Föredrag och planer

Idag har jag hållit föredrag om samhällelig säkerhet för årskurs nio på en av de lokala skolorna. Sådant tycker jag är jätteroligt, att hålla föredrag är kul i största allmänhet och för ungdomar är det kul i största synnerhet.

Som av en händelse går min dotter i den aktuella klassen och hon gled in i lokalen med samma sprudlande entusiasm som om hon var på väg mot sin egen avrättning i giljotinen. Någon kram fick jag inte trots att jag tog emot henne med öppna armar och några stolta blickar på sin ömma moder var det inte heller tal om. Och då tittade jag ändå noga. Jag tog till och med på mig glasögonen för att jag inte skulle missa de förstulna ögonkasten av beundran från hennes sida. Men det enda jag såg var flackande blick och några märkliga ryckningar i ansiktsmusklerna. I synnerhet när jag tilltalade henne inför hela församlingen. Tics, kanske. Men är hon inte för ung för det?

Jag vet inte om det på något sätt har att göra med att jag den senaste veckan har använt just föredraget som påtryckningsmedel för allt jag har velat ha gjort som hon har bedömt som slöseri med kvinnokraft eller overkill på det hela taget. Då har jag sagt att jag kanske under föredraget som av en händelse skulle kunna råka visa bilder från hennes tidiga barnaår på filmduken eller använda exempel från riktiga livet som symbolik för mitt viktiga samhällsbudskap. Hennes riktiga liv.

Det kan ha varit det som gjort henne besvärad.

Ikväll skall jag ut och nattvandra, även det är sådant som ingår i mitt viktiga säkerhetsarbete. Och jag har sett det som en härlig möjlighet att få umgås med barnen och deras vänner på deras arenor: torgen och Statoilmacken. Faktum är att jag har sett fram emot detta och glatt mig åt det.

Nu visar det sig att båda barnen har för avsikt att tillbringa aftonen i hemmets lugna vrå med ett fåtal vänner. Mitt hems lugna vrå. Ja, det passade ju så bra att vara där, nu när jag ändå inte är hemma.

Ibland har jag otur när jag tänker ut mina planer...

Åskmoln över Ålabäcken

Härförleden satt jag och några branschkollegor i möte i ett konferensrum och tvingades under många timmar stirra två brunmurriga, blodtörstiga hundar i vitögat. Dessa var avbildade mot en gråsvart bakgrund på en oljemålning modell större och hade jag haft denna målning hemma hade jag förmodligen gått in i en djup depression efter högst två dagar. Vi övervägde att vända tavlan med motivet inåt, men vågade inte utan tog samstämt av oss våra glasögon istället. Eftersom vi alla är i åldern 40+ var detta tillräckligt effektivt för stunden.

Igår var det dags igen. Samma gäng skulle sammanträda en hel dag. Nu fick vi glädjen av att titta på en oljemålning föreställande ett flickebarn med antingen ett barnlik eller en illa behandlad docka i famnen. Hela tavlan andades vanmakt och desperation. Glasögon av.

Samtidigt började vi prata om konstig konst som drabbats av i andra sammanhang i livet. Två av mötesdeltagarna med militär bakgrund, tillika från samma militärförläggning, mindes plötsligt följande historia:

Konstutställning pågick i mässen. Bl a förekom ett konstverk tillverkad i flamskvävnad, blå med gula inslag, vilket enligt skylten under föreställde "Solglitter i havet". 22000 kr.

Övriga anställda betraktade med stort allvar och kännarmin konstverket, såg djupet i väven, kommenterade hur vackert solen glittrade i vågorna och tyckte att 22000 kronor var som hittat för ett verk som detta.

Mina humoristiska vänner trodde inte sina öron men hämtade sig raskt och bestämde sig för att bli konstnärer själva. Således stack de iväg till militärförrådet, kvitterade ut en filt, grå, vecklade ihop den lite fint och hängde upp den bredvid "Solglitter i havet". Under filten satte de upp en skylt med texten "Åskmoln över Ålabäcken". 14000 kr.

Enligt uppgift togs konstverket på allvar. Den visade på ett lysande sätt åskmolnens gråa skiftningar och flera tyckte sig skönja Ålabäcken i nedre delen av väven.

Men man tyckte den var lite dyr. Mer än 12000 kr tyckte man nog inte den var värd. Än så länge.

Vita soffor

Jag har nu haft mina nya, fina vardagsrumsmöbler i tre dagar och är fortfarande jättenöjd, men inte så förälskad som jag var den första dagen, då jag var tvungen att liksom bara gå upp och titta på rummet sisådär var tionde minut.

Förälskelsen har övergått i kärlek, inte lika pirrigt, men tryggare och mer stabilt. Jag behöver inte gå och kolla på möblerna hela tiden, jag vet att de finns kvar och att de är lika fina fortfarande.

Nu har jag istället kommit till orosfasen.

Möblerna är vita. Jättevita. VITVITA. Allt på möblerna är vitt och jag plågar mig svårt med att tänka på hur det skulle bli om någon satte sig i dessa och åt choklad och spillde lite. Eller höll ett glas rödvin i handen och spillde lite. Eller satte sig med en tallrik spagetti med köttfärssås och spillde lite. Eller lade sig raklång med gräsfläckiga jeans i soffan.

Och jag funderar som bäst på om man kan sätta upp som en rimlig regel att ingen sitter i sofforna utan att man istället använder mattan som sittunderlag. Möjligen att man kan få sitta i möblerna om man tar på sig blåa skoöverdrag på fötterna och en sån där skyddsoverall som de har i livsmedelsindustrin inklusive en operationsmössa på huvudet. Och det enda som får konsumeras är vatten eller något annat färglöst. Gin, kanske. Vodka. Mjölk.

Jag försökte sälja in konceptet till barnen. De tittade oförstående. De gillade den delen som handlade om gin och vodka men i övrigt var de skeptiska.

Så jag kanske går in för plan B istället. Plastöverdrag. I genomskinlig plast. För det är väldigt fint med vita soffor...

Tonårsparlör

I fredags kom det en bok från någon myndighet med posten. Boken var inplastad i en rosamönstrad plastförpackning så jag kan inte se vad den handlar om, men av det jag kan skymta om jag håller den mot ljuset och trycker plasten mot boken, så verkar den handla om ungdomar på något sätt. Kanske sprit, sex, droger?

Jag vågar inte öppna den för den är adresserad till "målsman för Mimmi Efternamn". Den skall med andra ord till min 75-åriga mamma om man nu fortfarande kan hävda att hon är min målsman. Och frågan är vad det är man har kommit på att man glömt att lära henne, så här 30 år efter min tonårsperiod? Att hon inte skall bjuda mig på sprit, låta mig knarka ostört på flickrummet eller låta mig sälja min kropp via webbkameran?

Jag skall hem och hälsa på i sommar, får spara boken tills dess och ta med den så att hon får se vad hon missat. Jag kanske kan få tillfälle att kika lite i boken jag också, när hon inte ser. Kanske står där något jag kan ha nytta av att känna till med tanke på att jag har två tonåringar som bor under samma tak själv.

Eller så får jag en egen bok om 30 år, man vet aldrig.

Envis eller stark?

I torsdags anlände (enligt fraktsedeln) 200 kg möbler till min bostad. En bunke kartonger modell större parkerades i mitt vardagsrum på bottenvåningen. Dessa kartonger innehöll en tresitssoffa, en tvåsitssoffa, en fåtölj och en fotpall.

Samtliga dessa produkter skulle installeras på ovanvåningen. Dit ville inte Brings killar bära prylarna. De ville inte montera ihop dem heller. Mycket tråkigt.

Jag ville inte heller, jag skulle till Lilla torg (partytorget i Malmö, för oinvigda) och lät kartongerna stå där de stod. Planen var att jag under vistelsen på Lilla torg skulle hitta frivilliga bär- och hopmonteringshjälp.

Det gjorde jag, men de kunde inte rycka in med instant help. En fördröjning på en vecka skulle vara nödvändig. Inte min tekopp. Allt som kan göras meddetsamma, skall göras meddetsamma är min enkla paroll.

Nya utredningar vidtogs och hjälp identifierades som kunde ställa upp med bärmuskler på lördagen.

På fredagen fick jag plötsligt en ledig kväll, mannen som skulle förgyllt aftonen förvandlades hastigt från prins till groda, och jag hamnade oförskyllt i kartongernas sällskap. Vi tittade avvaktande på varandra. Vi kretsade runt varandra som defensiva boxare i mellanvikt. Till slut gick jag offensivt till angrepp mot den svagaste länken, fotpallen. Jag skulle kunna klå fotpallen, trodde jag.

Jag hade rätt. Jag fullkomligt pulveriserade fotpallen. På ingen tid alls var den uppkånkad och ihopmonterad.

Jag började cirkla kring nästa offer, fåtöljen. Jag klämde den runt livet, bar upp den, monterade.Jag segrade.

Fylld av övermod grep jag mig an tvåsitssoffan. Att slå ned den och få upp den för trappan krävde sin kvinna, men det gick utan att jag drabbades av framfall. Med knapp nöd, men ändå. Bonsai!

Återstod gjorde the queen of weight: tresitssoffan. Jag kunde inte agera spontant och impulsivt, här krävdes taktik, strategi, list och en viss styrka. Hade jag varit det minsta lilla gravid hade jag tveklöst fått missfall men i styrkan av min medelålder, så klarade jag banne mig att få upp även tresitssoffan för trappan och montera ihop armstöden på den.

Sensmoralen är kvinnor kan så in i hoppsan. Och det var SÅÅÅÅ himla skönt att kunna skicka återbuds-sms på kvällskvisten. "Ni behöver inte komma, jag har fått upp allt."

Idag har jag tagit på mig kvinnorollen och stajlat det hela. Samt köpt patchkablar, oskärmade RJ-45-or inkl patchbox och dragit ledningar så att datorn kan stå på annan plats. Lite man igen, alltså.

Det är nackdelen med att ha bott själv länge. Man är alldeles för oberoende. Och frågan är om jag är envis eller stark eller både och. Och om det finns män som uppskattar denna kombination.

Gymmare

Igår skulle mitt för säsongen nyinköpta gymkort invigas. Mitt livs första gymkort, för övrigt. Jag har tidigare gympat för fulla muggar både här och var, men det gör man i grupp och takt till käck musik. Att gymma innebär att man jobbar på egen hand och själv väljer musiken. Käck musik är att föredra. Åtminstone om man som jag springer på löparband och trampar på i trappmaskin. Väljer man Beethovens ödessymfoni blir man inte klar den dagen.

Helt på egen hand är emellertid inte min grej direkt, så jag tvingade mig på en kollega som gymmar på samma gym. Hon ville dit klockan 7 på morgonen, jag tyckte att kvart i sju var lämpligare och vi kompromissade fint med 06.50. Och så påstår vissa att kvinnor inte kan komma överens.

Jag gick och lade mig extra tidigt kvällen för jag var orolig att försova mig. Vid klockan fyra på morgonen vaknade jag och tittade oroligt på klockan för att se om jag möjligen hade försovit mig. Det hade jag inte, men jag bestämde mig för att bara sova med ett öga i taget resterande tid. Har jag tvingat upp min kollega tidigare än vanligt, är det bra om jag kommer i tid själv. Kände jag.

Bäst jag låg där och sov med ena ögat började jag drömma. Jag drömde att jag skulle vara Lucia (äntligen, har inte fått performa som sådan sedan jag gick i tredje klass anno 1973). Detta gjorde mig väldigt glad och uppspelt och jag hade grävt fram både linnet och det röda bandet ur gömmorna. Tråkigt nog fick jag ingen rätsida på vad jag skulle ha under linnet. Jag skulle inte kunna nöja mig med bara trosor och vita tubsockar som när jag gick i trean. Det skulle INTE se bra ut.

Jag ville således ha en vit topp och ett par vita tights. I verkligheten har jag inga vita tights men i drömmen hade jag i princip en tightsbutik att välja bland. Det märkliga var att när tightsen kom på, så blev de svarta. Inte fint. Jag bytte tights så det stod härliga till men det blev aldrig riktigt bra och till slut bestämde jag mig för att vita sloggi-maxi-trosor och vita tubsockar skulle duga, varpå jag övergick till topp-problemet.

Det fanns ett sådant problem också, nämligen. Jag äger i verkligheten vita toppar men i drömmen var samtliga på annat håll. När jag till slut bestämde mig för att en vit thailandsbussarong med långa ärmar skulle funka, vaknade jag.

Och konstaterade att jag hade försovit mig. I verkligheten.

Kollegan var i full fräs på crosstrainingmaskinen när jag gled in och jag fick slita hårt innan jag kom ikapp. Blöt av svett vacklade jag till omklädningsrummen varpå jag noterade att där var helt kolsvart. Så och i duschen. Det var så in i bomben kolsvart att jag inte ens kunde hitta duschen. Då började jag fundera på om jag drömde igen, för så obekvämt brukar det vara i mina drömmar. Det gjorde jag inte, en blåklädd herre som dök upp ur mörkret upplyste om att ett relä var sönder och att jag fick duscha någon annanstans.

Jag duschade någon annanstans och konstaterade att det är jobbigare än man kan tro att gå på gym.

Personliga bilar

Jag har haft många bilar i mina dar. Många av dessa många har haft en särpräglad personlighet och endast ett fåtal har kunnat gå under benämningen intetsägande dussinvara. Knappt någon, faktiskt.

Ju äldre bilarna har varit, desto större personlighet. Och desto större motvilja har de visat över att ta ansvar över sig själva och sina funktioner.

Det har snarare varit motsatsen. Bekvämt tillbakalutade på de slitna däcken har de suttit och tittat på när lacken rullat iväg och visat på solbrända rostfläckar. En bil ville inte stå vid rött ljus och visade det genom att stendö varje gång jag släppte gaspedalen. Jag lärde mig snabbt att både frikoppla, gasa och bromsa samtidigt och var vid dessa tillfällen glad över mina fossingar i storlek 39. Hade jag haft storlek 36 är det inte säkert att jag hade klarat av att trycka ned alla pedaler samtidigt.

Min coola Opel Manta rullade för det mesta på för fullt så länge jag körde. Men fick jag för mig att parkera en stund, var det nödvändigt att jag hade gott om tid för då ville den bli helt kall och utvilad innan den drog igång igen. Ibland blev den för varm medan arbete pågick och då dog den helt fräckt under färd vilket ledde till att jag utvecklade fina ryggmuskler under tiden den bilen var i min ägo. Jag fick putta den åt sidan oupphörligen.

På folkabubblan fungerade värmen bara på sommaren. Då dundrade den på för full maskin. När det var vinter var det kallare i bilen än utanför och jag fick lika ofta skrapa rutorna på insidan som på utsidan. Friskt och skönt.

Topplocket och -packningarna är mystiska kanaljer som jag vet bör fungera. I annat fall skär motorn. Det har jag lyckats med två gånger, båda gångerna på en Ford. Jag har fortfarande dunkar kvar som minne sen den tiden man var tvungen att stanna på vägen några gånger och fylla på vatten. Fina minnen. Stunder av närhet med bilen.

Skojar bara. Skall man sammanfatta mina erfarenheter på något sätt så kan jag uttrycka det på följande vis:

Aldrig mer en gammal bil.

Fel väder

I förra veckan hade vi sol för hela pengen från morgon till kväll. Det vet jag med säkerhet för jag hade förmånen att få sitta inne på hela dagarna och dra ned persiennerna när solen sken rakt i ögonen på mig. Eller bländade via skärmen.

Igår var jag ledig. Mulet.

Idag är jag ledig. Mulet.

Imorgon jobbar jag från klockan 7.30-22. Sannolikt kommer det att vara högsommarvärme, strålande sol från en klarblå himmel och badväder.

Man kan bli bitter och förgrämd för mindre. Jag vill ligga i solstol, läsa böcker och lyssna på iPod. Det KAN man förvisso göra även när det är mulet, men på något sätt är det roligare om det är sol. Väldigt mycket roligare.

Relationstoalett

Den första tiden i en relation har vi kvinnor ofta svårt att vara öppna med att även vi har toalettbestyr att ta hand om och inte bara på vår höjd fiser små rosa moln. Att resa sig efter första gemensamma frukosten, ta tidningen och deklarera att den närmaste halvtimmen kommer att tillbringas på toa, är otänkbart. I samma grad som det är otänkbart att vi stolta konstaterar att under den kommande timmen efter vårt besök på toaletten så går näste man in där på egen risk.

Vi föredrar diskretion och väntar ofta med de stora behoven tills vi kommer till den egna bostaden. Och ett dygn eller så kan man ju hålla sig, men när man efter en tid börjar tillbringa helgerna ihop, kan denna hämning få både förstoppning och hemorrojder som följd.

En väninna som varit särbo med sin karl i drygt 4 år berättade häromdagen att deras relation nu hade nått nya dimensioner. Mannen hade en lördagsförmiddag intet ont anande gått in i sin lägenhets enda badrum för att duscha. När han varit där inne en stund, kände väninnan ett alldeles obetvingligt behov av att besöka toaletten. Behovet var så pass påträngande att hon kände att det inte var att tänka på att göra som vanligt, d v s vänta tills följande dag, då hon skulle återvända till sin egen toa. Tillståndet var istället så akut att hon lade en handduk över köksstolen hon satt på, för att ha beredskap för vad som nu eventuellt skulle kunna ske utom hennes kontroll. Kallsvetten porlade.

Till slut insåg hon att problemet krävde omedelbar åtgärd och hon rusade därför in i badrummet och vrålade åt karlen att genast lämna detsamma. Han kikade förvånat fram bakom duschdraperiet till badkaret, intvålad från topp till tå.

– Ut, skrek väninnan. Du skall ut ur badrummet NU!

- Nämen, svarade han häpet, det går ju inte, jag har ju precis tvålat in mig.

Mannen stod därför kvar, pillade tankfullt lite skum ur ena örat och upprepade att han ju inte kunde gå ut i det skick han befann sig. Och varför skulle han, förresten?

I full panik vrålade väninnan att hon måste gå på toaletten och det tänkte hon minsann inte göra med honom i närheten. Därför skulle han omedelbart packa sig ut i hallen, med eller utan skum, det kvittade henne.

Mannen var emellertid fortfarande motvillig och försökte, som alla män, finna en alternativ lösning på problemet. Kunde han månne stå kvar om han drog för draperiet? Nix, det kunde han inte, svarade den vid det laget desperata damen. Då kunde han ju både höra och sniffa vad hon gjorde. Omöjligt. En tänkbar kompromiss var däremot att han lade sig hel och hållen under vattnet i badkaret. Invändningen att han då inte skulle kunna andas viftades raskt bort som kärringfasoner.

Den slutliga lösningen blev att han låg ned på sidan i kallt badvatten. Det ena örat vattenfylldes därmed vilket förhindrade hörselintryck det hållet, det andra örat fick han hålla för med handen och med den återstående handen tvingades han knipa om näsan. Andas fick han försöka göra med munnen, så gott det gick. I denna position, fullt jämförbar med vilken kinesisk tortyrmetod som helst, fick han ligga, helt avskärmad från verkligheten, tills hon åtgärdat det mest akuta behovet. Därefter tvingades han upp, fick raskt duscha av sig och lämna badrummet så att hon kunde fortsätta i lugn och ro med den restaktivitet som återstod.

Efter avslutat uppdrag möttes paret i hallen. Mannen var förundrad. Något liknande hade han aldrig tidigare upplevt. Att denna väna kvinna kunde förvandlas till en rasande furie utan barmhärtighet, var en chockartad upplevelse.

Men inget ont som inte har något gott med sig. När denna toamur nu raserats öppnades nya möjligheter för relationen. Om ett halvår flyttar de därför in i sin första gemensamma bostad. Med två toaletter.

Konsten att handla spis

Min spis, som stammar från strax efter slaget vid Lützen, har länge behövt ersättas mot en modernare och framförallt mer energisnål variant. Bara det faktum att luckan inte helt går att stänga när ugnen används, känner jag är något som kostar onödiga elpengar. Även om den har utgjort en mysig och skön värmekälla under kalla kvällar den gångna vintern.

I förra veckan fick jag för mig att skrida till verket och jag satte mig tillrätta i soffan med datorn i knäet för att surfa mig fram till en ny spis.

Det blev fel redan från början.

Jag trodde, felaktigt visade det sig, att jag har en 70 cm bred spis och att det var en sådan i samma storlek som bäst lämpade sig att fylla hålet efter den gamla. Jag fokuserade därför på att söka just på 70-spisar vilket gav ett magert utbud. Det var först efter säkerställande medelst tumstock som jag förstod att en 60 cm bred spis var att föredra. Om jag inte ville såga bort en del av grytskåpet bredvid, och det kände jag spontant att det ville jag inte.

Utöver det har jag fått för mig att jag vill ha en ugn som städar sig själv. Det tog mig en hel kväll att få fram att det kallas "pyrolysugn". Några sådana hittade jag inte på spisar med bredden 70. Däremot hittade jag ugnar med funktionen "steam clean" och "aqua clean" vilket också verkar innebära att städningen skall gå lättare än idag, då jag medelst hyvel, plåtskrapa och Svinto får brottas med flottiga sotrester och ständigt förlora matchen.

Frågan är nu om "steam" och "aqua" är olika ord för samma sak och vilket som är bäst, pyrolysen eller vattnet?

Jag bestämde mig emellertid för att slå till med pyrolys, det alternativet dök nämligen upp när jag upptäckte att det var en 60-spis jag skulle ha. Pyrolys låter onekligen som det tjusigaste alternativet och det är ju alltid coolt att kunna svänga sig med tekniska finesser i olika sammanhang. Främst när jag vistas bland män. Jag klickade på Köp.

Även detta strandade direkt. Nu skulle jag nämligen tala om vilken hushållsspänning som råder i hushållet. Detta kunde tolkas lite hur som helst, och tittar man in vid fel tillfälle kan spänningen vara både hög och obehaglig. Vid närmare studier förstod jag emellertid att det handlade om Volttal, inte om familjeklimatatet.

Fråga 1: Råder det 230 eller 400 V i huset?
Fråga 2: Hur vet man det?

Jag vet att jag har 3-fas huvudsäkring men om detta på något sätt hänger ihop med Volttalet känner jag inte till. Jag har letat i fastighetsbeskrivningen från 1970 men där stod bara att strömställarna skulle vara av vit plast, och det anar jag inte riktigt är avgörande för min frågeställning.

Sammanfattningsvis: En vecka senare har jag fortfarande inte köpt någon spis. Jag har iallafall kommit så långt att jag vet att jag vill ha en rostfri dito och att den skall vara 60 cm bred. Och bara det tycker jag är utmärkt jobbat. Vilken vecka som helst har jag löst resten. Eller så behåller jag den befintliga och köper en platt-teve istället. Det verkar på något sätt enklare.

Ånglok from Hell

Förutom att köra häcksax igår, så hann jag även med att tvätta bilen, dammsuga bilen och konstatera att bilmattorna går att tvätta i tvättmaskinen, 40 grader. Det sista visste jag inte från början, men nu vet jag. Och det luktar gott av sköljmedlet Comfort exotic i bilen. Bättre än Wunderbaum. Mer kvinnligt, på något sätt.

Under hela mitt häckklippande och biltvättande sken solen från en klarblå himmel. Jag planerade för en stund i solstolen efter avslutade uppdrag och såg fram emot hur behagligt det skall bli att luta mig bakåt, lyssna på Ipoden, njuta av värmen och samtidigt få en vacker brun nyans i ansiktet. Ett glas vin hade varit fint, men eftersom jag skulle på middag på bilvägs resa hemifrån, fick jag nöja mig med att lukta på tappen på bag-in-boxen. Det skulle funka.

När jag var klar med bil och häck och gick ut var molntäcket kompakt.

Detta var onekligen en missräkning och jag blev ledsen. Så ledsen att jag för ett ögonblick övervägde att öppna bag-in-boxen från kartongens ovansida, trä in ett sugrör och dricka direkt ur, som en jätte-Festis, som tröst för väderförsämringen. Fast då skulle jag få GÅ en mil ut i obygden där middagen skall intagas. Och gå hem. Det lockade sådär.

Innan resonemanget helt och hållet avslutades övervägde jag för ett ögonblick taxi. Men då kom smålänningen in och skrek "hallå, det kostar PENGAR att ta taxi och till vilken nytta? Kör nu själv lata människa och ta med dig ett glas vin i en 1-liters plastpåse och drick det lite diskret när du kommer fram."

Såna idéer har smålänningen i mig. Vi är inte alltid sams.

Jag tog bilen och hoppade över vinet. Helt i onödan. För i natt vaknade jag med en huvudvärk motsvarande en plingande trehjuling vilken arbetade sig upp via EU-moppe klass I och väninnans HD Softail fast med helt sönderborrade blås, till ångloket from Hell med 10 vagnar, alla ångdrivna, när det var dags att stiga upp. Jesus. Om man lägger till synrubbningar, illamående och en vilopuls på 190, vad blir det då? Migrän?

Det senaste dygnet har således varit både vin och vatten, men allt som inte dödar härdar. Och, som jag läste i tidningen häromdagen:

"Allt blir bra till slut. Och är det inte bra, så är det inte slut."

Häcksaxmanual

Efter en himla massa år med egen, renoveringskrävande villa börjar jag bli riktigt händig. Det är egentligen ingen konst alls, att bli en Martin Timell eller Ernst vad-han-nu-heter. Har man bara riktiga verktyg så görs arbetet nästan av sig själv. Man behöver i princip bara vara närvarande och ibland hålla lite, så har man sitt nya staket eller väggarna fulla med hyllor eller vad man nu tycker sig behöva.

För några år sedan köpte jag en elektrisk häcksax som jag har kört litegrann med så sent som idag. Den är mycket roligare än den vanliga Mimmi-drivna och bra mycket snabbare på att klippa.

Fast det var tur när jag köpte den att jag hade använt en sådan avancerad sak tidigare i livet, för instruktionshäftet lämnade verkligen en hel del information outsagd. Där stod att man skulle vara försiktig vid rengöring, alltid använda rena och torra trasor samt ansluta saxen till strömmen innan man började använda den.

Detta hade jag kunnat räkna ut själv.

Däremot fanns där inte ett skrivet svenskt ord om hur man startar en dylik apparat. Och det berodde inte enbart på att var manualen på författad på danska. Ingenstans i kompendiet hade man ansett det nödvändigt att berätta det grundläggande.

Sånt brukar komplicera saker och ting för mig. Jag hade kunnat hålla på hur länge som helst innan jag kommit på att man måste hålla in båghandtaget OCH trycka på en knapp och detta samtidigt för att få igång eländet. Om jag inte hade varit med förr, alltså. För nu kunde jag lätt räkna ut tricket.

Det är emellertid befogat att ställa frågan, tycker jag, om världen utgår ifrån att man lär sig köra häcksax på slöjden i skolan? Eller att vi lever i en bullerbyidyll där far är rar och lär sina barn viktiga fakta om elektriska verktyg innan barnen tillåts lämna boet?

Nåväl, idag fick jag igång den på första försöket och jag körde med den så länge jag orkade innan mjölksyran i armarna vänligt men bestämt bad mig sluta. Denna bristande armkraft gjorde att jag endast med knapp nöd undvek att få en synnerligen effektiv rakning av högerbenet. Hade det velat sig riktigt illa hade jag faktiskt knappt behövt tänka på att raka något högerben alls i framtiden, men nu råkade jag i samma ögonblick som armmusklerna vek ned sig, dunka saxen mot planket runt uteplatsen och därmed tappade jag ett av de två greppen, vilket gjorde att monstret stannade.

Jag bestämde mig för att jag var klar med just det momentet av trädgårdsarbetet idag. Resten av dagen skall jag bara göra sådant som jag skall använda händerna till. De har fortfarande fragment av styrka kvar i sig.

- Jag PRATAR i kalendern nu

Jag tycker mycket om sådan teknik som har med datorer och kommunikation att göra och var bland de första som lyckades övertala min dåvarande arbetsgivare att skaffa mig en mobil som även kunde användas som dator med Internetkoppling, kalender, kontaktlista, kamera, ficklampa och värmekälla vid kyliga stunder.

Vid det här laget, sisådär tio år senare, kan jag inte tänka mig ett liv utan en sådan mobil. En sådan tillvaro skulle vara detsamma som ett långsamt farväl.

En nära vän inte alls lagd på samma håll. När han ringer vill han ha en lur som han kan lyfta och tala i samtidigt som han trycker på knappar på en låda framför sig. Finns det inga knappar utan en snurrskiva, så går det bra, det också. Han är inte petig på det viset.

Har han behov av att titta i sin kalender så tar han fram den, bläddrar mellan sidorna, sätter ett gem vid viktiga bokningar och skriver i den om något skall läggas till. Skriver med penna, alltså. Inte med ett minimala tangenter eller, vilket gud förbjude, med en pinne.

Dyker behovet upp av att räkna ut något matematiskt, tar han fram miniräknaren. Eller en räknemaskin, gärna en sådan som skriver ut det uträknade på en pappersrulle.

Sån är han och det är den tillvaro som han finner bäst. Och det var också den tillvaro som han hade för avsikt att befinna sig i. Tills hans arbetsgivare ansåg att även min vän borde hoppa på tekniktåget och skaffade honom en klump som kan allt nämnt ovan plus en hel del till som han ännu inte har kommit på.

Min vän var inte imponerad.

Igår skulle vi talas vid för att om möjligt träffas en speciell kväll på ett speciellt event. Jag kunde, frågan var om han kunde. Jag tog min mobil och ringde hans mobil och kontakt etablerades. Efter en stunds kallprat kom vi till kärnan. Kunde han hänga med den aktuella kvällen?

Ja, se det hade han ingen aning om, han såg liksom inte den kvällen framför sig.

- Men, sa jag, det hade varit bra att veta för då skulle jag kunna anmäla oss samtidigt.

Förvisso, men han hade ingen aning. Som sagt.

- Du skulle inte kunna tänka dig att titta efter, frågade jag? Typ öppna kalendern och göra en snabbkoll?

- Nej, det kan jag inte, blev svaret. Jag PRATAR i min kalender just nu.

Vi fick istället lägga på samtalet, han fick knappa sig fram till kalendern i mobilen, han konstaterade att han hade annat för sig den aktuella kvällen, han knappade sig tillbaka från kalendern till utgångsläget och valde därefter funktionen sms, varpå han messade mig att han var förhindrad.

Detta, menade han, tog onödig tid och kostade onödigt mycket pengar för smset jämfört med om kalendern varit i pappersform och han hade kunnat kika i den under vårt samtal.

Min invändning att man faktiskt kan ta mobilen från örat en stund och titta på dess kalenderfunktion för att sedan föra tillbaka den till örat igen och prata vidare, föll platt.

Och jag undrar om det räcker med tio år för honom att hamna i det tillstånd att han inte kan leva utan sin mobil. Jag tror vi får ha minst 20 år som målbild.

Givande lunchpromenad

Idag har det varit vackert och soligt väder hela dagen och för instängda kontorsråttor kan det stundtals vara svårt att titta på asfaltläggare och byggjobbare som får tillbringa all arbetstid där ute i det fina. Man blir avundsjuk. Det blir vi däremot inte när det regnar i oktober, då sitter vi och myser, tänder några värmeljus, sveper en pläd runt kontorsstolen och tittar ut med skräckblandad förtjusning på byggjobbarna och asfaltläggarna som huttrar i regnsura kläder.

Men det är då det. Nu är vi avundsjuka.

Jag letade länge efter en anledning att skrika "släpp fångarna loss, det är vår" och kasta mig ut från arbetsplatsen för en stund åtminstone, och till slut kom jag på det. Jag behövde köpa ett frimärke. Jag skulle kunna gå till Pressbyrån på lunchen, köpa frimärket, lukta på blommorna, lyssna på fåglarna och därefter raskt gå tillbaka till kontorsdammet. Bra idé.

Men ensam är det inte roligt att gå och en kollega övertalades följa med på äventyret.

Vi begav oss och det var sol och blomdoft och fågelkvitter för hela slanten. När vi kom till Pressbyrån begärde jag att få ett frimärke, killen i kassan begärde sex kronor av mig i gengäld och först då upptäckte jag att jag hade tomt i plånboken. Solen gick i moln, fåglarna satte i halsen och blommorna vissnade.

Då uppenbarade sig meningen med att ha med en kollega på sig på sin lunchpromenad. På ingen tid alls grävdes det fram sex kronor ur kollegans plånbok, jag fick mitt frimärke, killen på Pressbyrån log lyckligt och fåglarna harklade sig och tog i på nytt. Jag var mycket nöjd.

Och imorgon tänkte jag föreslå att jag och kollegan går en runda och tittar på kläder...

Kärlek som slutar lyckligt

Jag har tidigare skrivit utförligt om min välutvecklade filmsmak. Den går ut på att jag bara tittar på filmer som är bra. Vilket uteslutande innefattar filmer som är roliga. Alternativt som innehåller kärlek och slutar lyckligt. Alternativt som är roliga, innehåller kärlek och slutar lyckligt.

Efter att ha sett en sådan film kan jag vandra vidare i livet med en rosa aura, milt sinnelag och ett leende på läpparna.

Jag förstår att det uppenbarligen finns en marknad för filmer som Millenium-triologin, Beck, Johan Falk, Wallander och Terror på Elm street, men jag tillhör inte denna genres målgrupp. Jag tycker om kärlek, värme och att ha lite kul. Detta gäller för övrigt även i livet i stort.

Tyvärr sänds som regel varken de bra eller de dåliga filmerna på sådana tider på dygnet där jag är vaken. D v s före klockan 21. Det är lite tråkigt, men jag har lärt mig leva med att jag inte har en större filmrepertoar än typ 10 filmer.

Detta har gjort att jag istället har blivit något av en expert på teveserier. När det begav sig var Pantertanter det roligaste jag kunde hitta på kanal ett till fyra. Jag brukade spela in Pantertanteravsnitt under veckan och såg sedan flera timmar Pantertanter varje helgmorgon när resten av familjen sov. Underbart. Tråkigt nog har jag sett i stort sett alla avsnitt och utöver det sänds de inte längre på någon av de kanaler jag har tillgång till, så mitt kunskapsområde vad gäller teveserier har fått utökas.

Numera följer jag maniskt serien Två och ½ män. De fyra pantertanterna har ersatts av två och en halv karl vilket är gott nog eftersom det bland karlarna även ingår några rejäla fruntimmer. Både de två männens mamma och deras hembiträde hade kunnat glida in i Pantertanter precis när som helst. Och är vansinnigt roliga om inte direkt kärleksfulla.

Några underbara och välsignade söndagskvällar sändes Mia & Klara i halvtimmeslånga program. Jag tyckte mycket om Mia & Klara och deras rollfigurer Gulletussan och trash-morsan Tabitha. Roliga och kärleksfulla fast inte alltid med lyckliga slut.

När jag tänker efter är det nog kvinnohumor jag gillar. Alltså humor som presenteras av kvinnor. För jag skrattar glatt redan innan Babben Larsson, Annika Lantz eller Ulla Skog har öppnat munnen.

Vilket inte hindrar att jag avgudar Leif GW Persson. Trots att han varken finns i film- respektive serieform, fokuserar på kärlek, är rolig eller presenterar lyckliga slut. Man skall inte vara fanatisk.

Hängrännerensning

Att vara hemmansägare med ansvar för gods, folk och fä är stundtals betungande. Det är mycket som vilar på mina späda axlar. Och detta myckna vill alltid vila på axlarna när jag är som minst förberedd.

Ett sådant exempel är godsets hängrännor. Jag måste säga att jag finner det synnerligen märkligt att dessa alltid blir helt igenprägade med löv och grenar när det ösregnar. Igår sken solen, allt var frid och fröjd och inte en antydan kom om att de behövde rensas. Och hade antydan kommit hade jag med glädje utfört uppdraget. Det hade varit direkt behagligt att hänga som en apa i krokig arm och rensa rännor i solgasset.

Idag vräker regnet ned och vips är hängrännorna överfulla och det kastas vatten över alla bredder helt okontrollerat. Garageväggen (i trä) blir utsatt för stora kaskader och alla som har hus vet att vatten och hus i möjligaste mån skall hållas ifrån varandra. Det blir aldrig bara rent och fint. Det blir alltid fukt och mögel. Enligt mina hårda erfarenheter, iallafall.

Det är således alltid i hällregn som jag får klättra över den franska balkongen på ovanvåningen, balansera på halvmurkna, 2 cm breda reglar över terasstaket hela tiden ackompanjerad av ett oroväckande knakande, få fast mark på garagetaket och vila där en stund innan jag klättrar vidare till hängrännorna för rensning.

Varje gång tänker jag njutningsfulla tankar på stegar. Varför har jag ingen stege?

Vän av ordning undrar varför jag inte går ihop med grannarna om en eller ett par stegar i lämpliga storlekar. Det har jag gjort. Det är så det fungerar. Grannarna har köpt stegar, jag har gått ihop. Fast alltid när hängrännorna får ett hysteriskt anfall är grannarna bortresta och då har de också låst in mina stegar. Nåja, mina och mina, men iallafall...

Nu är emellertid uppdraget slutfört för den här gången och både jag och rännorna har överlevt. Det känns bra för oss båda. Och regnstället, som har hål på diverse ställen sedan jag ramlade ned från taket för något år sedan, har jag nödtorftigt tejpat ihop.

Låt det regna!

Enögd i solen

Har varit uppe sen 8 imorse, trots att jag inte somnade förrän framemot halvtvå inatt. Fågeljäklarna förde ett himla hallå på morgonkulan och det gick helt enkelt inte att sova längre. Märkligt nog tystnade de när jag kom ut. Förmodligen somnade de om.

Då var det emellertid för sent för mig att somna om, jag var redan klädd i fulkläder, och stod och valde mellan ett antal stimulerande uppgifter som jag skulle kunna ägna mig åt:

jogga 6 km
fönsterputsning
stensättning
byte av bräder i planket
fördjupat ogränsrensande

Delikata karameller alltihop. Valet föll på stensättning. Jag har en märklig drivkraft för utmaningar runt åttasnåret på morgonen.

Med facit i hand blev det en kombination av jogging och stensättning. Plattorna var nämligen lavade i diametralt motsatt ände av trädgården i förhållande till den plats där de skall utföra sitt nya prydnadsuppdrag. Vet inte hur jag tänkte förra året när jag lade dem där.

Att stensätta består av flera olika, lika roliga, moment. Först kånkar man alla plattorna från förvaringen till den nya placeringen. De första vändorna tog jag två plattor i taget. Sedan tog jag en. Sista vändorna fick jag vila på vägen.

Sen lade jag ut dem där jag ville ha dem.

Sen flyttade jag dem därifrån. För ovana stensättare kan jag berätta att det är svårt att lägga stenplattor utan att först göra diverse utgrävningar. För helt ovana stensättare kan jag berätta att det kan vara himla svårt att sätta stenplattor även om man först försöker ge sig på diverse utgrävningar. Allt vill inte utgrävas, nämligen.

I mitt fall behövde jag gräva en 5 cm djup och 30 cm bred ränna. Det var väldigt lätt. Inte alls många rötter. Inte alls tung lerjord. Inte alls svettigt. Inte alls. För ovana läsare kan jag berätta att detta är exempel på ironi i sin yppersta form.

Sedan lade jag ned plattorna och finjusterade deras placering och underlag med lite sand. Detta moment utfördes i hukande ställning. Inte alls extra jobbigt.

Att plattorna skulle sättas under diverse hängande buskar gjorde det hela varken lättare eller skojigare. Vid ett tillfälle lyckades jag dessutom snärta in en gren rätt i ögat och blev ögonblickligen enögd vilket inte på något sätt gjorde det hela enklare. Jag satte mig hårt på en jordhög och hann, medan jag försökte undersöka om hela ögat eller bara en del av det hade ramlat ut, tänka djupa tankar om det fina med tvåsamhet.

Om man t ex får en gren rakt i ena ögat när man stensätter under en buske, så har man ett öga till som tar hand om allt och ser till att man hittar dörren in till huset och sedan till badrummet. Ensam är stark men blind, är min kärnfulla sammanfattning.

Nu, flera timmar efteråt, vet jag på mer än ett sätt att jag har burit omkring på 30 st 6-kantiga, tjocka betongplattor à 2 ton som numera är nedgrävda i uteslutande rotbemängd mark. Jag har en rygg. Är väldigt medveten om den. Hej, ryggen!

Det blev fint. Har sedan fördelat matjord, krattat och nästan sått gräs. Hade inte mössen ätit upp både gräsfröerna och halva påsen i vinter hade jag sått gräs fullt ut. Har även putsat alla fönster utvändigt och legat i solen. Inte samtidigt, dock. Livet är banne mig helt underbart! Även för kapten Krok.

P-platsens storlek

I förrgår drabbades jag av ett anfall av godhet, varpå jag raskt stack iväg och köpte en kruka med påskliljor var till mina kollegor att glädja dem med. Dessa planerade jag att ställa in på deras kontorsrum tidigt på morgonen vilket föranledde mig att hålla husförhör med personalen och undersöka hur dags de egentligen infinner sig på kontoret om morgnarna. I synnerhet de som kommer före mig. De som kommer efter mig har jag koll på.

Genom diverse snillrika frågor och ett visst utbytande av privata förtroenden om mina egna morgnar kom jag fram till att M var den som hade den tidigaste tuppen. Hon brukade checka in strax före klockan 7. Det lät okristligt tidigt för mig som brukar släntra in betydligt senare, cirka tjugo i åtta, men jag skrev diskret upp siffran i mitt kollegieblock och låtsades i övrigt som ingenting.

Natten mot igår vaknade jag klockan 4 och låg sedan och försökte hålla mig vaken i pur rädsla över att inte vakna den okristligt tidiga timmen halvsex för att hinna ställa ut krukor på alla rummen innan kollegorna kom. Förbi av trötthet vacklade jag iväg och framemot halvsju körde jag in på parkeringsplatsen framför arbetet. Den plan jag körde in på var helt tom, och jag fnissasde belåtet över hur listig jag varit som så galant kartlagt personalens vanor utan att de anat något. Då det regnade som spön i backen och jag hade två stora papperskassar med påskliljekrukor i baksätet, bestämde jag mig för att parkera så nära huset som möjligt.

Dessutom ville jag backa in. Bäst jag hade placerat mig i rätt position och lade i backen såg jag att det svängde in en bil på parkeringsplanen mitt emot. Katten också, tänkte jag. M vill börja ÄNNU tidigare idag. Jag backade snabbt så att min front stod i höjd med rabatten som skiljer p-ytan från gångbanan upp mot personalentrén, rullade ut ur bilen som Mel Gibson i Dödligt vapen, tog en kasse i varje hand och lade av mot personalentrén i bästa sprinterstil. Kassarna låg bakom mig som två remmar. Håret också. Och vid något tillfälle den ena skon.

Jag kom iallafall in före M, rusade upp, låste bakom mig (för att fördröja, man har väl sett actionfilmer på teve) och placerade sedan ut krukor på rummen i en rasande fart.

Jag hann.

Flera timmar senare frågade en kollega om något speciellt hade hänt mig på morgonen. Kanske hade jag blivit dålig i magen? Något annat akut? Inte?

Jag förstod ingenting och vederbörande förklarade då i svävande ordalag att min bil stått lite märkligt parkerad och att det var därför hon undrade.

Jag utgick ifrån att personen var mäkta imponerad av min förmåga att backa in på en trång p-plats och log belåtet åt kommentaren. Jojo, här har vi en kvinna som kan parkera stora fordon på en femörings yta. Jag gned naglarna mot kavajslaget och såg nöjd ut.

Hela vägen fram till efter lunch såg jag nöjd ut. För då skulle jag ta bilen och köra iväg på möte till Malmö. När jag kom ut såg jag ett hav av bilar stå parkerade på räta linjer på parkeringsytan. En bil stack emellertid ut nosen 2 ½ meter framför alla andra. Det var min. Jag hade förvisso backat in på p-platsen, men bara en väldigt liten bit. I princip var det bara bakhjulen som stod inom p-ytans vita rutmarkering. Resten av bilen stod parkerad framför rutan. Att använda rabattens kant som riktmärke är således inte att rekommendera. När man tror att man står bra, skall man backa nästan 3 meter till.

Sånt är bra att veta.

Men jag hann iallafall sätta ut blommorna innan M kom. Hon tog dessutom sovmorgon den aktuella morgonen och kom inte till jobbet förrän sent. Säkert var klockan 07.10.