Jetlag

Idag har vi ställt om tiden igen, den här gången till vintertid. Det betyder att vi fick en extra timme idag, och den gick åt till att ändra alla klockor och timers som huset innehållet. Man har mer klockor och timers än man vet om. Luftvärmepumpen har en tid, golvvärmen har också en, mikrovågsugnen, alla dvd-apparaterna, datorerna, mobilerna och så myslyslampornas inställningar.

Jag brukar bli klar runt förste advent.

Sen har jag inte full koll på vad tidsomställningen på hösten innebär. Blir det mörkare på morgonen, mörkare på kvällen eller både och? Jag lutar åt både och, för idag har det varit mörkt hela dagen.

Dessutom är jag betydligt tröttare än vanligt också, men det beror nog på att jag har drabbats av jetlag. Det brukar bli så vid tidsomställningar.

Statist i Thriller

Denna vecka har jag haft makalöst mycket att göra på jobbet. Och när jag har kommit hem har privatlivet stökat till det med påföljd att jag kände mig rätt sliten igårkväll och bestämde mig för att lägga mig tidigt.

Vid 22 låg jag ordentligt nedstoppad i sängen och vid 22.30 hade jag tittat på de teveprogram jag kände att jag måste för att hålla teveserienivån uppe varpå jag släckte och somnade. Som en sten.

Drygt två timmar senare vaknade jag av att mobilen ringde. Att jag begrep det och lyckades trycka på rätt knapp för att svara är inget annat än ett Herrans under. Jag begrep emellertid inte så mycket vid den tidpunkten att jag hade vett att bli imponerad.

I örat storgrät någon.

Detta konfunderade mig och jag övervägde länge om det kunde vara en dröm. Mardröm i såfall, det förstod jag. Ingen gråter väl i roliga drömmar.

Till slut kom jag mig för att prata i sömnen och jag frågade stortjutaren i örat vad som stod på.

Det visade sig vara äldsta barnet, översovandes hos sin pojkvän, som grät i högan sky. Min omedelbara analys drog slutsatsen att de hade bråkat, han hade varit dum och att jag sannolikt borde hämta hem henne och kanske slå honom samtidigt. Sånt får man inte göra, det vet jag, men ibland känns det ändå motiverat. Typ när min dotter gråter.

Det visade sig att dottern hade vansinniga smärtor i njurtrakten och detta hade pågått i ett par timmar. Dessutom kissade hon blod. Inget av detta kändes som något som jag skulle kunna lägga på och somna om till, så jag ruskade mig vaken, ställde konstruktiva och sjuksköterskekunnniga frågor och ringde sedan till sjukvårdsupplysningen.

Dem skrämde jag upp så pass att de tyckte jag borde bege mig till akuten.

Jag begav mig till akuten, men tog en sväng om pojkvännen först och plockade med mig dottern. Ett helt eget initiativ som visade sig vara rätt.

På akuten satt det fullt med folk. Det hade jag inte trott, jag hade antagit att det är på nätterna mot lördag respektive söndag som akuten var full med folk. Vad de som satt inatt gjorde där kunde jag inte begripa.

Vi satte oss ned och väntade.

Efter ett tag blev vi kallade till luckan för anmälan. Där upptäckte man att dottern inte fyllt 18 varpå man med tydlig hand pekade ut riktningen mot barnakuten. Vi omgrupperade motvilligt. Vi förstod nämligen att den plats vi hade i kön på vuxenakuten inte kunde komma oss tillgodo på barnakuten. Sånt kan kännas retfullt. Särskilt klockan 3 på natten.

På barnakuten fanns det också andra sjuka barn och vi fick vänta. Efter väntan fick vi en näve piller och kunde åka hem.

När vi kom hem sov jag en timme, sen var jag tvungen att stiga upp för att åka till jobbet. Jag var trött intill medvetslöshet. Dottern blev hemma från skolan, hon kände sig inte bra och var dessutom väldigt trött hon också.

Idag på kvällen var hon pigg som en lärkvinge pga sömn och medicin.

Själv ser jag ut som en statist i Thriller. Fast kanske inte riktigt så fräsch...

Sex and the city

Mellan varven, år ut och år in, umgås jag med väninnorna i olika sammanhang. Vi har dansat salsa ihop, minglat på olika invigningar, suttit i vip-lounger, kollat på fotboll, firat jul och nu senast var vi på konserten Marching for life på Malmö Arena.

Varenda gång vi ses, oavsett om vi träffas ute eller hemma hos någon, dricker vi vin och pratar om lysande affärsidéer som kommer att göra oss rika alternativt förändra världen. Skulle dessa två effekter kunna förenas hade det varit optimalt. (Eventuella tips kan lämnas i kommentarsfältet nedan.)

Barnen är vana vid att pappa går ut med sin fru och mamma går ut med sina tre väninnor.

Häromdagen fick jag höra att vi fyra ser ut som en old version av Sex and the city. Fast utan sex. Och så himla mycket city är det ju inte tal om heller, med tanke på att vi alla i stort sett bor i åkerkanten.

Men iallafall. Jag blev ganska glad, trots undantagen. Det kunde ju faktiskt vara värre. Vi kunde liknas vid en young version av Pantertanter. Det hade känts jobbigare...

Försvunnen

Titt som tätt försvinner folk och efterlyses i tidningar, Efterlyst och på Facebook. En del är uttråkade tonåringar från landsorten som tror att livet blir häftigare bara man kommer innanför tullarna i Stockholm, ytterligare andra är förvirrade äldre som tror att bara de går tillräckligt långt åt något håll så kommer de tillbaka i tiden och hittar sin bortgångne make/maka och huset som är sålt sedan 15 år.

Men de andra då? Vilka är de och vart tar de vägen? Och kommer de tillbaka? Oftast är det ett himla hallå i massmedia den första tiden efter att de har försvunnit, men sen hörs ingenting.

För rätt många år sedan hörde jag talas om en kvinna som vinkade av mannen när han for till jobbet, skickade iväg barnen till skolan och sedan bara försvann. Inga uttag på något bankomatkort, inga som helst elektroniska spår alls. På något sätt fick man reda på, flera år senare, att hon hade stuckit och återuppstått som en ny människa i Italien eller var det nu var. Jag har inte full koll på vad hon hade försörjt sig på under tiden, men på något sätt hade hon klarat av tillvaron.

Den tanken har slagit mig många gånger. Jag drömmer emellanåt om att jag skulle vilja bo i New York, i Spanien, i Turkiet eller i Thailand. Det tråkiga är att jag, i dessa visioner, ser mig själv boendes på något femstjärnigt hotell eller i en penthousefloor med takterass och sånt kan bli svårt. I synnerhet om man inte tar med sig bankomatkortet.

Hade jag stuckit hemifrån hade jag antagligen inte kommit längre än till busshållplatsen förrän jag var igenkänd. Jag hade med andra ord fått cykla en rejäl sträcka först. Men därefter hade jag nog klarat mig rätt länge på fri fot. Bara jag har städat, tvättat och fyllt kylen så märker ingen att jag är borta förrän det blir svårt att ta sig fram bland tvätthögarna.

Så jag stannar väl, då...

Ljud från tårna

Imorse när jag klivit på bussen satt jag och alla andra och halvsov som man brukar göra när man åker buss på okristligt tidiga timmar. Typ 6.30. Rätt som det var lät det våldsamt högt från fören på bussen och vi blev alla så rädda att vi satt som frimärken i busstaket och tittade skrämt på varandra. Vad var detta?

När vi återgått till våra tidigare platser förstod vi att busschauffören sannolikt var förkyld. Det som skrämt liven ur oss var en nysning. Nysningarnas nysning. Från tårna och hela vägen upp.

Vi undrade nog lite till mans hur länge han varit tvungen att blunda för att kunna hantera denna nysning. Alla vet ju att ögonlocken liksom drar ihop sig innan man nyser. Sannolikt är det så även för busschaufförer. Vi undrade även vem som kört bussen medan han blundade och ägnade sig åt nysningar. Gud?

Efter nysningen var det lugnt en lång stund. Sedan drog helvetet löst igen. Nya höga ljud från fören på bussen. Dock inte nysningar. Vi passagerare sökte återigen stöd, tröst och förklaringar hos varandra och om någon velat se exempel på tyst kommunikation så hade den bussen gjort ett utmärkt exempel på att både telepati och blinkningskonversationer fungerar. Vi fladdrade vilt med ögonfransarna.

Efter att samma olåt upprepats flera gånger kom vi på att karlen gäspade. Han inte bara gapade när han gäspade utan han tog i från tårna och djupet av sin mage och lät all luft han hittade på vägen upp komma ut genom munnen. Gäspningarnas gäsp.

Och jag blev i det ögonblicket väldigt glad över att det bara är piloterna som nickar till på jobbet.

För så är det väl...?

Rodeodriver

Ibland ser manpå teve machomän som försöker hålla sig kvar så länge som möjligt på en vild tjur eller en lika vild och oinriden häst. När grinden öppnas sitter de som regel kvar i några sekunder, därefter är de förbundna med djuret endast via en hand om tygeln. Resten av kroppen svävar i luften med avbrott för kraftiga dunsar, inledningsvis på kreaturets rygg, därefter bland sågspånen. Har de tur har de vid det laget tappat greppet om tygeln. Det kan bli väldigt konstiga vinklar på handleden och armen annars.

Idag när jag åkte bussen hem var vår buss för ett ögonblick instängd med andra bussar framför och bakom och icke väjande bilister i sidled. Avgångstiden passerades men vi satt där vi satt.

Det tyckte inte busschauffören om.

När vi väl kom loss tryckte han plattan i mattan och vi formligen flög fram. I minst tio meter. Därefter kom ett rödljus. Tvärnit. Efter en stund blev det grönt och vi gjorde från 0 till 50 på 1 ½ sekund. Fem sekunder senare kom nästa rödljus. Tvärnit.

I den ordningen tog vi oss ut ur stan och vid ett tillfälle, när jag tittade mig runt i bussen, satt ingen av oss på något säte. Alla passagerare hade håren flygande bakom sig, de hängde i bälten, stänger eller i sätet framför och ingen hade någon kontakt med någon slags fast materia annat än möjligen medelst den ena handen.

Skillnaden mellan oss och ett gäng professionella rodeoriders var bara kläderna. Ingen av oss hade chaps eller cowboy-hatt.

Detta hände sig för två timmar sedan. Jag har fortfarande sviter av åksjuka.

Och i fortsättningen skall jag inte försöka läsa City om jag inte sitter på sätet med åtminstone ena skinkan. #Learning by doing

Balans i kosmos

Idag har jag kokat kalops av högrev. Vill man ta på sig martyrrollen och man har en publik för detta som inte är så slängd i köket, kan man hävda att man har stått hela eftermiddagen och arbetat med kalopsen. SÅÅÅÅ jobbigt är det att göra denna maträtt.

Att man har stått där för att man har gjort andra saker, för att man fastnade i ett spännande teveprogram eller för att man bara ville sitta där och läsa tidningen från pärm till pärm i lugn och ro hör inte hit.

Spisen har en del att göra när man kokar kalops, men själv behöver man inte vara där annat än någon gång då och då för att röra runt lite och eventuellt späda lite med vatten.

Från start till mål tar det sisådär ett par-tre timmar. Många husmorspoäng.

Imorgon skall vi äta soppa som tillagas genom att jag öppnar en burk, häller över innehållet i en skål och mikrar densamma i 5 minuter. Om jag vill kan jag stanna kvar i köket under tiden.

Jag är lite insatt i det där med yin och yan, svart och vitt, gott och ont och mörker i relation till ljus och har på alldeles egen hand räknat ut att om jag lagar kalops idag och värmer soppa imorgon så åstadkommer jag en alldeles utmärkt balans i mitt eget kosmos.

Får ni inte ihop resonemanget så kan ni kolla med Thomas di Leva. Han kan nog förklara.

Helginställning

För några veckor sedan låg jag i solstol, idag stod jag i täckjacka och tittade på fotboll medan luftvärmepumpen stånkade på för fullt i bostaden. När det är soligt ute blir det förhållandevis varmt inne. Jag har många fönster. När det inte är soligt ute, t ex på nätterna, blir det kallt inne. Mer eller mindre beroende på årstid.

Imorse hade vi 16,5 grader i köket. Det betecknar jag som mer kallt. Och därefter började luftvärmepumpen sitt säsongsarbete för den här gången.

När jag ändå var igång med att elda upp pengar slängde jag ett öga på golvvärmeinställningen i badrummet. Den styrs via en manöverpanel som har suttit på väggen i tio år. Jag har aldrig kunnat räkna ut hur den fungerar. Istället har jag fått välja mellan två inställningar, kallt hela tiden eller varmt hela tiden. Någon anpassning till våra tider har aldrig kunnat göras.

Förrän idag. Ibland vaknar man och känner för att göra stordåd, bestiga berg, kanske flytta berg och upptäcka nya kontinenter. Så kände jag imorse och den första utmaningen jag skådade via mitt norra öga var just golvvärmepanelen i badrummet. Nu var det dags.

Efter en lång stund av uteslutningsmetoder, trial and error, mer error och ett antal lyckade experiment som jag inte kunde utveckla eller förbättra eftersom jag inte visste hur jag gjort, har jag numera en värmeinställning för vardagar och en annan för helgdagar. Imorgon skall jag skriva upp hur jag gjorde om utifall jag vill göra om inställningarna om tio år eller så.

Jag tror jag skall skriva instruktionen sittandes på badrumsgolvet mellan 10 och 12. Då är där nämligen varmt. #Helginställning

Bubblor i vatten

När barnen var små köpte jag saft. Det var inte nyttigt, sa tandläkaren, så jag började köpa sockerfri saft. Det var inte heller nyttigt, sa tandläkaren, så jag började köpa bubbelvatten.

Tror ni tandläkaren var nöjd? Icke sa Nicke, kolsyrat vatten fräter på tänderna och borde undvikas, sa han. Fast det struntade jag i, någon glädje i livet vill man väl ändå ha.

Glädjen var emellertid bara barnens, för jag som var tvungen att släpa hem allt vatten och däremellan panta berg av flaskor hade det betydligt jobbigare. En sexpack med 1 ½ litersflaskor fick släpas hem varje vecka och att cykla med ett sådant paket på pakethållaren hade sina utmaningar.

Härförleden fick jag plötsligt nog. Jag skulle köpa en kolsyremaskin. Miljön skulle sparas, min kropp skulle sparas, pengar skulle sparas och dessutom skulle det vara kul att göra bubblor i vattnet alldeles själv. Win-win på alla fronter. Jag brydde mig inte om att kontrollera beslutet med tandläkaren. Han hade säkert hellre velat ha ett halvt dussin eltandborstar.

Jag har nu haft en kolsyremaskin i tre veckor. Jag har redan köpt vattenaromer och Cola-light-essens flera gånger. Jag har köpt kolsyrepatron två gånger och jag har fått kompletteringsköpa nya specialflaskor som passar till kolsyremaskinen. En del av grejerna har jag skickat efter på nätet och paketen har jag fått hämta på Postens utlämningsställe, som för övrigt är beläget i livsmedelsbutiken där jag tidigare har handlat vattnet.

Det är ett himla handlande och billigare än att köpa färdigsmaksatt vatten i affären är det inte. Inte lättare heller, eftersom patroner och essenser måste komma hem till mig med min hjälp.

Men det är rätt kul att göra bubblorna.

Halvtorr

I Skåne blåser det för det mesta. Det handlar snarare om mer eller mindre blåst. När ena grannens tak och andra grannens plank flög iväg mot okänt mål definierade vi det som mer blåst. När tidningsåtervinningstunnan kör i full fart längs med gatan blåser det lite mindre. Att dylika tunnor lämnar sina platser för nya äventyr betraktas i Skåne som något som tunnor gör. Helt normalt.

Idag regnade det. Också. Kombinationen blåser lite mer och regnar lite lagom är inte bra. Åtminstone inte om man går omkring i stan och vill undvika att bli alltför blöt över hela kroppen. Då blåsten i Skåne gör att det regnar vertikalt går det aldrig att helt undvika att bli blöt. Från bröstet och nedåt är man alltid dyngsur.

Fast ibland känner även vi skåningar ett obetvingligt behov av att åtminstone vara snygga upptill. Idag var en sådan dag. Efter jobbet skulle jag nämligen ta en fika på stan med två herrar och i sådant sällskap är det kul att vara snygg någonstans. Och eftersom jag skulle promenera till mötesplatsen och jag inte hade kapuschong på jackan bestämde jag mig för att använda mig av ett paraply.

Huge mistake.

Jag hann inte mer än kliva utanför dörren och fälla upp paraplyet förrän jag kände att fötterna började lätta från marken. Blåsten tog både mig och paraplyet, sistnämnda vändes ut och in och började sträva uppåt, förstnämnda behöll formen men förlorade dessvärre gracen något.

Sträckan från jobbet till mötesplatsen blev till en jämn strid mellan mig, vinden och paraplyet. Om någon vann så var det åtminstone inte jag. När jag kom fram var jag den blötaste av mig och paraplyet. Håret hängde i stripor och kläderna gick att vrida ur. På framsidan av kroppen.

Baksidan var förhållandevis torr. Det är en av fördelarna med att det regnar vertikalt i Skåne. Jag har nämligen lärt mig att går man bara i samma vindriktning hela tiden håller man sig halvtorr.

Jag är på väg

Vi äter oftast middag på en bestämd tid. Tidigare ägde detta event rum kl 17.30 men numera, när jag pendlar, får det bli en halvtimme senare. Prick 18 förväntar jag mig emellertid att barnen sitter redo vid middagsbordet med kniv och gaffel i högsta hugg, ivriga att få kasta sig över mina kulinariska utsvävningar. (Som för övrigt också blivit något lite mer strömlinjeformade på sistone beroende på pendlingen.)

Detta händer emellertid inte alltid. Oftast är 50 % av dem redo att hugga in, medan de andra 50 % saknas.

Då ringer jag. Tittar man på barnens mobilers samtalslistor så förekommer mitt nummer förhållandevis ofta kl 18.01. Svarar de inte finns jag även där kl 18.02, 18.03 och 18.04 tills kontakt upprättas.

Det vanliga svaret jag får är "jag är på väg" vilket oftast renderar motfrågan "var är du?". Som regel är de antingen på garageuppfarten eller bara några hus bort, det vill säga alltifrån 3 sekunder till max 2 minuter ifrån matbordet.

Det märkliga är att dessa futtiga metrar kan ta längre tid än så att ta sig fram på. Ibland så mycket som en kvart. Ibland längre.

Jag har nu kommit på att om de inte svarar första gångerna jag ringer (18.01-18.03) så beror det på att de tar på sig skorna var de nu befinner sig. När de väl svarar är de mycket riktigt på väg. Ibland nedför trappan hos kompisen, pojkvännen eller flickvännen. Och sen har de allt emellan 1 km med cykel och 4 km med buss att ta sig hem på.

Igår skulle jag vara på möte på stadshuset klockan 13.00. Saker uppstod på kontoret och 13.05 befann jag mig i hissen på det egna kontoret, cirka 10 raska minuters promenad från målet. Då ringde mötesanordnaren och frågade var jag var. Jag var ju på väg, vilket jag också ärligt svarade.

Hur långt hade jag kvar, löd frågan?

Inte långt alls, var i princip utanför stadshuset, skulle bara gå runt kåken, svarade jag. För så brukar barnen svara och det funkar alltid för dem.

Sen stannade hissen varpå den inspelade hissrösten trumpetade ut "B O T T E N V Å N I N G E N".

Mötesanordnaren blev konfunderad. Fanns det hissar på gatan utanför stadshuset?

Jag fick erkänna att jag förvisso var på väg men att jag tydligen hade lite längre sträcka kvar än vad jag trott. Jag hade sett fel, helt enkelt. Så kallt som det var i hissen hade jag trott att jag var ute på gatan. Kanske borde jag blivit misstänksam över avsaknade av trafik, men herregud, jag pratade i telefon och jag förflyttade mig, hur mycket split vision kan man egentligen begära?

Här försökte jag mig på en överföring av skulden till uppringaren.

Det gick inget vidare. Vet ni hur vatten rinner av en gås så har ni bilden klar.

Tio minuter senare var jag på plats och friden var återställd. Mötesanordnaren var överseende. Vi har jobbat ihop på samma arbetsplats i många år och känner varandra. Jag förläts.

Men jag kommer att lyssna noggrant på bakgrundsljuden nästa gång barnen säger att de nästan är hemma. Säger någon "Pendeln mot Vellinge" i bakgrunden är de helt enkelt inte på garageuppfarten. Det är jag numera säker på.

Bensin och el

Sedan jag började pendla till jobbet för två månader sedan har jag inte behövt tanka bilen. Detta är inte helt förvånande eftersom jag ju har pendlat med buss till jobbet. Det märkliga i sammanhanget är att innan dess pendlade jag med cykel till jobbet. Ändå behövde jag nyttja bensin för 600-700 kronor i månaden på den tiden.

Det är något för Nobels ekonomipristagare att fundera på.

När han eller hon ändå är igång och tänker så kan vederbörande försöka förklara för mig varför elpriserna blir högre och högre oavsett om det har regnat som spön i backen eller varit torrperiod sedan Doffeln brann. Jag brukar teckna ett- eller tvåårsavtal med den elleverantör jag har valt för stunden och har sedan slutet av 90-talet intalat mig att nästa gång det är dags, kommer det att bli billigare.

Detta är ett uttryck för stor optimism utan verklighetsförankring. Det blir bara dyrare och dyrare från år till år.

Nu har jag precis bytt leverantör igen, den här gången för 1,11 kr/kWh. Som hittat.

Jag funderar nu på att inreda vardagsrummet till stall och skaffa ett par kor som kan avge värme, både med sina kroppar och med koskiten som jag har för avsikt att torka och elda i braskaminen med. Barnen skall få motionscykla upp värmen på varmvattnet som de vill duscha i och maten skall lagas på en trefot i kaminen. Alternativt så går jag igång med rawfood. Det kan säkert vara gott med lite ketchup till.

I trädgården skall jag gräva mig en jordkällare, frysprodukterna tänker jag salta in alternativt lägga i ättikslag och med tanke på hur stora platt-teveapparater grannarna har så kan vi nog kika på programmen via deras vardagsrumsfönster.

Eller så betalar jag 1,11 kWh och ser glad ut. Det kan bli så.

Rättstavning

Allt emellanåt uppdaterar jag min Facebookstatus med hjälp av mobilen. Mobilen är behäftad med systemet Android och körs utan styrspak. Tidigare har jag haft en pinne att ratta med, mycket praktiskt, men efter att fått höra av den yngre generationen att pinnar bara är för gubbar, så är jag numera hänvisad till mina egna händer. I kombination med någon slags T9-funktion inbyggd i mobilen, som tror sig kunna räkna ut vad jag vill skriva och därefter också skriver det åt mig.

Sammantaget går det sådär.

Om jag får säga vad jag tycker så är det mobilen som skriver vad den vill och jag får uteslutande och i bästa fall vara med litegrann på ett hörn. Ibland är det jag som väljer ämne. Ofta inte.

Sånt kan kännas både förtretligt och lite kränkande. Men nu har jag upptäckt att fler har samma bekymmer och då blir allt med ens väldigt mycket roligare.

Igår skulle en väninna skriva något om att hon hade en candle light dinner framför sig. Myspys och kärlek i stearinljusets sken. Hur fint som helst. Jag hade kunnat bli avundsjuk.

Om inte hennes telefon hade gått in och modifierat budskapet lite. Det hon istället hade framför sig var en handled fight dinner. Jag vet inte exakt vad det är men jag vet med säkerhet att jag åtminstone inte är lika avundsjuk på en slagsmålsmiddag som en stearinljusdito.

I dylika lägen får man skratta. Jag skrattade så tårarna rann och faktum är att jag fortfarande, ett dygn efteråt, tycker att det är lika kul.

Och mitt budskap där en "Bodil" blev ersatt av "bordell" tycker jag är ett mindre misstag i sammanhanget.

Mätt

Idag har vi testat på storstadstrenden att gå ut och äta brunch på lokal.

Själva tidpunkten för detta låg inte alls i samma tidszon som min vanliga frukosttid. Den skulle nämligen anpassas till sonens uppvakningstid och dotterns buss från annat håll i Skåne och därför hann jag gå och vara hungrig i flera timmar innan det var dags. Jag stod flera gånger och tittade in i kylskåpet trots att jag visste att jag inte fick äta något. Skall man äta buffé så skall man vara hungrig, det står i boken "Grundläggande hushållsekonomi för nybörjare".

När det väl var dags var jag så hungrig att jag hade kunnat tugga rep med behållning. Det behövdes emellertid inte, det fanns gott om annan mat att välja på. Efter första portionen var jag mätt. Jättemätt.

Men sånt kan man inte ta hänsyn till, har man betalat för att äta hur mycket man vill, då gör man det. Jag tog en portion till.

Efter det smååt jag en liten stund och avslutningsvis hittade jag en liten hörna av magen där det fanns plats för glass. Rätt mycket glass fanns det förvånansvärt nog plats för.

Jag slutade äta vid 14-tiden och nu är klockan 19 och jag är fortfarande proppmätt. Faktum är att jag kanske aldrig mer skall äta. Man lär kunna klara sig länge om man bara får vätska och det är nog det spår jag skall köra på, tror jag.

Kanske äter jag något litet till jul. Eller möjligen nästa helg.

Inte mer idag iallafall...

Och mygg

Nu är jag ju förvisso inte så väldigt gammal, men ändå. Under mina futtiga 46 år kan jag lova att det ALDRIG har hänt att jag har legat och solat i bikini i trädgården i oktober. Aldrig. Utom idag.

Jag kan också lova att jag aldrig har suttit ute och ätit middag i oktober. Jo, möjligen under någon hajk eller friluftsdag eller något annat påtvingat tillfälle, men verkligen inte frivilligt. Utom idag.

Trädgårdsmöblerna, dynorna och fleeceplädarna som jag tog in i juli när hösten hade kommit, är nu ute igen, när uppenbarligen sommaren är här.

Nu undrar jag bara vad som krävs för att sommaren skall pågå till maj då våren tar vid? Jag vill verkligen inte ha vinter. Kanske hjälper det om jag inte plockar in trädgårdsgrejerna igen?

Igår hade vi kräftskiva, något lite senare än brukligt men inramningen med värme, sol och mygg var helt som vanligt. Idag har det ätits fondue. Lite fel inramning med bakgrundsljud av gräsklippare och med grillos från grannträdgårdarna, men mycket trevligt det också. Särskilt kul var det att sitta ute och fondue:a. Och det var gott om mygg.

Imorgon vet jag inte. Förmodligen dammar vi av midsommarstången och kör sill, gräslök och gräddfil till inramning av små grodor. Och mygg.

En mygga gör ingen sommar men frågan är vad en miljon myggor gör den förste oktober? Planerar revolution?