I min roll som säkerhetschef ingår det att se till att kommuninvånarna känner sig trygga. En av anledningarna till otrygghet är berusade människor, i synnerhet ungdomar, eftersom dessa plägar kräka och ta sönder lite överallt. Det tycker ingen nykter person om.
För att stävja detta trummar jag ihop så många kloka vuxna jag kan vid de kvällar som det är nattklubb i kommunen för 16-åringar och uppåt och sen befinner vi oss dels på bussarna, dels utanför klubben för att dämpa, trygga tillvaron och ringa hem till de som behöver hämtas.
Igår fick elbilen följa med på detta uppdrag. Det tror jag den tyckte var roligt. Jag tyckte också det var kul, frånsett det faktum att det är drygt två mil till nattklubben och lika långt hem igen, och jag ville vara säker på att komma fram och tillbaka med bilens hjälp. Till saken hör att det var synnerligen blåsigt (som vanligt i Skåne) och kallt (som vanligt i Sverige på sommaren) och dessutom regnade det (som vanligt när som mest svenskar har semester). Lite värme, lite vindrutetorkare, lite allt möjligt, var bekvämt att ha.
När man har laddat bilen i uttaget i väggen har man som mest 11 mils körning framför sig, beroende på hur fort man kör, hur ofta man motorbromsar, om det är uppförsbackar, motvind och hur högt man spelar på stereon. Bilen beräknar fint hur mycket man har energi kvar att köra beroende på vilka rattar man rattat på, och när jag körde ned till nattklubben formligen visslade siffrorna förbi på displayen. Det såg ut ungefär som en Kenodragning.
Sånt kan göra en nervös, särskilt om man har lite anlag för kontrollbehov. Jag hade inget dieselaggregat med mig och skulle inte kunna ladda om behovet skulle uppstå.
Jag kom ned, och när jag skulle köra hem stängde jag noga av allt. Det enda jag lät vara på var belysningen, den är det ju lag på. Ingen stereo (oklart hur mycket den uppoffringen gjorde), ingen värme, ingenting.
Genom att blåsa i händerna och göra åkarbrasor, kom jag hem på mindre förbrukning än när jag körde ned. Delvis beroende på att jag den här vägen hade medvind.
Men sammantaget är detta en av nackdelarna med elbil. Jag tycker om att ha det varmt. Och jag avskyr att vara nervös över att få behov av att köra en viss runda men inte riktigt kunna för att jag inte kan ladda bilen någonstans.
I övrigt håller kärleken i sig.
tisdag 10 juli 2012
Procentuellt sett gick det bra
I helgen var jag och barnen en liten runda till Blekinge för att hälsa på barnens mormor. Sträckan hem skulle dottern övningsköra. Jag försökte se lugn och samlad ut inför detta evenemang, jag vet genom yrket att stress och hysteri gärna smittar av sig och det är inte alls bra om den smittar ned någon som sitter med några ton fordon under högerfoten. Särskilt inte när man själv sitter i detta fordon.
Det gick ganska bra, jag tycker jag skötte mig förträffligt i stort sett hela tiden. Det vara bara när vi höll på att missa en avfart trots att det blinkades höger samt när dottern, för att vara effektiv och spara tid, gav sig på att köra om på fel sida av ett fordon, som jag kände mig föranledd att höja rösten något. Och då bara för att vara tydlig och klar med reglerna. Inte för att jag var rädd på något sätt.
När vi kommit ungefär halvvägs noterade dottern att jag, i ovannämnda och andra kritiska stunder, tenderade ta ett stadigt tag i armstödet i dörren, i synnerligen kritiska stunder höll jag till och med i mig med båda händerna i armstödet, och hon frågade intresserat på vilket sätt jag trodde det skulle rädda mig vid en krock.
Svårbesvarad fråga. Allt tekniskt går inte att förklara.
Hela färden, drygt 20 mil, gick bra. Tills vi kom in i villaområdet. På långt håll fick dottern syn på en mötande cyklist som kom från det lokala närlivset. Han var så pass långt borta att han i princip fortfarande stod i kassan och höll på att betala när hon fick syn på honom. Av någon plötsligt påkommen artighet frågade hon mig om hon skulle vänta med att svänga vänster tills han betalat klart, tagit sina varor, hoppat upp på cykeln och cyklat de 200 meter som behövdes för att passera oss.
Det tyckte jag verkade onödigt. Jag hade nog valt att svänga vänster redan innan. Det sa jag. På något sätt väckte det osäkerhet och behov av inre överläggningar. När de var klara svängde hon vänster. Dessvärre hade cyklisten då bara tio meter kvar till skärningspunkten mellan oss och sitt framhjul och han såg lite förvånad ut när vi tog sats.
Även dottern kände att det blev lite snävt med tid och plats varpå hon gasade på lite extra. Plötsligt hade vi bara markkontakt med de två vänsterhjulen, som en yster fåle skuttade vi upp och avlade ett besök på trottoaren och dessutom fick hon igång vindrutetorkarna på högsta effekt. Vilket verkligen gav effekt då detta var årets hittills enda dag med uppehållsväder.
Man ser fortfarande mina nagelmärken i bildörren. Och cyklisten handlar nog sina varor på nätet framöver.
Men procentuellt sett gick det bra.
Det gick ganska bra, jag tycker jag skötte mig förträffligt i stort sett hela tiden. Det vara bara när vi höll på att missa en avfart trots att det blinkades höger samt när dottern, för att vara effektiv och spara tid, gav sig på att köra om på fel sida av ett fordon, som jag kände mig föranledd att höja rösten något. Och då bara för att vara tydlig och klar med reglerna. Inte för att jag var rädd på något sätt.
När vi kommit ungefär halvvägs noterade dottern att jag, i ovannämnda och andra kritiska stunder, tenderade ta ett stadigt tag i armstödet i dörren, i synnerligen kritiska stunder höll jag till och med i mig med båda händerna i armstödet, och hon frågade intresserat på vilket sätt jag trodde det skulle rädda mig vid en krock.
Svårbesvarad fråga. Allt tekniskt går inte att förklara.
Hela färden, drygt 20 mil, gick bra. Tills vi kom in i villaområdet. På långt håll fick dottern syn på en mötande cyklist som kom från det lokala närlivset. Han var så pass långt borta att han i princip fortfarande stod i kassan och höll på att betala när hon fick syn på honom. Av någon plötsligt påkommen artighet frågade hon mig om hon skulle vänta med att svänga vänster tills han betalat klart, tagit sina varor, hoppat upp på cykeln och cyklat de 200 meter som behövdes för att passera oss.
Det tyckte jag verkade onödigt. Jag hade nog valt att svänga vänster redan innan. Det sa jag. På något sätt väckte det osäkerhet och behov av inre överläggningar. När de var klara svängde hon vänster. Dessvärre hade cyklisten då bara tio meter kvar till skärningspunkten mellan oss och sitt framhjul och han såg lite förvånad ut när vi tog sats.
Även dottern kände att det blev lite snävt med tid och plats varpå hon gasade på lite extra. Plötsligt hade vi bara markkontakt med de två vänsterhjulen, som en yster fåle skuttade vi upp och avlade ett besök på trottoaren och dessutom fick hon igång vindrutetorkarna på högsta effekt. Vilket verkligen gav effekt då detta var årets hittills enda dag med uppehållsväder.
Man ser fortfarande mina nagelmärken i bildörren. Och cyklisten handlar nog sina varor på nätet framöver.
Men procentuellt sett gick det bra.
torsdag 5 juli 2012
Elbil kräver gymkort. Och tvärtom.
Just "på ett eller annat sätt" är en bra beskrivning, för vid det här laget har jag prövat både Zumba och Sh'bam och ingen kan, hur positiv man än är, påstå att jag förstår stegen. Och vid de tillfällen jag försöker blanda in armarna också ser det mer ut som om jag medverkar i frigörande dans alternativt försöker få det att börja regna snarast möjligt. För att uttrycka sig välvilligt.
Gymkortet går till samma gym som barnen och särskilt sonen känner sig besvärad av att vistas där samtidigt som jag. Då även han arbetar dagtid plägar han gå dit på kvällstid, vilket på ett fint sätt sammanfaller med när jag har tid att besöka inrättningen. Inte bra.
Min uppgift blir med andra ord att hitta andra tider på dygnet när jag kan gå dit. Detta då han såg gymet först. Igår kväll kom jag på att jag ju som regel vaknar tidigt och då mest ligger och tittar i taket eller läser någon elektronisk tidning i mobilen. Då gymet är ett gym av typen träna-dygnet-runt så slog det mig att denna dödtid självfallet borde kunnat spenderas där. Risken att något av barnen dyker upp vid 5-snåret är inte överhängande.
Jag packade väskan med jobbkläderna, lade fram träningskläderna och somnade lyckligt förvissad om att beach 2012 (som kommer att börja i augusti) är räddad.
Idag sov jag som en stock. När klockan ringde 06.30 var jag som död. Jag fick snooza flera gånger innan jag fick upp ändan ur vagnen och då var det plötsligt snudd på stressigt att hinna till jobbet i tid. Att jag till på köpet hade packat ned alla snygga kläder i en träningsväska gjorde inte manövern på morgonen direkt raskare. Jag fick på mig klänningen i flygande fläng och strök de värsta skrynklorna utan att först ta den av mig. Har nu ett brännmärke som ser ut som en liten häst på högra låret.
Jag tackade Eon för att jag hade en elbil att kasta mig in i istället för cykeln, vilket gjorde att jag sparade tid, och har nu ambitionen att träna efter jobbet istället. Klockan 16. Att jag i och med det tränar före middagen och sannolikt kommer att ramla av löpbandet av för lågt blodsocker och eventuellt också kommer att åka runt med bandet tills någon trycker på stoppknappen och räddar mig är risker jag får ta.
Under dagen håller jag in magen. Den typen av bantning funkar också. Kortare stunder åtminstone.
måndag 2 juli 2012
Ginger Rogers
För en tid sedan tittade jag på foton från förra årets sommarsemester. Jag hade bikini på mig och jag studerade noggrant hur jag såg ut i denna. Sedan tog jag av mig kläderna och jämförde fotona med dagens version av Mimmi. Stora skillnader. Med betoning på stora.
Detta chockade mig till apati. Under en längre period började jag alla dagarna med ångest över att jag gått upp i vikt och med starka löften om att nu var det slut med choklad och glass på kvällarna. Märkligt nog gick denna ångest över till kvällen, varpå jag med gott humör och samvete åt choklad och glass. Nästa morgon var ångesten ett faktum igen. Detta var kul ett tag men sen blev det tjatigt, och i förra veckan gick jag iväg och köpte ett träningskort på det lokala gymet. Sen gick jag hem och väntade på att kilona skulle rasa.
Inget hände.
På något sätt gick det upp för mig att det inte räckte med kortet, man var tvungen att byta om och sätta sig i fysisk ansträngning också, för att något skulle hända. Ständigt dessa missräkningar.
I torsdags bokade jag därför glatt in mig på ett zumbapass som skulle ägar r um igår morse (söndag) klockan 9. Det kändes både rätt och bra i torsdags men jag hade en aningen annan uppfattning klockan 8.30 igår. Då jag är mycket plikttrogen med inslag av snål smålänning, så gav jag mig emellertid av mot träningsanläggningen.
Jag gillar inte gympa, inte spinning och inte cirkelträning. Däremot gillar jag dans och då zumba lär vara någon slags blandning av både salsa, samba och merengue kändes det som om jag skulle kunna lura mig själv att det hela var kul med det pågick. Hur svårt kunde det vara, dessutom? Jag skulle förmodligen äga dansgolvet.
Salen äntrades med stora förhoppningar. Dessa hade vid 9.10 grusats och jag satt vid det laget och flämtade med huvudet mellan knäna för att försöka låta bli att antingen kräka, svimma eller både och. Att jag hade glömt glasögonen hemma var en ren välgärning. Det lilla jag såg av mig själv och dansledaren i spegeln gjorde att jag förstod att det vi höll på med var ungefär så likt vartannat som om Fred Astaire och John Cleese hade kört en Tango.
Med mig i rollen som John Cleese.
Jag var helt urlakad när passet var över och kände mig lite osäker på om jag verkligen skulle bli antagen till Let's dance till nästa omgång. Dess bättre var denna osäkerhet släkt med min känsla för choklad och när jag vaknade imorse hade hoppet återvänt. Jag anmälde mig raskt till dagens träningsform Sh'bam, också det något dansinspirerat.
Ny ledare, ny musik, nya rörelser jämfört med zumban, lika skitjobbigt.
Detta har gett mig två insikter, vilka jag härmed generöst delar med mig av:
Dagens skröna: "Har man börjat träna kan man aldrig sluta, det blir som ett gift." Jo, pyttsan. Eller hur.
Dagens vetenskapliga sanning: "Har man slutat träna kan man aldrig börja." Åtminstone inte utan stor vånda och smärta. Och illamående medan det pågår.
Imorgon bitti kanske jag anmäler mig till jazzdans, jag får se.
Detta chockade mig till apati. Under en längre period började jag alla dagarna med ångest över att jag gått upp i vikt och med starka löften om att nu var det slut med choklad och glass på kvällarna. Märkligt nog gick denna ångest över till kvällen, varpå jag med gott humör och samvete åt choklad och glass. Nästa morgon var ångesten ett faktum igen. Detta var kul ett tag men sen blev det tjatigt, och i förra veckan gick jag iväg och köpte ett träningskort på det lokala gymet. Sen gick jag hem och väntade på att kilona skulle rasa.
Inget hände.
På något sätt gick det upp för mig att det inte räckte med kortet, man var tvungen att byta om och sätta sig i fysisk ansträngning också, för att något skulle hända. Ständigt dessa missräkningar.
I torsdags bokade jag därför glatt in mig på ett zumbapass som skulle ägar r um igår morse (söndag) klockan 9. Det kändes både rätt och bra i torsdags men jag hade en aningen annan uppfattning klockan 8.30 igår. Då jag är mycket plikttrogen med inslag av snål smålänning, så gav jag mig emellertid av mot träningsanläggningen.
Jag gillar inte gympa, inte spinning och inte cirkelträning. Däremot gillar jag dans och då zumba lär vara någon slags blandning av både salsa, samba och merengue kändes det som om jag skulle kunna lura mig själv att det hela var kul med det pågick. Hur svårt kunde det vara, dessutom? Jag skulle förmodligen äga dansgolvet.
Salen äntrades med stora förhoppningar. Dessa hade vid 9.10 grusats och jag satt vid det laget och flämtade med huvudet mellan knäna för att försöka låta bli att antingen kräka, svimma eller både och. Att jag hade glömt glasögonen hemma var en ren välgärning. Det lilla jag såg av mig själv och dansledaren i spegeln gjorde att jag förstod att det vi höll på med var ungefär så likt vartannat som om Fred Astaire och John Cleese hade kört en Tango.
Med mig i rollen som John Cleese.
Jag var helt urlakad när passet var över och kände mig lite osäker på om jag verkligen skulle bli antagen till Let's dance till nästa omgång. Dess bättre var denna osäkerhet släkt med min känsla för choklad och när jag vaknade imorse hade hoppet återvänt. Jag anmälde mig raskt till dagens träningsform Sh'bam, också det något dansinspirerat.
Ny ledare, ny musik, nya rörelser jämfört med zumban, lika skitjobbigt.
Detta har gett mig två insikter, vilka jag härmed generöst delar med mig av:
Dagens skröna: "Har man börjat träna kan man aldrig sluta, det blir som ett gift." Jo, pyttsan. Eller hur.
Dagens vetenskapliga sanning: "Har man slutat träna kan man aldrig börja." Åtminstone inte utan stor vånda och smärta. Och illamående medan det pågår.
Imorgon bitti kanske jag anmäler mig till jazzdans, jag får se.
Har fått en ny kärlek
Idag har en ny kärlek kommit in i mitt liv. Han är fransman, lite blek, lite tystlåten men smidig och rask och okomplicerad. Dessvärre är förhållandet tidsbegränsat. Längre än tre veckor kommer vi inte att vara ihop. Därefter skiljs våra vägar och han blir någon annans.
Fram tills dess kommer han emellertid att få hänga med mig till jobbet, till Willys för att handla, till gymet när jag ska träna och, om nu någon där uppe tar sig samman, till stranden så att vi båda kan ligga i värmen och njuta av havsluften.
På vägen fram kommer jag att emellan varven prata lite om honom i termer av för- och nackdelar, visa bilder från vår relation och våra äventyr och njuta av samvaron.
Min fransman är en liten elbil från Eon, som jag har fått låna i tre veckor som testperson, just för att jag ska berätta för världen om vad just jag tycker om en sådan bil. Samtidigt finns det andra testpersoner som är ute och kör andra elbilar, elmopeder och elcyklar från Eon, så jag är inte ensam.
När bilen är fulladdad kan jag köra 11 mil, sätter jag på ACn sjunker raskt antalet mil i instrumentpanelen till 9. Således har jag idag kört utan AC men med fönstret nedvevat. Tävlingsinstinkten är lättväckt hos mig.
Fram tills dess kommer han emellertid att få hänga med mig till jobbet, till Willys för att handla, till gymet när jag ska träna och, om nu någon där uppe tar sig samman, till stranden så att vi båda kan ligga i värmen och njuta av havsluften.
På vägen fram kommer jag att emellan varven prata lite om honom i termer av för- och nackdelar, visa bilder från vår relation och våra äventyr och njuta av samvaron.
Min fransman är en liten elbil från Eon, som jag har fått låna i tre veckor som testperson, just för att jag ska berätta för världen om vad just jag tycker om en sådan bil. Samtidigt finns det andra testpersoner som är ute och kör andra elbilar, elmopeder och elcyklar från Eon, så jag är inte ensam.
När bilen är fulladdad kan jag köra 11 mil, sätter jag på ACn sjunker raskt antalet mil i instrumentpanelen till 9. Således har jag idag kört utan AC men med fönstret nedvevat. Tävlingsinstinkten är lättväckt hos mig.
Imorgon ska jag ladda.
onsdag 27 juni 2012
Utan IT
Idag har inte mycket fungerat. Fast det märkte jag inte förrän jag kom till jobbet.
När jag kom dit, extra tidigt eftersom jag kände mig i fin form och fylld av arbetslust, mötte jag min chef som vandrade omkring som en rasande furie i korridoren. Sådant kan hända understundom, men aldrig så tidigt på morgonen. Före halvåtta brukar ingen ha hunnit reta upp honom. Jag stannade till, så mycket spännande händer det inte på jobbet så jag har råd att missa det som bjuds.
Det visade sig att han, som är av principen att det som kan göras litegrann försent blir som bäst, var ute i sista minuten med något slags utskick och därför var lite mer än vanligt angelägen om att tekniken skulle gå hans väg. Och så gjorde den inte det.
Mailen funkade inte, hemmakatalogerna gick inte att nå, intranätet var utom räckhåll och således kunde han inte varken arbeta eller maila helpdesk om att han behövde assistans.
Jag skrattade skadeglatt och trumpetade ut att sådant aldrig händer mig. Jag tänkte gå raka vägen in på mitt rum och dra igång allt jag behövde i IT-väg och sen skulle jag jobba, lugnt och fint och i förväg med det jag skulle göra. Ingen stress i min värld, inte. Hahaha...
Jag travade självsäkert iväg med honom hack i häl. Han ville med egna ögon se att han var den enda drabbade. Det var lite irriterande att ha honom hängande efter mig. När man kommer på morgonen så har väl alla sina rutiner. I mina rutiner ingår att dra igång datorn och medan den startar igång tända alla myslamporna, kolla make-upen, lägga på läppstift, hämta en kopp kaffe, titta till krukväxterna och komma till ro. Det var svårt när han täckte upp utrymmet där min make-upspegel sitter, till på köpet ställde han sig så jag inte nådde fram till krukväxterna och det kändes oartigt att gå och hämta kaffe. Jag fick inte till stämningen riktigt. Sannolikt beroende på hans aura som spred något otäckt svart som störde min ljusrosa dito.
När datorn tickat och tuffat färdigt och jag skulle öppna mailen var spänningen förtätad, minst sagt. Det var knappt jag kunde se hur det hela utvecklade sig eftersom chefen tvunget ville sitta på första parkett. I trygg förvissning om att allt skulle gå min väg, lät jag honom få första glutten.
Jag kom inte in någonstans.
Det gjorde honom något gladare, trots att detta på intet sätt hjälpte honom med det försenade arbete han tänkt ägna sig åt. Nu var det emellertid min tur att börja oroa mig för det arbete som jag hade tänkt göra i förväg inför det möte jag hade kallat hela södra Sverige till under dagen. Agenda, uppgift om vilka jag hade bjudit, vilka som tänkt sig komma, frågor de ville ha upp på mötet, allt låg i det fördolda i serverhallens dunkla vrå.
Det slutade med att dagen har fått tas om hand medelst skjutande från höften. Jag har fått köra möten helt utan stöd från föregående protokoll, agenda eller dator. På ett möte berättade jag historier från min barndom för att få tiden att gå. (Det märkliga är att jag minns dessa historier tydligt medan vad jag gjorde i helgen är höljt i dunkel. Sonen som sommarjobbar på ett demensboende har börjat titta på mig på ett annat sätt den sista tiden. Eftertänksamt på något vis.)
Nåväl, jag har harvat mig fram under dagen, vid något tillfälle fick jag helt enkelt försöka tänka själv och inte bara förlita mig på sånt jag gjort förut, och det blev riktigt bra.
Kanske ska jag göra det någon mer gång i framtiden. Om IT-tekniken hänger sig, vill säga. Annars kanske inte.
När jag kom dit, extra tidigt eftersom jag kände mig i fin form och fylld av arbetslust, mötte jag min chef som vandrade omkring som en rasande furie i korridoren. Sådant kan hända understundom, men aldrig så tidigt på morgonen. Före halvåtta brukar ingen ha hunnit reta upp honom. Jag stannade till, så mycket spännande händer det inte på jobbet så jag har råd att missa det som bjuds.
Det visade sig att han, som är av principen att det som kan göras litegrann försent blir som bäst, var ute i sista minuten med något slags utskick och därför var lite mer än vanligt angelägen om att tekniken skulle gå hans väg. Och så gjorde den inte det.
Mailen funkade inte, hemmakatalogerna gick inte att nå, intranätet var utom räckhåll och således kunde han inte varken arbeta eller maila helpdesk om att han behövde assistans.
Jag skrattade skadeglatt och trumpetade ut att sådant aldrig händer mig. Jag tänkte gå raka vägen in på mitt rum och dra igång allt jag behövde i IT-väg och sen skulle jag jobba, lugnt och fint och i förväg med det jag skulle göra. Ingen stress i min värld, inte. Hahaha...
Jag travade självsäkert iväg med honom hack i häl. Han ville med egna ögon se att han var den enda drabbade. Det var lite irriterande att ha honom hängande efter mig. När man kommer på morgonen så har väl alla sina rutiner. I mina rutiner ingår att dra igång datorn och medan den startar igång tända alla myslamporna, kolla make-upen, lägga på läppstift, hämta en kopp kaffe, titta till krukväxterna och komma till ro. Det var svårt när han täckte upp utrymmet där min make-upspegel sitter, till på köpet ställde han sig så jag inte nådde fram till krukväxterna och det kändes oartigt att gå och hämta kaffe. Jag fick inte till stämningen riktigt. Sannolikt beroende på hans aura som spred något otäckt svart som störde min ljusrosa dito.
När datorn tickat och tuffat färdigt och jag skulle öppna mailen var spänningen förtätad, minst sagt. Det var knappt jag kunde se hur det hela utvecklade sig eftersom chefen tvunget ville sitta på första parkett. I trygg förvissning om att allt skulle gå min väg, lät jag honom få första glutten.
Jag kom inte in någonstans.
Det gjorde honom något gladare, trots att detta på intet sätt hjälpte honom med det försenade arbete han tänkt ägna sig åt. Nu var det emellertid min tur att börja oroa mig för det arbete som jag hade tänkt göra i förväg inför det möte jag hade kallat hela södra Sverige till under dagen. Agenda, uppgift om vilka jag hade bjudit, vilka som tänkt sig komma, frågor de ville ha upp på mötet, allt låg i det fördolda i serverhallens dunkla vrå.
Det slutade med att dagen har fått tas om hand medelst skjutande från höften. Jag har fått köra möten helt utan stöd från föregående protokoll, agenda eller dator. På ett möte berättade jag historier från min barndom för att få tiden att gå. (Det märkliga är att jag minns dessa historier tydligt medan vad jag gjorde i helgen är höljt i dunkel. Sonen som sommarjobbar på ett demensboende har börjat titta på mig på ett annat sätt den sista tiden. Eftertänksamt på något vis.)
Nåväl, jag har harvat mig fram under dagen, vid något tillfälle fick jag helt enkelt försöka tänka själv och inte bara förlita mig på sånt jag gjort förut, och det blev riktigt bra.
Kanske ska jag göra det någon mer gång i framtiden. Om IT-tekniken hänger sig, vill säga. Annars kanske inte.
lördag 23 juni 2012
Midsommar on wheels
Igår var det midsommarafton och som traditionen bjuder regnade det. Senast jag med säkerhet minns att det var soligt och varmt på midsommarafton var 1983. Likväl hoppas man varje år på att hundraårssolen ska komma. Hundraårsregnen verkar komma varje år numera.
Förutseende nog hade dottern varit ute kvällen innan och plockat ängsblommor, det som återstod var bara att kompletteringsklippa lite grönt att fylla upp kransarna som vi skulle ha runt huvudet med. När regnet häller ned har man ingen överhängande lust att gå särskilt långt för att hitta sådant utfyllnadsgrönt. Jag klev två meter utanför terassen, det kändes lagom långt bort. Hoppas inte äppelkarten och de gröna blivande plommonen syntes alltför tydligt där de senare på dagen svävade ovanför våra huvuden.
Jag hann ändå bli dyngsur och bladlössen och fästingarna formligen kastade sig på mig och klamrade sig desperat fast, de ville också snarast möjligt in i stugvärmen.
Senare på eftermiddagen lyckades jag medelst cykel transportera både mig, vitlöksbröd, flera liter jordgubbar, flera liter glass, en stor skål med sallad och en smörgåstårta med makrillfyllning till feststället. Smörgåstårtan klämdes fast på sin bricka på pakethållaren. Det låter omöjligt men det funkade.
När jag cyklade hem i natten var det bara lite av smörgåstårtan kvar så då stoppade jag både den och sin bricka i cykelkorgen fram på cykeln. Sedan tände jag mycket ordentligt cykellyktorna och gav mig av hemåt. Trots lyktorna tyckte jag det var väldigt mörkt och det guppade våldsamt ett par gånger. Kan ha varit en igelkott eller kanin som jag körde över.
Det tog mig hela vägen hem att räkna ut varför vägen inte lystes upp av mina nyladdade framlykta och varför smörgåstårtsbrickan lyste som en sol.
Man kanske inte ska ha så mycket i cykelkorgen fram när det är mörkt.
Förutseende nog hade dottern varit ute kvällen innan och plockat ängsblommor, det som återstod var bara att kompletteringsklippa lite grönt att fylla upp kransarna som vi skulle ha runt huvudet med. När regnet häller ned har man ingen överhängande lust att gå särskilt långt för att hitta sådant utfyllnadsgrönt. Jag klev två meter utanför terassen, det kändes lagom långt bort. Hoppas inte äppelkarten och de gröna blivande plommonen syntes alltför tydligt där de senare på dagen svävade ovanför våra huvuden.
Jag hann ändå bli dyngsur och bladlössen och fästingarna formligen kastade sig på mig och klamrade sig desperat fast, de ville också snarast möjligt in i stugvärmen.
Senare på eftermiddagen lyckades jag medelst cykel transportera både mig, vitlöksbröd, flera liter jordgubbar, flera liter glass, en stor skål med sallad och en smörgåstårta med makrillfyllning till feststället. Smörgåstårtan klämdes fast på sin bricka på pakethållaren. Det låter omöjligt men det funkade.
När jag cyklade hem i natten var det bara lite av smörgåstårtan kvar så då stoppade jag både den och sin bricka i cykelkorgen fram på cykeln. Sedan tände jag mycket ordentligt cykellyktorna och gav mig av hemåt. Trots lyktorna tyckte jag det var väldigt mörkt och det guppade våldsamt ett par gånger. Kan ha varit en igelkott eller kanin som jag körde över.
Det tog mig hela vägen hem att räkna ut varför vägen inte lystes upp av mina nyladdade framlykta och varför smörgåstårtsbrickan lyste som en sol.
Man kanske inte ska ha så mycket i cykelkorgen fram när det är mörkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)