Mina planer för dagen var att genast, så fort dagen grydde eller när vi vaknade, vilket som kom först, dra på mig gympaskorna och ge mig ut på en stärkande joggingtur, hack i häl på dottern som kontrakterades som hare. Hon var också med på det hela. Igår, när vi pratade om det.
Idag kändes allt annorlunda. Jag vaknade och tittade ut. Det ösregnade. Jag var inom badrummet en sväng, kom ut igen, tittade ut. Nu snöade det för fullt. Blötsnö. Värsta sorten.
Jag tittade på gympaskorna. De tittade bönfallande på mig. Ingen av oss ville ut. Dotterns gympaskor, som är yngre och raskare, hade redan stuckit iväg och gömt sig. De ville inte heller. Dottern sov.
Istället gick jag en långsam promenix till garaget varifrån jag lyfte in ett helt fång med ved som jag tände en brasa av. Jag tittade ut. Alla möjliga väder pågick utanför.
Vid det här laget, flera timmar senare, har jag varit ute i garaget två vändor till. Det har omväxlande luktat bastu och majbål i vardagsrummet beroende på vad från trädgården jag har eldat upp och det är varmt och skönt.
Att såga och hugga ved är för övrigt också motion. Så det så!
söndag 22 januari 2012
tisdag 17 januari 2012
Outlook är lite dum
Med jämna mellanrum har jag möte med mina motsvarigheter i kommunerna runt Malmö. Vi brukar träffas i Malmö klockan 10-12 vid dessa tillfällen, mycket lätt att komma ihåg.
Igår var det dags igen. Jag hade skrivit 9.30 i min Outlook men det tolkade jag välvilligt som ett utslag av min egen fiffighet. Jobbets Outlook är nämligen kopplad till kontorstelefonen. Är jag på möte i kalendern utgår telefonen från att jag är på möte från telefonen också, och stänger av sig. När mötet är slut i kalendern slås telefonen på. Mycket finurligt.
Om jag emellertid bokar in mig på möte klockan 10 i Malmö så förstår inte kalendern i Outlook att jag behöver tid på mig att ta mig dit också. Med andra ord ringer telefonen för fullt i en halvtimme, tills jag har kommit fram. Då stängs den av. Outlook är lite dum på så sätt. Än så länge är jag listigare än tekniken och jag har kommit på att om jag skriver in mig på möte en halvtimme före mötestiden börjar så är telefonen frånkopplad samtidigt som jag själv är borta från kontoret.
Säkert var det så jag hade tänkt i december när jag skrev in tiden. Jag log belåtet över hur smart jag är.
Vid 9.30 cyklade jag således till bussen och vid 9.55 var jag på plats på stadshuset. Ingen mötte mig i receptionen. Detta fann jag märkligt och jag satte genast igång med att ringa mötesanordnaren. Han svarade inte. Ännu märkligare. Och lite oartigt när han nu hade gäster och allt.
Efter flera samtal fick jag kontakt och han sa att jag fick ta hjälp av receptionen med att komma in. Ingen skulle med andra ord hämta mig och lotsa mig. Jag var chockerad.
När jag helt på egen hand fått leta mig fram till konferensrummet upptäckte jag att under de fem minuter jag kom för sent (för att det hade tagit tid i receptionen) så hade de andra hunnit skriva en massa på tavlan, gå igenom en plan samt dricka kaffe och äta upp nästan alla bullarna. Jag var djupt imponerad över vad de hade hunnit på så kort tid och kommenterade det. Alla såg förvånat på mig.
Först en stund senare förstod jag att alla hade varit på plats sedan klockan 9.30. Varför det, undrade jag förvånat?
Jo, det hade vi bestämt förra gången. Någon hade velat ha det, man mindes inte vem, eftersom den personen hade ett möte klockan 13 och hade känt sig stressad av att bara ha en timme på sig att ta sig hem till sin kranskommun.
Månn det...
Jag kände att det inte riktigt var på sin plats att berätta att den som insisterat på att tidigarelägga mötet var jag... Hoppsan.
Igår var det dags igen. Jag hade skrivit 9.30 i min Outlook men det tolkade jag välvilligt som ett utslag av min egen fiffighet. Jobbets Outlook är nämligen kopplad till kontorstelefonen. Är jag på möte i kalendern utgår telefonen från att jag är på möte från telefonen också, och stänger av sig. När mötet är slut i kalendern slås telefonen på. Mycket finurligt.
Om jag emellertid bokar in mig på möte klockan 10 i Malmö så förstår inte kalendern i Outlook att jag behöver tid på mig att ta mig dit också. Med andra ord ringer telefonen för fullt i en halvtimme, tills jag har kommit fram. Då stängs den av. Outlook är lite dum på så sätt. Än så länge är jag listigare än tekniken och jag har kommit på att om jag skriver in mig på möte en halvtimme före mötestiden börjar så är telefonen frånkopplad samtidigt som jag själv är borta från kontoret.
Säkert var det så jag hade tänkt i december när jag skrev in tiden. Jag log belåtet över hur smart jag är.
Vid 9.30 cyklade jag således till bussen och vid 9.55 var jag på plats på stadshuset. Ingen mötte mig i receptionen. Detta fann jag märkligt och jag satte genast igång med att ringa mötesanordnaren. Han svarade inte. Ännu märkligare. Och lite oartigt när han nu hade gäster och allt.
Efter flera samtal fick jag kontakt och han sa att jag fick ta hjälp av receptionen med att komma in. Ingen skulle med andra ord hämta mig och lotsa mig. Jag var chockerad.
När jag helt på egen hand fått leta mig fram till konferensrummet upptäckte jag att under de fem minuter jag kom för sent (för att det hade tagit tid i receptionen) så hade de andra hunnit skriva en massa på tavlan, gå igenom en plan samt dricka kaffe och äta upp nästan alla bullarna. Jag var djupt imponerad över vad de hade hunnit på så kort tid och kommenterade det. Alla såg förvånat på mig.
Först en stund senare förstod jag att alla hade varit på plats sedan klockan 9.30. Varför det, undrade jag förvånat?
Jo, det hade vi bestämt förra gången. Någon hade velat ha det, man mindes inte vem, eftersom den personen hade ett möte klockan 13 och hade känt sig stressad av att bara ha en timme på sig att ta sig hem till sin kranskommun.
Månn det...
Jag kände att det inte riktigt var på sin plats att berätta att den som insisterat på att tidigarelägga mötet var jag... Hoppsan.
torsdag 12 januari 2012
Miljövänlig
Igår skulle jag till Stockholm på styrelsemöte. Jag tycker om att känna mig god och rättfärdig och bestämde mig därför att det var tåg som gällde, dit och hem. Sagt och gjort, jag bad resebeställaren på jobbet att sno ihop en liten snabbutflykt till mig över dagen med förutsättningarna att mötet i centrala stan skulle börja klockan 10 och då förväntades jag vara på plats. Där skulle jag sitta till klockan 14, sedan var jag entledigad.
Resan bokades och jag tittade inte så noga på tiderna, jag förstod att jag skulle upp på morgonen någon gång och hem på eftermiddagen någon gång, och det räckte. Jag är inte känd för att vara petig.
I förrgår kväll tittade jag på biljetterna. Håret reste sig.
I bekräftelsen stod att jag skulle bli upphämtad av taxi strax före halv fem på morgonen, tåget skulle gå lite över fem samma morgon och jag skulle vara framme tio minuter för mötets start. Det sista lät bra, det första lät förfärligt.
Tåget hem skulle avgå strax efter klockan 14, det lät helt ok, men tittade man längre ned kunde man räkna ut att jag inte skulle landa i bostaden igen förrän fram emot klockan 20. Det kändes värre.
Sammantaget reste jag genom landet i mer än 10 timmar för fyra timmars möte. Jag missade min skönhetssömn och idag har jag haft huvudvärk hela dagen pga gårdagens miljövänliga uppoffring. Sista timmen på kontoret kunde jag bara jobba om jag blundade med vänster öga. Sådant kan lätt missförstås märkte jag, en invit senare.
Nästa gång flyger jag. Jag har varit miljövänlig för hela 2012 redan. Men det kan hända att jag blundar med vänster öga fler gånger...
Resan bokades och jag tittade inte så noga på tiderna, jag förstod att jag skulle upp på morgonen någon gång och hem på eftermiddagen någon gång, och det räckte. Jag är inte känd för att vara petig.
I förrgår kväll tittade jag på biljetterna. Håret reste sig.
I bekräftelsen stod att jag skulle bli upphämtad av taxi strax före halv fem på morgonen, tåget skulle gå lite över fem samma morgon och jag skulle vara framme tio minuter för mötets start. Det sista lät bra, det första lät förfärligt.
Tåget hem skulle avgå strax efter klockan 14, det lät helt ok, men tittade man längre ned kunde man räkna ut att jag inte skulle landa i bostaden igen förrän fram emot klockan 20. Det kändes värre.
Sammantaget reste jag genom landet i mer än 10 timmar för fyra timmars möte. Jag missade min skönhetssömn och idag har jag haft huvudvärk hela dagen pga gårdagens miljövänliga uppoffring. Sista timmen på kontoret kunde jag bara jobba om jag blundade med vänster öga. Sådant kan lätt missförstås märkte jag, en invit senare.
Nästa gång flyger jag. Jag har varit miljövänlig för hela 2012 redan. Men det kan hända att jag blundar med vänster öga fler gånger...
lördag 7 januari 2012
Dagens uppdrag
När jag vaknade imorse gladde jag mig åt de många roliga uppgifter som väntade mig:
Sen steg jag upp och tittade ut. Igår var det sol från en klarblå himmel och som den naiva varelse man är tror man gärna att sådant håller i sig, kanske till och med två dagar i rad. Så icke. Regnet öste ned på gammalt känt manér och det blåste. Hej, sa Petronella!
Jag satte mig och gjorde om dagens uppdragslista:
- Veckohandling (tjohoo)
- Skåda stormarnas effekter i trädgården och ev åtgärda de värsta (dubbeltjohoo)
- Rekonditionera dotterns garderob (grät av lycka)
Sen steg jag upp och tittade ut. Igår var det sol från en klarblå himmel och som den naiva varelse man är tror man gärna att sådant håller i sig, kanske till och med två dagar i rad. Så icke. Regnet öste ned på gammalt känt manér och det blåste. Hej, sa Petronella!
Jag satte mig och gjorde om dagens uppdragslista:
- Trädgårdsarbete utgår pga regn.
- Garderobsrekonditionering utgår pga bättre idé.
- Projektplanering för ny förvaringslösning i blivande walkin-closeten tillkommer (anledning, se föregående punkt). (Avancerat projekt. Har identifierat 11 olika aktiviteter, flera kritiska beroenden och en rad viktiga beslutspunkter.)
- Återstår veckohandlingen. Beslöt mig för att ringa Willys och se om de kunde komma hem med lite grejer.
Efter tappra försök att få Willys att köra hem lite smått och gott till mig, gärna med betoning på gott, men misslyckats fick jag masa mig i väg i ösregnet själv. Det kändes dystert.
Jag tillämpar vanligen konceptet varannanveckashandling i en utarbetad och avancerad form baserad kring en restaurangtavla som visar dagens rätt för en vecka i taget. Detta fungerar utmärkt som koncept betraktat. Fast alltemedan kommer helger, gäster, mina men framförallt barnens, och omstuvade planer vad gäller familjemedlemmarnas placering in i verkligheten och så får jag hastigt och lustigt ge mig ut på savannen och fälla fler mammutar samt knycka nya strutsägg.
Det var trångt på savannen idag. Och så här i efterhand kan jag meddela att det är b-lagen som är ute och gör livsmedelsinköpen. Inte en effektiv karriärkvinna med 2,3 barn och Volvo V70 som handlar, hämtar på dagis och förbereder middagen i kundvagnen, så långt ögat når. Bara idel farbröder som verkade tävla i att placera sina hyddor och kundvagnar så att de på effektivast möjliga sätt omöjliggör alla omkörningar medan de tålmodigt inväntar löparna, dvs fruarna, som för övrigt sannolikt inte heller brukar handla på Willys med tanke på hur planlöst de rusade runt.
Det var ett tålamodsprövande uppdrag men jag lyckades med mina byten och kom hem.
Nu tänkte jag ta itu med mitt avancerade projekt med alla aktiviteter, beslutspunkter och kritiska beroenden. Jag tror jag gör det sittandes i sängen. Kanske med lite glögg i närheten. Och choklad. Någon liten julgodis, kanske.
Det är verkligen jobbigt att ge sig själv uppdrag.
Det var trångt på savannen idag. Och så här i efterhand kan jag meddela att det är b-lagen som är ute och gör livsmedelsinköpen. Inte en effektiv karriärkvinna med 2,3 barn och Volvo V70 som handlar, hämtar på dagis och förbereder middagen i kundvagnen, så långt ögat når. Bara idel farbröder som verkade tävla i att placera sina hyddor och kundvagnar så att de på effektivast möjliga sätt omöjliggör alla omkörningar medan de tålmodigt inväntar löparna, dvs fruarna, som för övrigt sannolikt inte heller brukar handla på Willys med tanke på hur planlöst de rusade runt.
Det var ett tålamodsprövande uppdrag men jag lyckades med mina byten och kom hem.
Nu tänkte jag ta itu med mitt avancerade projekt med alla aktiviteter, beslutspunkter och kritiska beroenden. Jag tror jag gör det sittandes i sängen. Kanske med lite glögg i närheten. Och choklad. Någon liten julgodis, kanske.
Det är verkligen jobbigt att ge sig själv uppdrag.
tisdag 3 januari 2012
Veckodagar
Förra veckan började arbetsveckan på en tisdag. Det kändes fint med en fyradagarsvecka som omväxling mot de vanliga fem. Faktum är att det kändes så bra att jag tänkte ta upp det som ett alternativ för det kommande året med chefen. Jag kände att jag verkligen skulle kunna ge järnet under fyra dagar om jag sedan fick vara ledig tre. Det var mitt främsta argument som jag skulle föredra för honom. När han kom tillbaka, vill säga, han hade semester under fyradagarsveckan.
Jag hade trott att jag skulle vara ensam på kontoret dessa mellandagar, och i lugn och ro få äta upp resterande bjudgodis och pepparkakor som stod på fikabordet, men märkligt nog var det fullt av folk som jobbade. Kommunen är full av arbetsmyror, den saken är klar.
Jag kämpade mig igenom första dagen efter helgen med tappert mod. Trött intill gråtfärdighet då jag raskt, på blotta tre lediga dagar, lyckats vända på dygnet och således bara fått ett litet fåtal timmars sömn innan klockan ringde och jag fick ta på mig reflexvästen och cykla iväg i den ständiga motvinden till kontoret.
Det var tungt, hela dagen. När klockan var 16.15, dvs. en kvart senare än nödvändigt, reste jag upp mig, sköt in stolen under skrivbordet och hjulade ut mot friheten. Alla mina kollegor jobbade kvar och jag konstaterade att de verkligen verkade ha slarvat över sina uppdrag under året eftersom de bevisligen inte var klara när räkenskapens stund hade kommit. Själv var jag helt färdig.
Jag reflekterade lite över det märkliga i att även receptionens personal jobbade över, men det ska ju inte jag lägga mig i om de vill ha telefonerna öppna extra länge. Det var ingen som helst trängsel i personalentrén och jag fick fri lejd till cykeln varpå jag cyklade hem.
Hemma lagade jag middag i lugn och ro, pratade med barnen och tittade slutligen på nyheter med väder senare på kvällen. Vädret intresserar mig något, i synnerhet vindstyrkorna. Det är jättejobbigt att cykla i motvind och roligt att få glädja sig i förväg om det någon dag skulle se ut att bli vindstilla.
På väderprognosen pratades det friskt om onsdagsvädret och jag kommenterade till dottern det usla i att bara så där hoppa över tisdagen. Gud vet om jag levde på onsdagen, så långt fram i tiden har man ju ingen kontroll, men att jag skulle överleva natten, det höll jag för tämligen troligt.
Dottern höll med.
Och sen tänkte vi båda efter. Och kom på att det VAR tisdag. Redan. På måndagen hade det ju varit annandag.
Det nästa som slog mig är att vi jobbar till 16 på måndagar, onsdagar och torsdagar. Fredagar slutar vi 15.30 och tisdagar slutar vi klockan 18. Tråkigt nog. För mig i synnerhet, för jag hade ju gått hem nästan två timmar för tidigt.
Ångest.
Men kanske hade ingen märkt det?
Det hade man. Facebook vimlade av frågor om jag hade planerad tidig hemgång eller vad det berodde på att jag ställde in tofflorna två timmar innan resten av kommunen stängde?
Sedan dess har det inte gått en arbetsdag utan att någon har stannat till utanför mitt kontorsrum och förvånat konstaterat att "Nämen, är du kvar FORTFARANDE? Det är ju snart lunchdags?"
Alla är inte snälla mot mig alltid.
Idag är det tisdag igen. Jag gick inte hem en minut för tidigt. Ha!
Jag hade trott att jag skulle vara ensam på kontoret dessa mellandagar, och i lugn och ro få äta upp resterande bjudgodis och pepparkakor som stod på fikabordet, men märkligt nog var det fullt av folk som jobbade. Kommunen är full av arbetsmyror, den saken är klar.
Jag kämpade mig igenom första dagen efter helgen med tappert mod. Trött intill gråtfärdighet då jag raskt, på blotta tre lediga dagar, lyckats vända på dygnet och således bara fått ett litet fåtal timmars sömn innan klockan ringde och jag fick ta på mig reflexvästen och cykla iväg i den ständiga motvinden till kontoret.
Det var tungt, hela dagen. När klockan var 16.15, dvs. en kvart senare än nödvändigt, reste jag upp mig, sköt in stolen under skrivbordet och hjulade ut mot friheten. Alla mina kollegor jobbade kvar och jag konstaterade att de verkligen verkade ha slarvat över sina uppdrag under året eftersom de bevisligen inte var klara när räkenskapens stund hade kommit. Själv var jag helt färdig.
Jag reflekterade lite över det märkliga i att även receptionens personal jobbade över, men det ska ju inte jag lägga mig i om de vill ha telefonerna öppna extra länge. Det var ingen som helst trängsel i personalentrén och jag fick fri lejd till cykeln varpå jag cyklade hem.
Hemma lagade jag middag i lugn och ro, pratade med barnen och tittade slutligen på nyheter med väder senare på kvällen. Vädret intresserar mig något, i synnerhet vindstyrkorna. Det är jättejobbigt att cykla i motvind och roligt att få glädja sig i förväg om det någon dag skulle se ut att bli vindstilla.
På väderprognosen pratades det friskt om onsdagsvädret och jag kommenterade till dottern det usla i att bara så där hoppa över tisdagen. Gud vet om jag levde på onsdagen, så långt fram i tiden har man ju ingen kontroll, men att jag skulle överleva natten, det höll jag för tämligen troligt.
Dottern höll med.
Och sen tänkte vi båda efter. Och kom på att det VAR tisdag. Redan. På måndagen hade det ju varit annandag.
Det nästa som slog mig är att vi jobbar till 16 på måndagar, onsdagar och torsdagar. Fredagar slutar vi 15.30 och tisdagar slutar vi klockan 18. Tråkigt nog. För mig i synnerhet, för jag hade ju gått hem nästan två timmar för tidigt.
Ångest.
Men kanske hade ingen märkt det?
Det hade man. Facebook vimlade av frågor om jag hade planerad tidig hemgång eller vad det berodde på att jag ställde in tofflorna två timmar innan resten av kommunen stängde?
Sedan dess har det inte gått en arbetsdag utan att någon har stannat till utanför mitt kontorsrum och förvånat konstaterat att "Nämen, är du kvar FORTFARANDE? Det är ju snart lunchdags?"
Alla är inte snälla mot mig alltid.
Idag är det tisdag igen. Jag gick inte hem en minut för tidigt. Ha!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)