På väg mot misär i vild galopp

Idag har jag gjort något förfärligt. Jag har tagit steget mot familjens undergång.

Barnen kommer i en snar framtid börja boffa lim i källartrappor (oklart var de skall hitta dessa källartrappor, i våra sandrika omgivningar finns knappt några källare, men de får väl åka in till Malmö, herregud, lite initiativförmåga måste man väl kunna kräva) och rätt som det är sitter de till knäna i tungt heroinmissbruk och tillhörande kriminalitet.

Och allt detta för att jag är en lat och oansvarig moder.

Efter att ha sovit för lite en längre tid, haft hjärtfladder (en variant på hjärtflimmer fast med regelbundna skutt istället för oregelbundna, säkert bättre på något sätt) och jobbat alldeles för många timmar, skulle jag åka hem idag efter ett jobbmöte och börja tillverka gratinerad löksoppa. Tio gula lökar skulle skalas och brynas, därefter skulle hela härligheten koka en stund och sedan hällas över i gratängportionsformar tillsammans med vitt bröd och riven ost och sättas in i ugnen. Jättegott.

Men jag orkade inte tänka på att göra alla momenten.

Så istället för att göra det rätta, och åka hem och börja veva igång i köket, så åkte jag till den lokala kinamatsrestaurangen och beställde en blandning av friterad kyckling, stark biff och stekt ris med räkor. Någon direkt plan i beställningsmomentet fanns inte, jag köpte det första jag mindes från senaste Thailands-resan, strunt samma om rätterna passade ihop eller inte.

På restaurangen satt en glad farbror och drack öl, honom pratade jag med i sådan omfattning att när jag skulle lämna rörelsen med mina kassar så tog vi farväl ifrån varandra som om vi var gamla vänner. Stor sorg och saknad.

Och jag fick plötsligt en vision där jag själv satt i baren med en öl i varje hand en torsdagkväll, utan mascara och läppglans, medan barnen sprang vind för våg, dåligt klädda och utan mat i magen, limsniffandes och på väg mot misär i vild galopp. Och allt skulle vara mitt fel för att jag skilt mig, prioriterat jobbet och nu dessutom mitt i veckan åkt och köpt färdiglagad mat till barnen istället för att laga något nyttigt själv vid hemmets härd.

Visionen var svartvit, ingen färg, bara grått.

Herregud, vad hade jag gjort?

Imorgon tror jag att jag skall laga trerätters som kompensation. Kanske stiger jag upp tidigt och steker pannkakor till frukost också. Och om jag bakar bullar i helgen så kanske det ordnar upp sig för dem i livet. Jag skall aldrig svika barnen mer.

På söndag tror jag att jag skall koka kalops.

Engångsnålar

Idag har det varit knapparnas samlade sammanbrott. Efter att ha kommit hem från jobbet, ätit och förhört läxor om parlamentarism, ideologier, upplysningsfilosofer och proportionella val har jag suttit och handarbetat, fullt i stil med kungens lilla piga.

Först värmde jag upp med att fånga upp maskorna i en nyinköpt cardigan som sonen på något mystiskt sätt lyckats få hål på första dagen han använde den. Tjockt garn, stoppnål. Mycket lätt.

Sedan väntade tre knappar, en som skulle sys i med vit tråd, en med brun och en med svart tråd. Detta innebär omträdning efter varje knapp. Tre nålträdningar i teorin. I praktiken var det i princip sex-sju trädningar som blev av nöden tvunget eftersom man (= jag) drar ut tråden ur nålen hela tiden. Liten nål, minimalt öga. Mycket svårt.

Allt som allt tog handarbetet cirka 45 minuter. Hade jag sluppit trä nålarna hela tiden hade det gått på max 5 minuter. Att trä nålar är numera ungefär lika enkelt som att identifiera ett loppspott i Atlanten. Jag begriper inte varför nålarna tvunget skall göras med allt mindre ögon. Jag tycker absolut att man borde förse dem med större hål, så att det går snabbt att trä dem.

Ett annat alternativ som jag frikostigt ger näringslivet är tipset om utvecklingen av engångsnålar, färdigträdda med trådar i olika färger i lagom sy-i-en-knapp-längd.

Förvånansvärt att ingen har kommit på engångsnålar redan. Personligen menar jag att engångsnålar med tråd är angelägnare för mänskligheten än engångsgafflar, engångsmuggar och plastkassar i butikerna.

Nja, kanske inte plastkassar i butikerna...

Vintern är här

Halloweenfesten i lördags var väldigt trevlig. Ännu trevligare var att jag slapp åka buss hem, jag fick skjuts hela vägen till min busshållplats där min cykel stod parkerad och bara en sån sak kan man bli lycklig över länge.

Det var en kall och stjärnklar natt och när vi åkte i bilen sjöng vi julvisor tillsammans med Bing Crosby. Halloween hade vi ju klarat av, och då lackar det mot jul, det vet ju varenda människa. Det lät oerhört vackert, oavsett om vi kunde låten som Bing presenterade eller ej. Vi trallade med i alla möjliga stämmor och hade det inte varit en så kall natt hade vi öppnat fönstren så att förbipasserande kunnat höra. Men vid vår ålder får man vara rädd om sig och undvika att bli kall. Sendrag kan sitta i länge.

På vägen från busshållplatsen fick jag göra en Pling Crosby på cykeln. Jag sjöng själv trots uppförsbackar och oväxlad cykel. Det gick det också. Mycket bättre nästan än när Bing blandade sig i.

På söndagen var det inte lika kallt men jag anade att vintern var i antågande när jag stod och vädrade på garageuppfarten. Det måste ha varit mina nedärvda bondegener som anade det. Jag tittade oroligt på mina pelargoner och övervägde om det möjligen var dags att plocka in dem för vintervila. Man vill ha dem ute så länge som möjligt
för det ser fint ut, men väntar man en pytteliten natt för länge, blir man av med allihop. Mycket petigt med pelargoner.

Jag gick in och konsulterade en vädersite och därefter väderprognosen på Tv4. Idel plusgrader överallt. Pelargonerna fick stå kvar ute.

När jag rullade upp rullgardinen imorse och tittade ut var landskapet vitt. Rimfrosten lyste som florsocker på takpannor och gräsmattor.

Jag har nu skyndsamt tagit in pelargonerna. Detta betyder att vintern är här. Jag meddelar via bloggen när det är vår igen

De nattramlandes förening

Igår lånade jag två böcker av en kollega. En av dem läste jag ut igår. Jag skulle bara läsa litegrann för att få en uppfattning om vad den handlade om. Sen skulle jag läsa lite till för att få en uppfattning om hur det skulle gå. Sen var den plötsligt slut. Lite snopet.

Imorse vaknade jag tidigt och då tog jag itu med bok nummer två. Jag körde samma linje, läsa för att se vad den handlade om, hur det skulle gå och vips var den färdigläst, den också.

Sen började jag oroa mig för att den tidiga morgonen skulle få konsekvenser ikväll. Det är inte roligt att börja gäspa redan vid 19-tiden. Kan tas illa upp också. Jag planerade att sova middag för att inte riskera att slockna mellan ögonsoppan och spindelpurén ikväll, men inte 17 har jag lyckats med det.

Jag är som vargen i Ronjas vaggvisa. Vill men kan inte sova. Och nu hinner jag inte längre.

Måtte jag inte somna med huvudet i en pumpalykta senare ikväll. Det är onekligen ett handikapp att vara kvällstrött i de nattramlandes förening.

Walking down the memory lane

Det är underligt hur man ändrar sig genom åren vad gäller hur man bäst firar en fredagskväll.

För 30 år sedan var det höjden av lycka att stå och frysa i midjekorta täckjackor utanför den lokala korvkiosken och i bästa fall få vinka lite nonchalant till någon förbipasserande 18-åring i tärnings- och Wunderbaumsförsedd Amazon.

För 20 år sedan hängde man på krogen. Käkade fondue eller räkfrossa och drack alkohol i sådan utsträckning att man kände av det dagen efter.

För 10 år sedan tackade man Gud för att barnen äntligen somnat och somnade därefter sött själv, efter att ha hunnit titta på ett halvt avsnitt av Ricki Lake, inspelat på VHS. Den andra halvan hann man aldrig se. Och lika bra var det.

Idag tänder man ljus, bär omkring på ett glas vin som det sippas på hela kvällen (ett vinglas räcker), hoppas att barnen skall hinna sitta ned och prata en stund vid köksbordet, därefter läser man lite i en bok, slötittar på CSI, Morden i Midsomer eller uppdaterar veckans teveprogram genom att snabbspola sig igenom tevekanalernas playsidorna på nätet. Varmt och skönt och ombonat och har man huvudvärk dagen därpå beror det på jobbet, inte vinmängden.

Imorgon skall jag på Halloweenfest. Ett jättebra tema för mig, jag behöver i princip inte klä ut mig, ser häxlik ut som jag gör. Långt hår och långa naglar. Tillställningen jag skall bevista ligger 50 meter ifrån en liknande, fast större, tillställning som dottern skall bevista. Jag tänkte att vi kunde ha sällskap dit och hem, är ju alltid trevligare att göra saker ihop än ensam.

Tänkte inte på att mitt partaj börjar kl 18 och är slut klockan 24. Strax innan jag börjar planera hemfärd anländer hon till sin fest.

Men vänta bara om 30 år, då har vi säkert samma tider.

Sms-information

Imorse blev jag väckt av ett sms klockan halv fyra. Det var Öresundsbron som ville informera om att vindkänsliga fordon inte borde passera över bron. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den informationen, hade inga omedelbara planer på att köra över bron och kom inte på någon som stod i begrepp att göra det heller, så att jag kunde skicka sms-et vidare. Istället fick jag förmånen att begrunda både höststormarnas förekomst och vilka slags fordon mer än motorcyklar som kan betecknas som vindkänsliga, i nästan tre timmar innan det var dags att stiga upp och åka till jobbet. Kunde inte somna om, alltså.

Vilket var tråkigt med tanke på att det har varit en lång arbetsdag idag. Ikväll var det fullmäktigemöte och jag var hemma en snabb sväng före mötet för att intaga någon slags förtäring. Barnen är i Milano och då blir det lite si och så med kosthållningen och inköpen. Med tanke på att jag arbetat länge varje kväll hela veckan och inte hunnit handla, dignade det inte direkt av ostar och pastejer i kylskåpet.

Det dignade inte av någonting, faktiskt.

I kylen fanns spindelväv... En död fluga... En skrynklig, lätt möglig och mjuk tomat... Vaniljkex...

Vaniljkex! Tjohoo, jag älskar vaniljkex.

Nu har jag ätit vaniljkex, det sista ur en yoghurt-förpackning, tomaten (möglet gick att ta bort), en avokado och en macka med den sista ostskalken på. Blandningen känns sådär. Känns lite rörigt i magen.

Det är bättre mat när barnen är hemma. Skall skicka dem ett sms och kolla när de kommer hem. Eller så messar jag Öresundsbron inatt och berättar att jag känsliga magar bör äta välkomponerade måltider före sängdags. Så får vi se vad de gör med den informationen.

Bus eller godis

Det är ytterst sällan jag köper lösgodis, som regel köper jag choklad. Inför förra veckan köpte jag två stycken Marabou (till barnen) och en styck chilichoklad (till mig. Detta inhandlades på söndagen och på måndagen intog barnen bostaden. På onsdagen, när jag tänkte ta en bit av min chilichoklad, hittade jag den inte på sin plats i kylen. Inte på någon annan plats i kylen heller, för den delen. Det visade sig att dottern hade ätit upp den. Ja, med undantag för en liten bit som lillebrodern hade lyckats nappa åt sig.

Hur gick detta till, undrade jag? Chokladen var ju min?

Ja, det visste dottern. Men hon kan inte äta sådan choklad som hon tycker om, för då äter hon för mycket. Och av den anledningen hade hon plågat i sig min chilichoklad under tre kvällar. Den kunde hon äta av för den tyckte hon inte om.

Jag vet inte om detta är kvinnlig logik eller tecken på något annat.

I helgen köpte jag lösgodis. Dels för att chokladen hemma var slut, dels för att det kunde vara roligt som omväxling. Jag tycker t ex om hallonlakritsskallar, röda Ferrari och romerska bågar och har man inte ätit det på ett halvår kan det sätta lite guldkant på tillvaron att ha tillgång till sådana.

På kvällen, när jag precis skulle börja pröva lite hallonlakritsskallar, bankade det på dörren. Utanför stod några ungar och bad mig välja mellan bus eller godis. Jag övervägde bus, för jag ville gärna ha kvar mitt godis, men sen drog jag mig till minnes att de små rara telningarna hade kastat ägg på hus som inte velat eller kunnat ge något godis förra året och jag gav dem en näve ur skålen.

Denna manöver fortsatte någon gång till under kvällen och jag såg mina hallolakritsskallar minska i antal med en skrämmande hastighet.

Igårkväll, när jag återigen tänkte slå mig till ro med att titta på teve och noggrant utvärdera innehållet i skålen, bankade det på dörren. Nya horder av bus- eller godis-barn.

Idag när jag kom hem från jobbet fanns det bara fem godisar kvar. Inget av dem var en hallonlakritsskalle. Det fanns ingen choklad kvar heller.

Och imorgon tänkte jag handla nytt godis som jag skall gömma. Antingen på jobbet eller bland mina behåar. Och kommer någon och säger bus eller godis så blir det bus. Jag har också ägg.