Jag tycker själv att jag är rätt fältmässig och anpassningsbar. Är det kallt, klär jag på mig, är det varmt lättar jag på klädseln, regnar det tar jag bilen och är det snö stannar jag i sängen. Flexibel till sin yttersta gräns.
Men ibland går det så himla fort att det är fullkomligt omöjligt att hänga med. Igår till exempel. På morgonen var det höst. Regn, fukt, obehag och en doft av våt yllekofta låg som ett lock över nejden. Jag klädde mig ordentligt med klänning och jacka och leggings och snygga sandaletter med lite fler täckande remmar än vad jag har på sommaren.
När jag kom hem på seneftermiddagen var det sommar. Solen sken från en klarblå himmel, det var 25 grader varmt och jag funderade på om jag skulle åka till havet och bada före eller efter att jag drog igång grillen.
Jag hade vid det laget hoppat ur leggingsen och hängt av mig jackan.
Med facit i hand var det tur att jag inte var ute på lunchen, det torde ha varit vinter då och det var jag verkligen inte klädd för.
Imorse när jag vaknade var det redan ett fantastiskt sommarväder ute. 20 grader varmt redan vid 7-tiden, underbart. Jag skuttade med ett skratt ur min säng och lade genast ut alla dynor och plädar som huset kunde uppbringa på möblerna i trädgården. Lagom till min hemkomst skulle allt vara behagligt uppvärmt och jag såg framför mig hur jag skulle sitta ute i solen när jag kom hem, läsa en bok, sippa på något kallt och lukta på blommorna som Ferdinand.
Vid lunchtid var jag hemma en sväng och konstaterade att vädret höll ställningarna. Varmt som i Gehenna och mer sommarkänsla än vad Idas sommarvisa kan uppbringa. Tjohoo!
När jag kom hem ikväll fick jag gå ut och ta in allt igen för att inte allt skulle bli blött av höstregnet.
/Missnöjd
tisdag 31 maj 2011
måndag 30 maj 2011
Förr och nu
Jag har tänkt litegrann på åldrar idag. Allas åldrar, inte bara barnens.
Små barn, små bekymmer kontra stora barn, stora bekymmer.
Ung, pigg, snygg men ovetandes kontra medelålders, trött, småfet och varit med om allt.
Nivea kontra Botox.
Kroppsstrumpor kontra tunikor.
Existensminimum/tigga pengar av föräldrar kontra självförsörjande och det går rätt bra, tack.
Osäkerhet, "duger jag, är hon snyggare än vad jag är" kontra "tjohoo, 2 kilo till, skit i det, var är chokladen?"
Backpacking och "är det här mina underkläder eller min rumskamrats" kontra ordentligt strukna blusar nedpackade i resegarderoben.
Två flaskor vin en kväll, "jodå, det bör gå" kontra "jag tar två glas, gud, känner mig snurrig".
"Gud, så söt han är" kontra "nej, jag tycker inte hans karriärambitioner motsvarar mina förväntningar på en blivande svärson".
Bara inte mamma ser kontra bara inte barnen ser.
Sammanfattning: Vet inte. Finns för- och nackdelar med allt.
Små barn, små bekymmer kontra stora barn, stora bekymmer.
Ung, pigg, snygg men ovetandes kontra medelålders, trött, småfet och varit med om allt.
Nivea kontra Botox.
Kroppsstrumpor kontra tunikor.
Existensminimum/tigga pengar av föräldrar kontra självförsörjande och det går rätt bra, tack.
Osäkerhet, "duger jag, är hon snyggare än vad jag är" kontra "tjohoo, 2 kilo till, skit i det, var är chokladen?"
Backpacking och "är det här mina underkläder eller min rumskamrats" kontra ordentligt strukna blusar nedpackade i resegarderoben.
Två flaskor vin en kväll, "jodå, det bör gå" kontra "jag tar två glas, gud, känner mig snurrig".
"Gud, så söt han är" kontra "nej, jag tycker inte hans karriärambitioner motsvarar mina förväntningar på en blivande svärson".
Bara inte mamma ser kontra bara inte barnen ser.
Sammanfattning: Vet inte. Finns för- och nackdelar med allt.
söndag 29 maj 2011
Har skällt lite
Har idag varit ute en sväng och skällt på trädgården. Efter allt jag har gjort genom åren, fyllt på med jord, försett med gödning, rensat ogräs, krattat, hackat, klippt, talat uppmuntrande, knyckt nya kompisar hos mina kompisar så att den skulle få nya individer att leka med, efter allt detta så gör ändå inte trädgården det minsta lilla i gengäld.
Och talesättet "växer som ogräs" kan vi härmed lägga till handlingarna, det gäller överhuvudtaget inte.
Förra sommaren lät jag såga ned två av tre gigantiska granar, högre än ett 1 ½-planshus. Den tredje lät jag stå eftersom den på något märkligt sätt har fattat tycke för och inlett ett förhållande med en clematis med påföljd att granen inte längre är en gran annat än längst inne. Ytterst är den en vacker clematis, 6 meter hög.
Trädfällargubbarna tyckte det var mjäkigt och menlöst i överkant att låta detta hindra dem från att fälla även den tredje granen, men jag var bestämd. Kärlek är alltid vackert och då är inte jag den som skall gå emellan som den elaka styvmodern.
Jag hade inte direkt väntat mig ett unisont tack från de förälskade tu, men jag hade sannerligen inte väntat mig att clematisen skulle tacka för sig och gå vidare till clematishimlen i vinter heller. Nu står jag med en 6 meter hög gran, tämligen vissen och skabbig, tillika försedd med en väldigt vissen clematis.
Besviken är ett för klent uttryck.
Det blir olustigt att kalla hit trädfällargubbarna igen. Jag får säkert höra "vad vad det vi sa" på fler sätt än vad jag kan föreställa mig. Dessutom får jag betala mer pengar för fällningen än vad det kostat om jag fällt åbäket när de ändå var här förra året.
Det är tacken, det.
Utöver det så är jag förtjust i lupiner, dessa dikesogräsblommor, och jag har kämpat tappert för att dem att slå ned en aldrig så liten rot i min trädgård. Många är de gånger då jag kravlat omkring bland fästingar och otyg i motorvägskanten för att samla lupinfrön och sätta dessa i casa Mimmis trädgård. I stort sett förgäves har jag kämpat men slutligen lyckades jag få dem att ta sig i en murad rabatt och så sent som förra året stod de där och viftade med sina blommor till stor glädje för mig.
I år är de borta.
Röllikan i gräsmattan, den jag har dränkt i Stroller kombi och utövat prickskytte mot med ogräsmedel i sprayform, den står däremot stoltare än någonsin.
Det var befogat att skälla lite, alltså.
Och talesättet "växer som ogräs" kan vi härmed lägga till handlingarna, det gäller överhuvudtaget inte.
Förra sommaren lät jag såga ned två av tre gigantiska granar, högre än ett 1 ½-planshus. Den tredje lät jag stå eftersom den på något märkligt sätt har fattat tycke för och inlett ett förhållande med en clematis med påföljd att granen inte längre är en gran annat än längst inne. Ytterst är den en vacker clematis, 6 meter hög.
Trädfällargubbarna tyckte det var mjäkigt och menlöst i överkant att låta detta hindra dem från att fälla även den tredje granen, men jag var bestämd. Kärlek är alltid vackert och då är inte jag den som skall gå emellan som den elaka styvmodern.
Jag hade inte direkt väntat mig ett unisont tack från de förälskade tu, men jag hade sannerligen inte väntat mig att clematisen skulle tacka för sig och gå vidare till clematishimlen i vinter heller. Nu står jag med en 6 meter hög gran, tämligen vissen och skabbig, tillika försedd med en väldigt vissen clematis.
Besviken är ett för klent uttryck.
Det blir olustigt att kalla hit trädfällargubbarna igen. Jag får säkert höra "vad vad det vi sa" på fler sätt än vad jag kan föreställa mig. Dessutom får jag betala mer pengar för fällningen än vad det kostat om jag fällt åbäket när de ändå var här förra året.
Det är tacken, det.
Utöver det så är jag förtjust i lupiner, dessa dikesogräsblommor, och jag har kämpat tappert för att dem att slå ned en aldrig så liten rot i min trädgård. Många är de gånger då jag kravlat omkring bland fästingar och otyg i motorvägskanten för att samla lupinfrön och sätta dessa i casa Mimmis trädgård. I stort sett förgäves har jag kämpat men slutligen lyckades jag få dem att ta sig i en murad rabatt och så sent som förra året stod de där och viftade med sina blommor till stor glädje för mig.
I år är de borta.
Röllikan i gräsmattan, den jag har dränkt i Stroller kombi och utövat prickskytte mot med ogräsmedel i sprayform, den står däremot stoltare än någonsin.
Det var befogat att skälla lite, alltså.
lördag 28 maj 2011
Skall lägga upp en Facebook-grupp
Inatt har jag kört lite hit och dit mellan Vellinge och Malmö ett flertal gånger. Jag hämtade dottern från sitt jobb i Malmö vid 21 igår kväll, jag körde henne till en väninna i Vellinge, de tog sig med förenade krafter in till Malmö igen något senare, jag körde till Malmö och hämtade, jag lutade huvudet en liten kort stund på kudden och vips befann jag mig körandes till dotterns jobb igen, klockan 7 imorse.
Att hon arbetar påverkar mig på ett väldigt olustigt sätt. Inalles blev det 10 mil och det kändes onekligen lite annorlunda att svänga inom Svågertorp vid 8-snåret bara för att konstatera att bara K-rauta och Bauhaus var öppna så dags, övriga butiker öppnar först klockan 10 på lördagar.
Jag skulle till övriga butiker.
Istället åkte jag hem, rensade ogräs, körde någon maskin tvätt, läste tidningen, lade ut dynor och plädar på utemöblerna och var till slut klar med allt som gick att göra utom att stjälpa sonen ur sängen för att byta hans lakan. Klockan var då tjugo minuter över nio.
Jag hade tråkigt.
Vädret såg emellertid hoppfullt ut och jag bestämde mig för att jag skulle lägga mig i solstolen med en bok och koppla av en stund. Innan dess hängde jag ut tvätten, dammsög lite på bottenvåningen och körde igång en maskin tvätt till.
När jag kom ut i solstolen sken solen från en klarblå himmel, fåglarna kvittrade, världen var god. Jag hämtade iPoden, tog på mig bikinin, lutade mig tillbaka...
Mulet.
Nu är det gråmulet och kallt och regnar det så blir jag inte förvånad. Dessutom viner höststormarna så att jag har fått göra en gisslanutväxling med grannen igen. Mina underkläder är numera tillbaka till min sida om staketet och hennes är där hon vill ha dem.
Nu tänker jag gå in på Facebook och starta en grupp som skall heta:
"Om 100.000 trycker "gilla" har vi sol på dagarna och regn* på nätterna hela sommaren."
Ni får gärna tacka mig hur ni vill! Rosor, presenter, allt funkar!
*Regn natt mot mån-fre, reds. anm.)
Att hon arbetar påverkar mig på ett väldigt olustigt sätt. Inalles blev det 10 mil och det kändes onekligen lite annorlunda att svänga inom Svågertorp vid 8-snåret bara för att konstatera att bara K-rauta och Bauhaus var öppna så dags, övriga butiker öppnar först klockan 10 på lördagar.
Jag skulle till övriga butiker.
Istället åkte jag hem, rensade ogräs, körde någon maskin tvätt, läste tidningen, lade ut dynor och plädar på utemöblerna och var till slut klar med allt som gick att göra utom att stjälpa sonen ur sängen för att byta hans lakan. Klockan var då tjugo minuter över nio.
Jag hade tråkigt.
Vädret såg emellertid hoppfullt ut och jag bestämde mig för att jag skulle lägga mig i solstolen med en bok och koppla av en stund. Innan dess hängde jag ut tvätten, dammsög lite på bottenvåningen och körde igång en maskin tvätt till.
När jag kom ut i solstolen sken solen från en klarblå himmel, fåglarna kvittrade, världen var god. Jag hämtade iPoden, tog på mig bikinin, lutade mig tillbaka...
Mulet.
Nu är det gråmulet och kallt och regnar det så blir jag inte förvånad. Dessutom viner höststormarna så att jag har fått göra en gisslanutväxling med grannen igen. Mina underkläder är numera tillbaka till min sida om staketet och hennes är där hon vill ha dem.
Nu tänker jag gå in på Facebook och starta en grupp som skall heta:
"Om 100.000 trycker "gilla" har vi sol på dagarna och regn* på nätterna hela sommaren."
Ni får gärna tacka mig hur ni vill! Rosor, presenter, allt funkar!
*Regn natt mot mån-fre, reds. anm.)
fredag 27 maj 2011
Tunga mysterier i livet
Understundom har jag idag, när arbetet så tillåtit, kunnat tänka en del på de tunga mysterierna i livet. Inte varför räckena till rulltrapporna alltid går snabbare än själva rulltrapporna så att man landar på näsan om man inte flyttar handen varannan sekund när man åker. Och inte varför behån knäpps där bak när man själv alltid är där fram.
Nej, betydligt tyngre saker.
En sådan tung sak har aktualiserat sig den senaste veckan med sitt kulmen i förrgår. Då var jag nämligen på apoteket och donerade alla mina för maj månad återstående medel till förmån för munsårsmedikamenter. Jag köpte salvor och dekokter för att få bort eländet snabbast möjligt och jag köpte plåster för att täcka över dem så att de blir osynliga. Så osynliga de nu kan bli när det vilar ett runt plåster ovanpå. Alla undrade varför jag hade ett plåster på läppen. Kanske skall man se det positivt för ingen frågade faktiskt varför jag hade munsår.
Men, den springande punkten är:
När man nu ägnar forskning och anslag och marknadsföringspengar och en massa annat för att plocka fram salvor som hjälper mot munsår, varför i hela hoppsan låter man dessa salvor vara VITA?
Inte många har naturligt vita läppar nuförtiden. Jag har sett att brudar som Mary Quant och Brigitte Bardot körde vita-läpps-stuket någon gång i förfluten tid men så länge jag har varit med i svängen så har läppar varit blygt rosa eller eldigt röda. Någon gång har jag blå läppar men det känner jag inte att jag vill accentuera ytterligare med blå salva.
Men genomskinlig salva, vad är det för fel på det? Det finns ju i tuber med andra etiketter, det vet jag med säkerhet.
Detta var ett av mina tunga mysterier som jag tänkt på idag.
Det andra är varför det alltid är så att man måste försöka två gånger med att få in usb-minnet i datorn. Det blir aldrig, läs ALDRIG, rätt första gången.
Ett synnerligen tungt mysterium.
Nej, betydligt tyngre saker.
En sådan tung sak har aktualiserat sig den senaste veckan med sitt kulmen i förrgår. Då var jag nämligen på apoteket och donerade alla mina för maj månad återstående medel till förmån för munsårsmedikamenter. Jag köpte salvor och dekokter för att få bort eländet snabbast möjligt och jag köpte plåster för att täcka över dem så att de blir osynliga. Så osynliga de nu kan bli när det vilar ett runt plåster ovanpå. Alla undrade varför jag hade ett plåster på läppen. Kanske skall man se det positivt för ingen frågade faktiskt varför jag hade munsår.
Men, den springande punkten är:
När man nu ägnar forskning och anslag och marknadsföringspengar och en massa annat för att plocka fram salvor som hjälper mot munsår, varför i hela hoppsan låter man dessa salvor vara VITA?
Inte många har naturligt vita läppar nuförtiden. Jag har sett att brudar som Mary Quant och Brigitte Bardot körde vita-läpps-stuket någon gång i förfluten tid men så länge jag har varit med i svängen så har läppar varit blygt rosa eller eldigt röda. Någon gång har jag blå läppar men det känner jag inte att jag vill accentuera ytterligare med blå salva.
Men genomskinlig salva, vad är det för fel på det? Det finns ju i tuber med andra etiketter, det vet jag med säkerhet.
Detta var ett av mina tunga mysterier som jag tänkt på idag.
Det andra är varför det alltid är så att man måste försöka två gånger med att få in usb-minnet i datorn. Det blir aldrig, läs ALDRIG, rätt första gången.
Ett synnerligen tungt mysterium.
torsdag 26 maj 2011
Till Skånetrafiken
Idag har jag laddat upp och nu skall jag klaga. Ni som inte vill läsa klag, skall snarast lyfta blicken och titta på teven istället.
Så här var det:
Jag åkte för en tid sedan buss till Malmö, varpå jag bytte buss och åkte en bit till i Malmö. Det gick utmärkt. När jag klev på i Vellinge betalade jag med mitt Jojo-kort, precis som man skall i detta kontantfria samhälle, varpå jag fick en biljett som jag viftade med vid det kommande bussbytet och det räckte. Både jag och busschauffören var glad och jag fick åka dit jag skulle för 28 kronor.
Sen skulle jag åka hem och tänkte köra samma vinnande koncept. Betala resan, få biljett, byta buss, vifta med biljetten, komma hem.
Nope.
Jag betalade resan, så långt gick allt utmärkt, men jag fick ingen biljett. Det skulle inte behövas, förklarade chauffören. Ville jag köpa ny biljett 5 minuter senare skulle biljettmaskinen fatta att jag redan betalat och så skulle jag kunna åka hem utan ny peng.
Jag var misstänksam.
Och mycket riktigt. Det drogs pengar andra gången också. Jag åkte från Malmö till Malmö för 28 kronor, sedan åkte jag från Malmö och hem för nya 28 kronor. Trots att jag inte skulle behövt det. Sånt retar mig.
Då jag är skrivkunnig skrev jag detta till Skånetrafiken. Att det retade mig, alltså. De svarade snällt att de förstod mig och att kompensation var på väg.
I min naiva okunnighet trodde jag då att mitt Jojo-kort skulle förses med de 28 kronor de snott från mig och raskt skulle fåglarna börja kvittra, världens alla barn bli glada och solen alltid skina.
Ack heliga enfald. För trots att JAG inte kommer att få använda kontanter på bussarna från den 1 juni utan är bunden att använda kort, så betyder inte det att Skånetrafiken ställer upp på samma elektroniska service.
Jag fick ett presentkort på 28 kronor. Ett papperspresentkort.
Ok, tänkte jag, då åker jag väl buss för presentkortet då.
Nä, si det gick inte. Presentkortet skulle lösas in på ett av Skånetrafikens serviceställen.
Ok, tänkte jag för andra gången, då går jag väl till Vellinges serviceställe och löser in det då.
Nä, si det gick inte heller. För det ställe vi har i Vellinge kan visserligen sälja Jojo-kort men det är också det enda. Sådana avancerade manövrar som att sätta in 28 kronor på ett kort gick inte. Jag skulle ta mig till Höllviken för att göra detta. Eller Malmö. Ville jag kunde jag åka till Helsingborg eller Kristianstad också.
Här började jag bli lite trött.
Idag skulle jag på möte i Malmö klockan 9. Jag fick åka extra tidigt in för att kunna kliva av på Studentgatan, promenera till Gustav Adolfs torg, gå in på Pressbyrån där (serviceställe) och be dem ladda på de 28 kronorna på mitt Jojo-kort.
Nä, si det gick inte. Det gick bara om jag laddade på kortet med kontanter samtidigt.
Vid det här laget ville jag luta mig över disken och falla i gråt.
Jag samlade mig dock, och sa att ok, jag laddar på kortet med en hundring då, bara ni är snälla och för över mina 28 kronor till kortet.
Nä, si det gick absolut inte. Minimibeloppet var 200 kronor.
SAMMANFATTNINGSVIS:
En busschaufför tar felaktigt 28 kronor från mitt Jojokort.
För att få tillbaka dessa måste jag:
1) Åka till Malmö.
2) Kliva av vid en helt annan hållplats än vad jag skulle klivit av och ta mig till ett ställe jag inte skulle gått till om jag själv valt.
3) Investera i ytterligare 200 kronor på Skånetrafiken och placera dessa pengar på ett icke-räntebärande Jojo-kort enkom för att få tillbaka det som rätteligen är mitt. Helt i onödan, dessutom, för jag skall köpa ett sommarkort och har ingen användning för några pengar på Jojo-kortet förrän i augusti.
Jag är inte riktigt överens med dem om att detta ryms inom ramen för god sed.
Så här var det:
Jag åkte för en tid sedan buss till Malmö, varpå jag bytte buss och åkte en bit till i Malmö. Det gick utmärkt. När jag klev på i Vellinge betalade jag med mitt Jojo-kort, precis som man skall i detta kontantfria samhälle, varpå jag fick en biljett som jag viftade med vid det kommande bussbytet och det räckte. Både jag och busschauffören var glad och jag fick åka dit jag skulle för 28 kronor.
Sen skulle jag åka hem och tänkte köra samma vinnande koncept. Betala resan, få biljett, byta buss, vifta med biljetten, komma hem.
Nope.
Jag betalade resan, så långt gick allt utmärkt, men jag fick ingen biljett. Det skulle inte behövas, förklarade chauffören. Ville jag köpa ny biljett 5 minuter senare skulle biljettmaskinen fatta att jag redan betalat och så skulle jag kunna åka hem utan ny peng.
Jag var misstänksam.
Och mycket riktigt. Det drogs pengar andra gången också. Jag åkte från Malmö till Malmö för 28 kronor, sedan åkte jag från Malmö och hem för nya 28 kronor. Trots att jag inte skulle behövt det. Sånt retar mig.
Då jag är skrivkunnig skrev jag detta till Skånetrafiken. Att det retade mig, alltså. De svarade snällt att de förstod mig och att kompensation var på väg.
I min naiva okunnighet trodde jag då att mitt Jojo-kort skulle förses med de 28 kronor de snott från mig och raskt skulle fåglarna börja kvittra, världens alla barn bli glada och solen alltid skina.
Ack heliga enfald. För trots att JAG inte kommer att få använda kontanter på bussarna från den 1 juni utan är bunden att använda kort, så betyder inte det att Skånetrafiken ställer upp på samma elektroniska service.
Jag fick ett presentkort på 28 kronor. Ett papperspresentkort.
Ok, tänkte jag, då åker jag väl buss för presentkortet då.
Nä, si det gick inte. Presentkortet skulle lösas in på ett av Skånetrafikens serviceställen.
Ok, tänkte jag för andra gången, då går jag väl till Vellinges serviceställe och löser in det då.
Nä, si det gick inte heller. För det ställe vi har i Vellinge kan visserligen sälja Jojo-kort men det är också det enda. Sådana avancerade manövrar som att sätta in 28 kronor på ett kort gick inte. Jag skulle ta mig till Höllviken för att göra detta. Eller Malmö. Ville jag kunde jag åka till Helsingborg eller Kristianstad också.
Här började jag bli lite trött.
Idag skulle jag på möte i Malmö klockan 9. Jag fick åka extra tidigt in för att kunna kliva av på Studentgatan, promenera till Gustav Adolfs torg, gå in på Pressbyrån där (serviceställe) och be dem ladda på de 28 kronorna på mitt Jojo-kort.
Nä, si det gick inte. Det gick bara om jag laddade på kortet med kontanter samtidigt.
Vid det här laget ville jag luta mig över disken och falla i gråt.
Jag samlade mig dock, och sa att ok, jag laddar på kortet med en hundring då, bara ni är snälla och för över mina 28 kronor till kortet.
Nä, si det gick absolut inte. Minimibeloppet var 200 kronor.
SAMMANFATTNINGSVIS:
En busschaufför tar felaktigt 28 kronor från mitt Jojokort.
För att få tillbaka dessa måste jag:
1) Åka till Malmö.
2) Kliva av vid en helt annan hållplats än vad jag skulle klivit av och ta mig till ett ställe jag inte skulle gått till om jag själv valt.
3) Investera i ytterligare 200 kronor på Skånetrafiken och placera dessa pengar på ett icke-räntebärande Jojo-kort enkom för att få tillbaka det som rätteligen är mitt. Helt i onödan, dessutom, för jag skall köpa ett sommarkort och har ingen användning för några pengar på Jojo-kortet förrän i augusti.
Jag är inte riktigt överens med dem om att detta ryms inom ramen för god sed.
onsdag 25 maj 2011
Egyptens gräshoppor och jag
Egypten hade sina gräshoppor i förfluten tid, själv drabbas jag av det ena efter det andra. Hade jag haft bättre minne hade jag kunnat bli bitter. Men eftersom jag sällan framåt torsdagen har någon som helst aning om vad jag gjorde den förflutna helgen är jag för det mesta väldigt positivt inställd.
Men samtidigt innebär denna egenskap att jag snabbt måste skriva ned varför det är synd om mig innan jag har glömt anledningen.
Jo: Först fick jag jättehög feber i söndags. Sen fick jag jätteont i kroppen med fokus på ryggen. Sen gick jag till jobbet på tisdagen, fortfarande i efterdyningarna av ont överallt samt med förfluten feber som återuppstod vid de mest befängda tillfällen. På kommunstyrelsens arbetsutskott, t ex. Mycket opraktiskt. På kvällen var jag på det lokala nöjesetablissemanget Falsterbo Strandbaden (www.falsterbostrandbad.se) och satt i en paneldebatt. Lagom till detta uppträde fick jag en rejäl blåsa på underläppen. Jag nonchalerade den, trots att det sved som om det satt en rostagg med salt i läppen. Smärta kan jag leva med.
Utseendedefekter är svårare att hantera.
Och således var det inte med jubel och klapp i händerna som jag imorse såg i badrumsspegeln att jag hade en underläpp som jag kunde killa mig på näsan med. Jag funderade en lång stund på om jag hade varit i slagsmål igårkväll utan att jag märkt det, men det trodde jag inte. Återstod gjorde bara en sak:
Jag hade fått munsår.
Tack för det, Televerket. (Det sista fattade ingen född efter 1990.)
Ser jag lopporna ge sig iväg med kabinväskorna efter sig är jag helt på det klara med vad klockan är slagen. Då är sannolikt slutet nära.
I medicinlådans dunkla djup hittade jag en befängt liten tub med salva där bäst före datum var satt någon gång 2002. Denna skulle hjälpa mot munsår och jag tryckte raskt ut den sista klutten ur tuben och kletade ut på läppen. Det bedövade smärtan en liten aning och jag bestämde att jag skulle låta läppen hänga lite lätt utåt så länge som möjligt, hela förmiddagen om det gick, så att jag inte av misstag skulle råka slicka i mig den sista droppen av salva innan jag köpt en ny tub.
Så fort klutten kommit på plats blev jag törstig. Jättetörstig. Törstig som efter tre dygn i öknen utan vatten. Jag måste dricka, jag skulle sannolikt dö annars.
Efter en del grävande fann jag sugrör i käcka färger, minnen från barnens kalas på 90-talet. Dessa fungerade utmärkt som pipeline för vätskeersättning. Några av dem fick följa med mig till jobbet för den händelse jag skulle bli uttorkad även där. Jag hade stor nytta av dem. Jag försökte till och med dricka kaffe med deras hjälp men det är inget jag rekommenderar.
Numera har jag som ett resultat av detta en annan typ av blåsor inne i munnen.
Efter jobbet cyklade jag iväg till apoteket, pekade på min underläpp, räckte fram plånboken och bad dem hjälpa mig så långt Visa-kortet räckte. Jag ville ha medikamenter som snarast möjligt tar bort munsår. Och som döljer dem medan de tar bort dem.
Nu har jag salvor i sådan utsträckning att kletar jag på alla samtidigt är det inte säkert att jag finns kvar till helgen.
Det kan jag också leva med. Bara munsåren försvinner samtidigt.
Men samtidigt innebär denna egenskap att jag snabbt måste skriva ned varför det är synd om mig innan jag har glömt anledningen.
Jo: Först fick jag jättehög feber i söndags. Sen fick jag jätteont i kroppen med fokus på ryggen. Sen gick jag till jobbet på tisdagen, fortfarande i efterdyningarna av ont överallt samt med förfluten feber som återuppstod vid de mest befängda tillfällen. På kommunstyrelsens arbetsutskott, t ex. Mycket opraktiskt. På kvällen var jag på det lokala nöjesetablissemanget Falsterbo Strandbaden (www.falsterbostrandbad.se) och satt i en paneldebatt. Lagom till detta uppträde fick jag en rejäl blåsa på underläppen. Jag nonchalerade den, trots att det sved som om det satt en rostagg med salt i läppen. Smärta kan jag leva med.
Utseendedefekter är svårare att hantera.
Och således var det inte med jubel och klapp i händerna som jag imorse såg i badrumsspegeln att jag hade en underläpp som jag kunde killa mig på näsan med. Jag funderade en lång stund på om jag hade varit i slagsmål igårkväll utan att jag märkt det, men det trodde jag inte. Återstod gjorde bara en sak:
Jag hade fått munsår.
Tack för det, Televerket. (Det sista fattade ingen född efter 1990.)
Ser jag lopporna ge sig iväg med kabinväskorna efter sig är jag helt på det klara med vad klockan är slagen. Då är sannolikt slutet nära.
I medicinlådans dunkla djup hittade jag en befängt liten tub med salva där bäst före datum var satt någon gång 2002. Denna skulle hjälpa mot munsår och jag tryckte raskt ut den sista klutten ur tuben och kletade ut på läppen. Det bedövade smärtan en liten aning och jag bestämde att jag skulle låta läppen hänga lite lätt utåt så länge som möjligt, hela förmiddagen om det gick, så att jag inte av misstag skulle råka slicka i mig den sista droppen av salva innan jag köpt en ny tub.
Så fort klutten kommit på plats blev jag törstig. Jättetörstig. Törstig som efter tre dygn i öknen utan vatten. Jag måste dricka, jag skulle sannolikt dö annars.
Efter en del grävande fann jag sugrör i käcka färger, minnen från barnens kalas på 90-talet. Dessa fungerade utmärkt som pipeline för vätskeersättning. Några av dem fick följa med mig till jobbet för den händelse jag skulle bli uttorkad även där. Jag hade stor nytta av dem. Jag försökte till och med dricka kaffe med deras hjälp men det är inget jag rekommenderar.
Numera har jag som ett resultat av detta en annan typ av blåsor inne i munnen.
Efter jobbet cyklade jag iväg till apoteket, pekade på min underläpp, räckte fram plånboken och bad dem hjälpa mig så långt Visa-kortet räckte. Jag ville ha medikamenter som snarast möjligt tar bort munsår. Och som döljer dem medan de tar bort dem.
Nu har jag salvor i sådan utsträckning att kletar jag på alla samtidigt är det inte säkert att jag finns kvar till helgen.
Det kan jag också leva med. Bara munsåren försvinner samtidigt.
måndag 23 maj 2011
Årsrätter
Jag läste i tidningen idag om en familj som inte lagar samma middagsrätt mer än vid ett tillfälle om året. Man kör alltså 365 unika middagar. Jag tappade hakan när jag läste det. Så tråkigt om man tycker jättemycket om lasagne, för har man haft det i januari så får man vänta på både påskharen, kräftlyktorna och tomten innan det är dags igen.
Och hur hittar man på så många rätter?
Fascinerande.
Själv försöker jag förnya mig regelbundet, och en del av dessa förnyelser kommer också bara en gång, fast där snackar vi per livslängd.
Idag har jag gjort gorgonzolasmaksatt palsternacksmos med örtkokt kassler. Det var typiskt en sådan rätt som man bara kör en gång per livslängd. Barnen tyckte i och för sig att de kunde tänka sig den en gång per år men det sa de nog bara för att vara snälla.
Själv skulle jag kunna göra det omvända mot familjen i tidningen, jag hade kunnat bygga en matsedel och köra den varje vecka. Lite köttbullar, lite thailändskt, något grillat med potatisgratäng, lasagne och kalops, så är jag nöjd.
Fast jag får vänta med det till pensionärsåren. Barnen gillar inte idén.
Och hur hittar man på så många rätter?
Fascinerande.
Själv försöker jag förnya mig regelbundet, och en del av dessa förnyelser kommer också bara en gång, fast där snackar vi per livslängd.
Idag har jag gjort gorgonzolasmaksatt palsternacksmos med örtkokt kassler. Det var typiskt en sådan rätt som man bara kör en gång per livslängd. Barnen tyckte i och för sig att de kunde tänka sig den en gång per år men det sa de nog bara för att vara snälla.
Själv skulle jag kunna göra det omvända mot familjen i tidningen, jag hade kunnat bygga en matsedel och köra den varje vecka. Lite köttbullar, lite thailändskt, något grillat med potatisgratäng, lasagne och kalops, så är jag nöjd.
Fast jag får vänta med det till pensionärsåren. Barnen gillar inte idén.
Farligt med för mycket tevetittande
Det man inte vet har man inte ont av, sades det när jag var liten. Jag tror inte den tesen håller i dagens moderna, moraliska, etiska och genusdemokratiska samhälle, men i ett avseende är jag beredd att hålla med. Jag skulle inte ha tittat på teve igår kväll...
Igår låg jag i sängen och tittade på Trädgårdstoppen samtidigt som feberyrorna kom och gick. Tydligen har detta varit en återkommande serie under våren men jag landade raskt in i sista avsnittet, det avsnitt där finaste trädgården i Sverige skulle koras.
Det kändes spännande, jag undrade om möjligen min fina lustgård var nominerad. Jag har världens sötaste trädgård med blommor och allt, nämligen.
Programmet drog igång, och man fick se både bilder och filmavsnitt av de sötaste trädgårdar. Jag skulle vilja ha allihop. Det var små dammar med vattenfall och vattenkonst, det var blommor och gångar, små uteplatser och gröna rum och det var pergola, vinrankor och rosor så det bara visslade om det. Gräsmattorna var som sammetsmattor och det syntes inte en vissen blomma så långt ögat nådde.
Jag blev akut avundsjuk. Sannolikt förstärkt av att jag hade feber, då uppfattas allt hundra gånger mer.
Innan jag tittade på programmet var jag nöjd med min trädgård. Jag har tyckt att den är fin och lummig, att blommorna är vackra och välvalda och att den på det hela taget är ganska ok.
Det tycker jag inte längre. Den håller inte måttet alls. Frågan är om man ens kan kalla den för trädgård. Jag har förvisso en damm, jag har förvisso kantstenar och blommor, men några gröna rum är det inte tal om. I gräsmattan finns det tusenskönor, revfingerört, maskrosor, veronicor, mossa och röllika. På ett ställe ser det ut som om en tuss gräs vill växa, men jag är inte säker. Det kan vara en ogrästuss som kommer upp. Inte alls likt sammetsmattorna i teven.
Jag har inte tänkt på färg, form eller blomningstid när jag planterat växterna, det kan man inte när man utökar växtantalet genom att knycka skott hos kompisar. Då tar man vad man får och sedan väntar man spänt på vad det blir av det. Det är den strategin jag har byggt Edens lustgård på. Inte på doftperioder, längd på blomningen, färgharmonier eller att det hela tiden skall hända något i rabatterna.
Jag är nu mycket missnöjd och ledsen med min trädgård.
Och detta stärker min teori om att för mycket tevetittande inte är nyttigt. I fortsättningen skall jag bara titta på sådana program som inte påverkar mig negativt. Formel 1, till exempel. Rör mig inte i ryggen.
Igår låg jag i sängen och tittade på Trädgårdstoppen samtidigt som feberyrorna kom och gick. Tydligen har detta varit en återkommande serie under våren men jag landade raskt in i sista avsnittet, det avsnitt där finaste trädgården i Sverige skulle koras.
Det kändes spännande, jag undrade om möjligen min fina lustgård var nominerad. Jag har världens sötaste trädgård med blommor och allt, nämligen.
Programmet drog igång, och man fick se både bilder och filmavsnitt av de sötaste trädgårdar. Jag skulle vilja ha allihop. Det var små dammar med vattenfall och vattenkonst, det var blommor och gångar, små uteplatser och gröna rum och det var pergola, vinrankor och rosor så det bara visslade om det. Gräsmattorna var som sammetsmattor och det syntes inte en vissen blomma så långt ögat nådde.
Jag blev akut avundsjuk. Sannolikt förstärkt av att jag hade feber, då uppfattas allt hundra gånger mer.
Innan jag tittade på programmet var jag nöjd med min trädgård. Jag har tyckt att den är fin och lummig, att blommorna är vackra och välvalda och att den på det hela taget är ganska ok.
Det tycker jag inte längre. Den håller inte måttet alls. Frågan är om man ens kan kalla den för trädgård. Jag har förvisso en damm, jag har förvisso kantstenar och blommor, men några gröna rum är det inte tal om. I gräsmattan finns det tusenskönor, revfingerört, maskrosor, veronicor, mossa och röllika. På ett ställe ser det ut som om en tuss gräs vill växa, men jag är inte säker. Det kan vara en ogrästuss som kommer upp. Inte alls likt sammetsmattorna i teven.
Jag har inte tänkt på färg, form eller blomningstid när jag planterat växterna, det kan man inte när man utökar växtantalet genom att knycka skott hos kompisar. Då tar man vad man får och sedan väntar man spänt på vad det blir av det. Det är den strategin jag har byggt Edens lustgård på. Inte på doftperioder, längd på blomningen, färgharmonier eller att det hela tiden skall hända något i rabatterna.
Jag är nu mycket missnöjd och ledsen med min trädgård.
Och detta stärker min teori om att för mycket tevetittande inte är nyttigt. I fortsättningen skall jag bara titta på sådana program som inte påverkar mig negativt. Formel 1, till exempel. Rör mig inte i ryggen.
söndag 22 maj 2011
Ibumetin, du är så fin
Ibumetin är en fiffig uppfinning. Först frös jag från insidan av märgen och hela vägen ut. Jag tog på mig träningskläder enligt lager på lager-principen, jag kröp ned i sängen med duntäcke och överkast och allt och ändå huttrade jag så att amalgamet bytte tandplacering minst tre gånger.
Min ork och en kämpaglöd var värdig en rätt trött hundraåring. Inte hundraåringen som klev ut genom fönstret, något klivande hade jag aldrig fixat.
Sen tog jag en Ibumetin och en kvart senare svettades jag som om jag suttit i bastun iklädd päls en längre stund. Av med täcke och lager på lager.
Ytterligare en stund senare var jag pigg och då kändes det onödigt att ligga inne och tycka synd om mig. Jag har rejäla lantbrukargener och har man sådana jobbar man med skörden även om man har kallbrand och blindtarmsinflammation. Jag gick ut och klippte gräsmattan. Med öppen mun, så jag hoppas ingen såg mig, för det hade hänt något med konditionen sedan igår.
Därefter rensade jag ogräs, kantklippte gräsmattan och krattade lite i rabatterna. Vid det laget kom huttrandet tillbaka och jag förstod vad klockan var slagen.
Jag gick in, klädde på mig lager på lager igen och svalde med välbehag en Ibumetin samt gjorde om processen: lade mig i sängen och väntade på att effekten skulle komma.
Det har den gjort nu och därför skall jag skynda mig att dammsuga huset.
Men jag undrar när jag blir sugen på choklad?
Min ork och en kämpaglöd var värdig en rätt trött hundraåring. Inte hundraåringen som klev ut genom fönstret, något klivande hade jag aldrig fixat.
Sen tog jag en Ibumetin och en kvart senare svettades jag som om jag suttit i bastun iklädd päls en längre stund. Av med täcke och lager på lager.
Ytterligare en stund senare var jag pigg och då kändes det onödigt att ligga inne och tycka synd om mig. Jag har rejäla lantbrukargener och har man sådana jobbar man med skörden även om man har kallbrand och blindtarmsinflammation. Jag gick ut och klippte gräsmattan. Med öppen mun, så jag hoppas ingen såg mig, för det hade hänt något med konditionen sedan igår.
Därefter rensade jag ogräs, kantklippte gräsmattan och krattade lite i rabatterna. Vid det laget kom huttrandet tillbaka och jag förstod vad klockan var slagen.
Jag gick in, klädde på mig lager på lager igen och svalde med välbehag en Ibumetin samt gjorde om processen: lade mig i sängen och väntade på att effekten skulle komma.
Det har den gjort nu och därför skall jag skynda mig att dammsuga huset.
Men jag undrar när jag blir sugen på choklad?
På mitt yttersta
När jag vaknade imorse var det märkligt att jag ens vaknade imorse. Jag vaknade nämligen och konstaterade att jag hade drabbats av den stora tröttheten. Kroppen kändes som en stor saccosäck, helt utan någon central styrning. Jag fick ligga en lång stund och tänka på att jag borde besöka damrummet, och jag behövde mobilisera stor kraft för att verkligen hamna i utförandefasen.
När jag kom tillbaka till sängen var jag utmattad. Typ utmattad som efter en två dygn lång förlossning fast utan de tillhörande smärtorna. Just de smärtorna iallafall. Andra smärtor fanns i rik mängd. Särskilt ryggen kändes som om jag hade använt den för sista gången.
Efter två timmar tog jag mig samman och åkte till Willys för att veckohandla. Är man mor får man tappert kämpa på, barnen behöver mat även om modern skådar döden i vitögat.
Det var jobbigt och olustigt från början till slut, men speciellt besvärligt blev det i ostdisken. Där fick jag frossa, vilket inte var kopplat till prissättningen. Jag kunde nämligen inte ens se prissättningen, jag var fullt upptagen med att sätta lederna i spärr mot varandra så att inte benen skulle vika sig samt konstatera att benen uppenbarligen behövde en omgång med vaxet eller silkepilen. Hårstråna stod rakt ut på ett mycket okvinnligt vis.
Så här en timme efter denna upplevelse har jag 39 graders feber, jag hör konstiga saker, inte nödvändigtvis samma saker som ni andra, och jag har svårt att formulera tankar. Dessutom, och det är mycket allvarligt, är jag inte sugen på något. Inte ens choklad.
Jag har försökt tänka på just choklad en lång stund men inget händer. Jag befarar således på goda grunder att läget är kritiskt och funderar nu som bäst på en sista önskan.
Är en Merca SLK för mycket begärt?
När jag kom tillbaka till sängen var jag utmattad. Typ utmattad som efter en två dygn lång förlossning fast utan de tillhörande smärtorna. Just de smärtorna iallafall. Andra smärtor fanns i rik mängd. Särskilt ryggen kändes som om jag hade använt den för sista gången.
Efter två timmar tog jag mig samman och åkte till Willys för att veckohandla. Är man mor får man tappert kämpa på, barnen behöver mat även om modern skådar döden i vitögat.
Det var jobbigt och olustigt från början till slut, men speciellt besvärligt blev det i ostdisken. Där fick jag frossa, vilket inte var kopplat till prissättningen. Jag kunde nämligen inte ens se prissättningen, jag var fullt upptagen med att sätta lederna i spärr mot varandra så att inte benen skulle vika sig samt konstatera att benen uppenbarligen behövde en omgång med vaxet eller silkepilen. Hårstråna stod rakt ut på ett mycket okvinnligt vis.
Så här en timme efter denna upplevelse har jag 39 graders feber, jag hör konstiga saker, inte nödvändigtvis samma saker som ni andra, och jag har svårt att formulera tankar. Dessutom, och det är mycket allvarligt, är jag inte sugen på något. Inte ens choklad.
Jag har försökt tänka på just choklad en lång stund men inget händer. Jag befarar således på goda grunder att läget är kritiskt och funderar nu som bäst på en sista önskan.
Är en Merca SLK för mycket begärt?
lördag 21 maj 2011
Tjejträff, 2.0
Det senaste dygnet har jag varit på tjejträff. Once in a while genomför vi seriösa sådana som inleds dag 1 och avslutas dag 2. Däremellan är det mycket mat, många intelligenta och konstruktiva samtal, för lite sömn och en hel del vin. Trots att ingen röker gick även en hel ask Prince åt, oklart hur.
Vi börjar få in en bra rutin på dessa träffar efter de 25 år vi har övat. Betaversionerna är sedan länge avklarade, vi är minst uppe i version 2.0.
Den här gången ingick en engångsgrill som inte ville grilla, ett gäng raggare med rejäla bilar från amerikas 50-tal som insisterade på att vi skulle åka med en sväng, fåglar, hästar, naturfenomen i mängd samt andra gäster på vårt övernattningsställe som tyckte att vi pratade för högt när vi lagade mat. Så här i efterhand anar vi att de tyckte vi pratade för högt vid 1-tiden inatt också, men det sades det inget om.
Hellyckat från början till slut, alltså. Dessutom hade vi tur med vädret!
Vi börjar få in en bra rutin på dessa träffar efter de 25 år vi har övat. Betaversionerna är sedan länge avklarade, vi är minst uppe i version 2.0.
Den här gången ingick en engångsgrill som inte ville grilla, ett gäng raggare med rejäla bilar från amerikas 50-tal som insisterade på att vi skulle åka med en sväng, fåglar, hästar, naturfenomen i mängd samt andra gäster på vårt övernattningsställe som tyckte att vi pratade för högt när vi lagade mat. Så här i efterhand anar vi att de tyckte vi pratade för högt vid 1-tiden inatt också, men det sades det inget om.
Hellyckat från början till slut, alltså. Dessutom hade vi tur med vädret!
torsdag 19 maj 2011
I en villaförort en torsdag i maj
Idag skulle jag besöka min väninna Lotta för att få ordning på mina naglar. Ja, det är lyxigt och brattigt och Hollywood-fruiskt att fixa naglarna, men dottern klipper mitt hår så jag slösar inte i onödan med pengar. Summan av lasterna är konstant.
För övrigt är det mina pengar, när jag tänker efter.
Nåväl.
För att hälsa på Lotta behöver man plocka ut lite pengar. Vid bankomaten kom jag i samspråk med en annan kvinna i samma ärende. Hon kom först men jag fick gå före för jag kom ihåg min kod och det gjorde inte hon. Det gav mig ett lätt försprång.
När jag kom till Lotta stod hon ute och luftade sig. Vi luftade oss ihop en stund och då kom bankomatkvinnan ikapp mig. Det visade sig att hon var på väg att bli släkt med min Lotta, deras barn har en del ihop, och då jag har träffat båda barnen hade vi det att prata om en stund. Mycket givande.
Sen kom det en kille cyklandes fram till oss. Han är släkt med Lotta och dessutom har vi barn i samma klass. Varsina barn, han har sina och jag mina. Det gav också en del att prata om.
När jag lämnade Lotta ett tag senare träffade jag två välklädda herrar (kostym och slips och grejer) i bekantskapskretsen som just hade besökt samma bankomat som jag. De skulle på fest, meddelade de, och susade iväg i ett svart vrålåk. Själv åkte jag hem och värmde soppa.
Precis så här är det att leva och verka i en villaförort i ett storstadsområde. Alla är släkt med alla, eller har varit, och de man inte är släkt med känner man. Och de man inte är släkt med och inte känner vet man åtminstone vilka de är. Övriga är turister.
För övrigt är det mina pengar, när jag tänker efter.
Nåväl.
För att hälsa på Lotta behöver man plocka ut lite pengar. Vid bankomaten kom jag i samspråk med en annan kvinna i samma ärende. Hon kom först men jag fick gå före för jag kom ihåg min kod och det gjorde inte hon. Det gav mig ett lätt försprång.
När jag kom till Lotta stod hon ute och luftade sig. Vi luftade oss ihop en stund och då kom bankomatkvinnan ikapp mig. Det visade sig att hon var på väg att bli släkt med min Lotta, deras barn har en del ihop, och då jag har träffat båda barnen hade vi det att prata om en stund. Mycket givande.
Sen kom det en kille cyklandes fram till oss. Han är släkt med Lotta och dessutom har vi barn i samma klass. Varsina barn, han har sina och jag mina. Det gav också en del att prata om.
När jag lämnade Lotta ett tag senare träffade jag två välklädda herrar (kostym och slips och grejer) i bekantskapskretsen som just hade besökt samma bankomat som jag. De skulle på fest, meddelade de, och susade iväg i ett svart vrålåk. Själv åkte jag hem och värmde soppa.
Precis så här är det att leva och verka i en villaförort i ett storstadsområde. Alla är släkt med alla, eller har varit, och de man inte är släkt med känner man. Och de man inte är släkt med och inte känner vet man åtminstone vilka de är. Övriga är turister.
onsdag 18 maj 2011
Transportplanering
De dagar jag måste ha bilen i tjänsten får bilen följa med till jobbet på morgonen. Övriga morgnar cyklar jag, vilket är bra för kropp och själ. En sund själ i en sund kropp, ett äpple om dagen, doktorn har inget att göra och halleluja-moments för hela slanten, jajamen.
(Fast det är möjligt att jag, om det regnar för mycket, är snö, är halt eller någon annan vädertyp som förordar att jag tar mig fram lugnt och försiktigt, tar bilen. Man skall akta sig för att bli fanatisk.)
Jag brukar slänga ett öga i jobbkalendern under helgen och gör då den grova bil- alternativt cykelplaneringen. Sen kör jag på den.
Idag skulle jag bara vara inne på kontoret och dessutom rådde det uppehållsväder. En typisk cykeldag. Jag susade frejdigt iväg på min fula, omoderna och dessutom alldeles för lilla cykel till min långa kropp. Men i väntan på att någon ädel själ får för sig att sponsra min väg till och från arbetsplatsen är det den fula cykeln från Domus 1972 som gäller. Vi stretade på.
På vägen hem skulle jag cykla om Ica för att hämta ut ett paket och därefter Pressbyrån och hämta ut ett annat. Oklart innehåll i båda, det är inte alltid man vet vad man skall få (läs: betala för), så jag kunde inte riktigt avgöra storleken, men trodde optimistiskt att de skulle kunna hängas eller klämmas fast på någon ledig plats på cykeln.
Hela arbetsdagen förflöt i det sedvanliga flänget och när det var dags att ge mig hem packade jag ned dator, sladdar, pratmanus samt 80 stycken nytryckta broschyrer som deltagarna på den årsstämma där jag skulle inledningstala under kvällen skulle få.
Det var väldigt tungt och bökigt men jag släpade tappert på väskor och kassar med broschyrer och tänkte att det bara var en liten sträcka det skulle vara tungt. Bilen var ju strax utanför.
Det var där någonstans i tanken som jag kom på att bilen inte alls stod strax utanför. Den stod hemma. Strax utanför stod bara fula-cykeln-från-1972.
Jag blev med ens väldigt trött. Varför hade jag inte tänkt på detta imorse när jag planerade transporten? Stor otur.
Hela vägen hem vinglade jag som en jolle i storm på Atlanten, tungt lastad med kassar och väskor som hängde på alla sidor om farkosten som otympliga fendertar. Paketen fick förbli ohämtade, enda möjligheten att få hem dem var att bära dem i munnen, men det är inte så ofta nuförtiden som paketen är invirade i snören så jag valde att inte hämta ut dem.
Vid något tillfälle tappade jag några broschyrer och jag tänkte faktiskt, vill ödmjukt erkänna det, låta dem ligga eftersom en avstigning med följande påstigning på tungt lastad cykel är förenat med livsfara. Men Luther den skurken vrålade mig i örat att jag inte kunde göra så, nedskräpning, miljöförstöring, klimatpåverkan, allt skulle vara mitt fel om jag inte genast plockade upp efter mig, och jag kastade mig av i farten eftersom det var enda sättet att kliva av.
Sen fick jag leda cykeln till en nedförsbacke för att komma på den igen, och det tog en god stund. Vana bloggläsare vet att jag har uppförsbacke hem.
Broschyrerna blev jag av med på föredraget (dit jag tog bilen) men å andra sidan fick jag med mig en stor kruka med orkidéer och en bukett blommor, så summan av lasten var konstant. Jag vet emellertid med säkerhet att jag inte hade kunnat klämma dessa på pakethållaren, så det var tur jag valde rätt fordon den här gången.
Och imorgon tar jag bilen. No matter what. Jag har träningsvärk överallt och behöver vila mig.
(Fast det är möjligt att jag, om det regnar för mycket, är snö, är halt eller någon annan vädertyp som förordar att jag tar mig fram lugnt och försiktigt, tar bilen. Man skall akta sig för att bli fanatisk.)
Jag brukar slänga ett öga i jobbkalendern under helgen och gör då den grova bil- alternativt cykelplaneringen. Sen kör jag på den.
Idag skulle jag bara vara inne på kontoret och dessutom rådde det uppehållsväder. En typisk cykeldag. Jag susade frejdigt iväg på min fula, omoderna och dessutom alldeles för lilla cykel till min långa kropp. Men i väntan på att någon ädel själ får för sig att sponsra min väg till och från arbetsplatsen är det den fula cykeln från Domus 1972 som gäller. Vi stretade på.
På vägen hem skulle jag cykla om Ica för att hämta ut ett paket och därefter Pressbyrån och hämta ut ett annat. Oklart innehåll i båda, det är inte alltid man vet vad man skall få (läs: betala för), så jag kunde inte riktigt avgöra storleken, men trodde optimistiskt att de skulle kunna hängas eller klämmas fast på någon ledig plats på cykeln.
Hela arbetsdagen förflöt i det sedvanliga flänget och när det var dags att ge mig hem packade jag ned dator, sladdar, pratmanus samt 80 stycken nytryckta broschyrer som deltagarna på den årsstämma där jag skulle inledningstala under kvällen skulle få.
Det var väldigt tungt och bökigt men jag släpade tappert på väskor och kassar med broschyrer och tänkte att det bara var en liten sträcka det skulle vara tungt. Bilen var ju strax utanför.
Det var där någonstans i tanken som jag kom på att bilen inte alls stod strax utanför. Den stod hemma. Strax utanför stod bara fula-cykeln-från-1972.
Jag blev med ens väldigt trött. Varför hade jag inte tänkt på detta imorse när jag planerade transporten? Stor otur.
Hela vägen hem vinglade jag som en jolle i storm på Atlanten, tungt lastad med kassar och väskor som hängde på alla sidor om farkosten som otympliga fendertar. Paketen fick förbli ohämtade, enda möjligheten att få hem dem var att bära dem i munnen, men det är inte så ofta nuförtiden som paketen är invirade i snören så jag valde att inte hämta ut dem.
Vid något tillfälle tappade jag några broschyrer och jag tänkte faktiskt, vill ödmjukt erkänna det, låta dem ligga eftersom en avstigning med följande påstigning på tungt lastad cykel är förenat med livsfara. Men Luther den skurken vrålade mig i örat att jag inte kunde göra så, nedskräpning, miljöförstöring, klimatpåverkan, allt skulle vara mitt fel om jag inte genast plockade upp efter mig, och jag kastade mig av i farten eftersom det var enda sättet att kliva av.
Sen fick jag leda cykeln till en nedförsbacke för att komma på den igen, och det tog en god stund. Vana bloggläsare vet att jag har uppförsbacke hem.
Broschyrerna blev jag av med på föredraget (dit jag tog bilen) men å andra sidan fick jag med mig en stor kruka med orkidéer och en bukett blommor, så summan av lasten var konstant. Jag vet emellertid med säkerhet att jag inte hade kunnat klämma dessa på pakethållaren, så det var tur jag valde rätt fordon den här gången.
Och imorgon tar jag bilen. No matter what. Jag har träningsvärk överallt och behöver vila mig.
tisdag 17 maj 2011
Seriös shopping
Jag hör och ser ibland fasansfulla historier om familjer som åker till Ullared eller till andra shoppingställen och tillbringar TIMMAR, i vissa fall HELA DAGAR i dessa utrymmen.
Helt obegripligt. Och dessutom kallar de det hela för seriös shopping.
Helst handlar jag över nätet, då behöver jag inte åka någonstans överhuvudtaget, jag behöver inte springa och leta i hektarstora hangarer efter det jag vill köpa och jag behöver inte själv rafsa omkring bland hängare och hyllor efter den storlek jag vill ha.
På nätet klickar man och sen sitter man lugnt i båten. Några dagar senare kommer allt i rätt storlek och färg direkt i brevlådan. Eller, i värsta fall, till Icabutiken där jag får hämta paketet. Även där får jag emellertid alla varor i handen. Inget letande eller bläddrande. Mycket bra. Ensamma mammans bästa vän, näst efter rotavdraget.
Igår skulle sonen och jag trots allt in till stan för att köpa några födelsedagspresenter till mitt andra barn, hans syster. Vi hade exakt 60 minuter på oss, från garageuppfarten till garageuppfarten, för sen skulle han på fotboll i Trelleborg. Vi skulle köra in till stan, besöka fyra butiker för att köpa saker i varje butik, vi skulle köpa varsin falafel och vi skulle ta oss hem igen på dessa 60 minuter. Efter ett kortare överslag bestämde vi att det var mer tid än nödvändigt. Men vi tänkte att vi får väl flanera planlöst en stund i shoppingcentrat, och känna på hur det känns, bara för att få tiden att gå.
55 minuter senare var vi hemma igen och detta trots att hemfärden tog 30 minuter orsakat av vägarbeten i det södergående körfältet. Allt som skulle handlats var handlat och falaflarna var uppätna. Vi hade dessutom hunnit titta på saker som vi inte hade för avsikt att handla men som vi passerat och tagit oss tid att titta lite närmare på.
Detta är ett exempel på vad JAG kallar seriös shopping.
Helt obegripligt. Och dessutom kallar de det hela för seriös shopping.
Helst handlar jag över nätet, då behöver jag inte åka någonstans överhuvudtaget, jag behöver inte springa och leta i hektarstora hangarer efter det jag vill köpa och jag behöver inte själv rafsa omkring bland hängare och hyllor efter den storlek jag vill ha.
På nätet klickar man och sen sitter man lugnt i båten. Några dagar senare kommer allt i rätt storlek och färg direkt i brevlådan. Eller, i värsta fall, till Icabutiken där jag får hämta paketet. Även där får jag emellertid alla varor i handen. Inget letande eller bläddrande. Mycket bra. Ensamma mammans bästa vän, näst efter rotavdraget.
Igår skulle sonen och jag trots allt in till stan för att köpa några födelsedagspresenter till mitt andra barn, hans syster. Vi hade exakt 60 minuter på oss, från garageuppfarten till garageuppfarten, för sen skulle han på fotboll i Trelleborg. Vi skulle köra in till stan, besöka fyra butiker för att köpa saker i varje butik, vi skulle köpa varsin falafel och vi skulle ta oss hem igen på dessa 60 minuter. Efter ett kortare överslag bestämde vi att det var mer tid än nödvändigt. Men vi tänkte att vi får väl flanera planlöst en stund i shoppingcentrat, och känna på hur det känns, bara för att få tiden att gå.
55 minuter senare var vi hemma igen och detta trots att hemfärden tog 30 minuter orsakat av vägarbeten i det södergående körfältet. Allt som skulle handlats var handlat och falaflarna var uppätna. Vi hade dessutom hunnit titta på saker som vi inte hade för avsikt att handla men som vi passerat och tagit oss tid att titta lite närmare på.
Detta är ett exempel på vad JAG kallar seriös shopping.
söndag 15 maj 2011
Utökad familj firar konfirmation
Idag har vi firat sonens konfirmation i mitt hus med min personer från min sida, föredette makens sida och föredette makens nya frus sida. En himla massa folk och jättesvårt för utomstående att hålla rätt på vem som är släkt med vem och vem som har varit släkt men inte längre är det. Ibland är vi inte säkra på förhållandena själva.
Ännu skojigare blev det idag då före dette makens nya fru skulle passa på och ta med sig min mamma till tåget samtidigt som hon körde hem sin egen pappa. Som den gentleman han är följde han min mamma till tåget så till den milda grad att han inte kom av i tid utan fick följa med till Lund.
Det fick vi emellertid inte reda på förrän föredette makens nya fru undrade var fadern tagit vägen och kunde konstatera att både han och tåget gått. Sannolikt men obekräftat åt samma håll.
Hon ringde sin man, min föredette man, han ringde mig, medan han var i örat fick min son ringa sin mormor och hon bekräftade glädjestrålande att den man som vi inte kan redogöra för hur de inte är släkt med varandra, hade åkt med men klivit av i Lund. Vad han tänkte göra där, vänta eller lifta, visste hon inte. Och det gick tyvärr inte att fråga honom själv, för han var i total avsaknad av mobil. Och pengar.
Inget vet således om man skall åka till Lund och hämta upp honom där, eller om han försöker tala sig tillbaka till Malmö. Han är nämligen inte bara en gentleman, han är också vältalig.
Sånt händer bara i vår familj. Den utökade familjen.
Ännu skojigare blev det idag då före dette makens nya fru skulle passa på och ta med sig min mamma till tåget samtidigt som hon körde hem sin egen pappa. Som den gentleman han är följde han min mamma till tåget så till den milda grad att han inte kom av i tid utan fick följa med till Lund.
Det fick vi emellertid inte reda på förrän föredette makens nya fru undrade var fadern tagit vägen och kunde konstatera att både han och tåget gått. Sannolikt men obekräftat åt samma håll.
Hon ringde sin man, min föredette man, han ringde mig, medan han var i örat fick min son ringa sin mormor och hon bekräftade glädjestrålande att den man som vi inte kan redogöra för hur de inte är släkt med varandra, hade åkt med men klivit av i Lund. Vad han tänkte göra där, vänta eller lifta, visste hon inte. Och det gick tyvärr inte att fråga honom själv, för han var i total avsaknad av mobil. Och pengar.
Inget vet således om man skall åka till Lund och hämta upp honom där, eller om han försöker tala sig tillbaka till Malmö. Han är nämligen inte bara en gentleman, han är också vältalig.
Sånt händer bara i vår familj. Den utökade familjen.
fredag 13 maj 2011
Att känna igen den man möter
Igår träffade jag en väninnas make ute på byn. Vi har känt varandra i cirka 20 år, och vi känner som regel aldrig igen varandra när vi möts. Jag har oerhört svårt att känna igen andra människor som jag möter i miljöer där jag inte är beredd på det. Detta gäller även mina barn om våra vägar skulle korsas utanför hemmet. Är mötet helt oväntat, kan de inte begära att jag skall hälsa på dem. Åtminstone inte varje gång.
Väninnans make är likadan, vilket inte på något sätt underlättar det sociala umgänget oss emellan. Vid något tillfälle lyckades min dåvarande pojkvän känna igen min väninna, de två hade träffats vid ett tidigare tillfälle och när vi fyra möttes utan att vara förberedda på det, såg de två varandra, hälsade och bytte artighetsfraser. Jag och väninnans make stod undrande bredvid och så fort vi hade skilts åt, ryckte både väninnans make och jag våra respektive i kappärmarna för att få reda på vem vi just pratat med.
Det var lite snopet för mig när sanningen uppdagades, med tanke på att det var min väninna.
Igår träffades vi igen, väninnans make och jag, utan stödtrupper, och döm om alla under så kände vi faktiskt igen varandra. Inte till den grad att vi visste vem den andre var, men åtminstone så pass att vi förstod att vi hade setts förut och borde hälsa. Den första stundens konversation var lite trevande, men efter en kvart hade vi båda bilden klar och kunde prata som vanliga människor, utan att hela tiden försöka ställa ledande och undersökande frågor för att lägga pusslet.
Det var riktigt trevligt. Och unikt. Tyvärr lär det aldrig hända igen för nu står familjen i begrepp att flytta utomlands och när de kommer tillbaka, om 20 år eller så, kommer ingen av oss att känna igen den andre. Vid det laget har vi alla gått i pension och har fullt upp med att komma ihåg vad vi själva heter.
Ibland när jag vaknar abrupt på vardagarna har jag problem med just det. Redan.
Väninnans make är likadan, vilket inte på något sätt underlättar det sociala umgänget oss emellan. Vid något tillfälle lyckades min dåvarande pojkvän känna igen min väninna, de två hade träffats vid ett tidigare tillfälle och när vi fyra möttes utan att vara förberedda på det, såg de två varandra, hälsade och bytte artighetsfraser. Jag och väninnans make stod undrande bredvid och så fort vi hade skilts åt, ryckte både väninnans make och jag våra respektive i kappärmarna för att få reda på vem vi just pratat med.
Det var lite snopet för mig när sanningen uppdagades, med tanke på att det var min väninna.
Igår träffades vi igen, väninnans make och jag, utan stödtrupper, och döm om alla under så kände vi faktiskt igen varandra. Inte till den grad att vi visste vem den andre var, men åtminstone så pass att vi förstod att vi hade setts förut och borde hälsa. Den första stundens konversation var lite trevande, men efter en kvart hade vi båda bilden klar och kunde prata som vanliga människor, utan att hela tiden försöka ställa ledande och undersökande frågor för att lägga pusslet.
Det var riktigt trevligt. Och unikt. Tyvärr lär det aldrig hända igen för nu står familjen i begrepp att flytta utomlands och när de kommer tillbaka, om 20 år eller så, kommer ingen av oss att känna igen den andre. Vid det laget har vi alla gått i pension och har fullt upp med att komma ihåg vad vi själva heter.
Ibland när jag vaknar abrupt på vardagarna har jag problem med just det. Redan.
tisdag 10 maj 2011
Plomberingar
Jag pratade idag med en väninna om fenomenet kylskåpet som töms. Ena stunden har man massor där inne, andra stunden är där tomt. Jag förmedlade som bevis för detta fenomen denna dokumentära historia direkt ur livet:
I helgen skulle jag iväg och veckohandla och klok som en pudel tittade jag först i kylen för att se vad jag behövde handla och vad det fortfarande fanns gott om. I den mån det fanns gott om något.
Juice är en stående punkt på inköpslistan, vanligen köper jag 7 liter juice och 2 liter Proviva i veckan, det brukar räcka ett tag. En snabb sammanräkning av innehållet i kylen visade emellertid att jag märkligt nog var välförsedd. Där fanns 4 liter juice och 2 liter Proviva kvar och jag skrev trallande en trea framför juice-punkten på listan.
Sen åkte jag och handlade och fyllde därefter kylen med burkar och förpackningar. Där blev väldigt trångt. Sånt gillar en god moder.
Dagen efter öppnade jag i kylen för att fröjdas över dignande fat och välfyllda hyllor och kunde konstatera att där var oroväckande luftigt. Bland annat fanns där bara 3 liter fruktbaserad vätska av de förväntade 9 litrarna. Det visade sig att de förpackningar som legat i kylen bara varit teaterdekor. De hade varit fyllda med en bottenskyla helt enkelt och nu hade slattarna druckits upp. Soppåsen var emellertid full.
I fortsättningen kommer den godtrogna modern att ha ersatts av den misstänksamma, kontrollerande modern. Jag kommer hädanefter i evighet och för all framtid inte nöja mig med okulära kontroller i kylen utan även handgripliga.
Alternativt plomberar jag alla juiceförpackningar utom en i taget framöver. Det är kanske det enklaste.
I helgen skulle jag iväg och veckohandla och klok som en pudel tittade jag först i kylen för att se vad jag behövde handla och vad det fortfarande fanns gott om. I den mån det fanns gott om något.
Juice är en stående punkt på inköpslistan, vanligen köper jag 7 liter juice och 2 liter Proviva i veckan, det brukar räcka ett tag. En snabb sammanräkning av innehållet i kylen visade emellertid att jag märkligt nog var välförsedd. Där fanns 4 liter juice och 2 liter Proviva kvar och jag skrev trallande en trea framför juice-punkten på listan.
Sen åkte jag och handlade och fyllde därefter kylen med burkar och förpackningar. Där blev väldigt trångt. Sånt gillar en god moder.
Dagen efter öppnade jag i kylen för att fröjdas över dignande fat och välfyllda hyllor och kunde konstatera att där var oroväckande luftigt. Bland annat fanns där bara 3 liter fruktbaserad vätska av de förväntade 9 litrarna. Det visade sig att de förpackningar som legat i kylen bara varit teaterdekor. De hade varit fyllda med en bottenskyla helt enkelt och nu hade slattarna druckits upp. Soppåsen var emellertid full.
I fortsättningen kommer den godtrogna modern att ha ersatts av den misstänksamma, kontrollerande modern. Jag kommer hädanefter i evighet och för all framtid inte nöja mig med okulära kontroller i kylen utan även handgripliga.
Alternativt plomberar jag alla juiceförpackningar utom en i taget framöver. Det är kanske det enklaste.
måndag 9 maj 2011
Väderprognos den kommande helgen
De senaste helgerna har det varit fint och soligt väder. Jag kan emellertid berätta att det nästa helg kommer att regna från en vidöppen himmel där alla fördämningar har släppt. Det blir ett ösande utan dess like och kommer broder Noak farande fram längs gatorna med Petronella från Plaskeby hack i häl blir jag inte förvånad.
Jag vet detta eftersom sonen konfirmeras till helgen och jag inte har plats för alla gästerna inomhus. Dessutom skall konfirmanderna fotograferas utomhus mot en nyutsprungen bakgrund och då är uppehållsväder och gärna sol en förutsättning.
Need I say more? Det kommer att regna.
Men jag löser det. Om jag vevar ut markisen när vi kommer hem, står den emot väta så pass länge att de som måste sitta ute hinner äta upp innan maten blir vattenskadad. Tycker de att det blir kyligt plockar jag fram utflykts- och trädgårdsfiltarna. Inte så fina, kanske, men de håller den värsta kylan borta. Och blir det ändå gnäll, får de blöta som stått ute en stund komma in och så åker de som suttit inne ut. Rättvist över hela vägen.
Själv kommer jag att se till att vara sysselsatt med att hålla maten varm där inne. På så sätt förstår alla att jag MÅSTE vara inne och inte kan sympatisera med de blöta på terassen.
Frågan är nu hur jag skall övertyga dem om att även smörgåstårta måste hållas varm...
Jag vet detta eftersom sonen konfirmeras till helgen och jag inte har plats för alla gästerna inomhus. Dessutom skall konfirmanderna fotograferas utomhus mot en nyutsprungen bakgrund och då är uppehållsväder och gärna sol en förutsättning.
Need I say more? Det kommer att regna.
Men jag löser det. Om jag vevar ut markisen när vi kommer hem, står den emot väta så pass länge att de som måste sitta ute hinner äta upp innan maten blir vattenskadad. Tycker de att det blir kyligt plockar jag fram utflykts- och trädgårdsfiltarna. Inte så fina, kanske, men de håller den värsta kylan borta. Och blir det ändå gnäll, får de blöta som stått ute en stund komma in och så åker de som suttit inne ut. Rättvist över hela vägen.
Själv kommer jag att se till att vara sysselsatt med att hålla maten varm där inne. På så sätt förstår alla att jag MÅSTE vara inne och inte kan sympatisera med de blöta på terassen.
Frågan är nu hur jag skall övertyga dem om att även smörgåstårta måste hållas varm...
lördag 7 maj 2011
Anonym i storstan
Jag jobbar i ett lite samhälle, jag bor i samma lilla samhälle och jag cyklar omkring i samhället dagarna i ända. Eller åtminstone två gånger om dagen, till och från jobbet.
På mina vägar genom byn träffar jag minst fem personer jag känner. Åtminstone på alla sträckor längre än 200 meter. Relativt ofta möter jag mina barn. Eller deras kompisar. Eller kompisarnas föräldrar.
Skulle jag inte möta någon jag känner när jag åker och handlar eller cyklar genom byn, skulle jag förmodligen bli orolig och undra om min syn blivit sämre eller om jag åldrats så kraftigt de senaste dagarna att ingen längre känner igen mig.
Igår skulle jag gå ut och after worka med en väninna i Västra hamnen i Malmö efter jobbet. Då jag hade haft bilen i tjänsten under dagen fick jag först köra hem den, sen köra tillbaka samma väg med cykeln, hoppa på bussen och åka in till stan, leta upp en buss med en annan färg, åka en bit till, hoppa av och därefter promenera till ett after work-ställe. Äventyr, nytrampad mark och idel okända människor från början till slut.
Jag tittade storögt på allt. Här var jag i ett sammanhang där jag i princip skulle kunna sjunga ståendes på borden, hjula fram på esplanaden (rent teoretiskt, jag har aldrig lärt mig hjula) och vissla uppmuntrande efter män i alla åldrar. Ingen hade skvallrat om det i år efteråt eftersom ingen hade vetat vem jag var! Jag var i storstaden. Jag kunde göra vad jag ville utan att mina framtida barnbarn skulle få äta upp det.
Tanken svindlade och jag funderade på vad jag skulle passa på och göra när jag nu kunde.
Vi nådde after work-stället, fick ett glas vin och lite gratismat och slog oss ned. Då kom det fram en karl som jag mött å yrkets vägnar många gånger och sa hej, vi kramades, jag presenterade honom för min väninna och jag tyckte det var fantastiskt att världen var så liten att vi möttes där, en fredag i maj.
Efter en stund gick jag och väninnan hem till henne. På balkongen bredvid hennes lägenhet satt en man som hon hälsade på. Han tittade på mig, jag tittade på honom, stor glädje uppstod. Detta var en gammal kompis till mig, vi hade inte setts på något år, inte visste jag att de bodde i Malmö. Inte visste han att jag kände min väninna.
Några glas vin senare var det dags för mig att åka hem, medelst promenad, buss 1, buss 2 och cykeltur. En mils resa fågelvägen skulle ta en timme. Jag anträdde min resa med noggranna instruktioner om var jag skulle kliva av och hur jag skulle hitta vidare. Vi övervägde om det som en extra säkerhetsåtgärd hade varit bra att förse mig med en skylt där det stod "Jag bor på landet, hjälp mig hem" men jag kände mig stark och modig och bestämde att jag ville pröva själv först.
Jag travade iväg för att leta rätt på busshållplatsen, det gick bra, jag tog buss 1, det gick bra, jag hittade buss 2 och klev på den. Då visade det sig att jag kände busschauffören. Vi hade inte setts på länge, inte visste jag att han jobbade där? Inte visste han att jag var ute och slarvade i storstan så där dags?
Sista biten cyklade jag hem. Jag var då tillbaka på min hemmaarena och vinkade till två personer som jag kände. Det var sent och inte så många var ute, det var därför det bara blev två.
Och konstaterade att har man levt i 46 år i samma geografiska storstadsområde, så spelar det nog ingen roll var man bor. Man känner folk överallt ändå.
I sommar skall jag åka till Turkiet. Undrar om jag hinner lära mig hjula innan dess...?
På mina vägar genom byn träffar jag minst fem personer jag känner. Åtminstone på alla sträckor längre än 200 meter. Relativt ofta möter jag mina barn. Eller deras kompisar. Eller kompisarnas föräldrar.
Skulle jag inte möta någon jag känner när jag åker och handlar eller cyklar genom byn, skulle jag förmodligen bli orolig och undra om min syn blivit sämre eller om jag åldrats så kraftigt de senaste dagarna att ingen längre känner igen mig.
Igår skulle jag gå ut och after worka med en väninna i Västra hamnen i Malmö efter jobbet. Då jag hade haft bilen i tjänsten under dagen fick jag först köra hem den, sen köra tillbaka samma väg med cykeln, hoppa på bussen och åka in till stan, leta upp en buss med en annan färg, åka en bit till, hoppa av och därefter promenera till ett after work-ställe. Äventyr, nytrampad mark och idel okända människor från början till slut.
Jag tittade storögt på allt. Här var jag i ett sammanhang där jag i princip skulle kunna sjunga ståendes på borden, hjula fram på esplanaden (rent teoretiskt, jag har aldrig lärt mig hjula) och vissla uppmuntrande efter män i alla åldrar. Ingen hade skvallrat om det i år efteråt eftersom ingen hade vetat vem jag var! Jag var i storstaden. Jag kunde göra vad jag ville utan att mina framtida barnbarn skulle få äta upp det.
Tanken svindlade och jag funderade på vad jag skulle passa på och göra när jag nu kunde.
Vi nådde after work-stället, fick ett glas vin och lite gratismat och slog oss ned. Då kom det fram en karl som jag mött å yrkets vägnar många gånger och sa hej, vi kramades, jag presenterade honom för min väninna och jag tyckte det var fantastiskt att världen var så liten att vi möttes där, en fredag i maj.
Efter en stund gick jag och väninnan hem till henne. På balkongen bredvid hennes lägenhet satt en man som hon hälsade på. Han tittade på mig, jag tittade på honom, stor glädje uppstod. Detta var en gammal kompis till mig, vi hade inte setts på något år, inte visste jag att de bodde i Malmö. Inte visste han att jag kände min väninna.
Några glas vin senare var det dags för mig att åka hem, medelst promenad, buss 1, buss 2 och cykeltur. En mils resa fågelvägen skulle ta en timme. Jag anträdde min resa med noggranna instruktioner om var jag skulle kliva av och hur jag skulle hitta vidare. Vi övervägde om det som en extra säkerhetsåtgärd hade varit bra att förse mig med en skylt där det stod "Jag bor på landet, hjälp mig hem" men jag kände mig stark och modig och bestämde att jag ville pröva själv först.
Jag travade iväg för att leta rätt på busshållplatsen, det gick bra, jag tog buss 1, det gick bra, jag hittade buss 2 och klev på den. Då visade det sig att jag kände busschauffören. Vi hade inte setts på länge, inte visste jag att han jobbade där? Inte visste han att jag var ute och slarvade i storstan så där dags?
Sista biten cyklade jag hem. Jag var då tillbaka på min hemmaarena och vinkade till två personer som jag kände. Det var sent och inte så många var ute, det var därför det bara blev två.
Och konstaterade att har man levt i 46 år i samma geografiska storstadsområde, så spelar det nog ingen roll var man bor. Man känner folk överallt ändå.
I sommar skall jag åka till Turkiet. Undrar om jag hinner lära mig hjula innan dess...?
onsdag 4 maj 2011
Här skall det bli sommar av!
I lördags låg jag i bikini på solstolen, suckade mellan varven över värmen, drack kylda drycker och utgick ifrån att klimatförändringen äntligen hade antagit en form som jag kunde ha glädje och nytta av. Här skulle det bli sommar av!
Fylld av hopp och oförställd glädje gjorde jag en rekordtidig investering i pelargoner, lobelior och petunior och planterade noggrant ut dessa i pottor och krukor. Sen vände jag ryggen till och genast slog istiden till. Dagen efter att Linnés alla varelser kommit i min ägo prydde de inte längre min trädgård. Numera har jag istället uteblommor spridda överallt här inomhus. Det är krukor och urnor med lobelior i sovrummet, med petunior i vardagsrummet och ett helt gäng käcka pelargoner i hallen. Snart får jag flytta ut själv
Efter att jag hade köpt blommorna i helgen hade jag lite pengar över som låg och hoppade otåligt på bankkontot och då var det inte mer än rätt att jag köpte ett par skor också. Två. Nåväl, tre par. Alla helt oumbärliga. Jag BEHÖVDE alla paren. Jo, faktiskt.
Det slumpade sig också som så att alla råkade vara sandaletter. För er manliga läsare så är sandaletter skor precis som vanliga skor med klack och allt, men man ser tårna och delar av fötterna genom lädret. De är öppna lite här och var, alltså.
Fint som katten.
När den första frosten kommer i oktober-november har jag sedan länge stoppat in sandaletterna i garderoben. Från september är det stövlar och stövletter som gäller, i oktober har jag som regel redan övergått till Bally curlings. Tjocka skor med teddyludd. Tycker inte om att frysa.
På våren är det en annan sak.
Är det maj, har man sandaletter. Oavsett väder. Således har jag gått barfota i mina nya sandaletter varje dag den här veckan. Det var lite kallt när jag cyklade. Särskilt den morgonen vi hade -1,2 grader. Men det gick.
För jag tror fortfarande att det är sommar för hela slanten numera. Den bara tar sats, liksom. Snart skall det bli sommar av!
Fylld av hopp och oförställd glädje gjorde jag en rekordtidig investering i pelargoner, lobelior och petunior och planterade noggrant ut dessa i pottor och krukor. Sen vände jag ryggen till och genast slog istiden till. Dagen efter att Linnés alla varelser kommit i min ägo prydde de inte längre min trädgård. Numera har jag istället uteblommor spridda överallt här inomhus. Det är krukor och urnor med lobelior i sovrummet, med petunior i vardagsrummet och ett helt gäng käcka pelargoner i hallen. Snart får jag flytta ut själv
Efter att jag hade köpt blommorna i helgen hade jag lite pengar över som låg och hoppade otåligt på bankkontot och då var det inte mer än rätt att jag köpte ett par skor också. Två. Nåväl, tre par. Alla helt oumbärliga. Jag BEHÖVDE alla paren. Jo, faktiskt.
Det slumpade sig också som så att alla råkade vara sandaletter. För er manliga läsare så är sandaletter skor precis som vanliga skor med klack och allt, men man ser tårna och delar av fötterna genom lädret. De är öppna lite här och var, alltså.
Fint som katten.
När den första frosten kommer i oktober-november har jag sedan länge stoppat in sandaletterna i garderoben. Från september är det stövlar och stövletter som gäller, i oktober har jag som regel redan övergått till Bally curlings. Tjocka skor med teddyludd. Tycker inte om att frysa.
På våren är det en annan sak.
Är det maj, har man sandaletter. Oavsett väder. Således har jag gått barfota i mina nya sandaletter varje dag den här veckan. Det var lite kallt när jag cyklade. Särskilt den morgonen vi hade -1,2 grader. Men det gick.
För jag tror fortfarande att det är sommar för hela slanten numera. Den bara tar sats, liksom. Snart skall det bli sommar av!
tisdag 3 maj 2011
Tusen år på tio minuter
Om ett par veckor skall jag vara inledningstalare för en större samling utomkommunala personer som skall få förundras över vår vackra och säkra kommun. Ett hedersamt uppdrag som jag fick då förstahandsvalet och andrahandsvalet hade förhinder.
Men iallafall... Hedrande ändå.
Igårkväll satt jag och skrev tal med inlevelse, känsla, humor och snodda textsnuttar från alla möjliga håll. Det blev bra. Jag skall tala i tio minuter och om jag speedar på lite på slutet, ge katten i konstpauser och hoppar över några kommatecken och punkter, så klarar jag det. Jag skall träna lite på andningen också. Kan fridykare hålla andan den tid det tar att vända på 190 meter ned i plurret, skall väl jag kunna låta bli att andas i åtminstone de två sista minuterna. Om det kniper med tiden, alltså.
Talet skall avhandla 1000 år på tio minuter. Detta var lika mycket som jag åldrades när jag satt i bilkö på motorvägen igår morse. Det tog en kvart att komma ut på motorvägen från påfarten och sedan dröjde det en halvtimme innan vi kom till Tygelsjöavfarten. Där svängde jag av för att, listig som en kobra, köra över åkrar och ängar och komma ut på motorvägen mot Lund det hållet.
Tråkigt nog fanns det fler listiga. En del så pass listiga att de hade tagit det hållet redan från början, vilket inte på något sätt gagnade oss avhoppare som hade väjningsplikt. Det tog mig sammanlagt en timme att komma upp i 100 km/h.
Idag skall jag cykla till kontoret. Inga köer, inga väntetider och inga 100 km/h.
Däremot is på gatan. Får inte ramla, har möte med brottsförebyggande rådet idag, och det är jeans det är ok att ha slitna hål på. Ingen har ännu kommit på det slitna kostymmodet.
Men iallafall... Hedrande ändå.
Igårkväll satt jag och skrev tal med inlevelse, känsla, humor och snodda textsnuttar från alla möjliga håll. Det blev bra. Jag skall tala i tio minuter och om jag speedar på lite på slutet, ge katten i konstpauser och hoppar över några kommatecken och punkter, så klarar jag det. Jag skall träna lite på andningen också. Kan fridykare hålla andan den tid det tar att vända på 190 meter ned i plurret, skall väl jag kunna låta bli att andas i åtminstone de två sista minuterna. Om det kniper med tiden, alltså.
Talet skall avhandla 1000 år på tio minuter. Detta var lika mycket som jag åldrades när jag satt i bilkö på motorvägen igår morse. Det tog en kvart att komma ut på motorvägen från påfarten och sedan dröjde det en halvtimme innan vi kom till Tygelsjöavfarten. Där svängde jag av för att, listig som en kobra, köra över åkrar och ängar och komma ut på motorvägen mot Lund det hållet.
Tråkigt nog fanns det fler listiga. En del så pass listiga att de hade tagit det hållet redan från början, vilket inte på något sätt gagnade oss avhoppare som hade väjningsplikt. Det tog mig sammanlagt en timme att komma upp i 100 km/h.
Idag skall jag cykla till kontoret. Inga köer, inga väntetider och inga 100 km/h.
Däremot is på gatan. Får inte ramla, har möte med brottsförebyggande rådet idag, och det är jeans det är ok att ha slitna hål på. Ingen har ännu kommit på det slitna kostymmodet.
söndag 1 maj 2011
Dagen efter
Igår twittrade jag övermodigt om att jag antog att det var vårens ankomst 2012 vi skulle fira med bål och tal framåt kvällskvisten, med tanke på att alla som kunde låg i solstolar eller gled omkring i shorts och kortärmade tröjor i sommarvärmen under dagen.
Jag kan idag konstatera att jag hade fel. Det var vårens ankomst 2011 vi sjöng in.
Sommaren 2011 har sannolikt redan varit och nu går vi via vår och höst mot vintern igen.
Ingen kan säga att jag är orealistiskt positiv.
Idag fryser jag nämligen så det skallrar om tänderna. Isbitar blåser omkring och jag såg en jordgubbsförsäljare nere på Ljungen som passade sina jordgubbar sittandes inlindad i filtar och täcken så att han såg ut som en väl tilltagen kåldolme. Jag undrade dessutom lite varifrån jordgubbarna kom. Har midsommar redan varit? Brukar det inte vara en strid på kniven att få de obligatoriska röda att anlända i tid till små grodorna? Säkert något som har med klimatförändringarna att göra.
Nåväl, inatt kom jag i säng strax innan jag vanligtvis stiger upp och obetydligt senare vaknade jag igen eftersom klockan var slagen den timme då jag vanligtvis stiger upp. Och har man gjort så i 45 år, då blir det onekligen en vana. Det är emellertid inget att rekommendera att sova knappt fyra timmar. Jag känner mig sjuk. Bakfull, nästan, om jag inte vetat bättre. Och påsarna under ögonen är så stora att jag kan använda dem som handväskor om det behovet uppstår.
Dessutom är jag håglös. Jag har massor av stimulerande uppdrag att bita tag i: Laga sonens jeans (jättekul), vattna alla blommor (jättekul), putsa fönstren (jättekul), dammsuga (hysteriskt jättekul).
Tror jag börjar med att sätta på värmen i huset igen och sätter mig därefter och funderar på i vilken ordning jag skall ta tag i uppdragen. Kanske lägger jag mig ned och tänker, man fokuserar bättre då.
Jag kan idag konstatera att jag hade fel. Det var vårens ankomst 2011 vi sjöng in.
Sommaren 2011 har sannolikt redan varit och nu går vi via vår och höst mot vintern igen.
Ingen kan säga att jag är orealistiskt positiv.
Idag fryser jag nämligen så det skallrar om tänderna. Isbitar blåser omkring och jag såg en jordgubbsförsäljare nere på Ljungen som passade sina jordgubbar sittandes inlindad i filtar och täcken så att han såg ut som en väl tilltagen kåldolme. Jag undrade dessutom lite varifrån jordgubbarna kom. Har midsommar redan varit? Brukar det inte vara en strid på kniven att få de obligatoriska röda att anlända i tid till små grodorna? Säkert något som har med klimatförändringarna att göra.
Nåväl, inatt kom jag i säng strax innan jag vanligtvis stiger upp och obetydligt senare vaknade jag igen eftersom klockan var slagen den timme då jag vanligtvis stiger upp. Och har man gjort så i 45 år, då blir det onekligen en vana. Det är emellertid inget att rekommendera att sova knappt fyra timmar. Jag känner mig sjuk. Bakfull, nästan, om jag inte vetat bättre. Och påsarna under ögonen är så stora att jag kan använda dem som handväskor om det behovet uppstår.
Dessutom är jag håglös. Jag har massor av stimulerande uppdrag att bita tag i: Laga sonens jeans (jättekul), vattna alla blommor (jättekul), putsa fönstren (jättekul), dammsuga (hysteriskt jättekul).
Tror jag börjar med att sätta på värmen i huset igen och sätter mig därefter och funderar på i vilken ordning jag skall ta tag i uppdragen. Kanske lägger jag mig ned och tänker, man fokuserar bättre då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)