Ute och skottar

Jaha. Snöat inatt igen. Snöat hela dagen igen. Skottat i morse, skottat ikväll. Fortsätter vintern så här, kommer mina nya ryggmuskler att spräcka alla befintliga behåar. Jag lär få köpa storlek 125 B eller något. Och getingmidjan är på så sätt back in business. Man skall se positivt på allt.

Men den där karlen som plogar min gata skulle jag allt vilja säga en sanningens ord mellan fyra ögon. Gärna i ett ljudisolerat utrymme om det går. För jag vill kunna tala högt när jag berättar att jag tycker det är direkt olämpligt att lasta av hela gatans snö precis under min brevlåda. Jag har ägnat en timme åt att försöka hacka upp isberget och flytta det. Förgäves. Det en plogbil har flyttat får ligga (svenskt djungelordspråk). Så nu får jag väl ingen post förrän i mars för både tidningsbudet och postmannen är känsliga för snöhinder. Kommer de inte fram, blir det ingen utdelning. Kanske kronofogden hjälper mig att flytta eländet om några månader?

Sonen tycker det är väldigt trevligt med snö och kan inte förstå varför inte jag delar hans förtjusning. Jag har förklarat att jag får vissa extrauppgifter i form av snöskottning morgon och kväll och att det är mycket det som gör att jag kan hålla mig för skratt när snön vräker ned. Det förstod han inte, att skotta snö som är så roligt?

Jo, det är det, i allafall om man slipper göra det.

Min väninna M konstaterade klokt igår att "det sägs att barn inte gör som man säger utan som man gör. Det stämmer inte. De gör varken som man säger eller som man gör. De gör ingenting. Alternativt bara sånt som är roligt eller bra för dem."

Nu skall jag värma upp mig med lite glögg och sedan skall jag drömma om ryggmassage. Om 11 timmar är jag ute och skottar igen...

Endast tomten är vaken

Igår satte det i att snöa och när snön väl fått igång produktionen körde den på. Som ett direkt resultat av detta fick jag inatt öppna upp stallet för två kristna som inte kunde komma hem pga snön. Ro föll inte över Vintergatan förrän efter fram emot halvfyra imorse men icke förty befann jag mig 8 sharp skottandes snö i glatt samspråk med grannherrarna som var ute på samma uppdrag. Med den skillnaden att frun väntade med kaffe och bullar när de kom in. När jag kom in sov fortfarande alla.

Det hade kommit så mycket snö att min skyffel och mina muskler tyvärr inte mäktade sotta snön från ena sidan av garageuppfarten till den andra med mindre än att vi tog det i etapper. Jag fick börja från mitten av uppfarten och skotta snö lagervis. Efter tre lager skymtade jag marken. Sen var det bara till att göra höger vänster om och upprepa proceduren åt andra hållet. Man kan alltså säga att jag har skottat garageuppfarten tre gånger istället för en. Ryggen tycker mycket väl att vi kan säga det. Han känner fortfarande av sviterna.

Därefter har jag monterat ned två ljusslingor, köpt två nya slingor, två LIKADANA, jag vann kriget, monterat upp dem och konstaterat att nu lyser balkonglådorna med samma antal lampor och med samma färg på lamporna. Fint så man blir tårögd.

Raskt förvandlades jag sedan från Mulle Meck till kungens lilla piga och gick igång med att baka lussebullar, pepparkakor, amerikanska jordnötskakor samt koka kalops samtidigt som jag körde en maskin tvätt och började planera morgondagens övningar vad gäller middagsgäster. Samt spelade julskivor och drack glögg som jag skall erkänna spetsades något för att göra det hela roligare. Lussebullarnas russin marinerade jag i whiskey. Egentligen skall de marineras i konjak men jag hade ingen konjak. Det var whiskey eller danskt kirsebaervin och då kändes whiskey mest rätt. Spritförrådet är ganska torftigt, minst sagt. Det blev gott.

Är nu helt makalöst trött, ögonen vill somna hela tiden, men snart skall sonen fångas upp från en kommundel och dottern skall transporteras till fest i annankommun. Därefter är sannolikt endast tomten vaken.

Mörker råder

Trots att jag började med belysningspysslet i god tid i början av veckan, gapar mina balkonglådor under köksfönstren fortfarande tomma. Inga ljusslingor. Jag har en slinga till en av lådorna, men för det rätta intrycket vill man gärna ha två. Åtminstone om man har två lådor. Att drapera den enda slingan tvärs över båda lådorna blev inte bra. Såg fånigt ut med det lysande mellanrummet.

Har velat handla varje dag men inte hunnit. Jobbet inkräktar onekligen rejält på privatlivet ibland.

Idag rann tålamodet över och jag kände att jag inte kunde vänta längre. Middagen kastades i de små barnens magar och så fort alla hade svalt det de skulle dukade jag av och for iväg till butiken. Nu skulle jag handla ljusslinga. Basta.

Jag gick kilometer efter kilometer i butiken och hittade tomtar och blommor och pepparkaksgubbar i naturlig storlek och så många lyktor att jag var tvungen att sätta mig en liten stund för att samla mig. Åh, vad jag vill ha lyktor.

När jag började närma mig utgången hade jag fortfarande inte hittat några ljusslingor och jag började misströsta. Kanske sålde de inte ljusslingor i år? Företag nischar ju stundtals in sig, det har man ju varit med om förr. Jag hittade en anställd som jag frågade. Nej, då, de saluförde fortfarande ljusslingor, jag skulle bara fortsätta en bit till och sedan ta till höger. Han viftade lite obestämt åt något håll.

Jag ville veta exakt för att inte riskera att gå fel och krävde förtydliganden. Förtydligandet blev att gå bara, du kan inte missa det.

Nej, jag kunde inte missa det. Om de tre vise männen fått så tydlig vägledning hade historien varit annorlunda. Då hade det varit tjugotusen vise män som stått och hängt runt krubban.

Längs väggarna hängde hundratals slingor, nät, ris och slangar, allt med ljus i. Jag tittade länge och omsorgsfullt. I synnerhet när jag betat av ris, nät och slangar och kommit till slinghyllorna. Såsom varandes misstänksam av naturen läste jag NOGGRANT på skyltarna under slingförpackningarna. Allt med ordet "serie" undvek jag, eftersom jag anade att jag skulle få en mittbit som inte gick att stoppa i väggen.

Till slut hittade jag en hyllrad där det inte stod "serie" utan "Led" på skyltarna. Led hade jag förstått var något bra som jag skulle sikta in mig på. Jag tog en förpackning med ordet led och en bild som visade en slinga med små söta lampor. Jag köpte förpackningen. Jag körde hem med den.

Och jag kom hem med en mittbit som inte gick att stoppa i väggen.

Mina balkonglådor är fortfarande mörklagda.

Inför första advent, del 2

Idag var jag iväg och köpte ytterligare en timer för ljusinställning av jätteadventsstjärnan samt en grenkontakt med fem uttag för ljusslingorna och adventsljusstakarna som skall finnas innanför och utanför köksfönstren.

När jag kom hem skulle jag montera hela härligheten. Timern var jättelätt. Att plugga in grenkontakten var också jättelätt. Därefter draperade jag ljusslingorna i balkonglådorna utanför köksfönstren. Jättelätt. Grannen från Joes corner gick förbi och applåderade min duktighet som så långt i förväg, flera dagar, draperade ut slingorna under fönstren. Jättebra, tyckte han.

Samt pluggade in deras tjocka transformatorer i grenkontakten. Jättelätt. Tråkigt nog lyste bara halva ena slingan. Och det såg fånigt ut i jämförelse med den andra slingan. Man kan inte ha 40 lysande lampor under ett fönster och 20 under det andra. Folk märker sånt.

Jag plockade in den fallerande slingan och upprättade tomtarnas verkstad, filialkontoret, för att med tång, sax och eltejp återställa ordningen och lysförmågan. En serie lyckades jag laga, men de andra två var som förgjorda att få liv i. Jag bytte lampor, grejade med små koppartrådar, vände, vred och svor. Intet liv stod att uppbringa.

Mimmi från fornstora dar hade satt sig ned och med systematisk noggrannhet gått igenom lampa för lampa för att kontrollera eventuella defekter samt åtgärda desamma.

Mimmi av idag, trött och sliten och lätt blasé, lade tillbaka hela slingeländet i sin plastkasse och slängde upp den på vinden.

Imorgon skall jag köpa ny slinga.

Vems idé var det med julen, nu igen?

Inför första advent

På söndag är det första advent och då skall alla ljusstakar, stjärnor, ljusslingor och små klädda miniatyrjulgranar stå på sina platser. Samt lysa. Helst. Så brukar det emellertid inte vara.

Vis av erfarenhet börjar jag med förberedelserna inför detta redan idag, måndagen innan. Jag vet inte vad som händer i förrådet under sommaren men i flera fall har små lampor gått sönder, det som jag minns som små söta vanliga stickkontakter visar sig plötsligt bestå av rejäla transformatorklumpar som inte alls passar in i mina smala tjuvuttag och i ljusslingorna har flera av de seriekopplade lamporna kollektivt lagt sig med trådarna i vädret och tackat för sig. Det blir liksom inte samma effekt om bara 8 av 40 lampor lyser.

Att 32 lampor är släckta betyder inte att 32 lampor är sönder. Det betyder att en lampa i varje serie av åtta är sönder, övriga är för det mesta hela. Det spelar emellertid ingen roll i vilken ordning man testar lamporna. Det är alltid den sista lampans fel att serien inte har lyst. Alltid.

Idag har jag satt upp fem adventsljusstakar och fått dem att lysa. Jag har även konstaterat att jag inte har den blekaste aning om hur jag fick två ljusslingor i balkonglådorna under köksfönstren samt två adventsljusstakar på fönstrens insidor att lysa förra året. Slingorna består av två rejäla transformatorer som vardera behöver två uttags utrymme för att trivas. Alla dessa lysetyg skall kopplas sammans med en timer och jag utgår ifrån att jag har haft en grenkontakt med minst 5 uttag till hjälp förra året. Jag minns det inte och jag har inte den minsta lilla aning om var grenkontakten kan tänkas ha tagit vägen sedan sist.

Återstår gör en stor stjärna, ytterligare två adventsljusstakar och tre små granar med belysning. Jag beräknar att vara klar med allt på fredag kväll.

På lördag har första lampan för säsongen gått sönder. Så brukar det vara.

After work

Igår skulle jag ut på en after work bestämd sedan länge. När det bestämdes var det fortfarande ljust och förhållandevis drägligt temperaturmässigt på kvällarna och att ge sig in till storstan med solen i nacken den 19 november kändes ur det perspektivet helt rätt. Flera månader i förväg var jag pigg och redo.

Igår när det var dags var jag trött.

Det var mörkt, det var kallt och det snöade isbitar. Jag ville hem och hoppa i mjukiskläder, hoppa vidare till soffan och stanna där med en burk pepparkakor och ett glas rödvin. Att byta kläder, anlägga krigsmålning, gå till bussen, åka till stan och vara ute halva natten (säkert minst till klockan 22) var jag inte alls övertygad om att jag kände för.

Som vanligt klagade jag min nöd på Fb och fick raskt svar från en gammal vän som påminde mig om att snöstorm och vädervarning klass 3 inte hindrade mig från alla möjliga rantafej på 80-talet. Det brukade vara jag som stannade längst, och det har hänt att dj:n stängt av skivspelaren, tänt lampan och bett mig ta nödutgången ut, det skulle gå snabbare än den stora utgången. Jag minns inte detta. Tvivlar starkt.

Nåväl, jag kom iväg, missade nästan bussen men anlände Malmö och hur det än var så blev det inte så att jag tog 22-bussen hem. Jag tog inte 23-bussen heller. När jag kom hem strax efter klockan 3, fick jag tidningen personligt överlämnad i handen av tidningsbudet. Det har inte hänt sedan 1987.

Och det är jättekul med after work i november. Jag vet inte vem det var som pratade om mjukiskläder och pepparkakor i soffan. Inte jag, iallafall.

Inte på topp

Inatt vaknade jag klockan 00.52 av att brandvarnaren utanför mitt sovrum påkallade min uppmärksamhet. Den pep hjärtskärande en gång i minuten för den hade plötsligt och utan tanke på hur mycket klockan var kommit på att den ville ha nya batterier.

Först tänkte jag nonchalera pipandet och helt enkelt sova vidare, men det var inte så lätt som man skulle kunna tro. Man hinner inte somna på 60 sekunder. Man hinner NÄSTAN somna, men precis när man kommit så långt att man skall ramla ned bland bomull och John Blunds sand, har det gått 59 sekunder och man vaknar av att man sitter som ett frimärke i taket i ren förskräckelse av ljudet igen.

Så höll det på några gånger, jag experimenterade med att borra ned ena örat i kudden och stoppa det andra örat fullt med täcke, men det hjälpte inte. Pipet skar igenom. Till slut låg jag bara och väntade på att det skulle pipa igen, och vid några tillfällen tyckte jag att det verkade som om det tog mer än 60 sekunder mellan varje pip, så då började jag räkna sekunderna. Man vill ju att det skall vara ordning på inställningarna, att pipen skulle komma med oregelbundenhet hade inte känts bra. Det hade verkat ogenomtänkt.

Till slut vacklade jag upp, förbi av trötthet, för att åtgärda problemet.

Under två pip stod jag nedanför brandvarnaren och tittade på den. Den var helt okänslig för min elaka blick och jag förstod att handgripligheter var av nöden tvungna. Således hämtade jag en stol, klev upp på densammap, skruvade ned varnaren, gick iväg med den till garderoben för tjocka vinterkläder, stoppade ned den i en ficka till skidjackan, lindade en kappärm framför fickan och gick sedan och lade mig.

Pipet hördes ändå.

Imorse kom jag på att jag kunde tagit ur batterierna. Man är inte på topp när man vaknar efter en två timmars sömn.