Dagens visdomsord: Köp inte ett soffbord utan att ha provsuttit det först.
Förklaring: Nästa gång jag skall köpa ett soffbord skall jag provsitta det genom att sitta i en soffa och lägga upp benen på bordet. Gör det ont efter en minut på en linje tvärs över båda underbenen skall jag inte köpa bordet. Gör det inte ont, varken efter en minut eller säg 15 minuter, slår jag till.
Jag är trött på att ha tvärgående blåmärken på mina underbens baksidor. Är inte klädsamt. Särskilt inte om de skiftar i färger mellan blålila, grönt och gult. Oerhört svårmatchat både vad gäller klänning och skor.
Ja, det var bara det, den här gången.
måndag 6 juni 2011
Broccolisoppstillverkaren
Idag har det viftats med flaggor, köpts jordgubbar (jag skriver alltid jordbuggar, vet inte varför fingrarna tycker det är mer rätt), cyklats genom sommarsamhället, marinerats kyckling, marinerats zucchini, gjort broccolisoppa (se nedan) inför morgondagens middag (är jag inte förutseende så säg!), bakats bullar, dragits igång grill och svarat några gånger i jobbtelefonen. Den är aldrig tyst. Mögtelefon.
Vid broccolisoppstillverkningen uppstod ännu ett exempel på att min hjärna och jag inte riktigt jobbar i takt. För er som inte studerar kommentarskonversationerna kommer här en redogörelse för hur långt galenskapen har nått:
Ibland har jag en idé men medan jag är på väg att utföra den får jag en idé till och finner mig så småningom ståendes var som helst i huset utan den minsta aning om vilken av mina två (eller flera) goda idéer jag var på väg att utföra just där. Om ens någon. Ibland blir jag stående på vägen fram till aktuellt rum för att jag känner misstänksamhet över vart jag är på väg.
Imorse hann jag glömma en annan detalj. Jag skulle jag koka upp vatten i vattenkokaren för att, när det kokat upp, hälla det i en kastrull med broccoli för broccolisoppstillverkning. (Inget jag brukar äta till frukost utan mer ett uttryck för middagsförberedelser i god tid.)
Nåväl, jag häller upp vatten i vattenkokaren, mäter noggrant så att det inte blir för mycket vatten (rinnig soppa) och när mängden är rätt häller jag ut allt i kastrullen. Och är nöjd i flera sekunder tills jag började fundera på varför jag använde vattenkokaren som måttverktyg. Det borde ha funnits en anledning till det.
Det gjorde det, kom jag på.
Vid broccolisoppstillverkningen uppstod ännu ett exempel på att min hjärna och jag inte riktigt jobbar i takt. För er som inte studerar kommentarskonversationerna kommer här en redogörelse för hur långt galenskapen har nått:
Ibland har jag en idé men medan jag är på väg att utföra den får jag en idé till och finner mig så småningom ståendes var som helst i huset utan den minsta aning om vilken av mina två (eller flera) goda idéer jag var på väg att utföra just där. Om ens någon. Ibland blir jag stående på vägen fram till aktuellt rum för att jag känner misstänksamhet över vart jag är på väg.
Imorse hann jag glömma en annan detalj. Jag skulle jag koka upp vatten i vattenkokaren för att, när det kokat upp, hälla det i en kastrull med broccoli för broccolisoppstillverkning. (Inget jag brukar äta till frukost utan mer ett uttryck för middagsförberedelser i god tid.)
Nåväl, jag häller upp vatten i vattenkokaren, mäter noggrant så att det inte blir för mycket vatten (rinnig soppa) och när mängden är rätt häller jag ut allt i kastrullen. Och är nöjd i flera sekunder tills jag började fundera på varför jag använde vattenkokaren som måttverktyg. Det borde ha funnits en anledning till det.
Det gjorde det, kom jag på.
söndag 5 juni 2011
En bok om Alzheimers
Jag har läst ut en bok vid namn "Fortfarande Alice" skriven av Lisa Genova. Den handlar om en Harvard-professor, Alice, som vid 50 års ålder får diagnosen Alzheimers. Inledningsvis tappade hon ett ord här och där när hon höll föredrag, hon kunde plötsligt inte hitta hem och hon kunde inte alltid reda ut vilken dag det var och vilket möte hon skulle på. När hon gick på fest hälsade hon på samma personer flera gånger eftersom hon glömt att hon redan träffat dem.
Allt detta stämmer in på mig. Vilket känns lite oroväckande.
Det tröstar mig dock att jag har haft dessa symptom i 15 år, d v s ungefär lika länge som han där uppe gav mig i uppdrag att göra karriär samtidigt som den helige anden hade passerat förbi och försett mig med två små barn. Alice gick från mina symptom till raka vägen in i dimman på ett år eller så.
Jag intalar mig därför att när jag går i pension, och således varken skall hålla yrkesmässiga saker i huvudet eller behöver ta hand om mina barn (som då är mellan 30 och 40 år och sannolikt kan ta hand om sig själv eller har skaffat annan hjälp) kommer att gå en ny vår till mötes. Då, äntligen, kommer jag att veta vad jag gjorde i helgen, hur jag tar mig hem oavsett om jag kommer från Malmö- eller Trelleborgshållet och kanske kan jag till och med glädja mina barn med att känna igen dem när vi möts.
Det skall bli härligt att få briljera!
(Läs gärna boken, den ger en bra bild av hur det är att successivt tappa greppet om minnet. Om inte annat ifall ni hamnar i perioder av stor stress någon gång. Då kan man hamna i något liknande. Vet jag.)
Allt detta stämmer in på mig. Vilket känns lite oroväckande.
Det tröstar mig dock att jag har haft dessa symptom i 15 år, d v s ungefär lika länge som han där uppe gav mig i uppdrag att göra karriär samtidigt som den helige anden hade passerat förbi och försett mig med två små barn. Alice gick från mina symptom till raka vägen in i dimman på ett år eller så.
Jag intalar mig därför att när jag går i pension, och således varken skall hålla yrkesmässiga saker i huvudet eller behöver ta hand om mina barn (som då är mellan 30 och 40 år och sannolikt kan ta hand om sig själv eller har skaffat annan hjälp) kommer att gå en ny vår till mötes. Då, äntligen, kommer jag att veta vad jag gjorde i helgen, hur jag tar mig hem oavsett om jag kommer från Malmö- eller Trelleborgshållet och kanske kan jag till och med glädja mina barn med att känna igen dem när vi möts.
Det skall bli härligt att få briljera!
(Läs gärna boken, den ger en bra bild av hur det är att successivt tappa greppet om minnet. Om inte annat ifall ni hamnar i perioder av stor stress någon gång. Då kan man hamna i något liknande. Vet jag.)
lördag 4 juni 2011
Naturen ger och naturen tar
För en tid sedan berättade en väninna bosatt i Trelleborg att hon mitt framför fötterna under en stillsam promenad på den egna tomten plötsligt fick en fisk landandes. Trelleborg är förvisso en kuststad men väninnan bor ingalunda direkt i vattenbrynet så den omedelbara förklaringen i form av ystert hopp av livsglad lax kunde inte tillämpas.
Vi tolkade det som en skänk från ovan, fisken var knappt död, och den tillagades därför efter konstens alla regler och blev mat till flera personer. (Detta kändes bekant på något sätt men vi kunde inte riktigt placera det.)
Igår hände något liknande. Den här gången på den vellingska landsbygden, långt ifrån vattnet. En annan väninna frukosterade i högönsklig välmåga ute på sin terass denna soliga fredagsmorgon. Dumt nog lade hon ifrån sig sin färdigbredda macka för ett ögonblick för att beundra utsikten och sippa lite på sitt kaffe. En fågel av något slag cirklade över, såg mackan, tyckte den såg tilltalande och satte helt enkelt klorna i den. Mackan försvann.
Detta var en liten aning märkligt, tyckte väninnan, varpå hon bredde sig en ny macka. Så där långt ute på landet är man fallen åt det praktiska och hänger inte upp sig på saker och ting i någon större utsträckning.
Ännu lite märkligare blev det en stund senare när hon fick samma macka i huvudet. Fågeln, oklart vilken sort, hade av oklar anledning känt sig föranledd att lämna tillbaka det han tidigare korpat åt sig. Dåligt samvete eller ett pålägg som lämnade övrigt att önska, får vara osagt.
Naturen ger och naturen tar. Vackert på något sätt.
Vi tolkade det som en skänk från ovan, fisken var knappt död, och den tillagades därför efter konstens alla regler och blev mat till flera personer. (Detta kändes bekant på något sätt men vi kunde inte riktigt placera det.)
Igår hände något liknande. Den här gången på den vellingska landsbygden, långt ifrån vattnet. En annan väninna frukosterade i högönsklig välmåga ute på sin terass denna soliga fredagsmorgon. Dumt nog lade hon ifrån sig sin färdigbredda macka för ett ögonblick för att beundra utsikten och sippa lite på sitt kaffe. En fågel av något slag cirklade över, såg mackan, tyckte den såg tilltalande och satte helt enkelt klorna i den. Mackan försvann.
Detta var en liten aning märkligt, tyckte väninnan, varpå hon bredde sig en ny macka. Så där långt ute på landet är man fallen åt det praktiska och hänger inte upp sig på saker och ting i någon större utsträckning.
Ännu lite märkligare blev det en stund senare när hon fick samma macka i huvudet. Fågeln, oklart vilken sort, hade av oklar anledning känt sig föranledd att lämna tillbaka det han tidigare korpat åt sig. Dåligt samvete eller ett pålägg som lämnade övrigt att önska, får vara osagt.
Naturen ger och naturen tar. Vackert på något sätt.
fredag 3 juni 2011
Konsten att svara väluppfostrat
Ikväll spelas det fotboll som jag måste se så jag ber om ursäkt men jag måste faktiskt skriva lite snabbare än vanligt av den anledningen.
Det jag har på hjärtat idag är vikten av att vara artig och belevad. I den andan har jag uppfostrats men det har inte resten av världen, den saken står stundtals väldigt klart för de flesta. Man behöver bara slänga ett öga på nyheterna så blir man säker.
Nåväl. Stundtals kommer det långa och inte alltför trevliga mail till mig i tjänsten. Författarna har synpunkter både på det jag gör och det jag inte gör. Dessutom utgår de ifrån att jag gör sånt jag inte gör, och så får jag mig en skopa ovett även för det. Detta kan tyckad orättvist och ibland vill jag upplysa skribenten om det, men det gör jag som regel inte utan jag svarar alltid artigt och belevat, tackar för att de informerar mig och lovar som regel, åtminstone i de fall jag kan påverka något, bot och bättring.
Men i och med att jag gör det, förväntar jag mig något åt det hållet även när JAG har något på hjärtat som jag tycker kan fungera bättre. Skånetrafiken struntar i det, kan jag berätta. Jag har formulerat mitt blogginlägg både via ett redan existerande ärende och till en namngiven person i organisationen. Svaren har möjligen varit parapsykologiska men jag är tyvärr rätt okänslig för just den mediakanalen. Något i skriven form har det emellertid inte kommit.
Däremot är jag numera en stor anhängare av Skogens grill. Skogens grill levererar briketter, grillkol, engångsgrillar och en massa annat och härförleden levererade de en sådan engångsgrill till mig och mina väninnor. Vi skulle sitta vid havet, grilla, dricka vin och njuta av livet. Vi gjorde allt, med undantag för grillandet. Vi hade nämligen köpt en Skogens engångsgrill på Willys för detta ändamål och den gick helt enkelt inte att få fyr på.
Då jag är skrivkunnig slängde jag iväg ett mail till Skogens grill och informerade om detta. Om nu min grill var helt otändbar finns det ju risk för att fler grillar är det, och då tyckte jag de kunde vara förberedda på otidigheter. Jag vet nämligen hur en del kan uttrycka sig...
Till skillnad från Skånetrafiken så svarade faktiskt Skogens grill på mitt mail och de svarade så jag nästan blev tårögd och fick dåligt samvete för att jag störde dessa hårt arbetande och väluppfostrande människor i deras viktiga arbete.
"Tack för att du hörde av dig till oss. Det är viktigt för oss att få reda på när våra produkter inte håller måttet så att vi kan undersöka vad som hänt och se till att brister korrigeras.
Det ser ut som en del av vårt parti engångsgrillar fått för dåligt med tändvätska på sig. Vi har kontaktat vår underleverantör av engångsgrillar för att komma tillrätta med detta problem i framtiden. Detta gör ju inte din och dina vänners förstörda grillning mindre förstörd men vi vill såklart försöka kompensera skadan genom att skicka varucheckar till dig om detta är något som du skulle vara intresserad av?"
Så här skall man svara! Ja, det skall man. Jag kan hoppa över varucheckarna, men svaret skall jag skriva ut och rama in. Ni blivande försäljnings- och marknadsmänniskor, läs och lär! Genom mailet ovan har de vänt mig från en bister motvallskärringkund till en stor fan av Skogens grill. Faktum är att jag inte kan tänka mig att använda någon annan typ av engångsgrill och jag kan till och med tänka mig att ta med mig extra tändvätska nästa gång, bara för säkerhets skull.
Stor kärlek till Skogens grill!
Amen.
Det jag har på hjärtat idag är vikten av att vara artig och belevad. I den andan har jag uppfostrats men det har inte resten av världen, den saken står stundtals väldigt klart för de flesta. Man behöver bara slänga ett öga på nyheterna så blir man säker.
Nåväl. Stundtals kommer det långa och inte alltför trevliga mail till mig i tjänsten. Författarna har synpunkter både på det jag gör och det jag inte gör. Dessutom utgår de ifrån att jag gör sånt jag inte gör, och så får jag mig en skopa ovett även för det. Detta kan tyckad orättvist och ibland vill jag upplysa skribenten om det, men det gör jag som regel inte utan jag svarar alltid artigt och belevat, tackar för att de informerar mig och lovar som regel, åtminstone i de fall jag kan påverka något, bot och bättring.
Men i och med att jag gör det, förväntar jag mig något åt det hållet även när JAG har något på hjärtat som jag tycker kan fungera bättre. Skånetrafiken struntar i det, kan jag berätta. Jag har formulerat mitt blogginlägg både via ett redan existerande ärende och till en namngiven person i organisationen. Svaren har möjligen varit parapsykologiska men jag är tyvärr rätt okänslig för just den mediakanalen. Något i skriven form har det emellertid inte kommit.
Däremot är jag numera en stor anhängare av Skogens grill. Skogens grill levererar briketter, grillkol, engångsgrillar och en massa annat och härförleden levererade de en sådan engångsgrill till mig och mina väninnor. Vi skulle sitta vid havet, grilla, dricka vin och njuta av livet. Vi gjorde allt, med undantag för grillandet. Vi hade nämligen köpt en Skogens engångsgrill på Willys för detta ändamål och den gick helt enkelt inte att få fyr på.
Då jag är skrivkunnig slängde jag iväg ett mail till Skogens grill och informerade om detta. Om nu min grill var helt otändbar finns det ju risk för att fler grillar är det, och då tyckte jag de kunde vara förberedda på otidigheter. Jag vet nämligen hur en del kan uttrycka sig...
Till skillnad från Skånetrafiken så svarade faktiskt Skogens grill på mitt mail och de svarade så jag nästan blev tårögd och fick dåligt samvete för att jag störde dessa hårt arbetande och väluppfostrande människor i deras viktiga arbete.
"Tack för att du hörde av dig till oss. Det är viktigt för oss att få reda på när våra produkter inte håller måttet så att vi kan undersöka vad som hänt och se till att brister korrigeras.
Det ser ut som en del av vårt parti engångsgrillar fått för dåligt med tändvätska på sig. Vi har kontaktat vår underleverantör av engångsgrillar för att komma tillrätta med detta problem i framtiden. Detta gör ju inte din och dina vänners förstörda grillning mindre förstörd men vi vill såklart försöka kompensera skadan genom att skicka varucheckar till dig om detta är något som du skulle vara intresserad av?"
Så här skall man svara! Ja, det skall man. Jag kan hoppa över varucheckarna, men svaret skall jag skriva ut och rama in. Ni blivande försäljnings- och marknadsmänniskor, läs och lär! Genom mailet ovan har de vänt mig från en bister motvallskärringkund till en stor fan av Skogens grill. Faktum är att jag inte kan tänka mig att använda någon annan typ av engångsgrill och jag kan till och med tänka mig att ta med mig extra tändvätska nästa gång, bara för säkerhets skull.
Stor kärlek till Skogens grill!
Amen.
torsdag 2 juni 2011
Har anpassat mig
Så sent som igår var jag lyckligt ovetande om att jag hade fem dagars ledighet framför mig. Det kom lika överraskande som värmebölja och sol på midsommarafton. Men skam den kvinna som inte anpassar sig. Så sent som lite senare igår hade jag således ställt om processorn från "FULL FART" till "LEDIGHET" och det utan att det hade blivit hängningar eller andra problem i systemet.
Jag har idag hunnit sitta i solen före frukost, före lunch, före middagen samt efter middagen, sonen och jag har varit på shoppingrunda, sonen och jag har monterat, demonterat, letat muttrar i gräsmattan (fråga inte hur de hamnade där) samt på nytt monterat ett hängparasoll som nu står på trädäcket i all sin glans och dottern har med den lillebror jag inte har varit inblandad i framtagandet av, varit och inspekterat samt provsuttit skuggan. Alla nöjda.
Någonstans i hängparasollsröran slank det in ett par nya jeans till sonen och det garanterade på ett listigt sätt hans medverkan i hängparasollsmonterandet. Jag är ingalunda dum.
Dessutom har jag nästan läst ut "hundraåringen som klev ut...", jag fick den i morsdagspresent och är mycket nöjd med den. Om författaren Jonas Jonasson är ogift och någon av er känner honom så kan ni hälsa att jag kan tänka mig att slå till med honom, obesiktigat. Skit samma hur han ser ut, jag ser ändå rätt kasst utan glasögon och karlen är ju rolig, det är en viktigare egenskap på ålderns höst när man sitter där halvblind än en karl som är snygg och tråkig.
Att han kan ha invändningar gentemot mig, faller mig inte in. Det är en del av min mycket charmiga tillika okritiska personlighet.
Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med min dag och jag ser med tillförsikt och förväntan fram emot de övriga fyra lediga dagarna.
Jag har idag hunnit sitta i solen före frukost, före lunch, före middagen samt efter middagen, sonen och jag har varit på shoppingrunda, sonen och jag har monterat, demonterat, letat muttrar i gräsmattan (fråga inte hur de hamnade där) samt på nytt monterat ett hängparasoll som nu står på trädäcket i all sin glans och dottern har med den lillebror jag inte har varit inblandad i framtagandet av, varit och inspekterat samt provsuttit skuggan. Alla nöjda.
Någonstans i hängparasollsröran slank det in ett par nya jeans till sonen och det garanterade på ett listigt sätt hans medverkan i hängparasollsmonterandet. Jag är ingalunda dum.
Dessutom har jag nästan läst ut "hundraåringen som klev ut...", jag fick den i morsdagspresent och är mycket nöjd med den. Om författaren Jonas Jonasson är ogift och någon av er känner honom så kan ni hälsa att jag kan tänka mig att slå till med honom, obesiktigat. Skit samma hur han ser ut, jag ser ändå rätt kasst utan glasögon och karlen är ju rolig, det är en viktigare egenskap på ålderns höst när man sitter där halvblind än en karl som är snygg och tråkig.
Att han kan ha invändningar gentemot mig, faller mig inte in. Det är en del av min mycket charmiga tillika okritiska personlighet.
Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med min dag och jag ser med tillförsikt och förväntan fram emot de övriga fyra lediga dagarna.
onsdag 1 juni 2011
Fem dagar ledigt
Idag gick jag hem från jobbet prick klockan 13. Framför mig har jag fem dagars ledighet. Det har mina kollegor också. Skillnaden är att de har vetat om detta en längre tid och kunnat förbereda sig. Jag fick den slutliga insikten igår.
Det förvånade mig i början av veckan hur det kunde hampa sig att både sonens kompisar och delar av mina kollegor skulle ta semester och åka utomlands samtidigt, mitt i brådaste våryran. Slumpen, antog jag. Sedan satte jag mig ned och började boka upp möten på fredag och på måndag, dagar då jag förvånansvärt nog inte hade en enda kalendernotering i Outlooken. Mycket praktiskt, jag som trots 60-timmarsveckor ändå ligger kroniskt efter såg en liten möjlighet att komma ikapp. Här skulle betas av!
I Outlook behöver man inte svara personlig på inviter, man kan bara klicka på en knapp med namnet "Avböj" och så är man av med det problemet. Min inkorg började fyllas av avböjningar. Har man dåligt självförtroende kan detta raskt bli sämre, men jag, som är fylld av insikt om min egen förträfflighet, blev bara irriterad. Herregud, vad folk bokar upp sig på oväsentligheter!
Kulmen kom när en kollega valde att inte bara klicka på "Avböj"-knappen utan också kände sig föranledd att skriva "Skojar du? Jag tänkte vara på Österlen då, tror inte jag hinner komma in till klockan 14" i svarsmeddelandet.
Jag skojade inte. Tvärtom. Jag rynkade ögonbrynen och tänkte kontrollera om kollegan verkligen hade begärt ledigt den aktuella dagen. Under mitt ansvar släntrar man inte in vid tvåtiden en måndag, hur fint det än är på Österlen i början av juni. Näminsann, regler är bra och till för att följas.
Det hela slutade med att kollegan kom in och upplyste mig om att måndagen är knallröd, att knappt poliser och sjuksyrror jobbar på måndag och att man faktiskt inte behöver begära semester en sådan dag när man är anställd på kontor i offentlighetens tjänst. Man är ledig med automatik.
Så ock på fredagen, trots att den dagen inte är röd. Svarta dagar som man är ledig på kallas klämdagar och har arbetats in under året. Lärde hon mig.
Tråkigt för mig, för jag hade bokat in möten även då, med yrkesgrupper som inte rättar sig efter färger på dagar när de skall ta ledigt. Dessa är nu avbokade och jag undrar vad i hela friden jag skall hitta på under de fem dagar som sådär oförhappandes har ramlat över mig?
Jag undrar också hur alla andra kan ha vetat om detta i förväg?
Det förvånade mig i början av veckan hur det kunde hampa sig att både sonens kompisar och delar av mina kollegor skulle ta semester och åka utomlands samtidigt, mitt i brådaste våryran. Slumpen, antog jag. Sedan satte jag mig ned och började boka upp möten på fredag och på måndag, dagar då jag förvånansvärt nog inte hade en enda kalendernotering i Outlooken. Mycket praktiskt, jag som trots 60-timmarsveckor ändå ligger kroniskt efter såg en liten möjlighet att komma ikapp. Här skulle betas av!
I Outlook behöver man inte svara personlig på inviter, man kan bara klicka på en knapp med namnet "Avböj" och så är man av med det problemet. Min inkorg började fyllas av avböjningar. Har man dåligt självförtroende kan detta raskt bli sämre, men jag, som är fylld av insikt om min egen förträfflighet, blev bara irriterad. Herregud, vad folk bokar upp sig på oväsentligheter!
Kulmen kom när en kollega valde att inte bara klicka på "Avböj"-knappen utan också kände sig föranledd att skriva "Skojar du? Jag tänkte vara på Österlen då, tror inte jag hinner komma in till klockan 14" i svarsmeddelandet.
Jag skojade inte. Tvärtom. Jag rynkade ögonbrynen och tänkte kontrollera om kollegan verkligen hade begärt ledigt den aktuella dagen. Under mitt ansvar släntrar man inte in vid tvåtiden en måndag, hur fint det än är på Österlen i början av juni. Näminsann, regler är bra och till för att följas.
Det hela slutade med att kollegan kom in och upplyste mig om att måndagen är knallröd, att knappt poliser och sjuksyrror jobbar på måndag och att man faktiskt inte behöver begära semester en sådan dag när man är anställd på kontor i offentlighetens tjänst. Man är ledig med automatik.
Så ock på fredagen, trots att den dagen inte är röd. Svarta dagar som man är ledig på kallas klämdagar och har arbetats in under året. Lärde hon mig.
Tråkigt för mig, för jag hade bokat in möten även då, med yrkesgrupper som inte rättar sig efter färger på dagar när de skall ta ledigt. Dessa är nu avbokade och jag undrar vad i hela friden jag skall hitta på under de fem dagar som sådär oförhappandes har ramlat över mig?
Jag undrar också hur alla andra kan ha vetat om detta i förväg?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)