Igår satt jag på kontoret från klockan 7 till klockan 17 och tittade ut på den lust och fägring stor som rådde för fullt utanför fönstret. Det var sol och årshögsta värme, klarblå himmel och glada fiskmåsar så långt ögat nådde och jag var grymt avundsjuk på alla som medelst bilar och cyklar hasade med sig dunkavin och brassestolar, picknickkorgar och badhanddukar till stranden.
Jag ville också sitta där och äta mackor med sand.
När jag så småningom framåt kvällningen släpptes ut i friheten och tog mig hem blev jag helt apatisk. Efter att ha lagat middag hade jag några futtiga timmar på mig att njuta av allt som alla andra nästan njutit sönder under dagen och jag visste inte om jag skulle välja att sitta på terassen och läsa en bok, cykla längs med åkerkanten och lukta på blommor, promenera i guds fria natur eller åka till stranden.
Det blir lätt stressigt vid sådana tillfällen.
Jag satte mig inne och tittade ut medan jag funderade. Skillnaden jämfört med tidigare på dagen var hårfin. Mest en annan utsikt.
Det slutade emellertid med att jag tog mig ned till Ljunghusen, promenerade från Ljungskogens livs längs med banvallen till Skanör, gjorde höger-vänster om och marscherade raskt tillbaka samma väg. På min färd hade jag vita skor som följeslagare. Det var inte ett av mina mest kloka beslut. De vita skorna är idag gråa. Fint, det också, men inte riktigt vad jag tänkt mig när jag köpte de vita.
Ikväll skall de få simma i tvättmaskinen så får vi se om de inte blir vita igen. I annat fall tar jag till plan B: Klorin.
Till helgen planerade jag att göra allt det andra roliga, det med dunkavinet och cykeln och fiskmåsarna. Jag somnade lycklig vid tanken på hur kul det blir till helgen.
Idag hörde jag på väderprognosen att det blir regn från och med i morgon och resten av juli.
Bitter är ett för vagt ord.
torsdag 30 juni 2011
tisdag 28 juni 2011
Renlighet
Det är nu två dagar sedan sonen kom hem från England och jag tvättar fortfarande. Resväskan var full av kläder när han åkte iväg för drygt två veckor sedan och det faktum att han fick stödköpa kläder eftersom det inte gick för sig att låna familjens tvättmaskin, gjorde att det var väldigt mycket strumpor, kalsingar och t-shirts som kom tillbaka i olika faser av renhet/kompostering.
Jag tvättar på kvällarna, hänger ut på morgnarna och stryker när jag kommer hem. Helkul. Så här långt har jag förutom kläderna tvättat både pengar, skor och godis och nu återstår bara resväskan, sen är jag klar. Funderar på om den går att knyckla ihop på något vis så att jag får in även den i tvättmaskinen.
I den vänliga familjen ransonerades det även med vatten vad gällde den personliga hygienen (inte bara vad gäller spolning på toa) och hade han varit mindre och behändigare hade jag kanske försökt knyckla in även ungen i tvättmaskinen för att få rätsida på två veckors ingrodd smuts. Nu lär inte det gå och helt nödvändigt är det inte heller. När gossar passerar en viss ålder går de abrupt från att inte vilja tvätta sig till att bara vilja tvätta sig. Fram till puberteten är badrummet en otrevlig plats dit de inte söker sig annat än vid största nödvändighet. Sen, över en natt, får man inte ut dem därifrån.
Jag tror att den dimma som nu under sommarmånaderna plötsligt sveper in över byn vid lunchtid beror på vattenångorna från sonens duschande. Tittar det upp en guldfisk ur golvbrunnen en vacker dag blir jag inte förvånad.
Jag tvättar på kvällarna, hänger ut på morgnarna och stryker när jag kommer hem. Helkul. Så här långt har jag förutom kläderna tvättat både pengar, skor och godis och nu återstår bara resväskan, sen är jag klar. Funderar på om den går att knyckla ihop på något vis så att jag får in även den i tvättmaskinen.
I den vänliga familjen ransonerades det även med vatten vad gällde den personliga hygienen (inte bara vad gäller spolning på toa) och hade han varit mindre och behändigare hade jag kanske försökt knyckla in även ungen i tvättmaskinen för att få rätsida på två veckors ingrodd smuts. Nu lär inte det gå och helt nödvändigt är det inte heller. När gossar passerar en viss ålder går de abrupt från att inte vilja tvätta sig till att bara vilja tvätta sig. Fram till puberteten är badrummet en otrevlig plats dit de inte söker sig annat än vid största nödvändighet. Sen, över en natt, får man inte ut dem därifrån.
Jag tror att den dimma som nu under sommarmånaderna plötsligt sveper in över byn vid lunchtid beror på vattenångorna från sonens duschande. Tittar det upp en guldfisk ur golvbrunnen en vacker dag blir jag inte förvånad.
måndag 27 juni 2011
Beredd på strid
I helgen har jag utgjort gående bord för myggfamiljer. Varje sommar blir jag hårt åtgången av myggen, men jag glömmer det från den ena sommaren till den andra, och hinner således få en 50-60 bett vid ett och samma tillfälle i början av sommaren innan jag får upp de slipade svärden i form av myggmedel och kan försvara mig.
I helgen var ett sådant tillfälle.
Det märkliga är att jag den här gången uteslutande är myggbiten på baksidan av benen. Man kan tycka att jag borde vara lika smaklig på framsidan, men kanske hade de elaka kreaturen bestämt sig för att smyga sig på mig bakifrån och hugga ned mig i ryggen. Isåfall är det en utveckling som är väldigt oroande. Rätt som det är fångar de in oss välsmakande människoexemplar och så får vi trampa omkring hela dagarna i en kontorsinhängnad i väntan på att bli mjölkade. Myggornas planet, typ. Skulle inte förvåna mig.
Är inte helt olikt hur det redan är, när jag tänker efter.
Det är emellertid inte bara så enkelt att jag har tre stjärnor i myggornas guide Michelin, det är dessutom så illa att jag på något sätt är överkänslig mot betten. Ett raffinerat slags ödets ironi. Mina myggbett blir aldrig mindre än två cm i diameter med en upphöjning stor som en golfboll. Dessutom kliar de något alldeles vansinnigt. Och detta får man förmånen att njuta av i minst två veckor, fortare än så går det inte att bli av med myggbetten.
När hösten kommer ser mina ben ut som om jag har tillbringat sommaren i slagsmål med krokodiler. Jag får ganska bruna ben och det är bra och avundsvärt i vissa sammanhang, men har man fått ett antal rivsårsruvor som fallit bort så syns de vita ränderna väldigt tydligt mot sin bruna bakgrund. Ser väldigt osexigt ut.
Och inget medel är ännu uppfunnet som hjälper mot klådan och som får bulorna att lägga sig platt. Inget receptfritt iallafall. Visst, det finns saker på apoteket som enligt uppgift är klådstillande, och de funkar kanske på vanliga myggbett men de funkar inte ens ytligt på mina bomber. (Bomber = stora myggbett, så ni inte missförstår mig.)
Jag har alltså knappa två veckor framför mig av konstant kliande och rivande. Och med en air av myggsprej runtomkring mig. För fler myggbett lär det inte bli. Nu är jag beredd på strid.
I helgen var ett sådant tillfälle.
Det märkliga är att jag den här gången uteslutande är myggbiten på baksidan av benen. Man kan tycka att jag borde vara lika smaklig på framsidan, men kanske hade de elaka kreaturen bestämt sig för att smyga sig på mig bakifrån och hugga ned mig i ryggen. Isåfall är det en utveckling som är väldigt oroande. Rätt som det är fångar de in oss välsmakande människoexemplar och så får vi trampa omkring hela dagarna i en kontorsinhängnad i väntan på att bli mjölkade. Myggornas planet, typ. Skulle inte förvåna mig.
Är inte helt olikt hur det redan är, när jag tänker efter.
Det är emellertid inte bara så enkelt att jag har tre stjärnor i myggornas guide Michelin, det är dessutom så illa att jag på något sätt är överkänslig mot betten. Ett raffinerat slags ödets ironi. Mina myggbett blir aldrig mindre än två cm i diameter med en upphöjning stor som en golfboll. Dessutom kliar de något alldeles vansinnigt. Och detta får man förmånen att njuta av i minst två veckor, fortare än så går det inte att bli av med myggbetten.
När hösten kommer ser mina ben ut som om jag har tillbringat sommaren i slagsmål med krokodiler. Jag får ganska bruna ben och det är bra och avundsvärt i vissa sammanhang, men har man fått ett antal rivsårsruvor som fallit bort så syns de vita ränderna väldigt tydligt mot sin bruna bakgrund. Ser väldigt osexigt ut.
Och inget medel är ännu uppfunnet som hjälper mot klådan och som får bulorna att lägga sig platt. Inget receptfritt iallafall. Visst, det finns saker på apoteket som enligt uppgift är klådstillande, och de funkar kanske på vanliga myggbett men de funkar inte ens ytligt på mina bomber. (Bomber = stora myggbett, så ni inte missförstår mig.)
Jag har alltså knappa två veckor framför mig av konstant kliande och rivande. Och med en air av myggsprej runtomkring mig. För fler myggbett lär det inte bli. Nu är jag beredd på strid.
söndag 26 juni 2011
Midsommarsummering
Ja, så var midsommaren avklarad för den här gången. Mitt sällskap höll till i en rödmålad stuga med vita knutar, gammaldags vita trädgårdsmöbler, grusväg till en sjö och blommor överallt. Det var som taget ur en bild över den svenska sommaren i ett reklamblad från Ica.
Hela eventet gick bra, vi satt först ute och när det var dags att äta fick vi bära in bord och dukar och allt, för då drog det ihop till regn. När allt var omgrupperat och omdukat kom solen igen, men då hade ingen lust att göra om alltihop så vi blev kvar inne bland gammaldags kökssoffor och vedspis i original och hade farbror Melker dykt upp hade jag inte blivit förvånad.
Jag ville att vi skulle lyfta bordet och säga "grrr bom" som farbror Melker gjorde, men eftersom bordet var flera bord där några delar var ben med en träskiva på, så ansågs det som för riskabelt. Detta då det stod snapsflaskor på bordet. Man kunde riskera att spilla.
Med på festen var ett gäng amerikanare som alla nogsamt undvek sillen och som försökte se glada och uppskattande ut när vi förklarade att det är helt som det skall att det ösregnar i intervaller på midsommarafton.
I halvlek hade vi femkamp med regler som presenterades på både svenska och engelska, och där vi som kunde båda språken hade ett försprång eftersom översättningarna inte alltid var exakta. Man kunde således, om man hade språkmakten, välja den regelvariant som passade bäst för stunden.
Mitt lag vann.
Jag ville plocka sju blommor att ha under kudden men kände inte för att gå ut i beckmörkret och regnet och göra det. Någon föreslog alternativet sju snapsar som huvudkudde, och det övervägde jag, men sen kom jag på att jag ju skulle köra och då fick det förslaget förkastas.
Således kommer jag vara till äktenskap ledig ännu ett år, så intresserade spekulanter kan börja ställa sig på rad och komma med sina erbjudanden.
Såså... Inte slåss i kön.
(Ovannämnda var ett exempel på positivt tänkande. Extremt positivt tänkande.)
Hela eventet gick bra, vi satt först ute och när det var dags att äta fick vi bära in bord och dukar och allt, för då drog det ihop till regn. När allt var omgrupperat och omdukat kom solen igen, men då hade ingen lust att göra om alltihop så vi blev kvar inne bland gammaldags kökssoffor och vedspis i original och hade farbror Melker dykt upp hade jag inte blivit förvånad.
Jag ville att vi skulle lyfta bordet och säga "grrr bom" som farbror Melker gjorde, men eftersom bordet var flera bord där några delar var ben med en träskiva på, så ansågs det som för riskabelt. Detta då det stod snapsflaskor på bordet. Man kunde riskera att spilla.
Med på festen var ett gäng amerikanare som alla nogsamt undvek sillen och som försökte se glada och uppskattande ut när vi förklarade att det är helt som det skall att det ösregnar i intervaller på midsommarafton.
I halvlek hade vi femkamp med regler som presenterades på både svenska och engelska, och där vi som kunde båda språken hade ett försprång eftersom översättningarna inte alltid var exakta. Man kunde således, om man hade språkmakten, välja den regelvariant som passade bäst för stunden.
Mitt lag vann.
Jag ville plocka sju blommor att ha under kudden men kände inte för att gå ut i beckmörkret och regnet och göra det. Någon föreslog alternativet sju snapsar som huvudkudde, och det övervägde jag, men sen kom jag på att jag ju skulle köra och då fick det förslaget förkastas.
Således kommer jag vara till äktenskap ledig ännu ett år, så intresserade spekulanter kan börja ställa sig på rad och komma med sina erbjudanden.
Såså... Inte slåss i kön.
(Ovannämnda var ett exempel på positivt tänkande. Extremt positivt tänkande.)
fredag 24 juni 2011
Glad midsommar!
Idag vaknade jag med huvudvärk, stor trötthet och illamående. Det är lite ovanligt att vakna på det sättet en midsommarafton. Resten av Sveriges befolkning kommer att möta samma tillstånd imorgon. Jag vann alltså! Yes! Tycker mycket om tävlingar som jag vinner!
Så här på morgonkulan har jag gjort färdigt mitt bidrag till midsommarfesten: Makrilltårta. En makrilltårta som får den mest förhärdade Michelinguides fanatiker att falla i gråt efter att ha ätit den. Den är väldigt god, alltså, om inte det stod klart.
![]()
Det tråkiga var bara att efter att jag hade gjort den enligt konstens alla regler, med några egna regler tillagda och med mycken kärlek och stor formgivningstalang, så upptäckte jag att den var för stor för att gå in i mitt kylskåp. För lång, helt enkelt. (Den är inte helt rund utan mer avlång, även om det inte fullt ut framgår på bilden ovan.)
Som jag ser det finns det två sätt att lösa detta problem på:
1) Jag äter upp ändarna så att den blir kortare. Fördel: Får plats till slut. Nackdel: Ser inte lika fin ut och alla gäster får sannolikt inte äta den. Dessutom är jag nog väldigt mätt efter detta och hur skall jag då få plats med sill, västerbottenspaj, prinskorvar, köttbullar och efterrätt? Nackdelarna överväger.
2) Jag får sätta ut den i garaget och hoppas att eventuella möss har annat för sig fram tills i eftermiddag.
I övrigt kommer jag att ha en alltigenom kritvit dag, och då menar jag inte klädseln. I år SKALL jag banne mig vinna säckhoppartävlingen. För att ytterligare säkra segern tänker jag försöka få just det tävlingsmomentet att ligga efter maten och snapsarna. Moahahahaha...
Glad midsommar på er!
Så här på morgonkulan har jag gjort färdigt mitt bidrag till midsommarfesten: Makrilltårta. En makrilltårta som får den mest förhärdade Michelinguides fanatiker att falla i gråt efter att ha ätit den. Den är väldigt god, alltså, om inte det stod klart.
Det tråkiga var bara att efter att jag hade gjort den enligt konstens alla regler, med några egna regler tillagda och med mycken kärlek och stor formgivningstalang, så upptäckte jag att den var för stor för att gå in i mitt kylskåp. För lång, helt enkelt. (Den är inte helt rund utan mer avlång, även om det inte fullt ut framgår på bilden ovan.)
Som jag ser det finns det två sätt att lösa detta problem på:
1) Jag äter upp ändarna så att den blir kortare. Fördel: Får plats till slut. Nackdel: Ser inte lika fin ut och alla gäster får sannolikt inte äta den. Dessutom är jag nog väldigt mätt efter detta och hur skall jag då få plats med sill, västerbottenspaj, prinskorvar, köttbullar och efterrätt? Nackdelarna överväger.
2) Jag får sätta ut den i garaget och hoppas att eventuella möss har annat för sig fram tills i eftermiddag.
I övrigt kommer jag att ha en alltigenom kritvit dag, och då menar jag inte klädseln. I år SKALL jag banne mig vinna säckhoppartävlingen. För att ytterligare säkra segern tänker jag försöka få just det tävlingsmomentet att ligga efter maten och snapsarna. Moahahahaha...
Glad midsommar på er!
torsdag 23 juni 2011
Allt har gått bra!
Idag är jag trött som om jag hade ingått i den brittiska elitsoldatstyrkan och förvägrats sova i en vecka eller så. Om ni har sett Kalle Anka på teve någon gång när han sitter med plustecken i ögonen istället för pupiller och spelar på läppen med fingrarna, så har ni en ganska så rättvis bild av mig.
Igår, på min stressiga väg genom livet då jag faktiskt använde mig av fyra olika transportmedel inom loppet av nio timmar, ingick att bilen skulle lämnas in på service. Så skall göras, för annars får man det i nacken när man skall sälja bilen. Jag har aldrig kollat att de begagnade fordon jag har köpt är servade som de skall, men jag har förstått att andra människor gör det.
Detta kan vara olika dyrt. I betydelsen dyrt. Billigt blir det aldrig, men det kan vara dyrt eller dyrare, beroende på hur stor service serviceboken säger att man skall göra.
Jag frågade vid inlämningen vad detta skulle kunna kosta och det hade de ingen aning om. Det berodde helt enkelt vad man hittade i patienten under operationen. Men de skulle ringa om det strulade till sig.
Hela dagen gick jag som på nålar och tittade oroligt på numret varje gång telefonen ringde. Inte förrän jag satt på bussen hem till cykeln som skulle cykla mig till verkstaden och hämta bilen ringde det. Då var det en glädjestrålande verkstadskille som talade om att nu var bilen klar, bara att hämta!
Jag jublade tillbaka och frågade vad detta äventyr skulle kosta.
Det visste han inte, hade inte räknat ihop slutsumman, men allt hade gått bra, det hade inte dykt upp något som var konstigt med bilen!
Jag invaggades i någon ljuv förhoppning att kanske 1.500 kr skulle räcka. Max 2000.
Helt ogrundat. Trots att allt gått bra, kostade service 4 854 kronor. Inklusive moms.
Och för att se det positivt gläder jag mig nu åt att allt var bra med bilen. Vågar inte tänka på vad det kostat om de hittat något som var trasigt. Femsiffrigt belopp, antagligen.
Igår, på min stressiga väg genom livet då jag faktiskt använde mig av fyra olika transportmedel inom loppet av nio timmar, ingick att bilen skulle lämnas in på service. Så skall göras, för annars får man det i nacken när man skall sälja bilen. Jag har aldrig kollat att de begagnade fordon jag har köpt är servade som de skall, men jag har förstått att andra människor gör det.
Detta kan vara olika dyrt. I betydelsen dyrt. Billigt blir det aldrig, men det kan vara dyrt eller dyrare, beroende på hur stor service serviceboken säger att man skall göra.
Jag frågade vid inlämningen vad detta skulle kunna kosta och det hade de ingen aning om. Det berodde helt enkelt vad man hittade i patienten under operationen. Men de skulle ringa om det strulade till sig.
Hela dagen gick jag som på nålar och tittade oroligt på numret varje gång telefonen ringde. Inte förrän jag satt på bussen hem till cykeln som skulle cykla mig till verkstaden och hämta bilen ringde det. Då var det en glädjestrålande verkstadskille som talade om att nu var bilen klar, bara att hämta!
Jag jublade tillbaka och frågade vad detta äventyr skulle kosta.
Det visste han inte, hade inte räknat ihop slutsumman, men allt hade gått bra, det hade inte dykt upp något som var konstigt med bilen!
Jag invaggades i någon ljuv förhoppning att kanske 1.500 kr skulle räcka. Max 2000.
Helt ogrundat. Trots att allt gått bra, kostade service 4 854 kronor. Inklusive moms.
Och för att se det positivt gläder jag mig nu åt att allt var bra med bilen. Vågar inte tänka på vad det kostat om de hittat något som var trasigt. Femsiffrigt belopp, antagligen.
tisdag 21 juni 2011
Avancerat liv
Jag har ett väldigt avancerat liv. Avancerat i betydelsen komplicerat. Jag får verkligen anstränga mig till det yttersta varje dag för att få ihop delarna och även om jag lyckas för det mesta så gör det mig väldigt trött.
Idag har jag ägnat stor möda och långa diskussioner med dottern för att få ihop morgondagen. Ingående parametrar är jag, dotterns sommarkort, min cykel och min bil. Vi har kommit fram till följande:
Idag:
Dottern åker på bio med en kille hon inte är ihop med men möjligen är på g att bli på g med. (Detta sista är ett vanligt men för min generation komplicerat förhållandeförfarande som råder nuförtiden och som kräver ett helt eget blogginlägg att förklara. Kanske klarar jag det inte med mindre än två blogginlägg. Delar av det fattar jag inte riktigt själv än.)
Hon åker med sitt sommarkort fram och tillbaka samt kommer hem med killen som i princip inte är någonting i hennes värld mitt i natten. Då lägger hon sommarkortet nere i hallen bredvid mitt Jojo-kort som jag redan har lagt där.
Imorgon:
Jag stiger upp, monterar på cykelhållaren på bilen, monterar cykeln på cykelhållaren på bilen, monterar mig själv i förarsätet på bilen, tar sommarkortet och kör iväg.
Ankommer 5 minuter senare verkstaden som skall serva min bil, monterar av cykel och cykelhållare, parkerar bilen, lämnar in nyckeln till verkstadskillarna, cyklar till jobbet.
Senare samma dag tar jag cykeln, cyklar till busshållplatsen, tar bussen till Malmö med sommarkortet, åker in, håller låda, tar annan buss, viftar med sommarkortet, är tillbaka i Vellinge.
Tar cykeln, cyklar hem i full fräs, lämnar sommarkortet till dottern som då inget hellre vill än ge sig ut i friheten med detsamma trots att hon faktiskt haft tillgång till mitt jojo-kort under tiden, för akuta och oplanerade resor. Jag cyklar till servicestället, löser ut bilen, monterar på cykelställ och cykel, kör hem.
Väl i hemmets lugna vrå för tredje gången samma dag lagar jag någon slags mat (pasta med ost- och cashewnötsås om man skall vara exakt. Har aldrig lagat det förr, tror det kan vara gott), ställer lite mammafrågor till dottern om hon är hemma, äter, tar cykeln och cyklar till jobbet. Igen.
Sitter med på fullmäktigemöte, cyklar hem.
Faller rakt bakåt utan att smörja in ansiktet i föryngringskräm och utan att titta i spegeln hur mycket tjockare jag har blivit under dagen. Är således väldigt trött.
Har alla det så här avancerat?
Idag har jag ägnat stor möda och långa diskussioner med dottern för att få ihop morgondagen. Ingående parametrar är jag, dotterns sommarkort, min cykel och min bil. Vi har kommit fram till följande:
Idag:
Dottern åker på bio med en kille hon inte är ihop med men möjligen är på g att bli på g med. (Detta sista är ett vanligt men för min generation komplicerat förhållandeförfarande som råder nuförtiden och som kräver ett helt eget blogginlägg att förklara. Kanske klarar jag det inte med mindre än två blogginlägg. Delar av det fattar jag inte riktigt själv än.)
Hon åker med sitt sommarkort fram och tillbaka samt kommer hem med killen som i princip inte är någonting i hennes värld mitt i natten. Då lägger hon sommarkortet nere i hallen bredvid mitt Jojo-kort som jag redan har lagt där.
Imorgon:
Jag stiger upp, monterar på cykelhållaren på bilen, monterar cykeln på cykelhållaren på bilen, monterar mig själv i förarsätet på bilen, tar sommarkortet och kör iväg.
Ankommer 5 minuter senare verkstaden som skall serva min bil, monterar av cykel och cykelhållare, parkerar bilen, lämnar in nyckeln till verkstadskillarna, cyklar till jobbet.
Senare samma dag tar jag cykeln, cyklar till busshållplatsen, tar bussen till Malmö med sommarkortet, åker in, håller låda, tar annan buss, viftar med sommarkortet, är tillbaka i Vellinge.
Tar cykeln, cyklar hem i full fräs, lämnar sommarkortet till dottern som då inget hellre vill än ge sig ut i friheten med detsamma trots att hon faktiskt haft tillgång till mitt jojo-kort under tiden, för akuta och oplanerade resor. Jag cyklar till servicestället, löser ut bilen, monterar på cykelställ och cykel, kör hem.
Väl i hemmets lugna vrå för tredje gången samma dag lagar jag någon slags mat (pasta med ost- och cashewnötsås om man skall vara exakt. Har aldrig lagat det förr, tror det kan vara gott), ställer lite mammafrågor till dottern om hon är hemma, äter, tar cykeln och cyklar till jobbet. Igen.
Sitter med på fullmäktigemöte, cyklar hem.
Faller rakt bakåt utan att smörja in ansiktet i föryngringskräm och utan att titta i spegeln hur mycket tjockare jag har blivit under dagen. Är således väldigt trött.
Har alla det så här avancerat?
måndag 20 juni 2011
Språkreserapport
Har efter att ha varit av med sonen en vecka i främmande land på språkresa kunnat konstatera följande:
Jag är rätt duktig på att skriva. Gissa om jag kommer att använda den kunskapen när barnet har kommit hem för att berätta för språkreseföretaget vad jag tycker om att betala femsiffriga belopp för detta?
- Att bo i engelsk familj i villa innebär inte att det i det automatiskt finns tillgång till tvättmaskin. Det gör det inte. Att tvätta är slöseri med vatten.
- Det innebär inte heller att man får tvätta upp något litet i handfatet och skölja samma något lilla ett par gånger. Detta betraktas också som slöseri med vatten.
- Att gå på toa på kvällskvisten och spola efter sig är inte att rekommendera. Typiskt exempel på slöseri med vatten.
- Att dricka familjens juice är strängt förbjudet. I just detta fall är det påbjudet att man, märkligt nog, skall dricka vatten. Fast jag har inte kontrollerat varifrån det vattnet rekommenderas komma. Det kan vara så att man förväntas fylla på vattenflaskor på närmaste bensinmack och ta med sig in eftersom det sannolikt betraktas som slöseri med vatten att ta det från kranen i hushållet.
- Att förse språkreseeleverna med mat några gånger om dagen betraktas som slöseri med pengar. Den onyttiga kosten i början av vecka 1 är numera obefintlig. Så här med facit i hand börjar vi nästan längta efter den onyttiga kosten. Vecka 2 innebär att det inte finns någon mat och finns den är den kall (coco pops och vatten).
Jag är rätt duktig på att skriva. Gissa om jag kommer att använda den kunskapen när barnet har kommit hem för att berätta för språkreseföretaget vad jag tycker om att betala femsiffriga belopp för detta?
söndag 19 juni 2011
lördag 18 juni 2011
Vattenförbrukning
Häromdagen fick jag en räkning för vattenförbrukningen i hushållet. På räkningen fanns även en uppgift om beräknad årsförbrukning. Båda siffergrupperna var väl tilltagna, för att uttrycka sig milt. Hade jag haft en pool av olympiska mått som jag fyller varje vecka hade jag kunnat förstå det kommande årets beräknade förbrukning men med tanke på att jag inte ens har ett badkar kändes det som om någon tagit i i överkant.
Efter att ha tagit fram miniräknaren och pysslat med siffror, divisionstecknet, C-knappen och lite annat smått och gott som fanns att välja mellan, kom jag fram till att sedan förra året hade den beräknade förbrukningen ökat med 40%. Det är många procent, det.
Jag försökte titta elakt på barnen för att se om de skulle falla till föga och erkänna att de går hem från skolan och smygduschar om dagarna, men eftersom ingen var hemma just för stunden tröttnade jag ganska snabbt.
Min andra tanke var att något rör ligger och läcker under huset någonstans men det skyldiga röret kan jag av förklarliga skäl inte titta elakt på, rör är inte särskilt känsliga för elaka blickar. Dessutom är de nedgrävda. Men eftersom huset står kvar och inte har rasat samman och flutit iväg i riktning mot Willys så förmodar jag att det inte handlar om något läckage utan om flitig användning av vattenkranarna i huset.
Jag skall nu googla på vilka möjligheter det finns att sätta tidlås på duschen alternativt att låta vattnet bli kallt efter en viss tid.
(För att jag hade en firma här som tvättade hela taket under två dagar i höstas, kan väl inte ha spelat in på den beräknade förbrukningen...?)
Efter att ha tagit fram miniräknaren och pysslat med siffror, divisionstecknet, C-knappen och lite annat smått och gott som fanns att välja mellan, kom jag fram till att sedan förra året hade den beräknade förbrukningen ökat med 40%. Det är många procent, det.
Jag försökte titta elakt på barnen för att se om de skulle falla till föga och erkänna att de går hem från skolan och smygduschar om dagarna, men eftersom ingen var hemma just för stunden tröttnade jag ganska snabbt.
Min andra tanke var att något rör ligger och läcker under huset någonstans men det skyldiga röret kan jag av förklarliga skäl inte titta elakt på, rör är inte särskilt känsliga för elaka blickar. Dessutom är de nedgrävda. Men eftersom huset står kvar och inte har rasat samman och flutit iväg i riktning mot Willys så förmodar jag att det inte handlar om något läckage utan om flitig användning av vattenkranarna i huset.
Jag skall nu googla på vilka möjligheter det finns att sätta tidlås på duschen alternativt att låta vattnet bli kallt efter en viss tid.
(För att jag hade en firma här som tvättade hela taket under två dagar i höstas, kan väl inte ha spelat in på den beräknade förbrukningen...?)
fredag 17 juni 2011
Principbeslut och investeringsprocess
Idag har jag först stått utanför Ica i Skanör tillsammans med polis och försäkringsbolag och upplyst allmänheten om hur tjuvar hålls borta och hur tryggheten kan bli högre. Där fanns jordgubbar och sommarblommor och jag ville ha både och men köpte inget. Håller på att bemästra mina impulsköpsbehov och kände mig stolt över utfallet.
Därefter körde vi till Ica i Höllviken och gjorde samma sak där. Även där fanns blommor och jordgubbar. Jag köpte inget.
Slutligen tutade vi vidare till Ica i Vellinge, delade ut information, pratade med allmänheten och tittade på skyltar med jordgubbar 20 kr/ask och 10 fina pelargoner för 100 kronor. Det sista var lite svårsmält. Samtliga mina jättefina pelargoner som bott i garaget över vintern dog i garaget över vintern och jag tvingades köpa nya exemplar i tid för sonens konfirmation. 10 stycken för 400 kronor. Jag är ingen höjdare på matte men även jag fattade att dagens erbjudande var billigare. Det grämde mig.
Och jag funderade därför på att åka hem och ställa in mina pelargoner i garaget så att jag kunde köpa nya för det billigare priset. Räknade litegrann på det och kom efter moget övervägande fram till att detta var oekonomiskt, hur ekonomiskt det än verkade. Ingen ser ju pelargonerna i garaget.
Jag vände istället bort blicken och tittade på jordgubbarna. Hittills i år har jag köpt jordgubbar för 45 kronor per ask och 35 kronor per ask. 20 kronor per ask kändes som ett fynd. Och då de tidigare inköpta jordgubbarna inte finns kvar finns det ingen möjlighet att ställa in dessa i garaget så att jag kan köpa nya och spara pengar. Jag kom fram till att pelargonbeslutet således inte kunde utgöra ett principbeslut.
Jag tänkte lite till och beslöt mig för att med så mycken eftertanke kunde det inte längre ses som ett impulsköp att köpa en ask jordgubbar. Tvärtom, det var ett på alla sätt genomtänkt och ekonomiskt grundat beslut, och nästan att betrakta som en investering.
Jag gick till bilen med händerna fulla av kartonger, väskor och arbetsbröderna som jag behövde kunna krama tack och hej. Fanns inget utrymme för några jordgubbar men viljan och beslutet fanns där hela tiden.
Jag körde hem och lämnade bil och kartonger, tog därefter cykeln och cyklade till kära väninnan som skulle göra naglarna helgfina. Medan jag var hos henne pratade jag jordgubbar och att jag skulle investera i en sådan ask på min väg hem. Hon ville hellre ha en donut, men det sa jag att det inte var att tänka på eftersom det var att betrakta som ett impulsköp. Imorgon kunde hon köpa en donut och då var det inget impulsköp längre utan en klok investering. Hon lyssnade och verkade inse det rätta i min tankegång.
Lite senare cyklade jag hem, vädret var vackert, jag hade medvind och naglarna var jättefina.
Inte katten kom jag ihåg att köpa jordgubbar.
Så jag får köpa dem imorgon istället men då har jag kommit så långt i investeringsprocessen att de i princip redan har hunnit bli avskrivna. Frågan är om jag behöver betala för dem ens, om jag förklarar att jag egentligen har köpt dem idag? Tycker inte det, eller hur?
Därefter körde vi till Ica i Höllviken och gjorde samma sak där. Även där fanns blommor och jordgubbar. Jag köpte inget.
Slutligen tutade vi vidare till Ica i Vellinge, delade ut information, pratade med allmänheten och tittade på skyltar med jordgubbar 20 kr/ask och 10 fina pelargoner för 100 kronor. Det sista var lite svårsmält. Samtliga mina jättefina pelargoner som bott i garaget över vintern dog i garaget över vintern och jag tvingades köpa nya exemplar i tid för sonens konfirmation. 10 stycken för 400 kronor. Jag är ingen höjdare på matte men även jag fattade att dagens erbjudande var billigare. Det grämde mig.
Och jag funderade därför på att åka hem och ställa in mina pelargoner i garaget så att jag kunde köpa nya för det billigare priset. Räknade litegrann på det och kom efter moget övervägande fram till att detta var oekonomiskt, hur ekonomiskt det än verkade. Ingen ser ju pelargonerna i garaget.
Jag vände istället bort blicken och tittade på jordgubbarna. Hittills i år har jag köpt jordgubbar för 45 kronor per ask och 35 kronor per ask. 20 kronor per ask kändes som ett fynd. Och då de tidigare inköpta jordgubbarna inte finns kvar finns det ingen möjlighet att ställa in dessa i garaget så att jag kan köpa nya och spara pengar. Jag kom fram till att pelargonbeslutet således inte kunde utgöra ett principbeslut.
Jag tänkte lite till och beslöt mig för att med så mycken eftertanke kunde det inte längre ses som ett impulsköp att köpa en ask jordgubbar. Tvärtom, det var ett på alla sätt genomtänkt och ekonomiskt grundat beslut, och nästan att betrakta som en investering.
Jag gick till bilen med händerna fulla av kartonger, väskor och arbetsbröderna som jag behövde kunna krama tack och hej. Fanns inget utrymme för några jordgubbar men viljan och beslutet fanns där hela tiden.
Jag körde hem och lämnade bil och kartonger, tog därefter cykeln och cyklade till kära väninnan som skulle göra naglarna helgfina. Medan jag var hos henne pratade jag jordgubbar och att jag skulle investera i en sådan ask på min väg hem. Hon ville hellre ha en donut, men det sa jag att det inte var att tänka på eftersom det var att betrakta som ett impulsköp. Imorgon kunde hon köpa en donut och då var det inget impulsköp längre utan en klok investering. Hon lyssnade och verkade inse det rätta i min tankegång.
Lite senare cyklade jag hem, vädret var vackert, jag hade medvind och naglarna var jättefina.
Inte katten kom jag ihåg att köpa jordgubbar.
Så jag får köpa dem imorgon istället men då har jag kommit så långt i investeringsprocessen att de i princip redan har hunnit bli avskrivna. Frågan är om jag behöver betala för dem ens, om jag förklarar att jag egentligen har köpt dem idag? Tycker inte det, eller hur?
torsdag 16 juni 2011
Brandövning
För några veckor sedan anordnade jag en brandövning på kommunhuset. Övningen genomfördes exemplariskt med rök så det bara visslade om det, lugn och fin utrymning på fyra minuter, bara några som travade rätt igenom rök och eld på sin väg ut, uppsamling på (i de flesta fall åtminstone) rätt plats och slutligen återkoppling om anledningen till varför ett helt kommunhusinnehåll plötsligt minglade omkring utanför gymnasieskolan istället för att laga vattenläckor, svara i telefon och planera barnfördelning på kommunens förskolor och skolor.
Rena textboksexemplet. Alla överlevde.
I måndags fick jag uppleva precis samma sak en gång till fast då i en annan offentlig myndighets lokal och med någon annan som arrangör. Där fanns ingen rök och någon allmän genomgång med ryggdunkningar och applåder efteråt kom inte heller utan vi gick helt enkelt in igen när det kändes som om vi stått och hängt en lagom lång stund i storstadsvimlet. Sånt kan vara förödande om det verkligen brinner. Brandmän gillar som regel inte när folk börjar inrymma igen, en stund efter att de har utrymt. Ännu mindre gillar de sådana som varken gör det ena eller det andra utan lugnt sitter kvar och jobbar vidare.
Igår kväll åt jag tomatgelé och lite annat på en restaurang med tillhörande hotell i kommunen tillsammans med mina kollegor i ledningsgruppen. När jag hade ätit färdigt åkte jag hem och övriga gick och lade sig. En halvtimme senare gick brandlarmet på hotellet och alla for upp som raketer och satt sannolikt som frimärken i taken en lång stund innan de förstod vad som pågick och vad som förväntades av dem. Utrymning. Säkert skänkte alla en tacksamhetens tanke till mig, som precis övat dem i vad man skall göra.
Eller så var det andra tankar de tänkte, när de travade ut i boxershorts och annan outfit.
Det visade sig nämligen, när de kom till jobbet idag, att de trodde att detta var ett påhitt från min sida och en efter en kom därför in på mitt rum och tittade anklagande på mig, hålögda och utmattade av dålig sömn. Det hade tagit ett tag innan räddningstjänsten lät dem gå och lägga sig igen, och då hade mer än en svårt att komma till ro och sova.
Jag vet inte om jag skall bli förorättad eller smickrad över att de utgick ifrån att detta var ett av mina tilltag. Jag betonade emellertid med eftertryck att jag var oskyldig som ett nyfött barn.
För hade jag legat bakom detta hade jag självfallet inte åkt hem. Detta hade jag kunnat betala för att få se. Fast just det sa jag inte...
Rena textboksexemplet. Alla överlevde.
I måndags fick jag uppleva precis samma sak en gång till fast då i en annan offentlig myndighets lokal och med någon annan som arrangör. Där fanns ingen rök och någon allmän genomgång med ryggdunkningar och applåder efteråt kom inte heller utan vi gick helt enkelt in igen när det kändes som om vi stått och hängt en lagom lång stund i storstadsvimlet. Sånt kan vara förödande om det verkligen brinner. Brandmän gillar som regel inte när folk börjar inrymma igen, en stund efter att de har utrymt. Ännu mindre gillar de sådana som varken gör det ena eller det andra utan lugnt sitter kvar och jobbar vidare.
Igår kväll åt jag tomatgelé och lite annat på en restaurang med tillhörande hotell i kommunen tillsammans med mina kollegor i ledningsgruppen. När jag hade ätit färdigt åkte jag hem och övriga gick och lade sig. En halvtimme senare gick brandlarmet på hotellet och alla for upp som raketer och satt sannolikt som frimärken i taken en lång stund innan de förstod vad som pågick och vad som förväntades av dem. Utrymning. Säkert skänkte alla en tacksamhetens tanke till mig, som precis övat dem i vad man skall göra.
Eller så var det andra tankar de tänkte, när de travade ut i boxershorts och annan outfit.
Det visade sig nämligen, när de kom till jobbet idag, att de trodde att detta var ett påhitt från min sida och en efter en kom därför in på mitt rum och tittade anklagande på mig, hålögda och utmattade av dålig sömn. Det hade tagit ett tag innan räddningstjänsten lät dem gå och lägga sig igen, och då hade mer än en svårt att komma till ro och sova.
Jag vet inte om jag skall bli förorättad eller smickrad över att de utgick ifrån att detta var ett av mina tilltag. Jag betonade emellertid med eftertryck att jag var oskyldig som ett nyfött barn.
För hade jag legat bakom detta hade jag självfallet inte åkt hem. Detta hade jag kunnat betala för att få se. Fast just det sa jag inte...
onsdag 15 juni 2011
Tomatgéle
Bilden jag refererade till i förra blogginlägget är inte den ni ser till höger. Man skall vara glad så mycket man kan och orkar i livet och jag kände att jag skulle kunna vara lite gladare i mitt om jag slapp se fotot varje gång jag kikar in på min blogg.
Däremot är kläderna desamma och jag är densamma. Men jag ser inte ut som en tunna, och det känns viktigt. Särskilt idag med tanke på att jag precis varit på restaurang och ätit tre rätter samt en grön tomatgéle som aperetif.
Och just grön tomatgéle känner jag att jag nog kan leva utan. Aptit har jag ändå. Tråkigt nog.
Däremot är kläderna desamma och jag är densamma. Men jag ser inte ut som en tunna, och det känns viktigt. Särskilt idag med tanke på att jag precis varit på restaurang och ätit tre rätter samt en grön tomatgéle som aperetif.
Och just grön tomatgéle känner jag att jag nog kan leva utan. Aptit har jag ändå. Tråkigt nog.
Måste sluta äta glass...
Idag när jag vaknade kände jag mig snygg. Man gör ju lätt det ibland, stundtals hela vägen till badrummet. Där någonstans brukar anfallet gå över. Så icke idag, jag gick i villfarelsen att jag var lång, smärt och fullt jämförbar med vilken 25-åring som helst hela vägen fram till köket, där jag fick infallet att öppna gårdagens post. Post skall öppnas på kvällarna, när man är trött och hålögd och inte har hjärnan med i varseblivningen. Det man ser då, registreras inte och registreras det så hinner fladdra bort under natten.
Idag var jag både snygg och pigg och jag sprättade kuvert för glatta livet. I ett av kuverten fanns en tidning som jag tog mig tid att bläddra i. På sidan 3 såg jag ett tjockt fruntimmer som jag tyckte mig känna igen lite vagt. Hon stod där och flinade och såg ut som en tunna, hela hon.
När jag tittade på bildtexten kände jag även igen namnet. Det var mitt namn. Det var jag.
Herregud, jag måste sluta äta glass på kvällarna.
(Ni ser bilden till höger på sidan. Jag har med flit beskurit delar av den.)
Idag var jag både snygg och pigg och jag sprättade kuvert för glatta livet. I ett av kuverten fanns en tidning som jag tog mig tid att bläddra i. På sidan 3 såg jag ett tjockt fruntimmer som jag tyckte mig känna igen lite vagt. Hon stod där och flinade och såg ut som en tunna, hela hon.
När jag tittade på bildtexten kände jag även igen namnet. Det var mitt namn. Det var jag.
Herregud, jag måste sluta äta glass på kvällarna.
(Ni ser bilden till höger på sidan. Jag har med flit beskurit delar av den.)
tisdag 14 juni 2011
Brittisk mat
Har nu etablerat kontakt med utrikeskorrespondenten i den brittiska ö-världen och bland annat fått en sammanfattning av den lokala kosthållningen (vilket var det första jag frågade om).
Hittills har han fått sig följande till livs:
Kvällsmat: hamburgare, pommes frites
Frukost: coco pops
Lunch: chips och en vit, märklig macka
Mellanmål: fish and chips
Middag: korv och pommes frites
Fråga 1: Kan det vara så att det är just tisdagar man inte äter frukt och grönsaker på i England?
Fråga 2: Hur snabbt får man skörbjugg?
Hittills har han fått sig följande till livs:
Kvällsmat: hamburgare, pommes frites
Frukost: coco pops
Lunch: chips och en vit, märklig macka
Mellanmål: fish and chips
Middag: korv och pommes frites
Fråga 1: Kan det vara så att det är just tisdagar man inte äter frukt och grönsaker på i England?
Fråga 2: Hur snabbt får man skörbjugg?
Att se det positivt
Imorse körde jag extra tidigt till jobbet. Jag hade sovit dåligt hela natten, med bara ett öga i taget. Det andra ögat låg och tittade på mobilen där sonen skulle plinga vilken minut som helst och berätta att han mätt och glad hade hittat en säng i lämplig storlek i den brittiska övärlden.
Han plingade aldrig.
Mitt andra öga, det som sovit delar av natten, smittades av sin kollega och kunde inte heller få riktig ro, med påföljd att hela jag steg upp tidigare än vanligt och åkte till jobbet. Hela tiden med blicken stadigt fäst mot mobilen.
Nu är klockan över halv åtta på kvällen, jag har varit i demokratins tjänst i mer än 13 timmar och han har fortfarande inte plingat. Sånt kan göra en mamma orolig. Särskilt om mamman är säkerhetschef och har svart bälte vad gäller kunskap i allt som kan hända barn när de kommer bort från sin mamma.
Dessa kunskaper har jag under dagen regelbundet förmedlat till hans pappa som vid samtliga tillfällen förklarat att pojkar är en annan sort och att jag skall se det hela positivt. Pojkar kommunicerar när de behöver kommunicera för att de själva vill något. I övriga fall har de inga behov av att meddela sig. Hade bagaget inte kommit fram, värdfamiljen varit full av försupna pedofiler och maten härsken så hade han sannolikt hört av sig.
Jag försöker se det så positivt...
Han plingade aldrig.
Mitt andra öga, det som sovit delar av natten, smittades av sin kollega och kunde inte heller få riktig ro, med påföljd att hela jag steg upp tidigare än vanligt och åkte till jobbet. Hela tiden med blicken stadigt fäst mot mobilen.
Nu är klockan över halv åtta på kvällen, jag har varit i demokratins tjänst i mer än 13 timmar och han har fortfarande inte plingat. Sånt kan göra en mamma orolig. Särskilt om mamman är säkerhetschef och har svart bälte vad gäller kunskap i allt som kan hända barn när de kommer bort från sin mamma.
Dessa kunskaper har jag under dagen regelbundet förmedlat till hans pappa som vid samtliga tillfällen förklarat att pojkar är en annan sort och att jag skall se det hela positivt. Pojkar kommunicerar när de behöver kommunicera för att de själva vill något. I övriga fall har de inga behov av att meddela sig. Hade bagaget inte kommit fram, värdfamiljen varit full av försupna pedofiler och maten härsken så hade han sannolikt hört av sig.
Jag försöker se det så positivt...
måndag 13 juni 2011
Gemensam målbild
Idag har jag fått bilen besiktigad. Det var första gången för bilen och ganska länge sedan sist för mig, men jag har fortfarande traumatiska minnesbilder kvar från fornstora dar då jag fick besiktiga både den egna och aktuell partners bilar (läs: rishögar) i så lättklädd outfit som möjligt (jag alltså, inte bilen) för att på så sätt om möjligt påverka ett tveksamt utfall till ett positivt. Eller åtminstone inte körförbud.
Idag klär jag på mig rejält, det tror jag är framgångskonceptet om man är i min ålder, men trots att bilen inte är lastgammal så hann jag ändå jaga upp mig en stund innan. Det kändes ungefär lika skojigt spännande att besiktiga bilen som att gå till tandläkaren för första gången på något år.
Jag fick en trevlig bilbesiktare, en glad och ung norrlänning och jag högg honom i den blåa pikétröjekragen innan han hade börjat koppla på diverse slangar och elektronik på bilen för att få lite deeptalk. Jag sa att jag tyckte det var viktigt att vi hade en gemensam målbild för hur själva besiktningen skulle gå till, och det kändes dessutom angeläget att vi båda hade en positiv, gemensam målbild. Det här skulle gå bra, kände han det också?
Han kände det också.
Han påstod dessutom att han alltid kände så vilket kändes bra för mig tills jag började tänka efter. För om det kändes som om det skulle gå bra för honom oavsett vilken bil han hade framför sig i garaget, så var hans intuition inget att lita på, det kunde ju vem som helst räkna ut.
Nåväl, han hissade upp min bil, bankade på den, hängde sig med hela sin kropp mot mina hjul, bromsade, tutade, testade både blodtryck och EKG och log alltemellanåt lugnande åt mitt håll.
Slutligen fick jag åka med en liten runda, vilket var roligt för det är ytterligt sällan jag får åka bil, jag kör för det mesta, och sen var allt klart. Jag fick ett papper och där stod det MVG över hela sidan. Eller, kanske inte direkt, men där fanns åtminstone ingen anmärkning. Jag log soligt och glatt överraskat och brast ut i långa haranger flankerade av diverse glädjeyttringar över detta oväntade utfall.
Han tittade snällt på mig, log och sa på norrländska: Jo, men vi kom ju överens.
Ja, det gjorde vi förvisso, men sånt har aldrig funkat förr. Fast kanske är det nya tider? Kanske är det från och med nu detta funkar?
Imorgon skall jag boka tid för service av fordonet och då skall jag pröva att ha som gemensam målbild att denna service inte kommer att kosta mer än högst en tusenlapp. Det tror jag mycket på.
Idag klär jag på mig rejält, det tror jag är framgångskonceptet om man är i min ålder, men trots att bilen inte är lastgammal så hann jag ändå jaga upp mig en stund innan. Det kändes ungefär lika skojigt spännande att besiktiga bilen som att gå till tandläkaren för första gången på något år.
Jag fick en trevlig bilbesiktare, en glad och ung norrlänning och jag högg honom i den blåa pikétröjekragen innan han hade börjat koppla på diverse slangar och elektronik på bilen för att få lite deeptalk. Jag sa att jag tyckte det var viktigt att vi hade en gemensam målbild för hur själva besiktningen skulle gå till, och det kändes dessutom angeläget att vi båda hade en positiv, gemensam målbild. Det här skulle gå bra, kände han det också?
Han kände det också.
Han påstod dessutom att han alltid kände så vilket kändes bra för mig tills jag började tänka efter. För om det kändes som om det skulle gå bra för honom oavsett vilken bil han hade framför sig i garaget, så var hans intuition inget att lita på, det kunde ju vem som helst räkna ut.
Nåväl, han hissade upp min bil, bankade på den, hängde sig med hela sin kropp mot mina hjul, bromsade, tutade, testade både blodtryck och EKG och log alltemellanåt lugnande åt mitt håll.
Slutligen fick jag åka med en liten runda, vilket var roligt för det är ytterligt sällan jag får åka bil, jag kör för det mesta, och sen var allt klart. Jag fick ett papper och där stod det MVG över hela sidan. Eller, kanske inte direkt, men där fanns åtminstone ingen anmärkning. Jag log soligt och glatt överraskat och brast ut i långa haranger flankerade av diverse glädjeyttringar över detta oväntade utfall.
Han tittade snällt på mig, log och sa på norrländska: Jo, men vi kom ju överens.
Ja, det gjorde vi förvisso, men sånt har aldrig funkat förr. Fast kanske är det nya tider? Kanske är det från och med nu detta funkar?
Imorgon skall jag boka tid för service av fordonet och då skall jag pröva att ha som gemensam målbild att denna service inte kommer att kosta mer än högst en tusenlapp. Det tror jag mycket på.
söndag 12 juni 2011
Inte prata franska
När jag var 20 år eller så åkte jag och en hel skock manliga kamrater till franska Alperna för att åka skidor. Ingen av oss behärskade franska men det såg vi inte som något problem. Vi skulle idka självhushåll, parta på medhavd glädjedryck på kvällarna och åka skidor om dagarna. Det som behövde sägas skulle vi kunna säga på svenska. Eller föralldel engelska eller tyska om vi ville öka utmaningen oss kamrater emellan. Några fransmän hade vi inte för avsikt att samtala med och därför gjorde det inget att ingen av oss kunde mer än beställa ostomelett på det aktuella språket.
Tanken var god men den innehöll fallgropar.
Vi behövde kanske inte direkt prata franska men det hade underlättat om vi hade kunnat LÄSA franska. Ur självhushållsperspektivet.
Vi hade både det ena och det andra med oss i bagaget, svenska torrfoderspåsar och mix och liknande, men för att få ihop självhushållet behövde vi ändå göra lite stödköp av saker och ting. Det var här läsförståelsebehovet kom in. Man skulle kunna tycka att produktleverantörerna kunde lägga lite mer tid och ansträngning på illustrationerna på förpackningarna, inte bara fylla sida upp och sida ned med obegripliga bokstäver fulla med accenter och circumflexer.
Det är produktleverantörernas fel att en del blev fel.
Diskmedel hade vi tänkt oss. Det var någon Klorin-kopia vi köpte. Inte roligt att diska i. Luktade inte så gott heller och vi vaknade ständigt med huvudvärk (fransk studio = tryck in vardagsrum och sovrum i köket).
Stekmargarin hade vi tänkt oss. Vi kom hem med en cementklump som det verkligen inte gick att steka i. Ännu oklart vad det var. Ister?
Någon tyckte det kunde vara trevligt med lite mjölk att göra varm choklad av (vi hade Oboy med oss). Det vi köpte visade sig vara en fil-look-alike och att blanda Oboy med fil och värma det blev inte heller vad vi hade tänkt oss.
Fiskpinnarna vi stekte var kolsvarta utanpå men knastrade käckt av is på insidan. Det var kanske inte direkt fiskpinnarnas fel, men iallafall, när jag nu ändå klagar så... Eftersom vi var tillräckligt hungriga var det ändå gott. Och med den produkt som liknade ketchup men som visade sig vara någon slags chilisås så var det rentav delikat.
Fast prata franska hade vi inget behov av på hela veckan.
Bon soir!
Tanken var god men den innehöll fallgropar.
Vi behövde kanske inte direkt prata franska men det hade underlättat om vi hade kunnat LÄSA franska. Ur självhushållsperspektivet.
Vi hade både det ena och det andra med oss i bagaget, svenska torrfoderspåsar och mix och liknande, men för att få ihop självhushållet behövde vi ändå göra lite stödköp av saker och ting. Det var här läsförståelsebehovet kom in. Man skulle kunna tycka att produktleverantörerna kunde lägga lite mer tid och ansträngning på illustrationerna på förpackningarna, inte bara fylla sida upp och sida ned med obegripliga bokstäver fulla med accenter och circumflexer.
Det är produktleverantörernas fel att en del blev fel.
Diskmedel hade vi tänkt oss. Det var någon Klorin-kopia vi köpte. Inte roligt att diska i. Luktade inte så gott heller och vi vaknade ständigt med huvudvärk (fransk studio = tryck in vardagsrum och sovrum i köket).
Stekmargarin hade vi tänkt oss. Vi kom hem med en cementklump som det verkligen inte gick att steka i. Ännu oklart vad det var. Ister?
Någon tyckte det kunde vara trevligt med lite mjölk att göra varm choklad av (vi hade Oboy med oss). Det vi köpte visade sig vara en fil-look-alike och att blanda Oboy med fil och värma det blev inte heller vad vi hade tänkt oss.
Fiskpinnarna vi stekte var kolsvarta utanpå men knastrade käckt av is på insidan. Det var kanske inte direkt fiskpinnarnas fel, men iallafall, när jag nu ändå klagar så... Eftersom vi var tillräckligt hungriga var det ändå gott. Och med den produkt som liknade ketchup men som visade sig vara någon slags chilisås så var det rentav delikat.
Fast prata franska hade vi inget behov av på hela veckan.
Bon soir!
Packlistor
Idag väntar stora packningsdagen. Lillebror, 180 cm lång, skall iväg till England på två veckor med avresa imorgon och jag har skrivit kom-ihåg-listor långa som tomtens skägg. Det är många saker som är viktiga att få med, jag kan ju liksom inte kvista dit och lämna det som eventuellt glöms.
(Eller det kan jag kanske? För på så sätt får jag ju ser var han skall bo och hur familjen är och kan berätta för mamman i familjen hur min lille gosse bäst tas om hand. Skall genast kolla flygtider och -priser...)
Mest orolig är jag för kosthållningen. Vi äter mycket och förhållandevis nyttigt i vår familj men det gör man inte alltid i engelska familjer, har jag sett. På teve visar man ibland exempel på brittiska familjer som lever på chicken nuggets, frysta pizzor, hamburgare och coco pops med mjölk. Lunchen enligt resemanualen brukar bestå av en dricka, en macka och en frukt, vilket ungefär motsvarar det sonen äter i väntan på att lunchen skall bli klar. Jag är väldigt orolig för att han skall tackla av under sin resa.
I övrigt har jag köpt ett engelskt sim-kort till honom som han kan använda för att kommunicera med kompisar och lärare när han är i England. Och för egen del har jag installerat Skype så att vi kan prata en stund det hållet varje kväll. Under förutsättning att han hittar lämpligt internet-café för man fick inte ta med sig den egna datorn på resan, tråkigt nog.
Igår hade vi en lektion i "hur man använder en tvättmaskin" och idag följer en repetitionskurs samt extrakursen "strykjärnets möjligheter och utmaningar". Tror inte att han kommer att finna det nödvändigt att använda sig av extrakursens kunskaper rent praktiskt, men för säkerhets skull.
Tvättmedel är nedpackat och pengar är växlade. Jag har instruerat honom om att de medskickade pengarna i första hand skall gå till mat. Blir det några pengar över, kan han köpa mig något fint i present. Detta budskap har jag för säkerhets skull skrivit upp på en lapp och packat med så att han inte blir osäker när han väl är installerad.
Fast jag kan ju påminna honom via sms, mail, Facebook och numera också Skype, så det skall väl ordna sig. Tack Gud för de senaste decenniernas teknikutveckling!
(Eller det kan jag kanske? För på så sätt får jag ju ser var han skall bo och hur familjen är och kan berätta för mamman i familjen hur min lille gosse bäst tas om hand. Skall genast kolla flygtider och -priser...)
Mest orolig är jag för kosthållningen. Vi äter mycket och förhållandevis nyttigt i vår familj men det gör man inte alltid i engelska familjer, har jag sett. På teve visar man ibland exempel på brittiska familjer som lever på chicken nuggets, frysta pizzor, hamburgare och coco pops med mjölk. Lunchen enligt resemanualen brukar bestå av en dricka, en macka och en frukt, vilket ungefär motsvarar det sonen äter i väntan på att lunchen skall bli klar. Jag är väldigt orolig för att han skall tackla av under sin resa.
I övrigt har jag köpt ett engelskt sim-kort till honom som han kan använda för att kommunicera med kompisar och lärare när han är i England. Och för egen del har jag installerat Skype så att vi kan prata en stund det hållet varje kväll. Under förutsättning att han hittar lämpligt internet-café för man fick inte ta med sig den egna datorn på resan, tråkigt nog.
Igår hade vi en lektion i "hur man använder en tvättmaskin" och idag följer en repetitionskurs samt extrakursen "strykjärnets möjligheter och utmaningar". Tror inte att han kommer att finna det nödvändigt att använda sig av extrakursens kunskaper rent praktiskt, men för säkerhets skull.
Tvättmedel är nedpackat och pengar är växlade. Jag har instruerat honom om att de medskickade pengarna i första hand skall gå till mat. Blir det några pengar över, kan han köpa mig något fint i present. Detta budskap har jag för säkerhets skull skrivit upp på en lapp och packat med så att han inte blir osäker när han väl är installerad.
Fast jag kan ju påminna honom via sms, mail, Facebook och numera också Skype, så det skall väl ordna sig. Tack Gud för de senaste decenniernas teknikutveckling!
lördag 11 juni 2011
Hjärnkirurg
Idag har jag varit uppe tidigt. Gäster väntas mot aftonen och fram tills dess skall jag reclaima the garden. Det är märkligt att man inte kan vända ryggen till i ynka fyra dagar utan att allt skall löpa amok, växa hej vilt, åt fel håll, på fel plats och med fel utseende.
Jag väntade till 09.02 pip och satte sedan igång gräsklipparen. Eller satte igång och satte igång. Jag sköt på och den snurrade villigt med. Något större oljud åstadkoms inte, om man bortser från att jag flämtar efter några vändor. Sedan klippte jag kanterna, sågade ned och styckade upp större delen av en Buddleja som valt att börja om från början i år istället för att fortsätta där den slutade förra året, tre meter ovan mark, jag klippte bort elaka björnbärsrankor som ville in och titta i den murade grillen och slutligen tuktade jag blomsterrabatterna så att mina egenhändigt plattsatta gångar, de som syntes förra helgen men försvunnit under veckan, dök upp igen.
Nu är här fint så man blir tårögd.
En nyskild väninna skickade nyss ett mail att hon var på väg till vacker europeisk storstad med ny älskling, modell raketforskare slash hjärnkirurg och jag kände genast ett hugg av avund. Kan inte riktigt avgöra om avundet beror på storstaden, älsklingen eller det faktum att han är raketforskare. Men för säkerhets skull svarade jag att hon väl kunde kolla upp om älsklingen inte har någon kompis som också är raketforskare slash hjärnkirurg och singel. Gärna lite trevlig och humoristisk också. Och lite snygg. Blir det för många svåruppfyllda krav så kan jag vara flexibel vad gäller yrket.
Isåfall kan jag lite snabbt komma efter till storstaden. Jag är ju i princip klar med trädgården.
Ja, över dagen imorgon, vill säga. För idag skall jag ju ha gäster.
Jag väntade till 09.02 pip och satte sedan igång gräsklipparen. Eller satte igång och satte igång. Jag sköt på och den snurrade villigt med. Något större oljud åstadkoms inte, om man bortser från att jag flämtar efter några vändor. Sedan klippte jag kanterna, sågade ned och styckade upp större delen av en Buddleja som valt att börja om från början i år istället för att fortsätta där den slutade förra året, tre meter ovan mark, jag klippte bort elaka björnbärsrankor som ville in och titta i den murade grillen och slutligen tuktade jag blomsterrabatterna så att mina egenhändigt plattsatta gångar, de som syntes förra helgen men försvunnit under veckan, dök upp igen.
Nu är här fint så man blir tårögd.
En nyskild väninna skickade nyss ett mail att hon var på väg till vacker europeisk storstad med ny älskling, modell raketforskare slash hjärnkirurg och jag kände genast ett hugg av avund. Kan inte riktigt avgöra om avundet beror på storstaden, älsklingen eller det faktum att han är raketforskare. Men för säkerhets skull svarade jag att hon väl kunde kolla upp om älsklingen inte har någon kompis som också är raketforskare slash hjärnkirurg och singel. Gärna lite trevlig och humoristisk också. Och lite snygg. Blir det för många svåruppfyllda krav så kan jag vara flexibel vad gäller yrket.
Isåfall kan jag lite snabbt komma efter till storstaden. Jag är ju i princip klar med trädgården.
Ja, över dagen imorgon, vill säga. För idag skall jag ju ha gäster.
fredag 10 juni 2011
Och konferensen blev bra
Är nu lyckligen hemkommen efter en lunch-till-lunchkonferens med min fina avdelning och jag är såååå lycklig. Alla deltog med liv och lust i mina aktiviteter på dagtid, därefter lagade de trerättersmiddag med ingredienser som jag hade handlat, de åt snällt upp allt, sjöng för full hals mellan varven och på slutet även under varven, och var dessutom snälla nog att leka de lekar jag bestämt i förväg att vi skulle leka.
Man kan bli rörd för mindre.
Tidigare på dagen igår var jag och en frivillig (kan vi kalla det) kollega och handlade alla rätternas beståndsdelar. En del av enkelt, en del var något knepigare och några produkter var jättesvåra. Var hittar man groddade mungbönor, till exempel? I grönsaksdisken eller bland konserverna? Vi letade överallt, hittade inte. Därefter åkte vi till affär nummer två och letade. Hittade inte. Till slut ringde jag huvudrättsansvarig och frågade vad vi kunde ersätta mungbönorna med. Bruna bönor, funkade det? Det hittade vi nämligen både i kyldisken och som konserv.
Huvudrättsansvarig svävade själv lite på målet, men trodde kanske att bruna bönor inte skulle funka så bra med getostfyllda laxfiléer, varpå han googlade på nätet och kom fram till att vi kunde ta vilka groddar vi ville. Bönor är groddar, nämligen, väldigt logiskt.
Vi gav oss glatt i kast med groddutmaningen och hittade strax en liten plastförpackning som det stod "Böngroddar" på med stora bokstäver. Dessa tog vi.
När vi packade upp maten på konferensanläggningen läste vi lite noggrannare och då såg vi att under det framtrumpetade "Böngroddar" stod det "mungbönor" i 8 punkters storlek. Det hade blivit helt rätt, alltså. Vi avslöjade aldrig att vi inte vetat om detta från början utan bara tagit första bästa gräs vi hittade. Kommunikation är förvisso viktigt men ALLT behöver man ju inte förmedla vidare.
Sen var vi i två butiker och letade efter pecannötter och slutligen slarvade jag bort mina glasögon och då kom jag bort på Ica varpå jag fick ringa kollegan och be henne leta rätt på mig för jag kunde inte längre hitta henne. Men det är en annan historia.
Och konferensen blev bra.
Man kan bli rörd för mindre.
Tidigare på dagen igår var jag och en frivillig (kan vi kalla det) kollega och handlade alla rätternas beståndsdelar. En del av enkelt, en del var något knepigare och några produkter var jättesvåra. Var hittar man groddade mungbönor, till exempel? I grönsaksdisken eller bland konserverna? Vi letade överallt, hittade inte. Därefter åkte vi till affär nummer två och letade. Hittade inte. Till slut ringde jag huvudrättsansvarig och frågade vad vi kunde ersätta mungbönorna med. Bruna bönor, funkade det? Det hittade vi nämligen både i kyldisken och som konserv.
Huvudrättsansvarig svävade själv lite på målet, men trodde kanske att bruna bönor inte skulle funka så bra med getostfyllda laxfiléer, varpå han googlade på nätet och kom fram till att vi kunde ta vilka groddar vi ville. Bönor är groddar, nämligen, väldigt logiskt.
Vi gav oss glatt i kast med groddutmaningen och hittade strax en liten plastförpackning som det stod "Böngroddar" på med stora bokstäver. Dessa tog vi.
När vi packade upp maten på konferensanläggningen läste vi lite noggrannare och då såg vi att under det framtrumpetade "Böngroddar" stod det "mungbönor" i 8 punkters storlek. Det hade blivit helt rätt, alltså. Vi avslöjade aldrig att vi inte vetat om detta från början utan bara tagit första bästa gräs vi hittade. Kommunikation är förvisso viktigt men ALLT behöver man ju inte förmedla vidare.
Sen var vi i två butiker och letade efter pecannötter och slutligen slarvade jag bort mina glasögon och då kom jag bort på Ica varpå jag fick ringa kollegan och be henne leta rätt på mig för jag kunde inte längre hitta henne. Men det är en annan historia.
Och konferensen blev bra.
onsdag 8 juni 2011
Tantparfym
Idag har jag varit och tittat till Stockholm litegrann. Där var allt bra, folk var glada, uppträdde belevat, någon trängdes förvisso i rulltrappan ned till tåget, men det var jag beredd på och jag log bara överseende.
På flyget dit satt jag bredvid en ung och himla snygg affärsman i 25-årsåldern. Jeans, kavaj, blåvitrandig skjorta, liten näsduk i kavajfickan, ja, ni fattar. Snygg. Vi hälsade artigt godmorgon och gick sedan in i egna tankar. Han fick hjälp med sina tankar av ett par hörlurar kopplade till en mobil som sannolikt spelade musik. Jag tänkte själv.
Efter en stund vände han sig mot mig och sa "ursäkta, vilken parfym har du?". Detta kan man hastigt tolka som allt möjligt. Antingen "fy fan vad du har sprejat in dig, jag kan knappt andas" eller"oh, baby, jag har hastigt upptäckt att you are the one, du är kvinnan med stort Q och nu börjar vårt liv tillsammans".
Jag valde på en promillesekund att utgå ifrån att det sista var det som gällde och meddelade att jag var iklädd några droppar Giorgio Armani, doften "Code".
Han meddelade då triumferande att den doften tänkte han minsann köpa till sin tjej. Alldeles själv. UTAN att hon hade talat om för honom och skrivit lappar om vilket märke och vilken doft hon ville ha samt ritat av flaskan. Han tänkte briljera. Hela tiden log han belåtet.
Inte riktigt så jag hade tänkt mig.
Jag berättade sedan den lilla episod för en väninna. Nu var det jag som valde att se stolt på händelsen. Hon skrattade emellertid länge och hjärtligt och när hon hämtat andan beklagade hon den stackars killen. När han kommer hem till tjejen med Armanis Code så blir effekten densamma som att vi som 20-åringar hade fått parfymen 4711. Bruden vill sannolikt ha Britney Spears, JLo eller något annat poppigt och så får hon tantparfym, hahahaha, hon hade fortfarande roligt.
Kan det vara så illa?
Men det finns i allafall en kille som är mer än 20 år yngre än jag som alltid kommer att tänka på tanten i stolen bredvid varenda gång han känner Armanis Code i luften. High five på det!
På flyget dit satt jag bredvid en ung och himla snygg affärsman i 25-årsåldern. Jeans, kavaj, blåvitrandig skjorta, liten näsduk i kavajfickan, ja, ni fattar. Snygg. Vi hälsade artigt godmorgon och gick sedan in i egna tankar. Han fick hjälp med sina tankar av ett par hörlurar kopplade till en mobil som sannolikt spelade musik. Jag tänkte själv.
Efter en stund vände han sig mot mig och sa "ursäkta, vilken parfym har du?". Detta kan man hastigt tolka som allt möjligt. Antingen "fy fan vad du har sprejat in dig, jag kan knappt andas" eller"oh, baby, jag har hastigt upptäckt att you are the one, du är kvinnan med stort Q och nu börjar vårt liv tillsammans".
Jag valde på en promillesekund att utgå ifrån att det sista var det som gällde och meddelade att jag var iklädd några droppar Giorgio Armani, doften "Code".
Han meddelade då triumferande att den doften tänkte han minsann köpa till sin tjej. Alldeles själv. UTAN att hon hade talat om för honom och skrivit lappar om vilket märke och vilken doft hon ville ha samt ritat av flaskan. Han tänkte briljera. Hela tiden log han belåtet.
Inte riktigt så jag hade tänkt mig.
Jag berättade sedan den lilla episod för en väninna. Nu var det jag som valde att se stolt på händelsen. Hon skrattade emellertid länge och hjärtligt och när hon hämtat andan beklagade hon den stackars killen. När han kommer hem till tjejen med Armanis Code så blir effekten densamma som att vi som 20-åringar hade fått parfymen 4711. Bruden vill sannolikt ha Britney Spears, JLo eller något annat poppigt och så får hon tantparfym, hahahaha, hon hade fortfarande roligt.
Kan det vara så illa?
Men det finns i allafall en kille som är mer än 20 år yngre än jag som alltid kommer att tänka på tanten i stolen bredvid varenda gång han känner Armanis Code i luften. High five på det!
tisdag 7 juni 2011
Om detta orkar jag inte skriva
Idag har jag varit på arbetsplatsen i 14 timmar och att vara det en dag som denna, där vädret har varit ungefär lika svalkande som en våtvarm yllestrumpa runt halsen samtidigt som ventilationen i byggnaden är lika utvecklad som den språkligt grammatiska förmågan hos en normal tvååring, är i sanning ingen dans på rosor. Varför man nu skulle vilja dansa på såna taggiga monster när det finns mossa och annat mjukt.
När jag klev ut från arbetsplatsen var jag således kraftigt överhettad. När jag satte mig på cykeln och började cykla fläktade det behagligt. Jag cyklade fortare, då fläktade det ännu mer behagligt. Jag cyklade så fort jag vågade, full fart framåt alltså, och då kändes inte fläktandet i någon nämnvärd utsträckning längre. För då blev jag varm av ansträngningen.
Nu är jag både varm och trött och jag orkar inte ens berätta om det jätteroliga skrivfelet jag skrev i ett protokoll idag. Det får komma en annan dag istället. Men det var jättekul, det var det!
När jag klev ut från arbetsplatsen var jag således kraftigt överhettad. När jag satte mig på cykeln och började cykla fläktade det behagligt. Jag cyklade fortare, då fläktade det ännu mer behagligt. Jag cyklade så fort jag vågade, full fart framåt alltså, och då kändes inte fläktandet i någon nämnvärd utsträckning längre. För då blev jag varm av ansträngningen.
Nu är jag både varm och trött och jag orkar inte ens berätta om det jätteroliga skrivfelet jag skrev i ett protokoll idag. Det får komma en annan dag istället. Men det var jättekul, det var det!
måndag 6 juni 2011
Dagens visdomsord
Dagens visdomsord: Köp inte ett soffbord utan att ha provsuttit det först.
Förklaring: Nästa gång jag skall köpa ett soffbord skall jag provsitta det genom att sitta i en soffa och lägga upp benen på bordet. Gör det ont efter en minut på en linje tvärs över båda underbenen skall jag inte köpa bordet. Gör det inte ont, varken efter en minut eller säg 15 minuter, slår jag till.
Jag är trött på att ha tvärgående blåmärken på mina underbens baksidor. Är inte klädsamt. Särskilt inte om de skiftar i färger mellan blålila, grönt och gult. Oerhört svårmatchat både vad gäller klänning och skor.
Ja, det var bara det, den här gången.
Förklaring: Nästa gång jag skall köpa ett soffbord skall jag provsitta det genom att sitta i en soffa och lägga upp benen på bordet. Gör det ont efter en minut på en linje tvärs över båda underbenen skall jag inte köpa bordet. Gör det inte ont, varken efter en minut eller säg 15 minuter, slår jag till.
Jag är trött på att ha tvärgående blåmärken på mina underbens baksidor. Är inte klädsamt. Särskilt inte om de skiftar i färger mellan blålila, grönt och gult. Oerhört svårmatchat både vad gäller klänning och skor.
Ja, det var bara det, den här gången.
Broccolisoppstillverkaren
Idag har det viftats med flaggor, köpts jordgubbar (jag skriver alltid jordbuggar, vet inte varför fingrarna tycker det är mer rätt), cyklats genom sommarsamhället, marinerats kyckling, marinerats zucchini, gjort broccolisoppa (se nedan) inför morgondagens middag (är jag inte förutseende så säg!), bakats bullar, dragits igång grill och svarat några gånger i jobbtelefonen. Den är aldrig tyst. Mögtelefon.
Vid broccolisoppstillverkningen uppstod ännu ett exempel på att min hjärna och jag inte riktigt jobbar i takt. För er som inte studerar kommentarskonversationerna kommer här en redogörelse för hur långt galenskapen har nått:
Ibland har jag en idé men medan jag är på väg att utföra den får jag en idé till och finner mig så småningom ståendes var som helst i huset utan den minsta aning om vilken av mina två (eller flera) goda idéer jag var på väg att utföra just där. Om ens någon. Ibland blir jag stående på vägen fram till aktuellt rum för att jag känner misstänksamhet över vart jag är på väg.
Imorse hann jag glömma en annan detalj. Jag skulle jag koka upp vatten i vattenkokaren för att, när det kokat upp, hälla det i en kastrull med broccoli för broccolisoppstillverkning. (Inget jag brukar äta till frukost utan mer ett uttryck för middagsförberedelser i god tid.)
Nåväl, jag häller upp vatten i vattenkokaren, mäter noggrant så att det inte blir för mycket vatten (rinnig soppa) och när mängden är rätt häller jag ut allt i kastrullen. Och är nöjd i flera sekunder tills jag började fundera på varför jag använde vattenkokaren som måttverktyg. Det borde ha funnits en anledning till det.
Det gjorde det, kom jag på.
Vid broccolisoppstillverkningen uppstod ännu ett exempel på att min hjärna och jag inte riktigt jobbar i takt. För er som inte studerar kommentarskonversationerna kommer här en redogörelse för hur långt galenskapen har nått:
Ibland har jag en idé men medan jag är på väg att utföra den får jag en idé till och finner mig så småningom ståendes var som helst i huset utan den minsta aning om vilken av mina två (eller flera) goda idéer jag var på väg att utföra just där. Om ens någon. Ibland blir jag stående på vägen fram till aktuellt rum för att jag känner misstänksamhet över vart jag är på väg.
Imorse hann jag glömma en annan detalj. Jag skulle jag koka upp vatten i vattenkokaren för att, när det kokat upp, hälla det i en kastrull med broccoli för broccolisoppstillverkning. (Inget jag brukar äta till frukost utan mer ett uttryck för middagsförberedelser i god tid.)
Nåväl, jag häller upp vatten i vattenkokaren, mäter noggrant så att det inte blir för mycket vatten (rinnig soppa) och när mängden är rätt häller jag ut allt i kastrullen. Och är nöjd i flera sekunder tills jag började fundera på varför jag använde vattenkokaren som måttverktyg. Det borde ha funnits en anledning till det.
Det gjorde det, kom jag på.
söndag 5 juni 2011
En bok om Alzheimers
Jag har läst ut en bok vid namn "Fortfarande Alice" skriven av Lisa Genova. Den handlar om en Harvard-professor, Alice, som vid 50 års ålder får diagnosen Alzheimers. Inledningsvis tappade hon ett ord här och där när hon höll föredrag, hon kunde plötsligt inte hitta hem och hon kunde inte alltid reda ut vilken dag det var och vilket möte hon skulle på. När hon gick på fest hälsade hon på samma personer flera gånger eftersom hon glömt att hon redan träffat dem.
Allt detta stämmer in på mig. Vilket känns lite oroväckande.
Det tröstar mig dock att jag har haft dessa symptom i 15 år, d v s ungefär lika länge som han där uppe gav mig i uppdrag att göra karriär samtidigt som den helige anden hade passerat förbi och försett mig med två små barn. Alice gick från mina symptom till raka vägen in i dimman på ett år eller så.
Jag intalar mig därför att när jag går i pension, och således varken skall hålla yrkesmässiga saker i huvudet eller behöver ta hand om mina barn (som då är mellan 30 och 40 år och sannolikt kan ta hand om sig själv eller har skaffat annan hjälp) kommer att gå en ny vår till mötes. Då, äntligen, kommer jag att veta vad jag gjorde i helgen, hur jag tar mig hem oavsett om jag kommer från Malmö- eller Trelleborgshållet och kanske kan jag till och med glädja mina barn med att känna igen dem när vi möts.
Det skall bli härligt att få briljera!
(Läs gärna boken, den ger en bra bild av hur det är att successivt tappa greppet om minnet. Om inte annat ifall ni hamnar i perioder av stor stress någon gång. Då kan man hamna i något liknande. Vet jag.)
Allt detta stämmer in på mig. Vilket känns lite oroväckande.
Det tröstar mig dock att jag har haft dessa symptom i 15 år, d v s ungefär lika länge som han där uppe gav mig i uppdrag att göra karriär samtidigt som den helige anden hade passerat förbi och försett mig med två små barn. Alice gick från mina symptom till raka vägen in i dimman på ett år eller så.
Jag intalar mig därför att när jag går i pension, och således varken skall hålla yrkesmässiga saker i huvudet eller behöver ta hand om mina barn (som då är mellan 30 och 40 år och sannolikt kan ta hand om sig själv eller har skaffat annan hjälp) kommer att gå en ny vår till mötes. Då, äntligen, kommer jag att veta vad jag gjorde i helgen, hur jag tar mig hem oavsett om jag kommer från Malmö- eller Trelleborgshållet och kanske kan jag till och med glädja mina barn med att känna igen dem när vi möts.
Det skall bli härligt att få briljera!
(Läs gärna boken, den ger en bra bild av hur det är att successivt tappa greppet om minnet. Om inte annat ifall ni hamnar i perioder av stor stress någon gång. Då kan man hamna i något liknande. Vet jag.)
lördag 4 juni 2011
Naturen ger och naturen tar
För en tid sedan berättade en väninna bosatt i Trelleborg att hon mitt framför fötterna under en stillsam promenad på den egna tomten plötsligt fick en fisk landandes. Trelleborg är förvisso en kuststad men väninnan bor ingalunda direkt i vattenbrynet så den omedelbara förklaringen i form av ystert hopp av livsglad lax kunde inte tillämpas.
Vi tolkade det som en skänk från ovan, fisken var knappt död, och den tillagades därför efter konstens alla regler och blev mat till flera personer. (Detta kändes bekant på något sätt men vi kunde inte riktigt placera det.)
Igår hände något liknande. Den här gången på den vellingska landsbygden, långt ifrån vattnet. En annan väninna frukosterade i högönsklig välmåga ute på sin terass denna soliga fredagsmorgon. Dumt nog lade hon ifrån sig sin färdigbredda macka för ett ögonblick för att beundra utsikten och sippa lite på sitt kaffe. En fågel av något slag cirklade över, såg mackan, tyckte den såg tilltalande och satte helt enkelt klorna i den. Mackan försvann.
Detta var en liten aning märkligt, tyckte väninnan, varpå hon bredde sig en ny macka. Så där långt ute på landet är man fallen åt det praktiska och hänger inte upp sig på saker och ting i någon större utsträckning.
Ännu lite märkligare blev det en stund senare när hon fick samma macka i huvudet. Fågeln, oklart vilken sort, hade av oklar anledning känt sig föranledd att lämna tillbaka det han tidigare korpat åt sig. Dåligt samvete eller ett pålägg som lämnade övrigt att önska, får vara osagt.
Naturen ger och naturen tar. Vackert på något sätt.
Vi tolkade det som en skänk från ovan, fisken var knappt död, och den tillagades därför efter konstens alla regler och blev mat till flera personer. (Detta kändes bekant på något sätt men vi kunde inte riktigt placera det.)
Igår hände något liknande. Den här gången på den vellingska landsbygden, långt ifrån vattnet. En annan väninna frukosterade i högönsklig välmåga ute på sin terass denna soliga fredagsmorgon. Dumt nog lade hon ifrån sig sin färdigbredda macka för ett ögonblick för att beundra utsikten och sippa lite på sitt kaffe. En fågel av något slag cirklade över, såg mackan, tyckte den såg tilltalande och satte helt enkelt klorna i den. Mackan försvann.
Detta var en liten aning märkligt, tyckte väninnan, varpå hon bredde sig en ny macka. Så där långt ute på landet är man fallen åt det praktiska och hänger inte upp sig på saker och ting i någon större utsträckning.
Ännu lite märkligare blev det en stund senare när hon fick samma macka i huvudet. Fågeln, oklart vilken sort, hade av oklar anledning känt sig föranledd att lämna tillbaka det han tidigare korpat åt sig. Dåligt samvete eller ett pålägg som lämnade övrigt att önska, får vara osagt.
Naturen ger och naturen tar. Vackert på något sätt.
fredag 3 juni 2011
Konsten att svara väluppfostrat
Ikväll spelas det fotboll som jag måste se så jag ber om ursäkt men jag måste faktiskt skriva lite snabbare än vanligt av den anledningen.
Det jag har på hjärtat idag är vikten av att vara artig och belevad. I den andan har jag uppfostrats men det har inte resten av världen, den saken står stundtals väldigt klart för de flesta. Man behöver bara slänga ett öga på nyheterna så blir man säker.
Nåväl. Stundtals kommer det långa och inte alltför trevliga mail till mig i tjänsten. Författarna har synpunkter både på det jag gör och det jag inte gör. Dessutom utgår de ifrån att jag gör sånt jag inte gör, och så får jag mig en skopa ovett även för det. Detta kan tyckad orättvist och ibland vill jag upplysa skribenten om det, men det gör jag som regel inte utan jag svarar alltid artigt och belevat, tackar för att de informerar mig och lovar som regel, åtminstone i de fall jag kan påverka något, bot och bättring.
Men i och med att jag gör det, förväntar jag mig något åt det hållet även när JAG har något på hjärtat som jag tycker kan fungera bättre. Skånetrafiken struntar i det, kan jag berätta. Jag har formulerat mitt blogginlägg både via ett redan existerande ärende och till en namngiven person i organisationen. Svaren har möjligen varit parapsykologiska men jag är tyvärr rätt okänslig för just den mediakanalen. Något i skriven form har det emellertid inte kommit.
Däremot är jag numera en stor anhängare av Skogens grill. Skogens grill levererar briketter, grillkol, engångsgrillar och en massa annat och härförleden levererade de en sådan engångsgrill till mig och mina väninnor. Vi skulle sitta vid havet, grilla, dricka vin och njuta av livet. Vi gjorde allt, med undantag för grillandet. Vi hade nämligen köpt en Skogens engångsgrill på Willys för detta ändamål och den gick helt enkelt inte att få fyr på.
Då jag är skrivkunnig slängde jag iväg ett mail till Skogens grill och informerade om detta. Om nu min grill var helt otändbar finns det ju risk för att fler grillar är det, och då tyckte jag de kunde vara förberedda på otidigheter. Jag vet nämligen hur en del kan uttrycka sig...
Till skillnad från Skånetrafiken så svarade faktiskt Skogens grill på mitt mail och de svarade så jag nästan blev tårögd och fick dåligt samvete för att jag störde dessa hårt arbetande och väluppfostrande människor i deras viktiga arbete.
"Tack för att du hörde av dig till oss. Det är viktigt för oss att få reda på när våra produkter inte håller måttet så att vi kan undersöka vad som hänt och se till att brister korrigeras.
Det ser ut som en del av vårt parti engångsgrillar fått för dåligt med tändvätska på sig. Vi har kontaktat vår underleverantör av engångsgrillar för att komma tillrätta med detta problem i framtiden. Detta gör ju inte din och dina vänners förstörda grillning mindre förstörd men vi vill såklart försöka kompensera skadan genom att skicka varucheckar till dig om detta är något som du skulle vara intresserad av?"
Så här skall man svara! Ja, det skall man. Jag kan hoppa över varucheckarna, men svaret skall jag skriva ut och rama in. Ni blivande försäljnings- och marknadsmänniskor, läs och lär! Genom mailet ovan har de vänt mig från en bister motvallskärringkund till en stor fan av Skogens grill. Faktum är att jag inte kan tänka mig att använda någon annan typ av engångsgrill och jag kan till och med tänka mig att ta med mig extra tändvätska nästa gång, bara för säkerhets skull.
Stor kärlek till Skogens grill!
Amen.
Det jag har på hjärtat idag är vikten av att vara artig och belevad. I den andan har jag uppfostrats men det har inte resten av världen, den saken står stundtals väldigt klart för de flesta. Man behöver bara slänga ett öga på nyheterna så blir man säker.
Nåväl. Stundtals kommer det långa och inte alltför trevliga mail till mig i tjänsten. Författarna har synpunkter både på det jag gör och det jag inte gör. Dessutom utgår de ifrån att jag gör sånt jag inte gör, och så får jag mig en skopa ovett även för det. Detta kan tyckad orättvist och ibland vill jag upplysa skribenten om det, men det gör jag som regel inte utan jag svarar alltid artigt och belevat, tackar för att de informerar mig och lovar som regel, åtminstone i de fall jag kan påverka något, bot och bättring.
Men i och med att jag gör det, förväntar jag mig något åt det hållet även när JAG har något på hjärtat som jag tycker kan fungera bättre. Skånetrafiken struntar i det, kan jag berätta. Jag har formulerat mitt blogginlägg både via ett redan existerande ärende och till en namngiven person i organisationen. Svaren har möjligen varit parapsykologiska men jag är tyvärr rätt okänslig för just den mediakanalen. Något i skriven form har det emellertid inte kommit.
Däremot är jag numera en stor anhängare av Skogens grill. Skogens grill levererar briketter, grillkol, engångsgrillar och en massa annat och härförleden levererade de en sådan engångsgrill till mig och mina väninnor. Vi skulle sitta vid havet, grilla, dricka vin och njuta av livet. Vi gjorde allt, med undantag för grillandet. Vi hade nämligen köpt en Skogens engångsgrill på Willys för detta ändamål och den gick helt enkelt inte att få fyr på.
Då jag är skrivkunnig slängde jag iväg ett mail till Skogens grill och informerade om detta. Om nu min grill var helt otändbar finns det ju risk för att fler grillar är det, och då tyckte jag de kunde vara förberedda på otidigheter. Jag vet nämligen hur en del kan uttrycka sig...
Till skillnad från Skånetrafiken så svarade faktiskt Skogens grill på mitt mail och de svarade så jag nästan blev tårögd och fick dåligt samvete för att jag störde dessa hårt arbetande och väluppfostrande människor i deras viktiga arbete.
"Tack för att du hörde av dig till oss. Det är viktigt för oss att få reda på när våra produkter inte håller måttet så att vi kan undersöka vad som hänt och se till att brister korrigeras.
Det ser ut som en del av vårt parti engångsgrillar fått för dåligt med tändvätska på sig. Vi har kontaktat vår underleverantör av engångsgrillar för att komma tillrätta med detta problem i framtiden. Detta gör ju inte din och dina vänners förstörda grillning mindre förstörd men vi vill såklart försöka kompensera skadan genom att skicka varucheckar till dig om detta är något som du skulle vara intresserad av?"
Så här skall man svara! Ja, det skall man. Jag kan hoppa över varucheckarna, men svaret skall jag skriva ut och rama in. Ni blivande försäljnings- och marknadsmänniskor, läs och lär! Genom mailet ovan har de vänt mig från en bister motvallskärringkund till en stor fan av Skogens grill. Faktum är att jag inte kan tänka mig att använda någon annan typ av engångsgrill och jag kan till och med tänka mig att ta med mig extra tändvätska nästa gång, bara för säkerhets skull.
Stor kärlek till Skogens grill!
Amen.
torsdag 2 juni 2011
Har anpassat mig
Så sent som igår var jag lyckligt ovetande om att jag hade fem dagars ledighet framför mig. Det kom lika överraskande som värmebölja och sol på midsommarafton. Men skam den kvinna som inte anpassar sig. Så sent som lite senare igår hade jag således ställt om processorn från "FULL FART" till "LEDIGHET" och det utan att det hade blivit hängningar eller andra problem i systemet.
Jag har idag hunnit sitta i solen före frukost, före lunch, före middagen samt efter middagen, sonen och jag har varit på shoppingrunda, sonen och jag har monterat, demonterat, letat muttrar i gräsmattan (fråga inte hur de hamnade där) samt på nytt monterat ett hängparasoll som nu står på trädäcket i all sin glans och dottern har med den lillebror jag inte har varit inblandad i framtagandet av, varit och inspekterat samt provsuttit skuggan. Alla nöjda.
Någonstans i hängparasollsröran slank det in ett par nya jeans till sonen och det garanterade på ett listigt sätt hans medverkan i hängparasollsmonterandet. Jag är ingalunda dum.
Dessutom har jag nästan läst ut "hundraåringen som klev ut...", jag fick den i morsdagspresent och är mycket nöjd med den. Om författaren Jonas Jonasson är ogift och någon av er känner honom så kan ni hälsa att jag kan tänka mig att slå till med honom, obesiktigat. Skit samma hur han ser ut, jag ser ändå rätt kasst utan glasögon och karlen är ju rolig, det är en viktigare egenskap på ålderns höst när man sitter där halvblind än en karl som är snygg och tråkig.
Att han kan ha invändningar gentemot mig, faller mig inte in. Det är en del av min mycket charmiga tillika okritiska personlighet.
Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med min dag och jag ser med tillförsikt och förväntan fram emot de övriga fyra lediga dagarna.
Jag har idag hunnit sitta i solen före frukost, före lunch, före middagen samt efter middagen, sonen och jag har varit på shoppingrunda, sonen och jag har monterat, demonterat, letat muttrar i gräsmattan (fråga inte hur de hamnade där) samt på nytt monterat ett hängparasoll som nu står på trädäcket i all sin glans och dottern har med den lillebror jag inte har varit inblandad i framtagandet av, varit och inspekterat samt provsuttit skuggan. Alla nöjda.
Någonstans i hängparasollsröran slank det in ett par nya jeans till sonen och det garanterade på ett listigt sätt hans medverkan i hängparasollsmonterandet. Jag är ingalunda dum.
Dessutom har jag nästan läst ut "hundraåringen som klev ut...", jag fick den i morsdagspresent och är mycket nöjd med den. Om författaren Jonas Jonasson är ogift och någon av er känner honom så kan ni hälsa att jag kan tänka mig att slå till med honom, obesiktigat. Skit samma hur han ser ut, jag ser ändå rätt kasst utan glasögon och karlen är ju rolig, det är en viktigare egenskap på ålderns höst när man sitter där halvblind än en karl som är snygg och tråkig.
Att han kan ha invändningar gentemot mig, faller mig inte in. Det är en del av min mycket charmiga tillika okritiska personlighet.
Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med min dag och jag ser med tillförsikt och förväntan fram emot de övriga fyra lediga dagarna.
onsdag 1 juni 2011
Fem dagar ledigt
Idag gick jag hem från jobbet prick klockan 13. Framför mig har jag fem dagars ledighet. Det har mina kollegor också. Skillnaden är att de har vetat om detta en längre tid och kunnat förbereda sig. Jag fick den slutliga insikten igår.
Det förvånade mig i början av veckan hur det kunde hampa sig att både sonens kompisar och delar av mina kollegor skulle ta semester och åka utomlands samtidigt, mitt i brådaste våryran. Slumpen, antog jag. Sedan satte jag mig ned och började boka upp möten på fredag och på måndag, dagar då jag förvånansvärt nog inte hade en enda kalendernotering i Outlooken. Mycket praktiskt, jag som trots 60-timmarsveckor ändå ligger kroniskt efter såg en liten möjlighet att komma ikapp. Här skulle betas av!
I Outlook behöver man inte svara personlig på inviter, man kan bara klicka på en knapp med namnet "Avböj" och så är man av med det problemet. Min inkorg började fyllas av avböjningar. Har man dåligt självförtroende kan detta raskt bli sämre, men jag, som är fylld av insikt om min egen förträfflighet, blev bara irriterad. Herregud, vad folk bokar upp sig på oväsentligheter!
Kulmen kom när en kollega valde att inte bara klicka på "Avböj"-knappen utan också kände sig föranledd att skriva "Skojar du? Jag tänkte vara på Österlen då, tror inte jag hinner komma in till klockan 14" i svarsmeddelandet.
Jag skojade inte. Tvärtom. Jag rynkade ögonbrynen och tänkte kontrollera om kollegan verkligen hade begärt ledigt den aktuella dagen. Under mitt ansvar släntrar man inte in vid tvåtiden en måndag, hur fint det än är på Österlen i början av juni. Näminsann, regler är bra och till för att följas.
Det hela slutade med att kollegan kom in och upplyste mig om att måndagen är knallröd, att knappt poliser och sjuksyrror jobbar på måndag och att man faktiskt inte behöver begära semester en sådan dag när man är anställd på kontor i offentlighetens tjänst. Man är ledig med automatik.
Så ock på fredagen, trots att den dagen inte är röd. Svarta dagar som man är ledig på kallas klämdagar och har arbetats in under året. Lärde hon mig.
Tråkigt för mig, för jag hade bokat in möten även då, med yrkesgrupper som inte rättar sig efter färger på dagar när de skall ta ledigt. Dessa är nu avbokade och jag undrar vad i hela friden jag skall hitta på under de fem dagar som sådär oförhappandes har ramlat över mig?
Jag undrar också hur alla andra kan ha vetat om detta i förväg?
Det förvånade mig i början av veckan hur det kunde hampa sig att både sonens kompisar och delar av mina kollegor skulle ta semester och åka utomlands samtidigt, mitt i brådaste våryran. Slumpen, antog jag. Sedan satte jag mig ned och började boka upp möten på fredag och på måndag, dagar då jag förvånansvärt nog inte hade en enda kalendernotering i Outlooken. Mycket praktiskt, jag som trots 60-timmarsveckor ändå ligger kroniskt efter såg en liten möjlighet att komma ikapp. Här skulle betas av!
I Outlook behöver man inte svara personlig på inviter, man kan bara klicka på en knapp med namnet "Avböj" och så är man av med det problemet. Min inkorg började fyllas av avböjningar. Har man dåligt självförtroende kan detta raskt bli sämre, men jag, som är fylld av insikt om min egen förträfflighet, blev bara irriterad. Herregud, vad folk bokar upp sig på oväsentligheter!
Kulmen kom när en kollega valde att inte bara klicka på "Avböj"-knappen utan också kände sig föranledd att skriva "Skojar du? Jag tänkte vara på Österlen då, tror inte jag hinner komma in till klockan 14" i svarsmeddelandet.
Jag skojade inte. Tvärtom. Jag rynkade ögonbrynen och tänkte kontrollera om kollegan verkligen hade begärt ledigt den aktuella dagen. Under mitt ansvar släntrar man inte in vid tvåtiden en måndag, hur fint det än är på Österlen i början av juni. Näminsann, regler är bra och till för att följas.
Det hela slutade med att kollegan kom in och upplyste mig om att måndagen är knallröd, att knappt poliser och sjuksyrror jobbar på måndag och att man faktiskt inte behöver begära semester en sådan dag när man är anställd på kontor i offentlighetens tjänst. Man är ledig med automatik.
Så ock på fredagen, trots att den dagen inte är röd. Svarta dagar som man är ledig på kallas klämdagar och har arbetats in under året. Lärde hon mig.
Tråkigt för mig, för jag hade bokat in möten även då, med yrkesgrupper som inte rättar sig efter färger på dagar när de skall ta ledigt. Dessa är nu avbokade och jag undrar vad i hela friden jag skall hitta på under de fem dagar som sådär oförhappandes har ramlat över mig?
Jag undrar också hur alla andra kan ha vetat om detta i förväg?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)