Iron woman

Jag har en person i bekantskapskretsen som skall göra en Iron man nästa år. För er som inte vet vad en iron man är, kan jag berätta att man simmar ca 4 km i havet (uppvärmt endast av den bleka, svenska solen), sen hoppar man upp på cykeln och trampar på för glatta livet i ca 18 mil (ja, MIL!), och därefter joggar man lite lätt en maraton som ju alla vet omfattar 4,2 mil (ja, MIL!).

Allt detta roliga tar ca 12 timmar för min exempelperson i bekantskapskretsen, och då hinns det med att äta lite kolhydratrik kost på stationer längs med vägen (man får klara sig utan matkontroll den stund man simmar) samt vinka till vänner och bekanta. Kissa kan man ju som bekant göra "on the fly" om man är man.

En sådan iron man gör han varje eller vartannat år, och kan tyckas vara jobbig.

Dock inte tillnärmelsevis så jobbig som den iron woman, som jag gjorde idag. Den innebar att jag steg upp ungefär samtidigt som teveprogrammen slutade för natten på Svt 1. Då inledde jag dagen med att först tömma torktumlaren och sedan diskmaskinen. Jag vek tvätt, satte in glas och manglade handdukar och lyckades hålla isär produkterna så att jag inte ställde in handdukar och manglade glas. Det hade inte blivit bra. Självklart trallade jag glatt under tiden.

Därefter stod jag iklädd morgonrock och förkläde och trillade persiljejärpar i arla morgonstund. Hade någon sett mig hade vederbörande osökt kommit att tänka på bilder ur Husmoderns köksalmanack årgång 58. Det är för övrigt bara personer som har Husmoderns köksalmanack från 1958 som vet vad persiljejärpar är. Vi kan kalla det stora köttbullar med grönt i, så fattar alla.

Sen skalade jag potatis. Jag skulle ha potatismos till persiljejärparna och med två hungriga tonåringar och en hungrig mamma går det åt många potatisar. Mitt kök vetter mot gatan, och grannen som promenerade förbi med sin hund tittade storögt på mig där jag stod i köksfönstret och vinkade med potatisskalaren. Klockan halvsex.

Strax efter 7 cyklade jag iväg till jobbet. Det var motvind och nedförsbacke hela vägen. När jag jobbat färdigt cyklade jag hem. Då var det motvind och uppförsbacke. Med detta jämförelsematerial kan konstateras att det sistnämnda var värst.

När jag kom hem satte jag på potatisen och körde därefter dottern till boxningsträningen. Sen körde jag hem, den tiden är förbi då man har tid att sitta och titta beundrande på barnens små gymnastiska övningar. I princip stannar jag knappt bilen, hon får hoppa av och på i farten.
Hemma gick jag vidare med matlagningen, nu åkte järparna in i ugnen och jag började förbereda såsen och vitkålssalladen. Förbereda. För när det började komma till de kritiska positionerna i matlagningen var det dags att åka och hämta dottern.

Hemma igen. Svängde ihop potatismos, skrapade bort det brända från järparna, gjorde sås av pulver (ja, pulver, den som säger något försmädligt om att jag inte gör såsen från grunden, skaffar sig problem), färdigställde vitkålssalladen, beordrade intag av föda. Åt.

Den enda som kunde äta långsamt var dottern, för nu skulle sonen och jag iväg. Han till fotbollsträning och jag på taxikörning.

Cirka kl 21 är arbetsdagen slut och jag har då hållit igång i ett i ca 14 timmar. En iron woman inte bara pågår längre än en iron man, den upprepas dessutom dag efter dag, ca 11 månader om året. Den tolfte månaden har jag semester och då kan jag laga mat vid samma tidpunkt som alla andra i Sverige.

Och nu funderar jag på om jag inte skall göra en iron man nästa sommar, bara för att få lyxen av att bara transportera omkring mig själv, äta pastarätter som någon annan har lagat, inte behöva bry mig om att duka av och att ta emot folkets jubel under tiden.

Fast kissa får jag nog göra på det vanliga iron woman-sättet.