Inte sjuk. Jobbar hemma bara.

Igår när jag gick och lade mig hade jag ont i halsen och feber.

Imorse när jag vaknade hade jag ont i halsen och feber.

Däremellan hade jag samma symptom, det vet jag för jag vaknade en hundra gånger och kände efter. Och för er som undrar kan jag berätta att jo, man sväljer i sömnen. Det var typ då jag vaknade. Varje gång.

Detta är emellertid petitesser för en säkerhetschef som sätter en ära i att gå till jobbet no matter vilka sjukdomar som drabbar henne. Till stor glädje för arbetskamraterna som några dagar senare får möjlighet att upprepa bedriften alldeles själva. Eftersom de då blivit smittade.

Så ock idag. Jag steg upp, svalde lämpligt antal febernedsättande och gav mig iväg på stålhingsten. Någonstans på vägen började tabletterna verka för när jag kom fram var jag lika blöt som om jag hade duschat. Fräscht så här i början av arbetsdagen. Lång arbetsdag, dessutom. Extra lång. Men jeansen satt snyggt, fastklistrade på benen som de var.

Med frejdigt mod kraxade jag fram hälsningsfraser två oktaver längre än vanligt på min korridorvandring till kontorsrummet, drog in snoret, torkade de rinnande ögonen och skred till verket med jobbet. Lite ruggig kände jag mig och lite obekvämt var det att prata, att snyta mig och att jag framåt niotiden började frysa av febern som då steg igen, men annars gick allt bra.

Tills personalen kom in och på ett fint sätt beordrade mig att gå hem innan hela firman fick pandemi. Jag försökte skratta bort förslaget men när jag var den enda som skrattade så började jag fatta att jag inte var önskad. Jag. Inte önskad. Sånt är svårt för en ödmjuk att ta till sig.

Nåväl, jag bestämde mig för att kompromissa. Jag packade ned datorn, såg till att lägga rätt filer på hårddisken först, kom ihåg sladdar och möss, telefoner och pappersdokument och med en resväska värdig en fyrabarnsfamilj på långsemester gav jag mig iväg hem igen på cykeln. Inte för sjukskrivningkonceptet utan för jobba- hemma-konceptet.

Det blåste motvind, det var nytt för idag. Det var uppförsbackar. Det brukar det vara. Jag hade feber igen. Också nytt för idag. Cykelturen de få kilometrarna hem var ungefär lika behaglig som Jesus Golgatavandring. Vissa sträckor minns jag inte. Jag är inte heller säker på vilket håll jag tog. Nåväl, barn, fyllehundar och febriga 45-åringar hittar alltid hem, det är ett gammalt svenskt talesätt, så rätt som det var befann jag mig i köket.

Väl där tog jag en Alvedon och fortsatte jobba. Det gjorde jag tills klockan var 17, då tog jag febern. 38,3. Fullt arbetsmässig dagen därpå, med andra ord. Men för att nu inte personalen skall komma och vara beskäftiga imorgon tänkte jag vara smart och få Previas samtycke till att jag kunde jobba. Jag ringde dit. Previa är vår företagshälsovård och dit ringer vi för sjukvårdsupplysning och -anmälan. Någon sjukanmälan var inte aktuell, däremot tänkte jag förse dem med lite sjukvårdsupplysningar och samtidigt spela in när de sa att det var både bra och direkt nyttigt för mig att komma upp och återgå till arbetslivet snarast möjligt, helst imorgon. Det vet ju alla att sjukskrivningar skall hållas så korta som möjligt. Och att man kan få följdsjukdomar om man blir liggande för länge.

Alla vet det utom sjukvårdsupplysningsmottagaren jag pratade med. Hon hade en helt annan agenda. Jag försökte med hes stämma skämta bort det där med febern som flickbrus och helt normala vallningar men hon hade nog inte kommit upp i övergångsåldern för hon ville inte förstå vad jag pratade om.

Har man feber skall man ligga still och vila. Basta. Det tyckte jag man sa när jag var liten också, har inget hänt på den fronten sedan 1971?

Så jag fick tyvärr inga lämpliga svar som jag kunde spela in, klippa ihop och spela upp för personalen imorgon som ett intyg på att jag inget hellre borde än just arbeta. Ur folkhälsosynpunkt.

Och därför är jag således hemma från jobbet imorgon för första gången det här decenniet. När jag har som mest att göra. Livet är stundtals mycket bittert för en arbetsnarkoman...

En till

Jag missade ett av mina sätt att ångestdämpa i gårdagens blogg. Förutom att äta choklad och planera stordåd för byggbranschen att utföra i mitt hemman, har jag ytterligare en ångestdämpare: Jag bokar in mig och barnen på resor.

I ekonomiska fall, för man kan bara boka in sig på ett begränsat antal resor per år om man är ensamstående, mamma och offentliganställd på en och samma gång, nöjer jag mig med att söka på nätet på resor som jag tänker åka på "någon gång".

Det kan tyckas vara lite onödigt att titta på resor till New York till våren, Dublin lagom till St Patricks day, överväga att åka till Berlin över nyår och Dubai på sportlovet när jag redan nu vet att det inte kan bli så det kommande året åtminstone, men själva planerandet funkar som ångestdämpare och då får resten av världen lära sig att leva med det.

Faktiskt.

Och att det bara är två veckor sedan jag kom hem från Turkiet, hör inte heller hit. Man skall aldrig titta bakåt, bara ta tillvara lärdomar, det lärde jag mig av någon vis äldre person för länge sedan. Lärdomen jag tagit tillvara nu senast är att jag gillar Turkiet och som omväxling till resesurfande så har jag faktiskt börjat kolla på hus och lägenheter i Turkiet. Även det blir jag lugn och fin av. Åtminstone tills jag började fundera på hur jag skulle kunna sköta ett hus i två plan på 170 kvm och med pool i trädgården när jag större delen av året befinner mig fyra flygtimmar därifrån.

Då får jag lite ångest igen...

Två sätt att dämpa ångest

Det finns två saker jag kan göra när jag har ångest, är stressad eller av annan anledning behöver ha tröst: Jag kan äta choklad och jag kan ändra om hemma.

Båda aktiviteterna är förödande, fast på olika sätt. Chokladen gör mig kvinnligt fyllig och omändrandet hemma gör mig fattig.

Just nu är jag lite stressad, det mycket på jobbet, det är omställningar i privatlivet för att dottern börjat gymnasiet, det är föräldramöten i skolan parallellt med kvällsmöten på jobbet och det är jäktigt för hela pengen. Igår petade jag således i mig 100 gram choklad. Det kändes helt rätt medan det pågick men jättefel dagen därpå, d v s idag. Dagens Mimmi kunde inte förstå sig på gårdagens Mimmi, hur kunde hon vräka i sig choklad på det där viset? Dagens Mimmi var inte sugen ett dugg och empatin var minimal. Hon tänkte med förakt på den svaga gårdagens Mimmi utan karaktär, viljestyrka och självbevarelsedrift. En svag brud, på det hela taget, tänkte dagens Mimmi.

Varpå hon gick ut i trädgården med en tumstock och mätte upp det ytan som skall täckas av ett kommande trädäck. En helt annan sak, hävdade starka dagens Mimmi.

Trädäcket har hon funderat på länge, vägt fram och tillbaka, byggt in en murad rabatt, frilagt den murade rabatten, rundat hörnen, skurit av hörnen, gjort vinklar och vrår och till slut bestämt sig. Med hjälp av vissna perenner och fallfrukt lades ytan för trädäcket upp, tumstocken fick arbeta och viss multiplikation fick tillämpas. Offert skall begäras in på ett trädäck omfattande 58,5 kvadratmeter. Skall jag bygga trädäck så skall jag.

Nu hoppas jag bara att perioden av stress och turbulens snart är över. Jag kommer inte att ha råd att bygga en helikopterplatta på taket, gräva ut en vinkällare under betongplattan under huset eller skapa en linbana så att jag kan åka i en korg till jobbet.

Men jag skulle kunna riva en vägg och slå ihop vardagsrummet med köket... Det skulle jag... Skall bara gå ned och mäta lite, vi ses senare...

En enda liten vägglampa

Idag var vi en liten sväng på Ikea mellan alla andra hedersuppdrag. Jag skulle inte handla något större, kanske en liten lampa att ha ovanför soffan på sin höjd. Och för en sådan behövdes varken vagn eller gul kasse. Vi gick raskt och fritt utan att bli störda av att behöva bära eller dra något, det enda som störde var de andra Ikeabesökarna. De utgjorde verkligen störande attribut, de var många, gick långsamt i grupp, blockerade gångarna med stora bakdelar, barnvagnar och kundvagnar samt snurrade på stället, ändrade riktning utan att ha planerat det i förväg och tvärstoppade plötsligt, och blev därefter arga när vi trampade dem på hälarna.

Sånt kan irritera en om man är på det humöret.

Vi gick hit och dit, letade genvägar, hittade både Ikeas arangerade genvägar och några egna, och kom så småningom till kassorna. Där var kö. De stora bakdelarna, barnvagnarna och kundvagnarna hade kommit före oss fdit. Självscanningsköerna var emellertid obefintliga. Jag valde att vi skulle gå till en sådan. Vi och vår kundvagn. En sådan hade sällat sig till oss på vägen, förstår inte varifrån den kom. Och vem som hade lagt saker i den.

Två produkter klarade jag av att scanna, sen ville inte scannern scanna mer med mig och min roll begränsades till att hålla i produkten medan sällskapet scannade. Det tog tid men vi hade att göra hela tiden och då känns det roligare än att bara stå och hänga i en vanlig kassakö. När vi var klara skulle jag stoppa in mitt Ikeakort i ett litet kortfack. Det klarade jag. Sen skulle betalkortet stoppas in. I ett annat kortfack. Det tog det ett tag innan jag fattade. Auktoriserad hjälp från Ikea fick bistå.

Jag drog kortet, inget hände. Jag vände kortet och drog. Inget hände. Auktoriserad hjälp från Ikea fick bistå. Jag hade ett chip på kortet, då skulle man använda sig av det också, sa hjälpen.

Jag stoppade in chipet i kortläsaren, slog koden och fick reda på att kortet var ogiltigt. Eller koden. Eller båda.

Jag tog ut kortet och såg att det råkade vara Sibakortet jag försökte betala på Ikea med. Det gick ju inte, det förstår ju vem som helst. Jag satte in Visa-kortet. På rätt håll och med chip och allt. Då kom auktoriserad hjälp från Ikea. Man får inte hålla på och byta kort hur som helst, då måste någon nollställa systemet, slå en kod, greja lite i största allmänhet och först DÄREFTER kunde kundidioten släppas lös igen.

Jag lovade att göra rätt den lilla rest som återstod innan kvittot skulle komma. Jag höll löftet.

När jag fick kvittot såg jag att det stod 1 404 kronor längst ned. Det var himla dyrt för en enda liten vägglampa. Ännu märkligare var att jag aldrig köpte någon vägglampa...

Sensmoralen

Idag har jag bevistat något som aldrig har setts förut i Sverige. Knappt någon annanstans heller. Jag har varit på invigningen av Falsterbo bird show, vilket är ungefär detsamma som Falsterbo horse show fast utan hästar.

Falsterbo är en av världens största rastställen för pippifåglar vid sidan av Bosporen och Galapagosöarna. Årligen samlas därför nästan lika många ornitologer som fåglar i Falsterbo. Sannolikt är det så att ornitologerna tittar på fåglarna men jag håller det inte för otroligt att det motsatta förekommer också.

I helgen man bland annat att kunna titta på fåglar på storbildsskärmar. En filmare med kamera riktad uppåt fångar de flygande fäna med linsen och en speaker berättar för alla oinvigda vad det är man ser.

De flesta besökare som var där idag verkade emellertid inte behöva någon guidning, av kläderna att döma kunde de mer om fåglarna än fåglarna själva. Jag stack ut i församlingen som en påfågel bland grönfinkarna. Kanske skulle jag tänkt i förväg på att högklackade stilettklackar inte var det mest lämpade underredet att trampa omkring på en hästsportsanläggning i. Ställde jag mig någonstans stod jag strax ordentlig förankrad i den skånska myllan och en vänlig kollega fick ta ett stadigt grepp om midjan och dra upp mig när jag ville mingla vidare. Det var roligt de första gångerna men blev lite tjatigt i längden.

Trätrallorna i partytältet gungade så att det kändes som om man befann sig på ett skepp i sjönöd när man gick mellan borden och jag tänkte underhållande tankar på hur det skulle vara att bli av med klacken mellan någon av brädlapparna. Om storstadsmänniskan skall ge sig ut på landet är det bra om man byter skor först, är sensmoralen.

Efter att ha vacklat omkring på gungande trätrallor och bland yviga grästovor åkte jag och en kollega vidare till våra röstningslokaler och kollade läget lite. Det var skönt att lämna landet och kunna gå som vanligt utan yttre assistans och jag sände tacksamhetens tankar till stad, asfaltsbeläggningar och det moderna samhället i det stora hela.

Sedan fastnade jag med klacken i en dörrmatta av gummi med små hål i och hade inte kollegan gått bredvid och varit nytränad i handräckning och skoräddning så hade förmodligen klacken gått av.

Om storstadsmänniskan skall ge sig ut överhuvudtaget är det bra om man byter skor först, är sensmoralen.

Hålkortsstansare

Förr i tiden fanns det ett jobb som hette hålkortsstansare. Jag vet inte säkert vad en sådan hålkortsstansare gjorde hela dagarna, men jag kan gissa. Jag tror de stansade hål i hålkort.

Och jag har dessutom fantasi tillräckligt för att föreställa mig hur en hålkortsstansardag såg ut. Jag tror att hålkortsstansaren cyklade till jobbet, tog på sig en blå skyddsrock i omklädningsrummmet, gick in och satte sig vid sin arbetsbänk och med glatt mod satte igång med att göra hål i korten. Kanske klipptes det hål med en tång eller så hade man en liten maskin som man fick hjälp av, jag är lite osäker på den punkten.

Klockan 9 ringde en liten klocka och hålkortsstansaren och hans arbetskamrater gick och drack kaffe samt tog en liten smörgås under en kvart. Sen stansade de hål igen.

Klockan 12 hade de lunch. Då åt de dillkött i personalmatsalen under en halvtimme. Sen stansade de hålkort till klockan 14.30. Kaffedags.

Klockan 14.45 var alla tillbaka på sina platser igen, glatt stansandes. Klockan 16 cyklade de hem. Utan en tanke på ett enda av de hål de stansat under dagen. Utan att ligga sömnlösa och grubbla på om de glömt ett hål, om ett hål kanske inte mådde så bra och behövde tas omhand, det var sällan de låg och retade sig på ett hål som alltid tjurade eller kom försent, eller oroade sig till andnödstillstånd över att hålens gruppdynamik inte verkar fungera.

Sådant arbete har inte jag och ibland hade jag önskat att jag hade det.

Om jag skall beskriva till exempel den gångna arbetsdagen, så vet jag faktiskt inte hur jag skall gå tillväga.

Rock'n roll är ett sätt att beskriva dagen på, om jag vill antyda en lite positiv nyans.

Åka berg- och dalbana utan säkerhetsbälte och ståendes på huvudet under hela färden är ett annat sätt, kanske något tydligare.

Frågan är om hålkortsstansare är något man kan bli även 2010? Skall googla på det.

Med överenergi

I de perioder jag har mycket att göra på jobbet drabbas jag oftast samtidigt av någon slags överenergi privat. När jag som bäst borde vila och samla krafterna, sover jag inte alls utan studsar omkring som en påtänd duracellkanin och slösar med energi på samma sätt som en tonåring bränner sin månadspeng.

Just nu har jag mycket att göra på jobbet. Således gick jag imorse igång för full maskin redan vid halvfemtiden med dammsugning. Detta var mycket uppskattat av barnen, de tyckte det kändes hemtrevligt och tryggt att få vakna till dammsugarens smäktande toner. En mjukstart på dagen, sa de.

Sedan var jag ute och meckade med skymningsreläet, det nya som precis som det gamla ibland missförstår och tror att det är natt när solen skiner. Jag lyckades laga det.

Och eftersom jag redan hade en skruvmejsel i handen så fortsatte jag med att skruva i en skruv i dörrhandtaget till badrummet. Och sedan gick jag vidare till elmätaren på andra sidan huset och registrerade hur mycket energi vi förbrukat den senaste månaden. Det är för övrigt fortfarande den årstid när det är roligt att läsa av elmätaren.

Sedan väckte jag barnen genom att sjunga för dem. Jag sjöng "Gomorron, gomorron, hör fåglar sjunga glatt..." på ett sätt som hade gjort Sigge Fürst avundsjuk. Detta är ett exempel på vad barnen kallar hårdstart på dagen.

Efter att ha bäddat sängen, hängt upp en maskin tvätt, borstat tänderna, tänkt ut nya strategier för barnens framtid och läst jobbmail stack jag iväg till kontoret.

Och på något konstigt sätt kändes det nästan som om det var dags för lunch trots att klockan bara var tjugo över sju...