Ibland finns det ångest i mitt liv, beroende på olika saker. Stress, problem på jobbet, barnens problem som jag roffar åt mig, gör till mina, grottar ned mig i och ibland behåller och fortsätter ha ångest över även sedan barnen har lämnat dem bakom sig, eller något annat.
Ångest kan i min värld botas på två olika sätt.
Antingen äter jag eller så tittar jag på onödiga teveprogram.
I särskilt svåra fall gör jag både och.
Ätandet är som regel fokuserat kring kakor och choklad. I riktiga nödfall, där kanske kakorna och chokladen tar slut när det fortfarande är flera dagar kvar av ångesten, kan jag även konsumera yoghurt med müsli eller knäckebröd med ost och Kalles kaviar i stora mängder. Doktorn har sagt att man aldrig får avbryta en penicillinkur mitt i en behandling och säkert gäller detta även ångestmedicinering.
Det har jag tagit på stort allvar.
Om jag inte äter så tittar jag på teveprogram, företrädesvis sådana program som innebär uppstädning, omgörning, inredning eller total makeover. Det finns inget som är så härligt för ångesten som när Maggie & Kim städar upp ett hus eller när arga snickaren totalrenoverar ett ruckel. Lyxfällan funkar också. I brist på annat kan jag lugna ned mig lite med Dr. Phil.
Metoderna funkar alltid men det gäller att man inte har ångest för ofta. Man lägger snabbt på hullet.
En liten ångestdämpning i form av träningsnarkomani hade inte varit fel.
Nu skall jag snart titta på Lyxfällan och äta choklad.
torsdag 29 september 2011
tisdag 27 september 2011
Livsplan
Läste idag om en 96-årig kvinna i Karlskrona som tyckte att det var rätt tråkigt att sitta hemma när maken och vännerna dött av och därför bestämde sig för att flytta till Thailand. Helt på egen hand har hon sålt av hela bohaget, flyttstädat, slängt en massa saker, putsat fönster och nu var hon redo att åka. Tanten var kärnfrisk men så här dagen innan avresan kände hon sig lite yr. Det var osäkert om detta var en fysisk åkomma eller helt enkelt en släng av resfeber.
Jag skulle tro att det var det sistnämnda.
Sånt här tycker jag om att läsa. Det är uppfriskande att se att man har gott om tid för allt som skall göras. Jag har planer på att jobba som volontär i Afrika, reseledare i Turkiet, jag skall bejaka den gröna vågen och odla tomater och skapa en Edens lustgård någonstans med egen brygga och havsutsikt, jag skall bli känd författare, sitta i morgonsoffor i teve och kanske avsluta med att bosätta mig i Thailand när jag börjar närma mig hundraårsdagen.
Det övriga tänker jag ta itu med efter att jag fyllt 80 för då tror jag att barnbarnen är så stora att de klarar sig själva. Enda haken är om barnen vid det laget börjar bli gamla och skröppliga så att de behöver min hjälp men förhoppningsvis finns möjlighet till Rutavdrag även då.
Det är skönt att ha lite luft i tidplanen. Tack Eva i Karlskrona!
Jag skulle tro att det var det sistnämnda.
Sånt här tycker jag om att läsa. Det är uppfriskande att se att man har gott om tid för allt som skall göras. Jag har planer på att jobba som volontär i Afrika, reseledare i Turkiet, jag skall bejaka den gröna vågen och odla tomater och skapa en Edens lustgård någonstans med egen brygga och havsutsikt, jag skall bli känd författare, sitta i morgonsoffor i teve och kanske avsluta med att bosätta mig i Thailand när jag börjar närma mig hundraårsdagen.
Det övriga tänker jag ta itu med efter att jag fyllt 80 för då tror jag att barnbarnen är så stora att de klarar sig själva. Enda haken är om barnen vid det laget börjar bli gamla och skröppliga så att de behöver min hjälp men förhoppningsvis finns möjlighet till Rutavdrag även då.
Det är skönt att ha lite luft i tidplanen. Tack Eva i Karlskrona!
söndag 25 september 2011
Bröllop
Det senaste dygnet har jag varit på bröllop mest hela tiden. Det har varit vigsel utomhus, middag i slottskällare, mellanspel med omgruppering, ny lokal på annan ort, mera mat, fler tal, paketbärande, påsbärande och en himla massa skålande och hurrande.
Det är kul med bröllop. Detta skilde sig dessutom en del från alla andra bröllop jag varit på då de föregående i samtliga fall omfattat huvudpersoner i min egen ålder. Det här bröllopet var det första i generationen efter.
Något säger mig att det är så det kommer att bli framöver också.
Många gäster tillhörde de unga tu´s umgängeskrets och det vimlade således av färgade hår, avancerade frisyrer, tatueringar, piercingar och fantasifulla kreationer. Själv var jag klädd i gråa stövletter, gråa byxor och grå tunika. Ställde jag mig mot slottsväggen så blev jag helt osynlig.
Det hade sina fördelar, för då kunde jag titta på övriga gäster helt ostört.
Nu har jag dessutom för första gången fått möjlighet att se hur en limousine ser ut från insidan. Genom att kika in genom den öppna dörren, alltså. Närmare än så lär jag väl inte komma...
Det är kul med bröllop. Detta skilde sig dessutom en del från alla andra bröllop jag varit på då de föregående i samtliga fall omfattat huvudpersoner i min egen ålder. Det här bröllopet var det första i generationen efter.
Något säger mig att det är så det kommer att bli framöver också.
Många gäster tillhörde de unga tu´s umgängeskrets och det vimlade således av färgade hår, avancerade frisyrer, tatueringar, piercingar och fantasifulla kreationer. Själv var jag klädd i gråa stövletter, gråa byxor och grå tunika. Ställde jag mig mot slottsväggen så blev jag helt osynlig.
Det hade sina fördelar, för då kunde jag titta på övriga gäster helt ostört.
Nu har jag dessutom för första gången fått möjlighet att se hur en limousine ser ut från insidan. Genom att kika in genom den öppna dörren, alltså. Närmare än så lär jag väl inte komma...
fredag 23 september 2011
Kräftfiskare sökes
Jag har varit två dagar i Motala på styrelsemöte med OffSÄK, föreningen för oss säkerhetsmänniskor i offentlig sektor i Sverige.
Jag hade varit i Motala en gång innan i livet. Eller egentligen två gånger. En gång den 18 juni 1993 då jag cyklade iväg på en liten 30-milarunda runt sjön, och en gång den 19 juni 1993 då jag kom tillbaka efter rundan.
Jag minns i princip inget av varken avfärd eller ankomst. Mer än att jag hade ont i knäna, var väldigt trött och tyckte att det såg mysigt ut i de små röda stugorna med små stallyktor som var tända på gavlarna och att jag tänkte att det säkert låg folk och sov i gosiga sängar och hade det varmt, torrt och skönt medan jag cyklade i regnet utanför och frös. Det minns jag. I övrigt är minnet tomt.
Nu har jag emellertid varit där igen och än så länge, jag kom hem nyss, minns jag allt. Gulligt och vatten och gamla hus och fina balkonger och båtar och mycket av sånt som jag tycker är underbart. Igårkväll var jag dessutom bjuden på kräftskiva där värdparet hade fiskat kräftorna själva. Det kan man göra i Motala. Det kan man inte göra i Vellinge, det vet jag säkert.
Dessutom fick vi trattkantarellsoppa gjord på trattkantareller som värdparet hade plockat själva. I Vellinge finns inga sådana. Jo, möjligen på Ica, men det är inte samma sak.
Och utöver allt annat så hade värdparet tidigare, innan de flyttade till en underbar lägenhet i ett gammalt hus mitt i stan, ett radhus med gräsmatta och egen brygga rakt ut mot Göta kanal. Det var havsutsikt överallt, även om man gick in i en garderob utan fönster så nog sjutton hade man havsutsikt.
Precis det vill jag ha också.
Så nu har jag ändrat planer. När barnen flyttar hemifrån skall jag inte till Stockholm och inte till New York. Jag skall gifta mig med en trattkantarellhittare tillika kräftfiskare och flytta till Motala.
Alla som detta stämmer in på kan anmäla sig i kommentarsfältet nedan.
Jag hade varit i Motala en gång innan i livet. Eller egentligen två gånger. En gång den 18 juni 1993 då jag cyklade iväg på en liten 30-milarunda runt sjön, och en gång den 19 juni 1993 då jag kom tillbaka efter rundan.
Jag minns i princip inget av varken avfärd eller ankomst. Mer än att jag hade ont i knäna, var väldigt trött och tyckte att det såg mysigt ut i de små röda stugorna med små stallyktor som var tända på gavlarna och att jag tänkte att det säkert låg folk och sov i gosiga sängar och hade det varmt, torrt och skönt medan jag cyklade i regnet utanför och frös. Det minns jag. I övrigt är minnet tomt.
Nu har jag emellertid varit där igen och än så länge, jag kom hem nyss, minns jag allt. Gulligt och vatten och gamla hus och fina balkonger och båtar och mycket av sånt som jag tycker är underbart. Igårkväll var jag dessutom bjuden på kräftskiva där värdparet hade fiskat kräftorna själva. Det kan man göra i Motala. Det kan man inte göra i Vellinge, det vet jag säkert.
Dessutom fick vi trattkantarellsoppa gjord på trattkantareller som värdparet hade plockat själva. I Vellinge finns inga sådana. Jo, möjligen på Ica, men det är inte samma sak.
Och utöver allt annat så hade värdparet tidigare, innan de flyttade till en underbar lägenhet i ett gammalt hus mitt i stan, ett radhus med gräsmatta och egen brygga rakt ut mot Göta kanal. Det var havsutsikt överallt, även om man gick in i en garderob utan fönster så nog sjutton hade man havsutsikt.
Precis det vill jag ha också.
Så nu har jag ändrat planer. När barnen flyttar hemifrån skall jag inte till Stockholm och inte till New York. Jag skall gifta mig med en trattkantarellhittare tillika kräftfiskare och flytta till Motala.
Alla som detta stämmer in på kan anmäla sig i kommentarsfältet nedan.
torsdag 22 september 2011
I Motala är popplarna höga
Idag har jag besökt Motala, en stad som enligt en boende där lär vara de höga popplarnas och den låga moralens boning. Det lät intressant, jag övervägde nästan att stanna kvar där över helgen för att ta reda på om påståendet verkligen var sant. Det vill säga om popplarna var så höga som påstods. Fast jag gjorde inte det, det blåste som attan och jag såg risker i att mäta på höga höjder.
Jag åkte tåg upp och halva nöjet var som vanligt att tjuvlyssna på omkringsittande. På andra sidan gången satt ett äldre par, kanske mellan 75 och 80 år, och alldeles uppenbarligen nyträffade och nyförälskade. Sånt gillar jag, det är i den åldern jag känner att jag kommer att ha tid över för kärlek och relationer och då vill man gärna veta att möjligheterna kommer att finnas.
Paret satt och kuttrade förtjust över den andres färdigheter hela resan. Hon var så söt när hon trippade omkring hemma och han var så rar som hade ett eget fack åt hennes saker i sin väska. Kutter, kutter.
Damen hade bokat biljetterna och var säker på att hon bokat platser för färd i färdriktningen. Märkligt nog hade de fått platser där de åkte baklänges. Detta föranledde diskussioner hela vägen mellan Malmö och Eslöv. Hur hade det gått till?
I Eslöv hittade de ett nytt samtalsämne. När tågvärden kom hade de nämligen bara platsbiljett att visa upp. Färdbiljetten hade stannat kvar hemma och frågan var vems fel det var? Denna frågeställning diskuterades åtminstone fram till Alvesta och då var man helt överens om att kvinnan velat ha biljetten med sig medan mannen hade tyckt att den nog var överflödig. Han erkände det utan prut och konstaterade att nu vill du nog inte ha med mig fler gånger.
Det ville hon. Däremot ville hon inte längre ta hela taxinotan till tåget. Det hade hon lovat, det erkände hon, men nu hade hon ändrat sig och ville ta tillbaka erbjudandet. Han förstod det tillfullo. Något straff skulle han ha.
Sedan pluggade de italienska tillsammans resten av vägen och resonerade kring olika tempus av verb samt deras böjningar beroende på pronomen. Även där var de ständigt överens.
I Nässjö började de prata tågplatser igen och Mjölby gick jag av för att byta tåg till Motala. Då var jag rätt glad över att jag kunde få gå av och byta tåg. Det intresserade mig inte längre att plats 13 hade varit vänd framåt sist de åkte.
I Motala var det väldigt lugnt. Moralen verkade ha bestämt sig för att hålla sig på en hög nivå under veckan. Trist. Jag hade fått förhoppningar...
Jag åkte tåg upp och halva nöjet var som vanligt att tjuvlyssna på omkringsittande. På andra sidan gången satt ett äldre par, kanske mellan 75 och 80 år, och alldeles uppenbarligen nyträffade och nyförälskade. Sånt gillar jag, det är i den åldern jag känner att jag kommer att ha tid över för kärlek och relationer och då vill man gärna veta att möjligheterna kommer att finnas.
Paret satt och kuttrade förtjust över den andres färdigheter hela resan. Hon var så söt när hon trippade omkring hemma och han var så rar som hade ett eget fack åt hennes saker i sin väska. Kutter, kutter.
Damen hade bokat biljetterna och var säker på att hon bokat platser för färd i färdriktningen. Märkligt nog hade de fått platser där de åkte baklänges. Detta föranledde diskussioner hela vägen mellan Malmö och Eslöv. Hur hade det gått till?
I Eslöv hittade de ett nytt samtalsämne. När tågvärden kom hade de nämligen bara platsbiljett att visa upp. Färdbiljetten hade stannat kvar hemma och frågan var vems fel det var? Denna frågeställning diskuterades åtminstone fram till Alvesta och då var man helt överens om att kvinnan velat ha biljetten med sig medan mannen hade tyckt att den nog var överflödig. Han erkände det utan prut och konstaterade att nu vill du nog inte ha med mig fler gånger.
Det ville hon. Däremot ville hon inte längre ta hela taxinotan till tåget. Det hade hon lovat, det erkände hon, men nu hade hon ändrat sig och ville ta tillbaka erbjudandet. Han förstod det tillfullo. Något straff skulle han ha.
Sedan pluggade de italienska tillsammans resten av vägen och resonerade kring olika tempus av verb samt deras böjningar beroende på pronomen. Även där var de ständigt överens.
I Nässjö började de prata tågplatser igen och Mjölby gick jag av för att byta tåg till Motala. Då var jag rätt glad över att jag kunde få gå av och byta tåg. Det intresserade mig inte längre att plats 13 hade varit vänd framåt sist de åkte.
I Motala var det väldigt lugnt. Moralen verkade ha bestämt sig för att hålla sig på en hög nivå under veckan. Trist. Jag hade fått förhoppningar...
måndag 19 september 2011
Storlek 44-50
Rätt som det är byts sommarens osoliga dagar ut mot höst och de bara benen under kjolen fryser så att hårstråna står ut som på en igelkott. Det spelar ingen roll hur mycket jag än kör med Silkepilen, några strån gömmer sig alltid och ställer sig i givakt när det är som minst lämpligt i kombination med kyla.
I helgen skulle jag iväg och investera i för säsongen nya strumpbyxor. Jag tänkte mig en fempack svarta i storlek 36-42 på H&M. Det tänkte sig inte H&M för där var alla svarta strumpbyxor i aktuell storlek slut.
Jag svor en ramsa över oförutseende inköpare som inte mindes förra årets strumpbyxebehov i september och som därför, återigen, köpt på sig för få. När jag svurit färdigt vände jag på klacken och gick in till det konkurrerande företaget som börjar på Kapp och slutar på Ahl.
Samma resultat. Mängder av strumpor i färgerna "Sand" och "Tan" och inte ett enda fempack i "Black". Jag började bli bitter.
Någon dag senare, dagen innan jag verkligen, VERKLIGEN behövde mina strumpbyxor, åkte jag till Ica, där det också finns flerpack med strumpbyxor. Jag tänkte listigt att efterfrågan på strumpbyxor på Ica nog inte skulle vara så stor att de var slut även där.
Listigt tänkt, men tyvärr fel. På Ica såg det ut som på alla andra ställen. Fullt med tantbruna strumpor och inga svarta alls i min storlek. Det enda som fanns i svart var storleken 44-50. Väldigt mycket strumpa för pengen, förvisso, men ändå...
Jag tänkte efter en lång stund och därefter slog jag till.
Strumpbyxorna är så väl tilltagna att fryser jag om halsen kan jag dra upp dem och vips så har jag en alldeles egendesignad "onepiece". Härligt att vara helt rätt och inne utan att ens ha tänkt i de termerna.
Nu undrar jag bara när strumpbyxorna i min storlek kommer in. Till jul...?
I helgen skulle jag iväg och investera i för säsongen nya strumpbyxor. Jag tänkte mig en fempack svarta i storlek 36-42 på H&M. Det tänkte sig inte H&M för där var alla svarta strumpbyxor i aktuell storlek slut.
Jag svor en ramsa över oförutseende inköpare som inte mindes förra årets strumpbyxebehov i september och som därför, återigen, köpt på sig för få. När jag svurit färdigt vände jag på klacken och gick in till det konkurrerande företaget som börjar på Kapp och slutar på Ahl.
Samma resultat. Mängder av strumpor i färgerna "Sand" och "Tan" och inte ett enda fempack i "Black". Jag började bli bitter.
Någon dag senare, dagen innan jag verkligen, VERKLIGEN behövde mina strumpbyxor, åkte jag till Ica, där det också finns flerpack med strumpbyxor. Jag tänkte listigt att efterfrågan på strumpbyxor på Ica nog inte skulle vara så stor att de var slut även där.
Listigt tänkt, men tyvärr fel. På Ica såg det ut som på alla andra ställen. Fullt med tantbruna strumpor och inga svarta alls i min storlek. Det enda som fanns i svart var storleken 44-50. Väldigt mycket strumpa för pengen, förvisso, men ändå...
Jag tänkte efter en lång stund och därefter slog jag till.
Strumpbyxorna är så väl tilltagna att fryser jag om halsen kan jag dra upp dem och vips så har jag en alldeles egendesignad "onepiece". Härligt att vara helt rätt och inne utan att ens ha tänkt i de termerna.
Nu undrar jag bara när strumpbyxorna i min storlek kommer in. Till jul...?
fredag 16 september 2011
Halsbandsbyte
Tonårsrelationer på 70-talet var busenkla. Det rådde inget som helst tvivel om när förhållandena slutade eller började:
* Hånglade man var man ihop. Halsband med namn på byttes. Hade man förstående och moderna föräldrar kunde man sova över hos varandra. För det mesta hade man inte det.
* Hånglade man med någon annan var det slut. Halsbanden kom tillbaka.
Idag måste man, om man är vuxen, ha minst 20 högskolepoäng i psykologi för att reda ut begreppen. Och det går ändå inte fullt ut.
Så här går det till, tror jag:
* Hånglar man är man inte ihop, man är kompisar.
* Hånglar man med någon annan, har man fler kompisar.
* Vill man sova över utan att man är ihop är det helt ok. Det är fint och bra att sova över med kompisar även om de är av motsatt sort, och helt normalt.
* När man har skickat sms och pratat i telefon och sovit över i långliga tider, ibland så länge att man börjar tröttna på smsandet och samtalen, är man på g. Att vara "på g" är ett skumt tillstånd som i princip kan vara hur länge som helst, 8 månader är inget ovanligt, och som det är synnerligen oklart när det börjar eller slutar. Inga halsband är inblandade.
* Helt plötsligt, vid ett tillfälle när vuxenvärlden gett upp alla tankar på förhållanden och tror att ens barn kommer att vara en kompismänniska i hela sitt liv och att barnbarnet i bästa fall kommer att vara en liten hund, ändrar sig deras status på Facebook från "singel" till "i ett förhållande".
Ofta träffas de unga tu mindre efter det och något överdrivet tjatande i telefon eller via sms är det inte heller tal om.
* Och sen är det plötsligt slut. Det får man också reda på via Facebook. Ibland står det på Facebook att ens barn åter är "singel" men då kan det lika gärna vara en lustigkurre till kompis som har "facerape:at", och ändrat status på skoj. Jätteskoj för partnern som i något fall hinner få en chock.
Sammanfattningsvis var det mycket enklare på 70-talet. Jag har halsbandet kvar.
* Hånglade man var man ihop. Halsband med namn på byttes. Hade man förstående och moderna föräldrar kunde man sova över hos varandra. För det mesta hade man inte det.
* Hånglade man med någon annan var det slut. Halsbanden kom tillbaka.
Idag måste man, om man är vuxen, ha minst 20 högskolepoäng i psykologi för att reda ut begreppen. Och det går ändå inte fullt ut.
Så här går det till, tror jag:
* Hånglar man är man inte ihop, man är kompisar.
* Hånglar man med någon annan, har man fler kompisar.
* Vill man sova över utan att man är ihop är det helt ok. Det är fint och bra att sova över med kompisar även om de är av motsatt sort, och helt normalt.
* När man har skickat sms och pratat i telefon och sovit över i långliga tider, ibland så länge att man börjar tröttna på smsandet och samtalen, är man på g. Att vara "på g" är ett skumt tillstånd som i princip kan vara hur länge som helst, 8 månader är inget ovanligt, och som det är synnerligen oklart när det börjar eller slutar. Inga halsband är inblandade.
* Helt plötsligt, vid ett tillfälle när vuxenvärlden gett upp alla tankar på förhållanden och tror att ens barn kommer att vara en kompismänniska i hela sitt liv och att barnbarnet i bästa fall kommer att vara en liten hund, ändrar sig deras status på Facebook från "singel" till "i ett förhållande".
Ofta träffas de unga tu mindre efter det och något överdrivet tjatande i telefon eller via sms är det inte heller tal om.
* Och sen är det plötsligt slut. Det får man också reda på via Facebook. Ibland står det på Facebook att ens barn åter är "singel" men då kan det lika gärna vara en lustigkurre till kompis som har "facerape:at", och ändrat status på skoj. Jätteskoj för partnern som i något fall hinner få en chock.
Sammanfattningsvis var det mycket enklare på 70-talet. Jag har halsbandet kvar.
onsdag 14 september 2011
Kapitel 1
Det finns böcker och en hemsida som tar upp saker som andra har tjuvlyssnat sig till i kassakön på Ica, på tågen, bussen och i andra sammanhang där människor möts. Jag har idag bestämt mig för att jag skall ge ut en egen bok i samma serie och det första kapitlet är i stort sett redan klart. Se nedan.
Imorse satt det några killar som uppenbarligen börjat gymnasiet i Malmö bakom mig på bussen. De gick inte samma linje, en gick elprogrammet och en skulle bli vvs-montör. Efter att ha snackat skit om sina respektive klasskamrater en stund så gick de över på lärarna. Den blivande vvs-montören var skoningslös i sina omdömen. Lärarna var tråkiga, fula eller mesiga. Precis när jag var beredd att resa mig upp till lärarnas försvar kom han plötsligt på en lärare som var helt ok. Inte bra, inte inspirerande, inte någon som fick dem att utföra stordåd, men ok.
Fast, sa killen, han lär oss onödigt mycket.
Så här på terminens fjärde vecka kunde gossen redan avgöra att en tredjedel av kunskapen som lärdes ut hade varit tillräcklig. De övriga två tredjedelarna var helt överflödiga. 15-åringen var utifrån grunden av sin livserfarenhet helt säker på sin sak. För att övertyga elkamraten tog han ett pedagogiskt exempel:
- Ja, han säger att vi skall lära oss svetsa. Han säger att vi kommer att ha nytta av att kunna svetsa ihop saker. Alltså, hallå, vilken montör har nytta av att svetsa?! Ingen. Svetsa behöver inte en montör kunna, det är väl mer något för högskoleingenjörerna i Lund att pyssla med?
Elkompisen höll med. Mycket var onödigt och överflödigt även i hans värld. Personligen tyckte han att det räckte att kunna göra en förlängningssladd och montera en strömbrytare. Han kunde både och och kände sig redo för arbetslivet som elektriker. Det tråkiga var att skolsystemet höll honom tillbaka och hindrade honom att göra något vettigt av livet. Vvs-killen förstod precis.
Jag bet i knogen för att inte blanda mig i konversationen.
Sen enades de om att några nybyggen tänkte de aldrig jobba på. De hade hört talas om äldre kamrater som fått montera 100 strömbrytare respektive 30 toaletter på raken, den ena efter den andra i ett nybyggt bostadshus. Så skulle inte deras karriärer se ut. De hade båda för avsikt att uteslutande arbeta med befintliga fastigheter och där utföra smärre reparationsarbeten.
Här var jag benägen att hålla med. Just ordet "smärre" kändes som en lagom nivå att sikta på med deras tredjedelskunskap.
När jag åkte kvällsbussen lyssnade jag på två tjejer, men det får bli kapitel två.
Imorse satt det några killar som uppenbarligen börjat gymnasiet i Malmö bakom mig på bussen. De gick inte samma linje, en gick elprogrammet och en skulle bli vvs-montör. Efter att ha snackat skit om sina respektive klasskamrater en stund så gick de över på lärarna. Den blivande vvs-montören var skoningslös i sina omdömen. Lärarna var tråkiga, fula eller mesiga. Precis när jag var beredd att resa mig upp till lärarnas försvar kom han plötsligt på en lärare som var helt ok. Inte bra, inte inspirerande, inte någon som fick dem att utföra stordåd, men ok.
Fast, sa killen, han lär oss onödigt mycket.
Så här på terminens fjärde vecka kunde gossen redan avgöra att en tredjedel av kunskapen som lärdes ut hade varit tillräcklig. De övriga två tredjedelarna var helt överflödiga. 15-åringen var utifrån grunden av sin livserfarenhet helt säker på sin sak. För att övertyga elkamraten tog han ett pedagogiskt exempel:
- Ja, han säger att vi skall lära oss svetsa. Han säger att vi kommer att ha nytta av att kunna svetsa ihop saker. Alltså, hallå, vilken montör har nytta av att svetsa?! Ingen. Svetsa behöver inte en montör kunna, det är väl mer något för högskoleingenjörerna i Lund att pyssla med?
Elkompisen höll med. Mycket var onödigt och överflödigt även i hans värld. Personligen tyckte han att det räckte att kunna göra en förlängningssladd och montera en strömbrytare. Han kunde både och och kände sig redo för arbetslivet som elektriker. Det tråkiga var att skolsystemet höll honom tillbaka och hindrade honom att göra något vettigt av livet. Vvs-killen förstod precis.
Jag bet i knogen för att inte blanda mig i konversationen.
Sen enades de om att några nybyggen tänkte de aldrig jobba på. De hade hört talas om äldre kamrater som fått montera 100 strömbrytare respektive 30 toaletter på raken, den ena efter den andra i ett nybyggt bostadshus. Så skulle inte deras karriärer se ut. De hade båda för avsikt att uteslutande arbeta med befintliga fastigheter och där utföra smärre reparationsarbeten.
Här var jag benägen att hålla med. Just ordet "smärre" kändes som en lagom nivå att sikta på med deras tredjedelskunskap.
När jag åkte kvällsbussen lyssnade jag på två tjejer, men det får bli kapitel två.
måndag 12 september 2011
Monday on my mind
Imorse när jag cyklade till bussen tyckte jag det var väldigt dimmigt ute ända tills jag kom på att jag inte hade några glasögon på mig. Tråkigt. Jag tröstade mig med att jag iallafall hade de slipade solglasögonen i handväskan om ett akut behov av att studera något skulle uppstå under dagen.
Dagen gick fort och jag försökte hålla jämna steg med den, men lyckades inte riktigt. När jag missat två bussar hem, bestämde jag mig för att sikta på att iallafall komma hem med den tredje. Tio minuter innan avgång började jag planera min avfärd. Jag stängde ned datorn, lade ned mobilerna i handväskan, tog på mig jackan och pratade samtidigt med flera personer som råkade passera mitt rum och ville byta några ord.
Till slut hade jag bara fem minuter på mig innan bussen skulle gå och jag rusade för full maskin till stämpelskärmen där man på ett siffertangentbord trycker in sin unika sifferkombination varpå man följer upp med att trycka på knappen "ut". Mycket pedagogiskt. Samtidigt som jag tryckte min sifferkombination hälsade jag artigt på personer som stod i närheten, hojtade en del avskedsfraser och därefter tryckte jag på "ut". På skärmen stod det "Stina Svensson har stämplat ut kl 16.34".
Stina Svensson? Inte heter väl jag det? Jag var tvungen att tänka efter en stund och kom därefter med bestämdhet fram till att jag inte heter Stina. Jag hade stämplat ut någon annan, helt enkelt. Oklart vem. Och eftersom personalen på mitt företag kan jobba ända fram till midnatt kändes det inte alls bra att någon som kanske precis hade kommit fick en utregistrering timmen efter. Frågan är också vad hon sklle tänka när hon mitt i natten försökte stämpla ut och upptäckte att hon gått hem för sju timmar sedan. Något sa mig att hon inte skulle bli överlycklig. Samma något sa mig att hon inte direkt skulle bli imponerad om hon fick klart för sig att det var jag som orsakat det hela.
Jag rusade till bussen och mailade samtidigt i desperation till någon som jag trodde skulle kunna gå in i systemet och rätta till mitt misstag innan fru Svensson märkte vad jag gjort.
Bussen gick i snigelfart och en kvart senare hade jag inte kommit längre än att jag fortfarande såg kontoret. Vägarbeten kan verkligen stöka till det i trafiken. Jag hade läst Metron på vägen till jobbet och nu hade jag inget särskilt att göra. Jag bestämde mig för att städa handväskan. Sånt livar alltid upp.
Mobilerna placerades i mobilfacken, kammen och pennorna i ett sidofack, plånboken lade jag i ena änden och sminkväskan i den andra. Jobbnycklarna fick dela utrymme med kammen och pennorna. Ordning och reda från början till slut.
Fast något saknades.
Mina privata nycklar. Var var de?
Jag kände på jackfickorna, kavajfickorna, byxfickorna och tittade på bussätet. Jag kände på sätet bredvid och jag började nästan känna på passagerarna framför och bakom mig för den händelse att de kanske hade snott mina nycklar. Fast då fick jag plötsligt en bild för min inre syn där min dator står på skrivbordet och mina nycklar ligger bredvid. Skit också, jag hade glömt nycklarna på kontoret.
Bussen behövde en extra kvart på sig att komma hem, tack vare vägarbetena i Malmös innerstad. Dessutom behövde jag en extra kvart att vackla hem med mina högklackade stövlar. Jag tittade längtansfullt mot cykeln där den stod, ordentligt låst i cykelstället. Har ingen reservnyckel, mycket tråkigt.
Sen fick jag ringa på dörren för att bli insläppt. Hade inga husnycklar, de var kvar på jobbet. Jättetråkigt.
Imorgon är det tisdag. Säkert blir allt bättre.
Dagen gick fort och jag försökte hålla jämna steg med den, men lyckades inte riktigt. När jag missat två bussar hem, bestämde jag mig för att sikta på att iallafall komma hem med den tredje. Tio minuter innan avgång började jag planera min avfärd. Jag stängde ned datorn, lade ned mobilerna i handväskan, tog på mig jackan och pratade samtidigt med flera personer som råkade passera mitt rum och ville byta några ord.
Till slut hade jag bara fem minuter på mig innan bussen skulle gå och jag rusade för full maskin till stämpelskärmen där man på ett siffertangentbord trycker in sin unika sifferkombination varpå man följer upp med att trycka på knappen "ut". Mycket pedagogiskt. Samtidigt som jag tryckte min sifferkombination hälsade jag artigt på personer som stod i närheten, hojtade en del avskedsfraser och därefter tryckte jag på "ut". På skärmen stod det "Stina Svensson har stämplat ut kl 16.34".
Stina Svensson? Inte heter väl jag det? Jag var tvungen att tänka efter en stund och kom därefter med bestämdhet fram till att jag inte heter Stina. Jag hade stämplat ut någon annan, helt enkelt. Oklart vem. Och eftersom personalen på mitt företag kan jobba ända fram till midnatt kändes det inte alls bra att någon som kanske precis hade kommit fick en utregistrering timmen efter. Frågan är också vad hon sklle tänka när hon mitt i natten försökte stämpla ut och upptäckte att hon gått hem för sju timmar sedan. Något sa mig att hon inte skulle bli överlycklig. Samma något sa mig att hon inte direkt skulle bli imponerad om hon fick klart för sig att det var jag som orsakat det hela.
Jag rusade till bussen och mailade samtidigt i desperation till någon som jag trodde skulle kunna gå in i systemet och rätta till mitt misstag innan fru Svensson märkte vad jag gjort.
Bussen gick i snigelfart och en kvart senare hade jag inte kommit längre än att jag fortfarande såg kontoret. Vägarbeten kan verkligen stöka till det i trafiken. Jag hade läst Metron på vägen till jobbet och nu hade jag inget särskilt att göra. Jag bestämde mig för att städa handväskan. Sånt livar alltid upp.
Mobilerna placerades i mobilfacken, kammen och pennorna i ett sidofack, plånboken lade jag i ena änden och sminkväskan i den andra. Jobbnycklarna fick dela utrymme med kammen och pennorna. Ordning och reda från början till slut.
Fast något saknades.
Mina privata nycklar. Var var de?
Jag kände på jackfickorna, kavajfickorna, byxfickorna och tittade på bussätet. Jag kände på sätet bredvid och jag började nästan känna på passagerarna framför och bakom mig för den händelse att de kanske hade snott mina nycklar. Fast då fick jag plötsligt en bild för min inre syn där min dator står på skrivbordet och mina nycklar ligger bredvid. Skit också, jag hade glömt nycklarna på kontoret.
Bussen behövde en extra kvart på sig att komma hem, tack vare vägarbetena i Malmös innerstad. Dessutom behövde jag en extra kvart att vackla hem med mina högklackade stövlar. Jag tittade längtansfullt mot cykeln där den stod, ordentligt låst i cykelstället. Har ingen reservnyckel, mycket tråkigt.
Sen fick jag ringa på dörren för att bli insläppt. Hade inga husnycklar, de var kvar på jobbet. Jättetråkigt.
Imorgon är det tisdag. Säkert blir allt bättre.
söndag 11 september 2011
Ett vänligt meddelande
Hur ofta jag än städar behöver huset ändå alltid städas lite mer. Jag begriper inte hur det går till. Innan vi åker på semester städar jag överallt, när jag kommer hem ser det ut som om huset använts som väntsal av en mindre invasion turister. Krukväxter, dammkorn och insekter kan åstadkomma mycket om de samverkar. Eller så är det spökena som rumstrerar runt.
Dammsugaren har inte besökt sitt eget lilla krypin städskåpet på år och dagar. Det är inte lönt att sätta in den där, det finns alltid något att dammsuga.
En gång i veckan tar jag i ordentligt. Då visar jag musklerna på riktigt vilket innebär dammtorkning med våt trasa, putsning av speglar, kalkborttagning av duschen, toalettrengöring och som vanligt dammsugning. Denna muskelvisning ägde rum så sent som idag.
Jag började på bottenvåningen och arbetade mig som värme och rök sakta men säkert uppåt. På dotterns rum får man vara noggrann, kläder kan finnas överallt, även bakom papperskorgen och under sängen. Barndomens påskäggsletande i trädgården har emellertid gett mig ett tränat öga för att hitta dolda skatter och inte ens de smutsiga kläder som låg nedtryckta i en påsväska slapp undan.
Sonens rum innehåller inga kläder på märkliga platser. Istället har han för vana att placera mynt av olika valutor lite överallt i rummet. Förmodligen i den takt han själv finner dem i byxfickor och väskor. Jag hittade både svenska pengar, danska, några euro och en liten hög med brittiska pund. Ett tag funderade jag på att ta cashen, lifta över Öresundsbron och söka mig en framtid nere på kontinenten, men sen tog ansvarskänslan och städplikten över. Jädra Luther.
I sonens rum finns en tjockteve som han faktiskt kan titta på. Många tror inte längre att man kan se något om det inte visas på en plattskärm men det är en myt. Man uppfattar saker och ting även om burken har en utbuktning baktill.
När jag skulle damma tevens utbuktning baktill, beviset på att den inte är en platt-teve och aldrig kommer att bli, såg jag att någon hade skrivit "Hej!" i dammet på teven.
Först blev jag glad, hejet var ett slags live-twitter från någon vänligt stämd varelse och jag tänkte spontant skriva något rart tillbaka. Sen blev jag beklämd. Det är inte meningen att det skall finnas så mycket damm i barnens rum att man kan skriva ned budskap till mänskligheten i dammet.
Jag torkade bort allt damm och sprejade noga med allt jag kunde hitta som har med rengöring att göra. Planen är att ytorna skall vara så hala att dammkornen kasar ned och landar på golvet. Dammsuger gör jag ju ofta.
Men fortsätter meddelandena ändå att komma får jag låta en fuktig dammtrasa hålla dammsugaren sällskap i rummen. Eller kalla in ett medium som kan tala förstånd med spöket. Jag lutar vid närmare eftertanke mer åt det sista alternativet. Det finns gränser hur mycket jag vill städa.
Dammsugaren har inte besökt sitt eget lilla krypin städskåpet på år och dagar. Det är inte lönt att sätta in den där, det finns alltid något att dammsuga.
En gång i veckan tar jag i ordentligt. Då visar jag musklerna på riktigt vilket innebär dammtorkning med våt trasa, putsning av speglar, kalkborttagning av duschen, toalettrengöring och som vanligt dammsugning. Denna muskelvisning ägde rum så sent som idag.
Jag började på bottenvåningen och arbetade mig som värme och rök sakta men säkert uppåt. På dotterns rum får man vara noggrann, kläder kan finnas överallt, även bakom papperskorgen och under sängen. Barndomens påskäggsletande i trädgården har emellertid gett mig ett tränat öga för att hitta dolda skatter och inte ens de smutsiga kläder som låg nedtryckta i en påsväska slapp undan.
Sonens rum innehåller inga kläder på märkliga platser. Istället har han för vana att placera mynt av olika valutor lite överallt i rummet. Förmodligen i den takt han själv finner dem i byxfickor och väskor. Jag hittade både svenska pengar, danska, några euro och en liten hög med brittiska pund. Ett tag funderade jag på att ta cashen, lifta över Öresundsbron och söka mig en framtid nere på kontinenten, men sen tog ansvarskänslan och städplikten över. Jädra Luther.
I sonens rum finns en tjockteve som han faktiskt kan titta på. Många tror inte längre att man kan se något om det inte visas på en plattskärm men det är en myt. Man uppfattar saker och ting även om burken har en utbuktning baktill.
När jag skulle damma tevens utbuktning baktill, beviset på att den inte är en platt-teve och aldrig kommer att bli, såg jag att någon hade skrivit "Hej!" i dammet på teven.
Först blev jag glad, hejet var ett slags live-twitter från någon vänligt stämd varelse och jag tänkte spontant skriva något rart tillbaka. Sen blev jag beklämd. Det är inte meningen att det skall finnas så mycket damm i barnens rum att man kan skriva ned budskap till mänskligheten i dammet.
Jag torkade bort allt damm och sprejade noga med allt jag kunde hitta som har med rengöring att göra. Planen är att ytorna skall vara så hala att dammkornen kasar ned och landar på golvet. Dammsuger gör jag ju ofta.
Men fortsätter meddelandena ändå att komma får jag låta en fuktig dammtrasa hålla dammsugaren sällskap i rummen. Eller kalla in ett medium som kan tala förstånd med spöket. Jag lutar vid närmare eftertanke mer åt det sista alternativet. Det finns gränser hur mycket jag vill städa.
lördag 10 september 2011
Ur garderobens dunkla djup
Idag började officiellt hösten enligt min tideräkning, för idag har jag plockat in dynor och fleecefiltar från terasserna. Det går fortfarande att sitta ute, men då får man vara så snäll och gå in i garaget och plocka ned tillbehören igen från hyllorna och sannolikheten att någon har så stora behov av att sitta ute under de förutsättningarna är liten, för att inte säga obefintlig. I min familj är vi bekväma av naturen. Man kan ju faktiskt lika gärna sitta inne.
Idag har jag dessutom tagit ett större grepp om min ytterklädesgarderob. Alla kappor, jackor och dunvästar vräktes ut på golvet varpå de sorterades i en slänghög och en sparahög och därefter hängdes sparahögen in igen. I sparahögen landade både fullt användbara plagg och en del antikviteter som jag inte har hjärta att göra mig av med.
Till dessa hör ett par tajta skinnbyxor som jag kört mc i för ett antal år sedan. Var de tajta då sitter de sannolikt som en kroppsmålning idag. Jag valde att inte utsätta mig för ångesttrippen att prova dem. Därefter fick jag fatt i en grön oljerock med rutigt foder à la engelska landsbygden som jag knappt minns att jag haft ens. Hade det dykt upp en fågelhund med en morkulla i gapet från garderobens djup hade jag inte blivit förvånad, det var mycket friluftsliv över rocken. Jag hängde in den. Rätt som det är kommer jag till England och då är jag beredd och rätt klädd.
I oktober 1985 köpte jag en mintgrön, lång täckjacka på Lindex på Caroli city. Jag minns det speciellt eftersom jag gick in i flera butiker när jag ändå var på Caroli och när jag kom hem hade jag inte längre med mig påsen med min mintgröna jacka. Efter att ha åkt tillbaka till köpcentrat och gått shoppingrundan baklänges dök min påse med jackan upp. Hos konkurrenten KappAhl. Expediten vill knappt ta i Lindexpåsen med tång men samlade ihop sig så pass att jag återfick min jacka.
Nu dök den upp ur garderobens dunkel i skick som ny trots att den är 26 år gammal. Jag provade den, den passade och nu har jag tvättat och tumlat den också. Jackan är jättefin och luktar gott.
Frågan är bara hur många år jag måste vänta på att mintgrönt skall bli modernt igen? Eller funkar mintgrönt som ombyte på engelska landsbygden?
Idag har jag dessutom tagit ett större grepp om min ytterklädesgarderob. Alla kappor, jackor och dunvästar vräktes ut på golvet varpå de sorterades i en slänghög och en sparahög och därefter hängdes sparahögen in igen. I sparahögen landade både fullt användbara plagg och en del antikviteter som jag inte har hjärta att göra mig av med.
Till dessa hör ett par tajta skinnbyxor som jag kört mc i för ett antal år sedan. Var de tajta då sitter de sannolikt som en kroppsmålning idag. Jag valde att inte utsätta mig för ångesttrippen att prova dem. Därefter fick jag fatt i en grön oljerock med rutigt foder à la engelska landsbygden som jag knappt minns att jag haft ens. Hade det dykt upp en fågelhund med en morkulla i gapet från garderobens djup hade jag inte blivit förvånad, det var mycket friluftsliv över rocken. Jag hängde in den. Rätt som det är kommer jag till England och då är jag beredd och rätt klädd.
I oktober 1985 köpte jag en mintgrön, lång täckjacka på Lindex på Caroli city. Jag minns det speciellt eftersom jag gick in i flera butiker när jag ändå var på Caroli och när jag kom hem hade jag inte längre med mig påsen med min mintgröna jacka. Efter att ha åkt tillbaka till köpcentrat och gått shoppingrundan baklänges dök min påse med jackan upp. Hos konkurrenten KappAhl. Expediten vill knappt ta i Lindexpåsen med tång men samlade ihop sig så pass att jag återfick min jacka.
Nu dök den upp ur garderobens dunkel i skick som ny trots att den är 26 år gammal. Jag provade den, den passade och nu har jag tvättat och tumlat den också. Jackan är jättefin och luktar gott.
Frågan är bara hur många år jag måste vänta på att mintgrönt skall bli modernt igen? Eller funkar mintgrönt som ombyte på engelska landsbygden?
fredag 9 september 2011
Walk-in-closet
Första barn som flyttar hemifrån kommer att bli av med sitt rum fortare än kvickt. Flytta hemifrån och flytta hemifrån, förresten. Första barn som lämnar sitt rum obevakat en förlängd helg kan finna sig sova på en resesäng i vardagsrummet vid återkomsten.
Jag är i desperat behov av en walk-in-closet, nämligen.
Med högre ålder blir det alltmer obekvämt och irriterande att jag bara kan ha en uppsättning kläder hängande i garderoben samtidigt. Och att bara en säsongs skor kan ha en framträdande plats i skogarderoben. Speciellt obekvämt är detta vid växelväder och vid årstidsomslag. Vissa dagar har man inget att ha på sig och till denna outfit får man gå utan skor.
Tittar jag in i skogarderoben vimlar där av sandaler, sandaletter, textilskor och flip-flops. Där finns ett par fårskinnsfodrade kängor också. Inget av dessa skodon passar i dessa tider av halvsvalt och mycket regn.
I garderoben fladdrar småblommiga sommarklänningar, vita kjolar och tunna blusar. Jag fryser så hårsäckarna drabbas av utmattningssyndrom över att försöka pälskläda kroppen på ingen tid alls.
Detta innebär att jag i helgen får börja packa om. Sommargrejer in i kartongerna, vintergrejerna fram. Blir det sen omslag i vädret igen, 20 grader varmt och brittsommar från morgon till kväll, så kan det inte hjälpas. Det blir yllekjolar, stickade strumpbyxor och patentstickade tröjor med raglanärm likväl. Och fårskinnskängorna.
För att vara praktisk så tänker jag föreslå SMHI att vi byter årstider på bestämda och i förväg kommunicerade datum. Åtminstone något år till, tills något barn har flyttat så jag får min walk-in-closet.
Jag är i desperat behov av en walk-in-closet, nämligen.
Med högre ålder blir det alltmer obekvämt och irriterande att jag bara kan ha en uppsättning kläder hängande i garderoben samtidigt. Och att bara en säsongs skor kan ha en framträdande plats i skogarderoben. Speciellt obekvämt är detta vid växelväder och vid årstidsomslag. Vissa dagar har man inget att ha på sig och till denna outfit får man gå utan skor.
Tittar jag in i skogarderoben vimlar där av sandaler, sandaletter, textilskor och flip-flops. Där finns ett par fårskinnsfodrade kängor också. Inget av dessa skodon passar i dessa tider av halvsvalt och mycket regn.
I garderoben fladdrar småblommiga sommarklänningar, vita kjolar och tunna blusar. Jag fryser så hårsäckarna drabbas av utmattningssyndrom över att försöka pälskläda kroppen på ingen tid alls.
Detta innebär att jag i helgen får börja packa om. Sommargrejer in i kartongerna, vintergrejerna fram. Blir det sen omslag i vädret igen, 20 grader varmt och brittsommar från morgon till kväll, så kan det inte hjälpas. Det blir yllekjolar, stickade strumpbyxor och patentstickade tröjor med raglanärm likväl. Och fårskinnskängorna.
För att vara praktisk så tänker jag föreslå SMHI att vi byter årstider på bestämda och i förväg kommunicerade datum. Åtminstone något år till, tills något barn har flyttat så jag får min walk-in-closet.
onsdag 7 september 2011
Världens nyhet
I alla år, utom de fem senaste, har jag jobbat i Malmö och pendlat dit medelst eget fordon. När fan blir gammal blir han emellertid ibland religiös (eller snål) och nu när jag är tillbaka i storstan igen tar jag mig som bekant dit medelst cykel och buss.
Det där med buss är en ny och intressant erfarenhet. I min egen bil satt jag och lyssnade på vad Gert Fylking, Titti Schultz och Roger Nordin pratade om på sin tid, numera sitter jag och tjuvlyssnar på de som sitter i närheten av mig på bussen. Mer spännande än Gert Fylking, jag lovar.
Imorse ringde t ex mobilen tillhörande kvinnan bakom mig. Hon svarade och pratade högt och tydligt med någon som jag förstod var hennes chef. De kom bra överens, kvinnan och chefen, och det fnissades högt de första minuterna av samtalet. Sen sa kvinnan bakom mig:
- Du, jag är snart framme på jobbet, då skall du få höra världens nyhet! Sätt dig ned och håll dig i stolen så länge, fniss, fniss, fniss.
Jag blev jättenyfiken, vad kan ha hänt sedan de jobbade ihop igår som var så sensationellt? Jag hoppades att chefen skulle insistera på att få veta nyheten omedelbart.
Det gjorde chefen. Vilket får mig att tro att chefen var en kvinna med ett sunt intresse för sin personal kombinerat med ett risktänkande. Gud vet vad som kan hända medarbetaren på sin väg mellan busshållplatsen och chefens stol. Risken fanns att chefen aldrig skulle få reda på nyheten om hon inte klämde den ur medarbetaren med en gång. Hon insisterade. Klok chef.
Kvinnan bakom mig svarade:
- Nej, jag är snart inne, vi tar det då.
Jag fick med milt våld hindra mig ifrån att vända mig om och ge henne min elaka blick, den som får barn att gråta, blommor att vissna och solen att gå i moln. För helsicke, berätta!
Uppenbarligen tyckte chefen detsamma, för kvinnan bakom mig var tyst en lång stund under det att en längre harang trumpetades ut från andra änden av telefonlinan. Kvinnan bakom mig kontrade i en andhämtningspaus med:
- Jag har nästan inget batteri kvar. Börjar jag berätta så får du ändå bara höra hälften, för jag vet att mobilen dör vilken minut som helst. Men var lugn, det är världens nyhet. En skadeglädjesnyhet, fniss, fniss, fniss.
Sen lade hon på.
Därefter ringde hon sin son och pratade iväg honom till skolan. Det gick alldeles utmärkt. Hon nämnde inte ett ord om att batteriet höll på att ta slut i samtalet med honom.
Hon klev av två hållplatser före mig och jag övervägde nästan om jag inte skulle hoppa av samtidigt, låtsas vara marknadsundersökare och fråga henne om det hänt henne något sensationellt på sistone? Jag gjorde inte det, jag kände att det skulle bli svårt att hinna till mitt eget jobb i rätt tid isåfall.
Men jag grämer mig fortfarande över att jag missade världens nyhet idag. Katten också.
Det där med buss är en ny och intressant erfarenhet. I min egen bil satt jag och lyssnade på vad Gert Fylking, Titti Schultz och Roger Nordin pratade om på sin tid, numera sitter jag och tjuvlyssnar på de som sitter i närheten av mig på bussen. Mer spännande än Gert Fylking, jag lovar.
Imorse ringde t ex mobilen tillhörande kvinnan bakom mig. Hon svarade och pratade högt och tydligt med någon som jag förstod var hennes chef. De kom bra överens, kvinnan och chefen, och det fnissades högt de första minuterna av samtalet. Sen sa kvinnan bakom mig:
- Du, jag är snart framme på jobbet, då skall du få höra världens nyhet! Sätt dig ned och håll dig i stolen så länge, fniss, fniss, fniss.
Jag blev jättenyfiken, vad kan ha hänt sedan de jobbade ihop igår som var så sensationellt? Jag hoppades att chefen skulle insistera på att få veta nyheten omedelbart.
Det gjorde chefen. Vilket får mig att tro att chefen var en kvinna med ett sunt intresse för sin personal kombinerat med ett risktänkande. Gud vet vad som kan hända medarbetaren på sin väg mellan busshållplatsen och chefens stol. Risken fanns att chefen aldrig skulle få reda på nyheten om hon inte klämde den ur medarbetaren med en gång. Hon insisterade. Klok chef.
Kvinnan bakom mig svarade:
- Nej, jag är snart inne, vi tar det då.
Jag fick med milt våld hindra mig ifrån att vända mig om och ge henne min elaka blick, den som får barn att gråta, blommor att vissna och solen att gå i moln. För helsicke, berätta!
Uppenbarligen tyckte chefen detsamma, för kvinnan bakom mig var tyst en lång stund under det att en längre harang trumpetades ut från andra änden av telefonlinan. Kvinnan bakom mig kontrade i en andhämtningspaus med:
- Jag har nästan inget batteri kvar. Börjar jag berätta så får du ändå bara höra hälften, för jag vet att mobilen dör vilken minut som helst. Men var lugn, det är världens nyhet. En skadeglädjesnyhet, fniss, fniss, fniss.
Sen lade hon på.
Därefter ringde hon sin son och pratade iväg honom till skolan. Det gick alldeles utmärkt. Hon nämnde inte ett ord om att batteriet höll på att ta slut i samtalet med honom.
Hon klev av två hållplatser före mig och jag övervägde nästan om jag inte skulle hoppa av samtidigt, låtsas vara marknadsundersökare och fråga henne om det hänt henne något sensationellt på sistone? Jag gjorde inte det, jag kände att det skulle bli svårt att hinna till mitt eget jobb i rätt tid isåfall.
Men jag grämer mig fortfarande över att jag missade världens nyhet idag. Katten också.
måndag 5 september 2011
Ett par kilo på magen
För några år sedan, snart nio om man räknar efter, började jag ett jobb där man åt frallor med ost och Kalles kaviar varje dag klockan 9.30. Det var en oväntad lyx tyckte jag som nyanställd och från början kändes det snudd på onödigt att äta bullar halvtio varje dag, men man vänjer sig vid allt. Efter ett tag var jag redo att försvara min bulle med mitt liv om det var nödvändigt. Försvann bullen för att någon tagit fel eller en oväntad gäst hade försett sig, kunde brottsutredningen pågå i timmar på bekostnad av arbetstiden.
Det var väldigt viktigt med bullen.
Jag minns också att jag läste någonstans i den vevan att en extra frukostbulle med pålägg om dagen gav flera kilo på magen efter ett år. Det kändes olustigt, men jag övertygade mig själv om att det bara drabbade andra. Såhär nio år senare väger jag något mer än vad jag gjorde då. Det är dock inte bevisat att det är fem års bullar varje vardag som orsakat detta. Det kan också bero på ett intag av tre kvarts kilo choklad varje vecka under samma tid.
Sedan jag har bytt jobb och börjat busspendla har jag fått större aptit. Det är märkvärdigt vad hungrig man blir av att åka buss. Detta fenomen har gjort att jag har skaffat mig en annan vana: Jag äter en eller två mackor medan jag lagar middag. Från början kändes det syndigt och lustfyllt i onödan, men nu ser jag det som ett naturligt inslag i vardagen. Även barnen har vant sig vid att smöret, osten och kaviaren verkar vara en fast ingrediens i hushållets matlagning oavsett om vi skall ha pannkakor, strömming eller falukorv.
Jag har emellertid inte läst någonstans att två mackor före maten lägger på ett par kilo på magen under ett år, så så illa tror jag inte det är. Kanske kommer jag rent att magra av på kuppen.
Isåfall säger jag till. Promise.
Det var väldigt viktigt med bullen.
Jag minns också att jag läste någonstans i den vevan att en extra frukostbulle med pålägg om dagen gav flera kilo på magen efter ett år. Det kändes olustigt, men jag övertygade mig själv om att det bara drabbade andra. Såhär nio år senare väger jag något mer än vad jag gjorde då. Det är dock inte bevisat att det är fem års bullar varje vardag som orsakat detta. Det kan också bero på ett intag av tre kvarts kilo choklad varje vecka under samma tid.
Sedan jag har bytt jobb och börjat busspendla har jag fått större aptit. Det är märkvärdigt vad hungrig man blir av att åka buss. Detta fenomen har gjort att jag har skaffat mig en annan vana: Jag äter en eller två mackor medan jag lagar middag. Från början kändes det syndigt och lustfyllt i onödan, men nu ser jag det som ett naturligt inslag i vardagen. Även barnen har vant sig vid att smöret, osten och kaviaren verkar vara en fast ingrediens i hushållets matlagning oavsett om vi skall ha pannkakor, strömming eller falukorv.
Jag har emellertid inte läst någonstans att två mackor före maten lägger på ett par kilo på magen under ett år, så så illa tror jag inte det är. Kanske kommer jag rent att magra av på kuppen.
Isåfall säger jag till. Promise.
söndag 4 september 2011
I krig med spindel
Igår kväll när jag sent om aftonen gick in i badrummet tände jag lampan ungefär samtidigt som jag höll på att sätta ned foten på en spindel modell king size. Jag skrek och jag tror nästan att spindeln skrek till lite också. Han började iallafall springa planlöst åt flera håll samtidigt och kom inte direkt någonstans.
Därefter stod vi och tittade på varandra. Jag ville ha ut honom, vad han ville behöll han för sig själv. Det var omöjligt för mig att gå på toa med en fågelspindel som okontrollerat sällskap strax bredvid. Det var omöjligt för mig att gå och lägga mig med en jättespindel lös i huset. Hela situationen var omöjlig.
Jag prövade att sätta en zinkhink över honom för att veta vad jag hade honom men hinken var inte gjord för att fånga spindlar med. Det blev en flera cm hög glipa på båda sidorna och där kunde spindeln promenera ut utan att ens behöva huka sig.
I köket hittade jag en större plastmugg och den kastade jag över huvudet på honom. Den manövern förvirrade, en lång stund sprang han runt, runt och försökte hitta dörren ut. Sen resignerade han och jag gick och lade mig, trygg som ett barn.
Imorse kvarstod problemet. Vi tittade arg på varandra, hade det varit lite stake i honom hade han tagit muggen och gått mot dörren, hur mycket tydligare kan jag uttrycka att någon inte är önskvärd?
Jag fick fundera lite och därefter hade jag en ny krigslist. I köket hämtade jag en större plastburk med lock och gick därefter tillbaka till badrummet. Burken ställdes på högkant, muggen släpades mot burken och till slut fick jag in både burk och jättespindel med ett knyck i burken. Därefter lade jag på locket. Ha!
Jag öppnade ytterdörren, gick ut på allmänningen, öppnade burken och skakade ut spindeln ur muggen. Det gjorde honom förvirrad men efter en stund hämtade han sig och klättrade kavat över kanten och gav sig frimodigt iväg i rask galopp med alla åtta tassarna i bestämd riktning mot mitt hus.
Ikväll börjar sannolikt rond 2. Jag tänker vinna den också.
Därefter stod vi och tittade på varandra. Jag ville ha ut honom, vad han ville behöll han för sig själv. Det var omöjligt för mig att gå på toa med en fågelspindel som okontrollerat sällskap strax bredvid. Det var omöjligt för mig att gå och lägga mig med en jättespindel lös i huset. Hela situationen var omöjlig.
Jag prövade att sätta en zinkhink över honom för att veta vad jag hade honom men hinken var inte gjord för att fånga spindlar med. Det blev en flera cm hög glipa på båda sidorna och där kunde spindeln promenera ut utan att ens behöva huka sig.
I köket hittade jag en större plastmugg och den kastade jag över huvudet på honom. Den manövern förvirrade, en lång stund sprang han runt, runt och försökte hitta dörren ut. Sen resignerade han och jag gick och lade mig, trygg som ett barn.
Imorse kvarstod problemet. Vi tittade arg på varandra, hade det varit lite stake i honom hade han tagit muggen och gått mot dörren, hur mycket tydligare kan jag uttrycka att någon inte är önskvärd?
Jag fick fundera lite och därefter hade jag en ny krigslist. I köket hämtade jag en större plastburk med lock och gick därefter tillbaka till badrummet. Burken ställdes på högkant, muggen släpades mot burken och till slut fick jag in både burk och jättespindel med ett knyck i burken. Därefter lade jag på locket. Ha!
Jag öppnade ytterdörren, gick ut på allmänningen, öppnade burken och skakade ut spindeln ur muggen. Det gjorde honom förvirrad men efter en stund hämtade han sig och klättrade kavat över kanten och gav sig frimodigt iväg i rask galopp med alla åtta tassarna i bestämd riktning mot mitt hus.
Ikväll börjar sannolikt rond 2. Jag tänker vinna den också.
fredag 2 september 2011
Sen hantverkare
Sedan länge hade jag bokat tid med hantverkare idag. Han skulle komma och fixa till den nya spisens barnsäkerhetslås som var så effektivt att hade man valt att barnsäkra ugnen, så gick den inte att öppna ens för vuxna.
Sånt tröttnar man på. Om jag och dottern inte varit extremt händiga och kunnat pilla av själva vredet samt med en tång åstadkomma en upphängning av hängningen så hade vi fått koka söndagssteken sedan i början av juli.
Vid bokningstillfället kom jag och kundtjänsten överens om att underverkaren som skulle fixa problemet skulle infinna sig som en early bird vid halvåtta eller så. Senast 9. Åker man buss 40 minuter enkel resa till jobbet är det inte läge att flaxa hem vid 11-snåret bara för att sedan sitta och vänta i två timmar på en elektriker som inte kommer. Då är det bättre att sitta och vänta på morgonen på en elektriker som inte kommer.
Så blev det också. Inte 17 kom han.
Telefonen är emellertid en fiffig uppfinning som är användbar inte minst i nödlägen och jag nyttjade mig raskt av telefonens finesser för att undersöka vad den händige hade tagit vägen. Efter en stunds knappande på telefonen där både # 2 för kundservice och mina fem siffror i postnumret ingick, kom jag till elektrikern.
- När tänkte han svänga förbi, frågade jag ödmjukt?
- Tja, vid 11, blev svaret.
- Men, svarade jag, då kan ju inte jag. Jag måste till jobbet för jag har möte klockan 10.
- Trist, tyckte han. Men de kunde inte han göra något åt.
Vad gör man? En säkerhetschef har larm och okrossbara fönster på sitt hus, lås överallt, även på de okrossbara rutorna enligt principen hängslen och livrem och är väldigt noga med att ha det låst överallt hela tiden. Samt upplyst. Min värld är ett under av skymningsrelä och rörelsedeckare.
Då bär det emot att lägga ut nyckeln under en blomkruka.
Så blev det emellertid.
Allt gick bra, inget blev stulet, ingen snodde nyckeln och spisen blev lagad även utan min närvaro.
Dessutom hade det kostat 1200 kronor om jag inte haft garanti. Det tröstar en del.
Sånt tröttnar man på. Om jag och dottern inte varit extremt händiga och kunnat pilla av själva vredet samt med en tång åstadkomma en upphängning av hängningen så hade vi fått koka söndagssteken sedan i början av juli.
Vid bokningstillfället kom jag och kundtjänsten överens om att underverkaren som skulle fixa problemet skulle infinna sig som en early bird vid halvåtta eller så. Senast 9. Åker man buss 40 minuter enkel resa till jobbet är det inte läge att flaxa hem vid 11-snåret bara för att sedan sitta och vänta i två timmar på en elektriker som inte kommer. Då är det bättre att sitta och vänta på morgonen på en elektriker som inte kommer.
Så blev det också. Inte 17 kom han.
Telefonen är emellertid en fiffig uppfinning som är användbar inte minst i nödlägen och jag nyttjade mig raskt av telefonens finesser för att undersöka vad den händige hade tagit vägen. Efter en stunds knappande på telefonen där både # 2 för kundservice och mina fem siffror i postnumret ingick, kom jag till elektrikern.
- När tänkte han svänga förbi, frågade jag ödmjukt?
- Tja, vid 11, blev svaret.
- Men, svarade jag, då kan ju inte jag. Jag måste till jobbet för jag har möte klockan 10.
- Trist, tyckte han. Men de kunde inte han göra något åt.
Vad gör man? En säkerhetschef har larm och okrossbara fönster på sitt hus, lås överallt, även på de okrossbara rutorna enligt principen hängslen och livrem och är väldigt noga med att ha det låst överallt hela tiden. Samt upplyst. Min värld är ett under av skymningsrelä och rörelsedeckare.
Då bär det emot att lägga ut nyckeln under en blomkruka.
Så blev det emellertid.
Allt gick bra, inget blev stulet, ingen snodde nyckeln och spisen blev lagad även utan min närvaro.
Dessutom hade det kostat 1200 kronor om jag inte haft garanti. Det tröstar en del.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)