Aktiviteter

Tänk att varje dag fortfarande är ett äventyr när man har fyllt 45!

Man vaknar, konstaterar att man har en ledig dag, sträcker på sig lite och funderar på vilken av alla stimulerande aktiviteter som roar en, man skall ägna dagen åt. Överväger om man kanske hinner med fler än en sådan aktivitet och kuttrar förtjust vid tanken på både långfrukost, långpromenad, gympapass, litteraturstudier och kanske en liten eftermiddagsfilm.

Sen går dagen och när man så här vid 18-tiden tittar tillbaka på den, kan man konstatera att det varken har gåtts långpromenader, gympa-passats, studerats böcker eller setts film.

Däremot, och helt otippat, har det gjorts en massa andra saker som inte alls fanns med på agendan när de oskyldige 45-åringen vaknade.

Det började med att långfrukosten blev en kortfrukost eftersom dotterns havregryn tog slut och nya skulle införskaffas. Av 45-åringen.

På Willys var det fullt av både andra 45-åringar och en hel del andra åldrar också. Kö för att få parkeringsplats, kö för att få panta flaskor, kö för att nå fram till grönsaksdisken, havregryn som försvunnit (borde ha stått bland mjölprodukterna, stod bland flingorna = fel), lång kö till kassan, sedan kö av andra bilister som ville ha min p-plats så intensivt att de ställde sig och blockerade min utfart. Jag ger välvilligt bort min plats men jag kan inte göra det med mindre än att jag får backa ut bilen. Den går inte att lyfta ut. Det förstod övriga så småningom.

Möttes av en son som ville ha hjälp med strejkande cykel. Sålunda ägnade jag en god stund åt att olja in en cykelkedja, fixa samma kedja som hoppat av, fixa växlar som också verkade vilja hoppa av, sätta fast en baklykta och slutligen trolla lite med en hylsnyckelsats och på så sätt sitter nu sadeln vänd åt samma håll som cyklisten. Detta uppskattade cyklisten.

Därefter har det hjälpts dotter med hennes klänningsprojekt, sömmar har sprättats upp, sömmar har sytts, ytterligare sömmar har sytts, kanter har fållats, en dragkedja har gåtts sönder (jädra skitprodukt!) och nu sitter jag här och kliar mig i huvudet över hur man får på den där grunkan som man drar upp och ned dragkedjan med utan att byta ut hela dragkedjan. Den lilla grunkan lossnade nämligen. Samtidigt som resten av klänningen var färdigsydd.

Jag skulle rent teoretiskt fortfarande kunna hinna med både långfrukost, långpromenad, gympapass, bokstudier och en film, men jag känner nog att jag får dra ned på aktiviteternas antal något. Jag väljer nog aktiviteten "film", kompletterar det med den nypåkomna aktiviteten "äta chokladkartongschoklad" och kanske drämmer jag också till med aktiviteten "tar ett glas vin".

Inte som jag tänkt mig i morse, men rätt ok ändå. Huvudsaken är för övrigt inte att man gör ALLA aktiviteter man tänkt, utan att man väljer RÄTT aktivitet. Och det känner jag att jag har lyckats bra med.

Shopping and dining

Igårkväll tillbringade jag aftonen på restaurang med barnen och bästa vännerna, sommartid kallade "häckklipparligan", vintertid kallade "de bästa vännerna". Vi dinerade på St Markus vinkällare i Malmö, och äter man där, behöver man inte äta mer under resten av sitt liv. Kanske inte de två kommande liven heller. Åtminstone inte om man kastar sig över buffén, vilket vi gjorde.

Jag är mätt över gränsen för vad som är begripligt och då gick jag ändå ut taktiskt redan från början och valde bara sådana saker som jag inte har hemma och som jag tycker mycket om. Bort med bröd och dylik bukfylla och fullt fokus på lax, kräftor, räktårta (på kavringbotten, mmm...), stenbitsrom, bergtunga Walewska, goda ostar, en tiramisu som förmodligen innehöll motsvarande en sexa starksprit per portion, cheesecake och fin choklad.

Bara det.

Och jag är jättemätt.

Innan dess tillbringade jag och barnen någon timme på stan, officiellt sett för att jacka upp sonens busskort till ett Jojo-kort och för att köpa samma son en ny mössa. Jag hade emellertid missat att sonen vuxit upp och att det numera inte är riskfritt att ens ta med honom in i klädbutiker. Innan var det bara dottern som jag skulle försöka få bort uppmärksamheten från reakläder, men nu har jag uppenbarligen två barn som skall distraheras.

Jag var inte beredd på det.

Inte förrän jag hade händerna fulla med kassar och min handväska var fylld med små påsar från allehanda butiker förstod jag att jag numera har närt två utseendefixerade barn vid min barm. Det köptes både mössa, exklusiva herrskjortor och halsdukar.

Skall jag vara ärlig råkade det landa ett fint armband och en ny klocka till mig från Ur & Penn i en av påsarna också.

Och nu är jag både fattig och mätt men sonen är snyggt klädd och jag ser utan problem hur mycket klockan är för min nya armbandsklocka har väldigt tydliga siffror.

Och jag tror jag kan spara in mycket pengar på mat de närmaste dagarna.

Metod K

Jag har tidigare påtalat mina problem med att hålla mig vaken tills alla barnen är insamlade. Framförallt är det dottern som skall samlas in, hon och hennes kamrater har sannolikt vampyrblod i ådrorna för de kan uteslutande umgås efter mörkrets inbrott, middagens intagande och efter att sena Rapports avskedstruddelutt har klingat ut.

Vid det laget har jag velat gå och lägga mig länge.

Själv tycker hon att hon klarar av att lägga sig själv, utan att jag sitter i hallen i kofta och tofflor och väntar in henne, och det tror jag säkert. Men haken är, som jag tidigare nämnt, att någon kanske rövar bort henne på vägen hem så att hon inte KAN gå och lägga sig själv, och hur vet jag det då? När jag sover? Nej, det vet jag inte och därför fungerar inte klara-själv-metoden.

Istället har alla möjliga, tänkbara och otänkbara metoder utvecklats, finslipats och förkastats. Förvisso funkar en del men ingen är perfekt. Dvs. ingen låter mig sova när jag vill samtidigt som den ser till att dottern kommer hem när hon skall och i skick som ny. Eller åtminstone i samma skick som när hon senast lämnade hemmet. Och som slår larm om hon inte uppfyller kraven, se tidigare meningar.

Nu under jullovet har vi emellertid prövat en ny metod som hittills har utfallit till belåtenhet för alla inblandade.

Dottern säger adjö och försvinner ut i natten, jag säger godnatt och försvinner ut i drömlandet och sonen sitter på vakt. Han är ju ändå uppe minst lika länge som sin syster men hans kamrater fördrar att umgås via elektroniken och därför kan han vara hemma och ändå ha fullt pådrag i kamratkretsen.

Om dottern skall vara hemma vid midnatt och inte kommer hem vid midnatt slår sonen larm. Till mig. Varpå jag går vidare i larmkedjan med början genom att ringa dotterns telefon.

Detta funkar utmärkt. Utom i ett avseende.

Imorse när jag steg upp, typ ett halvt dygn före barnen, gick jag av gammal instinkt genast till tvättmaskinen för att tömma och hänga upp (inte tumla) tvätt och slängde då av samma gamla instinkt en blick på ytterdörren.

Olåst.

Dottern hade kommit hem, sonen hade hållit koll, jag hade fått sova men priset detta kostar är att alla världens tjuvar är varmt välkomna in i vårt hus under tiden.

Jag får uppenbarligen lägga på sonen fler uppdrag. Och höja arvodet...

Uppdateringar

Jag läste idag att mycket den senaste tiden hade hamnat i skuggorna av prinsessornas förlovningar.

"Prinsessornas"?

Att Vickan skall gänga sig med Daniel nästa år, det har jag snappat upp, men Madeleine? Vem är hon ihop med? Och har hon OCKSÅ förlovat sig? Skall hon gifta sig under 2010 hon också? Har det talats om dubbelbröllop?

Frågorna haglar men den viktigaste frågeställningen är varför jag inte känner till något om detta? Jag har ju ändå varit hos tandläkaren vid ett tillfälle under hösten. Räcker inte det för att hålla sig uppdaterad?

Förr i tiden, när barnen var mindre och välvilligt sög åt sig alla virusar och baciller som kom i deras väg samt, om inget lämpligt passerade dem, istället tog tag i situationen själva genom att cykla in i lyktstolpar, ramla på sina inlines så att ögonen nästan blev utpetade, halka på hallgolvet och spräcka bakskallen eller något annat livsfarligt, då visste jag allt om alla kändisar. För då satt jag på akuten, BVC eller vårdcentralen minst en gång i veckan och var helt på det klara med vem som börjat färga hårbotten mörk, vem som lagt på hullet, blivit sjukligt mager eller plötsligt börjat visa sig med barnflickan på premiärer.

Faktum är att jag på den tiden kunde ha ringt upp både Victoria och Madeleine och berättat för dem ATT de skulle förlova sig. Jag hade vetat det före dem.

Nu är jag emellertid ohjälpligt efter. Det händer saker i Svea rike som jag inte har en aning om. Och detta känns mycket olustigt.

Skall det förlovas hit och dit i tid och otid på det här viset får jag antingen börja bygga om mitt garnityr, klippa mig kort så att jag måste hänga hos frissan var sjätte vecka, eller, vilket gud förbjude, börja PRENUMERERA på antingen Svensk Damtidning eller Hänt i veckan.

Dyra alternativ allihop. Vet inte självklart vilket jag skall välja.

Men jag måste omedelbart iväg till macken och köpa några lösnummer. Det slog mig nämligen plötsligt att jag inte vet ett dugg om Carl-Philip heller. Han är kanske redan gift? Har barn?

Måste ila...

Konsten att skriva ut och titta på film

Det finns så mycket outtalat i teknikbranschen att jag stundtals blir alldeles matt. Jag berättade häromdagen att jag köpt en skrivare till sonen och ägnat stor möda åt att installera den efter de bristfälliga beskrivningar som medföljde. När allt var installerat som det skulle och det enda som återstod i princip var att börja skriva ut, stod det i instruktionerna att jag skulle plocka fram en usb-kabel och koppla samman datorn och skrivaren med densamma.

Var fanns den?

Den fanns inte av den enkla anledningen att den inte tillhörde basutrustningen för skrivaren. Har man sådana löjliga och omotiverade behov av att koppla ihop sin skrivare med sin dator, får man ta ansvar för det själv och se till att köpa en sådan kabel när man köper skrivaren. Trots att ingen berättar det för en. Mycket logiskt.

Idag packade jag upp och installerade en dvd-spelare till dottern. Jag är mycket för att ge bort tekniska prylar till barnen i julklapp. I det fallet var det inte mycket att installera men så mycket bildning har jag att jag förstod att det inte räcker med att koppla dvd-spelaren till strömuttaget. På något sätt måste själva teveapparaten förbindas med dvd-spelaren.

Följde det med en lämplig kabel för detta ändamål?

Nix.

Inte heller detta tillhör basutrustningen för dvd-spelare. Vill man koppla ihop sin dvd-spelare med sin teve, får man ta ansvar även för detta och köpa med sig en scartkabel trots att ingen berättar det för en. Mycket logiskt.

Tack vare min bakgrund i IT-branschen och en väl inarbetad reflex att samla på alla typer av kablar i olika sammanhang, i synnerhet sådana som verkar ligga och drälla (även om det inte råkar drällas i just mitt hushåll), gjorde emellertid att båda installationerna slutade lyckligt. Jag hade en usb-skrivarkabel och jag hade en scartkabel.

Men hur gör vanliga människor?

Och vad skall jag vara beredd på härnäst? Att nästa bil jag köper inte har någon motor när jag skall bege mig hem med bilen? För att det borde jag ha tänkt på att ha med mig? Eller att nästa kylskåp inte har någon tillhörande sladd och därför inte är möjlig att få ström till? För att det förväntas jag fixa själv?

Ibland blir man trött.

Miljöns främste förkämpe

Idag har jag haft förmånen av att få tvätta två maskiner tvätt. Jag tvättar med tvättmedel och sköljmedel och idag till och med sorterade jag tvätten i två grovhuggna högar innan jag satte igång tvättmaskinen. De något lite ljusare plaggen för sig och de något lite mörkare för sig.

Rena skolboksexemplet.

Efter att ha tvättat använder jag i vanliga fall villigt och glatt torktumlaren. Jag tycker tumlaren är ett utmärkt verktyg för en stressad husmor och har någon nu gjort sig besväret att uppfinna en torktumlare, så skall den användas. Allt annat vore tecken på stor oartighet och det vill jag absolut inte göra mig skyldig till. Med mindre än att det är rätt åt vederbörande, förstås.

Under mina bilresor de sista dagarna har jag emellertid tvångsmatats med alla möjliga intryck via de radiostationer som min bilradio valt åt mig på vägen till uppväxtorten. Regelbundet och oavsett vilken kanal vi lyssnade på, kom det miljövänliga råd sprutandes under reklamavsnittet. Ett sådant råd gick ut på att man inte borde använda torkskåp och -tumlare då detta är miljöbovar av Guds nåde och något man i princip borde korsa fingrarna framför sig inför. Gärna också vifta med vitlök.

Trots att det egentligen strider mot min natur har jag uppenbarligen smygindoktirnerats obemärkt och idag kunde jag därför inte låta bli att låta tvätten få torka sig torr på det naturliga sättet. Det vill säga genom att få hänga fritt där plats finns. Så där väldigt mycket plats finns det inte för detta ändamål men genom att noggrant använda mig av alla utrymmen i grovköket och i badrummet så lyckades jag finna några kvadratcentrimetrar för varje plagg att luta sig mot.

Att vistas på bottenvåningen känns sedan dess som ett våtvarmt omslag och jag kan inte låta bli att kritiskt fundera över hur nyttigt det kan vara för huset med all fuktmättad luft. Så sent som i somras klagade huset högljutt bara för att stuprännan hade läckt lite mot huset så att teglet blivit blött. Detta blötte ned betongsulan med fuktlukt som följd. Sannolikt är inte huset mindre gnälligt bara för att fukten den här gången kommer från insidan.

Men det problemet får jag väl ta när det kommer. Just nu har jag fullt upp med att rädda miljön.

Formel-1-föraren

Att köra bil utanför storstadsområdet har sina sidor. I synnerhet på vintern. Man tittar ut i förorten, konstaterar sol, medvind och idel nedförsbackar, och förmodar att det ser likadant ut längs med hela den väg man ämnar köra. Detta finns det inga garantier för, dock. Kan jag berätta.

Jag har nämligen precis susat fram genom både öppna landskap och ekskogar och kan konstatera att snögränsen inte ligger alltför långt norr om Malmö. Faktum är att redan på Linderödsåsen skulle de boende kunna ta sparken till affären om de hade velat. Och om där hade funnits några affärer.

Efter snart 27 års prickfri körning kunde jag med gott samvete och på goda grunder, ägna mig åt att under bilfärden hålla långa monologer med barnen som mottagare om vikten av att anpassa körsättet efter väglaget och de allmänna förutsättningarna. Det skiljer sig väldigt mellan sommarvägar och vintervägar. Och de siffror som står på hastighetsskyltarna skall inte tolkas som en rekommendation, om man råkar susa fram i medvind i juli.

Det som står angivet är maxhastigheten och kör man fortare än denna och polisen kommer på en, kostar det många pengar. Kör man fortare, råkar krocka med något och polisen kommer på en (vilket de alltid gör i sådana fall) kostar det både pengar, körkort och diverse varningar från högre ort. Samt en himla massa omak när man måste hämta barnen från dagis med taxi. Om man nu har barn på dagis.

På vintern skall inte hastighetsskyltarna ses som en målsättning, de utgör fortfarande en maxgräns som inte på något sätt måste uppnås om inte vägarna lämpar sig för det.

Detta vet inte alla vuxna.

Under långa sträckor på vår resa var vägbanan nollgradig = snorhal, det var snösträngar på vissa sträckor vilket komplicerade det hela ytterligare och på övriga sträckor var det som bäst osäkert. Riktigt bra underlag var det bara fram till Lund.

Som den formel 1-förare jag ödmjukt titulerar mig, med tanke på min långa prickfria körning, anpassade jag hastigheten, körde på höga växlar, håll noga koll på bilen framför så att den inte skulle närma sig i obehaglig hastighet och höll mig på vägen hela tiden. Ett föredöme från början till slut.

Dock finns det alltid de som ser hastighetsskyltarna som en under gräns oavsett om snön ligger meterdjup på vägen eller inte. Vi blev därför omkörda med jämna mellanrum av diverse fordon och kunde i flera av dem skymta skräckslagna barn, husdjur och hustrur som med panik klamrade sig fast i handtagen på insidan av bilarna medan de desperat hade andats på rutorna och skrivit "HJÄLP" spegelvänt. De som körde dessa bilar var utan undantag män.

(Och i dessa diskriminerande genustider vill jag tillägga att detta säkert bara var slumpen som gjorde att de riskförare vi såg råkade vara män...)

Själva tuffade vi på i lagom hög hastighet, inte löjligt långsamt så att vi utgjorde en risk för vådliga omkörningar, utan lagom. Och det gladde mina elaka sidor en liten aning när vi vid ett tillfälle på avstånd såg blåljus och orangea ljus snurra omkring i luften. Det visade sig vara en av de BMW-kombis som tidigare vilt helljusblinkande hade kört om mig på en 90-sträcka med snösträngar och underkyld vägbana, som i för hög hastighet hade gjort en dubbel salto med skruv, kanske också en Mollbergare, och landat vid sidan av vägen efter att ha plöjt prydliga fåror både här och där i naturen.

Haren låg med andra ord i diket och snigeln körde förbi och kom också fram dit snigeln hade tänkt sig utan att behöva besöka sjukhus, använda sig av bärgningsbil eller lägga ned både pengar och tid på att få bilen lagad med en hyrbil under tiden.

Det enda jag skall göra som ett resultat av bilutflykten är att tvätta den. Bilen ser nämligen ut som om den har återvänt efter två veckors safari i någon djungel under regnperioden. Det är smuts i sådana mängder att jag den sista sträckan inte ens kunde se ut annat än genom ett litet hål i mitten av bakrutan. Det är tur att jag inte behövde backa på motorvägen. Det kunde ha gått illa...