Förr i tiden gick jag hem från jobbet när tiden var ute för dagen. Nuförtiden går jag hem från jobbet när jobbet är färdigt med mig för dagen. Idag var jobbet klart med mig vid 20.30. Jag hade önskat något helt annat.
Och kommer man hem så sent har man missat middagen. Det är tråkigt men man får skylla sig själv. Som regel har man emellertid kompenserat det på ett bra sätt med en ersättningsprodukt som gör att man uppnått fullgod mättnadskänsla. Idag uppnådde jag denna känsla genom att äta en extrastor chokladbulle med extramycket kokos på framåt eftermiddagen, den var säkert både näringsriktig och bra. Havregryn och socker i bullen och kokos utanpå. Fibrer, frukt och betor. Kan inte bli bättre.
När jag kom hem tittade jag ett ögonblick på resterna från middagen. Det var lasagne. Såg gott ut men lasagnen var kall och man vill ju inte äta kall lasagne. Jag tog en rejäl macka istället, med citronmajonnäs (jättegott,en utmärkt produkt som man kan ha till allt man inte kan ha lingon eller ketchup till) och skinka och avrundade slutligen måltiden med en bit vetelängd.
Att det blev en vetelängd som tillbehör var kanske inte helt genomtänkt skall erkännas, men den var väldigt god. Och sånt får man unna sig när man jobbar länge. Belöningssystem är viktigt, det har jag lärt mig av den där hundtämjaren Caesar på teve. Jag applicerar det på människor (mig själv) och det fungerar utmärkt varje gång.
Dessutom har jag tänkt att jag skall äta riktig middag imorgon.
Om inte jobbet vill att jag jobbar länge, förstås.
tisdag 11 januari 2011
måndag 10 januari 2011
Första dagen efter ledigheten...
Det kan vara så att man inte skall vara ledig mer än två dagar i sträck, helt enkelt. Eller så skall man kanske vara ledig rejält länge varje gång så att man nästan helt har glömt vad man gör på jobbet och således lite lojt och med återhållen nyfikenhet inträder arbetsplatsen när ledigheten är slut utan några som helst förutfattade meningar om att dagen kommer att bli stressig.
Stressig av att:
läsa alla mailen,
öppna all post,
hinna se att man har femtioelva samtal att ringa,
bara precis hinna dra igång datorn innan första halvdagsmötet inleds,
få sjutton uppdrag på mötet, samtliga skulle egentligen ha nosats upp och utförts förra året,
springa tillbaka till rummet,
skriva på två dokument parallellt,
göra misstaget att svara i den ringande telefonen när det är tre minuter till nästa möte och dokumenten inte är färdigskrivna än,
ge upp dokumenten för att istället kontera och attestera 74 fakturor under telefonsamtalet (det är lättare att kontera än att skriva när man pratar),
galoppera iväg till mötet under ivrigt sneglande på datorn för att snabbt läsa in handlingarna som skall avhandlas,
samla ihop även de sista jullediga resterna av hjärnan och fokusera på nödvatten, bandvagnar och oljeplaner,
springa tillbaka till rummet,
beslutsattestera betalningsorder,
läsa 18 nya mail,
besvara 19,
gå hem.
Första dagen på jobbet efter ledigheterna får en vistelse i tvättmaskinen under 1800 varvs centrifugering att verka som a walk in the park.
Jag skall aldrig mer ha semester. Aldrig. Inte förrän till sportlovet.
söndag 9 januari 2011
Några avsnitt till och jag är färdig läkare
Dottern önskade sig Greys anatomys dvd-boxar i julklapp och som den goda moder jag är, hörsammade jag denna önskan och köpte dylika. Jag är mycket för att uppmuntra barnens kloka ställningstaganden och goda egenskaper och att gilla och önska sig dvd-er med Greys anatomy är exempel på sådant. Även jag tycker nämligen som av en händelse mycket om sjukhusserier.
På nyårsdagen hände sig två saker i familjen:
1) barnen kom över för en veckas vistelse hos mig,
2) dottern blev angripen av ett virus med snuva, halsont, hosta och allmän svaghet som följd.
Detta medförde att jag fick möjlighet att praktisera de läkarkunskaper LHS (livets hårda skola) redan har försett mig med och jag svingade koksaltlösningar, Otrivin, Alvedon och Noskapin som vilken stjärnläkare som helst. Detta medförde också att dottern ville titta på ett avsnitt av Greys anatomy medan hon väntade på att mina underkurer skulle börja verka.
Och jag måste då hålla henne sällskap eftersom det är jag som är ansvarig och tjänstgörande läkare i familjen och så mycket vet jag att patienter med andningssvårigheter skall övervakas. Jag uppoffrade mig således och tittade litegrann på ett avsnitt, jag också.
Så här en vecka senare är dottern frisk (säkert min förtjänst, alla mina patienter blir friska, oavsett hur besvärliga förkylningar den än har) och jag har sett så många avsnitt av Greys anatomy att jag förmodligen kommer att köra mot närmaste sjukhus imorgon när jag skall till jobbet och leta efter mina läkarkollegor. Har jag tidigare via LHS utbildats till allmänpraktiserande läkare så känner jag nu att jag efter alla utbildningsfilmer är redo att utföra enklare operationer på egen hand, assisterad av AT-läkaren Mimmi jr (dottern).
Tidigare såg jag mycket på Cityakuten, ett annat sjukhusprogram som slutade sändas för något år sedan, och där intuberade och kollade man blodgaserna på i stort sett alla patienterna, även det med fotledsfrakturer. Det gör man inte med samma frekvens i Greys, har jag noterat. Men kanske har metoderna utvecklats sedan Cityakutens tid så att man inte behöver hålla på och slösa tid på blodgaser och intubering numera? Man ändrar ju riktlinjerna för hur många tryck och blås man skall göra vid hjärt-lungräddning hela tiden så helt omöjligt är det inte.
Det enda jag är lite osäker på är hur man med säkerhet vet om det är en lever, en mjälte eller en njure som man stöter på när man opererar i magen. Det finns en massa konstiga saker just i magen. Men kanske att vi specialiserar oss på något enklare, ortopedi, t ex. Eller så får vi väl ha en dator i operationsrummet med Wikipedia uppe, så att vi kan se hur de olika organen ser ut.
Det löser sig.
På nyårsdagen hände sig två saker i familjen:
1) barnen kom över för en veckas vistelse hos mig,
2) dottern blev angripen av ett virus med snuva, halsont, hosta och allmän svaghet som följd.
Detta medförde att jag fick möjlighet att praktisera de läkarkunskaper LHS (livets hårda skola) redan har försett mig med och jag svingade koksaltlösningar, Otrivin, Alvedon och Noskapin som vilken stjärnläkare som helst. Detta medförde också att dottern ville titta på ett avsnitt av Greys anatomy medan hon väntade på att mina underkurer skulle börja verka.
Och jag måste då hålla henne sällskap eftersom det är jag som är ansvarig och tjänstgörande läkare i familjen och så mycket vet jag att patienter med andningssvårigheter skall övervakas. Jag uppoffrade mig således och tittade litegrann på ett avsnitt, jag också.
Så här en vecka senare är dottern frisk (säkert min förtjänst, alla mina patienter blir friska, oavsett hur besvärliga förkylningar den än har) och jag har sett så många avsnitt av Greys anatomy att jag förmodligen kommer att köra mot närmaste sjukhus imorgon när jag skall till jobbet och leta efter mina läkarkollegor. Har jag tidigare via LHS utbildats till allmänpraktiserande läkare så känner jag nu att jag efter alla utbildningsfilmer är redo att utföra enklare operationer på egen hand, assisterad av AT-läkaren Mimmi jr (dottern).
Tidigare såg jag mycket på Cityakuten, ett annat sjukhusprogram som slutade sändas för något år sedan, och där intuberade och kollade man blodgaserna på i stort sett alla patienterna, även det med fotledsfrakturer. Det gör man inte med samma frekvens i Greys, har jag noterat. Men kanske har metoderna utvecklats sedan Cityakutens tid så att man inte behöver hålla på och slösa tid på blodgaser och intubering numera? Man ändrar ju riktlinjerna för hur många tryck och blås man skall göra vid hjärt-lungräddning hela tiden så helt omöjligt är det inte.
Det enda jag är lite osäker på är hur man med säkerhet vet om det är en lever, en mjälte eller en njure som man stöter på när man opererar i magen. Det finns en massa konstiga saker just i magen. Men kanske att vi specialiserar oss på något enklare, ortopedi, t ex. Eller så får vi väl ha en dator i operationsrummet med Wikipedia uppe, så att vi kan se hur de olika organen ser ut.
Det löser sig.
fredag 7 januari 2011
Österländsk mystik
Idag har det först snöat, sen töat. Märklig ordning, kan tyckas. Inget jag hade planerat om jag hade haft vädermakten. Hade jag haft vädermakten hade vi haft en lång och varm vår på sisådär fem månader, sedan sommar i 6 månader och resterande fyra veckor hade det fått vara höst och vinter på. Vinter sisådär en vecka med början några dagar före jul.
Men nu är det inte så väl arrangerat, tyvärr. Jag började således dagen med att skotta snö. Blöt snö. Blöt snö är tyngre än kall och torr snö. Jag fick ont i ryggen. Medan jag stökade runt med skyffeln ute på garageuppfarten råkade blicken falla uppåt vid något tillfälle, oklart varför, för för det mesta hade jag näsan strax ovanför marken i ren utmattning. Vid denna blick uppåt, noterade jag att plasttaket ovanför carporten förvandlats från en raksträcka till en hängmatta. Så även de tvärgående reglarna som höll uppe taket.
Jag förstod omedelbart att snön var inblandad i detta skeende. Det låg halvmeterhögt med snö på taket. Blöt snö även här.
Jag suckade, skottade färdigt och klev därefter in i huset i full mundering med skyffel och allt, klampade uppför trappan till andra våningen varpå jag gjorde mitt vanliga paradnummer och klättrade ut på husets andra plasttak via dotterns franska balkong. Detta plasttak är precis som sin kompis ovanför carporten en klen och opålitlig natur som inte håller att gå på. Jag chansade på att snön skulle göra bärigheten bättre, men noterade snabbt att jag klev igenom snön och höll på att kliva igenom plasttaket också. Jag blundade som karate-Kids mästare och "kände" var reglarna gick varefter jag klev på dem. Och eftersom jag överlevde och inte gick igenom taket verkar jag vara ett ämne för österländsk mystik.
När jag kom till säker mark, garagetaket, ställde jag mig för att blicka ut över mitt skottningsområde. Framför mig hade jag 25 kvadratmeter tjock snö som jag på något sätt skulle skotta ned från min position på garagetaket, d v s utan att nå den. Jag försökte mig på lite österländsk mystik igen, för att få en ingivelse hur det hela skulle gå till men kanalen var bruten och jag bestämde mig för att köra på fördelning-av-vikt-principen. Jag klev käckt ut i tomma intet och skottade snö.
Det tog mig en timme att åtminstone få ned delar av den tunga blötsnön. Vid två tillfällen höll jag på att gå igenom taket. Det killade till lite roligt i magen vid båda tillfällena. Längst ut på carportstaket vågade jag inte gå. Där stod inte bilen, nämligen, och då skulle fallhöjden bli för stor. Jag höll mig bara skottandes där jag visste att jag skulle landa antingen på taket eller motorhuven på Volvon. Tycker själv att den tanken var smart.
När det knakat betänkligt för många gånger gav jag upp. För mycket snö är kvar, men jag vågade helt enkelt inte utmana den österländska mystiken mer, utan gick i mina fotspår tillbaka över både garage- och det andra plasttaken och klättrade in via den franska balkongen igen, med skyffel och allt.
Nu sticker och darrar konstigt i mina armar. Är inte säker på att jag kan höja dem ovanför midjehöjd imorgon. Men taket kommer åtminstone inte att rasa in.
Men nu är det inte så väl arrangerat, tyvärr. Jag började således dagen med att skotta snö. Blöt snö. Blöt snö är tyngre än kall och torr snö. Jag fick ont i ryggen. Medan jag stökade runt med skyffeln ute på garageuppfarten råkade blicken falla uppåt vid något tillfälle, oklart varför, för för det mesta hade jag näsan strax ovanför marken i ren utmattning. Vid denna blick uppåt, noterade jag att plasttaket ovanför carporten förvandlats från en raksträcka till en hängmatta. Så även de tvärgående reglarna som höll uppe taket.
Jag förstod omedelbart att snön var inblandad i detta skeende. Det låg halvmeterhögt med snö på taket. Blöt snö även här.
Jag suckade, skottade färdigt och klev därefter in i huset i full mundering med skyffel och allt, klampade uppför trappan till andra våningen varpå jag gjorde mitt vanliga paradnummer och klättrade ut på husets andra plasttak via dotterns franska balkong. Detta plasttak är precis som sin kompis ovanför carporten en klen och opålitlig natur som inte håller att gå på. Jag chansade på att snön skulle göra bärigheten bättre, men noterade snabbt att jag klev igenom snön och höll på att kliva igenom plasttaket också. Jag blundade som karate-Kids mästare och "kände" var reglarna gick varefter jag klev på dem. Och eftersom jag överlevde och inte gick igenom taket verkar jag vara ett ämne för österländsk mystik.
När jag kom till säker mark, garagetaket, ställde jag mig för att blicka ut över mitt skottningsområde. Framför mig hade jag 25 kvadratmeter tjock snö som jag på något sätt skulle skotta ned från min position på garagetaket, d v s utan att nå den. Jag försökte mig på lite österländsk mystik igen, för att få en ingivelse hur det hela skulle gå till men kanalen var bruten och jag bestämde mig för att köra på fördelning-av-vikt-principen. Jag klev käckt ut i tomma intet och skottade snö.
Det tog mig en timme att åtminstone få ned delar av den tunga blötsnön. Vid två tillfällen höll jag på att gå igenom taket. Det killade till lite roligt i magen vid båda tillfällena. Längst ut på carportstaket vågade jag inte gå. Där stod inte bilen, nämligen, och då skulle fallhöjden bli för stor. Jag höll mig bara skottandes där jag visste att jag skulle landa antingen på taket eller motorhuven på Volvon. Tycker själv att den tanken var smart.
När det knakat betänkligt för många gånger gav jag upp. För mycket snö är kvar, men jag vågade helt enkelt inte utmana den österländska mystiken mer, utan gick i mina fotspår tillbaka över både garage- och det andra plasttaken och klättrade in via den franska balkongen igen, med skyffel och allt.
Nu sticker och darrar konstigt i mina armar. Är inte säker på att jag kan höja dem ovanför midjehöjd imorgon. Men taket kommer åtminstone inte att rasa in.
onsdag 5 januari 2011
Ett litet projekt på en kvart
Ibland börjar man med något litet projekt som skall ta en kvart eller så, och så slutar man, ett dygn senare och tusenlappar fattigare med något helt annat som man inte alls tänkt sig inledningsvis. Det händer mig ofta.
I förrgår började jag och dottern titta igenom hennes bokhylla (cirka 2 meter hög) och se vad av det som fanns i denna som var värt att spara. Hon trodde sig inte vilja läsa boken om den lilla ankan fler gånger och även Kittyböckerna var hon klar med, varpå vi stuvade undan dessa. Gamla räkneböcker från grundskolan kastades och en del märkliga skatter från 7-årsåldern gick samma väg. Till slut var bokhyllan tom. De böcker som skulle få leva vidare hade fått ett annat hem i en annan bokhylla i hennes rum.
Vi flyttade ut bokhyllan.
Nu blev ytan där bokhyllan stått tom.
Tanken på en läsefåtölj dök upp. Samtidigt dök tanken på alla julens och nyårens utgifter upp (fast bara i mitt huvud, dottern hävdade att inga sådana oväsentliga hinder hördes i hennes) och jag sa bestämt att skall här köpas en läsefåtölj nu får den köpas på rea och inte kosta många hundralappar.
Igår åkte vi till Ikea för att köpa en sådan fåtölj för inte många hundralappar.
Genast vi kom in på fåtöljavdelningen såg vi den. Fåtöljen. Rätt design, rätt färg, rätt storlek. Alla andra fåtöljer försvann i ett dis och vår fåtölj kom svävande i ett ljussken genom lokalen rätt emot oss. Jag tror fåglarna kvittrade och det luktade nyklippt gräs också. Denna fåtölj skulle vi ha. Allt var rätt.
Utom priset. Den kostade mer än dubbelt så många hundralappar som jag hade tänkt mig.
Alla andra fåtöljer var försedda med lappar med gång- och hyllnummer där de kunde hämtas. Vår fåtölj var försedd med en lapp där det stod att man skulle kontakta personalen. Detta tolkade jag optimistiskt som att detta var det sista exemplaret av fåtöljen som vi säkert kunde få köpa till reducerad kostnad, d v s för inte så många hundralappar. I trygg förvissning travade vi iväg till personalplatsen.
Personalpersonen blev överlycklig när jag sa att vi hade funderingar på fåtöljen Skarbol. Den var alldeles nyinkommen, vi blev de första som köpte den (grattis!) och på mindre än en sekund hade hon skrivit ut ett kvitto som vi kunde lämna in i varuutlämningen och så skulle stolen vara vår. Ja, vi skulle passera kassan först också, skrattade hon uppsluppet. Det fanns aldrig något riktigt bra läge att fråga om vi kunde få rabatt på demoexemplaret.
Plötsligt var vi med fåtölj. En dyr en. Dottern var glad och fågelkvittret följde henne där vi gick längs gångarna för att komma till kassan och sedan till varuutlämningen. Jag hade ett litet moln över mig, ett sådant som Kalle Anka kunde ha ibland i oturliga stunder, och det var Beethoven som hade komponerat mina fåglars melodier.
Jag betalade och vi gick till varuutlämningen. Om man åker till Ikea och köper en fåtölj, tänker man då fel när man tror att man skall få ut ett eller möjligen två platta paket i varuutlämningen? Jag tycker inte det. Men i vårt fall kom det en kille med en vagn på vilken det låg en färdig fåtölj. En STOR, färdig fåtölj. Och ett litet paket som innehöll fötterna. Detta paket kunde jag stoppa i handväskan.
Det tog 6 minuter att köpa fåtöljen och 60 minuter att bygga om bilen för att få hem den. Dottern och jag slet som stenbärarna i ett spanskt katedralbygge och många starka män gick förbi och tittade intresserat på. Ingen erbjöd sina muskler.
Vi omväxlande tryckte på utifrån och satt inne i bilen och försökte dra in fåtöljen. Efter att ha plockat av delar av kartongen och plasten gick den in så pass att vi kunde stänga luckan. När vi kom hem fick vi nästan demontera hela fåtöljen i partiklar för att få ut den ur bilen igen. Den hade skruvat in sig med den äran.
När fåtöljen kom på plats såg jag att det såg rörigt ut på skrivbordet så idag skall vi gå igenom både lådorna och hyllorna ovanför skrivbordet och slänga gammalt skräp.
Och sedan väntar sonens domäner.
Det lilla projektet på en kvart har således förutsättningar att räcka hela veckan.
I förrgår började jag och dottern titta igenom hennes bokhylla (cirka 2 meter hög) och se vad av det som fanns i denna som var värt att spara. Hon trodde sig inte vilja läsa boken om den lilla ankan fler gånger och även Kittyböckerna var hon klar med, varpå vi stuvade undan dessa. Gamla räkneböcker från grundskolan kastades och en del märkliga skatter från 7-årsåldern gick samma väg. Till slut var bokhyllan tom. De böcker som skulle få leva vidare hade fått ett annat hem i en annan bokhylla i hennes rum.
Vi flyttade ut bokhyllan.
Nu blev ytan där bokhyllan stått tom.
Tanken på en läsefåtölj dök upp. Samtidigt dök tanken på alla julens och nyårens utgifter upp (fast bara i mitt huvud, dottern hävdade att inga sådana oväsentliga hinder hördes i hennes) och jag sa bestämt att skall här köpas en läsefåtölj nu får den köpas på rea och inte kosta många hundralappar.
Igår åkte vi till Ikea för att köpa en sådan fåtölj för inte många hundralappar.
Genast vi kom in på fåtöljavdelningen såg vi den. Fåtöljen. Rätt design, rätt färg, rätt storlek. Alla andra fåtöljer försvann i ett dis och vår fåtölj kom svävande i ett ljussken genom lokalen rätt emot oss. Jag tror fåglarna kvittrade och det luktade nyklippt gräs också. Denna fåtölj skulle vi ha. Allt var rätt.
Utom priset. Den kostade mer än dubbelt så många hundralappar som jag hade tänkt mig.
Alla andra fåtöljer var försedda med lappar med gång- och hyllnummer där de kunde hämtas. Vår fåtölj var försedd med en lapp där det stod att man skulle kontakta personalen. Detta tolkade jag optimistiskt som att detta var det sista exemplaret av fåtöljen som vi säkert kunde få köpa till reducerad kostnad, d v s för inte så många hundralappar. I trygg förvissning travade vi iväg till personalplatsen.
Personalpersonen blev överlycklig när jag sa att vi hade funderingar på fåtöljen Skarbol. Den var alldeles nyinkommen, vi blev de första som köpte den (grattis!) och på mindre än en sekund hade hon skrivit ut ett kvitto som vi kunde lämna in i varuutlämningen och så skulle stolen vara vår. Ja, vi skulle passera kassan först också, skrattade hon uppsluppet. Det fanns aldrig något riktigt bra läge att fråga om vi kunde få rabatt på demoexemplaret.
Plötsligt var vi med fåtölj. En dyr en. Dottern var glad och fågelkvittret följde henne där vi gick längs gångarna för att komma till kassan och sedan till varuutlämningen. Jag hade ett litet moln över mig, ett sådant som Kalle Anka kunde ha ibland i oturliga stunder, och det var Beethoven som hade komponerat mina fåglars melodier.
Jag betalade och vi gick till varuutlämningen. Om man åker till Ikea och köper en fåtölj, tänker man då fel när man tror att man skall få ut ett eller möjligen två platta paket i varuutlämningen? Jag tycker inte det. Men i vårt fall kom det en kille med en vagn på vilken det låg en färdig fåtölj. En STOR, färdig fåtölj. Och ett litet paket som innehöll fötterna. Detta paket kunde jag stoppa i handväskan.
Det tog 6 minuter att köpa fåtöljen och 60 minuter att bygga om bilen för att få hem den. Dottern och jag slet som stenbärarna i ett spanskt katedralbygge och många starka män gick förbi och tittade intresserat på. Ingen erbjöd sina muskler.
Vi omväxlande tryckte på utifrån och satt inne i bilen och försökte dra in fåtöljen. Efter att ha plockat av delar av kartongen och plasten gick den in så pass att vi kunde stänga luckan. När vi kom hem fick vi nästan demontera hela fåtöljen i partiklar för att få ut den ur bilen igen. Den hade skruvat in sig med den äran.
När fåtöljen kom på plats såg jag att det såg rörigt ut på skrivbordet så idag skall vi gå igenom både lådorna och hyllorna ovanför skrivbordet och slänga gammalt skräp.
Och sedan väntar sonens domäner.
Det lilla projektet på en kvart har således förutsättningar att räcka hela veckan.
måndag 3 januari 2011
Bio på jullovet
Jag älskar att gå på bio men får sällan någon (läs: barnen) med mig eftersom de av någon outgrundlig anledning föredrar att gå med sina kompisar. Trots att jag betalar. Faktum är att jag också hellre hade gått med mina kompisar för då hade jag bara behövt betala en tredjedel av priset. Det tråkiga är att mina kompisar inte vill gå på bio.
Jag får alltså nöja mig med att med tacksamhet ta emot den yngre generationens erbjudanden om att bli bjudna på bio av mig, vilket händer företrädesvis under loven. Igår började således jag och barnen de segdragna förhandlingarna som vanligen föregår ett jullovsbiobesök. Många gordiska knutar skall lösas, både filmval, datum och klockslag för evenemanget och alla är lika komplicerade.
Vi inledde förstudien med en snabb gallupundersökning: Vilka distinkta önskemål rådde. Sonen kunde se vad som helst. Dottern kunde se vad som helst. Jag kunde se vad som helst. Inte. För jag är kinkig och vill egentligen bara se roliga filmer, gärna med kärlek alternativ roliga filmer med action, alternativt Harry Potter.
Jag ville se Harry Potter.
Dottern hade sett den.
Sonen hade sett den.
Då kunde jag tänka mig Svinalängorna.
Dottern skulle se den i annat sällskap.
Sonen gäspade.
Dottern föreslog en rad filmer, den ena fånigare än den andra. Rollistorna lät bra i åtminstone den med Johnny Depp och Angelina Jolie, men handlingen... Herregud...
Jag skakade på huvudet.
Sonen hade redan gått. Han bad oss återkomma med besked om vad det blev.
Förhandlingarna strandade och de båda parterna skildes åt för egna utredningar.
Jag har nu tittat igenom alla tillgängliga trailers, ingen direkt lockande och med det magra utbud som rådet väljer jag mellan Narnia i 3D och Tron Legacy, också i 3D. Har mina tvivel om hur skojiga och fulla med kärlek och humor dessa är, men 3D är ju alltid underhållande i sig.
Och sen återstår bara att hitta en dag och en tidpunkt som passar alla också. Dessa förhandlingar inleds så snart alla parter är samlade igen, sannolikt vid middagen ikväll.
Det är inte helt självklart att vi får ihop alla dessa parametrar innan jullovet är slut.
Jag får alltså nöja mig med att med tacksamhet ta emot den yngre generationens erbjudanden om att bli bjudna på bio av mig, vilket händer företrädesvis under loven. Igår började således jag och barnen de segdragna förhandlingarna som vanligen föregår ett jullovsbiobesök. Många gordiska knutar skall lösas, både filmval, datum och klockslag för evenemanget och alla är lika komplicerade.
Vi inledde förstudien med en snabb gallupundersökning: Vilka distinkta önskemål rådde. Sonen kunde se vad som helst. Dottern kunde se vad som helst. Jag kunde se vad som helst. Inte. För jag är kinkig och vill egentligen bara se roliga filmer, gärna med kärlek alternativ roliga filmer med action, alternativt Harry Potter.
Jag ville se Harry Potter.
Dottern hade sett den.
Sonen hade sett den.
Då kunde jag tänka mig Svinalängorna.
Dottern skulle se den i annat sällskap.
Sonen gäspade.
Dottern föreslog en rad filmer, den ena fånigare än den andra. Rollistorna lät bra i åtminstone den med Johnny Depp och Angelina Jolie, men handlingen... Herregud...
Jag skakade på huvudet.
Sonen hade redan gått. Han bad oss återkomma med besked om vad det blev.
Förhandlingarna strandade och de båda parterna skildes åt för egna utredningar.
Jag har nu tittat igenom alla tillgängliga trailers, ingen direkt lockande och med det magra utbud som rådet väljer jag mellan Narnia i 3D och Tron Legacy, också i 3D. Har mina tvivel om hur skojiga och fulla med kärlek och humor dessa är, men 3D är ju alltid underhållande i sig.
Och sen återstår bara att hitta en dag och en tidpunkt som passar alla också. Dessa förhandlingar inleds så snart alla parter är samlade igen, sannolikt vid middagen ikväll.
Det är inte helt självklart att vi får ihop alla dessa parametrar innan jullovet är slut.
söndag 2 januari 2011
Turist i Stockholm
I mitt yrkesliv har jag varit i Stockholm hundratals gånger. Vid dessa tillfällen har jag som regel flugit till Arlanda eller Bromma, åkt tåg eller buss till antingen Kista eller Älvsjö (beroende på vilket IT-företag jag jobbade på och var chefen satt) och sedan gjort omvända trippen hem igen. En period hittade jag fantastiskt bra i Kista. Hade dock aldrig någon privat nytta av just den kunskapen.
Vid några tillfällen har jag åkt tåg hela vägen eftersom jag skulle på möte i innerstaden. Då har jag klivit av tåget, tagit en taxi till den plats där mötet ägt rum, varit där, tagit en taxi tillbaka till stationen, åkt hem.
Det jag har kunnat om Stockholm är sannolikt mindre än vad barnen i de lägre klasserna lär sig i skolan.
Detta har jag nu tagit ansvar för och rått bot på. I några dagar har jag varit en seriös turist i Stockholms innerstad, jag har gått med karta i handen, noggrant studerat alla viktiga platser såsom Spy bar på Stureplan, Sergels torg, Mc Donalds på Vasagatan (som jag via jobbet har lärt mig är den mest brottsdrabbade platsen i stan) samt stadshuset och slottet. Därefter hoppade vi på en turistbuss som för 250 kronor per person körde oss runt i 1 ½ timme och visade oss ovannämnda platser och några till samtidigt som vi via hörlurar fick oss till livs både kultur, historia och lite skvaller.
För att ytterligare komplettera bilden har jag provhandlat livsmedel på Hemköp vid Sergels torg, jag har studerat Hemnet för att se vad det kostar att bo i smeten och jag har inventerat förekomsten av fast food samt deras prissättning. Jag kan nu dra följande vetenskapliga slutsatser:
Men jag skulle utan problem kunna tänka mig att flytta dit. Jag är såld.
Vid några tillfällen har jag åkt tåg hela vägen eftersom jag skulle på möte i innerstaden. Då har jag klivit av tåget, tagit en taxi till den plats där mötet ägt rum, varit där, tagit en taxi tillbaka till stationen, åkt hem.
Det jag har kunnat om Stockholm är sannolikt mindre än vad barnen i de lägre klasserna lär sig i skolan.
Detta har jag nu tagit ansvar för och rått bot på. I några dagar har jag varit en seriös turist i Stockholms innerstad, jag har gått med karta i handen, noggrant studerat alla viktiga platser såsom Spy bar på Stureplan, Sergels torg, Mc Donalds på Vasagatan (som jag via jobbet har lärt mig är den mest brottsdrabbade platsen i stan) samt stadshuset och slottet. Därefter hoppade vi på en turistbuss som för 250 kronor per person körde oss runt i 1 ½ timme och visade oss ovannämnda platser och några till samtidigt som vi via hörlurar fick oss till livs både kultur, historia och lite skvaller.
För att ytterligare komplettera bilden har jag provhandlat livsmedel på Hemköp vid Sergels torg, jag har studerat Hemnet för att se vad det kostar att bo i smeten och jag har inventerat förekomsten av fast food samt deras prissättning. Jag kan nu dra följande vetenskapliga slutsatser:
- Maten är dyr i Stockholm. En 33 centiliters Coca cola kostar 6 kronor i Vellinge på Willys. Samma produkt kostader 12 kronor på Hemköp. Ett minuspoäng.
- En dubbelmacka som jag kan bre för 3,50 hemma och köpa för 20-30 kronor i Skåne kostade 65 spänn i Stockholm. Använder de bladguld istället för bordsmargarin? Ett minuspoäng.
- Falafel har inte kommit till Stockholm ännu. Malmös livrätt som man betalar 20 kronor för en extrastor en hade sannolikt landat på 85 kronor i Stockholm. Om den funnits, alltså. Fem minuspoäng.
- Lägenheterna verkar dyra. Jag hittade en fin på 400 kvadratmeter till det facila priset av 30 miljoner. Lite dyrt. Får spara ett tag till. Två minuspoäng.
Men jag skulle utan problem kunna tänka mig att flytta dit. Jag är såld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)