Utan IT

Idag har inte mycket fungerat. Fast det märkte jag inte förrän jag kom till jobbet.

När jag kom dit, extra tidigt eftersom jag kände mig i fin form och fylld av arbetslust, mötte jag min chef som vandrade omkring som en rasande furie i korridoren. Sådant kan hända understundom, men aldrig så tidigt på morgonen. Före halvåtta brukar ingen ha hunnit reta upp honom. Jag stannade till, så mycket spännande händer det inte på jobbet så jag har råd att missa det som bjuds.

Det visade sig att han, som är av principen att det som kan göras litegrann försent blir som bäst, var ute i sista minuten med något slags utskick och därför var lite mer än vanligt angelägen om att tekniken skulle gå hans väg. Och så gjorde den inte det.

Mailen funkade inte, hemmakatalogerna gick inte att nå, intranätet var utom räckhåll och således kunde han inte varken arbeta eller maila helpdesk om att han behövde assistans.

Jag skrattade skadeglatt och trumpetade ut att sådant aldrig händer mig. Jag tänkte gå raka vägen in på mitt rum och dra igång allt jag behövde i IT-väg och sen skulle jag jobba, lugnt och fint och i förväg med det jag skulle göra. Ingen stress i min värld, inte. Hahaha...

Jag travade självsäkert iväg med honom hack i häl. Han ville med egna ögon se att han var den enda drabbade. Det var lite irriterande att ha honom hängande efter mig. När man kommer på morgonen så har väl alla sina rutiner. I mina rutiner ingår att dra igång datorn och medan den startar igång tända alla myslamporna, kolla make-upen, lägga på läppstift, hämta en kopp kaffe, titta till krukväxterna och komma till ro. Det var svårt när han täckte upp utrymmet där min make-upspegel sitter, till på köpet ställde han sig så jag inte nådde fram till krukväxterna och det kändes oartigt att gå och hämta kaffe. Jag fick inte till stämningen riktigt. Sannolikt beroende på hans aura som spred något otäckt svart som störde min ljusrosa dito.

När datorn tickat och tuffat färdigt och jag skulle öppna mailen var spänningen förtätad, minst sagt. Det var knappt jag kunde se hur det hela utvecklade sig eftersom chefen tvunget ville sitta på första parkett. I trygg förvissning om att allt skulle gå min väg, lät jag honom få första glutten.

Jag kom inte in någonstans.

Det gjorde honom något gladare, trots att detta på intet sätt hjälpte honom med det försenade arbete han tänkt ägna sig åt. Nu var det emellertid min tur att börja oroa mig för det arbete som jag hade tänkt göra i förväg inför det möte jag hade kallat hela södra Sverige till under dagen. Agenda, uppgift om vilka jag hade bjudit, vilka som tänkt sig komma, frågor de ville ha upp på mötet, allt låg i det fördolda i serverhallens dunkla vrå.

Det slutade med att dagen har fått tas om hand medelst skjutande från höften. Jag har fått köra möten helt utan stöd från föregående protokoll, agenda eller dator. På ett möte berättade jag historier från min barndom för att få tiden att gå. (Det märkliga är att jag minns dessa historier tydligt medan vad jag gjorde i helgen är höljt i dunkel. Sonen som sommarjobbar på ett demensboende har börjat titta på mig på ett annat sätt den sista tiden. Eftertänksamt på något vis.)

Nåväl, jag har harvat mig fram under dagen, vid något tillfälle fick jag helt enkelt försöka tänka själv och inte bara förlita mig på sånt jag gjort förut, och det blev riktigt bra.

Kanske ska jag göra det någon mer gång i framtiden. Om IT-tekniken hänger sig, vill säga. Annars kanske inte.

Midsommar on wheels

Igår var det midsommarafton och som traditionen bjuder regnade det. Senast jag med säkerhet minns att det var soligt och varmt på midsommarafton var 1983. Likväl hoppas man varje år på att hundraårssolen ska komma. Hundraårsregnen verkar komma varje år numera.

Förutseende nog hade dottern varit ute kvällen innan och plockat ängsblommor, det som återstod var bara att kompletteringsklippa lite grönt att fylla upp kransarna som vi skulle ha runt huvudet med. När regnet häller ned har man ingen överhängande lust att gå särskilt långt för att hitta sådant utfyllnadsgrönt. Jag klev två meter utanför terassen, det kändes lagom långt bort. Hoppas inte äppelkarten och de gröna blivande plommonen syntes alltför tydligt där de senare på dagen svävade ovanför våra huvuden.

Jag hann ändå bli dyngsur och bladlössen och fästingarna formligen kastade sig på mig och klamrade sig desperat fast, de ville också snarast möjligt in i stugvärmen.

Senare på eftermiddagen lyckades jag medelst cykel transportera både mig, vitlöksbröd, flera liter jordgubbar, flera liter glass, en stor skål med sallad och en smörgåstårta med makrillfyllning till feststället. Smörgåstårtan klämdes fast på sin bricka på pakethållaren. Det låter omöjligt men det funkade.

När jag cyklade hem i natten var det bara lite av smörgåstårtan kvar så då stoppade jag både den och sin bricka i cykelkorgen fram på cykeln. Sedan tände jag mycket ordentligt cykellyktorna och gav mig av hemåt. Trots lyktorna tyckte jag det var väldigt mörkt och det guppade våldsamt ett par gånger. Kan ha varit en igelkott eller kanin som jag körde över.

Det tog mig hela vägen hem att räkna ut varför vägen inte lystes upp av mina nyladdade framlykta och varför smörgåstårtsbrickan lyste som en sol.

Man kanske inte ska ha så mycket i cykelkorgen fram när det är mörkt.