Min bil är en personlighet. Det är en Volvo och man skulle kunna tror att det är en vanlig standardbil, men så är inte fallet. Detta Svenssonskal rymmer både finurlighet, humor och ett starkt driv att utsätta sin ägare för practical jokes. Åtminstone anser bilen att den har humor. Jag tar mig friheten att uttrycka ett visst ifrågasättande.
Tidigare har bilen skojat med mig och understundom vägrat låta mig låsa bilen, vid andra tillfällen inte låtit mig komma in i densamma. Rutor som rullats ned kommer inte upp igen förrän bilen själv vill, vilket inte alls behöver inträffa samma dag. Och temperaturmätaren har visat på minus 24 grader. Mitt i sommaren.
Dessa små skojigheter har emellertid fixats till av stränga magistrar på Bilia. Två gånger har de fixats till. Och nu funkar just dessa detaljer, men genast klurar bilen ut nya partytricks.
För någon vecka sedan parkerade jag som vanligt bilen på garageuppfarten hemma, låste och larmade på samt begav mig till brevlådan för att hämta posten. På min väg tillbaka till huset noterade jag att min tillvaro var upplyst av ett vackert rött sken.
Bromsljusen på bilen lyste.
Detta var lite otippat av två anledningar:
1) Jag satt inte i bilen och bromsade.
2) Bilen var avstängd, låst, pålarmad och inte ens handbromsen låg i.
Detta hade varit synnerligen märkligt om det hade varit en vanlig bil. För min bil var det ungefär vad man kunde förvänta sig.
Jag låste upp, klev in, startade bilen, bromsade, släppte bromsen, stängde av bilen, klev ut, låste. Bilen släckt. Förmodligen fnissade den förtjust under motorhuven över att jag varit tvungen att jobba lite för att få ordning på den.
Idag körde jag runt i byn för att hitta en ledig p-plats där bilen kunde vänta medan jag uträttade ärenden. Jag hittade en bra plats utanför banken där jag svängde in, parkerade, stängde av bilen och fann mig i samma ögonblick sitta i Dantes inferno. Larmet gick igång och för den som inte vet hur just mitt billarm låter så kan jag berätta att det är ett ljudinferno bestående av ett distinkt tutande med signalhornet varannan sekund samtidigt som en tvåtonsslinga ligger och väsnas i bakgrunden. Hela byn stannade upp och tittade på inbrottstjuven som uppenbarligen lyckats bryta sig hela vägen in i bilen och nu satt och tjuvkopplade den. Eller vad hon nu gjorde, människan. En kvinna var det till på köpet. Usch!
Jag tryckte ett flertal gånger på låsa- och låsa-upp-knappen på nyckeln i en vag förhoppning om att få slut på eländet på så sätt. Inte en chans. Bilen skrattade högt. Jag klev ur bilen, låste, låste upp, ingen skillnad. Jag klev in igen, startade bilen, den tystnade.
Jag stängde försiktigt av bilen igen och smög ut på tå. En lynchmobb som tagen ur filmen The Warriors, stod som en mur vid banken, samtliga slåendes med brännbollsrack i vänsterhanden alternativt snurrandes med cykelkedjor. De ville inget hellre än att nita biltjuven.
Kanske att jag överdriver lite, men diverse människor tittade iallafall noga på mig och jag låste bilen med all önskvärd tydlighet och viftade sedan med nyckeln framför mig för att inte något tvivel skulle råda om att det faktiskt fanns en nyckel till fordonet och att jag hade den.
När jag hade gått hundra meter tutade bilen en gång till. Sen var den tyst.
Och nu undrar jag vad som kommer hända härnäst.
tisdag 30 mars 2010
Coolt klädd
Idag skall det bli av. Jag och väninnan skall köpa varsitt gymkort och ta upp kampen i första hand med våra i garderoben krympande bikinisar, i andra hand med alla slimmade Hollywoodfruar.
Det får erkännas att de sistnämnda möjligen är något mer vältränade och försedda med mindre underhudsfett än vi, men vi är snyggare av naturen och det är bara en tidsfråga innan även vi glider omkring i leopardoutfit i teve, jublar över Louis Vuitton-filtar och shoppar kylskåp. Äktenskapsanbuden från rika amerikanska fastighetsmäklare kommer troligen att hagla så fort gymkorten är betalda, det är en medveten risk vi tar. Vi vet inte riktigt hur de rika mäklarna kommer att få reda på att vi är på stark frammarsch rent fysiskt men säkert finns det någon för oss okänd informationskanal som skickar direktrapporter över Atlanten. Så tror vi att det är. Man skall tänka positivt.
Vi tänker inte köpa helårskort på gymet, men nästan. Vi tänker köpa ett klippkort för 20 gånger och vi är lite osäkra på om ett sådant är giltigt under ett kalenderår, d v s fram till och med mars 2011, eller om det bara är giltigt året ut, till och med december.
Oavsett vilket, så håller vi det för troligt att våra kort kommer att räcka så länge. Man skall vara försiktig och inte överanstränga sig, det läser man ju hela tiden och hör på teve. Och se bara på flickorna Kallur och alla fotbollsspelare hur de skadar sig och vilka konsekvenser det får med halvårsvisa rehabiliteringar.
Därför kommer vi att ta det lugnt och de första gångerna kommer vi bara att gå till gymet för att kolla in dresscoden. Sist vi var i branschen var Susanne Lanefeldt stilbildande och är det så att det pastellfärgade och benvärmsuppbyggda fortfarande gäller kommmer vi att vara helrätta. Vi minns nämligen båda, åtminstone om vi fyller i minnena åt varandra, hur man klädde sig på den tiden, och frågan är om det inte rentav ligger några rosa benvärmare med matchande pannband i lådorna där hemma.
Kanske tar vi dessa kläder även om inga andra är klädda så. När de amerikanska mäklarna kommer över och friar och vi får varsitt eget teveprogram så kommer det att vara vi som är stilikonerna. Frågan är om vi ens behöver träna, när jag tänker efter. Det räcker kanske med att bara vara coolt klädd...
Det får erkännas att de sistnämnda möjligen är något mer vältränade och försedda med mindre underhudsfett än vi, men vi är snyggare av naturen och det är bara en tidsfråga innan även vi glider omkring i leopardoutfit i teve, jublar över Louis Vuitton-filtar och shoppar kylskåp. Äktenskapsanbuden från rika amerikanska fastighetsmäklare kommer troligen att hagla så fort gymkorten är betalda, det är en medveten risk vi tar. Vi vet inte riktigt hur de rika mäklarna kommer att få reda på att vi är på stark frammarsch rent fysiskt men säkert finns det någon för oss okänd informationskanal som skickar direktrapporter över Atlanten. Så tror vi att det är. Man skall tänka positivt.
Vi tänker inte köpa helårskort på gymet, men nästan. Vi tänker köpa ett klippkort för 20 gånger och vi är lite osäkra på om ett sådant är giltigt under ett kalenderår, d v s fram till och med mars 2011, eller om det bara är giltigt året ut, till och med december.
Oavsett vilket, så håller vi det för troligt att våra kort kommer att räcka så länge. Man skall vara försiktig och inte överanstränga sig, det läser man ju hela tiden och hör på teve. Och se bara på flickorna Kallur och alla fotbollsspelare hur de skadar sig och vilka konsekvenser det får med halvårsvisa rehabiliteringar.
Därför kommer vi att ta det lugnt och de första gångerna kommer vi bara att gå till gymet för att kolla in dresscoden. Sist vi var i branschen var Susanne Lanefeldt stilbildande och är det så att det pastellfärgade och benvärmsuppbyggda fortfarande gäller kommmer vi att vara helrätta. Vi minns nämligen båda, åtminstone om vi fyller i minnena åt varandra, hur man klädde sig på den tiden, och frågan är om det inte rentav ligger några rosa benvärmare med matchande pannband i lådorna där hemma.
Kanske tar vi dessa kläder även om inga andra är klädda så. När de amerikanska mäklarna kommer över och friar och vi får varsitt eget teveprogram så kommer det att vara vi som är stilikonerna. Frågan är om vi ens behöver träna, när jag tänker efter. Det räcker kanske med att bara vara coolt klädd...
söndag 28 mars 2010
Vår i trädgården
Först så är det vinter i flera evigheter, sen blir det plötsligt vår från en dag till en annan varpå trädgården tittar strängt och uppfodrande på mig och kräver städning och total makeover. Omedelbar städning och total makeover.
Jag försöker vända mig om och titta uppfodrande över axeln jag också, men tråkigt nog finns där ingen att titta på. Det slutar som vanligt med att det är jag som får ta hand om den förödelse som fågel och fä, kung Bore och Carl von Linné har rört till under några månader. Det känns inte helt rättvist, men jag har lärt mig att man inte kan överklaga till någon instans. Det är bara att bita ihop och börja klippa och kratta.
Förra helgen började jag med den främre delen av trädgården, den som syns. Det är inte slumpen som gör att jag börjar i den änden. Efter en timmes arbete var hela trädgårdsavfallstunnan full och jag hade dessutom två rejäla lövberg och ett halvt äppelträd som låg i väntan på sin tur till himlen via sopbilen. Det kändes som en lagom början och jag gick in och läste en bok.
Idag har jag fortsatt med andra halvan av trädgården. Jag har nu återigen en full trädgårdsavfallstunna och sex jättehögar med allt ifrån löv och grenar till gamla äpplen och granbarr vackert fördelade över tomten. Med tanke på att jag har tunntömning en gång i veckan så räknar jag med att bli av med sista högen någonstans i närheten av skolavslutningen i juni. Det känns onödigt utdraget men inte heller detta går att överklaga till någon instans.
Jag har också kunnat konstatera att två timmars krattande av blöta löv och tunga, tjuriga granbarr är fullt jämförbart med tre timmar i roddmaskin på gymmet. På högsta motstånd. Tro mig. Fortsätter det så här kommer jag att behöva förstärka kontorsstolen på höger sida längre fram i vår. Jag känner redan hur ryggmusklerna har börjat svälla.
Även björnbären har gett mig en del problem. Vad tänkte Gud när björnbären skapades? Att det kunde vara bra att ha en växternas stridsmaskin, en elak form av kamikazepilot som med illvilligt sinnelag kastar sig över alla de ser, klamrar sig fast med hullingförsedda taggar och rivs så mycket de orkar, om jorden någon gång blir anfallen av utomjordingar från Mars? Och som inte ens dör när man klipper av allt som syns ovan mark? Detta gör jag varje år och nu börjar jag förstå att just stympning verkar vara något som björnbär tycker om och behöver. Iallafall mina björnbär.
Tre bräder i planket måste bytas, delar av planket är klargrönt och om ingen har tjuvmålat det under vintern är det alger som måste tvättas bort innan jag laserar om. Jag har låtit såga ned två granar som när de kom bort, lämnade en yta stor som en fotbollsplan obeväxt och nu måste jag räkna ut något fiffigt sätt att fylla upp denna yta med något annat.
Och jag känner att det nog kanske inte var så himla dumt med snö och vinter iallafall...
Jag försöker vända mig om och titta uppfodrande över axeln jag också, men tråkigt nog finns där ingen att titta på. Det slutar som vanligt med att det är jag som får ta hand om den förödelse som fågel och fä, kung Bore och Carl von Linné har rört till under några månader. Det känns inte helt rättvist, men jag har lärt mig att man inte kan överklaga till någon instans. Det är bara att bita ihop och börja klippa och kratta.
Förra helgen började jag med den främre delen av trädgården, den som syns. Det är inte slumpen som gör att jag börjar i den änden. Efter en timmes arbete var hela trädgårdsavfallstunnan full och jag hade dessutom två rejäla lövberg och ett halvt äppelträd som låg i väntan på sin tur till himlen via sopbilen. Det kändes som en lagom början och jag gick in och läste en bok.
Idag har jag fortsatt med andra halvan av trädgården. Jag har nu återigen en full trädgårdsavfallstunna och sex jättehögar med allt ifrån löv och grenar till gamla äpplen och granbarr vackert fördelade över tomten. Med tanke på att jag har tunntömning en gång i veckan så räknar jag med att bli av med sista högen någonstans i närheten av skolavslutningen i juni. Det känns onödigt utdraget men inte heller detta går att överklaga till någon instans.
Jag har också kunnat konstatera att två timmars krattande av blöta löv och tunga, tjuriga granbarr är fullt jämförbart med tre timmar i roddmaskin på gymmet. På högsta motstånd. Tro mig. Fortsätter det så här kommer jag att behöva förstärka kontorsstolen på höger sida längre fram i vår. Jag känner redan hur ryggmusklerna har börjat svälla.
Även björnbären har gett mig en del problem. Vad tänkte Gud när björnbären skapades? Att det kunde vara bra att ha en växternas stridsmaskin, en elak form av kamikazepilot som med illvilligt sinnelag kastar sig över alla de ser, klamrar sig fast med hullingförsedda taggar och rivs så mycket de orkar, om jorden någon gång blir anfallen av utomjordingar från Mars? Och som inte ens dör när man klipper av allt som syns ovan mark? Detta gör jag varje år och nu börjar jag förstå att just stympning verkar vara något som björnbär tycker om och behöver. Iallafall mina björnbär.
Tre bräder i planket måste bytas, delar av planket är klargrönt och om ingen har tjuvmålat det under vintern är det alger som måste tvättas bort innan jag laserar om. Jag har låtit såga ned två granar som när de kom bort, lämnade en yta stor som en fotbollsplan obeväxt och nu måste jag räkna ut något fiffigt sätt att fylla upp denna yta med något annat.
Och jag känner att det nog kanske inte var så himla dumt med snö och vinter iallafall...
fredag 26 mars 2010
Personalfest
Igår kväll var jag på personalfest. Sådana började jag gå på för ca 25 år sedan. Då gick det till enligt följande:
Kvällen började kl 17 med att man samlades någonstans, snackade skit, rökte massor och drack alkohol. Detta kallades förfest.
Sedan gick man vidare till festen, bordsplacerades, rökte massor och drack alkohol. Ibland åt man något också. Ingen kom ihåg dagen efter vad man hade ätit. Att man hade druckit stod däremot helt klart för de flesta.
Sedan dansade man. Mellan varven var man ute och luftade sig, rökte och drack alkohol.
Diverse skandaler uppstod, några slogs, några fick ihop det, några som fått ihop det på förra personalfesten gjorde slut, någon spydde i en papperskorg, några dansade omkull med diverse benbrott och andra skador som följd, någon ville tala om för chefen vad han eller hon EGENTLIGEN tyckte om arbetsplatsen, hur firman BORDE skötas samt upplysa om att chefen hade en del dåliga sidor som chefen uppenbarligen var ovetandes om. Chefen hade emellertid som regel gått hem vid det laget. Även chefen hade varit med förr.
Efter festen kom efterfesten. Den var till förvirring lik förfesten med den enda skillnaden att många pratade men ingen förstod vad de övriga sa.
Om det var en bra efterfest, gick man direkt till kontoret och började jobba. Vissa, som inte kunde gå, blev kvar på efterfesten och tog sig hem framåt seneftermiddagen.
Framåt lunch var de som jobbade väldigt trötta, mådde illa, hade frossbrytningar och dessutom började man komma ihåg detaljer från gårdagen som man hade mått bättre av att inte minnas. Kollegorna gjorde vad de kunde för att bättra på allas minnen med diverse detaljer. Det skrattades rått. Några gick hem.
På många ställen under 90-talet drogs personalfesterna in. Alternativt gjordes om till teambuildingdagar varje avdelning för sig, dagtid. Alternativt förlades till fredagskvällarna så att inte produktionen skulle gå i putten en hel arbetsdag. Frid över de vilda personalfesternas minne.
Nu är det helt andra regler som gäller:
Förfesten var helt torr. Möjligen att någon drack lite kaffe.
Festen var inte helt torr men nästan. Själv intog jag 1 ½ plastglas vin. Det kändes lagom.
Ingen rökte inomhus.
Nästan ingen rökte utomhus.
Ingen passade på att spy när man ändå var ute och luftade sig.
Inga fick ihop det. Åtminstone inte så att jag såg det. Kan vara att man är diskretare nu. Mindre alkohol kan göra flirtandet mer subtilt.
Ingen gjorde slut.
Ingen ville slåss med sin chef. Istället dansade man med dem. (Vilket i något fall kunde vara ungefär detsamma.)
Ingen orkade efterfest.
Själv cyklade jag hem i natten och kan idag inte fatta varför jag är väldigt trött, mår illa och kanske inte direkt har frossbrytningar men ändå mår väldigt konstigt temperaturmässigt.
Det måste vara dansen.
Kvällen började kl 17 med att man samlades någonstans, snackade skit, rökte massor och drack alkohol. Detta kallades förfest.
Sedan gick man vidare till festen, bordsplacerades, rökte massor och drack alkohol. Ibland åt man något också. Ingen kom ihåg dagen efter vad man hade ätit. Att man hade druckit stod däremot helt klart för de flesta.
Sedan dansade man. Mellan varven var man ute och luftade sig, rökte och drack alkohol.
Diverse skandaler uppstod, några slogs, några fick ihop det, några som fått ihop det på förra personalfesten gjorde slut, någon spydde i en papperskorg, några dansade omkull med diverse benbrott och andra skador som följd, någon ville tala om för chefen vad han eller hon EGENTLIGEN tyckte om arbetsplatsen, hur firman BORDE skötas samt upplysa om att chefen hade en del dåliga sidor som chefen uppenbarligen var ovetandes om. Chefen hade emellertid som regel gått hem vid det laget. Även chefen hade varit med förr.
Efter festen kom efterfesten. Den var till förvirring lik förfesten med den enda skillnaden att många pratade men ingen förstod vad de övriga sa.
Om det var en bra efterfest, gick man direkt till kontoret och började jobba. Vissa, som inte kunde gå, blev kvar på efterfesten och tog sig hem framåt seneftermiddagen.
Framåt lunch var de som jobbade väldigt trötta, mådde illa, hade frossbrytningar och dessutom började man komma ihåg detaljer från gårdagen som man hade mått bättre av att inte minnas. Kollegorna gjorde vad de kunde för att bättra på allas minnen med diverse detaljer. Det skrattades rått. Några gick hem.
På många ställen under 90-talet drogs personalfesterna in. Alternativt gjordes om till teambuildingdagar varje avdelning för sig, dagtid. Alternativt förlades till fredagskvällarna så att inte produktionen skulle gå i putten en hel arbetsdag. Frid över de vilda personalfesternas minne.
Nu är det helt andra regler som gäller:
Förfesten var helt torr. Möjligen att någon drack lite kaffe.
Festen var inte helt torr men nästan. Själv intog jag 1 ½ plastglas vin. Det kändes lagom.
Ingen rökte inomhus.
Nästan ingen rökte utomhus.
Ingen passade på att spy när man ändå var ute och luftade sig.
Inga fick ihop det. Åtminstone inte så att jag såg det. Kan vara att man är diskretare nu. Mindre alkohol kan göra flirtandet mer subtilt.
Ingen gjorde slut.
Ingen ville slåss med sin chef. Istället dansade man med dem. (Vilket i något fall kunde vara ungefär detsamma.)
Ingen orkade efterfest.
Själv cyklade jag hem i natten och kan idag inte fatta varför jag är väldigt trött, mår illa och kanske inte direkt har frossbrytningar men ändå mår väldigt konstigt temperaturmässigt.
Det måste vara dansen.
onsdag 24 mars 2010
Någon kommer på mig. Alltid.
Idag slumpade det sig så att jag fick möjlighet att promenera en liten stund på lunchen med en man. Kanske inte direkt en dejt, men ändå inget som kan påstås vara yrkesmässigt relaterat. Något hålla-i-handen var emellertid inte inblandat. Ånej, jag är en ärbar flicka.
Då jag jobbar i byn, bor i byn, umgås med halva byn, känner hela byn och dessutom har barn i skolan i byn, fann jag dock viss diskretion nödvändig. Sist jag rörde mig offentligt i samhället med en karl som jag inte var släkt med, lyckades delar av bekantskapskretsen få reda på det i princip snabbare än jag hade upptäckt det själv, och raskt var djungeltelegrafen igång. Så vill vi inte ha det fler gånger. Säkerhetsåtgärder måste vidtagas.
Att promenera omkring på asfalterade gator var således inget alternativ. Listig som jag är beställde jag emellertid parkering av en styck bil (mannens) bakom Statoil och därefter skulle promenaden, den kyska, äga rum längs med löparslingan i ett lummigt (åtminstone på sommaren) och avskilt utrymme mellan ett villaområde och motorvägen. Inga rykten skulle kunna komma i omlopp för ingen människa skulle se oss. Ingen normal människa joggar nämligen på lunchen. Mycket bra.
Sagt och gjort. Han kom, vi smög lätt hukade iväg in till löparområdet och därefter gick vi upprätta, sida vid sida, mol allena den knappa två kilometer långa rundan. Vid något tillfälle stötte min axel emot hans, men hetare än så var det inte. Efteråt for han iväg med bilen och jag fortsatte med högburet huvud mot kontoret. Allt hade gått bra. Mission completed successfully, som vi säger i säkerhetsbranschen. Ingen hade anat det minsta.
Senare på eftermiddagen kom en av mina kollegor in på mitt rum och berättade glädjestrålande att hon sett mig på lunchen. Ja, inte bara hon. En hel buss hade sett mig på lunchen. Jag kände svimningstendenser.
Kollegan hade befunnit sig i en chartrad buss tillsammans med kommunens alla företagare, dessvärre försedd med en mikrofon i högerhanden. Bäst de körde längs motorvägen tittade kollegan ut i naturen och ser då... mig.
Självklart.
Detta tyckte hon var ett skojigt sammanträffande och eftersom hon är både snäll och omtänksam fann hon det på sin plats att förmedla denna glädjande information till övriga i bussen. Med miken i ett stadigt grepp trumpetade hon ut för alla 50 passagerarna att tittar ni till höger, så ser ni min chef.
- Ja, titta, sa busschauffören, där går ju Mimmi.
Alla 50 passagerare tittade. Jag känner flertalet. Uppenbarligen känner jag även busschauffören.
Därefter började alla 50 passagerare spekulera i vem det var som gick vid min sida. Och varför.
Kollegan fann sig och sa att säkert var säkerhetschefen ute på uppdrag, och nu hade jag säkrat upp strövområdet till förmån för eftermiddagens joggare. Typiskt sådant som jag gör på mina luncher och min fritid, för att hela tiden göra tillvaron tryggare för mina medmänniskor. Vad karlen vid min sida bidrog med, var lite oklart, eftersom han var klädd i arbetskläder, tröjan hade för övrigt samma färg som pläden på min stol, pekade kollegan ut för mig när hon berättade om det lustiga sammanträffandet senare på eftermiddagen. Detta för att jag skulle förstå att hon verkligen, verkligen sett mig.
Jag trodde henne.
Hon betonade emellertid att hon gjort vad hon kunde för att alla skulle förstå att jag var ute i jobbärenden och absolut inget annat. Osjälvisk och fin som Jeanne d'Arc hade jag gått och säkerställt att inga rötter eller tjälhål hade dykt upp på slingan sedan sist, betonade hon.
Jag vet inte säkert men jag håller det inte för otroligt att någon i bussen vid det här laget fällde en tår. Allt var mycket vackert.
Själv kände jag, under berättandet, att någon däruppe inte riktigt är på min sida för närvarande.
När jag tjuvåkte raggarbil som ung, kom mamma på mig.
När jag vid något enstaka tillfälle för många år sedan råkade lifta till stan (för att en väninna sa att jag inte vågade) kom min dåvarande make på mig.
När jag för ännu längre sedan fixade till en dejt med en jättesöt kille (som jag sedemera gifte mig med) kom HANS mamma på mig.
Kan jag åtminstone inte få gå en lunchpromenad utan att hela kommunen inklusive personalen kommer på mig?
Jag tycker att man kan ha rätt att begära det.
Då jag jobbar i byn, bor i byn, umgås med halva byn, känner hela byn och dessutom har barn i skolan i byn, fann jag dock viss diskretion nödvändig. Sist jag rörde mig offentligt i samhället med en karl som jag inte var släkt med, lyckades delar av bekantskapskretsen få reda på det i princip snabbare än jag hade upptäckt det själv, och raskt var djungeltelegrafen igång. Så vill vi inte ha det fler gånger. Säkerhetsåtgärder måste vidtagas.
Att promenera omkring på asfalterade gator var således inget alternativ. Listig som jag är beställde jag emellertid parkering av en styck bil (mannens) bakom Statoil och därefter skulle promenaden, den kyska, äga rum längs med löparslingan i ett lummigt (åtminstone på sommaren) och avskilt utrymme mellan ett villaområde och motorvägen. Inga rykten skulle kunna komma i omlopp för ingen människa skulle se oss. Ingen normal människa joggar nämligen på lunchen. Mycket bra.
Sagt och gjort. Han kom, vi smög lätt hukade iväg in till löparområdet och därefter gick vi upprätta, sida vid sida, mol allena den knappa två kilometer långa rundan. Vid något tillfälle stötte min axel emot hans, men hetare än så var det inte. Efteråt for han iväg med bilen och jag fortsatte med högburet huvud mot kontoret. Allt hade gått bra. Mission completed successfully, som vi säger i säkerhetsbranschen. Ingen hade anat det minsta.
Senare på eftermiddagen kom en av mina kollegor in på mitt rum och berättade glädjestrålande att hon sett mig på lunchen. Ja, inte bara hon. En hel buss hade sett mig på lunchen. Jag kände svimningstendenser.
Kollegan hade befunnit sig i en chartrad buss tillsammans med kommunens alla företagare, dessvärre försedd med en mikrofon i högerhanden. Bäst de körde längs motorvägen tittade kollegan ut i naturen och ser då... mig.
Självklart.
Detta tyckte hon var ett skojigt sammanträffande och eftersom hon är både snäll och omtänksam fann hon det på sin plats att förmedla denna glädjande information till övriga i bussen. Med miken i ett stadigt grepp trumpetade hon ut för alla 50 passagerarna att tittar ni till höger, så ser ni min chef.
- Ja, titta, sa busschauffören, där går ju Mimmi.
Alla 50 passagerare tittade. Jag känner flertalet. Uppenbarligen känner jag även busschauffören.
Därefter började alla 50 passagerare spekulera i vem det var som gick vid min sida. Och varför.
Kollegan fann sig och sa att säkert var säkerhetschefen ute på uppdrag, och nu hade jag säkrat upp strövområdet till förmån för eftermiddagens joggare. Typiskt sådant som jag gör på mina luncher och min fritid, för att hela tiden göra tillvaron tryggare för mina medmänniskor. Vad karlen vid min sida bidrog med, var lite oklart, eftersom han var klädd i arbetskläder, tröjan hade för övrigt samma färg som pläden på min stol, pekade kollegan ut för mig när hon berättade om det lustiga sammanträffandet senare på eftermiddagen. Detta för att jag skulle förstå att hon verkligen, verkligen sett mig.
Jag trodde henne.
Hon betonade emellertid att hon gjort vad hon kunde för att alla skulle förstå att jag var ute i jobbärenden och absolut inget annat. Osjälvisk och fin som Jeanne d'Arc hade jag gått och säkerställt att inga rötter eller tjälhål hade dykt upp på slingan sedan sist, betonade hon.
Jag vet inte säkert men jag håller det inte för otroligt att någon i bussen vid det här laget fällde en tår. Allt var mycket vackert.
Själv kände jag, under berättandet, att någon däruppe inte riktigt är på min sida för närvarande.
När jag tjuvåkte raggarbil som ung, kom mamma på mig.
När jag vid något enstaka tillfälle för många år sedan råkade lifta till stan (för att en väninna sa att jag inte vågade) kom min dåvarande make på mig.
När jag för ännu längre sedan fixade till en dejt med en jättesöt kille (som jag sedemera gifte mig med) kom HANS mamma på mig.
Kan jag åtminstone inte få gå en lunchpromenad utan att hela kommunen inklusive personalen kommer på mig?
Jag tycker att man kan ha rätt att begära det.
måndag 22 mars 2010
Känslomänniska
Jag är en känslomänniska vilket är en vacker omskrivning för att vara begåvad med dålig självkontroll i starka situationer.
Starka situationer inträffar flera gånger om dagen på jobbet, då jag skrattar hejdlöst. Ibland högst olämpligt, på allvarliga möten. Ibland till glädje för personalen. Den del av personalen som jag inte just för stunden skrattar åt.
Starka situationer kan även förekomma när man minst anar det, t ex när man tittar på teve. Jag blir väldigt ledsen av svältande barn på nyheterna, när Lassie har det tufft på sin vandring i filmen eller när Nasse och Nalle Puh blir osams just när jag passerar barnkanalen på väg mot CSI. Då kan jag gråta floder.
I fredags var jag på en nära och väldigt kär släktings begravning och jag var i mental form för att gråta redan på vägen till begravningen. När jag kom in i kyrkan och fick se kistan satte jag igång, trots att jag egentligen inte ville och trots att det var en halvtimme kvar innan det hela skulle börja. Sånt tar känslomänniskan ingen hänsyn till.
Det var med stor ansträngning jag kunde få till en kompromiss såtillvida att jag fick gråten att stanna vid stillsamt rinnande längs med kinderna. Jag fick lägga ned stor möda på att tänka på den allsvenska premiären, Pippi på de sju haven, valåret 2010 och vad jag skulle ha till middag resten av månaden för att kunna hålla det på den nivån.
När själva begravningen började blev det svårare. Jag kunde absolut inte lyssna på vad prästen sa, definitivt inte det fina om min kära släkting, för då ville jag börja tjuta okontrollerat ackompanjerat av högljudda hulkningar som måste till för att jag skulle återfå syrehalten i blodet. Så okontrollerad är man inte, det vet jag, och jag fick anstränga mig för fullt för att trycka tillbaka gråten till nivån stillsamt rinnande. Det innebar tankar på årsredovisningar, Sportextra (med Formel 1-fokus) och de tolv grundstrukturerna i ett bibliotek.
Trots att jag inte bölade och hulkade utan höll mig till stillsamt rinnande behövde jag väldigt snart snyta mig. Det var tyst och andaktsfullt i kyrkan och endast solosång respektive prästens milda röst hördes. Inte länge att snyta sig. Min mamma snöt sig förvisso men hon har förmågan att snyta sig som en dam. Den förmågan äger inte jag.
Till slut kände jag att valet stod mellan att dö drunkningsdöden eller låta näsan rinna ned på min nytvättade dräkt och jag drog fram en pappersnäsduk. Eftersom sonen är den mest känsliga i mitt närområde för saker jag gör, förvarnade jag honom om att nu skulle jag snyta och sedan gjorde jag det.
Han hävdade att alla hade hoppat en halvmeter och därefter vänt sig mot mig och tittat argt. Jag såg inte det, för jag snöt mig för säkerhets skull två gånger, när jag nu ändå hade stört friden.
Sonen låtsades som om det var slumpen som gjorde att vi satt tillsammans.
Efteråt fick jag veta att jag hade gråtit mest av alla i kyrkan, jag hade varit den första som började, den sista som slutade och dessutom hade jag skrämt alla med att snyta ut halva huvudet när andäktigheten hade stått som högst i kyrkan. Detta var inte bra.
Jag förstod det. Och nu försöker jag ivrigt se någon slags fördel med egenskapen känslomänniska och jag intalar mig att jag hade kunnat göra stor nytta i andra kulturer där man hyr in gråterskor för att mot betalning skrika, gråta och slita sitt hår vid begravningar eller andra sorgliga tillfällen.
Jag hade t o m kunnat tänka mig att göra detta alldeles gratis. Jag är en snäll känslomänniska.
Starka situationer inträffar flera gånger om dagen på jobbet, då jag skrattar hejdlöst. Ibland högst olämpligt, på allvarliga möten. Ibland till glädje för personalen. Den del av personalen som jag inte just för stunden skrattar åt.
Starka situationer kan även förekomma när man minst anar det, t ex när man tittar på teve. Jag blir väldigt ledsen av svältande barn på nyheterna, när Lassie har det tufft på sin vandring i filmen eller när Nasse och Nalle Puh blir osams just när jag passerar barnkanalen på väg mot CSI. Då kan jag gråta floder.
I fredags var jag på en nära och väldigt kär släktings begravning och jag var i mental form för att gråta redan på vägen till begravningen. När jag kom in i kyrkan och fick se kistan satte jag igång, trots att jag egentligen inte ville och trots att det var en halvtimme kvar innan det hela skulle börja. Sånt tar känslomänniskan ingen hänsyn till.
Det var med stor ansträngning jag kunde få till en kompromiss såtillvida att jag fick gråten att stanna vid stillsamt rinnande längs med kinderna. Jag fick lägga ned stor möda på att tänka på den allsvenska premiären, Pippi på de sju haven, valåret 2010 och vad jag skulle ha till middag resten av månaden för att kunna hålla det på den nivån.
När själva begravningen började blev det svårare. Jag kunde absolut inte lyssna på vad prästen sa, definitivt inte det fina om min kära släkting, för då ville jag börja tjuta okontrollerat ackompanjerat av högljudda hulkningar som måste till för att jag skulle återfå syrehalten i blodet. Så okontrollerad är man inte, det vet jag, och jag fick anstränga mig för fullt för att trycka tillbaka gråten till nivån stillsamt rinnande. Det innebar tankar på årsredovisningar, Sportextra (med Formel 1-fokus) och de tolv grundstrukturerna i ett bibliotek.
Trots att jag inte bölade och hulkade utan höll mig till stillsamt rinnande behövde jag väldigt snart snyta mig. Det var tyst och andaktsfullt i kyrkan och endast solosång respektive prästens milda röst hördes. Inte länge att snyta sig. Min mamma snöt sig förvisso men hon har förmågan att snyta sig som en dam. Den förmågan äger inte jag.
Till slut kände jag att valet stod mellan att dö drunkningsdöden eller låta näsan rinna ned på min nytvättade dräkt och jag drog fram en pappersnäsduk. Eftersom sonen är den mest känsliga i mitt närområde för saker jag gör, förvarnade jag honom om att nu skulle jag snyta och sedan gjorde jag det.
Han hävdade att alla hade hoppat en halvmeter och därefter vänt sig mot mig och tittat argt. Jag såg inte det, för jag snöt mig för säkerhets skull två gånger, när jag nu ändå hade stört friden.
Sonen låtsades som om det var slumpen som gjorde att vi satt tillsammans.
Efteråt fick jag veta att jag hade gråtit mest av alla i kyrkan, jag hade varit den första som började, den sista som slutade och dessutom hade jag skrämt alla med att snyta ut halva huvudet när andäktigheten hade stått som högst i kyrkan. Detta var inte bra.
Jag förstod det. Och nu försöker jag ivrigt se någon slags fördel med egenskapen känslomänniska och jag intalar mig att jag hade kunnat göra stor nytta i andra kulturer där man hyr in gråterskor för att mot betalning skrika, gråta och slita sitt hår vid begravningar eller andra sorgliga tillfällen.
Jag hade t o m kunnat tänka mig att göra detta alldeles gratis. Jag är en snäll känslomänniska.
söndag 21 mars 2010
Långa naglar
I flydda dar, BC (before children), hade jag långa naglar av naturen. Dessa målade jag röda och viftade med och kände mig både kvinnlig och elegant för hela pengen. Ibland gick en nagel av, aldrig den yttersta spetsen utan alltid någonstans i höjd med nagelroten, och det var inte så roligt, men hittade man den förlupne kunde man limma fast den igen och på så sätt (med benäget bistånd av lite tejp) hålla skenet uppe tills nageln vuxit ut. Flera månader senare.
Jag har många fina minnen av tillfällen då jag och min dåvarande kröp omkring på diverse ställen och letade avbruten nagel. Detta är stunder av närhet och kärlek och exempel på sådana minnen som jag skall ta fram på ålderns höst och sitta och fnissa förtjust åt.
Sen fick jag barn och flera av kroppens delar och funktioner ställde in tofflorna och tackade för sig. Håret blev mörkt, vilket jag inte tog mig så mycket av för det finns utmärkta medel att köpa som kan återställa den rätta nyansen. Vad värre var, var att naglarna inte ville bli långa längre. De ville gå av redan innan de nått fingertoppen. Dessutom ville de bli randiga och vågiga. Från att ha varit stolta ryttare i kavalleriets främsta led förvandlades de till fattighjonen i trossen.
Solen gick i moln, fåglarna slutade kvittra och inga hundar ville längre yla mot månen. De följande åren var svåra. Sedan blev nagelbyggande en konst och livet blev en färgfilm igen. Först i nagelbyggarkön stod jag.
Återigen kunde jag vifta med klor som skulle få en tiger att bli grön av avund. Och nuförtiden när en nagel går av, svänger man bara inom nagel-Lotta och får den fixad på ingen tid alls. Var fjärde vecka får man en total makeover då det filas och slipas och byggs på och jag har således alltid välskötta händer som jag med fördel och förkärlek använder till att peka med åt alla håll så ofta jag kan. Många är glada över detta. Tror jag.
I princip finns det bara en nackdel med långa naglar. Det hände sig under min första tid med långa naglar, att jag stod i ett p-hus och skulle betala avgiften. Jag stoppade in kortet med kortsidan först, tryckte på knappen för hur länge jag ville stå parkerad och blev sedan uppmanad av apparaten att ta mitt kort och min biljett och fortsätta på egen hand i livet.
Jag ville inget hellre men jag kunde inte. Det gick inte att få ut kortet. Mina naglar var för långa och stötte således i apparaten medan fingertopparna fortfarande hade en bit kvar för att kunna nypa till om kortet. Fingrarna nådde inte och naglarna kunde inte. Kortet satt där det satt.
Tråkigt. Mycket tråkigt.
Men skam den som lägger sig och gråter. Jag nappade raskt tag i en karl som gick förbi och frågade vänligt om han kunde hjälpa mig ta ut mitt kort. Han tittade länge på mig för att utröna till vilken grad jag var påverkad och hur stor sannolikheten var att jag skulle kasta mig över honom om han kom inom räckhåll. Tydligen bedömde han den risken som liten för sedan tittade han lika länge runtomkring sig för att se var den dolda kameran satt.
Jag fick handgripligen visa honom det omöjliga i att själv ta ut mitt kort innan han tillfullo förstod problemet och visade sig benägen att hjälpa mig. Sen gick han muntert skrattande och småpratande med hänvisning till mig därifrån. På något sätt tyckte han att det var fånigt att ha så långa naglar att man inte kunde klara av alla momenten med bilkörningen, till på köpet det enklaste momentet, att betala p-avgiften, fniss, fniss.
Denna malör hände ytterligare en gång, vid annat tillfälle. Sen har det aldrig hänt mer för nu har jag en liten söt, svart tång i plast i handväskan.
Och jag är väldigt glad för mina långa naglar.
Jag har många fina minnen av tillfällen då jag och min dåvarande kröp omkring på diverse ställen och letade avbruten nagel. Detta är stunder av närhet och kärlek och exempel på sådana minnen som jag skall ta fram på ålderns höst och sitta och fnissa förtjust åt.
Sen fick jag barn och flera av kroppens delar och funktioner ställde in tofflorna och tackade för sig. Håret blev mörkt, vilket jag inte tog mig så mycket av för det finns utmärkta medel att köpa som kan återställa den rätta nyansen. Vad värre var, var att naglarna inte ville bli långa längre. De ville gå av redan innan de nått fingertoppen. Dessutom ville de bli randiga och vågiga. Från att ha varit stolta ryttare i kavalleriets främsta led förvandlades de till fattighjonen i trossen.
Solen gick i moln, fåglarna slutade kvittra och inga hundar ville längre yla mot månen. De följande åren var svåra. Sedan blev nagelbyggande en konst och livet blev en färgfilm igen. Först i nagelbyggarkön stod jag.
Återigen kunde jag vifta med klor som skulle få en tiger att bli grön av avund. Och nuförtiden när en nagel går av, svänger man bara inom nagel-Lotta och får den fixad på ingen tid alls. Var fjärde vecka får man en total makeover då det filas och slipas och byggs på och jag har således alltid välskötta händer som jag med fördel och förkärlek använder till att peka med åt alla håll så ofta jag kan. Många är glada över detta. Tror jag.
I princip finns det bara en nackdel med långa naglar. Det hände sig under min första tid med långa naglar, att jag stod i ett p-hus och skulle betala avgiften. Jag stoppade in kortet med kortsidan först, tryckte på knappen för hur länge jag ville stå parkerad och blev sedan uppmanad av apparaten att ta mitt kort och min biljett och fortsätta på egen hand i livet.
Jag ville inget hellre men jag kunde inte. Det gick inte att få ut kortet. Mina naglar var för långa och stötte således i apparaten medan fingertopparna fortfarande hade en bit kvar för att kunna nypa till om kortet. Fingrarna nådde inte och naglarna kunde inte. Kortet satt där det satt.
Tråkigt. Mycket tråkigt.
Men skam den som lägger sig och gråter. Jag nappade raskt tag i en karl som gick förbi och frågade vänligt om han kunde hjälpa mig ta ut mitt kort. Han tittade länge på mig för att utröna till vilken grad jag var påverkad och hur stor sannolikheten var att jag skulle kasta mig över honom om han kom inom räckhåll. Tydligen bedömde han den risken som liten för sedan tittade han lika länge runtomkring sig för att se var den dolda kameran satt.
Jag fick handgripligen visa honom det omöjliga i att själv ta ut mitt kort innan han tillfullo förstod problemet och visade sig benägen att hjälpa mig. Sen gick han muntert skrattande och småpratande med hänvisning till mig därifrån. På något sätt tyckte han att det var fånigt att ha så långa naglar att man inte kunde klara av alla momenten med bilkörningen, till på köpet det enklaste momentet, att betala p-avgiften, fniss, fniss.
Denna malör hände ytterligare en gång, vid annat tillfälle. Sen har det aldrig hänt mer för nu har jag en liten söt, svart tång i plast i handväskan.
Och jag är väldigt glad för mina långa naglar.
lördag 20 mars 2010
Bzzz, bzzz, tock-a-tock-a-tock
Följande ljudkuliss är vanligt förekommande i min bostad:
Tystnad, tystnad, tystnad...
Bzzzz, bzzzz, bzzzz.
Tock-a-tock-a-tock-a-tock.
Bzzzz, bzzzz, bzzzz.
Tock-a-tock-a-tock-a-tock.
Bzzzz, bzzzz, bzzzz.
Tock-a-tock-a-tock-a-tock.
Tystnad, tystnad, tystnad...
Ordförklaring:
Tystnad = dottern inte hemma.
Bzzzz = dottern kommer hem, hennes telefon börjar vibrera av sms.
Tock-a-tock = dottern svarar på sms. Detta pågår oupphörligen medan hon duschar, äter, byter kläder, sminkar om.
Tystnad = dottern har lämnat hemmet.
Fast även när varken hon eller hennes nästan lika frekvente mobilanvändare till lillebror är hemma, "hör" jag ibland att det bzzz-ar av sms. Jag noterar att sms ankommer till dotterns rum, till sonens rum och ibland tror jag att det kommer sms till köket också. Hur detta går till vet jag inte, med tanke på att inga mobiler finns på dessa platser. De befinner sig istället tillsammans med matte respektive husse någon helt annanstans, hängandes på byn eller åkandes buss mot fjärran resmål (grannkommundelen). Finns säkert någon vetenskaplig förklaring. Intuition, kanske.
För mina egna telefoner är det inte som låter. Jag har alltid ljudet på, på mina mobiler. När någon för en gångs skull skickar mig ett sms, då vill jag verkligen inte riskera att missa det. Den tutar så det hörs ned till Trelleborg. Fast inte så ofta, som sagt. Inte oftare än att Trelleborgarna tror att det är kvartalskontroll av "hesa Fredrik".
De 3000 sms som mina barn gör av med i månaden, räcker för mig i 30 år. Lågt räknat.
Tystnad, tystnad, tystnad...
Bzzzz, bzzzz, bzzzz.
Tock-a-tock-a-tock-a-tock.
Bzzzz, bzzzz, bzzzz.
Tock-a-tock-a-tock-a-tock.
Bzzzz, bzzzz, bzzzz.
Tock-a-tock-a-tock-a-tock.
Tystnad, tystnad, tystnad...
Ordförklaring:
Tystnad = dottern inte hemma.
Bzzzz = dottern kommer hem, hennes telefon börjar vibrera av sms.
Tock-a-tock = dottern svarar på sms. Detta pågår oupphörligen medan hon duschar, äter, byter kläder, sminkar om.
Tystnad = dottern har lämnat hemmet.
Fast även när varken hon eller hennes nästan lika frekvente mobilanvändare till lillebror är hemma, "hör" jag ibland att det bzzz-ar av sms. Jag noterar att sms ankommer till dotterns rum, till sonens rum och ibland tror jag att det kommer sms till köket också. Hur detta går till vet jag inte, med tanke på att inga mobiler finns på dessa platser. De befinner sig istället tillsammans med matte respektive husse någon helt annanstans, hängandes på byn eller åkandes buss mot fjärran resmål (grannkommundelen). Finns säkert någon vetenskaplig förklaring. Intuition, kanske.
För mina egna telefoner är det inte som låter. Jag har alltid ljudet på, på mina mobiler. När någon för en gångs skull skickar mig ett sms, då vill jag verkligen inte riskera att missa det. Den tutar så det hörs ned till Trelleborg. Fast inte så ofta, som sagt. Inte oftare än att Trelleborgarna tror att det är kvartalskontroll av "hesa Fredrik".
De 3000 sms som mina barn gör av med i månaden, räcker för mig i 30 år. Lågt räknat.
torsdag 18 mars 2010
Ett festligt tillfälle
I alla år som jag har nyttjat mascara, har jag ödmjukt nöjt mig med billighetsmärkena. Dessa har troget tjänat mig och färgat både mina ögonfransar och, när jag har skrattat för mycket, en del av huden runt ögonen svarta. Förvisso har inte fransarna blivit längre av mascaran, men säkert har de svarta klumpar som de billiga märkena gärna levererat på mina fransar, gjort sitt till att dra uppmärksamheten till mina ögon. Jag har iallafall varit nöjd.
Tills för en tid sedan, när jag uppehöll mig på en flygplats. Plötsligt slog ha-begäret till med full kraft och jag kände att jag inte bara ville ha en sån där märkesmascara, jag kunde inte leva utan den. Tio minuter senare var jag ägare till en dyr produkt, stor som ett mindre glasögonfodral. Jag höll den i handen hela vägen hem och jag höll den fortfarande i ett hårt grepp när jag visade min dotter den och upplyste om att mascaran var min och bara min. Den skulle uteslutande användas vid festliga tillfällen och av mig.
Hon tittade och nickade och jag gömde därefter mascaran på botten av min sminkväska och fortsatte att använda min billiga i väntan på ett festligt tillfälle.
Flera veckor senare kände jag en morgon en oemotståndlig lust att titta på min mascara. Några festliga tillfällen hade inte infunnit sig, men bara att titta skulle kännas lyxigt. Min förvåning blev stor när jag fiskade upp mascaran i två delar ur väskan. Någon hade undersökt den och efter undersökandet lagt tillbaka den utan att skruva ihop den. Färgen var torr som fnöske. Med väldigt arga kliv stegade jag uppför trappan till dotterns rum där jag en lång stund pratade med en hög under ett täcke om tillit och förtroende, om 200 kronor som jag tänkte ta från hennes konto och köpa en ny mascara för och om en del annat som det inte är lämpligt att sätta på pränt.
Jag tänkte länge nöja mig med billighetsmascaran, men till slut föll jag till föga och köpte en ny och likadan märkesprodukt som tidigare. Den här gången gömde jag den i min necessär.
Häromdagen skulle dottern och jag in på ett läkarbesök i stan. Tösen kom till mitt jobb och vi kastade oss in i bilen och körde iväg. Det var stressigt, mycket trafik, svårt att hitta p-plats och det var inte förrän vi ramlat ned i varsin stol i väntrummet som jag vände mig till dottern för att fråga hur hennes dag varit. Jag möttes då av ett par ögonfransar som fladdrade ovanför huvudet på henne, de var långa, svarta och alldeles uppenbart tillverkade av min mascara. Den mascara jag fortfarande inte hunnit använda men som hon uppenbarligen hade snokat rätt på.
Nu har jag gömt min mascara på jobbet. Där når hon inte den. Och dessvärre inte jag heller, när det är dags för ett festligt tillfälle...
Tills för en tid sedan, när jag uppehöll mig på en flygplats. Plötsligt slog ha-begäret till med full kraft och jag kände att jag inte bara ville ha en sån där märkesmascara, jag kunde inte leva utan den. Tio minuter senare var jag ägare till en dyr produkt, stor som ett mindre glasögonfodral. Jag höll den i handen hela vägen hem och jag höll den fortfarande i ett hårt grepp när jag visade min dotter den och upplyste om att mascaran var min och bara min. Den skulle uteslutande användas vid festliga tillfällen och av mig.
Hon tittade och nickade och jag gömde därefter mascaran på botten av min sminkväska och fortsatte att använda min billiga i väntan på ett festligt tillfälle.
Flera veckor senare kände jag en morgon en oemotståndlig lust att titta på min mascara. Några festliga tillfällen hade inte infunnit sig, men bara att titta skulle kännas lyxigt. Min förvåning blev stor när jag fiskade upp mascaran i två delar ur väskan. Någon hade undersökt den och efter undersökandet lagt tillbaka den utan att skruva ihop den. Färgen var torr som fnöske. Med väldigt arga kliv stegade jag uppför trappan till dotterns rum där jag en lång stund pratade med en hög under ett täcke om tillit och förtroende, om 200 kronor som jag tänkte ta från hennes konto och köpa en ny mascara för och om en del annat som det inte är lämpligt att sätta på pränt.
Jag tänkte länge nöja mig med billighetsmascaran, men till slut föll jag till föga och köpte en ny och likadan märkesprodukt som tidigare. Den här gången gömde jag den i min necessär.
Häromdagen skulle dottern och jag in på ett läkarbesök i stan. Tösen kom till mitt jobb och vi kastade oss in i bilen och körde iväg. Det var stressigt, mycket trafik, svårt att hitta p-plats och det var inte förrän vi ramlat ned i varsin stol i väntrummet som jag vände mig till dottern för att fråga hur hennes dag varit. Jag möttes då av ett par ögonfransar som fladdrade ovanför huvudet på henne, de var långa, svarta och alldeles uppenbart tillverkade av min mascara. Den mascara jag fortfarande inte hunnit använda men som hon uppenbarligen hade snokat rätt på.
Nu har jag gömt min mascara på jobbet. Där når hon inte den. Och dessvärre inte jag heller, när det är dags för ett festligt tillfälle...
tisdag 16 mars 2010
Säcktransport
På styrelsemötet i söndags konsulterades väninnan Cleo beträffande mina pelargoner som jag mycket ordentligt bäddat ned för vinterdvala i garaget. Där brukar de sova sött, men i söndags kunde vi konstatera att 70 % av de krukväxter som brukar övervintra i garaget inte har övervintrat i garaget.
De har dött.
Klena typer.
Pelargoner tillhör inte längre mina favoriter. Ett känsligt och gnälligt släkte och jag måste säga mig att det FÖRVÅNAR mig att det fortfarande finns ättlingar till Mårbackapelargonerna att tillgå i dessa dagar. Förmodligen har de omhuldats i kuvös sedan Carl Larssons tid.
Några av mina exemplar befann sig emellertid fortfarande i de levandes skara, påstod Cleo, och dessa skulle enligt densamma klippas ned, planteras om och vattnas. Därefter skulle de spira och växa och bli till en prydnad för mina krukor och pottor. Jag var skeptisk, inget i min ägo brukar någonsin göra något på egen hand, men jag kände mig ändå villig att pröva.
Omgående. Jag är inte mycket för att vänta.
På måndagen cyklade jag till jobbet och bestämde mig för att jag på vägen hem skulle införskaffa en styck 50 literssäck med planteringsjord. Senare på måndagskvällen skulle det klippas, planteras om och vattnas så att det stod härliga till. Jag var mycket nöjd med tanken.
Någon gång på eftermiddagen fastnade jag i en annan tanke som jag inte blev fullt lika nöjd med. Jag började fundera på om just cykeln var det mest lämpade transportmedlet när man har för avsikt att få hem 50 liter jord. Tanken var obehaglig, men jag viftade bort den. Klart det måste gå. Hur gjorde man annars förr i tiden när det inte fanns bilar? Nej, se där. Jag bestämde mig för att pröva. Planen var att spänna fast säcken på pakethållaren och sedan cykla hem.
När jag hade köpt säcken insåg jag att något spännande på pakethållaren inte var aktuellt. Inte något "cykla hem" heller. 50 liter jord förvaras i en stor säck. Dessutom tung. När jag hade draperat säcken över pakethållaren gick cykeln inte att rubba. Mer än möjligen i sidled. Den blev nämligen snabbt trött och ville lägga sig ned. I synnerhet när jag försökte hoppa upp och cykla iväg ville den lägga sig ned.
Dessutom sjönk cykeln ned i asfalten så att det bildades en smal liten fåra där den stått när jag slängde på den säcken. I takt med att jag ledde farkosten hem förlängdes fåran och jag har nu snitslat vägen till min bostad på ett sätt som skulle få Hans och Greta att bli gröna av avund. Jag säger bara kiselstenar... Jisses, så amatörmässigt.
Efter att ha brottats med en cykel och en säck i flera kilometrar orkade jag bara klippa ned pelargonerna. Något omplanterande var det inte tal om. Och idag har jag av barnhämtningsmässiga skäl använt mig av bilen. I princip kunde jag med andra ord lika gärna köpt hem jorden idag, och fått hem den utan problem.
Men det känns bättre att göra allt omgående. Det gör faktiskt det.
De har dött.
Klena typer.
Pelargoner tillhör inte längre mina favoriter. Ett känsligt och gnälligt släkte och jag måste säga mig att det FÖRVÅNAR mig att det fortfarande finns ättlingar till Mårbackapelargonerna att tillgå i dessa dagar. Förmodligen har de omhuldats i kuvös sedan Carl Larssons tid.
Några av mina exemplar befann sig emellertid fortfarande i de levandes skara, påstod Cleo, och dessa skulle enligt densamma klippas ned, planteras om och vattnas. Därefter skulle de spira och växa och bli till en prydnad för mina krukor och pottor. Jag var skeptisk, inget i min ägo brukar någonsin göra något på egen hand, men jag kände mig ändå villig att pröva.
Omgående. Jag är inte mycket för att vänta.
På måndagen cyklade jag till jobbet och bestämde mig för att jag på vägen hem skulle införskaffa en styck 50 literssäck med planteringsjord. Senare på måndagskvällen skulle det klippas, planteras om och vattnas så att det stod härliga till. Jag var mycket nöjd med tanken.
Någon gång på eftermiddagen fastnade jag i en annan tanke som jag inte blev fullt lika nöjd med. Jag började fundera på om just cykeln var det mest lämpade transportmedlet när man har för avsikt att få hem 50 liter jord. Tanken var obehaglig, men jag viftade bort den. Klart det måste gå. Hur gjorde man annars förr i tiden när det inte fanns bilar? Nej, se där. Jag bestämde mig för att pröva. Planen var att spänna fast säcken på pakethållaren och sedan cykla hem.
När jag hade köpt säcken insåg jag att något spännande på pakethållaren inte var aktuellt. Inte något "cykla hem" heller. 50 liter jord förvaras i en stor säck. Dessutom tung. När jag hade draperat säcken över pakethållaren gick cykeln inte att rubba. Mer än möjligen i sidled. Den blev nämligen snabbt trött och ville lägga sig ned. I synnerhet när jag försökte hoppa upp och cykla iväg ville den lägga sig ned.
Dessutom sjönk cykeln ned i asfalten så att det bildades en smal liten fåra där den stått när jag slängde på den säcken. I takt med att jag ledde farkosten hem förlängdes fåran och jag har nu snitslat vägen till min bostad på ett sätt som skulle få Hans och Greta att bli gröna av avund. Jag säger bara kiselstenar... Jisses, så amatörmässigt.
Efter att ha brottats med en cykel och en säck i flera kilometrar orkade jag bara klippa ned pelargonerna. Något omplanterande var det inte tal om. Och idag har jag av barnhämtningsmässiga skäl använt mig av bilen. I princip kunde jag med andra ord lika gärna köpt hem jorden idag, och fått hem den utan problem.
Men det känns bättre att göra allt omgående. Det gör faktiskt det.
måndag 15 mars 2010
Styrelsemöte
Igår hade jag styrelsemöte med häckklipparligan, vilken är densamma som aftersalsaklubben under vinterhalvåret. Det är ytterst sällan vi klipper häckar och det är ännu mer sällan vi dansar salsa, aldrig faktiskt, men inarbetade namn kan man inte byta bort hur som helst.
Som gå-på-kalas-present fick jag bland annat en groda med kungakrona på huvudet, sittandes på en sten. Grodan var stor som en katt ungefär, fast rätt mycket tyngre och jag kastade mig omedelbart över den för att pussas. På köpet fick jag hela munnen full av cellofan och det är ungefär lika gott som att råka tugga på folie när man alltför glupskt angriper kexchoklad.
Grodeländet ändrade dock inte en min. Förmodligen kändes det inte alls otrevlig för honom att få cellofan i flugintaget.
Det värsta var dock att han inte förvandlades. Jag trodde det skulle säga "poff" och så skulle jag plötsligt ha fått en prins i hallen. Lång, snygg, snäll och rik och gärna också lite praktiskt lagd för jag behöver ett trädäck söder om huset inför sommaren.
Så blev dock inte fallet. Men ikväll skall jag testa igen fast denna gång utan cellofan. Vi får se om det går bättre.
Som gå-på-kalas-present fick jag bland annat en groda med kungakrona på huvudet, sittandes på en sten. Grodan var stor som en katt ungefär, fast rätt mycket tyngre och jag kastade mig omedelbart över den för att pussas. På köpet fick jag hela munnen full av cellofan och det är ungefär lika gott som att råka tugga på folie när man alltför glupskt angriper kexchoklad.
Grodeländet ändrade dock inte en min. Förmodligen kändes det inte alls otrevlig för honom att få cellofan i flugintaget.
Det värsta var dock att han inte förvandlades. Jag trodde det skulle säga "poff" och så skulle jag plötsligt ha fått en prins i hallen. Lång, snygg, snäll och rik och gärna också lite praktiskt lagd för jag behöver ett trädäck söder om huset inför sommaren.
Så blev dock inte fallet. Men ikväll skall jag testa igen fast denna gång utan cellofan. Vi får se om det går bättre.
söndag 14 mars 2010
Ruccola x 2
Idag har jag veckohandlat. Jag hade 39 produkter på inköpslistan. Ruccola stod med två gånger, på olika ställen på listan. Det skrattade jag åt.
Gissa vilken av de 39 produkterna på inköpslistan som inte kom med hem?
Gissa vilken av de 39 produkterna som jag dessutom hade tänkt använda till middagen ikväll när jag dessutom har gäster och förväntas glänsa i köket?
Gissa vad jag sa när jag upptäckte detta. Men skriv det inte i kommentarsfältet, man skall ha ett vårdat språk på den här bloggen.
Fast så där jättepretentiöst är det inte med middagen ikväll. För något år sedan gick jag och väninnorna på salsa på söndagarna. Sen hade vi aftersalsa i flera timmar. Sedan åkte vi hem och gick och lade oss. Man blir väldigt trött av after salsa.
Aftersalsa är ungefär som afterski fast utan pjäxor och glühwein. Vi körde vanligt rödtjut och en massa mat istället. Det gör vi för övrigt fortfarande. Fast salsan har vi glömt.
Och strax är det dags, då börjar vi! Sweet home Alabama! Layla, you've got me on my knees, Layla! And who the f*** is Alice?
Gissa vilken av de 39 produkterna på inköpslistan som inte kom med hem?
Gissa vilken av de 39 produkterna som jag dessutom hade tänkt använda till middagen ikväll när jag dessutom har gäster och förväntas glänsa i köket?
Gissa vad jag sa när jag upptäckte detta. Men skriv det inte i kommentarsfältet, man skall ha ett vårdat språk på den här bloggen.
Fast så där jättepretentiöst är det inte med middagen ikväll. För något år sedan gick jag och väninnorna på salsa på söndagarna. Sen hade vi aftersalsa i flera timmar. Sedan åkte vi hem och gick och lade oss. Man blir väldigt trött av after salsa.
Aftersalsa är ungefär som afterski fast utan pjäxor och glühwein. Vi körde vanligt rödtjut och en massa mat istället. Det gör vi för övrigt fortfarande. Fast salsan har vi glömt.
Och strax är det dags, då börjar vi! Sweet home Alabama! Layla, you've got me on my knees, Layla! And who the f*** is Alice?
lördag 13 mars 2010
Beroende
Vaknade klockan 6 och kände genast behovets och driftens pockande röst. Försökte somna om, försökte läsa, lade mig på rygg med händerna under kroppen och försökte slappna av, djupandades och tänkte på oaser, laguner och andra lugnande bilder. Men förgäves.
Ett tag kände jag mig faktiskt lite lugnare, det var när jag föreställde mig ögruppen Bora Bora en solig dag med lugnt vatten och lojt simmande, färgglada fiskar. Men rätt som det var scannade jag lite till vänster i bild och där dök det minsann upp ett Internetcafé och sen var det kört igen.
I en timme lyckades jag stålsätta mig, sen gick det inte längre. Med ett av uppdämt behov frustrerat rytande kastade jag av mig täcket, rusade genom hallen, hoppade över dammsugaren med en panters vighet, tog trappan upp till ovanvåningen i två kliv, slog i tårna i första klivet men brydde mig inte om att stanna och titta om alla tårna bröts eller bara någon enstaka, det kunde jag göra senare, slängde mig på datorn och drog igång mailen. Genast slutade darrningarna i händerna och kallsvetten i pannan slutade sippra. Jag hade fått it-junkiens första sil för dagen.
Jag har tidigare i mitt liv rökt cigaretter, snusat konstant, druckit kaffe hela dagarna och pimplat i mig rödvin på helgerna. Allt utan att bli beroende. Kan sluta med allt och har gjort det också utan några som helst problem. När jag rökt färdigt sista ciggen i förpackningen slängde jag den och så var det mångåriga kapitlet avslutat. Likadant med snusandet.
Och även om jag gladeligen skvalpar i mig kaffe på jobbet så kan jag leva helt utan koffein på helger och semestrar. Jag dricker inget kaffe hemma i ensamt majestät någonsin. När jag vid något exotiskt tillfälle får besök och skall använda bryggaren, dyker allehanda överraskningar upp ur filterhållaren. Damm är den trevligaste. En glatt vinkande mögelodling, mögel som är så gammalt att det möglat, är den vanligaste. När jag brygger kaffe, typ en gång i halvåret, så tenderar jag att glömma att det använda filtret inte själv hoppar ned i slaskhinken efter avslutat värv utan lugnt stannar kvar i väntan på nästa fas i livet, kultiverings- och mognadsfasen. För att använda en fin omskrivning.
Nåväl, det jag skulle komma till är att jag trots att jag med berått mod och illa dold förväntan glatt gett mig in i allt beroendeframkallande jag har kunnat (utom knark) så har jag aldrig åkt dit på något. Förrän Internet kom. Utan mail, blogg och Facebook kan jag inte leva. Jag är mer beroende än en heroinist efter 15 års missbruk.
Sorgligt men sant.
Ett tag kände jag mig faktiskt lite lugnare, det var när jag föreställde mig ögruppen Bora Bora en solig dag med lugnt vatten och lojt simmande, färgglada fiskar. Men rätt som det var scannade jag lite till vänster i bild och där dök det minsann upp ett Internetcafé och sen var det kört igen.
I en timme lyckades jag stålsätta mig, sen gick det inte längre. Med ett av uppdämt behov frustrerat rytande kastade jag av mig täcket, rusade genom hallen, hoppade över dammsugaren med en panters vighet, tog trappan upp till ovanvåningen i två kliv, slog i tårna i första klivet men brydde mig inte om att stanna och titta om alla tårna bröts eller bara någon enstaka, det kunde jag göra senare, slängde mig på datorn och drog igång mailen. Genast slutade darrningarna i händerna och kallsvetten i pannan slutade sippra. Jag hade fått it-junkiens första sil för dagen.
Jag har tidigare i mitt liv rökt cigaretter, snusat konstant, druckit kaffe hela dagarna och pimplat i mig rödvin på helgerna. Allt utan att bli beroende. Kan sluta med allt och har gjort det också utan några som helst problem. När jag rökt färdigt sista ciggen i förpackningen slängde jag den och så var det mångåriga kapitlet avslutat. Likadant med snusandet.
Och även om jag gladeligen skvalpar i mig kaffe på jobbet så kan jag leva helt utan koffein på helger och semestrar. Jag dricker inget kaffe hemma i ensamt majestät någonsin. När jag vid något exotiskt tillfälle får besök och skall använda bryggaren, dyker allehanda överraskningar upp ur filterhållaren. Damm är den trevligaste. En glatt vinkande mögelodling, mögel som är så gammalt att det möglat, är den vanligaste. När jag brygger kaffe, typ en gång i halvåret, så tenderar jag att glömma att det använda filtret inte själv hoppar ned i slaskhinken efter avslutat värv utan lugnt stannar kvar i väntan på nästa fas i livet, kultiverings- och mognadsfasen. För att använda en fin omskrivning.
Nåväl, det jag skulle komma till är att jag trots att jag med berått mod och illa dold förväntan glatt gett mig in i allt beroendeframkallande jag har kunnat (utom knark) så har jag aldrig åkt dit på något. Förrän Internet kom. Utan mail, blogg och Facebook kan jag inte leva. Jag är mer beroende än en heroinist efter 15 års missbruk.
Sorgligt men sant.
torsdag 11 mars 2010
Konsten att parkera
Vi satt igår i glada vänners lag och pratade om parkeringsproblemet i rikets tredje största stad. Bor man i villa i förorten parkerar man på garageuppfarten, tar två små steg eller ett rejält kliv och befinner sig då som regel i hallen. Bor man i lägenhet i stan cirkulerar man först omkring i cirka 15 minuter, ivrigt spanandes efter en p-plats på gatan. Ibland finner man en plats samtidigt som minst två bilar till finner den och då kan gruff uppstå. Ibland med plåt- eller käkskador som följd.
Inget garanterar heller att den upphittade och vunna p-platsen befinner sig ens i närheten av bostaden. Man kan behöva gå långliga tider för att nå hem. Speciellt roligt är detta vid tillfällen av stort snöfall, stort ösregn eller stor storm, gärna i kombination med veckohandling.
Plåtskador kan även uppstå vid fickparkeringen eftersom det sällan finns utritade rutor där den ena platsen börjar och den andra slutar. Ibland har en Nissan Micra stått parkerad på gatan och det kan då vara obekvämt för Volvo V70-föraren att försöka skruva in bilen på den lediga platsen. Det är lätt att det skrapar i, här och var, på vägen in.
En manlig vän berättade i detta sammanhang att Passat tydligen har uppfunnit en fickparkeringsfunktion i sina bilar. Man kör upp jämsides den lediga fickan, kopplar in funktionen och därefter parkerar bilen i stort sett själv, efter att den har konstaterat att det överhuvudtaget är möjligt. I princip behöver föraren bara sitta där och titta på.
Det lät bra.
Fast jag fick genast utvecklingsidéer. Jag tycker att man borde kunna kliva ur bilen innan parkerandet inleds och börja uträtta sina ärenden medan bilen pysslar in sig på plats själv. I princip tycker jag att man borde kunna kliva ur sin bil utanför husdörren och därefter be den själv hitta en lämplig parkeringsplats och parkera samt återkomma framåt morgonkulan när bilen på nytt behövs för transport till jobbet. Vad den gör under tiden är bilens eget ansvar, likaså var den parkerar. Lite tåga och jävlaranamma tycker jag man borde kunna begära.
När dessa funktioner kommer skall jag köpa en Passat. Tills dess fortsätter jag med Volvon. I min Volvo är det jag som är kung.
Inget garanterar heller att den upphittade och vunna p-platsen befinner sig ens i närheten av bostaden. Man kan behöva gå långliga tider för att nå hem. Speciellt roligt är detta vid tillfällen av stort snöfall, stort ösregn eller stor storm, gärna i kombination med veckohandling.
Plåtskador kan även uppstå vid fickparkeringen eftersom det sällan finns utritade rutor där den ena platsen börjar och den andra slutar. Ibland har en Nissan Micra stått parkerad på gatan och det kan då vara obekvämt för Volvo V70-föraren att försöka skruva in bilen på den lediga platsen. Det är lätt att det skrapar i, här och var, på vägen in.
En manlig vän berättade i detta sammanhang att Passat tydligen har uppfunnit en fickparkeringsfunktion i sina bilar. Man kör upp jämsides den lediga fickan, kopplar in funktionen och därefter parkerar bilen i stort sett själv, efter att den har konstaterat att det överhuvudtaget är möjligt. I princip behöver föraren bara sitta där och titta på.
Det lät bra.
Fast jag fick genast utvecklingsidéer. Jag tycker att man borde kunna kliva ur bilen innan parkerandet inleds och börja uträtta sina ärenden medan bilen pysslar in sig på plats själv. I princip tycker jag att man borde kunna kliva ur sin bil utanför husdörren och därefter be den själv hitta en lämplig parkeringsplats och parkera samt återkomma framåt morgonkulan när bilen på nytt behövs för transport till jobbet. Vad den gör under tiden är bilens eget ansvar, likaså var den parkerar. Lite tåga och jävlaranamma tycker jag man borde kunna begära.
När dessa funktioner kommer skall jag köpa en Passat. Tills dess fortsätter jag med Volvon. I min Volvo är det jag som är kung.
tisdag 9 mars 2010
Manlig och kvinnlig matematik
Jag vet att vi kvinnor stundtals kan känna oss rika bara genom att en utgiftspost som KANSKE skulle kunna uppstå, inte uppstår, varpå vi plötsligt får massor med pengar över att köpa skor och handväskor för. Det är kvinnlig matematik.
Numera har jag även en viss insikt i manlig dito.
En man i vänkretsen pendlar varje dag cirka 6-7 mil enkel resa med bil till jobbet och lägger i snitt ungefär 45-50 minuter för detta en gång på morgonen och en gång på kvällen. Under vägarbetsperioder, d.v.s. mellan mars och december, tar det längre tid.
Detta har länge varit en källa till stor munterhet och skadeglädje från min sida, då jag ju spenderar som mest 12 minuter på resan till mitt jobb. Och då får jag i princip släpa fötterna efter mig hela vägen och nästan gå baklänges vissa sträckor.
Idag när jag pratade med honom frågade jag om han inte hade flyttat de båda vistelseplatserna jobbet och hushållet närmare varandra på något vis sedan sist. Det hade han inte. Däremot hade andra förändringar inträtt som inneburit att han numera var stolt ägare till en kajak. Detta var lite långsökt för mig ur mitt perspektiv, men när han förklarat stod snart allt kristallklart.
Det hela började i höstas, när kylan kom. Då började han nämligen fundera ett tag på hur det stod till med vinterdäcken till bilen. Okulära studier visade att det stod illa till. De behövde pensioneras och nya behövde införskaffas.
Lämpliga nya kostade 2000 kr/styck vilket han raskt räknade ut skulle betinga ett totalbelopp på 6000 kr. Det tyckte han var mycket. För mycket. Vilket av bilens fyra hjul han inte tänkte använda under vintern förtäljer inte historien men så mycket kan jag säga att ekonom, det är han inte.
Därefter gick han in på Skånetrafikens hemsida och tog reda på vilka bussmöjligheter han hade att tillgå för sträckan bostaden-jobbet. Och slutligen konstaterade han att de ca tio dagar per år som vinterväglag råder i Skåne, skulle han kunna tänka sig att åka buss. Sannolikt skulle minst fyra av dessa dagar infalla på helger och kanske skulle han kunna jobba hemma åtminstone fyra av de övriga dagarna och då handlade det bara om två dagars bussåkande för honom på en hel vinter. Det kunde han leva med, tänkte han.
Sen kom vintern 2009-2010. Och i skrivande stund, den 9 mars 2010, har bilen inte rört sig ur p-fickan sedan första hälften av december.
Så här långt i berättelsen fnissade jag förtjust.
När han sedan berättade att han kliver på bussen klockan 6 på morgonen för att landa in klockan 07.45 på jobbet och sedan vänder tillbaka med början kl 17 och är hemma framåt 19 varje kväll, skrattade jag högt. I nästa fyra timmar per dygn åker karlen buss och gör ingenting. Hahaha, jag hade hellre köpt vinterdäck för 6000 kr. Eller för 8000 snarare, för jag hade förmodligen slagit till och bytt alla däcken.
Men... Det finns alltid fler sidor av samma mynt.
Min manlige vän skrattade lika glatt som jag och berättade att man kan se restiden som en belastning, men man kan också se den som ett jobb där man anstränger sig minimalt och dessutom med gott samvete kan sitta och läsa, lyssna på musik, prata obehindrat med folk i närheten eller ringa till kompisar utan att någon chef klagar. På hur många jobb kan man göra det? Och pengarna formligen rasslar in under tiden.
Varje månad lägger han normalt sett minst 3000 kronor i bensinpengar för att ta sig till och från jobbet. 3000 kronor gånger 3 månader är 9000 intjänade kronor (jag hjälpte honom att räkna ut det).
Dessutom kan man lägga till de 6000 kronorna för de icke inköpta däcken (som han numera är medveten om till och med uppgår till 8000 kr) vilket innebär totalt 17 000 kronor.
Busskortet kostar under samma tid 3000 kronor och han har således, genom att sitta på bussen och göra ingenting, jobbat sig till 14 000 kronor på tre månader. Netto.
- Och hur skulle du kunna fixa det, frågade han skadeglatt?
Jag tyckte det lät som svartjobb, men det påstod han att det inte var. Allt är helt legalt och han nästan grämde sig över att snön är på väg bort, för rätt som det är kan han köra bil med sommardäck igen, och han hade gärna velat ha en kajak till som sällskap för den han redan köpt för pengarna.
Det är manlig matematik. Känns mer framgångsrik på något sätt än kvinnlig.
Numera har jag även en viss insikt i manlig dito.
En man i vänkretsen pendlar varje dag cirka 6-7 mil enkel resa med bil till jobbet och lägger i snitt ungefär 45-50 minuter för detta en gång på morgonen och en gång på kvällen. Under vägarbetsperioder, d.v.s. mellan mars och december, tar det längre tid.
Detta har länge varit en källa till stor munterhet och skadeglädje från min sida, då jag ju spenderar som mest 12 minuter på resan till mitt jobb. Och då får jag i princip släpa fötterna efter mig hela vägen och nästan gå baklänges vissa sträckor.
Idag när jag pratade med honom frågade jag om han inte hade flyttat de båda vistelseplatserna jobbet och hushållet närmare varandra på något vis sedan sist. Det hade han inte. Däremot hade andra förändringar inträtt som inneburit att han numera var stolt ägare till en kajak. Detta var lite långsökt för mig ur mitt perspektiv, men när han förklarat stod snart allt kristallklart.
Det hela började i höstas, när kylan kom. Då började han nämligen fundera ett tag på hur det stod till med vinterdäcken till bilen. Okulära studier visade att det stod illa till. De behövde pensioneras och nya behövde införskaffas.
Lämpliga nya kostade 2000 kr/styck vilket han raskt räknade ut skulle betinga ett totalbelopp på 6000 kr. Det tyckte han var mycket. För mycket. Vilket av bilens fyra hjul han inte tänkte använda under vintern förtäljer inte historien men så mycket kan jag säga att ekonom, det är han inte.
Därefter gick han in på Skånetrafikens hemsida och tog reda på vilka bussmöjligheter han hade att tillgå för sträckan bostaden-jobbet. Och slutligen konstaterade han att de ca tio dagar per år som vinterväglag råder i Skåne, skulle han kunna tänka sig att åka buss. Sannolikt skulle minst fyra av dessa dagar infalla på helger och kanske skulle han kunna jobba hemma åtminstone fyra av de övriga dagarna och då handlade det bara om två dagars bussåkande för honom på en hel vinter. Det kunde han leva med, tänkte han.
Sen kom vintern 2009-2010. Och i skrivande stund, den 9 mars 2010, har bilen inte rört sig ur p-fickan sedan första hälften av december.
Så här långt i berättelsen fnissade jag förtjust.
När han sedan berättade att han kliver på bussen klockan 6 på morgonen för att landa in klockan 07.45 på jobbet och sedan vänder tillbaka med början kl 17 och är hemma framåt 19 varje kväll, skrattade jag högt. I nästa fyra timmar per dygn åker karlen buss och gör ingenting. Hahaha, jag hade hellre köpt vinterdäck för 6000 kr. Eller för 8000 snarare, för jag hade förmodligen slagit till och bytt alla däcken.
Men... Det finns alltid fler sidor av samma mynt.
Min manlige vän skrattade lika glatt som jag och berättade att man kan se restiden som en belastning, men man kan också se den som ett jobb där man anstränger sig minimalt och dessutom med gott samvete kan sitta och läsa, lyssna på musik, prata obehindrat med folk i närheten eller ringa till kompisar utan att någon chef klagar. På hur många jobb kan man göra det? Och pengarna formligen rasslar in under tiden.
Varje månad lägger han normalt sett minst 3000 kronor i bensinpengar för att ta sig till och från jobbet. 3000 kronor gånger 3 månader är 9000 intjänade kronor (jag hjälpte honom att räkna ut det).
Dessutom kan man lägga till de 6000 kronorna för de icke inköpta däcken (som han numera är medveten om till och med uppgår till 8000 kr) vilket innebär totalt 17 000 kronor.
Busskortet kostar under samma tid 3000 kronor och han har således, genom att sitta på bussen och göra ingenting, jobbat sig till 14 000 kronor på tre månader. Netto.
- Och hur skulle du kunna fixa det, frågade han skadeglatt?
Jag tyckte det lät som svartjobb, men det påstod han att det inte var. Allt är helt legalt och han nästan grämde sig över att snön är på väg bort, för rätt som det är kan han köra bil med sommardäck igen, och han hade gärna velat ha en kajak till som sällskap för den han redan köpt för pengarna.
Det är manlig matematik. Känns mer framgångsrik på något sätt än kvinnlig.
Skoputs
Tidigt imorse fick jag plötsligt en obändig lust att utstråla stil och grace från topp till tå. Jag bestämde mig för att putsa skorna.
Detta görs annars företrädesvis på konferenser och liknande, där sådana där putsmaskiner står uppställda lite överallt i korridorerna. Dessa maskiner gillar jag mycket och jag skulle gärna ha en sådan hemma, men vet inte var man köper dem. Och säkert är de dyra också.
Istället har jag en sån där tub med skumgummi i toppen och en liten röd kula varifrån jag tippar att själva skoputsen kommer. Man siktar skumgummit mot skorna, trycker till och vispar sedan runt lite med skumgummit och vips är skorna blanka och fina. Inte lika lätt och roligt som skoputsmaskinen, men nästan. Budgetvarianter innebär alltid merarbete, det får man räkna med.
Imorse skred jag således till verket. Skorna ställdes upp, det trycktes, jag vispade runt, skillnaden var obefintlig. Möjligen att jag drog ut smutsen på skorna något.
Okulära studier med skumgummit riktat uppåt, mot mig (en risk, jag vet, men jag är modig) visade att inget hände vid tryckning. Något hade stoppat upp.
Vanliga människor tar en ny tub. Denna människan bestämde sig för att gå till botten med problemet. Fram togs lämpliga redskap (en säkerhetsnål, en pincett och en sax. Vad saxen skulle fylla för uppgift visste jag inte men jag ville vara beredd på allt.)
Sedan gick jag igång. Jag petade, jag pillade, jag lyfte upp skumgummitoppen och tittade ned i tuben, jag råkade vända tuben litegrann upp och ned under ett kort ögonblick och då kom vipset som inte kommit tidigare, för vips rann en massa skoputsmedel ut. Jag blev irriterad.
Jag monterade ihop hela härligheten igen, inga delar blev över, och testade funktionaliteten. Den var lika bristfällig.
Vid det här laget hade tiden tagit slut, dock hade jag gott om skoputsmedel på golvet, och jag fick genom att använda mig av skumgummitoppen fånga upp detta medel och putsa skorna. Alla skorna. Samt alla stövlar och någon handväska också. Sen var medlet på golvet slut.
Och idag skall jag söka på nätet efter en sån där skoputsmaskin de har på hotellen.
Detta görs annars företrädesvis på konferenser och liknande, där sådana där putsmaskiner står uppställda lite överallt i korridorerna. Dessa maskiner gillar jag mycket och jag skulle gärna ha en sådan hemma, men vet inte var man köper dem. Och säkert är de dyra också.
Istället har jag en sån där tub med skumgummi i toppen och en liten röd kula varifrån jag tippar att själva skoputsen kommer. Man siktar skumgummit mot skorna, trycker till och vispar sedan runt lite med skumgummit och vips är skorna blanka och fina. Inte lika lätt och roligt som skoputsmaskinen, men nästan. Budgetvarianter innebär alltid merarbete, det får man räkna med.
Imorse skred jag således till verket. Skorna ställdes upp, det trycktes, jag vispade runt, skillnaden var obefintlig. Möjligen att jag drog ut smutsen på skorna något.
Okulära studier med skumgummit riktat uppåt, mot mig (en risk, jag vet, men jag är modig) visade att inget hände vid tryckning. Något hade stoppat upp.
Vanliga människor tar en ny tub. Denna människan bestämde sig för att gå till botten med problemet. Fram togs lämpliga redskap (en säkerhetsnål, en pincett och en sax. Vad saxen skulle fylla för uppgift visste jag inte men jag ville vara beredd på allt.)
Sedan gick jag igång. Jag petade, jag pillade, jag lyfte upp skumgummitoppen och tittade ned i tuben, jag råkade vända tuben litegrann upp och ned under ett kort ögonblick och då kom vipset som inte kommit tidigare, för vips rann en massa skoputsmedel ut. Jag blev irriterad.
Jag monterade ihop hela härligheten igen, inga delar blev över, och testade funktionaliteten. Den var lika bristfällig.
Vid det här laget hade tiden tagit slut, dock hade jag gott om skoputsmedel på golvet, och jag fick genom att använda mig av skumgummitoppen fånga upp detta medel och putsa skorna. Alla skorna. Samt alla stövlar och någon handväska också. Sen var medlet på golvet slut.
Och idag skall jag söka på nätet efter en sån där skoputsmaskin de har på hotellen.
söndag 7 mars 2010
Den perfekta bilen
Jag tycker mycket om att köpa bil och tycker således lika mycket om att åka och titta på bilar i bilhallar. Alla är rena och fina, de luktar gott och väldigt många i de högre prisklasserna ser att klä mig perfekt. Tyvärr. För min plånbok har inte anpassats för denna prisklass.
För en tid sedan gjorde jag misstaget att, när jag hade vägarna förbi Bilia, liksom bara slinka in lite och ser hur deras dagsform var. Den var god.
Ungdomarna var med och vi fick ungefär samtidigt syn på en jättefin bil utan tak. I rätt färg och allt. Bilen var helt ny, den luktade härligt inuti och taket var redan nedmonterat. Och sån tur vi hade att det var kampanjpris på just den bilen! Bara 250.000 kr. Kan man tänka sig.
Bilen undersöktes noga. Man vill ju veta om det får plats ett långt och gängligt tonårsbarn i baksätet utan att krossa vederbörandes knäskålar. Det var knappt men hur ofta åker de med mig i baksätet? Antalet gånger kunde nog dras ned, enades vi om.
Kan man få plats med två skolväskor och mammas dokumentportfölj i kofferten när cabben är nedmonterad? Finns det sminkspegel även på förarsätets solskydd och har den belysning så man ser att fixa till sig även när man kör i 180 på slingrande 90-vägar i mörker? Frågorna var många och vi blev nöjda med i stort sett alla svaren.
Vi skulle bara titta. Inte bli besatta och inte känna att vi inte kunde leva utan en sådan bil. Ibland blir det inte alls som om man tänkt.
Barnen tyckte att allt var så gott som klart. De ville gå om kassan och handla direkt. Vi hade ju den gamla bilen med oss, den kunde vi lämna in med en gång. Min osentimentalitet för gamla prylar har gått i arv i rakt nedstigande led. Jag fick den deprimerande rollen att bromsa köpglädjen, trots att jag hade lika ont i ha-et som ungarna. Således fick jag förklara för barnen sådana detaljer som att:
1) Mamma är kommunanställd och får därför ingen lön utan snarare en månadspeng som räcker lika långt som barnens månadspengar, d v s 2 veckor in i månaden.
2) De ca 150 000 kr som måste hostas upp när den befintliga bilen är inbytt är inte riktigt insparade än. Det saknas cirka 120 000…
3) Att låna upp pengarna är inte heller aktuellt. Se punkten 1 ovan.
4) Nej, pappa vill nog inte vara med och betala. Inte pappas nya fru heller.
Läget blev plötsligt lite deprimerat på alla håll. Solen gick i moln. Fåglarna började sjunga falskt och den stråkkonsert, förmodligen Vivaldi, som spelats på Bilia övergick till Beethovens ödessymfoni på piano. Tre oktaver lägre ned än vanligt. Och jag förvandlades lika snabbt från den goda modern till the mother from hell.
Nästa gång jag skall titta på en bil skall jag göra det över internet, inte genom att sätta mig i den och föreställa mig fartvind, nedförsbacke och solen i nacken.
Hur är det, tillverkas Trabant fortfarande? Finns de som cab?
För en tid sedan gjorde jag misstaget att, när jag hade vägarna förbi Bilia, liksom bara slinka in lite och ser hur deras dagsform var. Den var god.
Ungdomarna var med och vi fick ungefär samtidigt syn på en jättefin bil utan tak. I rätt färg och allt. Bilen var helt ny, den luktade härligt inuti och taket var redan nedmonterat. Och sån tur vi hade att det var kampanjpris på just den bilen! Bara 250.000 kr. Kan man tänka sig.
Bilen undersöktes noga. Man vill ju veta om det får plats ett långt och gängligt tonårsbarn i baksätet utan att krossa vederbörandes knäskålar. Det var knappt men hur ofta åker de med mig i baksätet? Antalet gånger kunde nog dras ned, enades vi om.
Kan man få plats med två skolväskor och mammas dokumentportfölj i kofferten när cabben är nedmonterad? Finns det sminkspegel även på förarsätets solskydd och har den belysning så man ser att fixa till sig även när man kör i 180 på slingrande 90-vägar i mörker? Frågorna var många och vi blev nöjda med i stort sett alla svaren.
Vi skulle bara titta. Inte bli besatta och inte känna att vi inte kunde leva utan en sådan bil. Ibland blir det inte alls som om man tänkt.
Barnen tyckte att allt var så gott som klart. De ville gå om kassan och handla direkt. Vi hade ju den gamla bilen med oss, den kunde vi lämna in med en gång. Min osentimentalitet för gamla prylar har gått i arv i rakt nedstigande led. Jag fick den deprimerande rollen att bromsa köpglädjen, trots att jag hade lika ont i ha-et som ungarna. Således fick jag förklara för barnen sådana detaljer som att:
1) Mamma är kommunanställd och får därför ingen lön utan snarare en månadspeng som räcker lika långt som barnens månadspengar, d v s 2 veckor in i månaden.
2) De ca 150 000 kr som måste hostas upp när den befintliga bilen är inbytt är inte riktigt insparade än. Det saknas cirka 120 000…
3) Att låna upp pengarna är inte heller aktuellt. Se punkten 1 ovan.
4) Nej, pappa vill nog inte vara med och betala. Inte pappas nya fru heller.
Läget blev plötsligt lite deprimerat på alla håll. Solen gick i moln. Fåglarna började sjunga falskt och den stråkkonsert, förmodligen Vivaldi, som spelats på Bilia övergick till Beethovens ödessymfoni på piano. Tre oktaver lägre ned än vanligt. Och jag förvandlades lika snabbt från den goda modern till the mother from hell.
Nästa gång jag skall titta på en bil skall jag göra det över internet, inte genom att sätta mig i den och föreställa mig fartvind, nedförsbacke och solen i nacken.
Hur är det, tillverkas Trabant fortfarande? Finns de som cab?
lördag 6 mars 2010
Nips-nips
Sedan punktiden på 70-talet har jag haft långt hår. Först för att jag skulle se hur långt det kunde bli, sedan för att jag fäste mig vid risbusken och ville ha den kvar. Detta till stor frustration för de frisörer jag besökte. De tittade lystet på testarna, föreslog diverse äventyrliga klippningar och nöjde sig blott motvilligt med att ta topparna. Vilket de som regel gjorde med besked, för det de inte fick spendera på gungorna ville de åtminstone ta igen på karusellerna.
Efter ett antal erfarenheter av kalhugganden beslöt jag att endast de som stod i känslomässig gisslanställning till mig skulle komma ifråga för dessa klippuppdrag. Detta innebar i klartext att det var mina pojkvänner och män som skulle få den äran. Män är ju av naturen flinka med såg och sandpapper, så de borde vara utmärkt lämpade för uppdraget. Och det gick bra. Tills den dag min dåvarande hjärtevän skulle gripa sig an uppgiften. Han uttryckte initialt en viss betänksamhet, men jag försäkrade att t o m min dotter i tioårsåldern svingat saxen med lyckat resultat, och med det utgångsläget borde denne synnerligen petige man göra fullkomlig succé.
Sålunda sparkade jag undan badrumsmattan, hämtade kökssaxen och gjorde mig redo att stå rak som en fura under de 5 minuter det roliga brukar pågå. Dessförrinnan hade jag tydligt sagt ”tre cm” vilket han torde ha lätt att förstå, med tanke på att han var ekonom och van vid siffror i alla sammanhang. För säkerhets skull, måttade jag upp tre centimeter mellan tummen och pekfingret och viftade med detta under näsan på honom. Han bekräftade att han hört och förstått. Sedan gick han igång.
De personer som brukar toppa håret, brukar klippa så att det låter ”nips-nips” om saxen. När min dåvarande kärlek skred till verket lät det mer som ett djupt ”ritsch”, ungefär som när man klipper ligusterhäck med häcksax. Detta gjorde mig lite orolig, men tre cm är ju bara tre cm.
Och så var det också. På sidorna. För där är håret kortare och det var det han utgick ifrån. Mitt bak blev det emellertid ungefär fyra gånger så mycket som försvann ned på badrumsgolvet. För rättvisans skull skall emellertid erkännas att inte allt hår var 12 cm kortare än tidigare. Flera testar hade kvar sin ursprungliga längd, dock var dessa inte samlade på ett sätt som gjorde att jag kunde hävda att frisyren var tänkt att se ut på det viset.
När frisören hämtat sig från den konstruktiva kritik jag vänligt och pedagogiskt framförde, krävde jag tilljämning, vilket han vägrade. Ställd inför det faktum att jag då aldrig mer tänkte gå till jobbet, än mindre visa mig utomhus, och han skulle behöva försörja både mig och barnen tills allt vuxit ut igen, ändrade han sig under stora suckar.
Numera klipper dottern mig. Detta har hon gjort de senaste åren och jag tycker mig se framsteg. Dessutom har jag också gjort framsteg. Jag har blivit listigare och bland annat lärt mig att hon skall vara mätt, glad och inte på väg någonstans där hon redan via mobilen sagt sig vara ute på gatan trots att hon inte fått på sig rätta outfiten än, när jag frågar. Klippningar har utförts även i dylika situationer och då får man finna sig att gå med håret uppsatt i knut tills hon får tid att jämna till det hela.
Däremot har jag redan tidigt lärt henne skillnaden på "ritsch" och "nips-nips" och ur det perspektivet är hon fullärd och perfekt. Samt billig.
Efter ett antal erfarenheter av kalhugganden beslöt jag att endast de som stod i känslomässig gisslanställning till mig skulle komma ifråga för dessa klippuppdrag. Detta innebar i klartext att det var mina pojkvänner och män som skulle få den äran. Män är ju av naturen flinka med såg och sandpapper, så de borde vara utmärkt lämpade för uppdraget. Och det gick bra. Tills den dag min dåvarande hjärtevän skulle gripa sig an uppgiften. Han uttryckte initialt en viss betänksamhet, men jag försäkrade att t o m min dotter i tioårsåldern svingat saxen med lyckat resultat, och med det utgångsläget borde denne synnerligen petige man göra fullkomlig succé.
Sålunda sparkade jag undan badrumsmattan, hämtade kökssaxen och gjorde mig redo att stå rak som en fura under de 5 minuter det roliga brukar pågå. Dessförrinnan hade jag tydligt sagt ”tre cm” vilket han torde ha lätt att förstå, med tanke på att han var ekonom och van vid siffror i alla sammanhang. För säkerhets skull, måttade jag upp tre centimeter mellan tummen och pekfingret och viftade med detta under näsan på honom. Han bekräftade att han hört och förstått. Sedan gick han igång.
De personer som brukar toppa håret, brukar klippa så att det låter ”nips-nips” om saxen. När min dåvarande kärlek skred till verket lät det mer som ett djupt ”ritsch”, ungefär som när man klipper ligusterhäck med häcksax. Detta gjorde mig lite orolig, men tre cm är ju bara tre cm.
Och så var det också. På sidorna. För där är håret kortare och det var det han utgick ifrån. Mitt bak blev det emellertid ungefär fyra gånger så mycket som försvann ned på badrumsgolvet. För rättvisans skull skall emellertid erkännas att inte allt hår var 12 cm kortare än tidigare. Flera testar hade kvar sin ursprungliga längd, dock var dessa inte samlade på ett sätt som gjorde att jag kunde hävda att frisyren var tänkt att se ut på det viset.
När frisören hämtat sig från den konstruktiva kritik jag vänligt och pedagogiskt framförde, krävde jag tilljämning, vilket han vägrade. Ställd inför det faktum att jag då aldrig mer tänkte gå till jobbet, än mindre visa mig utomhus, och han skulle behöva försörja både mig och barnen tills allt vuxit ut igen, ändrade han sig under stora suckar.
Numera klipper dottern mig. Detta har hon gjort de senaste åren och jag tycker mig se framsteg. Dessutom har jag också gjort framsteg. Jag har blivit listigare och bland annat lärt mig att hon skall vara mätt, glad och inte på väg någonstans där hon redan via mobilen sagt sig vara ute på gatan trots att hon inte fått på sig rätta outfiten än, när jag frågar. Klippningar har utförts även i dylika situationer och då får man finna sig att gå med håret uppsatt i knut tills hon får tid att jämna till det hela.
Däremot har jag redan tidigt lärt henne skillnaden på "ritsch" och "nips-nips" och ur det perspektivet är hon fullärd och perfekt. Samt billig.
onsdag 3 mars 2010
Djupa tankar en onsdag i mars
Ja, så börjar den här dagen rundas av. En dag av sol, förrädiska isfläckar under oskuldsfulla cykelhjul, ett försök att muta en kollega att ta med mig till semester i Sydafrika på fredag, han var frestad men skyllde på att biljetterna är dyra så här tätt inpå, och en liten gallupundersökning om huruvida en man helst vill "krama" en liten och smal (spinkig) eller längre och välbyggd kvinna (som jag) i sängen.
Två av förvaltningens män utgjorde det statistiskt säkerställda marknadsundersökningsunderlaget och den ene av dem svarade diplomatiskt att det inte spelade någon roll så länge hon "kramades" bra.
Mycket bra svar.
Som tack för detta skall jag medverka med glädje och entusiasm imorgon när just den personen arrangerar ett nästan heldagsmöte inom sitt yrkesområde (som inom parentes inte intresserar mig nämnvärt).
Utöver det har jag och en väninna bestämt oss för att börja träna, framförallt då vi plötsligt kom att tala om kommande sommarsäsong i kombination med våra volangfyllda kroppar. Vi tänker köpa ett tiokort på det närbelägna gymmet. Ett sådant tiokort har jag sedan flera år tillbaka på ett annat gym och jag har fortfarande 5 gånger kvar, så sådana kort är drygare än man tror. Säkert kommer vi att kunna ha nytta av det nya kortet åtminstone till 2015.
Man måste nämligen börja lite mjukt. De första gångerna tror jag knappt vi behöver ha med oss träningskläderna ens. Då skall vi känna in stämningen, titta på folket, avgöra vilka kläder vi skall köpa så att vi blir snyggast (vilket vi är ändå, men iallafall) och se hur andra gör och undvika de rörelser de gör som gör att de ser löjliga ut.
Sen skall vi spreja in våra maskiner, de vi vill fokusera på, med parfym. Väninnan får välja vilken parfym hon vill utom Naomi Campbell, för den parfymen tänkte jag ha som revirpinkeriprodukt. Sen är de maskinerna våra och vi kan putta undan eventuella andra som använder dem när vi har tänkt göra detsamma. Jag tror det systemet håller.
Ja, detta och mycket till har jag tänkt ut idag. Nu är jag trött.
Två av förvaltningens män utgjorde det statistiskt säkerställda marknadsundersökningsunderlaget och den ene av dem svarade diplomatiskt att det inte spelade någon roll så länge hon "kramades" bra.
Mycket bra svar.
Som tack för detta skall jag medverka med glädje och entusiasm imorgon när just den personen arrangerar ett nästan heldagsmöte inom sitt yrkesområde (som inom parentes inte intresserar mig nämnvärt).
Utöver det har jag och en väninna bestämt oss för att börja träna, framförallt då vi plötsligt kom att tala om kommande sommarsäsong i kombination med våra volangfyllda kroppar. Vi tänker köpa ett tiokort på det närbelägna gymmet. Ett sådant tiokort har jag sedan flera år tillbaka på ett annat gym och jag har fortfarande 5 gånger kvar, så sådana kort är drygare än man tror. Säkert kommer vi att kunna ha nytta av det nya kortet åtminstone till 2015.
Man måste nämligen börja lite mjukt. De första gångerna tror jag knappt vi behöver ha med oss träningskläderna ens. Då skall vi känna in stämningen, titta på folket, avgöra vilka kläder vi skall köpa så att vi blir snyggast (vilket vi är ändå, men iallafall) och se hur andra gör och undvika de rörelser de gör som gör att de ser löjliga ut.
Sen skall vi spreja in våra maskiner, de vi vill fokusera på, med parfym. Väninnan får välja vilken parfym hon vill utom Naomi Campbell, för den parfymen tänkte jag ha som revirpinkeriprodukt. Sen är de maskinerna våra och vi kan putta undan eventuella andra som använder dem när vi har tänkt göra detsamma. Jag tror det systemet håller.
Ja, detta och mycket till har jag tänkt ut idag. Nu är jag trött.
tisdag 2 mars 2010
Avancerade arbeten
När jag för första gången bodde i eget hus utan tillgänglig handyman i form av partner, bror, far eller lämplig, ogift granne, var jag ständigt orolig för att saker skulle kunna gå sönder. För hade det gjort det, hade jag:
1) inte råd att ta in en hantverkare
2) ingen i känslomässig gisslan (se tidigare uppräkning) som skulle kunna ta hand om problemet.
Sånt kan man få diagnosen nervöst lagd av. Om man går till doktorn. Jag skaffade som regel ny partner.
Nu, så här snart ett decennium senare, kan jag allt själv. Många års över-axeln-gluttande har gett mig oändliga insikter och med hjälp av häckklipparligans alla samlade verktyg och maskiner är jag osårbar som James Bond.
Dessutom har jag numera i de mer avancerade fallen som regel råd att kalla in en hantverkare. Vilket jag som regel ändå sällan gör, för nu kallas diagnosen omnipotent. Det jag inte kan, kan ingen. Tror jag.
Härförleden satt jag rastlös och overksam hemma en lördagskväll i väntan på att barnaskocken skulle samlas in framåt morgonkvisten. Efter att ha borrat lite med slagborren, rensat de inre delarna av tvättmaskinen och övervägt att bygga om teven från tjockteve till platt-teve, bestämde jag mig för att rensa avloppet från båda vaskarna i köket. På det avancerade sättet, inte med hjälp av propplösare på burk.
Således plockade jag isär hela avloppssystemet i molekyler. Det var raka rör, svängda rör, grenrör, rör med pluggade kopplingar och gud vet allt. Golvet såg ut som om jag hade styckmördat en albino-giraff när jag var klar. Vita långa delar överallt.
När delarna var isärplockade rensade jag dem ordentligt med Vim och Mr. Muscle och slutligen ett par varv med lite sköljmedel för doftens skull. Jag fick ut lika mycket lerliknande sörja som det finns i en normalstor potatisåker på hösten. Sånt kan glädja mig mycket.
Mycket nöjd bestämde jag mig för att montera ihop hela härligheten igen, för att se hur fint vattnet skulle porla i rören. Till porlandet visade det sig emellertid vara en bit. Jag hade glömt hur delarna satt och jag fick pröva minst 83 olika varianter av ihopmontering innan jag tyckte att det hela liknade ursprungsläget. Jag satte på vattnet för att njuta av porlandet i rören och fick verkligen göra det för hela slanten. Vid varje koppling där en rak giraffdel mötte en svängd, sprutade det vatten. Hela mitt fina system läckte som en fontän och hade det inte blivit vått och besvärligt på laminatgolvet efter ett tag, hade jag kanske behållit det som det var och bjudit in kommande middagsgäster till köket för showtime, för det såg ganska effektfullt ut.
Men det blev väldigt snabbt väldigt blött på laminatgolvet. Jag stängde av vattnet och monterade ned alltihop igen. Det visade sig att packningarna i varje koppling var från 1970 och hade hängt ihop på ren vilja det senaste decenniet. När jag nu med milt våld monterade isär delarna, smulades packningarna sönder.
Hade jag packningar hemma? Nix.
Känner jag någon som skulle kunna ha det vid 22-tiden en lördagskväll? Nix.
Kan man ringa en jourgubbe så dags? Nix.
Livlina? Nix.
Fråga publiken? Nix.
Jag fick tänka till. Efter att ha gjort det en stund kom jag på att jag hade en massa paketgummiband som låg och skräpade i en låda i köket. Inte måttbeställda packningar, förvisso, men ändå. Jag letade fram dem och monterade på gummiband vid varje läckande skarv. Sedan ihop med hela rörkopplingseländet igen. Och på med vattnet.
Nu läckte det bara på ett ställe och där under satte jag en tom glassförpackning tills vidare. När Bauhaus öppnade på morgonen därpå, hade jag redan tryckt näsan mot fönstret, knackat på skjutdörrarna och dragit i låset en god stund. På Bauhaus finns packningar i rätt storlek. En halvtimme senare var det torrt som i Sahara under min vask.
Och jag lärde mig att inte ge mig på avancerade uppgifter i huset utanför ordinarie butikstider. Åtminstone under de perioder i mitt liv när jag inte har någon partner.
1) inte råd att ta in en hantverkare
2) ingen i känslomässig gisslan (se tidigare uppräkning) som skulle kunna ta hand om problemet.
Sånt kan man få diagnosen nervöst lagd av. Om man går till doktorn. Jag skaffade som regel ny partner.
Nu, så här snart ett decennium senare, kan jag allt själv. Många års över-axeln-gluttande har gett mig oändliga insikter och med hjälp av häckklipparligans alla samlade verktyg och maskiner är jag osårbar som James Bond.
Dessutom har jag numera i de mer avancerade fallen som regel råd att kalla in en hantverkare. Vilket jag som regel ändå sällan gör, för nu kallas diagnosen omnipotent. Det jag inte kan, kan ingen. Tror jag.
Härförleden satt jag rastlös och overksam hemma en lördagskväll i väntan på att barnaskocken skulle samlas in framåt morgonkvisten. Efter att ha borrat lite med slagborren, rensat de inre delarna av tvättmaskinen och övervägt att bygga om teven från tjockteve till platt-teve, bestämde jag mig för att rensa avloppet från båda vaskarna i köket. På det avancerade sättet, inte med hjälp av propplösare på burk.
Således plockade jag isär hela avloppssystemet i molekyler. Det var raka rör, svängda rör, grenrör, rör med pluggade kopplingar och gud vet allt. Golvet såg ut som om jag hade styckmördat en albino-giraff när jag var klar. Vita långa delar överallt.
När delarna var isärplockade rensade jag dem ordentligt med Vim och Mr. Muscle och slutligen ett par varv med lite sköljmedel för doftens skull. Jag fick ut lika mycket lerliknande sörja som det finns i en normalstor potatisåker på hösten. Sånt kan glädja mig mycket.
Mycket nöjd bestämde jag mig för att montera ihop hela härligheten igen, för att se hur fint vattnet skulle porla i rören. Till porlandet visade det sig emellertid vara en bit. Jag hade glömt hur delarna satt och jag fick pröva minst 83 olika varianter av ihopmontering innan jag tyckte att det hela liknade ursprungsläget. Jag satte på vattnet för att njuta av porlandet i rören och fick verkligen göra det för hela slanten. Vid varje koppling där en rak giraffdel mötte en svängd, sprutade det vatten. Hela mitt fina system läckte som en fontän och hade det inte blivit vått och besvärligt på laminatgolvet efter ett tag, hade jag kanske behållit det som det var och bjudit in kommande middagsgäster till köket för showtime, för det såg ganska effektfullt ut.
Men det blev väldigt snabbt väldigt blött på laminatgolvet. Jag stängde av vattnet och monterade ned alltihop igen. Det visade sig att packningarna i varje koppling var från 1970 och hade hängt ihop på ren vilja det senaste decenniet. När jag nu med milt våld monterade isär delarna, smulades packningarna sönder.
Hade jag packningar hemma? Nix.
Känner jag någon som skulle kunna ha det vid 22-tiden en lördagskväll? Nix.
Kan man ringa en jourgubbe så dags? Nix.
Livlina? Nix.
Fråga publiken? Nix.
Jag fick tänka till. Efter att ha gjort det en stund kom jag på att jag hade en massa paketgummiband som låg och skräpade i en låda i köket. Inte måttbeställda packningar, förvisso, men ändå. Jag letade fram dem och monterade på gummiband vid varje läckande skarv. Sedan ihop med hela rörkopplingseländet igen. Och på med vattnet.
Nu läckte det bara på ett ställe och där under satte jag en tom glassförpackning tills vidare. När Bauhaus öppnade på morgonen därpå, hade jag redan tryckt näsan mot fönstret, knackat på skjutdörrarna och dragit i låset en god stund. På Bauhaus finns packningar i rätt storlek. En halvtimme senare var det torrt som i Sahara under min vask.
Och jag lärde mig att inte ge mig på avancerade uppgifter i huset utanför ordinarie butikstider. Åtminstone under de perioder i mitt liv när jag inte har någon partner.
måndag 1 mars 2010
Taxifärd genom öknen
En dag i Egypten fick jag och barnen för oss att vi skulle åka taxi till Hurghada centrum. Detta skulle ske på kvällen efter middagen, hade vi tänkt, vilket fick vänner till oss att förskräckt spärra upp ögonen, sätta upp fingrarna framför sig, hälla ut vitlökspulver från buffén och vifta med sina spegelsolglasögonen. Åk INTE in själva till city på kvällen, var budskapet.
Och jag förstod varför när jag tänkte efter lite. En ensam kvinna med två barn, om än i värsta luspudelåldern, framstod som rena julafton för de egyptiska männen. Där gick jag, ensam, otillfredsställd, ömhetstörstande och hungrande efter en riktig man, sannolikt utan att få ha hört en enda komplimang om min kvinnlighet under de senaste 10 åren.
Och där fanns de, mörkögda och erkänt duktiga på just ensamma kvinnor, komplimanger och kvinnors tillfredsställelse. Vi snackar ju hundra år av beduinliv, tält, förföriska vita haremsbyxor, sammetsögon, kameler och rökelse. Samt en och annan vit häst också, sannolikt.
Enkla kvinnor som jag trodde de sig kunna äta till frukost.
Vi åkte således in på dagen när solen stod som högst på himlen. Färden gick med hjälp av taxi. En taxi full med fårskinnsfällar, både över instrumentpanelen och över sätenas ryggstöd. Jag fick god träning av magmusklerna i och med att jag inte vågade luta mig tillbaka mot fällarna. Det kändes inte helt säkert att fårskinnsfällarna inte på något sätt var levande. Att fåren i fällarna hade gått hädan, det var jag relativt säker på, men frågan var om lopporna som varit sambo med fåren också hade dött av. Där var jag inte riktigt lika säker.
Alla fönster var nedvevade och vi blåste fram genom öknen i 190. Tror jag. Det gick inte att se den exakta hastigheten för hastighetsmätaren kröp aldrig över 5 km/h trots att mitt hår låg som en rem från framsätet mot baksätet. Chauffören tittade oförstående på mig när jag påpekade detta. Och...? Spelar roll...?
Medan taxichaffisen körde bilen i sådan hastighet att den ekivoka kamelen i plast som stod och balanserade på instrumentpanelens ovansida, fick klamra sig fast med sina kameltår för att inte ramla ned, tutade han på allt och alla. Fanns det ingen att tuta på tutade han ändå.
På vägen hem befann vi oss plötsligt tre bilar i bredd i full galopp, vår bil i mitten. Och det hade väl varit ok om vägen hade varit trefilig. Tyvärr var den bara tvåfilig och jag kände mig föranledd att uppmana chauffören att köra "carefully" när jag tyckte att färgen på bilen började krylla sig.
Detta var dock helt i onödan, jag kunde vara helt lugn, förklarade han. Inga problem, han hade "license".
Det hade jag liksom förutsatt redan från början.
När vi kört en stund i full fräs med bilen bredvid mig så nära att jag kunde se de exakta formationerna på stenskotten på bilens sida, bestämde herrarna vid rattarna att de ville röka. Allesammans ville de röka. Bilen längst till höger var dock den enda som innehöll cigaretter och plötsligt fann jag mig hängandes i luften mellan bilarna i mina försök att nappa åt mig två cigaretter från bilen till höger, vilka jag sedan transporterade till min chaffis, som stoppade in en cigg i munnen och därefter hängde över dörren till bilen längst till vänster för att leverera den återstående cigaretten dit. Vem som körde under tiden, är jag fortfarande inte helt säker på.
När vi kom fram till vårt hotell, kände jag stark lust att falla på knä och kyssa marken samt be ett antal spontana böner till Gud, Allah, Jesus, Afrodite, Tor, Oden, Fredrik Reinfeldt och i princip vem som helst som ville lyssna.
Därefter höll vi oss på hotellet resten av veckan. Det fanns ändå inget att köpa i bazaarerna. Och så svältfödd på manlig uppmärksamhet är jag inte. Än.
Och jag förstod varför när jag tänkte efter lite. En ensam kvinna med två barn, om än i värsta luspudelåldern, framstod som rena julafton för de egyptiska männen. Där gick jag, ensam, otillfredsställd, ömhetstörstande och hungrande efter en riktig man, sannolikt utan att få ha hört en enda komplimang om min kvinnlighet under de senaste 10 åren.
Och där fanns de, mörkögda och erkänt duktiga på just ensamma kvinnor, komplimanger och kvinnors tillfredsställelse. Vi snackar ju hundra år av beduinliv, tält, förföriska vita haremsbyxor, sammetsögon, kameler och rökelse. Samt en och annan vit häst också, sannolikt.
Enkla kvinnor som jag trodde de sig kunna äta till frukost.
Vi åkte således in på dagen när solen stod som högst på himlen. Färden gick med hjälp av taxi. En taxi full med fårskinnsfällar, både över instrumentpanelen och över sätenas ryggstöd. Jag fick god träning av magmusklerna i och med att jag inte vågade luta mig tillbaka mot fällarna. Det kändes inte helt säkert att fårskinnsfällarna inte på något sätt var levande. Att fåren i fällarna hade gått hädan, det var jag relativt säker på, men frågan var om lopporna som varit sambo med fåren också hade dött av. Där var jag inte riktigt lika säker.
Alla fönster var nedvevade och vi blåste fram genom öknen i 190. Tror jag. Det gick inte att se den exakta hastigheten för hastighetsmätaren kröp aldrig över 5 km/h trots att mitt hår låg som en rem från framsätet mot baksätet. Chauffören tittade oförstående på mig när jag påpekade detta. Och...? Spelar roll...?
Medan taxichaffisen körde bilen i sådan hastighet att den ekivoka kamelen i plast som stod och balanserade på instrumentpanelens ovansida, fick klamra sig fast med sina kameltår för att inte ramla ned, tutade han på allt och alla. Fanns det ingen att tuta på tutade han ändå.
På vägen hem befann vi oss plötsligt tre bilar i bredd i full galopp, vår bil i mitten. Och det hade väl varit ok om vägen hade varit trefilig. Tyvärr var den bara tvåfilig och jag kände mig föranledd att uppmana chauffören att köra "carefully" när jag tyckte att färgen på bilen började krylla sig.
Detta var dock helt i onödan, jag kunde vara helt lugn, förklarade han. Inga problem, han hade "license".
Det hade jag liksom förutsatt redan från början.
När vi kört en stund i full fräs med bilen bredvid mig så nära att jag kunde se de exakta formationerna på stenskotten på bilens sida, bestämde herrarna vid rattarna att de ville röka. Allesammans ville de röka. Bilen längst till höger var dock den enda som innehöll cigaretter och plötsligt fann jag mig hängandes i luften mellan bilarna i mina försök att nappa åt mig två cigaretter från bilen till höger, vilka jag sedan transporterade till min chaffis, som stoppade in en cigg i munnen och därefter hängde över dörren till bilen längst till vänster för att leverera den återstående cigaretten dit. Vem som körde under tiden, är jag fortfarande inte helt säker på.
När vi kom fram till vårt hotell, kände jag stark lust att falla på knä och kyssa marken samt be ett antal spontana böner till Gud, Allah, Jesus, Afrodite, Tor, Oden, Fredrik Reinfeldt och i princip vem som helst som ville lyssna.
Därefter höll vi oss på hotellet resten av veckan. Det fanns ändå inget att köpa i bazaarerna. Och så svältfödd på manlig uppmärksamhet är jag inte. Än.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)