Efter vinterns härjningar

Ja, så har man återigen lyckligen återvänt från semester i främmande land. Eller lyckligen och lyckligen... Jag hade gärna stannat kvar några veckor till. Faktum är att jag skulle kunna tänka mig att bo i värmen från 15 oktober och till 31 mars. Resten av tiden kan jag generöst överväga att spendera i Sverige.

Nåväl, i Egypten där vi varit fick vi möjlighet att uppleva alla vädertyper utom snö, regn och hagel. Ordet desertstorm har numera fått en ny innebörd för mig. När det desertstormar blåser det inte bara som sjutton, det blåser dessutom orange sand som sjutton samtidigt. Fortfarande hittar jag sådana sandkorn både i öronen och i det jag nyser ut. Vilket jag välvilligt tolkar som att jag är ren och blästrad inifrån och ut.

När vi stack iväg var det 8 minusgrader vid bostaden och när vi kom hem så var det lika mångra grader plus. Att temperaturen skulle stiga 16 grader på en vecka var mer än vad jag hade vågat hoppas på, men under kan tydligen ske fortfarande. Undret gav med sig att jag kände mig manad att ta itu med trädgården när jag vaknade idag. Före avresan var den snötäckt och allt såg rent och städat ut. Intrycket var ett annat nu när snön försvunnit. Löv och grenar överallt, buskar som behövde beskäras, perenner som skulle klippas ned och ett halvt träd som vält i någon av vinterns stormar och som pockade på styckning och bortforsling.

Jag beväpnade mig med sekatör, såg och kratta och gav mig i kast med naturen. Den ena delen av tomten, den lilla delen, tog det mig tre timmar att gå igenom och jag hade då sådan mjölksyra att jag inte kunde röra armarna. De hängde mest och darrade.

Jag beslöt att den andra delen av tomten, den stora delen, skulle få vänta på sin tur till nästa helg. Jag vill kunna använda händerna på jobbet den här veckan, jag tror det förväntas av mig.

För övrigt vet jag nu att den som uppfann yogan sannolikt hade trädgård med breda rabatter. Mitt krattande, rivande, sågande och slitande, vilket i samtliga fall utfördes under hängande grenar eller i trånga utrymmen, innebär att jag har utövat samtliga kända yogaställningar inklusive kamelen och enbent kungspingvin idag. Sannolikt har jag även uppfunnit några egna yogaställningar också. Det var åtminstone en ställning som jag var osäker på om jag skulle lyckas klara mig ut ifrån utan att ropa på hjälp från grannarna.

Jag är inte helt på det klara med vad jag gör om jag inte kommer ur sängen imorgon. Då ska nämligen väninnorna samlas för att hjälpa en av oss att plantera om stora växter i hennes uterum. Vi pratar stooooora växter. Mindre träd, faktiskt. I konceptet ingår oömma kläder, handskar och förfriskningar. Outtalat ingår även krav på medverkande kroppar såtillvida att de förväntas vara i god vigör.

Jag är lite orolig på den sista punkten...

Vinter

Gåta: Hur får man en normaltjock kvinna att effektivt ta upp en hel korridorsbredds yta?

Svar: Hon har långt hår. Elektriskt långt hår.

Jag kan inte uttrycka med ord längre hur trött jag är på vintern. Jag avskyr minusgrader, jag avskyr snö, jag avskyr mörker och jag avskyr elektriskt hår. Antingen har jag kalufsen klistrad längs kinder och rygg i väldigt icke-dekorativa formationer eller så står det rätt ut. Inget av det passar min ansiktstyp.

I fredags satt jag och räknade på hur långt det kunde vara tills krokusarna börjar blomma. En enstaka fågel kvittrade och jag fick för ett ögonblick känslan av att det nästan var vår. 10 minusgrader, men ändå...

I lördags var det förhållandevis bra väder. Kallt men inte precis lika kallt som tidigare. Bara 4-5 minus vilket nästan kändes kvalmigt. Det ingav vissa förhoppningar. Jag tittade över mina vårkappor och funderade på att ut och springa direkt på morgonen på söndagen. Det kändes som en bra idé så här i vårtider.

När jag vaknade igår snöade det för fullt och jag fick genast ut och skotta. Detta fick upprepas ännu en gång under dagen och jag hade framåt kvällskvisten fina vallar längs med tomtgränsen. Detta med snön var en stor missräkning men jag tog det med jämnmod, det var nollgradigt och vid något till fälle under dagen till och med någon plusgrad. Vår! Tjohoo!

Imorse stod jag så återigen med tändaren under brevlådan och försökte öppna igenfruset lås så att jag kunde få ut tidningen. Tio minusgrader. Snö. Elektriskt hår.

Det blir nog ingen vår i år...

För kallt...

Så här flera veckor senare är jag INNERLIGT trött på minusgrader. Minusgrader är till för folk som valt att bosätta sig norr om Eslöv och således är beredda och införstådda med att det ibland blir kallt. Och att ibland inträffar oftare ju längre norrut man kommer. Men om man bor SÖDER om Malmö, då befinner man sig så långt söderut man kan komma och då borde man slippa. Det finns liksom en anledning till att man söker sig dit. Eller hit, snarare.

I fredags nattvandrade jag från klockan 21 till klockan 03. Jag hade på mig följande utöver underkläder:

Löparbrallor
Överdragsbrallor
Termobrallor
Sockar
Ullsockar
Underställströja
Skidpolo
Windstoppertröja
Dunjacka
Jacka
Halsduk
Väpnarluva
Mössa
Vantar
Och vantar

Hur kan jag då börja tycka det är kallt klockan 21.15? Jo för att det var för många minusgrader. Närmare -15 framåt natten och med tanke på att det alltid blåser här så slog vi nog Riksgränsen med hästlängder.

Att det var på tok för kallt tyckte även mobiltelefonen för när jag vid något tillfälle skulle ringa polisen gick det inte att använda touch-skärmen. Jag värmde mina fingrar, jag lånade annans garanterat varma fingrar men fortfarande gick det inte att slå något nummer genom att peta på skärmen. Till slut fick jag stoppa ned hela mobilen i behån en stund. Höger bröst är fortfarande ihopdraget av ren förskräckelse. Efter en stund på den platsen gick det att slå åtta av de tio siffrorna. Sen var det stopp igen. För kall.

När jag kom hem tog jag bara av mig så pass många plagg att jag inte skulle dö kvävningsdöden i sömnen under natten. Framåt morgonen därpå hade jag tinat upp. Hela jag såg ut som vanligt utom tårna som var röda och svullna och kinderna som var ännu rödare och svullnare.

Tårna kunde jag stå ut med, hur de ser ut syns bara på sommaren och vid det laget trodde jag att kylskadorna skulle ha gått över. Men kinderna... Det är inte roligt att se ut som om man är halvvägs in i filmen Rocky 2 i rollen som Rocky trots att man är mamma och 47 och borde ha kommit över fåfängan. Dessutom gjorde det ont.

Idag är det onsdag och det mesta har återställts. Nästa gång jag ska nattvandra ska jag använda rånarluva. Och låna sonens 45-or så att jag får plats med ungefär fem par strumpor och mycket luft.

När kommer sommaren...?

Att göra eller att låta göra, det är skillnad

För någon vecka sedan fick jag för mig att jag skulle bygga om det märkliga utrymme som blev kvar när jag lät göra badrummet lite större för tio år sedan till en walkin closet. Notera att jag benämnde det som hände för tio år sedan i termer av "lät göra". Den här gången handlar det mer om att "jag skulle bygga om". Man får lätt hybris när man närmar sig 50.

Jag började med att mäta upp utrymmet och beställa skjutdörrar, skenor och hjul. Det var lätt.

Sen skaffade jag inredning, klädstänger, skoskåp och annat användbart. Det var också ganska lätt.

Sen projektplanerade jag. Jag tänkte börja med att inreda. Klok och livserfaren som jag är tänkte jag ut att det är lättare att inreda en garderob innan man befinner sig i garderoben. När väl dörrar och skenor är på plats blir svängradien för den fluffiga kvinnokroppen mindre och sånt kan hindra en hantverkare. Mig, alltså.

För att hänga upp krokar, stänger och skoskåp på gipsväggen behövdes expanderpluggar och en tillhörande tång. Det visste jag. Jag räknade hur många pluggar jag behövde och gav mig sedan raskt iväg till ByggMax. Där hade de stora korgar fulla med expanderpluggar och jag slog till med ett tjugotal samt tillhörande tång.

Därefter åkte jag till Annika på jobbet och fick en lektion i användandet av expandertång. Jag är väldigt grundlig och ville veta innan jag satte igång hur jag skulle sätta igång. Annika berättade det.

Sen åkte jag hem och skred till verket. Jag borrade hål och tryckte raskt in 16 stycken expanderpluggar och expanderade dem med tången. Sen skruvade jag upp hängarna i dessa. Då ville pluggarna ramla ut ur väggen. Så var det inte tänkt att de skulle fungera och jag började raskt maila både Annika och resten av världen för goda råd. Genast kom motfrågor. Vilken typ av plugg, vilken typ av gips, enkelgips eller dubbelgips? Ja, hur vet man det? Och vari ligger skillnaden?

Skillnaden ligger i tjockleken och efter några timmars studier, funderingar och allmän reflektion hade jag kommit på att mina väggar var byggda av enkelgips medan de pluggar jag hade köpt var gjorda för dubbelgips. Ingen bra kombination.

Nya samråd på kontoret gav vid handen att jag nu behövde en rejäl avbitartång för att knipsa av de felaktigt insatta pluggarnas huvud och därefter skulle pluggarna petas in i väggen och nya sättas på plats i de gamla hålen. Iväg till ByggMax och handla nya pluggar, den här gången av modell M6 X 52 E, hem igen och bita av huvuden.

När jag var klar med den etappen i projektet, som i ärlighetens namn inte var inplanerad från början, upptäckte jag att något av hålen i väggen nu hade blivit för stort för pluggen. Den åkte rakt igenom och försvann. När huset en gång rivs kommer rivkillarna att undra varför det ligger en ByggMax-filial i mina innerväggar. Kanske ska jag peta in en lapp med en förklaring.

Åter till kontoret, jaga rätt på några hantverkande snickare som bygger om kontoret, prata med dem, prata med vaktmästaren, prata med Annika, gå hem igen och försöka bygga upp väggen igen med spackelkorvar.

Nu, flera dagar senare är jag klar. Alla pluggar sitter på plats, alla krokar, stänger och skoskåp sitter på plats och det är en ren fröjd att titta på allt ihop.

Men några skjutdörrar, skenor och hjul tänker jag inte befatta mig med. Dem ska jag låta någon göra.