samtidigt som dottern kom hem. Var jag trött intill medvetslöshet vid tidigare väckningar var jag så gott som död vid det här laget. Dottern ropade: "Hej, jag är hemma!"

Jag svarade: "Vem av er tre är det som är hemma?"

Dottern blev förvirrad, såvitt hon visste var det bara hon som var ute, brodern torde antingen vara i sin säng eller hos en kompis och kommer aldrig hem vid tvåtiden. Och vem var den tredje?

Dottern ropade: "Det är jag, vem skulle det annars vara?"

Jag svarade: "Mormor, hon skulle komma så här dags."

Till saken hör att mormor är så pass till åren kommen att hon bara tar sig kortare sträckor utan att bli hämtad och skjutsad. Dessutom bor hon drygt 20 mil härifrån och för övrigt är hon sällan ute och luftar sig mitt i natten. Senast hon var här var för två år sedan, så det hela var märkligt från början till slut. Tyckte dottern. För mig var allt kristallklart.

Dottern blev rädd och hade om hon känt till diagnosen pannlobsdemens trott att jag drabbats av en släng. En väldigt akut sväng.Nu trodde hon bara jag förlorat förståndet på vanligt sätt.

Men jag var bara väldigt trött. Så trött man blir när man blivit väckt tre gånger på raken.

Imorse ringde jag en rörfirma och övertalade dem att försöka komma och hjälpa mig under dagen. Före lunch ringde jag och påminde dem om kvinnan i nöd och efter lunch kom de.

Nu har jag vatten igen, är säkert någon tusenlapp fattigare (räkningen kommer med posten) och jag är trött. Väldigt trött.

Svårt att känna igen folk...

Jag har väldigt svårt att känna igen folk. Väldigt svårt. Begreppet folk innefattar personer som ingår i min familj, jobbar på mitt jobb och finns i mitt liv on a daily basis. Jag känner inte igen. Sorry.

Förra helgen hade jag veckohandlat tillsammans med tonårsdotter med a) dåligt samvete b) intentioner som innefattar mig och som man behöver kratta i manegen för. Hon var med andra ord med hela vägen till slutet på Willys. Något lurt var det, det insåg jag också.

När vi stod på parkeringen och lastade in i bilen stoppsladdade en bil på vägen utanför och en yngling lutade sig ut genom passagerrrutan och ropade på dottern. Hon ropade glatt tillbaka. Jag tittade misstänksamt.

En konversation utspelade sig mellan de unga tu. Yngligen undrade vad hon gjorde, dottern undrade vad han gjorde, han svarade och undrade om hon ville följa med, hon svarade ja och tittade, i ett anfall av MBL (medbestämmandelagen), på mig. Jag frågade henne vem yngligen var. Man vill ju veta om anlag och taxeringskalender innan man släpper iväg sin dotter hur som helst.

Dottern tittade högdraget på mig och förklarade sedan att hon tänkte åka med,var det ok?

Jag drabbades tillfälligt av ett anfall av apati och lät henne gå mot fördärvet. Jag släppte helt enkelt iväg henne till en främmande yngling i en främmande bil utan en aning om vad som skulle hända i form av trafficking, vit slavhandel och piratdåd.

Det visade sig dock att det inte varit så farligt. När hon kom fram visade det sig att:

ynglingen var min son.
bilen var min föredette makes.
föraren var min föredette make.

Jag har svårt att känna igen folk.

Ny höjder av galenskap

För några år sedan fick jag badrummet renoverat. Det tog tre veckor och jag höll på att bli galen under tiden. Jag vet inte vad de pysslade med därinne i badrummet men vad de än höll på med så genererade det damm över hela bottenvåningen. Badrumsfixarna hade lagt plast på alla golven och dessa plastvåder våttorkade jag varje kväll, flera gånger. Ibland råkade jag våttorka hantverkarnas fötter också, om de stod i vägen och inte flyttade på dem tillräckligt snabbt. Jag tog inget extra för det och insisterade inte heller på att få rabatt. Har mina generösa stunder.

Nu pågår renovering av innertrappa i mitt hem. Det kommer att ta en vecka men galenskapen är på väg att nå nya höjder. Den här gången har jag nämligen inte damm på hela bottenvåningen. Jag har damm på BÅDA våningarna. Överallt.

Måste man verkligen slipa efter varje lager färg och spackel? Känns lite överdrivet.

Jag försöker bita ihop och härda ut, men det är svårt.

Målarna använder sig inte av plast på golvet, de har rullat ut papp. Men papp av bra kvalitet, får man säga. Går utmärkt att våttorka. Jag väntar emellertid tills de går hem för dagen. Risken finns att de vill ha extra betalt för större åtgång än väntat på golvpapp om de ser att det är jag som luckrar upp det.

Väckarklocka

Igår hade strömmen stängts av en liten stund i mitt hushåll av någon av de härjande hantverkarna (målare inne, snickare ute) som känt att det var på sin plats. Det fick till följd att min väckarklocka (klockradion från tiden strax efter uppfinnandet av hjulet) stod och blinkade nollställd när jag skulle gå och lägga mig.

Det är ett makalöst pyssel att ställa klockan. Man skall trycka ned en minimal knapp kallad "Time", hålla den nedtryckt och samtidigt trycka på knappen "Hour" tills rätt timme uppnåtts, därefter trycker man på knappen "Min" tills rätt minuttal syns på displayen. Det låter enkelt, men vänta tills jag förklarar, som korpral Karlsson sa. Knapparna är minimala, mellanrummet mellan dem är minimalt, mina naglar är king size.

Jag hade att göra en god stund innan jag fått klockan ställd enligt fröken Ur och jag kunde aktivera larmet och falla i det goda samvetets sömn. Mjölksyran hade börjat komma i underarmsmusklerna.

Mitt i natten vaknade jag av att klockan tutade för fullt. Det skulle vara morgon, men märkligt nog var det kolsvart i rummet.Jag tittade på klockan och såg att den nått midnatt. Varför väckaren ansåg att jag skulle stiga upp så dags förstod jag inte, men det visade sig bero på att även min vanliga väckningstid också nollställts vid strömavbrottet. Skitprodukt.

Jag ägnade stor möda åt att ställa larmet på 06.15, konceptet var detsamma som ovan, fast med knappen "Alarm" intryckt istället för "Time". Det tog sin modiga tid, naglarna fastnade i varandra, jag tryckte ned två knappar ibland, ingen ibland, men till slut var jag klar. Klockan 06.15 skulle det ringa.

Jag somnade om, lika sött som tidigare.

Och vaknade några minuter senare av att väckaren gått igång. Igen.

Vid det här laget började jag bli arg. Vad var det för fel på den jädra apparaten? Var den ond? Vilade en förbannelse?

Nej, inget av det. Klockan var nu enligt displayen 06.20 och apparaten ansåg att det var hög tid för mig att stiga upp. Jag var drygt 6 timmar försenad sedan väckningstimmen hade inträtt.

Det visade sig att jag inte hade ställt alarmtiden som jag trott. Istället hade jag helt enkelt ställt om klockan från midnatt till 06.15. Nu fick jag således dels trycka mig fram medelst "Time", "Hour" och "Min" till klockan 00.15 och sedan börja om att fäktas med naglar och knappar för att få alarmet inställt till 06.15.

Det hela tog en god stund och när jag var klar, värkte det i överansträngda muskler i underarmarna. Dessutom var jag klarvaken.

Jag överväger nu att skaffa mig en manuell, hederlig väckarklocka. Om det går att få en modell som det går att vrida på rattar för att ställa. Och som inte tickar.

Om att sjunga med...

För en tid sedan satt jag en stund i tandläkarens väntrum. Jag är begåvad med gott tandmaterial och tittar bara in hos tandläkaren var artonde månad, stämmer av läget lite vad gäller barn och arbete och ibland pratar vi också lite ytligt om mina tänder och sedan vinkar jag adjö och ser fram emot att få komma dit och koppla av om ett och ett halvt år igen.

Senast jag satt i deras väntrum, satt jag bredvid en ung man med hörsnäckor i öronen. Han tittade inte upp när jag kom utan hade fullt upp med sitt eget sällskap och musiken i öronen. Inledningsvis satt han mest och gungade med till musiken. Det kände jag för våra stolar var förbundna på något sätt, så när han gungade, gungade jag.

Det var en livlig låt, kände jag.

Efter en stund kom det en låt i hans öron som han gillade. Det märkte jag för då började han sjunga med. Eller... Sjunga och sjunga. Låta med, är en bättre beskrivning.

Han hummade, stönade fram "uuhhäää", "mmmmm" och "yeah, baby" samt klämde stundtals i med ettstrukna c i partier där de kvinnliga bakgrundsköerna hade solopartier. Det var lätt störande, men samtidigt underhållande. Huvudet gungade i takt och ibland ville hans högerhand vifta till lite för att ge eftertryck till "oh, baby, yeah".

Rätt som det var vände han sig häftigt mot mig, tog tag i min arm och frågade "vad sa de?".

Hur skulle jag veta vad som sades i hans öron? Jag hade ju inte tillgång till mer än baskompet och rytmen, från min plats.

Jag tittade dumt på honom och frågade "vem"?

"Dom", svarade han och pekade mot den öppna dörren in mot mottagningsrummen. Den hade gått upp med hjälp av en rörelsesensor när någon gått förbi dörren på korridorsidan.

Killen hade med andra ord noterat, mitt i ett känsligt partitur under utförande av något death metal-band, att dörren öppnats och förmodade att man ropat efter någon, kanske honom, och att han missat detta event.

Jag svarade lugnande att ingen blivit ropad på, någon hade bara passerat dörren.

Han lutade sig tillbaka, pluggade igen öronen igen och lyssnade andäktigt en stund. Förmodligen för att han skulle ha ett halvt öras uppmärksamhet på det kommande uppropet. Efter fem minuter hade han glömt var han var och vad han skulle lyssna på och sjöng med full kraft med i texter på temat "I want your blood", "yeah, baby" och "you are poison".

När sköterskan kom och ropade upp honom var han både döv och blind. Vi, sköterskan och jag, fick med gemensamma krafter skaka honom tillbaka till denna världen och få honom att följa med in till tandläkaren.

Idag satt jag en stund i solstolen med iPoden i öronen. Vid ett tillfälle när båda pluggarna råkade ramla ur mina inom parentens för små öronsnäckor för att hörlurar skall få plats och sitta stabilt, hörde jag ett rymtiskt dunkande. Det lät som duktig trummis, tyckte jag. Det var jag. Jag sjunger inte med, jag hummar och mummar inte, jag går inte upp i falsett på de poppiga partierna, men jag hjälper osjälviskt trummisen med att hålla rytmen.

Det lät fint, tyckte jag.

Fast jag skall kanske sätta mig på händerna om jag någon gång lyssnar på musik i öronen i offentliga sammanhang. På bussen eller så...

Försvunna glasögon

En kollega beklagade idag att hon inte kunde hitta sina glasögon. De hade försvunnit igår och var nu helt uppslukade från jordens yta, jättemärkligt. Jag skrattade länge och innerligt, mina saker försvinner hela tiden, så sånt vet jag precis hur det är. Det får man vänja sig vid, helt enkelt. En av husets telefoner hittades två månader efter sitt försvinnande på en solstol i trädgården, till exempel. I november. Jag hade inte lagt den där.

Disktrasor försvinner på löpande band, halsband skall vi inte tala om, och däremellan dyker busskort, kajalpennor och strumpor in i det fördoldas mörker för att aldrig eller åtminstone först långt senare dyka upp igen. På väldigt konstiga platser.

Det är sakers natur, helt enkelt, och inget att hetsa upp sig över. Jag förklarade detta inlevelsefullt för kollegan och när hon verkade förstå eller åtminstone förstod att ett par försvunna glasögon inte var så mycket att orda om, bytte jag ämne.

För en stund sedan skulle jag titta lite närmare på en sak varpå jag tog på mig mina glasögon. De behövde putsas, var helt makalöst oljiga, jag såg ingenting.

Putsade glasögonen med bluskanten. Såg fortfarande inget. Putsade med en handduk. Ingen skillnad. Tittade noggrant på glasögonen. Inte mina glasögon.

Vet inte vems dessa är, men strunt samma: VAR ÄR MINA???!!!

Positivt och negativt

I flera år har jag tampats med en plattsatt uteplats vilken varje sommar blir till en enda stor myrstack. Myrorna stimmar omkring både under och över plattorna mest hela tiden och drar på så sätt med sig sand till plattornas ovansida som jag i min tur drar in i huset. Och som jag därefter dammsugar upp, slänger i soptunnan varpå innehållet bränns och säkert på något sätt återbildas till sand om 100 år eller så. Inte vet jag hur sånt går till, men det skulle inte förvåna mig.

Dessutom växer det ogräs mellan plattorna och detta nonchaleras totalt av myrorna. Här är jag den enda som gör en insats.

Detta har jag tröttnat på. Nu skall det byggas trädäck.

En kille i bekantskapskretsen har i ett svagt tillfälle lovat göra detta och han skulle höra av sig när han kände att det var dags. Litegrann innan det var dags, skulle han höra av sig, för jag har nämligen några rosbuskar planterade i en rabatt som också skall bli trädäck och dessa vill jag hinna flytta innan han bygger in dem. Dessutom står det ett träd i rabatten och detta träd skall gå till trädhimlen. En stickig mögprodukt som bara har stuckit mig i flera år när jag gått ut genom terassdörren. Stickiga trädet skall dö.

Igår ringde han och meddelade att det var dags för rosbuskflytt och trädfällning. Han tänkte gå igång med trädäcksbygge i veckan, typ torsdag eller fredag. Denna vecka.

Jag jobbar sent på tisdagar och jag skall hålla föredrag imorgon kväll. Igår var dagen allt skulle hända. Jippie. Not.

I all hast, före solnedgången, fick jag kasta mig ut med handskar, spade, såg och sekatör och flytta fem rosbuskar och såga ned ett taggigt helvete till träd. Buskarna spjärnade emot allt vad de kunde, trädet stack mig och jag bröt en nagel bakåt så långt att den gick av någonstans i knoghöjd. Hade grannarna varit ute hade kunnat misstänka att det pågick en förlossning i trädgården. Att föda barn var snudd på behagligt jämfört med att få en nagel böjd bakåt till 90 graders vinkel. "Aj" är ett för milt ord.

Den nagelfixande väninnan kunde emellertid ge mig en akuttid idag och det var positivt. Dessutom får jag ett trädäck som sannolikt är klart nästa vecka. Det är också positivt.

Att både trädäcket och nageln kostar pengar är negativt. Finns alltid downsides på allt.

Tråkiga saker

Vissa saker är så himla tråkiga att man aldrig vill göra dem. Jag vill inte, åtminstone, och då förstår jag inte hur andra kan vilja heller. Jag pratar om att ta hand om krukväxter.

Alla hem innehåller krukväxter och det räcker inte med att växterna skall vattnas och plockas på torra blad stup i kvarten varje vecka. Med jämna mellanrum skall de planteras om också.

Jag tycker att blomvattningen är tråkigare än att se väggfärg torka men att plantera om växter slår allt. Det är bökigt, måste förberedas, det smutsar ned och dessutom är det knepigt om man är ensam och växterna är stora.

Idag skulle det enligt mina beräkningar vara fint väder och jag hade planerat att köpa träolja, olja in terassen samt ligga i en solstol på densamma och njuta av livet. När det började regna blev jag alldeles vilsen. Vad i hela friden skulle jag göra?

Vips föll mina gröna på de fem jätteväxterna i vardagsrummet. De hade samtliga sprängt sina innerkrukor, ätit upp all jord, vissnat partiellt och visade alla tecken på vemod och svält. Jag suckade och fräste iväg med bilen till den lokala plantfirman för att köpa nya krukor.

Alla hade tydligen bestämt sig för att handla krukor idag för det var fullt med folk som gick så långsamt de kunde och blockerade eventuella omkörningar så effektivt de bara förmådde. Jag råkande köra på en tant på hälsenan och bad om ursäkt, utan att egentligen mena det. Mamman i en annan familj fnissade högt. Hon verkade också ha stört sig på att vara tvungen att vänta för att tanten skulle stå mitt i gången och fundera på vad hon skulle köpa. Om hon skulle köpa något.

Det var för övrigt galet dyrt med krukor. Närmare 200 kr för en (1) kruka med diametern 30 cm och jag skulle ha fem. Glöm det. Efter mycket letande hittade jag lika stora krukor fast i plast för en fjärdedel av priset. Sådana blev det.

Sen åkte jag hem, planterade, skvätte jord över hela huset, fick taggar i händer och armar av en jädra kaktus men efter en dryg timme var det klart. Och för första gången på tio år har jag matchande krukor till samtliga växter i fönstren i vardagsrummet.

Och det bästa av allt är att nu behöver jag inte plantera om förrän om två år igen. Just de här växterna, alltså...