Att köpa dyra saker

Jag är inte speciellt slösaktig i det lilla, och går således sällan och småhandlar eller slinker ut och äter på restaurang i tid och otid. Gör jag det får jag ångest. Sådan shopping kickar inte igång mig på en enda nerv.

Däremot slår jag glatt till och köper rejäla saker eller tjänster mellan varven och det tycker jag känns roligt från början till slut. Trädäck till huset, nya vardagsrumsmöbler, gör om i badrummet, den typen av shopping. Ingen ångest.

Det finns emellertid saker som kostar mycket, som jag bör köpa men som inte känns roliga för fem öre. I den kategorin hamnar osynligt underhåll av huset. Sådant underhåll som bör göras men som man inte hela veckan efter investeringen kan gå och titta på, slå ihop händerna i hänförelse över och njuta vid åsynen av, gång på gång.

På måndag går jag igång med en sådan investering. Under två dagar skall ett gäng karlar gå igenom hela mitt tak, betongpanna för betongpanna. Undersöka deras kvalitet, ta bort moss- och algväxt samt tala allvar med sistnämnda så att de inte kommer att växa på taket inom de närmaste tio åren. Att ge tio års garanti på det gav respekt och gjorde att jag slog till. Om tio år bor jag sannolikt inte kvar och då kan det få börja växa mossa igen, bäst det vill.

En sådan här takgenomgång är väldigt bra att göra, eftersom det försäkringsbolag som försäkrar villaägare mot regn som än slinker hit, än slinker dit, än slinker in under takpappen och orsakar vattenskador, inte finns.

Men hur kul är det att köpa en sådan här takgenomgång på en skala? Minus tre. Finns det något jag kommer att gå och titta på och slå ihop händerna i förtjusning över när de är klara? Nej. Kommer jag överhuvudtaget att se någon skillnad? Nej.

Jag hade hellre velat köpa nya vitvaror i köket. Eller en ny cykel.

Ibland är det skit att vara vuxen och ta kloka beslut.

Alla möjliga akademier

När jag veckohandlar inför en barnvecka brukar det ta två timmar från dörr till dörr och sluta på fyrsiffriga belopp och ont i ryggen av att lasta i och ur kundvagn och bil flera gånger.

Igår veckohandlade jag för bara mig. Det tog en kvart, kostade 179 kronor och allt fick plats i cykelkorgen. Väldigt mycket billigare än när barnen är här och väldigt mycket mindre skrymmande, med andra ord.

På bandet låg tandtråd, schampo, en burk chili con carne, en påse müsli, en påse Nestle Fitness (också müsli), två liter glass och vaniljkex. Yoghurt hade jag sen tidigare. Maten är nu fixad till och med onsdag i nästa vecka.

Det är möjligt att glassen inte räcker så länge, dock. Jag kan nämligen konstatera att det är helt rätt att sleva i sig vaniljglass med varma hallon och vaniljrån framemot 22.30 en torsdagkväll. Jag tror jag skall googla på kostpyramid och -triangel, är övertygad om att det finns en § i dessa som rekommenderar just glass med dylika tillbehör på torsdagkvällar. Sannolikt vilken kväll som helst, när jag tänker efter. Annars skall jag ta kontakt med Svenska Akademin och föreslå ett tillägg.

Gastronomiska Akademin skulle man kunna tycka vore lämpligare att blandas in än svenska ditot, men gastronomerna räknar ut saker som har med mat att göra, och just den detaljen har jag ju redan gjort åt dem. Nu vill jag ha det tillskrivet under rätt paragraf, bara.

Vän av ordning, U, ansåg att kopplingen till veckodag (torsdag) även borde innebära att Kungliga Vetenskapsakademin skall kopplas in. De har ju ansvar för korrektheten i de almanackor som utges i riket.

Han har rätt i det. Ärendet blir mer och mer komplicerat. Men vill man äta glass med varma hallon en sen torsdagskväll, får man vara beredd att ta lite ansvar. Jag inser det.

Photoshopad konfirmand

Bilden på bloggen (till höger) tog en kollega till mig igår på jobbet som en liten uppvärmning inför en yrkesmässig plåtning som hon var på väg till. Och jag är aldrig nödbedd, det finns fortfarande en fjortis i mig som tycker om att vara med på bild.

En liten stund senare hade hon lagt upp bilden på Facebook och jag tittade beundrande på den i det miniatyrutseende den hade på startsidan. Där var fotot 2 x 3 cm och jag såg slät och ung ut som en ung mö på sin konfirmationsbild. Okysst och allt.

Därefter gjorde jag misstaget att klicka på bilden. Vips täckte den större delen av bildskärmen och jag fick då det tvivelaktiga nöjet att av studera mina rynkor, tunga ögonlock, sneda tänder och ojämna solbränna in på pornivå. Livet övergick från färgfilm till svartvitt. Herregud, så gammal jag har blivit.

Dessa mina slutsatser förmedlade jag strax vidare till omvärlden. Genast uppfattades mayday-signalen av en annan väninna som omedelbart laddade ned bilden till sin egen dator, drog igång Photoshop och Photoshoppade om den. Tio minuter senare hade jag nöjet av att titta den unga konfirmanden rakt i ögonen, trots att jag fortfarande hade bildskärmsvisning och inte 2 x 3 cm.

Tillbaka kom nämligen en helt rynkfri tösabit med lite mer blont och lite mindre sorkfärgat hår och med så vita tänder att lamporna i sovrummet kunde ha spelat ut sin roll. Med sådana gaddar var det bara att öppna munnen litegrann på nätterna så var det ljust nog att läsa.

Mycket fint. Det värsta är emellertid att visar man för fina foton av sig själv, så kan chocken när folk möter en på riktigt, i verkliga livet, bli enorm och man verkar ha åldrats 30 år på bara några veckor. Det är inte bra.

Så tills min Photoshop-kunniga väninna har kommit på hur man ändrar en bild så att verkligheten ändras samtidigt, så får jag nog nöja mig med att publicera the true story.

Bilden till höger visar således mitt sanna jag. Så här ser jag ut. Så sent som igår, åtminstone. Kanske inte så mycket konfirmand. Kanske mer konfirmandens mamma. Tråkigt nog.

Edens Lustgård. Filialkontoret.

Gårdagskvällen var mycket händelserik. Först var jag ute och åkte båt, eller snarare var ute och gled båt, för något höjdartempo var det inte tal om. Sjöfåglarna simmade oupphörligen om oss, varpå de vände sig om och skrattade försmädligt.

Förutom fåglar och vågskvalp var det i stort sett tyst, tills vi gled in under en bro, och kaptenen fick för sig att det kunde vara pampigt att spela Ravels Bolero medan vi gled omkring under betongen. Det var det.

http://www.youtube.com/watch?v=alInngoNWE4

Efter båtturen blev jag skjutsad till busshållplatsen där min cykel stod parkerad. Övrigt sällskap fortsatte med bil till nästa anhalt; Evas och Adams lustgård, som faktiskt inte ligger så långt ifrån där jag bor. Jag cyklade dit.

Bäst jag cyklade fick jag syn på vildväxande Rölleka. Jag tycker mycket om Rölleka och eftersom det var mörkt och Röllekan växte i slyn på allmänt område, tänkte jag göra två flugor glada genom att helt enkelt ta med mig några Röllekor, med rötter och allt hem till mig. Jag förkovrade på så sätt trädgården och blommorna fick miljöombyte.

Man cyklar inte och liksom bara rycker med sig några plantor i farten, lite obemärkt som jag hade tänkt. Det gick inte, de höll emot och drog tillbaka och det höll på att bli jag som fick miljöombyte. Jag fick stanna, stiga av, fälla ned cykelstödet och ta i för kung och fosterland för att få loss några motsträviga exemplar. Att stå bredbent i kort klänning i mörkret och hänga mig med all min tyngd bakåt för att få med mig de utvalda, såg sannolikt fånigt ut. Dessutom var jag en hårsmån ifrån att dratta på ändan varje gång rötterna lossnade från marken. Det blev därför bara fyra plantor, mer än så klarade inte fåfängan av.

Jag parkerade mina fyra Röllekor på pakethållaren och cyklade vidare. Blommorna såg små och nätta ut på marken men liggandes på tvären över cykeln verkade de sträcka ut. Jag fick cykla mitt i cykelbanan och ändå strök pakethålleblommorna emot buskarna vid båda sidorna om vägen. Några parkerade bilar blev fint avdammade längs med sina långsidor. Ett slags stripes, kan man säga.

När jag kom fram till Edens lustgård stoppade jag ned blommorna i oasen. Eller dammen, om man vill kalla den det. Där fick de vänta medan jag drack nektar och åt fikon (eller snarare drack vin och och åt franska ostar). Ännu senare och ännu mörkare, när jag var på väg hem, passade jag på att rycka upp lite Löjtnantshjärtan och alla möjliga andra blommor från lustgården. Det var som sagt väldigt mörkt då, så varken Eva eller Adam märkte något.

Sen cyklade jag hem som en faraonernas rosbärare. Eller som Hans och Greta i blomstertappning. Det lossnade nämligen både det ena och det andra från min pakethållare medan jag cyklade på. Det såg jag i morse när jag cyklade samma håll till jobbet. Det låg vissnade blomstänglar varannan meter längs med cykelbanan.

Ikväll har jag planterat min fångst och för min inre syn ser jag att jag nästa år kommer ha ett fint filialkontor till Edens lustgård inom mina domäner. Sen saknas bara en orm.

Morgonmänniskan blev kvällsdito

Under min semester förvandlas mirakulöst morgonmänniskan till kvällsmänniska. Det borde inte gå, men det gör det. Jag ramlar glatt omkring till minst ett på natten en vanlig tisdag, jag kan ibland vakna till lite vid fem-, sextiden på morgonen, då tittar jag på teve en stund, det går väldigt skojiga och intressanta program på teven vid den tiden, och sedan sover jag sött vidare till minst klockan 11.

En underbar ordning. Något svår att fortsätta med när man har börjat jobba igen, bara.

Igår överraskade jag därför kroppen med att lägga mig, dra ned nattmössan över öronen och släcka lampan när klockan var bara barnet. Cirka 23. Jag var pigg som en lärkvinge och ägnade säkert minst en timme åt att räkna får, spindlar, flugor som surrade, hitta på julklappsrim (så har jag det avklarat i god tid som omväxling) och tänka inspirerande tankar på vad jag skall göra i framtiden. Inte när jag är stor, för större vill jag inte bli, utan i framtiden.

När jag väl hade somnat, vaknade kroppen strax igen, klockan 04.40, för att bli berikad med det sedvanliga tevetittandet. Det förstod jag emellertid, att något tevetittande var det inte tal om, med tanke på att klockan skulle ringa klockan halv sju. Jag återgick till versskrivning och räkning. Det sistnämnda krävde stor möda och engagemang, inte minst för att det var ljust ute och sålede livligt i rummet och bakom rullgardinen med både små och stora flygfän. Jag fick räkna om hela tiden.

Klockan halvsju var jag nästan klar, men då hade jag inte tid längre, för då var jag tvungen att stiga upp.

Just nu känner jag inte att jag skulle behöva räkna längre än till två flugor för att kunna somna. Jag är jättetrött. Men det hjälps inte, för strax skall jag iväg på båtfärd och då skall man inte sova med mindre än att vara fastsurrad först. Vet jag.

Synpunkter på vädret

Idag har det blåst upphöjt till tio. När jag vaknade trodde jag först att det ösregnade, eftersom det kom så mycket ljud från utsidan. Lite regn hade inte varit en dag för tidigt, jag minns inte när det kom en droppe nederbörd sist. Jag tror det var i samband med skolavslutningen för då brukar det alltid regna.

Det regnade emellertid inte idag, det blåste.

Så till den milda grad att halva träd och mindre blomkrukor visslade förbi utanför fönstren när jag rullade upp rullgardinen.

Jag behöver nya lampor till rabatten men några sådana syntes tyvärr inte till i fartvinden. Bra kvinna reder sig emellertid själv, så jag packade in mig i bilen och körde in till Malmö för att hämta hem några nya lampor från butikslagret. På vägen in till stan fick jag ha gasen i botten och jag tuffade ändå på i högst modest hastighet. Hade Tour de France haft en etapp i mitt närområde hade de förmodligen cyklat om mig, allihop. Även åskådarna som sprang före med sina brassestolar, hade förmodligen varvat mig.

Jag hade motvind.

I gengäld kunde jag lägga växeln i friläge och därefter rulla hem i 110 hela vägen hem.

Medvind. Men inget regn.

Vid flera tillfällen den senaste veckan har jag förhoppningsfullt burit in utemöblernas stols- och soffdynor inför natten som förberedelser inför annalkande regn. Nu har jag gett upp och funderar på att ställa ut mina ärvda skänkar i ädelträ i trädgården, så riskfritt är det att de utsätts för någon form av nederbörd.

Trädgården ser ut som en stilstudie av en savann i Afrika. Platt och dammig, enstaka strån, ingen frodig grönska, inga blommor, inget gräs.

Kommer det en tiger glidande över gräsmattan på jakt efter en antilop, blir jag inte förvånad.

Till ödets ironi hör att Aftonbladet efterlyser läsarbilder från de som är drabbade av regnkaoset. Samtidigt som de lovar att nu gör sommaren och värmen strax comeback.

Jag får kanske börja bygga en bur för tigrarna...

Sex and the Österlen

Den här helgen skulle ha blivit en "Sex-and-the-Österlen" helg med väninnorna. Vi skulle ha tillbringat tiden med djupa samtal, vin, mat och mellan varven tagit på oss glasögonen och ägnat oss åt de strålande utsikterna åt alla håll över de österlenska vyerna.

Istället fick jag feber och en trötthet motsvarande tredje dagen efter förlossningen och fick stanna hemma. Vilket innebär att jag får tillbringa helgen med att prata med mig själv, intaga vatten, Ipren och titta på teve med fötterna högt.

Alternativen går att jämföra. Mitt förlorar.

Det värsta är att när jag inte har ork att göra saker utan bara vill ligga ned och vila, har jag plötsligt tid på mig att fundera över saker jag BORDE gjort och till slut ligger jag där med alla stresshormonerna på fullt påslag tills jag med ett rytande slänger undan täcket, kryper genom sovrumsgolvet och försöker ge mig på det jag har tänkt ut att jag borde göra. Trots att jag inte kan stå upp.

Således har det hänt att jag har suttit och strukit jättehögar med tvätt under rysningar av nästan 40 graders feber. Om man sänker ned strykbrädan till lägsta hacket och sätter sig på en kudde så funkar det. En lärdom är dock att det är bra att inte ha strykjärnet på högsta värme. Man är lätt lite avtrubbad när man har feber och inte lika flink med att lyfta upp järnet när det har legat på samma fläck på skjortan för länge. Märkte jag.

Jag har även legat på golvet i köket och gjort rent ugnen vid någon influensadrabbning där jag plötsligt kommit att tänka på att det var länge sedan ugnen skrubbades. Och jag har sprungit och hållit i sonens cykel och försökt lära honom cykla när jag hade dubbelsidig lunginflammation. Det var väldigt jobbigt att springa med konstant hosta och hög feber, men han var snabb med att lära sig. Förmodligen för att han trodde att han skulle bli moderslös om han drog ut på utbildningen för länge.

För några år sedan arrangerade jag middag för åtta personer samma dag jag fått gå hem från jobbet med frossbrytningar. Att ha gäster vid ett sådant tillfälle var kanske lite onödigt, och dessutom inget jag låg i sängen och räknade ut att jag skulle arrangera. Det var bestämt sedan tidigare men jag tyckte i mitt omtöcknade tillstånd att det kändes onödigt att ställa in bara för att jag hade influensa.

På något sätt klarade jag av att både duka, fixa mat och servera. Däremot mindes jag inget av kvällen i efterhand. Maten var slut och diskmaskinen full med disk så någon måste ha varit hemma hos mig, men mer än så kan jag inte berätta. Jo, att ingen på något mirakulöst vis blev smittad. Den aspekten slog mig inte förrän i efterhand.

Idag har jag emellertid inget att stryka, ugnen är rengjord och jag skall inte ha gäster på middag. Jag funderar emellertid lite på om jag skulle kunna måla lite på planket om jag drar fram solsängen så att jag kan ligga ned samtidigt?

Det skulle kunna fungera...