Att köpa dyra saker

Jag är inte speciellt slösaktig i det lilla, och går således sällan och småhandlar eller slinker ut och äter på restaurang i tid och otid. Gör jag det får jag ångest. Sådan shopping kickar inte igång mig på en enda nerv.

Däremot slår jag glatt till och köper rejäla saker eller tjänster mellan varven och det tycker jag känns roligt från början till slut. Trädäck till huset, nya vardagsrumsmöbler, gör om i badrummet, den typen av shopping. Ingen ångest.

Det finns emellertid saker som kostar mycket, som jag bör köpa men som inte känns roliga för fem öre. I den kategorin hamnar osynligt underhåll av huset. Sådant underhåll som bör göras men som man inte hela veckan efter investeringen kan gå och titta på, slå ihop händerna i hänförelse över och njuta vid åsynen av, gång på gång.

På måndag går jag igång med en sådan investering. Under två dagar skall ett gäng karlar gå igenom hela mitt tak, betongpanna för betongpanna. Undersöka deras kvalitet, ta bort moss- och algväxt samt tala allvar med sistnämnda så att de inte kommer att växa på taket inom de närmaste tio åren. Att ge tio års garanti på det gav respekt och gjorde att jag slog till. Om tio år bor jag sannolikt inte kvar och då kan det få börja växa mossa igen, bäst det vill.

En sådan här takgenomgång är väldigt bra att göra, eftersom det försäkringsbolag som försäkrar villaägare mot regn som än slinker hit, än slinker dit, än slinker in under takpappen och orsakar vattenskador, inte finns.

Men hur kul är det att köpa en sådan här takgenomgång på en skala? Minus tre. Finns det något jag kommer att gå och titta på och slå ihop händerna i förtjusning över när de är klara? Nej. Kommer jag överhuvudtaget att se någon skillnad? Nej.

Jag hade hellre velat köpa nya vitvaror i köket. Eller en ny cykel.

Ibland är det skit att vara vuxen och ta kloka beslut.

Alla möjliga akademier

När jag veckohandlar inför en barnvecka brukar det ta två timmar från dörr till dörr och sluta på fyrsiffriga belopp och ont i ryggen av att lasta i och ur kundvagn och bil flera gånger.

Igår veckohandlade jag för bara mig. Det tog en kvart, kostade 179 kronor och allt fick plats i cykelkorgen. Väldigt mycket billigare än när barnen är här och väldigt mycket mindre skrymmande, med andra ord.

På bandet låg tandtråd, schampo, en burk chili con carne, en påse müsli, en påse Nestle Fitness (också müsli), två liter glass och vaniljkex. Yoghurt hade jag sen tidigare. Maten är nu fixad till och med onsdag i nästa vecka.

Det är möjligt att glassen inte räcker så länge, dock. Jag kan nämligen konstatera att det är helt rätt att sleva i sig vaniljglass med varma hallon och vaniljrån framemot 22.30 en torsdagkväll. Jag tror jag skall googla på kostpyramid och -triangel, är övertygad om att det finns en § i dessa som rekommenderar just glass med dylika tillbehör på torsdagkvällar. Sannolikt vilken kväll som helst, när jag tänker efter. Annars skall jag ta kontakt med Svenska Akademin och föreslå ett tillägg.

Gastronomiska Akademin skulle man kunna tycka vore lämpligare att blandas in än svenska ditot, men gastronomerna räknar ut saker som har med mat att göra, och just den detaljen har jag ju redan gjort åt dem. Nu vill jag ha det tillskrivet under rätt paragraf, bara.

Vän av ordning, U, ansåg att kopplingen till veckodag (torsdag) även borde innebära att Kungliga Vetenskapsakademin skall kopplas in. De har ju ansvar för korrektheten i de almanackor som utges i riket.

Han har rätt i det. Ärendet blir mer och mer komplicerat. Men vill man äta glass med varma hallon en sen torsdagskväll, får man vara beredd att ta lite ansvar. Jag inser det.

Photoshopad konfirmand

Bilden på bloggen (till höger) tog en kollega till mig igår på jobbet som en liten uppvärmning inför en yrkesmässig plåtning som hon var på väg till. Och jag är aldrig nödbedd, det finns fortfarande en fjortis i mig som tycker om att vara med på bild.

En liten stund senare hade hon lagt upp bilden på Facebook och jag tittade beundrande på den i det miniatyrutseende den hade på startsidan. Där var fotot 2 x 3 cm och jag såg slät och ung ut som en ung mö på sin konfirmationsbild. Okysst och allt.

Därefter gjorde jag misstaget att klicka på bilden. Vips täckte den större delen av bildskärmen och jag fick då det tvivelaktiga nöjet att av studera mina rynkor, tunga ögonlock, sneda tänder och ojämna solbränna in på pornivå. Livet övergick från färgfilm till svartvitt. Herregud, så gammal jag har blivit.

Dessa mina slutsatser förmedlade jag strax vidare till omvärlden. Genast uppfattades mayday-signalen av en annan väninna som omedelbart laddade ned bilden till sin egen dator, drog igång Photoshop och Photoshoppade om den. Tio minuter senare hade jag nöjet av att titta den unga konfirmanden rakt i ögonen, trots att jag fortfarande hade bildskärmsvisning och inte 2 x 3 cm.

Tillbaka kom nämligen en helt rynkfri tösabit med lite mer blont och lite mindre sorkfärgat hår och med så vita tänder att lamporna i sovrummet kunde ha spelat ut sin roll. Med sådana gaddar var det bara att öppna munnen litegrann på nätterna så var det ljust nog att läsa.

Mycket fint. Det värsta är emellertid att visar man för fina foton av sig själv, så kan chocken när folk möter en på riktigt, i verkliga livet, bli enorm och man verkar ha åldrats 30 år på bara några veckor. Det är inte bra.

Så tills min Photoshop-kunniga väninna har kommit på hur man ändrar en bild så att verkligheten ändras samtidigt, så får jag nog nöja mig med att publicera the true story.

Bilden till höger visar således mitt sanna jag. Så här ser jag ut. Så sent som igår, åtminstone. Kanske inte så mycket konfirmand. Kanske mer konfirmandens mamma. Tråkigt nog.

Edens Lustgård. Filialkontoret.

Gårdagskvällen var mycket händelserik. Först var jag ute och åkte båt, eller snarare var ute och gled båt, för något höjdartempo var det inte tal om. Sjöfåglarna simmade oupphörligen om oss, varpå de vände sig om och skrattade försmädligt.

Förutom fåglar och vågskvalp var det i stort sett tyst, tills vi gled in under en bro, och kaptenen fick för sig att det kunde vara pampigt att spela Ravels Bolero medan vi gled omkring under betongen. Det var det.

http://www.youtube.com/watch?v=alInngoNWE4

Efter båtturen blev jag skjutsad till busshållplatsen där min cykel stod parkerad. Övrigt sällskap fortsatte med bil till nästa anhalt; Evas och Adams lustgård, som faktiskt inte ligger så långt ifrån där jag bor. Jag cyklade dit.

Bäst jag cyklade fick jag syn på vildväxande Rölleka. Jag tycker mycket om Rölleka och eftersom det var mörkt och Röllekan växte i slyn på allmänt område, tänkte jag göra två flugor glada genom att helt enkelt ta med mig några Röllekor, med rötter och allt hem till mig. Jag förkovrade på så sätt trädgården och blommorna fick miljöombyte.

Man cyklar inte och liksom bara rycker med sig några plantor i farten, lite obemärkt som jag hade tänkt. Det gick inte, de höll emot och drog tillbaka och det höll på att bli jag som fick miljöombyte. Jag fick stanna, stiga av, fälla ned cykelstödet och ta i för kung och fosterland för att få loss några motsträviga exemplar. Att stå bredbent i kort klänning i mörkret och hänga mig med all min tyngd bakåt för att få med mig de utvalda, såg sannolikt fånigt ut. Dessutom var jag en hårsmån ifrån att dratta på ändan varje gång rötterna lossnade från marken. Det blev därför bara fyra plantor, mer än så klarade inte fåfängan av.

Jag parkerade mina fyra Röllekor på pakethållaren och cyklade vidare. Blommorna såg små och nätta ut på marken men liggandes på tvären över cykeln verkade de sträcka ut. Jag fick cykla mitt i cykelbanan och ändå strök pakethålleblommorna emot buskarna vid båda sidorna om vägen. Några parkerade bilar blev fint avdammade längs med sina långsidor. Ett slags stripes, kan man säga.

När jag kom fram till Edens lustgård stoppade jag ned blommorna i oasen. Eller dammen, om man vill kalla den det. Där fick de vänta medan jag drack nektar och åt fikon (eller snarare drack vin och och åt franska ostar). Ännu senare och ännu mörkare, när jag var på väg hem, passade jag på att rycka upp lite Löjtnantshjärtan och alla möjliga andra blommor från lustgården. Det var som sagt väldigt mörkt då, så varken Eva eller Adam märkte något.

Sen cyklade jag hem som en faraonernas rosbärare. Eller som Hans och Greta i blomstertappning. Det lossnade nämligen både det ena och det andra från min pakethållare medan jag cyklade på. Det såg jag i morse när jag cyklade samma håll till jobbet. Det låg vissnade blomstänglar varannan meter längs med cykelbanan.

Ikväll har jag planterat min fångst och för min inre syn ser jag att jag nästa år kommer ha ett fint filialkontor till Edens lustgård inom mina domäner. Sen saknas bara en orm.

Morgonmänniskan blev kvällsdito

Under min semester förvandlas mirakulöst morgonmänniskan till kvällsmänniska. Det borde inte gå, men det gör det. Jag ramlar glatt omkring till minst ett på natten en vanlig tisdag, jag kan ibland vakna till lite vid fem-, sextiden på morgonen, då tittar jag på teve en stund, det går väldigt skojiga och intressanta program på teven vid den tiden, och sedan sover jag sött vidare till minst klockan 11.

En underbar ordning. Något svår att fortsätta med när man har börjat jobba igen, bara.

Igår överraskade jag därför kroppen med att lägga mig, dra ned nattmössan över öronen och släcka lampan när klockan var bara barnet. Cirka 23. Jag var pigg som en lärkvinge och ägnade säkert minst en timme åt att räkna får, spindlar, flugor som surrade, hitta på julklappsrim (så har jag det avklarat i god tid som omväxling) och tänka inspirerande tankar på vad jag skall göra i framtiden. Inte när jag är stor, för större vill jag inte bli, utan i framtiden.

När jag väl hade somnat, vaknade kroppen strax igen, klockan 04.40, för att bli berikad med det sedvanliga tevetittandet. Det förstod jag emellertid, att något tevetittande var det inte tal om, med tanke på att klockan skulle ringa klockan halv sju. Jag återgick till versskrivning och räkning. Det sistnämnda krävde stor möda och engagemang, inte minst för att det var ljust ute och sålede livligt i rummet och bakom rullgardinen med både små och stora flygfän. Jag fick räkna om hela tiden.

Klockan halvsju var jag nästan klar, men då hade jag inte tid längre, för då var jag tvungen att stiga upp.

Just nu känner jag inte att jag skulle behöva räkna längre än till två flugor för att kunna somna. Jag är jättetrött. Men det hjälps inte, för strax skall jag iväg på båtfärd och då skall man inte sova med mindre än att vara fastsurrad först. Vet jag.

Synpunkter på vädret

Idag har det blåst upphöjt till tio. När jag vaknade trodde jag först att det ösregnade, eftersom det kom så mycket ljud från utsidan. Lite regn hade inte varit en dag för tidigt, jag minns inte när det kom en droppe nederbörd sist. Jag tror det var i samband med skolavslutningen för då brukar det alltid regna.

Det regnade emellertid inte idag, det blåste.

Så till den milda grad att halva träd och mindre blomkrukor visslade förbi utanför fönstren när jag rullade upp rullgardinen.

Jag behöver nya lampor till rabatten men några sådana syntes tyvärr inte till i fartvinden. Bra kvinna reder sig emellertid själv, så jag packade in mig i bilen och körde in till Malmö för att hämta hem några nya lampor från butikslagret. På vägen in till stan fick jag ha gasen i botten och jag tuffade ändå på i högst modest hastighet. Hade Tour de France haft en etapp i mitt närområde hade de förmodligen cyklat om mig, allihop. Även åskådarna som sprang före med sina brassestolar, hade förmodligen varvat mig.

Jag hade motvind.

I gengäld kunde jag lägga växeln i friläge och därefter rulla hem i 110 hela vägen hem.

Medvind. Men inget regn.

Vid flera tillfällen den senaste veckan har jag förhoppningsfullt burit in utemöblernas stols- och soffdynor inför natten som förberedelser inför annalkande regn. Nu har jag gett upp och funderar på att ställa ut mina ärvda skänkar i ädelträ i trädgården, så riskfritt är det att de utsätts för någon form av nederbörd.

Trädgården ser ut som en stilstudie av en savann i Afrika. Platt och dammig, enstaka strån, ingen frodig grönska, inga blommor, inget gräs.

Kommer det en tiger glidande över gräsmattan på jakt efter en antilop, blir jag inte förvånad.

Till ödets ironi hör att Aftonbladet efterlyser läsarbilder från de som är drabbade av regnkaoset. Samtidigt som de lovar att nu gör sommaren och värmen strax comeback.

Jag får kanske börja bygga en bur för tigrarna...

Sex and the Österlen

Den här helgen skulle ha blivit en "Sex-and-the-Österlen" helg med väninnorna. Vi skulle ha tillbringat tiden med djupa samtal, vin, mat och mellan varven tagit på oss glasögonen och ägnat oss åt de strålande utsikterna åt alla håll över de österlenska vyerna.

Istället fick jag feber och en trötthet motsvarande tredje dagen efter förlossningen och fick stanna hemma. Vilket innebär att jag får tillbringa helgen med att prata med mig själv, intaga vatten, Ipren och titta på teve med fötterna högt.

Alternativen går att jämföra. Mitt förlorar.

Det värsta är att när jag inte har ork att göra saker utan bara vill ligga ned och vila, har jag plötsligt tid på mig att fundera över saker jag BORDE gjort och till slut ligger jag där med alla stresshormonerna på fullt påslag tills jag med ett rytande slänger undan täcket, kryper genom sovrumsgolvet och försöker ge mig på det jag har tänkt ut att jag borde göra. Trots att jag inte kan stå upp.

Således har det hänt att jag har suttit och strukit jättehögar med tvätt under rysningar av nästan 40 graders feber. Om man sänker ned strykbrädan till lägsta hacket och sätter sig på en kudde så funkar det. En lärdom är dock att det är bra att inte ha strykjärnet på högsta värme. Man är lätt lite avtrubbad när man har feber och inte lika flink med att lyfta upp järnet när det har legat på samma fläck på skjortan för länge. Märkte jag.

Jag har även legat på golvet i köket och gjort rent ugnen vid någon influensadrabbning där jag plötsligt kommit att tänka på att det var länge sedan ugnen skrubbades. Och jag har sprungit och hållit i sonens cykel och försökt lära honom cykla när jag hade dubbelsidig lunginflammation. Det var väldigt jobbigt att springa med konstant hosta och hög feber, men han var snabb med att lära sig. Förmodligen för att han trodde att han skulle bli moderslös om han drog ut på utbildningen för länge.

För några år sedan arrangerade jag middag för åtta personer samma dag jag fått gå hem från jobbet med frossbrytningar. Att ha gäster vid ett sådant tillfälle var kanske lite onödigt, och dessutom inget jag låg i sängen och räknade ut att jag skulle arrangera. Det var bestämt sedan tidigare men jag tyckte i mitt omtöcknade tillstånd att det kändes onödigt att ställa in bara för att jag hade influensa.

På något sätt klarade jag av att både duka, fixa mat och servera. Däremot mindes jag inget av kvällen i efterhand. Maten var slut och diskmaskinen full med disk så någon måste ha varit hemma hos mig, men mer än så kan jag inte berätta. Jo, att ingen på något mirakulöst vis blev smittad. Den aspekten slog mig inte förrän i efterhand.

Idag har jag emellertid inget att stryka, ugnen är rengjord och jag skall inte ha gäster på middag. Jag funderar emellertid lite på om jag skulle kunna måla lite på planket om jag drar fram solsängen så att jag kan ligga ned samtidigt?

Det skulle kunna fungera...

Ta bort och Klorin

Det finns två produkter i mitt hushåll som går varma, i synnerhet under sommaren. Dessa är "Ta bort" och "Klorin".

Man skulle kunna leva i villfarelsen att när barnaåren var lyckligen överståndna, så skulle även den huvudsakliga fläckbekämpningstiden i ens liv vara över. Så icke fallet. Tonåringar smutsar ned sig i tämligen samma omfattning som femåringar. Och med samma fläckar. Fast utspridda över större ytor.

Sonen har en speciell förkärlek för att spilla choklad, alternativt i mer godartade fall, chokladglass på sina t-shirts. Överallt. Chokladfläckar uppstår även i sällsynta fall på ryggen, oklart hur han lyckats med detta. Dessutom förekommer det fortfarande att både brallor, gärna ljusbeiga shorts för att göra utmaningen större, och t-shirts respektive skjortor levereras med gräsfläckar.

Dottern å sin sida fokuserar mest på att smutsa ned sina vita textilskor med så svårforcerade beståndsdelar som möjligt. Jag levererar ett nytt, kritvitt par skor på eftermiddagen, och har ett gråsvart dito som möter mig i hallen på morgonen. Någonstans tycker man det borde säga sig själv att man inte tar de vita tygskorna om det regnar ute och man planerar att gå över åkrar och ängar. Jag brukar försöka säga det själv men hinner oftast inte meningen ut innan dörren har stängts och skorna är på väg mot närmaste lervälling.

I början av säsongen började jag optimistiskt med att endast tvätta de fläckade kläderna och skorna i tvättmaskinen. De kom ut med samma fläckar som när de stoppades in i maskinen. Numera är jag proffs. Fläckiga kläder kommenderas av omgående, Tabort sprejas på, lilla nagelborsten i badrummet anlitas för skrubbning, helvita plagg får en rejäl skjuts med Klorin, och först därefter tvättar man som vanligt.

Ett plagg som legat i blöt med Klorin bör emellertid inte tvättas i samma maskin som kulörta kläder. Om man inte vill att dessa skall få slumpmässiga batikmönster, förstås. Har jag lärt mig...

Taborten och Klorinen har numera sina hedersplatser i grovköket. Tidigare stod de otillgängligt till, långt uppe på ett skåp. Nu förvarar jag dem på i princip samma tillgängliga sätt som en Hollywoodfru förvarar sin lilla rosa pistol. Vi vill båda ta bort något, med skillnaden att jag kan nöja mig med att det jag vill ta bort finns kvar, fast osynligt.

Min "bucket list"

Jag såg för ett tag sedan, ganska länge sedan faktiskt, filmen The bucket list med bland annat Jack Nicholson. En himla bra film om två cancersjuka män som möts på sjukhuset. Ja, det låter kanske inte så livat, men det var det faktiskt.

Männen, en rik och en något mindre välbesutten, skådade döden i vitögat och fick därefter för sig att de skulle upprätta en "bucket list", en lista över prylar de ville hinna med innan de dog. Och sedan skulle listan betas av.

Jag har redan börjat på min bucket list. Vill ju inte att det skall bli stressigt när jag närmar mig 85-årsåldern och har massor av saker kvar att göra men bara tio år att leva. En del av sakerna lämpar sig dessutom bäst att åtgärdas innan jag fyllt 70. 60, kanske. Dessa är:

1) Flyga helikopter

2) Flyga luftballong

3) Jogga i Central Park, New York

4) Äta middag på någon av Gordon Ramseys restauranger och skicka en hälsning att jag tycker han bör tagga ned lite. Kanske skulle kognitiv beteendeterapi vara något för honom. Jag har en klasskamrat från grundskolan som är hypnoterapeut, säkert hade han kunnat få honom att uppträda med något större värdighet gentemot sin omgivning.

5) Vara sommarvärd i P1.

6) Vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostella. (Men sova på hotell på nätterna och ha någon annan till att transportera bagaget mellan dessa.)

7) Köra Ferrari. Jag har åkt. Nu vill jag köra.

8) Vara ledig en hel sommar.

9) Bo på varmare kontinent en hel vinter.

Ja, det är så långt jag i min anspråkslöshet har kommit hittills. När jag var liten hade jag som högsta mål att äta kaksmet och choklad i sådan omfattning som jag själv bestämde, inte mamma eller mormor. Mina anspråk har utvecklats något sedan dess...

Jobbigt med semester

Det bästa med semester är att man dels får möjlighet att göra sådant man aldrig gjort förut, dels får man tillfälle att se delar av världen som man aldrig haft tillfälle att besöka tidigare. Idag har jag haft ynnesten av båda ovannämnda äventyr.

Först bestämde jag mig för att jag skulle befria norrsidan av hustaket från den mossa som parkerat sig där. Detta tänkte jag göra med hjälp av en stege, en hacka och lite god vilja.

Så skedde.

Den nyligen införskaffade stegen vecklades ut och ställdes upp, och jag äntrade dess högsta höjd. Som inte var så hög, för det var en femstegsstege jag köpte. Fast jag stod på översta pinnen nådde jag inte över hängrännegränsen. Det var tråkigt men inget som kunde få utgöra ett hinder.

Jag ställde mig på tå på ena foten, riktade det andra benet rakt bakåt för balansens skull, höll mig i hängrännan för säkerhetens skull och vevade frenetiskt med hackan på taket för mossans skull. Det gick utmärkt. Hela jag täcktes snabbt av mossporer i olika formationer. En mindre resterande del ramlade ned i hängrännan och på carportstaket.

Hängrännan kunde jag rensa enligt samma metodik som ovan med en mindre justering. Jag fick byta ut hackan mot en liten spade. Carportstaket har jag ännu inte rensat. Det barn som vaknar först imorgon skall få hjälpa mig att spola taket rent med trädgårdsslangen. Det gjorde jag misstaget att berätta för dem och båda meddelade att de nog behöver sova ut just imorgon.

När jag var klar med det åkte jag in till Malmö och besökte delar av Malmö som jag aldrig sett förut. Ön, bland annat. Fantastiskt vad det har vuxit upp hus där. Det var både höga hus med takterasser och små radhus med vattenkänning.

När jag hade tittat färdigt på allt åkte jag hem. Nu är jag ganska trött. Det tar på krafterna att uppleva så mycket nytt på sin semester.

Sett på teve

Om en rymdvarelse plötsligt blir nedsläppt på jorden från Mars och parkerar sig framför en vanlig, hederlig svensk platt-teve, tror jag att han skulle få en mycket förvirrad bild av hur det går till på jorden. Han skulle få uppfattningen att...

1) ... risotto är den allra viktigaste maträtten och hela mänskligheten hänger på att man kan tillaga och servera den rätt. Detta hämtat från Gordon Ramseys alla helvetesprogram där risotto alltid är nyckelordet.

2) ... svenska folket är hårt drabbat av framförallt två allvarliga, medicinska defekter: fotsvamp och klåda i de bakre regionerna. Detta är livshotande folksjukdomar och stor möda läggs på att informera om dem samt hjälpa till bot och lindring. Hiv är platt intet i jämförelse.

3) ... hela människosläktets fortbestånd hänger på en skör tråd. När kvinna möter man, kärlek uppstår och de förälskade kastar sig i bingen för att knyta hymens band och sörja för att kommande generationer blir till och tar över, då ligger det plötsligt röd karlar i sängen och intresset för partnern blir med ens obefintligt. Gubbarna hänger på något märkligt sätt ihop med röda prickar vilka lär kunna uppstå vid intimrakning och får man syn på en sådan röd prick under avklädningsproceduren är hela herdestunden omintetgjord.

Dessutom borde alla ägna sig åt pokerspel på nätet, hela tiden, för gör man det får man flera miljoner. Med rätt hårschampo får alla automatiskt långt hår ned till midjan och sannolikt har även jordmänniskorna problem med peristaltiken men för det ändamålet finns det speciella yoghurtar där särskilt den med jordgubb är god.

Mat, sex och pengar verkar enligt reklamen åtminstone, vara det som får jorden att snurra runt. Och, när man tänker efter, är det kanske inte så fel uppfattat ändå...

Och segraren är...

Först går man i godan ro, ensam mellan östra och västra flygeln, plockar ned tvätt, stryker lite och hade man haft katt hade den blivit påtvingad klappning.

Sen ramlar sonen in från översovning hos kompisar och anmäler att om fem minuter avgår bussen till stranden. Han skall åka med den bussen. Var finns hans badbrallor, var finns handduk, var finns solskyddsmedel?

Ja, sånt vet ju jag, förstås, det är dylika detaljer jag går och funderar på när jag är hemma. En slags minnesträning för medelålders. Jag pekade åt olika håll och frågade samtidigt hur det var tänkt med matsäck. Det var inte tänkt med matsäck, var fanns matsäcken?

Den fanns inte. Jag hade inte gjort den eftersom jag inte vetat om att något behov av en sådan fanns eller skulle komma att finnas. Här tittade sonen besviket på mig. Börjar jag lägga av mig? En riktig mor har väl intuition vad gäller sina barn? Förutser deras behov innan de själva ens har upptäckt dem?

Jo, så är det. Jag skämdes, och bestämde mig för att minnesträningen framöver får intensifieras och även innehålla inslag av skådande in i framtiden.

Sedan fick jag lägga skuldkänslorna åt sidan för att gå igång med mina försummade modersuppgifter och nu, tio minuter senare har jag praktiskt taget tagit guldmedalj i strandmatsäckstillverkning. Från noll till tillverkning av 1 ½ liter blandad saft, kall pyttipanna inklusive jonglering med knivar (jättenära att jag hade fått stå i köket hela dagen, fastnitad genom högerfoten av en köttkniv), dressing i fina burkar, kanelbulle i plastpåse, dubbelmacka i plastpåse, drickyoghurt, frysklamp, insmörjning av rygg och "bye, bye, ha det så bra, skall du inte ha en brassestol med dig, jaså inte det", på mindre än fem minuter.

När jag ändå hade tempot uppe plockade jag raskt undan överblivet matsäcksmaterial in i kylen igen, stoppade in den lömska köttkniven och andra verktyg i diskmaskinen, mr-musclade bänkskivorna, torkade, hörde ett litet "pling" när solen reflekterades i den blänkande rena ytan och log belåtet. Samt konstaterade att jag hade glömt bort att även jag kanske skulle äta något för omväxlings skull.

Så nu får jag ta fram hela härligheten igen. Utom köttkniven. Han får stå i mörkret i diskmaskinen och skämmas.

Konsten att laga en mangel

På den tiden när jag flyttade hemifrån, i början av 80-talet,var det billigare att göra det än vad det är idag. På den tiden behövde man bara köpa en teve i singularis (att ha flera i samma hushåll var knappt uppfunnet). Några dvd- eller blurayspelare, mikrovågsugnar, bärbara datorer eller espressomaskiner behövde man inte heller bekymra sig om. Ingen hade kommit på dessa än.

Det man skulle kunna köpa, om man ville lyxa till det lite, var en VHS. Det gjorde inte jag.

Är man ordentligt uppfostrad som jag, vrider man sig i plågor om man tvingas vika ihop nytvättade lakan utan att mangla dem först. Sammaledes med handdukarna. Jag tänkte som så att ville jag tvunget titta på videofilm kunde jag hyra en moviebox men ingenstans kunde man hyra en mangel om man ville mangla lite lakan. Det avgjorde saken. Jag köpte en mangel.

Mangeln fick en hedersplats i hallen och jag använde den till allt möjligt. Även t-shirts för att slippa stryka dessa och presentpapper som blivit skrynkligt för att kunna återanvända dem till nya paket.

Genom åren har ett antal manglar passerat mina trösklar och jag har på köpet blivit något av en expert på att byta mangelduk. Den befintliga befattningshavaren är inte alltför lastgammal och enligt mina beräkningar bör kugghjul och annat hålla åtminstone åtta år till. Det finns emellertid andra delar i en mangel, det lärde jag mig häromdagen.

Faktum är att jag lärde mig att en liten, liten plastpryl kan stjälpa en hel mangel.

Nuförtiden har man inte längre enkelsängar av modell 80 eller 90 cm bredd. I det här hushållet finns två dubbelsängar och en större enkelsäng och alla har varsin bäddmadrass som i sin tur kräver segelliknande lakan för att bli täckta. Fint och bra men mög när det kommer till manglingen. Lakanen får nämligen vikas flera gånger för att gå in i mangeln och lik förbaskat kommer ibland en del av lakanet in i själva sidan på valsen med påföljd att hela härligheten tvärnitar.

En sådan stoppsladd modell större inträffade häromdagen och då pratar vi verkligen tvärnit. Lakanet klamrade sig fast vid mangelns inre beståndsdelar som om det gällde livet och jag fick ta till all min kraft för att få dem att skiljas åt. Då gick en liten plastbit av, stor som en 50-öring. Försumbar, tänkte jag, men små plastbitar och fattiga vänner skola icke föraktas.

I och med att plastbiten lossnade, försvann fjädern som höll skyddskåpan uppe när man ville mata in textilier för mangling. Kåpan ville hela tiden vara nere och när den är i nedfällt läge vill den hela tiden mangla. Dessvärre hade fjädern som uppenbarligen suttit fast i plastbiten försvunnit in i mangeln någonstans, där den förde oväsen upphöjt till tio när det manglades. Förmodligen för att den blev manglad och inte tyckte om det.

På grund av avsaknaden av den där lilla plastbiten ville mangeln med andra ord ingenting annat än löpa amok, tugga i sig fler plastdelar samt prestera skärande och skorrande ljud under tiden. Sånt tröttnar man på. Jag var genast benägen att åka och köpa en ny, men sen tänkte jag på konsumtionssamhället, klimatförändringarna, all olja som gått åt skogen på grund av BP och det faktum att jag har semester och vill lägga pengarna på annat, och bestämde mig för att laga mangeln.

Så gjordes. Jag lyckades peta undan det mesta som låg i vägen mellan valsarna när det manglades så åtminstone de mest hjärtskärande ljuden försvann. Sedan tog jag en bit kartong. Så fort jag vill ha en paus i manglandet för att rätta till lakanen, stoppar jag in kartongbiten i maskineriet. Då stannar mangeln, kåpan stannar uppe och jag kan pyssla i lugn och ro. Tar jag bort kartongbiten åker kåpan ned och allt tuffar den vidare. Mycket smidigt.

När jag är färdigmanglad tar jag en golfboll och lutar därefter skyddskåpan mot densamma. På så sätt är luckan nere, men det manglas inte. Barnen tittade lite undrande på golfbollen och sonen undrade så mycket att han kände sig manad att ta bort den, men han förstod snabbt dess funktion och lade tillbaka den.

På detta sätt är mangeln lagad och jag har i princip sparat 1500 kronor som jag med gott samvete kan köpa något till mig själv för. Skor, handväskor, möjligheterna är oändliga. Det är väldigt bra att vara händig.

Avskyr spindlar

Imorse vid sjusnåret vaknade jag av en duns. Det lät som en tallkotte ramlat ned på laminatgolvet och sånt oroar mig för jag vet med säkerhet att det inte skall finnas några tallkottar i mitt sovrum. I synnerhet inte klockan sju på morgonen.

Jag låg lämpligt på sidan och behövde i princip bara öppna ögonen för att ha en perfekt överblick över den del av mitt sovrumsgolv som ljudet kom ifrån. Jag bestämde mig raskt för att göra just det. Öppna ögonen och få en överblick över golvet, alltså. När jag separerat locken ifrån varandra, knutit upp de mascaraklumpade stråna samt blivit av med en handfull på köpet, såg jag något stort, svart och massivt som befann sig på mitt golv, cirka en meter från min säng.

Sist jag tittade mig omkring, strax innan jag somnade igår, fanns det ingenstans något stort, svart och massivt och jag kände genast ett omfattande obehag över hur saker och ting hade utvecklat sig under natten. Jag avskyr spindlar och om detta var en spindel var det en muterad variant, tjock och kompakt och förmodligen försedd med fötter stora nog att sätta Barbierskor på. Jag ser inga direkta detaljer när jag tittar utan glasögon, men fantasin är det inget fel på. Den fyller villigt i med detaljer så det räcker och blir över, i de fall synen inte kan återge den totala sanningen.

Jag greps av vanmakt. En sån spindel med fötter ville jag inte ha i min närhet. Jag ville inte ens tänka tanken på att sådana spindlar fanns.

En lång stund kunde jag bara titta på den och förfasas, men när den började flytta fötterna och röra sig över golvet, kände jag att jag som ju ändå är säkerhetschef på något sätt måste inta en professionell roll och göra något åt katastrofen. Gud vet vad spindeln kunde få för sig om den fick hållas. Kanske spinna ett nät som till och med jag skulle kunna fastna i, och skaffa 100 ungar som på sikt tar över hela mitt hus. Fasansfullt. Dessutom har jag ju ändå ett yrkesmässigt rykte att leva upp till. För övrigt fanns ingen annan tillgänglig.

Jag planerade att använda mig av glasmetoden. Den går ut på att jag hämtar ett glas, ställer detsamma över den oönskade produkten och inväntar dotterns hemkomst varpå hon tar bort det otäcka och mitt liv kan återgå till sin vanliga lunk. (Vissa höstar kan det bli ont om glas i skåpet i köket. Och ibland är det väldigt svårt att gå i huset för alla glas...)

Jag började emellertid klokt nog med att ta på mig glasögonen för att se närmare på den muterade spindeln. Den rörde sig under tiden i ultrarapid över golvet, men tack och lov bort från mig och sängen, vilket gjorde att jag nästan kände mig modig. Den rörde sig emellertid förtvivlat långsamt och det gjorde mig lite misstänksam. Spindlar brukar knata på i 190 enligt min skräckslagna erfarenhet och det kändes lite ovant att se en medlem av spindeldjuren formligen släpa sig fram. Kanske hade den nya skor som skavde, sånt vet man inte.

Vid närmare okulära studier visade det sig emellertid inte vara en spindel. Det var en fluga. Flugornas fluga. The headmaster. Stor som en femkrona och med tydliga vinganlag, vilket den tydligen var helt omedveten om eftersom den fått för sig att promenera. När den gick tyckte jag att laminatgolvet gungade något.

Nöjd och lycklig med mina vetenskapliga studier gled jag tillbaka i sängen. Det var bara så länge jag trodde att den stora, svarta, massiva var en spindel som jag var rädd. Stora, svarta, massiva flugor tycker jag nästan om, i jämförelse.

Vad den gör nu och var den är, har jag ingen aning om. Kanske håller den på och föder 100 ungar som på sikt vill ta över mitt hus. Det gör ingenting. Skall bli trevligt med lite sällskap.

Tacogratäng för dummies

Letade efter ett recept på tacogratäng och hittade detta. Log hela receptet igenom. Klarar man inte att få ihop en gratäng efter dessa instruktioner så är man verkligen inte kunnig i köket.

Tacogratäng for dummies Inlagd av: Quant
2005-05-04

Ingredienser

• En påse nachos (300-400 gram)
• En bra bit (bland/fläsk/nöt)färs (500-600 gram)
• 2 x 2 dl creme fraiche (4 dl)
• En burk krossade tomater
• En påse tacokrydda (eller en fin kryddblandning efter egen skalle, med mycket chili)
• En massa lök
• En massa vitlök
• En större burk het tacosås
• Grönsaker efter smak
• Mycket ost (gärna lite starkare)

Tillagning

• Dra igång ugnen (om det är en seg en) på 250 grader caesar.
• Bryn färsen. När den är brun: blanda i kryddorna och skvätt ev på lite vatten.
• Under tiden färsen fräser: blanda ihop de krossade tomaterna med tacosåsen, inte i färsen! Pressa också i vitlök.
• Sprid samtidigt ut nachosarna i en långpanna (en sån där plåt med höga kanter som ligger under eller bredvid ugnen).
• Är färsen bra? sprid då ut den över chipsen.
• Har du hackat lök också? sprid då ut den på färsen.
• Fram med den röda såsblandningen. häll allt över allt, så att det blir rätt jämnt.
• Öppna creme fraiche-burkarna och kleta innehållet ovanpå det röda. slickepott användes med fördel för att jämna ut de där klickarna som har en tendens att uppträda.
• Strö sen osten över hela kalaset! om du inte rivit osten så gör du det innan du sprider ut den. det är svårt att sprida en klump.
• Skicka in i ugnen och låt det stå där tills osten är riktigt smält, vanligtvis ca 10 minuter.
• Stäng av ugnen när du tagit ut din vackra och väldoftande gratäng.

När det ser bra ut så serverar du det med salladen du hackat så fint.

Körsbär i min trädgård

Vi har på tomten ett körsbärsträd modell större. När hösten kommer vadar vi i körsbärskärnor upp till knäna och då dylika inte har den goda smaken att förmultna som annat som ramlar ned från träden gör, så skulle jag kunna bygga ett fort av de senaste årens kärnproduktioner. Med vallgravar och bryggor och kanonhål i muren och kanske ett torn där jag kunde placera dottern och se hur långt hennes hår skulle nå om hon slängde ut flätan genom fönsterhålet.

Om jag inte hade skyfflat upp kärnorna och slängt dem i trädgårdstunnan, förstås. Det är så jag brukar göra.

I år har jag emellertid tänkt mig pröva på en ny variant. Körsbärskärnorna skall förhindras att falla döda ned rakt under trädet genom att jag redan innan de har ens funderat på att släppa taget tänker plocka av körsbären och bära in dem inomhus. Där är sedan tanken att jag skall plocka ut kärnorna, slänga dessa i soppåsen, frysa in körsbärsresterna och under mörka vinterkvällar kunna njuta av körsbärspaj, körsbärsmuffins, körsbär i rom till glassen, körsbärsvin, ja möjligheterna är oändliga bara man börjar tänka efter lite.

Igår plockade därför jag och dottern körsbär. Jag fick klättra upp på stegen, för jag är äldst, dottern klättrade upp på planket för hon är yngst och får bara skylla sig själv om hon ramlar ned. Skulle jag sitta på planket och ramla ned hade jag sannolikt inte haft någon ytterligare möjlighet att skylla mig själv.

När vi hade plockat en rejäl hink med körsbär gick vi in för att inleda fas 2: urkärning. Det vill säga jag gick in för att inleda fas 2. Dottern gick också in men vek av någonstans på vägen mot köket och när jag nådde diskbänken var det jag mot körsbären ensam. Sånt är jag van vid.

Försedd med en kniv gav jag mig frejdigt på uppdraget. Ett körsbär tog två minuter att kärna ur. De kommande tio gick inte snabbare. Jag fick snabbt körsbärssaft upp över armbågarna och myrorna kom marscherande i rader om femtio, ställde upp på behörigt avstånd från mig och dammsugaren, gjorde patron ur och slickade sig om munnarna. Jag tolkade det som att även de gillar körsbär.

De fick stå där de stod, ett problem i taget är mitt motto. Jag ägnade nämligen stor möda åt att tänka ut olika angreppssätt som skulle snabba på urkärningsprocessen. Efter en timmes jobb och en hög med rensade körsbär som hade räckt till ungefär två muffinsar, kunde jag konstatera att ingen metod var riktigt optimal. Den snabbaste var faktiskt helt omöjlig. Med den metoden blev det nämligen inga körsbär över att frysa in (urkärning medelst munnen, kallar jag metoden). Den näst snabbaste, som inte på något sätt var snabb men åtminstone genom sitt fokus på arbetsrotation och omväxling fick mig att stå ut längre, innebar att jag först skar ett snitt i 50 körsbär, därefter lade jag ned kniven och ägnade mig åt att peta ut kärnorna med naglarna. Sedan skalpell syster och nya 50 snitt, varpå ny utpetning inleddes. Jag har mer fallenhet och håg för att bli kirurg än att bli grävmaskinist, är min enkla sammanfattning av den metoden.

Nu skall jag ägna lite tid och möta åt att fundera på hur jag återfår den naturliga färgen på händer och naglar. Allt har en vinröd ton. Det har även vissa delar av håret vilket bryter av fint mot den svarta lasyren som redan fanns representerad där.

Krig

Idag när jag intet ont anande vandrade ut i köket upptäckte jag att utrymmet invaderats. En massiv attack av myror gjorde att det åtminstone för mina halvblinda ögon såg ut som om golvet rörde sig i svarta vågor. Myror överallt, t o m i diskmaskinen.

Men har man varit med förr? Ja, det har man.

Diskmaskinen sattes igång på sköljning. Adjöss med en bataljon på det viset. Därefter togs massförstörelsevapnet (dammsugaren) fram och i och med det raderades både pansarskyttesoldaterna, kavalleriet och infanteriet ut på en gång. Flygvapnet hade tack och lov inte hunnit komma än, flygmyror är ännu värre än allt annat trots att de inte är missilförsedda.

Viss panik utbröt i leden, och soldater som kunde, gömde sig under lister och annat. Åtminstone så länge dammsugaren lät. När jag stängde av den trodde de enfaldiga kräken att faran var över och de gav sig ut i yster galopp över köksgolvet igen. Haha. För dem, alltså. För där stod jag. Bara för att köksgolvet är tomt betyder inte det att alla myror har dött. Det är ett gammalt husmorsordspråk som jag känt till sedan barnsben.

Jag kan emellertid konstatera att myrors kriskommunikation haltar. Trots att jag sög upp dem i den takt de kom marscherande, skickades hela tiden ny kanonmat fram. Någon reträtt blåstes aldrig och inte heller tog man en timeout för att undersöka om massförstörelsevapnet hade någon svag punkt.

Jag tolkar det som usel ledning med beslutsvånda alternativt dåligt framställda lägesrapporter från staben.

Själv fick jag lite problem i samband med att jag var krigsgeneral samtidigt som dotterns lunchmatsäck skulle skapas och fruktflugor skulle jagas (fick rikta upp dammsugarmunstycket mellan varven för att suga upp de sistnämnda). Idag var jag inspirerad att göra en fruktsallad till dotterns lunch och för att kunna göra den av melon, måste melonen tas ut från svalen.

Melonen var stor som en badboll fast tyngre och smidig som en möbel. Det bar sig inte bättre än att den tog med sig matoljeflaskan på sin väg ut. Jag bollade med båda produkterna i luften en stund, men såg till slut, i ultrarapid, oljeflaskan fara genom luften, tappa sitt lock under färden, vända sig med huvudet nedåt (självklart) och sprida delar av sitt innehåll över köksgolvet.

Jag hade nu, för att repetera lägesbilden:

1) myror på golvet
2) matolja på golvet
3) fruktflugor i luften
4) en dotter som ville ha sin matsäck, jobbet började om sju minuter
5) en helt ogjord fruktsallad

Jag ville gråta, men behärskade mig och ställde mig med båda fötterna i en pöl matolja och gjorde fruktsallad. Dottern viftades iväg och därefter kunde jag ta itu med oljeproblemet. Några myror hade drunknat i oljan, andra flydde för livet, de trodde väl att möget skulle börja brinna rätt som det är, verkade som om de kände till BP-affären.

Golvet torkades. Och torkades. Och torkades. Fettlösare sprejades på. Golvet torkades. Sedan dammsög jag nya trupper av myror, tog några flugor och kanade iväg mot badrummet för att tvätta av mig själv och byta kläder. Jag hade olja på linnet.

Det har med andra ord varit en intensiv morgon. Och snart skall jag sticka iväg och köpa Myrr, sådana här krig kan jag inte ha varje dag vid min ålder.

Men mina fötter har inte varit så här mjuka och fina sen jag föddes.

En vanlig semesterdag

Igår morse var jag uppe i ottan och lade stor möda vid tillagning av en näringsriktig och god lunch till dottern på hennes sommarjobb. Jag kokade matvete och blandade det med lax och grönsaker samt hällde lite aioli med lime i en burk att ha till. Till det blandades en flaska jordgubbssaft och som efterrätt fick hon en drickyoghurt. Hela härligheten packade jag ned så fint i kylväska, med kylklamp, servett och allt, och stod sedan på trappen och vinkade adjö till dottern med en näsduk i handen. Grannarna som såg detta blev tårögda.

Därefter gick jag ut och sågade ned ett träd. En ask, närmare bestämt. Jag får sådana lustar ibland. Den som inte har fällt ett träd vet inte hur stort eländet ter sig på marken. Det blir liksom mycket mer av det hela när det ligger ned än när det står upp. Det tog mig halva förmiddagen att stycka upp monstret till transportvänliga bitar. Allt detta med handsåg. Gissa hur många gånger jag tänkte ordet "motorsåg"? Minst fem gånger.

Därefter satte jag sonen i arbete. Han fick först laga thaikyckling till middag, sedan vattna de mest utmattade rabatterna i trädgården. Inget av detta hade han någon större lust till, men han får skylla sig själv som är bra på att laga mat. Dessutom tar jag till medel som skuld och dåligt samvete om jag känner att jag behöver ytterligare övertygande argument. Fraser som "efter allt jag har gjort för dig", och "svår förlossning" och "du vill åka skidor på sportlovet, eller hur var det" fungerar klockrent varje gång.

Själv tvättade jag bilen, klippte gräsmattan och installerade nytt antivirusprogram på dotterns dator. På så sätt har jag lyckats undvika att måla även igår. Idag börjar det dra ihop sig. Har inte fler andra grejer att göra nu. Fast frågan är om jag inte behöver städa besticklådorna? Det känns oerhört angeläget och viktigt. Tror nästan det får prioriteras, faktiskt...

(Vid halvfyra var dottern hemma och vände mellan sina två jobb. När hon kom hem var kylväskan oöppnad. Idag fick hon med sig en dubbel macka. Ingen servett och ingen aioli.)

Fältmässighet

Jag läste i tidningen igår att folk tydligen hade sovit på madrasser lite här och var under Falsterbo horse show. Någon hade tydligen till och med byggt ett eget litet bo med madrasser och ett par brassestolar på en, i deras tycke i allafall, för ändamålet lämplig garageuppfart i grannskapet och där skapat sig en trevlig stund med grillande och annat. Dessvärre var ägaren till garageuppfarten inte tillfrågad. Ej heller inbjuden, får man förmoda.

Jag har aldrig varit lagd åt det fältmässiga hållet och skulle inte få för mig att sova på en madrass på en garageuppfart, inte ens min egen. Möjligen trodde jag en gång, i 18-årsåldern, att jag hade sådana anlag, men jag blev snabbt botad från villfarelsen. Den sommaren fick nämligen jag och ett större gäng andra för oss att vi skulle tillbringa midsommarhelgen på en campingplats i Borgholm (Öland). Vi fixade tält i lämplig omfattning, sovsäckar och övriga nödvändiga tillbehör och gav oss iväg på midsommaraftons förmiddag i strålande sol. Jag minns att vi sjöng i bilen.

På eftermiddagen började det regna. Det tyckte vi bara var roligt, och vi skojade runt för fullt, hälsade på i andra tält och roade oss kungligt.

När vi skulle inträda nattläger regnade det fortfarande och vi var blöta in på underhudsfettet. Dessvärre blev det ingen större skillnad i vätepåslaget när vi gick in i tälten. Vi hade glömt/inte vetat om att det finns regnskydd för tält och att sådana bör användas om man vill sova någotsånär torrt i tältet. Det slutade med att vi var fem personer som tryckte ihop oss i det enda gångbara utrymmet, ett tvåmannatält som inte var torrt på något sätt men där det åtminstone inte gick svallvågor och simmade förbi mörtar var femte minut.

Morgonen därpå var det kö till duscharna. Det blev lite otrevligt i kön och ännu otrevligare inne i duscharna då vissa tjejer trodde att detta var deras personliga utrymmen som ingen annan på området hade någon del i. Några började slåss.

Vi hade inga kläder att byta med för de var lika blöta som de vi sovit i och vi hade inte varit så smarta att vi låtit något av packningen ligga kvar i bilarna. Vi frös så att våra blåmascarade ögonfransar vippade okontrollerat och vi ville bara hem. Sen åkte vi hem. Ingen sjöng i bilen.

Sedan dess har jag inte tältat. Jag tycker det är fullt tillräckligt med den natur jag möter när jag är ute i trädgården eller när delar av den väljer att komma in och besöka mig. Idag, när jag sågade ned ett träd, blev jag biten av något stort grönt som satt sig på baksidan av mitt lår. Kan ha varit en gräshoppa. Vet inte. Frid över dess minne. Amen.

Väninnan handywoman märkte en kväll när hon lade sig i sängen att något ramlade ned på henne. När hon steg upp på morgonen noterade hon en viss rörelse i kalufsen på huvudet. Det var en tusenfoting, modell större. Sannolikt den som hoppade ned på henne under natten.

Mer fältmässighet och natur än så är jag absolut inte intresserad av. När jag reser på semester bor jag på hotell. Med dusch utan kö. Och skall det slåss om utrymmet så står striden mellan mig och barnen. Och då vinner jag. Tror jag.

Sand, flugor och myror

Det finns många fördelar med min kommun, inte minst de långa härliga sandstränderna. Det finns också någon enstaka nackdel med min kommun. Jag tänker för närvarande främst på de förbaskade sandstränderna. Det förvånar mig att vi har några stränder kvar med tanke på hur mycket folk som vistas på dessa varje dag och på hur mycket sand som de tar med sig hem.

Idag har jag först dammsugit sand i hela huset. Det hjälpte inte. Då gick jag igång med våttorkandet. Det hjälpte inte heller. Jag går barfota och känner fortfarande att jag har sand under fötterna. Sanden brukar ligga kvar i små drivor på undanskymda ställen fram tills jul ungefär. Därefter tar granbarren vid fram till midsommar. Och så fint följer vi årstidernas växlingar i mitt hushåll.

Om jag skall se det positivt så intalar jag mig att sanden hjälper mig att undvika den mest ingrodda smutsen. Man blästrar ju bilar med sand för att få bort rost, t ex. Systemet borde vara detsamma inomhus.

Ett annat fenomen med sommaren, förmodligen inte begränsat till att omfatta bara just min kommun, är att det flygs, kryps och krälas helt okontrollerat överallt, inte minst i bostaden. Efter att ha haft alla fönster och dörrar på vid gavel i flera dagar, har många känt sig manade att se vad som finns inne hos oss. Det är spindlar, små bananflugor, stora flugor, jätteflugor, myror och en och annan liten rackare som vi kallar för millimeter, men som säkert har ett fint och redigt latinskt namn. De sistnämnda följer med tidningen in.

De första dagarna bar jag fint ut de krypande produkterna och försökte visa vägen ut för de som flög. Den servicen är numera över. Jag kör istället sandmetoden del I även här. Dammsugaren. Så fort jag får syn på någon som springer eller flyger i min närhet dammsuger jag upp vederbörande. Jag hoppas de dör snabbt inne i påsen, för jag är egentligen djurvän, men jag kan inte erbjuda härbärge till alla de tusental som väller in. Faktiskt.

Parallellt med allt detta bakar jag bullar och läser en bok av Björn Ranelid. Han skrev bland annat, fritt citerat:

"Man kan inte söka hos ngn annan efter någon man mist. Varje människa existerar i endast ett exempar. Så enkelt o stort är livet."

Jag hoppas att detta inte gäller för myror och flugor.

Hög luftfuktighet

Vet inte vad som har tagit åt mig men jag sover numera utan problem tio timmar per dygn och vaknar därefter trött som en gammal kamel på sin 49-onde dag utan vatten. (De klarar 50 dagar.) Igår sov jag till klockan 13 och det känns inte helt normalt för någon som brukar ta ansvar för att väcka tuppar och fåglar och annat som ligger och drar sig till klockan 5 på morgonen.

Antingen är det semesterkoman som har anfallit mig eller så är det värmen. Jag var ute och cyklade en liten runda för att se om det möjligen skulle vara svalkande. Det var det inte. Snarare påminde det om ett våtvarmt omslag. Har det hänt något med luftfuktigheten på sista tiden? Det känns så fuktigt så kommer ut en dykare med tuber och allt från mitt badrum en vacker dag så blir jag inte förvånad. Eller om jag möter en haj i hallen.

Tydligen har man inte slangdetaljer på Byggmax, vilket är mycket tråkigt. Jag vill handla en ny koppling och en ny slang men jag vill göra det inom cykelavstånd. Och jag tvivlar på att man har den typen av prylar på Ica. Nu får det istället vänta tills jag har en anledning att köra med bil till bebodda trakter där slangkopplingar finns i rika mått på både Bauhaus, K-rauta och Hornbach. Under tiden hoppas jag på åskskurar. Faktiskt det billigaste alternativet när jag tänker efter.

Det haltar betänkligt i naturen

Jag råkade slänga ett öga på min gräsmatta idag. Det som tidigare, frid över dess minne, har varit en gräsmatta. Nu ser det mer ut som en sån där kokosmatta som man köper på Ikea och har i hallen eller på balkongen. Det saknas vatten, är min bestämda slutsats.

Det tycker allt annat i trädgården också. Allt förädlat och odlat, åtminstone. Ogräset jublar och trivs, växer och frodas som aldrig förr. Sånt är märkligt, måste jag säga. Var finns konsekvensen i de grundläggande besluten om vad växter behöver?

Vi pratade om det i den sena timmen igår, och halkade sedan raskt in på hur Gud tänkte när hon gjorde så in i hoppsan många fula fågelarter, t ex. Är det nödvändigt att vi har både duvor, skator, kajor och kråkor? Hade det inte räckt med en sort? Om nu inte alla fåglar kunde vara antingen söta som kolibrir och talgoxar eller ståtliga som hägrar, svanar och storkar?

Och vilken roll spelar fästingar? Mer än ställa till besvär för oss människor? Om de t ex utgör mat åt duvor så kunde vi tänka oss att ta bort både fästingar och duvor. Och att bin fyller en funktion i honungsproduktionen det förstår vi, men vilken nytta gör getingarna? Kanske var getingarna bara en testproduktion, för att se om principen höll, sen kom bina och i det allmänna skapandet glömde kanske Gud helt enkelt att ta bort getingarna. Flera av oss har blivit stuckna, det är från den utgångspunkten vi känner agg.

Sammanfattningsvis tycker vi att det haltar betänkligt på sina håll i naturen. Och att en del produkter som finns där ute känns väldigt onödiga. Och onödigt känsliga och gnälliga. Vi överväger att skriva ned alla förbättringsförslag vi har. Nya kommer när vi skall klippa häcken nästa gång hos någon av oss. Det är lite oklart hur vi skall skicka upp listan till Gud, men det kommer vi säkert på också. Vi brukar kunna räkna ut det mesta.

Återställd vätskebalans

Det är märkligt det där, att först har vi vinter i ett halvår med mer snö än vad jag visste fanns, och sedan blir det varmt så in i hoppsan, varmare än vad jag någonsin trodde det kunde bli på dessa breddgrader, och även det verkar hålla i sig i ett halvår. På något sätt verkar vår och höst ha bortrationaliserats. Hade jag fått välja hade jag rationaliserat bort höst och vinter, men ännu har ingen frågat om min åsikt i det ärendet.

Sedan veckor tillbaka var det bestämt att jag skulle ha vänner på middag just igår, och att de skulle hjälpa till med häckklippning någonstans mellan fördrinken och förrätten. Inte visste jag när det bestämdes att gårdagen skulle ge oss 34 grader i skuggan. Och jag är inte säker på att jag på dessa grunder, om jag vetat, hade ändrat planerna. Man får dricka något mer bara, och sedan klipper man på. Tycker jag.

Diverse protester, suckar och anspelningar på värmen, kom allt tätare när fördrinken började gå mot sitt slut och allvaret närmade sig, men jag viftade bort dessa med kommentaren "barn gnäller, vuxna löser problemet." Därefter gick jag igång som ett gott föredöme. Och på ingen tid alls, var häcken klippt, min döda lavendel borta, rosor som vissnat borttagna och allt överblivet material parkerat i trädgårdstunnan.

Under klippningen drack vi vitt vin, BOB-saft med isbitar och åt nachos med salsa. Jag jobbade under gymnasietiden på långvården och snappade då upp vikten av vätska, socker och salt, vilket jag på ett fiffigt sätt täckte upp med ovannämnda kosthållning.

Även delar av övriga umgänget har en viss erfarenhet av mänsklig anatomi och organens mer avancerade funktioner och lärde oss andra att man skall dricka tills man kissar. Det är ett tecken på att vätskebalansen börjat återställa sig. Sålunda frågade vi varandra intresserat om vi möjligen skulle gå på toa varenda gång någon reste sig upp för att hämta solglasögonen, ta mer vin, beundra den klippta häcken eller svara i någon av en handfull ständigt ringande mobiltelefoner.

Med jämna mellanrum under kvällen förhörde vi oss om läget på kissfronten och när gästerna vacklade hem, utmattade av umbäranden och tidigare vätskeförlust, hade vi konstaterat att alla sannolikt skulle överleva.

Och det kändes bra för mig, för det skulle inte se bra ut att folk dör av på mina middagar. Dessutom har jag tänkt bjuda in dem igen för att hjälpa mig att måla...

Arkivstege

I helgen skall kommunens arkivstege få komma ut på sitt årliga kolloäventyr. En gång om året får den lämna arkivet och känna riktig jord under fötterna och detta sker företrädesvis i samband med att jag skall få hjälp av de närmaste vännerna, även kallade häckklipparligan, med att klippa häcken. Då behöver nämligen husets samlade förråd av stegar förstärkas rent numerärt. Huset har ännu ingen egen stege, om man skall vara petig, så arkivstegen utgör ett viktigt inslag i projektet.

Och jag tror det är win-win för oss båda. Förmodligen är den årliga utflykten till mina domäner det som gör det värt att leva som arkivstege årets övriga 363 dagar.

Fast jag vet uppriktigt sagt inte riktigt hur jag tänkte när jag cyklade till jobbet imorse...

Långt ned och längst in

På arbetsplatsen renoveras det för fullt, på ett sätt som får det som Ty Pennington pysslar med i Extreme home makeover att framstå som en mindre tillputsning. Skillnaden är dessutom att i hans program får husinvånarna gå ut innan de börjar slå med släggor och riva väggar och tak. Så väl är det inte här.

Igår skulle mitt rum tömmas på allt sitt innehåll och jag hade noga packat ned alla mina pärmar och papper, skrivit ut lappar som jag klistrat på både mina möbler och kartonger med tydliga instruktioner om var de skulle förvaras och till och med printat ut ritningar på lokalerna med pilar på, som jag tejpade på kartongerna för att inga tvivel skulle råda om mina möbler och kartongers kommande öden och äventyr. Allt för säkerhetens skull.

Säkerhet är lätt. Kommunikation är emellertid väldigt svårt.

De prylar jag beräknar behöva använda mig av de kommande veckorna släpade jag själv in i det tillfälliga härbärge som skall fungera som kontor. Dit skulle även min garderob men den kunde jag inte släpa, utan jag bad istället vänligt om hjälp av flyttkillarna under det att jag pekade och visade var jag ville att garderoben skulle stå. Det stod dessutom på lappen på garderoben att den skulle följa efter mig.

Allt annat, möbler och kartonger, stuvades in i ett tomt kontorsrum tillsammans med mina kollegors möbler och kartonger. Jag tittade in där när flyttkillarna var klara. Utrymmet var fyllt till taket, och en kollega som övervakat stuvningsprocessen sa att mina kartonger stod längst in, längst ned. Jag fnissade förtjust vid tanken på att någon får lust att fråga mig något där svaret finns i en pärm i en sådan kartong, längst in, längst ned. Hihi, hur kul vore inte det?

Strax innan jag skulle sticka iväg på cocktailparty var jag en vända inne på toa för att fixa mig lite snygg. På toa tänker man ofta djupa tankar och plötsligt kom jag att tänka på min garderob. Hade jag sett den i mitt nya, tillfälliga rum? Nej. Katten också. Då stod den någonstans i högen av möbler och kartonger, sannolikt längst in, längst ned. Kunde jag leva hela sommaren utan min kappa som hängde där? Jadå, om alternativet var att lyfta ut allt för att hitta garderoben.

Sen ville jag ta mina nycklar. Dessa fanns i kappan. Kappan fanns i garderoben. Garderoben visste jag alltför väl var den fanns. Jag nästan grät. Utan hus och cykel kunde jag inte leva hela sommaren.

Jag gick till lagringsrummet och försökte räkna ut en strategi. Först tänkte jag bära ut allt i korridoren och mellanlagra det där medan jag letade efter min garderob, men det verkade vara det jobbiga alternativet. Jag vill gärna försöka hitta det lätta alternativet. Det var att klättra på möblerna och försöka kartlägga var garderoben fanns.

Iklädd högklackade skor (som jag inte tog av mig för jag tänkte att de kunde vara bra att ha om jag ramlade ned och bröt käken och inte kunde kalla på hjälp för då skulle jag kunna hamra morsesignaler med klackarna, tre korta, tre långa, tre korta) satte jag igång att klättra.

En stund senare, ett blodvite senare, två brutna naglar senare och några enstaka skavsår senare, stod jag i korridoren igen, med min kappa i högsta hugg. Kvinnor kan.

Och idag ringde någon och ville veta en sak som står skrivet i en pärm som ligger långt ned och längst in i lagringsrummet. Jag gissade mig till svaret.

Revirks segnälkab

Att det händer saker på utsidan när man blir äldre, det har jag känt till länge. Saker söker sig söderut, skinnet lossnar från benen, ådror man misstänkt funnits där under någonstans och hållit en varm under kyliga vinterdagar omgrupperar sig och placerar sig precis under huden. Sådant.

Till viss del har jag varit medveten om att det händer saker även på insidan när man blir äldre. Synen blir sämre, hörseln blir sämre och hos en del havererar förmågan att lära sig använda ny teknik såsom mobiltelefoner, Facebook och vattenkokare.

Min kropp har emellertid tagit denna utveckling ett steg längre. På senare år har jag nämligen börjat skriva baklänges när jag skriver med datorns tangentbord.

Jag tänker att jag skall skriva ett ord, jag skriver ordet, jag läser det och ser då att jag har vänt hela eller delar av ordet bak-och-fram. Vill jag skriva "tidig" skriver jag "gidit". "Honom" blir "homon", "telefon" blir "tefelon", "kakan" blir "nakak" och så vidare i all oändlighet. Idag skulle jag skriva ordet "VANILJSÅS" på inköpslistan med versaler för hand, och jag var tvungen att verkligen överlägga med mig själv innan jag fick ordning på om jag borde skriva "LJ" eller "JL" för att få rätsida på ordet "vanilj".

Kan man få dyslexi (här skrev jag självfallet sydexil) på gamla dar eller är detta ett tecken på begynnande Alzheimers?

Jag oroar mig emellertid inte nämnvärt. Så länge jag känner igen i efterhand när det har blivit fel och så länge jag vet vad vaniljsås är, så tycker jag att problemet går att leva med. Det blir värre den dagen jag skriver vaniljsås på inköpslistan men planerar att köpa Svinto. Effekterna vid användandet kan bli överraskande...

(När jag var liten kunde jag sjunga "Göta kanal lummig och sval, här simmar sällan någon haj eller val" baklänges. Jag vet inte om det har något samband.)

Oskrivna blad

För det mesta går jag in i en barnfri vecka med dagarna eller snarare kvällarna som oskrivna blad. Tanken är att jag skall ägna tiden efter jobbet åt att läsa böcker, tänka djupa tankar, träna, renovera på huset, undersöka om jag blivit så tjock att jag börjat odla navelludd, plocka ögonbryn, raka benen, måla naglarna och läsa tidningen, inte bara Omkretsensidorna i Sydsvenskan, de artiklar som handlar om Vellinge.

Blir det så? Sällan.

På något mystiskt sätt lyckas jag fylla samtliga kvällar i ett nafs, ofta fyller jag även helgerna, och när veckan är slut och barnen återtar sitt territorium, är även jag slut. Jag har funderat mycket på hur det går till, men jag har inte kommit fram till något rimligt. Jag tror att det är ett mysterium, på samma sätt som Bermudatriangeln, UFOn, ringarna i de amerikanska majsfälten samt storkens förmåga att placera rätt barn på rätt trapp utgör mysterium.

För det mesta ger jag upp och accepterar mitt bittra öde. Framför mig denna vecka har jag en fotbollskväll, en cocktailpartykväll, en myskväll, en kväll med wining and dining och en väninnekväll. Rätt bra kvällar allihop.

Och med tanke på det skall jag inte klaga. Jag kan ju alltid pilla navelludd om två veckor. För då är kvällarna som oskrivna blad.

För lite sömn

Jag avundas de som klarar sig på fyra timmars sömn varje natt och som undantagsvis, någon enstaka partynatt, i princip bara behöver luta sig lite för att kunna fungera som vanligt igen dagen därpå. Jag tillhör inte dessa.

Min kropp programmerades ursprungligen för cirka nio timmars sömn. Detta visste inte verkligheten om, nio timmar går inte att uppbringa om man samtidigt skall hinna sköta ett heltidsjobb, två små rara barn, hus och hem, väninnor och relation. Till nöds kan jag tillsammans med verkligheten skrapa ihop sju timmar per natt, vilket är alldeles för lite, enligt kroppen.

Blir det dessutom ännu färre timmar än så, som inatt, har jag svårt att hålla mig upprätt och tänka samtidigt. För det mesta får jag prioritera att hålla mig upprätt, ser konstigt ut annars, och då stängs all hjärnverksamhet av. Jag sitter bara och stirrar tomt framför mig.

Medan det pågår, det jag valt att göra istället för att sova, tycker jag att det är klokt och riktigt att jag valt just så, och jag är nöjd med beslutet. Oftast är jag rätt pigg just för stunden och imorgon är en annan dag. Säkert är jag fortfarande pigg då, tänker jag. Sen somnar jag till någon timme, och när jag vaknar vet jag inte var jag är, varför jag är eller ens vem jag är.

Idag är en extra lång arbetsdag, så har jag det alltid på tisdagar. Och då kan man tycka att det är väldigt dumt att slarva med sömnen mellan måndagen och tisdagen. Det tycker jag med bestämdhet nu. Det tänkte jag inte alls på igår.

Som tur är skall jag bara packa ned saker i kartonger på jobbet inför renoveringen av mitt rum. Inte mycket kan gå snett i det ärendet, hur trött och ofokuserad jag än är. Men det slår mig att även hjärnkirurger, piloter, flygledare och anestesiläkare kanske slarvar med sömnen en eller annan gång när de skall arbeta dagen efter. Jag hoppas jag inte behöver opereras eller flyga en sådan dag...

Veckohandling

När jag veckohandlar för tre personer under en vecka (därav namnet veckohandling) brukar det kosta någonstans mellan 900 och 1200 kronor. Då har jag hållit till inne i affären i minst en timme, kundvagnen är rågad och i den ingår tvättmedel, glödlampor, flytande tvål, schampo och vetemjöl också. Plus lite till.

Idag handlade jag till tre middagar för två personer. Varken mer eller mindre. Det hela tog en kvart och jag behövde ingen kundvagn. I korgen låg inget tvättmedel, inga glödlampor eller något annat hushållsmässigt. Hur i hela friden kunde det gå på 500 kronor?

Om jag skulle få för mig att fjortondagarshandla för fyra personer, borde detta enligt mina beräkningar kosta 1500 kr. Max. Jag borde ha skaffat fler barn, tänk så mycket pengar jag kunde ha sparat!

Kulglass. Kul.

Jag gillar glass i rik mängd, och i synnerhet kulglass, d v s sådan glass man köper i lösvikt och får nedprägat i en strut. Gillar man saker i rik mängd, blir man så småningom lite av en konnässör på området. Jag vet således på vilka ställen man har flest glassorter att välja mellan, var kulpriset är lägst och var storleken på kulorna är störst. Ibland beror storleken på kulorna på vem som skopar upp dem, men ofta håller varje glassförsäljningsställe en viss standard som är oberoende av om det är ägaren eller en glad sommarjobbare som håller i skopan.

Eller nja. Rent generellt kan kanske sägas att den glade sommarjobbaren är något mer generös än ägaren.

Min smak på glass är lite annorlunda än medelsnitsarens. Jag köper aldrig vanilj, choklad, jordgubb eller något annat vanligt. Det fick jag nog av via barndomens tresmakglass från Konsum. Olika färger, ingen smak. Ju knepigare smak, desto gladare blir jag.

Det har dessutom sina fördelar att ha en annan faiblesse för glassorter än vad resten av världen. Blandar man romrussin med saltlakrits och ägglikör så får man ha sin glass ifred. Ingen vill smaka.

Idag åt jag saltlakrits kombinerat med jordgubbsostkaksglass och sällskapet tittade på den med avsmak och undrade hur jag tänkte när jag kombinerade ihop dessa två. Jag avslöjade aldrig att det var en fantastisk kombination. Jag är väl inte dum heller.

En dag på släktkalas

Har varit ute i ottan och sågat ned ett träd. Får sådana lustar ibland. Vet inte varför. Försenad pubertet?

Nåväl,dagen kan väl bäst beskrivas på det sätt som Thomas Ledin trallade fram för ett antal år sedan: "det verkar bli en fin dag idag". Dock inte en dag på stranden, som han tjoar vidare om, utan en dag på släktkalas. Men släktkalas rimmade väl inte lika lätt på "sanden" och "handen". Fast det hade imponerat, tycker jag, om han åtminstone hade försökt. Man skall inte alltid välja den enkla och snabba vägen.


Så här fin middag blev jag bjuden på igår. Hjemmelavet, dessutom. Sådana stunder blir jag lycklig.

After work

Det finns inte mycket som slår en after work med en pilsner på Lilla torg i Malmö en sommarfredag när värmen är påslagen för fullt, solen skiner och det vimlar av utflexade och semesterlediga människor vart man än ser. Inte mycket.

Och det är fint med kullerstenar och spännande att titta på när kvinnor i högklackade skor försöker köra puckelpist mellan stenarna. Speciellt när de är på väg ut från näringsställena för då har de som regel inmundigat några promille och det, kan jag säga, underlättar inte direkt balansnumret. Vilket är underhållande för oss som sitter vid ringside.

Jätteroligt, faktiskt. Tills man själv skall försöka sig på att vackla över torget för att ta bussen hem. Det visade sig vara så knepigt när det var min tur idag att jag gärna hade gått med armarna rakt ut som vingar och med tungan i mungipan för balansens skull. Fast det anstår inte en säkerhetschef. En sådan går själv, med högburet huvud och utan läsglasögon och undviker ändå att snubbla eller ramla.

Idag var nog en av årets varmaste dagar. Jag stod på bussen in till stan iklädd endast behå och en mycket tunn, vit blus på överdelen av kroppen och var så varm att blusen satt som ett våtvarmt omslag eller som en rätt så fantasilös kroppsmålning. På fötterna hade jag sandaletter, vilket är detsamma som skor med höga klackar som på ovandelen av foten mest består av enstaka snören, nödvändiga för att skorna och fötterna skall hålla ihop och gå åt samma håll.

Det roade mig att se genom bussfönstren att en del tjejer uppenbarligen inte har hängt med i årstidsväxlingen från vinter till sommar. Jag såg nämligen flera exempel på tjejer som var iklädda klänningar och rejäla vinterstövlar av modell skogshuggare i Alaska. Att lufsa omkring i sådana i 30 grader måste vara detsamma som att ha fötterna i portabla fotbad. Jag svettades i mina remmar, hur torde det då inte vara för deras fossingar att befinna sig i tjocka läderstövlar?
Efter tre tjejer i denna fotbeklädnad drog jag slutsatsen att vi har någotslags sommarstövelmode på gång. Men det kommer jag inte att haka på, den saken är kl.ar. Inte förrän sommaren är över och vintern har kommit. Någon gång i mitten av juli brukar detta ske, har jag för mig...

Tekniska finesser

Igår var vi några väl utvalda som hade viktigt möte på kvällskvisten. I mötet ingick ett intag av Mojitos, ett vitt vin som hette Simonsig och som det fanns jordgubbar i, ett rött vin till rökt lax och slutligen ost och kex. Vi hade mycket trevligt.

Sen tog vi bussen hem. Medan vi letade efter våra cyklar vid busshållplatsen vid motorvägen konstaterade mitt sällskap att det var en himla tur att vi inte bor i den änden av samhället. Med regelbundenhet väsnades det nämligen rejält när bilarna körde på skarvarna på motorvägen och vi frågade oss hur de kringboende stod ut med detta oljud som uppstod var femte minut. Sen cyklade vi hem.

När vi kom hem i andra änden av Vellinge väsnades skarvarna fortfarande och vi förundrade oss över att vi aldrig hade noterat detta förut, förmodligen för att vi aldrig är ute så sent om kvällarna när det är så tyst för övrigt, och sedan beklagade vi återigen de som bor kloss intill motorvägen, för där måste ljudet vara värre.

Idag såg jag i tidningen att det varit fyrverkerier på Öresundsbron under natten. Vet inte om det kan ha något samband med bilarna som körde på skarvarna så att det lät.

Efter tandborstning och annat pyssel ägnade jag sedan stor möda åt att ställa om klockradion så den skulle tuta klockan 7 istället för klockan 6 som är brukligt. Min klockradio är inte inköpt igår och således inte helt high-tech. För att ställa om larmtiden en timme måste man trycka på en liten pillig knapp 60 gånger. Detta gjorde jag utan knot. Sedan somnade jag tryggt.

Prick klockan 7 vaknade jag av att jobbmobilen ringde. Även igår ringde telefonen i arla morgonstund och jag funderade på att det fanns något samband, medan jag förtvivlat letade efter telefonen. Det visade sig att jag låg på den, förmodligen hade jag somnat med mobilen i ett stadigt och kärleksfullt grepp igårkväll. Det var inte heller så att den ringde, det var larmet som gått igång. Ett larm som jag aldrig tidigare fått att fungera.

Klockradion däremot förblev tyst.

Således kan konstateras att jag är mer tekniskt avancerad än jag vet om. På något sätt, oklart hur, har jag lyckats programmera ihop klockradion med mobilen så att jag genom att ställa in tiden på den ena apparaten kunde få den andra att larma. När jag får tid över ikväll, skall jag pröva om det inte möjligen går att ringa med klockradion. Det är inte helt omöjligt.

4 kvadrat eller 200

De veckor jag har barnen är snärjiga. Då skall den perfekta modern leverera rena kläder, städat hus, hemlagad mat på bestämda tider och däremellan sköta inköp, mark- och transportservice.

De veckor jag inte har barnen är ännu värre. Då skall det jobbas länge, umgås med vänner, tränas och på något sätt skitas hushållet ned trots att jag i princip aldrig är hemma vilket innebär att lätt vårdslös städning bör inkluderas i agendan på en daglig basis. Vet för övrigt inte vem det är som smutsar ned. Förmodar att det är spökena som trampar runt när jag är utflugen.

Idag har jag anlänt bostaden efter jobbet, studsat in i garderoben som Stålmannen i en telefonkiosk, snurrat runt tio varv och kommit ut i andra kläder, lite mindre business-aktiga än jobboutfiten, samt räknar med att lämna bostaden så fort jag loggat ut. Det hela har tagit 10 minuter och två kvadratmeter golvyta. Hade jag duschat och sminkat om, hade jag behövt totalt 20 minuter och ytterligare två kvadratmeter golvyta. Ibland funderar jag på varför jag bor på 200 kvadrat, men sen kommer jag på att jag ju har barn. Ett helt menageri. Två stycken. De tar plats.

Anledningen till snurrerunten i garderoben är att jag skall träffa vänner, dricka vin, äta middag och skratta hejdlöst åt det humoristiska i den senaste tidens händelser.

Imorgon skall jag göra samma sak för då skall jag träffa andra vänner, dricka öl, äta middag och skratta hejdlöst åt det humoristiska i den senaste tidens händelser.

Båda grupperna vänner har jag känt sedan strax efter Digerdöden och samtliga vänner är sådana som jag kan ringa mitt i natten om det känns nödvändigt. Faktum är att jag HAR ringt båda grupperna vänner mitt i natten när det känts nödvändigt. Har man prövat det och konceptet har hållit vet man att man har vänner för livet. Vänner man kan lita på, som inte lurar eller sviker.

Sånt uppskattar man mer och mer, ju äldre man blir. Särskilt när man råkar ut för motsatsen.

Jag läste förresten ett skojigt barnsvar på om det spelar det någon roll hur man ser ut för att finna kärlek:

"Om du vill bli älskad av någon som inte redan finns i din familj, är det inte fel att vara vacker." Anita, 8 år

Tata for now!

Jubel och kvitter klockan 5

Många människor får sin sömn störd av att det är ljust på morgnarna och att fåglarna för oväsen. Så icke jag. Jag sover som en sten hela den tillåtna tiden ut och ibland tar jag till lite extra tid vilket gör att det blir lite stressigt att få ihop kläder och ansikte innan det är dags att stämpla in i rikets tjänst.

Idag har jag emellertid varit redo för avfärd länge. Som en släng av yrkesskada har jag alltid mina båda mobiler parkerade på nattduksbordet. Jag kollar på dem det sista jag gör på kvällen, och jag kollar på dem det andra jag gör på morgonen. Det första är att öppna ögonen. För det mesta är de tysta och snälla i mellanrummet mellan mina kontroller. Inte idag, dock.

Klockan fem och någonting bröt det stora plingplånget ut och jag fumlade så fort jag kunde fatt i jobbmobilen och svarade. Det lät som om elden var lös av signalen att döma och ofta är den just det när jobbmobilen ringer samtidigt som jag ägnar mig åt skönhetssömn. Ingen svarade i andra änden vilket visade sig bero på att det var den andra, den privata mobilen, som löpte amok och studsade omkring på bordet bredvid sängen. Jag vet inte hur jag tänkte när jag aktiverade både ljud och vibration men mobilen såg ut att ha roligt där den dansade omkring.

Mobilnumret till den privata mobilen innehas bara av en trängre krets och dessa är det helt ok att ge dåligt samvete för att de ringer vid okristliga tidpunkter. Jag gjorde således inget för att harkla upp mig utan svarade precis så som det kändes mest rätt att svara. Grötigt och mycket sömnigt. Behövde faktiskt inte spela ett dugg.

Det visade sig vara en vän som jublade i yster uppsluppenhet över livet och sommaren i andra änden. Vederbörande befann sig på jobbet, ååååh, vad härligt att komma upp i tid, vad gjorde jag?

Jag försökte, trots att jag var trött som en gammal kamel och knappt visste var jag befann mig, förklara att jag låg i sängen, mitt arbete börjar inte på länge och jag hade inte sett mig nödgad att stiga upp, tvätta en maskin tvätt, storstäda huset eller plattsätta något i trädgården den här morgonen.

Det händer ibland, i pigga stunder, att jag gör sådant. Tydligen händer det också, i pigga stunder, att jag skryter om dessa bedrifter. Vännen hade felaktigen tolkat det hela som att jag ALLTID stiger upp vid femsnåret och stensätter rabatter.

Vi pratade en stund, jag vet inte om vad, vi bestämde att träffas, jag vet inte var och inte när, och sedan lade vi på.

Och jag måste nog börja överväga om jag inte skall lägga upp någon rutin för när det är lämpligt att jag överdriver mina insatser och när det är lämpligt att vara något lite mer diskret. Om jag någon morgon stiger upp och putsar fönster före jobbet är det kanske inte nödvändigt att berätta detta för alla och få det att låta som om det är så samtliga mina morgnar ser ut?

Jag tror att detta är dagens insikt, denna första juli 2010...