Lill-Berit och jag

Igår var jag ute och besiktigade mina ägor efter Lill-Berits besök i söndags. Jag kunde konstatera att min egendom varit mig trogen. En fågelholk, fäst med två skruvar, hade flaxat iväg men inte kommit längre än två meter. En av mina utebelysningar hade fått sin glasskärm käckt på sned och en av trädgårdsstolarna hade fallit baklänges. I övrigt var allt intakt.

Som en bonus hade jag fått en extra soptunna, vilken visade sig vara kvarterets tidningsåtervinningstunna. Denna funderar jag på att låta stå kvar. Oerhört praktiskt att bara kunna öppna köksfönstret och häva ut tidningarna det hållet. Fast, kanske blir det ett himla rännande med grannarna. Och så ser de vad jag lagar till middag, hur många pepparkakor jag småäter under tiden och att jag ibland äter knäckemackor före maten också. Och så blir det snack kring det.

Jag flyttar nog tunnan till sin vanliga plats, när jag tänker efter.

Dessutom, och det var värre, var hela garageuppfarten full med löv. I lördags var det lövfritt, igår såg det ut som om lövsugen Lill-Berit hade sprutat hela villaområdets löv i riktning mot min tomt.

Så var det säkert också.

Jag fick ägna någon timme åt att kratta ihop allt och fylla min trädgårdstunna med lövhögen. Jag övervägde för en tiondels sekund att stoppa ned hela härligheten i tidningstunnan, dels var den större, dels ville jag hämnas lite på grannarna, men godheten vann. Eller om det var rädslan för repressalier.

Jag kunde emellertid konstatera att flera av områdets postlådor hade fallit för vinden, men MIN låda, som jag SJÄLV gjutit fast i somras efter konstens alla regler, DEN står stolt och stadigt kvar.

Jajamen. Highfive på det, Lill-Berit!

Första advent stormar in

Idag blåser det för fullt. Jag vet inte om det är Berit eller hennes syrra som jazzar igång men att röra sig utomhus innebär att man blir duschad och kammad med elvisp. Eller åtminstone ser ut som om man drabbats av detta.

Det är lite tråkigt att detta inträffar just idag på första advent. Förra året var det snö och elände som ramade in den här dagen, idag kommer tomtarna att blåsa all världens väg om de inte har flera ton i sina säckar som förankring.

Dessutom avråder SMHI å det bestämdaste från att folk skall röra sig utomhus om det inte är absolut nödvändigt ikväll.

Jag kämpar nu för mänskligheten och försöker göra mitt för att hålla dem inomhus istället för att vara ute och ranta och få takpannor i huvudet. Malmö och Trelleborg har ställt in sin julmarknad men jag kan inte ställa in Vellinges eftersom jag inte jobbar i Vellinge än. Jag kan bara uppmana till försiktighet och till att ta ned lotteristånd och tält senast kl 17. Gör man det senare behöver man inte göra det, för då kommer det att lösa sig av sig själv.

Stanna hemma, med andra ord!

En ledig dag...

Idag har jag varit ledig från jobbet och således haft god tid på mig att förbereda kvällens middag med trerätters och arrangerade snacks före och lite sådant smått och gott.

Man skulle kunna tycka att det var väl tilltaget med tid, men då har man inte lagat trerättersmiddagar, den saken är klar.

Jag steg upp vanlig tid idag, körde iväg och handlade, kom en kvart för tidigt till Systemet och fick göra a-laget sällskap i tjurrusningen när klockan väl blev tio. Jag var nyktrast så jag vann. Därefter iväg och köpa en brödrost eftersom husets trotjänare lade sig med gallret i vädret igår, vidare till Håkan på macken och beställa tid för däckbyte och slutligen hem.

Här hemma har jag skalat, hackat, rivit, parallellt med att jag har dammat, dammsugit, tvättat, hängt tvätt, strukit tvätt, vevat lite i karotterna, lagt mögelost på pepparkakor, tagit fram en strategi för hur två sorters glögg skall hållas varma samtidigt, fyllt på värmeljus överallt, lärt sonen hur man drar ut och puttar in en stol åt sin bordsdam, skrubbat badrummen, bytt handdukar och gjort sallad.

Om 45 minuter kommer de och jag är jättetrött. Hur skall jag orka hålla mig vaken till efterrätten?

Mirakel har hänt förut

Ibland får jag för mig att jag behöver en viss sak och då kan jag tänka på den väldigt mycket under en kortare eller längre period beroende vad den kostar. Billigare saker tänker jag på kortare perioder eftersom jag ofta köper dem. Dyrare saker hänger som regel i längre.

För tillfället tänker jag på saker som jag kommer att få tänka väldigt länge på. Väldigt, väldigt länge. En kollegas dåliga inflytande har nämligen fått mig att inse att jag inte bara behöver en Fiat Barchetta (liten sportbil), jag är dessutom värd den och om jag inte får äga en sådan så är det djupt orättvist. (Mitt bankkonto håller inte med om det sista.)

Dessutom har jag fått för mig att jag behöver en liten hund. Gärna en liten trasslig, lugn sak men en otrasslig, lugn sak funkar också. Cockerspaniel till exempel.

Vi två skulle utgöra en vacker kuliss i den lilla sportbilen. Jag ser det framför mig och är mycket nöjd med det jag ser.

Problemet är bara att jag inte kan ha med hunden till jobbet, jag kan inte alltid komma hem på lunchen, barnen är stora och kommer snart att flytta hemifrån och inga hundar föds, åldras och dör inom loppet av två-tre år.

Och vem går då ut med vovven? Detta är en liten hake, onekligen.

Det andra problemet är att jag inte har 80 000 över som liksom bara ligger och skvalpar sysslolöst och utan rimliga utmaningar på banken.

Fast jag bryr mig inte om det. Mirakel har hänt förut.

Jag tänker mig att sportbilen skall vara svart och hunden också. Jag kan även tänka mig en röd bil, om det kniper.

Mirakel har hänt förut.

Mysteriet är löst!

Fick idag ett mail från Vellingenissen:

Det ryktas på stan att din cykel blev pyntad som en gran.
Här är en bild på vandalen en som iår blir utan klapp,
tur att hennes kumpaner undan kameran slapp.
De gjorde det inte av stygghet, utan för att öka din cykels snygghet

Med hjuliga hälsningar
Nisse

Inköpsprocess

När jag vaknade imorse så övervägde jag för ett ögonblick om det här skulle vara den dagen i livet då jag vägrade göra något annat än precis det jag kände för. Det kändes som en bra idé.

Sen steg jag upp och tittade in i kylskåpet och där kom första intressekonflikten. Att åka och handla ingår inte bland de saker jag längtar efter att göra. Men jag kom inte heller på något jag kunde laga som skulle bli smaskens och som uteslutande bestod av bordsmargarin, ketchup, rosensylt och ägg. Det var nämligen det jag hade att bygga något smaskens på.

Jag fick åka och handla. Tråkigt.

Först skall man hasa runt och plocka ned allt i vagnen, sen skall man lyfta upp hela härligheten igen och lägga den på bandet, sen skall allt tillbaka i kundvagnen fördelade på ett antal kassar, därefter skall kassarna lyftas från kundvagnen till bilen, sedan lyftas från bilen och in till huset och till slut kommer det värsta av allt: ställa allt på sina rätta platser i kylskåpet, frysen och skafferiet. I detta moment ingår en grundstädning av alla förvaringsutrymmena. Mycket tråkigt.

Jag handlade mycket idag, inte bara en ost och ett nudelpaket vilket hade räckt för mat till mig åtminstone någon dag. Nej, det blev många liter mjölk, juice, yoghurt, Proviva, bröd, kött, grönsaker, frukt och en hel, fryst lax.

Med tanke på hur lite barnen är hemma så är det beundransvärt hur mycket mat det går åt. Men jag tror de smygäter på nätterna.

Cykel, dagen efter

Har idag hämtat hem min pimpade cykel. Det gick inte riktigt att cykla hem den, tejp, flaggor och en tvålitersförpackning där mjölken hade ersatts av stenar som hängde efter cykeln i en lina, gjorde att det inte kändes möjligt. Istället fick jag lasta den på cykelhållaren på bilen och köra hem den, till stort jubel och intresse hos övriga trafikanter. Det tutades och saktades ned och vinkades under hela lastningen. Små barn pekade finger när jag körde förbi med hela flaggspelet viftandes bakom bilen.

Jag är emellertid ännu mer imponerad idag. På samtliga ekrar sitter nämligen sugrör, gud vet hur de fått dit dessa. Skurit upp dem på längden? Jag har julpynt på styret, strax bredvid piratflaggan, och dessutom hade man haft med sig klädnypor och arrangerat smatterpapper på hjulen.

Fint så man blir tårögd. Det hade emellertid roat mig att veta vem avsändaren är. Och om det ens var avsett till mig? Det ser mer ut som om någon ville hylla någon nygift och det kan man inte påstå att jag är.

Stylad cykel

Idag när jag kom hem från jobbet stod inte cykeln på sin vanliga plats i stället vid busshållplatsen. Att den skulle vara stulen fann jag omöjligt, jag har på ett väldigt 70-talsmässigt ocoolt sätt den fulaste cykeln på dessa breddgrader och barnen skäms bara den står bredvid deras cyklar på garageuppfarten.

Mycket riktigt. Den var inte stulen, den var flyttad och stylad.

Vi snackar total makeover så till den milda grad att jag inte kunde få hem den från busshållplatsen. Det var både flaggspel och annat i en newly-wed-lina som inte gick att slita av. Cykelkorgen var full av flaggor, och på sadeln satt en fin ballonginstallation. På alla tillgängliga platser satt serpentiner virade och vid styret satt en pampig sjörövarflagga fasttejpad. Vill gärna påtala den, tycker den gör mycket för helhetsintrycket. :-)

Frågan är om de som har gjort det gillar mig jättemycket eller inte gillar mig alls. Jag väljer att tro på det första. Lägger man ned så mycket jobb, säkert minst en timme för att få alla detaljer på plats, och man dessutom väljer fina och bra saker som jag kommer att ha stor glädje av på kommande kalas, så tycker jag det tyder på ren och oförfalskad kärlek.

Hoppas jag...

Jädra horoskop

På vägen till jobbet läser jag alltid Metro. På vägen hem läser jag City. Jag tycker det är fint och bra att ha denna rutin så att jag inte riskerar att få tag i samma tidning både på morgonen och på vägen hem. Det undviker jag på ett bra sätt med den här metoden. Dessutom känns det tryggt att ha en plan. Säkerhetschefer tycker mycket om planer även om det bara handlar om vilken tidning man läser när.

I Metro finns horoskopet på sista uppslaget. Idag stod det att den här dagen sannolikt inte skulle vara den bästa i mitt liv. Genom att skriva så förmedlade tidningen budskapet av att den totala katastrofen var i antågande. Det kändes sådär att få reda på det redan klockan 6.30 på morgonen.

Hela dagen har jag gått och varit orolig för vad som komma skulle och ju längre dagen gick desto värre scenarier ritade jag upp. När inget fortfarande hade hänt när jag satt på bussen hem, började jag ana att det stod en bussolycka på mitt program. Jag satte mig mitt för den bakre utgången (nära att evakuera), på gatusidan (för att inte sitta på den sida som vi sannolikt skulle börja att välta åt), jag tog sikte på var hammaren för glasrutekrossning hängde och jag ringde dottern och skojade med henne och pojkvännen för att de skulle ha fina och glada minnen av sista samtalet med mig. Jag försökte ringa sonen också men dels hade jag bara 9 öre kvar på kontantkortet, dels skickade han ett sms om att han skulle ut och jogga och då har han inte mobilen med sig.

Resten av vägen hem satt jag och fokuserade på att medelst tankeöverföring sända honom moderskärlek samtidigt som jag beredde mig på smällen.

Bussresan gick bra, cykelresan sista biten hem gick också bra. T o m främre cykellyktan var på sitt allra soligaste humör och lyste nästan hela vägen, bara en sån sak.

Nu är det 4 ½ timme kvar av den "sannolikt inte bästa dagen i mitt liv" och jag funderar på att gå och lägga mig för att få det hela överstökat.

Eller så är det det jädra horoskopet som har förstört dagen...? Var det det horoskopet menade?

Jag rycker ut lika snabbt som polisen

Igårkväll hade jag en ensamma-mammans-transportservicekväll. Det innebar att jag skålade i Cola light, satt ensam och åt choklad och med jämna mellanrum fick resa mig från stugvärmen och ge mig ut med bilen för att lämna och hämta.

Senare på kvällen ställde jag alarmet på mobilen och sov mellan passen. Dock inga långa stunder. Jag var hemma framemot 22 efter att ha lämnat dottern och 23.30 skulle sonen hem. Jag skulle emellertid kunna gå in som krigskorrespondent när som helst, finns det en lucka för sömn, tar jag den.

Strax före 23.30 skramlade mobilen. Ett sms från sonen som ville få förskjuten upphämtning till 24. Jag vaknade, läste, svarade, ställde om alarmet samt somnade om.

Strax före 24 skramlade mobilen. Sonen behövde ytterligare tid på sig. Jag vaknade, läste, svarade, ställde om alarmet samt somnade om. Nästan. För då ringde mobilen. Det innebär en annan signal än sms-signalen och alarmet, vilket kändes som en trevlig omväxling.

Den här gången var det dottern som ville bli hämtad från festen i Malmö flera timmar tidigare än vad jag tänkt ställa alarmet på. Det hade utbrutit slagsmål, blod och glas överallt, och hon ville bli hämtad från krigszonen.

Jag for upp, hoppade i kläderna, fick tag i sonen på vägen och gjorde en omedelbar utryckning mot festlokalen. På vägen hakade jag på en polisbil med blåljus. Vi skojade om att vi följer bilen så hittar vi till festen.

Det var inte så roligt när det visade sig att det var så det blev.

Vi och polisen kom samtidigt, jag parkerade strax bakom ambulansen och dottern med väninna ramlade in i bilen. På vägen hem fick vi höra om händelsen i vilken ingick droger, aggressivitet, oskyldiga som blev slagna med flaskor och annat liknande. Efterlyst-live, typ.

Vi kom hem drygt en timme innan jag skulle stigit upp och hämtat och sånt kan jag räkna ut och se som positivt. Mer sammanhängande sömn är alltid kul.

Tråkigt nog var jag så uppskruvad att jag inte kunde sova.

T-filialen

Igår skulle jag rusa från Globen och konferensen med OffSÄK som jag sitter i styrelsen för, och ta tunnelbanan till centralen för att där raskt byta till tåg mot den del av Sverige där folk går lugnt och fint och där det är plats mellan resenärerna på perrongerna. Skåne, alltså.

Jag skulle ta t-banan från Globen en halvtimme innan det riktigt tåget skulle avgå, tunnelbanetrippen skulle ta ca 10 minuter och jag skulle således ha minst en kvart på mig att köpa en liten matsäck och därefter hitta rätt spår.

Innan jag gav mig iväg från hotellet säkerställde jag vilken linje, vilken färg på linjen och vilken riktning jag skulle åka för att hamna rätt. Något utrymme för att kliva på rätt linje med rätt färg men åt fel håll fanns inte.

Jag köpte biljett i spärren, stod ordentligt till höger i rulltrappan på väg ned till spåret medan buffelhjorden rusade förbi till vänster, och klev så småningom på tåget. Vi passerade alla möjliga stationer under jorden och kom därefter till kända trakter för mig: Slussen och gamla stan. Sedan kom t-centralen och där klev jag av. Mitt nästa tåg skulle gå från centralen och "t"-et visade enligt min mening att tunnelbanan också stannade på centralen, fast i en tunnel under den riktiga centralen. Helt logiskt. De är inte så dumma ändå, stockholmarna.

När jag klivit av på t-centralen kände jag inte igen mig. Ingenstans stod det hur man kom upp till SJs avdelning. Inte heller gatunamnsskyltarna kändes relevanta. Är det lönt att peka ut Sergels torg från centralen? Och varför nämndes till exempel inte Vasagatan?

Efter att ha förvirrat omkring en liten stund och orienterat mig upptäckte jag att jag inte alls befann mig i ett "t" under centralen. Jag befann mig på Sergels torg. Därifrån går inga X2000-tåg till Skåne.

Jag tittade på klockan. Sju minuter till avgång.

I det läget fanns två alternativ, bli hysterisk eller springa. Jag valde för säkerhets skull båda.

I vild galopp och under hyperventilering rusade jag med handväska, datorväska och resväska som tre svarta segel bakom mig. Folk väjde faktiskt, jag skulle nog kunna platsa i en buffelhjord jag också, om jag bara fick öva lite.

Jag rusade in på centralen, såg att tåget skulle gå från spår 11, hittade bara instruktioner till och med spår 10, fortsatte springa planlöst och förvirrat, hittade en rulltrappa ned i underjorden, hittade spår 11, där stod tåget, kastade mig in, tåget gick.

Hamnade vid en knepig och hysteriskt kontaktsökande karl på 55+ som luktade lite märkligt, såg ut att ha bott i sina fleecetröja och Lantmännenkeps i minst en vecka och som genast började fråga mig var jag hade varit, vad jag jobbade jag med, varför hade jag längre naglar än han, varför hade jag två mobiltelefoner, kom jag åt internet på datorn, var bodde jag etc, etc i all oändlighet. Jag fick till slut blunda mig igenom resans 4,5 timme för att få vara ifred. Vilket i och för sig vara skönt, för jag var onekligen lite uppjagad av att nästan ha missat tåget.

När karleländet klev av i Lund tog han mina händer, tittade mig djupt in i ögonen och frågade om jag ville att vi skulle ses igen eller "du har annat för dig"? Jag hade annat för mig.

Och idag skall jag skriva till SL och säga att t-centralen måste döpas om. T-filialen känns mycket lämpligare som namn betraktat.

Buffelhjord

Idag har jag dels mött en buffelhjord som inte väjde ett skvatt för mig, dels fått en första känsla av hur sardiner har det i en burk utan någon tomatsås som skapar space.

Jag har varit i Stockholms t-bana i rusningstid.

Först skulle jag ta mig till t-centralen. Det gick knappt. Det formligen välde fram folk från alla håll och ingen verkade vara på väg åt samma håll som jag. Ingen väjde, ingen log och kommenterade vädret, och ingen bad om ursäkt och steg åt sidan så att jag kunde komma fram med väskor och pyssel och allt. Däremot knuffades flera på ett otrevligt sätt och varför måste man röra sig i en hastighet av 7 km/h? Hade alla potatis som kokade över hemma?

När jag kom fram till själva tåget jag skulle åka med tog det tio minuter innan det hade tömts sig på sitt innehåll och det var dags för oss som stod på perrongen att kliva på. Alla hade stått och småjoggat på stället. Alla utom jag som väntade stillsamt på min tur. Så gör vi i Skåne.

Jag och mina väskor kom på tåget, men mer än så var det inte. Vi blev ståendes strax innanför dörrarna, resten av tåget var fullt, och innan dörrarna stängdes försökte de som stod närmast desamma att hålla in sina bakdelar för att inte komma ikläm.

Jag hade inte trott att man behövde hålla i sig när man satt som i ett skruvstäd mellan olika människor i olika höjd, men tåget startade ungefär som om det stått i en brant nedförsbacke och handbromsen plötsligt släppte. Hela vagnen kastades mot nästa vagn. Som tur var stod det en liten kvinna bredvid mig. Jag kunde sålede få tag i en stång långt ovanför hennes huvud (strax nedanför axelhöjd på mig) och lyckades hålla mig ståendes. Detta visade sig inte vara en engångsföreteelse utan något som hände varje gång tåget startade och ibland även när tåget stannade.

Tågresan tog 10 minuter och jag hann oroa mig för hur jag skulle ta mig ut i ungefär nio av dessa minuter. Själva åkandet var lika ansträngande som ett body combat-pass på gymmet.

Finns det folk som har det så här varje dag...?

Busslogistik

Idag prövade jag på något nytt, nämligen att lugnt och fint gå till stämpelklockan. Därefter gick jag lika behärskat till hissen, åkte ned och promenerade i sakta mak till busshållplatsen. För en gångs skull gick jag i god tid från kontoret, inte de fyra minuter före bussavgång som krävs för att jag som regel, om de gröna gubbarna står mig bi, skall komma med bussen. Hade det varit säsong för blommor hade jag mycket väl kunnat stanna och lukta på dessa, så gott om tid hade jag.

Det kändes skönt att slippa springa i korridoren. En trevlig omväxling.

På busshållplatsen träffade jag en bekant som jag inte sett sen i somras. Jättekul! Vi pratade och skrattade och rätt som det var såg jag min buss köra förbi. Den hade kommit, stannat och kört vidare utan att se till att jag kom på. Snudd på oförskämt, är man stamkund så är man.

Nästa buss skulle gå om 20 minuter, alldeles för lång tid att vänta. Istället klev jag på en annan buss som går snabbare till min del av världen men tyvärr stannar vid motorvägen en bra bit ifrån där min cykel står parkerad och ännu längre från den plats där mina morgontofflor bor. Jag intalade mig optimistiskt att jag säkert skulle kunna hinna med någon transitbuss därifrån och på så sätt snabbt komma hem.

När jag klev av bussen vid motorvägen började jag gå mot den lokala busshållplatsen. När jag hade ungefär 500 meter kvar kom bussen. När jag framme vid busshållplatsen hade bussen gått. Nästa skulle gå 20 minuter senare. Det fattar ju alla att jag inte kunde vänta så lång tid.

Istället travade jag på. Efter 20 minuter var jag hemma. Lite senare än om jag hade väntat i Malmö på den buss som skulle kommit 20 minuter senare.

Men är man otåligt lagd så är man.

Stenåldersgener

Jag har sett många, många avsnitt av både Cityakuten och Greys anatomy och tycker själv att jag kan det mesta om vener och artärer, blodgas, intuberingar och att man skall skrika "clear" innan man slår på strömmen och startar om hjärtat.

Det är emellertid några saker med kroppen som jag fortfarande är lite osäker på. En av dem är magsäckens storlek. Ändrar den sig från dag till dag eller behåller den samma storlek hela tiden? Jag undrar eftersom det vissa dagar går att hålla mig vid liv, med puls och med fin färg i stort sett hela tiden på ingenting eller åtminstone max några koppar kaffe medan jag andra dagar är minuter från svältdöden och allt mindre än elefanter varken gör till eller från för att åstadkomma mättnadskänsla. Vad beror det på?

Idag är en sådan dag då jag vaknade på morgonen och börjande tänka på pizzor. Två pizzor kände jag skulle vara lagom som frukost. Dessvärre hade jag inga pizzor hemma och pizzerian var inte öppen så jag fick nöja mig med en liter yoghurt med tillhörande kaksmulor (müsli av crunchy-typ). Det gjorde varken till eller från.

Sedan gjorde jag en paus på en timme där jag hoppfullt väntade på att den berömda mättnadskänslan skulle dyka upp och säga hej. Den kom aldrig.

Jag gick istället igång med frukost del två, vilken bestod av tunnbrödsrullar. Några stycken. Tyckte att jag anade en viss mättnadskänsla efter den tredje, men var inte helt säker, så jag fortsatte.

Städade huset, åkte och handlade, såna saker. Jättehungrig.

Kom hem och tog en pepparkaka från burken jag precis köpt. Tog en till. Tyckte det började bli ansträngande för armen att ta en i taget och ökade antalet till två åt gången. Tog tre åt gången. Satte mig tillrätta med burken i knäet, enklast så.

Det finns fortfarande några pepparkakor kvar, jag åt verkligen inte upp alla.

Nu skall jag koka kroppkakor. Rejäl mat som man brukar bli mätt av. Själv tvivlar jag.

Det skulle emellertid roa mig att veta varifrån detta hål i magen kommer så där helt plötsligt. Är det månne stenåldersgener som plötsligt aktiverats? Betyder detta att vi har en hård vinter framför oss?

Elände

På vardagarna hafsar jag över tidningsläsandet synnerligen oansvarigt. Jag kollar lokalsidorna och har jag tid, oftast först på kvällen, tittar jag vad som kommer att sändas på kanal 3, 4, 5, 6 och 7. Världshändelserna får världen reda ut själva, jag har faktiskt ett eget jobb att sköta.

På lördagar och söndagar catchar jag emellertid upp. Det är då jag räknar på vilken ö jag skall köpa i Grekland, sammanställer veckans mord i Sverige och tittar på vilka teveprogram som kommer att sändas både på de kanaler jag har och de jag inte har.

Det sista är en 2000-talsversion av tagelskjorta. Jag ser att det går bra filmer på alla möjliga köpekanaler, jag har inte råd att prenumerera på dessa, jag skulle vilja prenumerera på dessa och att gnida in vad jag går miste om tror jag har samma effekt som att piska mig på ryggen som munkarna gjorde förr i tiden. Mycket bra, alltså. Jag blir stärkt som människa.

Men då är det lite snopet när det är lördag och ingen tidning kommer för att lördagen är röd. Idag har jag istället fått nöja mig med webbtidningarna och det var ingen munter läsning. Ett antal nya mord i Sverige, några olyckor, en strid ström av rån och en handfull fotbollsskador. Bland huvudpersonerna fanns Etanol-Jesus, tungmannen och porrmiljonären.

Jag blev beklämd. Bara elände och våld från början till slut. Vad har det tagit åt världen? För tio år sedan skilde man sig om man blev osams. Idag verkar man föredra att slå ihjäl varandra, eller rättare sagt en av varandra, den andra överlever ofta, och därefter tuttar man på huset och skyller på värmeljus som löpt amok. Eller så klär man ut sig till Skriet av Edvard Munck och rånar alla som öppnar sina husdörrar.

Jag vill att de slutar med det. Går inte det så vill jag åtminstone inte läsa om det. Skall det vara på det här viset kommer jag att begränsa mitt läsande framöver till Hemmets Journals webbsidor. Så det så.

Och inget händer

Bäst jag satt i möte på jobbet idag så ringde den privata mobilen. Dolt nummer. Jag tryckte bort.

Därefter ringde den privata mobilen igen. Jag tryckte bort. Envis säljare.

När den ringde för tredje gången svarade jag med ett rytande. Det var SOS Alarm som berättade att inbrottslarmet gick hemma hos mig, de tänkte att jag ville veta det.

Det ville jag.

Hade jag barn, husdjur eller annat löst folk i bostaden? Det hade jag inte.

Ville jag att de skickade en väktare för att kolla läget. Det ville jag absolut.

En halvtimme senare ringde väktaren och sa att han ronderat huset utvändigt, och att allt verkade lugnt.

Det kan antingen betyda falskt alarm eller en lugn inbrottstjuv. Jag höll inte det sista för otroligt.

Några timmar senare begav jag mig hem. Det kändes sådär, och för att få det att kännas lite bättre ringde jag en väninna och beordrade henne att vara larmcentral. Ringde jag en signal skulle hon genast gå igång med att larma polis för då var det fara å färde hemma hos mig. Hon åkte genast hem och satte sig med mobilen i handen, beredd på vad som helst. Jag har mycket bra väninnor.

När jag kom hem gick jag in utan att låsa ytterdörren bakom mig (snabb reträttmöjlighet). Jag tog inte av mig skorna (kunna springa utomhus) och jacka (skydd mot våld), jag höll mobilen i högsta hugg och ställde mig i hallen och lyssnade.

Ljud från ovanvåningen. Omisskännligen.

Jag ringde en signal till väninnan, beväpnade mig inte (ingen brottsprovokation) och smög upp. På ovanvåningen såg allt till en början ut som vanligt, men sen såg jag att dotterns balkongdörr var öppen. Det brukar den inte vara. Den har i allra högsta grad inte varit det tidigare i veckan, det vet jag säkert eftersom jag har larmat på och av hela tiden sedan i måndags och det har gått utmärkt. Barnen har inte varit inblandade, för de är i USA och har varit där hela tiden. Deras pappa också. Vad nu han skulle ha för anledning att åka hem till mig, dra larmet och därefter gå upp på ovanvåningen och öppna en dörr. Män kan vara märkliga ibland, men inte så märkliga.

Därefter ringde polisen och frågade om jag fortfarande levde. Det gjorde jag.

Ville jag att de kom? Nej, det kändes onödigt. Jag hade själv konstaterat att huset var tomt, att inget verkade stulet och att förövaren hade utgått. Förundersökningen kunde jag lika gärna lägga ned själv. Därefter stekte jag lite pytt i panna och nu skall jag ta en whiskey, dagen till ära.

Och så säger folk att livet är trist och att inget händer...

Åldersdefekter

Jag blir förvisso äldre, det vet jag, men jag intalar mig att det varken syns, märks eller har några funktionsmässiga effekter. Det är på något sätt bara åren som går och barnen som blir större. Mig har inget hänt med sedan jag fyllde 25.

Fast på sistone måste jag medge att det hänt något med min syn. Jag ser inte längre vad som står på displayen till mobilen och att skriva mail eller sms är alltmer utmanande. I princip kan det bli precis vadsomhelst som går iväg.

I förra veckan skulle jag skriva ett mail där jag talade om att jag "sliter med hela kroppen". Fast innebörden blev lite annorlunda i och med att ett "l" ersattes med ett "k". Jag märkte ingen skillnad förrän jag fick ett i mitt tycke märkligt svar.

Någon dag senare ville jag skriva att jag blev glad så att jag blev "tårögd". Det ändrade autocorrecten i mobilen till "trög" utan att jag märkte det. Och så fick jag sätta igång och förklara igen när vändande mail kom.

Jag bestämde mig för att acceptera förfallet och se mig om efter ett par snygga läsglasögon. Gärna med leopardmönstrade bågar.

Igår skulle jag ringa ett samtal där numret tutade upptaget. Jag lade ned luren för att göra ett nytt försök några minuter senare. Då kom det ingen ton alls, vilket visade sig bero på att det inte var telefonen jag ringde med utan fjärrkontrollen till teven.

Nu funderar jag på vad jag kan köpa som hjälper mig med det problemet...

Men fortfarande ser jag ut som 25!