Klock-teve

Min klockradio kommer från en bokklubb på 80-talet. Man fick den som present om man gick med i klubben och klockradioapparater var high-tech på den tiden så sannolikt var det därför min mamma slog till och köpte en bok. När vi fått klockradion gick hon ur klubben igen. Man kan bara vara trogen till en viss gräns i vår familj.

Denna klockradio bor sedan dess hos mig och den kan knappast påstås vara det yppersta av prydnad för klockradiosläktet. Man kan välja att väckas av en signal med ett decibeltal motsvarande ett brandlarm i en hotellkorridor, eller att väckas av ett stillsamt brummande vilket är detsamma som radions myrornas krig. Detta brummande skall föreställa radioljud men jag har aldrig lyckats få in någon kanal hur mycket jag än har snurrat omkring med antennsladden.

Brummandet räcker emellertid för mig, jag är lättväckt och vill inte bli skrämd av brandlarmet så att jag får ägna första kvarten på dagen åt att skrapa ned mig själv från taket där jag hamnat av ren förskräckelse. Dagen skall starta mjukt och fint och jag snoozar gärna två gånger innan jag stänger av brummandet för gott och möter livets utmaningar.

Min förvåning var därför stor, milt sagt, när jag imorse vaknade till Johnny Logan som tydligt och klart trumpetade mig rakt i örat att han ville bli hållen nu ("Hold me now").

De första minuterna satt jag bara rakt upp och tittade mig omkring. Var i hela friden fanns karlen?

Sen fattade jag att det var klockradion, som i ett plötsligt ögonblick av klarhet hade hittat en ren frekvens för första gången i sitt liv, och detta precis när den skulle till att väcka mig. Jag blev så överväldigad att jag inte ens kom mig för att snooza utan gick upp med detsamma.

Men under dagen har jag fått tillfälle att reflektera lite över det inträffade. Och kan konstatera att det ju var synd att det råkade vara just Johnny Logan som jazzade loss när nu radion för en gångs skull fungerade. Det kunde ju vara han, snygg-doktorn i Greys Anatomy. Eller Gibbs i Navy CIS. Haken är att dessa gossar inte sjunger.

Men då kom jag att tänka på att de borde vara dags att uppfinna klock-teven. Och när man då uppfinner klock-teven, tänk var käckt det vore om man kunde koppla 3D till teven så att det ser ut som om Gibbs eller doktorn i Greys står precis bredvid sängen när de väcker mig? Han doktorn behöver ju inte nödvändigtvis operera just då, sånt kan vara lite svårsmält att se det första man gör.

Ju mer jag tänker på detta, desto mer lysande framstår idén. Jag vill HA Gibbs vid min sängkant när jag vaknar.

Skall googla lite på nätet för att se vem jag skall sälja idén till. Tror ni jag kan få royalty?

Kall om fötterna

När Gud skapade mig tror jag det gick lite fort. Ungefär som när man bakar sockerkaka men glömmer bakpulvret. Det blir något slags slutresultat, men det blir inte riktigt som man hade tänkt.

I mitt fall glömdes det några matskedar salt och ungefär lika mycket mineraler. Har jag fått lära mig. För jag har nämligen kramp på de mest otippade ställen av kroppen i tid och otid. I synnerhet på vintern och när jag är gravid. Just det sista känns inte som något stort problem. Med tanke på att båda barnen uppnått tonåren är nya bebisar inte något jag tror den helige anden har planerat att välsigna mig med, men vinter blir det ju titt som tätt. Alldeles för ofta, enligt min uppfattning.

Och då får kramp. För att det råder obalans bland kroppens salter och mineraler, sägs det.
Krampen kommer främst när jag har gått och lagt mig. Då har jag kramp i tårna eller ovanpå fötterna eller i hålfoten eller i vaden eller på skenbenet (ett typiskt helt otippat ställe, vem trodde man hade muskler där?) eller varför inte på alla ställen under knäet samtidigt.

Tänjer man upp tårna för att få bort krampen ur dem, drar musklerna i hålfoten ihop sig. Åtgärdas detta genom att man trycker ned hålfoten, börjar det krampa uppe på foten. Och så eskalerar det. När man har bökat runt en stund i sängen och på så sätt fått förmånen att identifiera och hälsa på alla musklerna i den aktuella regionen, ger man upp och kliver ur sängen.
En stillsam promenad i 5-10 minuter runt bingen brukar lugna ned musklerna. Detta kan dock skrämma upp vilken karl som helst som vaknar och ser hjärtevännen gå med en gång liknande Frankenstein runt sängen under utstötande av djupa suckar. I synnerhet de karlar som jag träffat under sommaren och som inte upplevt detta förut kommer osökt in i tankar om ritualmord och nattliga riter med oskuldsfulla offer. Hur de får ihop att dessa rejäla karlar i åldern 40+ skulle fungera som oskuldsfulla offer i mina nattliga riter, är lite oklart. Men får väl förmodligen skyllas på att de är yrvakna.

Om jag är väldigt trött, kan det funka att stå med händerna på sängen och halvsova medan benen och fötterna läker sig själv. Denna metod tar lite längre tid, men å andra sidan kan man halvsova under tiden. Det är betydligt svårare att gå och halvsova. Man tenderar att gå in i saker och då gör det plötsligt ont på ett annat sätt. Och i det fallet tar minus och plus inte ut vartannat som i matematiken i skolan. Allt blir bara etter värre.

Inatt har jag haft förmånen att få upp och hoppa tre gånger för att åtgärda krampen i benen och fötterna. Det är förvisso inte vinter, men har mina fötter blivit kalla under dagen tolkar de frikostigt läget som vinter, och straffar mig genom att dra ihop sig på natten.

Så det är frågan om inte jag får damma av mina Bally curling-skor iallafall. Eller stoppa in fötterna i termotofflor innan jag prägar ned dem i de högklackade. Jag får prova mig fram...

Gympa på gamla dar...

I vuxen ålder har jag gympat hos Friskis med den äran, jag har briljerat i aerobicens alla turer, jag har cyklat Vätternrundan (30 mil), sprungit diverse lopp upp till 2,1 mil i sträck och kan nog anses vara förhållandevis spänstig för min ålder.

Men när jag gick i skolan hade jag en 2:a i slutbetyg i gympa. Och åren dessförinnan också, för den delen.

Detta pratade vi om på fikat idag på jobbet och alla undrade hur det gått till. Hade jag månne suttit och sniffat lim bakom höjdhoppsmattan under lektionerna eller hur hade jag lyckats med detta bottenresultat?

Svaret är att jag spelade fiol och piano på min fritid.

Detta hade man ingen som helst nytta av i skarpt läge på gympan. De tursamma barn vars föräldrar placerade dem i friidrottsföreningen, Ronnebyflickorna eller i fotbollsklubben, gjorde betydligt bättre ifrån sig. De kom till lektionen och kunde redan reglerna, de träffade korgen och gjorde således mål i basketmatchen, de hade viss kläm på hur man höll i kulan för att stöta den längre än sina egna tår och de var viga som gummiband och hade uppenbarligen inget som helst emot att placera huvudet i markhöjd och vifta med fötterna mot himlen.

Själv tyckte jag att sådant upp-och-ned-vistande var onaturligt och snudd på farligt. Så lång som jag var redan på den tiden kändes det spännande nog att från ögonens höjd blicka ned på tårna och jag har fortfarande ärr på knäna efter många fall ned i asfalten. Det kändes därför inte på något sätt lämpligt att balansera hela kroppstyngden på två pinniga flickarmar när det var svårt nog att få kalvbenen att göra detsamma i upprätt tillstånd. Mitt säkerhetstänkande verkar till synes vara grundlagt även i mycket unga år.

Självklart har jag således under skoltiden heller aldrig frivilligt slagit en kullerbytta, hjulat över gräsmattan eller svängt runt någon stång på lekplatsen. Jag var däremot en fena på Bela Bartoks violinkonserter. Detta räknades tyvärr inte. Inte på gympalektionerna iallafall.

I gymnastiken på 70-talet hade man några stjärnor, några ganska bra och några halvtaskiga. Jag tillhörde grupp fyra, de hopplösa fallen. Och sådana egenskaper som att jag kunde springa hur länge som helst utan att bli trött, att jag kunde cykla hur länge som helst utan att bli trött eller att jag var rätt duktig som både lyckades lära mig dam- och herrstegen (jag var lång = automatiskt lämpad som man i dansens virvlar) i alla danser vi stundtals skulle ägna oss åt på gympan, räknades inte för det märkte man helt enkelt inte.

Det dröjde ända tills jag var 28 år innan jag märkte att jag faktiskt kunde en hel del inom idrotten. Och ibland tänker jag att jag nog förmodligen är bra mycket rörligare idag, vid 44, än vad många av de som tillhörde stjärngruppen är.

Dessutom har jag på gamla dar lärt mig att stå på huvudet och att slå kullerbyttor över stänger på lekplatsen. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att mäta höjden på stången först. Det kan bli väldigt obehagligt om stången är för låg. Har jag märkt...

Sent omsider har jag således tagit revansch. Och nu skall jag strax köra hem och träna lite på att hjula också. Sen är jag klar och då skall jag ringa min gympalärare och be att få tenta upp betygen!

Om hon fortfarande lever...?

Om tandläkare

Jag tillhör det märkliga, förmodligen masochistiska och sannolikt inte helt normala, människosläktet som gillar att gå till tandläkaren. Eller gillar och gillar, men jag har inget större emot det. Åtminstone inte nuförtiden eftersom jag har frisktandvårdsavtal och betalar några tior i månaden och därmed kan ta vilka chockbud som helst utan att röra en min.

- Rotfyllning, jajamen, fyll två!

- Operera ut en visdomstand under narkos och med övernattning? Absolut! Jag kan stanna längre, skall vi säga två nätter?

Det kostar liksom inte mer än den fasta avgiften per månad, vad de än hittar på som inte är kosmetiskt. Sen får man förvisso det i nacken nästa avtalsperiod där man hamnar i en helt annan kvot med betydligt högre månadsavgift om man slarvat över gaddarna för våldsamt, men den dagen, den sorgen.

Tandläkare är emellertid ett speciellt släkte. Man skulle kunna tänka sig att de får lära sig redan första terminen på tandläkarhögskolan att INTE ställa frågor när patienten har munnen öppen, fullproppad med sugar, speglar och borrar och samtidigt som vederbörande förtvivlat försöker undvika drunkningsdöden genom att svälja den saliv som trots all utrustning hotar att kasa ned i lungorna. (Har ni testat hur lätt det är att svälja med munnen vidöppen? Bra, då vet ni.)

Men icke.

De babblar glatt på och flikar i konversationen in alla möjliga frågor som man jättegärna skulle vilja kunna leverera utvecklade svar på, men det går ju inte. Det få bli ett aaaaahh eller ääääääääähh beroende på frågan. Oerhört frustrerande. Vid något tillfälle, där behovet av att gå i svaromål blev för starkt, drog jag ut alla slangar och sugar, svarade länge och utförligt med både symbolik och ett målande språk, och försökte sedan peta in alla sakerna på sina platser igen. Tandsköterskan hjälpte mig under visst blängande och efter denna episod var det märkvärdigt tyst i rummet.

En tandläkare jag haft var utrustad med väldigt mycket pondus. Hans magge var med andra ord stor som en bongotrumma och eftersom den var placerad på framsidan av kroppen, samma sida som han hade ögonen och händerna på, var det oundvikligt att magen hamnade i min omedelbara närhet. Förutom att det var mjukt och skönt att luta kinden mot denna extrakudde, blev jag nästintill expert på att avgöra om han hade ätit nyligen, om han var hungrig, om det hade slunkit ned lite kolsyrat vatten eller om det hade varit kål och lök till lunch. Allt baserat på ljuden systemet gav ifrån sig.

Det var allt ifrån stillsamt porlande och enstaka kluckanden till våldsamt åskmuller och Avestaforsens brus. Både hemtrevligt och lugnande. Frågan är om man inte kunde använt honom och hans mage med framgång hos personer med tandläkarskräck. Jag blev alltid sömnig där jag låg. Kändes lika tryggt som valsång.

På 70-talet hade jag tandläkare som borrade upp mina kindtänder och fyllde dessa med amalgam, om det behövdes eller ej. Jag väntar ivrigt, 40 år senare, på att dessa amalgambollar skall ge upp, tappa greppet och lämna mig, så att jag kan byta ut dem mot vita, snygga varianter.

Tänk så bra om de kunde göra det nu, medan jag har frisktandvårdsavtal och slipper betala...! Men icke, de klamrar sig fast som om det gäller livet och sist jag var hos tandläkaren konstaterade han att de där kan du få ha lääääänge till, de ser ut som nya!

Inte precis vad jag ville höra. Men, kanske gör det susen om jag börjar tugga på småstenar?! Får pröva!

Matbytessite

Jag har fått en del kommentarer idag om min kosthållning och förstår nu att jag på intet sätt är unik i mitt frysta-burkar-koncept. Många ensamstående föräldrar verkar pyssla med att packa allehanda burkar som tidigare innehållit kulinariska läckerheter såsom potatissallad eller glass eller som är köpta enkom för att utgöra tillfällig förvaringsplats för diverse rester, med överblivna beståndsdelar från barnveckans middagar.

Tänk om man kunde byta rester med varandra!

Jag åt kåldolmar igår och kommer med all sannolikhet att göra det ytterligare 3 gånger denna vecka. Åh, om jag kunde bytt en av dessa burkar mot en burk som innehåller korv Stroganoff! För säkert sitter det någon mamma eller pappa och tuggar just den rätten på längden och tvären i Sverige den här veckan.

Eller kanske moussaka. Eller makaronpudding.

Jag skulle kanske kunna bygga en matbytessite? Där alla kunde lägga ut vilka burkar man hushållar i sin frys och sedan använder man dem som byteshandel mot något annat som man är mer sugen på.

Kanske kan man ha olika forum för olika typer av rätter. T ex:

• gröna vågen
• den lilla smala
• husmanskost
• fest mitt i veckan
• tjock och lycklig (GI-mat)
• vattenföda (fisk o sånt)
• Tyrannosaurus Rex (köttbit)
• guldkant på tillvaron (efterrätter)

På något sätt får mängden mat standardiseras så att man inte lämnar ifrån sig 400 gram fläskfilé med gorgonzola och hasselbackspotatis (sorterar in under kategorin "fest mitt i veckan") och får tillbaka två köttbullar och några korslagda persiljekvistar (någon som misstolkat "den lilla smala").

En portion får vara en portion, och eftersom jag äter mycket när jag äter, får det vara en Mimmiportion. Rejäl, alltså. För det är min site, då bestämmer jag!

I princip har jag löst allt utom just hur själva matbytet skall gå till. Om teleportering hade varit uppfunnet hade det problemet varit helt ur världen. Himla irriterande att alla användbara uppfinningar skall ta så lång tid att komma på!

Kanske kan man anlita regiontrafiken? Om t ex Kalle Svensson i Säffle kan tänka sig att byta sin korv Stroganoff mot mina kåldolmar så borde vi kunna stuva in vår frysta mat på landets bussar och tåg för vidare befordran till varandra, och så är allt lagom tinat för mikrovågsugnen när det så småningom kommer fram till rätt mottagare? Vi plockar helt enkelt upp våra respektive burkar på vår närmaste busshållplats på vägen hem från jobbet.

Åh, jag känner att jag är nära ett toppenkoncept! Vem har något smaskigt att erbjuda i utbyte mot mina kåldolmar?!

Och så...

... är man redo att möta en ny arbetsvecka igen, med frejdigt mod och uppdämt engagemang, ivrig som en frustande rashäst. Vad månne hända vecka 40? Kanske kommer influensan, trots allt. Kanske kommer hösten, trots allt. Kanske får jag förmånen att springa i mörker OCH ösregn den här veckan¨?

Mycket är ännu okänt. Känt är emellertid vad jag skall äta till middag under veckan. Igår blev det motsvarande tre burkar över av kåldolmar med potatis, så tre dagar är räddade av denna eminenta rätt. Sen har jag två dagar med fransk fiskgratäng, två dagar med pasta med lax och sen är veckan slut. Inte många överraskningsmoment.

Har ännu inte bestämt mig för om jag skall äta slut på varje rätt för sig innan jag går över på nästa eller om jag skall skoja till det och lägga in kåldolmar varannan dag.

Det får bli överraskningsmomentet på den fronten.

Trött är förnamnet

Jag har tillbringat helgen med att vara helt utmattad från början till slut. Vi snackar den totala tröttheten. Trött som på tredje dagen efter förlossningen med allt adrenalin förbrukat och ingen sömn. Sannolikt har barnet kolik också. Och det var trillingar. Med kolik. Sååå trött är jag.
Och allt detta efter att bara ha arbetat ordentligt under veckan, rundat av med middagsgäster på fredagkvällen, kommit isäng sent och kommot ur säng (för) tidigt morgonen därpå. Detta har förstört allt.

Jag har tuffat omkring som en zombie och inte vågat sätta mig för varje gång jag gjort det, har jag somnat. Jag sätter en ära i att vara uppe och vaken tills barnen kommer hem på kvällarna, detta för att kunna larma om de inte kommer hem.

Lördagskvällen var tung.

Milde himmel vad den var tung. Jag började somna vid 20-tiden, bryggde kaffe, stod upp en stund och tittade på teve för att det inte skulle vara för mysigt, men insåg snart att så lång som jag är så skulle fallskadorna kunna bli betydande om jag somnade ståendes. Satte mig ned. Och somnade.

Sonen skickade sms med jämna mellanrum där han lämnade fram beslutsunderlag för att få till stånd förlängd utevistelse. Ibland ringde han. Som regel var han irriterad över uteblivna svar vid dessa tillfällen. Allt detta var förvirrande för mig, tills jag idag förstod att jag, pga att jag somnat till hela tiden, läst sms och svarat i telefon i fel ordning. Ärligt talat vet jag inte när han kom hem, jag tror han gav sig själv tillåtelse att vara ute till kl 23. Sannolikt efter att jag hade föreslagit att han skulle komma hem en timme senare än överenskommet från början.

Jag tog iallafall emot honom, låste dörren bakom honom och föll därefter raklång, bakåt i sängen. Somnade redan på vägen ned. Förhoppningsvis gick han inte ut igen, efter att jag hade stängt väktarbutiken. Förhoppningsvis har han inte kommit på att man rent teoretiskt skulle kunna göra så...

Det märkliga är att förr i tiden, när jag var typ 20, gick jag direkt till skolan eller jobbet efter en helnatt på dansgolvet. Nu tar det tre dar att bli människa igen. Detta har jag funderat på mycket över orsakerna till. Kanske är jag för otränad?

Eller så är det helt enkelt så att man cellförnyade oftare på den tiden. De slitna festkvällscellerna var alla utbytta dagen efter och nya, fräscha celler hade tagit vid. Numera får vi ha lördagsfestscellerna kvar till onsdag ungefär. Det är nog därför jag är jättetrött i flera dagar efter en sen middag.

Eller så har festkvällscellerna helt dött ut och ersatts av vakna-klockan-fyra-va-har-inte-tidningen-kommit-än-celler.

Kan det vara så illa?

Krumelurer i örat

Pigan Lina i Emil i Lönnerberga-böckerna, sa en gång under ett husförhör att hon kanske inte tyckte det var så märkvärdigt att Gud hade skapat människorna. Men de där krumelurerna i öronen, DE måste ha varit knepiga att få till.

Och nu är jag benägen att hålla med henne. Sannolikt kunde det övats lite till innan man gick till skarp produktion, för jag är inte säker på att det råder en jämn kvalitet på området.

Jag har fått många goda råd beträffande min löpning med dottern. Några föreslår att dottern skall ha en mp3 i öronen när vi springer så att hon slipper höra mig flåsa. Andra tycker att jag skall ha det, så att dottern slipper hasa omkring på mig och jag kan roa mig på egen hand.

Jag tycker inget råd är riktigt bra, jag vill ha sällskap, jag vill ha dottern som sällskap och jag vill att hon hör om jag ramlar och bryter benet bakom henne så att jag kan få snabb hjälp. Men i stunder som dessa, när ungen är och leder blivande konfirmander i lägerform, är jag tvungen att springa själv. Sonen tvärvägrar. Jag har försökt. Jag har bett. Jag har bönat. Jag har t o m hotat.

Nope.

Alltså tänkte jag pröva plan B, mp3 i öronen som underhållning. Jag har en mp3, nu återstod bara att hitta hörlurar som passar mina öron. Mina funkade inte, ligger jag i en solstol måste jag hålla ett pekfinger i varje öra för att pluggarna skall vara så pass nära hörselgången att jag åtminstone kan skönja vilken låt det är, och det kommer att se konstigt ut om jag springer med pekfingrarna i öronen. Dottern har en annan modell, små cylindrar som skall petas in i örat. Dessa får jag inte in i mina öron överhuvudtaget.

Något måste alltså ha gått snett när krumelurerna i mina öron tillverkades. Egentligen är det ett under att jag hör något överhuvudtaget, så mycket krumelurer där verkar finnas.

Det slutade med att jag lånade king-size-modellen som tillhör sonens dator. Hörlurar à la ljudtekniker på Svt. Dessa sitter utanpå öronen och mina krumelurer utgjorde således inget hinder. Försedd med en svart mobiltelefon i ena handen (för att kunna kalla på hjälp om jag bryter foten, säkerheten framför allt!), en svart mp3-spelare i andra handen, jättelurarna på huvudet och diverse sladdar som förband tekniken med varandra, såg jag ut som en flygande reporter på fältet med mikrofonerna i högsta hugg. Många tittade underligt där jag forsade fram men eftersom jag lämnade glasögonen hemma såg jag inte vilka det var och kan intala mig att det sannolikt inte var några jag känner.

I övrigt fungerade underhållningen bra. Musiken skingrade tankarna och jag slapp höra mitt eget flåsande vilket fick mig att stundtals känna mig som Evy Palm. Tills det var en paus mellan låtarna och jag hörde att jag uppenbarligen var trött.

Det här med mp3 under löpningen är därför något jag skall fortsätta med. Som plan B. Plan A är fortfarande att ha dottern som sällskap. Jag kan emellertid konstatera att det spelar en viss roll vilka låtar man har i spelaren. "Tro" med Marie Fredriksson är inte lämplig som låt för spurten sista sträckan, till exempel...

Timotejreklam

Någon gång i förfluten tid, kan ha varit på 70- eller 80-talet, fanns det ett schampo som hette Timotej. Detta gjordes det reklam för, såvitt jag minns var reklamen i teve, vilket lutar åt att det måste ha varit på 80-talet. I filmen gled en huldrelik tjej med långt blont hår omkring i en blomsteräng och såg ut som en älva i sin sommarklänning. Tror inte hon gjorde mer än så. Möjligen att hon plockade blommor när hon ändå var ute på bystan.

Föreställ er detta.

Och tänk sedan in bilden av tre stycken raska damer i åldern 40+, samtliga ordentligt klädda i koftor och jackor och fotriktiga gymnastikskor, som får syn på varandra på idrottsplatsen när en står och säljer kaffe, kakor, godis och läsk (jag), en kommer förbi för att se om hennes son möjligen medverkar i fotbollsmatchen (aktör 2 i filmen) och en samtidigt kommer från fiendesidan av planen (motståndarlagets föräldrar, oklart vad hon gjort där) för att förena sig med den politiskt korrekta föräldrarna (aktör 3 i filmen).

Detta möte mellan aktör 2 och 3 födde så mycket glädje att de båda likt älvor i slowmotion flög genom luften, gjorde små lätta fjät i luften mellan varven för att inte tappa fart och slutligen landade i varandras armar. Det hela var mycket vackert.

Aktör 1, som under tiden för full maskin sålde kaffe och chokladbollar, kände sig dock utanför och framförde detta på ett fint sätt.

Aktör 3, som tyckte att det hela hade varit en lyckad föreställning, erbjöd sig omgående att göra om det hela, varpå hon gick tillbaka bakom målet och på nytt flög genom luften, den här gången med riktning kaffekokerskan (aktör 1) som gjorde vad hon kunde för att hoppa över läskbackar och komma aktör 3 till mötes.

Jag vet inte om fotbollsmatchen avstannade, men det borde den ha gjort för scenen var så lyckad att någon omtagning inte behövdes. Sannolikt var intet öga torrt.

Nu funderar vi som bäst på hur vi kommer i kontakt med Timotej-schampots marknadschef. Vi tycker att schampot skall ut på marknaden igen och har en del tips om hur reklamfilmen skall se ut som skall promota det hela. Samt vilka som skall medverka.

Om någon redan nu vill ha en autograf så går det bra att skriva det i kommentaren nedan. :-)

Kattluckornas Rolls Royce

Man skall lära sig något nytt varje dag, sägs det. Igår bestämde jag mig därför för att lära mig lite om kattluckor. Eller bestämde och bestämde, det råkade bara komma upp som ett ämne på middagen igårkväll, men iallafall.

Det jag lärde mig var att nya tekniska landvinningar har kommit sedan jag satte in kattluckan i vit plast inköpt på Jula för 149 kr för ett antal år sedan. Väninnan Cleopatra, som är i full gång med en dylik installation, har köpt kattluckornas Rolls Royce.

Deluxemodellen.

Vi pratar om den intelligenta kattluckan som genom att den paras ihop med chippet i kissens öra, bara öppnar luckan för rätt katt. Skulle andra kissar från samhällets skuggsida få för sig att njuta lite hemtrevlig miljö med värme och fåtöljer och kanske lite god kattmat i någon skål, så slår de bokstavligen pannan i väggen. Sesam öppnar sig inte.

Under alla år jag hade katt med tillhörande lucka kan jag inte erinra mig att jag märkt av om någon annan katt varit på besök. Enligt min erfarenhet krävs det stor övning och erfarenhet för att katter överhuvudtaget skall begripa att det går att transportera sig som ett spöke rakt igenom väggen. Det tog oss två veckor av rena träningslägret där vi upprepade gånger skyfflade Knut fram och tillbaka genom kattluckan, för att få honom att begripa att det gick att promenera ut det hållet. Sen tog det ytterligare 3 veckor innan han var övertygad om att man faktiskt kunde komma IN samma håll också.

Det något större problemet var sakerna han valde att ta med sig in genom luckan, när han väl lärt sig att man kunde göra det. Tidigare hade det ibland sett ut som om en ängel hade kraschlandat på trappen utanför ytterdörren. Eller som om en dunkudde hade exploderat. Efter kattluckans inträde såg det ungefär likadant ut i min hall vissa morgnar. Och ibland fanns det även andra djur på mattan. Djur som jag med min dåliga syn inte såg förrän de kikade upp mellan tårna på mig.

Det tog ca 1 vecka för mig att lära mig att titta nog efter höjdskillnader i mattan, INNAN jag trampade omkring med barfotafossingarna på densamma. Jag utgår därför ifrån att jag är lite mer begåvad än en katt.

Kan man lära kattluckans programvara att släppa in rätt katt men bara om den inte har någon ytterligare passagerare med sig, då kan jag överväga att både skaffa ny lucka och ny katt. Skall be Cleopatra kolla i manualen.

Plåtrent

En halvtimme kvar tills gästerna kommer och jag är i stort sett klar. Sonen, det snälle kocken, ryckte in och fick ordning på en del detaljer så frid råder numera i köket. Ja, faktiskt i hela huset för jag hann på det viset städa badrummen (IGEN, någon hade varit där inne under dagen och stökat till) samt dammsuga huset (IGEN, någon hade varit där inne under dagen och stökat till).
När jag kommit så långt hade jag tid över och gick därför vidare med extrauppdragen, de som bara utförs inför en middag med gäster om man ligger rejält på plus tidsmässigt. Jag talar om skåpslucketvättning och ugnsrengöring. Inte många gäster kollar in i ugnen för att säkerställa att den är ren, men nu är det fritt fram för sådana okulära studier. Funderar nästan på att hålla ugnsluckan öppen under kvällen, så att de riktigt ser hur den glänser.

Efter dessa extrauppdrag grep jag mig an extra-extra-uppgifterna. En sådan är rengöring OVANPÅ mikrovågsugn. Mikron är sedan anno 1984, och jag är väldigt glad för den. Det var en av de första mikrovågsugnsmodellerna på marknaden och den kan allt, t o m baka kakor som blir gräddade ovanpå. Att den är stor som en 40 tums tjockteve hör inte hit. Den står här tills den går sönder.

Jag började med att torka av mikron med en våt trasa. Det blev inte tillräckligt rent.
Då övergick jag till att gnugga med en sån där grön kökssvamp. Det blev inte heller tillräckligt rent.

Fram kom det tunga artilleriet: Svinto. Det blev väldigt rent. Så rent att den vita färgen ovanpå ugnen numera är borta och det har blivit plåtrent. Stora gråa partier utan färg. Det jag trodde var smuts var borttvättad lackering.

Och det är fint för det är väldigt rent just där, det är jag säker på. Fast det ser onekligen lite tråkigt ut med dessa gråa plättar. Antingen får jag ställa burkar över plättarna. Eller så får jag försöka fylla i med Tippex.

Jag tror jag prövar med Tippex. Måste rusa...

Universalplagget

Klockan är nu snart 7 och jag känner mig redan nöjd med dagen, so far. Har bland annat stått i morgonrock och skalat rotfrukter till kvällens middag samt parkerat dessa i vatten så de inte tappar stinget. Sen har jag, iklädd samma badrock, mr-musclat badrummen så att jag fem i sex i kväll kan ägna mig åt att glida omkring i min guldlaméklänning, drapera mig över diverse armstöd på fåtöljerna och se elegant ut.

Badrock är ett mycket bra arbetsplagg, kan konstateras. Inga större begränsningar i svängradie. I den mån min kropp fortfarande kan intaga märkliga vinklar och böjar, följer badrocken snällt med utan att streta emot. Blir man svettig tar man bara av sig badrocken, slänger in den i tvättmaskinen och plockar fram en ny. Jag har en hel garderob med badrockar.

Mitt i mr-musclandet slog det mig att jag inte hade satt fast sonens baklykta på hans cykel. Framlyktan kom på redan i förrgår men sedan fick agenten viktigare uppdrag och jag tänkte att han väl kunde fästa lampan i byxlinningen eller något så länge. Det prövade han igår, och med tanke på att byxlinningen på dagens pojkgeneration hänger någonstans i knävecken, fungerade inte denna lösning. Asfalten under honom var röd och fin, men det anade han att polisen inte skulle nöja sig med.

Ikväll kan jag inte ligga på alla fyra och montera lyktor i min guldlaméklänning, det säger sig själv. Alltså fick jag göra det nu morgonen. Iklädd badrock. Ett universalplagg, smidigt och bra även för dylika uppgifter, kan konstateras. Den är nästan jämförbar med ett par blåbyxor vad gäller utformningen. Jag kunde ha skruvmejslarna i ena fickan och skruvar/muttrar i den andra samtidigt som jag böjde mig obehindrat. Oerhört praktiskt.

Det enda som var lite opraktiskt var att badrocken envisades med att gå upp hela tiden. Sånt gör inte mycket när man är inomhus, men utomhus kan det väcka anstöt. Tack och lov var det ingen större rusning på villagatan vid halvsex imorse. Dessutom var det mörkt. Vilket jag för första gången den här hösten uppskattade.

Kram Mimmi

PS. Jag har ingen guldlaméklänning. Det kändes bara härligt att kunna föreställa mig det...

Otålig

Jag är av naturen otålig. Det har jag alltid varit, ända sedan födseln då jag kämpade mig ut i livet ett helt år för tidigt. Eller ja, några veckor iallafall, men jag lyckades på så sätt med iver och lite god vilja hamna nästan sist ett år istället för först ett annat och så här med facit i hand vet jag inte om det var så genomtänkt.

Först är onekligen bättre än sist.

Otåligheten har emellertid inte på något sätt blivit mindre med åren. Får jag ett uppdrag gör jag färdigt det med en gång. Hittar jag på ett projekt hemma skall det vara ett projekt som snabbt blir färdigt. Helst innan jag börjat. Får jag fatt i en hantverkare som kan tänka sig ta tag i något av mina påhitt i bostaden, jagar jag livet ur honom tills han kommer och gör det han har åtagit sig. Mer än en dag från "ja, jag kan nog hjälpa dig att byta vindskivor" till "nu är jag här och börjar byta vindskivor" tycker jag inte det är rimligt att det tar. Max 2. Men då får han å andra sidan bli klar samma dag som kompensation.

Den sista tiden har jag irriterat mig våldsamt över mina datorer, både den där hemma och den på jobbet. De är för långsamma. Väldigt mycket långsammare än jag, och då tycker jag att mänskligheten har bitit sig litegrann i svansen. Visst uppfann vi väl datorer för att de snabbare än den mänskliga hjärnan skulle kunna utföra saker? Hur kan jag då vara beredd att börja knattra ned klokskaper i Word många sekunder innan datorn är det? Jag vinner över mina burkar varenda dag. Och jag har kommit över det stadium då jag känner mig stolt över detta, jag blir bara otålig.

Kulmen på min otålighet nåddes emellertid idag, vid 12.15. Då befann jag mig på Ica för att kompletteringshandla lite prylar inför morgondagens middag med gäster och misstaget jag gjorde var att jag valde att lägga mina varor i en sådan där korg som man kan rulla efter sig som en liten resväska på hjul. Idén med korgen är god, men någon borde ha tänkt på att folk handlar i olika hastigheter.

Jag var inställd på maxhastighet eftersom jag var tvungen att vara tillbaka på kontoret inom kort tid för att hålla föredrag. Haken var bara att korgens maxhastighet var inställd på något helt annat än speed-shopping. Den hann helt enkelt inte med när jag sprang mellan hyllorna. Till korgens försvar får jag erkänna att den kämpade på så gott den kunde men det räckte inte längre än att den på raksträckan mot kassorna gav upp, fällde upp hjulen och valde att flyga genom luften efter mig.

Det underlättade min framfart betydligt och jag stoppsladdade vid snabbkassan på rekordtid.
Vilket jag inte hade det minsta ut av, eftersom damen framför mig ägnade lång tid åt att fundera på om hon skulle handla, vad hon skulle handla, varför hon skulle handla och om man överhuvudtaget KUNDE handla på Ica. Det tog sån tid att både jag och korgen höll på att falla i varandras handtag och brista ut i gråt innan det äntligen var vår tur.

Jag hann iallafall till mötet, jag var dessutom först på plan och funderade på att börja hålla mitt föredrag med en gång, trots att publiken inte hade kommit, eftersom det hade inneburit att jag blivit klar tidigare. Men i det fallet lyckades jag behärska mig. Jag hoppade över några delar av föredraget istället, och blev ändå klar tidigare än vad som var tänkt. Fast det vet inte publiken om...

Guldkjol med öppen rygg

Jag är av naturen otålig. Det har jag alltid varit, ända sedan födseln då jag kämpade mig ut i livet ett helt år för tidigt. Eller ja, några veckor iallafall, men jag lyckades på så sätt med iver och lite god vilja hamna nästan sist ett år istället för först ett annat och så här med facit i hand vet jag inte om det var så genomtänkt.

Först är onekligen bättre än sist.

Otåligheten har emellertid inte på något sätt blivit mindre med åren. Får jag ett uppdrag gör jag färdigt det med en gång. Hittar jag på ett projekt hemma skall det vara ett projekt som snabbt blir färdigt. Helst innan jag börjat. Får jag fatt i en hantverkare som kan tänka sig ta tag i något av mina påhitt i bostaden, jagar jag livet ur honom tills han kommer och gör det han har åtagit sig. Mer än en dag från "ja, jag kan nog hjälpa dig att byta vindskivor" till "nu är jag här och börjar byta vindskivor" tycker jag inte det är rimligt att det tar. Max 2. Men då får han å andra sidan bli klar samma dag som kompensation.

Den sista tiden har jag irriterat mig våldsamt över mina datorer, både den där hemma och den på jobbet. De är för långsamma. Väldigt mycket långsammare än jag, och då tycker jag att mänskligheten har bitit sig litegrann i svansen. Visst uppfann vi väl datorer för att de snabbare än den mänskliga hjärnan skulle kunna utföra saker? Hur kan jag då vara beredd att börja knattra ned klokskaper i Word många sekunder innan datorn är det? Jag vinner över mina burkar varenda dag. Och jag har kommit över det stadium då jag känner mig stolt över detta, jag blir bara otålig.

Kulmen på min otålighet nåddes emellertid idag, vid 12.15. Då befann jag mig på Ica för att kompletteringshandla lite prylar inför morgondagens middag med gäster och misstaget jag gjorde var att jag valde att lägga mina varor i en sådan där korg som man kan rulla efter sig som en liten resväska på hjul. Idén med korgen är god, men någon borde ha tänkt på att folk handlar i olika hastigheter.

Jag var inställd på maxhastighet eftersom jag var tvungen att vara tillbaka på kontoret inom kort tid för att hålla föredrag. Haken var bara att korgens maxhastighet var inställd på något helt annat än speed-shopping. Den hann helt enkelt inte med när jag sprang mellan hyllorna. Till korgens försvar får jag erkänna att den kämpade på så gott den kunde men det räckte inte längre än att den på raksträckan mot kassorna gav upp, fällde upp hjulen och valde att flyga genom luften efter mig.

Det underlättade min framfart betydligt och jag stoppsladdade vid snabbkassan på rekordtid.
Vilket jag inte hade det minsta ut av, eftersom damen framför mig ägnade lång tid åt att fundera på om hon skulle handla, vad hon skulle handla, varför hon skulle handla och om man överhuvudtaget KUNDE handla på Ica. Det tog sån tid att både jag och korgen höll på att falla i varandras handtag och brista ut i gråt innan det äntligen var vår tur.

Jag hann iallafall till mötet, jag var dessutom först på plan och funderade på att börja hålla mitt föredrag med en gång, trots att publiken inte hade kommit, eftersom det hade inneburit att jag blivit klar tidigare. Men i det fallet lyckades jag behärska mig. Jag hoppade över några delar av föredraget istället, och blev ändå klar tidigare än vad som var tänkt. Fast det vet inte publiken om...

Pyntegrönt i tandraden

Idag var jag utbjuden på lunch av en styck herre och jag valde kycklingssallad, eftersom jag skall äta potatismos och stekt strömming när jag kommer hem. Det finns nämligen gränser för vad kroppen kan ta emot på en dag utan att lägga på hullet. (Förmodligen överskred jag denna gräns redan i och med att jag åt salladen, ämnesomsättningen har verkligen dragit ned på takten sedan jag fyllde 40.)

Dessutom ser det fint och kvinnligt ut att peta i en sallad. Det ger inte alls samma intryck av kvinnlig vänhet att för full maskin sleva i sig kåldolmar med sås och potatis så att lingonen yr runt tallriken.

Jag har inte fullt ut lärt mig hur man bedriver en konversation mellan två personer samtidigt som man äter, utan att tala med mat i munnen. Det innebär enligt min erfarenhet antingen långa pauser i debatten eller att man inte får i sig något.

Själv brukar jag försöka hitta någon gyllene medelväg och bara skyffla in små mängder i taget, ungefär så mycket så att man kan skicka ut allt i ena kinden om behovet av att kommentera något som motparten sa blir akut, och på så sätt kan jag prata mest hela tiden. Detta system kan dock vara förödande när man äter grönsaker. I synnerhet sådant grönt som broccoli, ruccolastjälkar och pyntegrönt, eftersom dessa inte alltid finner sig att bli utskickade i kinden utan istället klamrar sig fast mellan tänderna som om det gäller livet.

Det är dessutom väldigt märkligt att dillkronor, som ser så fina och vackra ut när de ligger ovanpå kräftor, får en att rysa av obehag och avsmak om man ser dem glatt vinkandes från utrymmet mellan motpartens kindtänder. De borde vara fina därinne också, kan man tycka.
Men det är de inte, det vet jag med säkerhet.

Upplyst, numera

Igår köpte jag hem fram- och baklyktor för cykel samt ett tjog batterier i storlek AA och AAA.
Sånt får man göra vid ett sådant tillfälle då man ställer tollorna ("tofflorna", på skånska) vid dikeskanten och tar sig in mot storstaden. Här i byn finns bara exklusiva exemplar à 300 kr/framlyktan och det har ett privatekonomiskt överslag, utfört av nationalekonomen Mimmi, sedan länge kommit fram till inte är lönsamt. I Malmö kostar ett helt kit 24,90 och det passar nationalekonomens budget bättre.

Dessa lyktinköp är en liten kär tradition som jag ägnar mig åt årligen vid den här tiden. Först köper jag hem allt, sedan skruvar och installerar jag, sedan sätter jag i batterier, därpå konstaterar jag att möget inte funkar, efter det plockar jag ur batterierna, sedan gör jag som jag lärde mig under mina många år i IT-branschen; jag SLÅR på prylarna, gärna ackompanjerat av lämpliga svärord, därefter sätter jag i batterierna igen och konstaterar att allt lyser som det skall. Hur fint som helst. Man måste vara bestämd.

Cyklarna är desamma år från år, lyktorna är nya år från år. Jag begriper inte vart de tar vägen, men förmodligen förser jag väl resten av Vellinge med cykellyktor. Från sonens cykel. Mina lysen bär jag, vis av erfarenhet, med mig överallt i handväskan.

Är jag på en finare middag och känner för att plocka fram det lilla läppstiftet ur aftonväskan, måste jag först lyfta ur fram- och baklyktan inklusive sina fästen ur väskan.

Ringer mobilen när jag sitter på bussen, får jag be passageraren bredvid mig hålla mina lyktor medan jag pratar. Jag tittar emellertid intensivt på vederbörande hela tiden, så att han eller hon inte har en chans att sno mina dem. Man kan aldrig vara nog försiktig.

Mina lysen brukar med andra ord finnas kvar till midsommar ungefär. Därefter slutar de att fungera och jag får köpa nya i september igen.

Sonens försvinner enligt mina nationalekonomiska beräkningar om ca två veckor.
Men det har jag en plan för. Jag köpte TRE uppsättningar det här året! Ha!

Har jag...? Eller inte...?

Jag har under sommaren köpt några tunikor som är alldeles utmärkta att ha till jeans nu när hösten börjar komma. Ett par av dessa är gjorda i sådant material att de inte stretchar och därför har plaggen försetts med dragkedja i sidan, från ärmhålet och nästan till midjan. Utan dessa dragkedjor hade tunikorna fått sys ihop efter påtagning och sånt tenderar att vara lite väl tidsödande om man inte har en egen påkläderska.

Det har inte jag.

Trots att man öppnar dessa dragkedjor, och trots att jag på inga vis kan sägas ha en byst värdig en Zornkulla, så är plaggen en liten aning obekväma att dra på. När de väl är på, funkar de, men just under på- och avdragandet får jag lätta klaustrofobiska upplevelser och inbillar mig att jag kommer att fastna i plagget och för evigt vara dömd att gå omkring med armarna uppsträckta och med endast ett öga kikandes genom ena ärmhålet. Vid dylika tillfällen får jag gärna en lätt anstrykning till panik.

För övrigt får erkännas att det onekligen är väldigt mycket skönare att ha dragkedjan öppen än stängd även när klänningen har funnit sin rätta plats. Så föredrar jag därför att ha det, tills den måste stängas för att det kommer folk eller för att jag skall åka till arbetet. För övrigt har jag samma inställning till byxgylfar, kjolars dragkedjor och innetofflor. Allt får vara öppet så länge som möjligt, tills någon kommer som kan väcka anstöt, och jag lämnar endast motvilligt mina lurviga innetofflor för att byta mot mer lämpliga skodon. För några år sedan åkte jag till Mallorca iklädd dessa ludna innetofflor. Jag märkte det inte förrän jag sänkte blicken vid säkerhetskontrollen och då var det så dags. Men det var onekligen mjukt och mysigt om fossingarna hela flygresan.

Idag hade jag en av mina sommartunikor tillsammans med ett par ljusblå, lätt slitna jeans. Jag tyckte kombinationen var väldigt fin, såg fräscht men ändå påklätt ut, och när jag stod och höll föredrag idag på förmiddagen kände jag mig nöjd och trygg med min uppenbarelse. Tills jag plötsligt kom att tänka på dragkedjan. Hade jag stängt den?

Jag vet inte vad jag pratade om under de 10 minuter jag frenetiskt backade bandet i minnet för att se om scenen när jag drar upp dragkedjan skulle dyka upp. Det gjorde den inte och till slut var jag övertygad om att alla hade kunnat studera min behå - gud, vilken behå har jag idag, inte den grådaskiga, väl - och mina fläskveck. Till slut övergick hjärnan till att fundera ut en scen vari det skulle var lämpligt och rimligt för mig att kolla om dragkedjan var uppdragen och dra upp den om så inte skulle vara fallet. Det tog också tid och under tiden var föredraget över och jag kunde glida ut. Baklänges så att vänster sida skulle vara mot väggen.

Det första jag gjorde när dörren föll igen framför mig (jag gick som sagt baklänges ut) var att ta ett rejält tag i vänster sida. Dragkedjan var stängd.

Puh, vilken lättnad. För säkerhets skull konstaterade jag att det inte var innetofflorna jag hade på mig. Det var det inte.

Jag har numera lovat mig själv att alltid kontrollera alla kläder, blixtlås och skor INNAN jag lämnar hemmet. Åtminstone blixtlåsen. Åtminstone denna vecka.

3 steg efter

Det är märkligt hur jag, som i mångt och mycket är en ensamvarg, nödvändigtvis måste ha sällskap när jag skall ut och springa. Och det är lika märkligt hur dottern, som är kollektivismens främste förespråkare, samtidigt föredrar att springa ensam.

Framförallt är det synd för det innebär att en av oss måste ge avkall på sina önskemål.
Igår tänkte dottern oannonserat smita iväg ut och springa, men med en höks uppmärksamhet noterade jag att hon tillbringade längre tid än vanligt inne på toa och dessutom kom väldigt lättklädd ut därifrån, så jag svidade själv snabbt om. Jag var färdig och i startblocken i samma veva som hon började se sig om efter sina joggingskor. Med lite god vilja intalade jag mig att hon sken upp när hon fick syn på mig. Det kan ha varit en grimas som illustrerade andra känslor också. Men strunt i det.

Vi gav oss iväg och hon låg som vanligt minst 3 steg före. Och det är bra för min träning, för jag springer i och med det fortare än vad som känns bekvämt. Detta eftersom jag är rädd att plötsligt lufsa omkring ensam. Hade jag varit ute på egen hand hade jag sedan länge saktat farten till en hastighet som känns lagom för ben och andning. Snäppet över släntrande gång. Men i hennes sällskap lubbar jag på och vi kom hem på rekordtiden (för mig) 29 minuter på en sträcka av 5,7 km. Det är ca 5 minuter per km och väldigt bra. För mig.

Jag var nöjd och dottern var missnöjd. För det första hade hon klarat sig runt på 20 minuter blankt om hon inte känt ansvar för mig. För det andra hade mitt flåsande stört hennes koncentration. Att varken höra sina egna andetag eller ens fotsteg för att ens mor stånkar en i nacken som en kol-patient i sista stadiet, verkade menligt på hennes träning.

Jag inser att jag kommer att få vara listigare och listigare för att få jogga med henne. Kanske kan jag tjuvträna med hennes lillebror? Han klagade igår över sin brist på kondition och det känns lovande. Kanske kan jag få ligga 3 steg framför honom?

Jag kan ju intala mig det, åtminstone...

Fotbollssäkerhet

Min lille minsting, det lilla gullegrynet, befinner sig för närvarande ensam på allsvensk fotboll inne i storstaden Malmö. Eller, ensam och ensam, två gullegryn i samma ålder håller honom sällskap. Men ändå. De har ingen vuxen med sig.

Sånt tycker jag inte om.

Jag ser framför mig hur de, för att det står "liten lantis" i pannan på dem, blir nedslagna och rånade på sina mobiler, pengar och fotbollsbiljetter. Kanske får de men för livet. Kanske utbryter upplopp och de blir nedtrampade. Kanske kommer de bort i folkhavet och hittar inte varandra under hela matchen. Kanske hittar han inte sin kompis mamma som skall hämta dem efter matchen.

Mycket kan hända och jag har gått igenom allt.

Till råga på allt råkar sonen dessutom vara medlem i det gästande lagets klubb och hejar således på "fel" lag i förhållande till den arena och den ståplatsläktare han befinner sig på. Tillika iklädd det gästande lagets gulsvarta tröja, vilket jag i det längsta försökte förhindra. Helst ville jag linda in honom i en blå MFF-halsduk för att han skulle smälta in ordentligt, men det tyckte han var förräderi.

När jag hörde om detta påhitt att åka in till storstan utan vuxna sa jag först nej. Var inte att tänka på.

Sen veknade jag, för ursprungligen skulle hans far medfölja och ledsaga, och jag insåg att det skulle vara grymt att låta sonen vara den enda gossen i klassen som inte fick se sitt lag spela på Malmös arena, bara för att hans far lyckats bli av med hälsenan förra helgen.
Således fick han efter segdragna förhandlingar mellan mina möten på jobbet idag, åka in med två kamrater. Dock efter noggrann säkerhetsgenomgång:

Den gulsvarta tröjan fick vara på, under förutsättning att han hade vanlig pikétröja under och tjock tröja över. Skulle någon bli provocerad av färgerna kan han således antingen ta på sig den tjocka tröjan eller ta av sig den gulsvarta eller ännu hellre både och, och därmed överleva. Det krav satt hårt åt men det gick.

Efter klädkontroll hade jag säkerhetsförhör:

A) Vad gör du om några kommer fram och vill mucka?
Rätt svar: Tjafsar inte emot utan drar mig undan. Ringer dig (mig, alltså).

B) Vad gör du om det blir upplopp på läktaren?
Rätt svar: Drar mig undan i sidled (under förutsättning att resten av folkhavet vill ned på plan.). Skyddar huvudet med armarna. Håller mig på fötterna. Ringer dig.

C) Om inte mamman som skall hämta upp er hämtar upp er, vad gör ni då?
Rätt svar: Ringer dig.

D) Vad gör du om du har tid över, står på läktaren och det är halvlek eller avsparken inte har skett ännu?
Rätt svar: Ringer dig.

Sonen klarade av att svara rätt på alla frågorna. Dessutom förekom han mig genom att visa upp ett nästan fulladdat mobilbatteri på sin PÅSLAGNA mobil. Killen har varit med förr.

Man kan ju fråga sig varför jag inte följde med dem in, körde dem till entrén, stod med dem på ståplatsläktaren, tvingade dem att hålla mig och varandra i händerna under hela matchen för att inte komma bort och sedan ordentligt skjutsade dem hem igen efteråt. Men det går ju inte, förstår ni väl. Jag vill ju inte vara en kycklingmamma.

Kram Mimmi

(Hur gammal han är? Knappa 14 år, 170 lång med storlek 43 i skor. Min lille minsting. På tok för liten för att åka in till stan själv...)

Frisk och fin

Har nyss mött dagen, skakat hand med honom och kunnat enas om att vi båda är mörka och trötta. Betydligt mörkare och tröttare än förra måndagen.

Däremot kan jag konstatera att jag fortfarande är kärnfrisk. Ägnar i synnerhet varje måndagsmorgon åt att undersöka om jag har:

• ont i halsen
• feber
• huvudvärk
• snuva
• muskelvärk
• hosta
• och eventuellt magsmärtor/diarré

Jag har för säkerhets skull även studerat ansiktsfärg och puls. När jag tittade mig i spegeln i badrummet tyckte jag i och för sig att jag såg lite grådaskig ut i ansiktet och det är inget bra tecken. Tyder på svår sjukdom. Sen kollade jag pulsen och upptäckte att jag inte hade någon puls och då började jag fundera på om jag levde överhuvudtaget. Detta oroade mig litegrann. Så pass, faktiskt, att ansiktsfärgen kom tillbaka och jag började höra pulsslagen i öronen. Ansåg därefter att jag hade klarat testet.

Inget av de övriga symptomen har visat sig, och eftersom man skall ha minst två av dem för att ha en anledning att misstänka den nya influensan, anser jag mig med god marginal vara frisk. Vilket är bra, för imorgon skall jag börja planera för vaccinationerna och det gör jag bäst om jag är på plats.

För övrigt är det inte förrän om två veckor som influensan är förutspådd att anlända så lite tid har vi på oss att arbeta undan. Det skall jag göra nu, så därför har jag inte tid att skriva mer för tillfället!

Tata for now!

Klädsortering

Jag är mycket för ordning och struktur och detta lyser igenom även i garderoberna.
Nu har jag ju inte en garderob liknande Carries i Sex and the City. Ni vet en sådan man går in tillsammans med alla sina kompisar och låter dem mingla omkring där inne med varsin Cosmpolitan, SAMTIDIGT som man själv plockar fram kläder och skor för kvällen. Och det är ändå inte trångt.

En sån garderob är det inte jag har.

Mina garderober är av storlek svensk standard anno 1970 och det är därför nödvändigt att hålla någon slags ordning i dem. Jag vet inte hur alla andra i Sverige med samma typ av hus och således samma typ av garderober gör, kanske låter de barnen dela rum och använder ett rum som jättegarderob? Detta har jag föreslagit barnen men inte fått gehör för.

Istället delar jag upp mina kläder i en sommar- och en vinterhög. Den säsong det inte är, får ha sina kläder nedpackade i en flyttkartong på golvet i en av garderoberna.

Idag kom flyttkartongen med vinterkläder fram. Dessa tömdes ut på golvet och sorterades i en funkar-en-säsong-till-hög och en släng-hög. Högarna blev olika stora. Ni får själva räkna ut vilken som blev störst.

Sedan tog jag fram alla skira sommarklänningar, shorts, vita kjolar och kavajer och annat som det står "sommar" skrivet med eldskrift på. Även dessa sorterades i en spara- och en slänghög.
Slänghögen fördelades i olika plastpåsar för transport till återvinning. Kartongen sattes undan i garderoben och alla vinterkläder i sparahögen skulle få bo in sig på hyllor och galgar i garderoben.

Enda haken var att det knappt fanns några kläder i den högen.

Några stickade kjolar i ull, bara. Annars tomt.

Detta är onekligen ett problem. Antingen får jag göra underverk med accessoarer så att ingen tänker på att jag har samma kjolar dag ut och dag in, eller så måste jag kompletteringshandla lite. Typ en hel garderob.

Imorgon skall jag göra samma sortering med skorna. Jag anar att jag inte kan gå i högklackade sandaletter till nästa sommar, hur snygga och strassbeströdda de än är.

Och vad skall jag ha på mig på jobbet imorgon? Sandaletter eller Bally curling-skor? Vilket är snyggast till bara ben (för jag hittade inga strumpbyxor) och grå, stickad yllekjol?

RIKTIG höst?

Ännu en septemberdag med strålande sol och sommarvärme och skall det fortsätta så här så får jag gå emot min vana och ändra uppfattning. Jag kommer kanske rentav att börja gilla hösten i fortsättningen. Om den är så här.

Mest av allt gillar jag sommar. RIKTIG sommar. Inte sommar med ständiga ösregn, korvgrillning i braskaminen, fleecetröjor och joggingbyxor till gummistövlar och en doft av vått ylle i huset. Nej, sommar med sol och värme, humlesurr, svalornas skrin, Sommarprogram i radion, grillos över nejden och kanske en tändkulemotor också. Ja, ni fattar.

I andra hand gillar jag vår. Den del av våren som är VARM. Sol och värme för hela slanten, knoppar som brister och solstolar som kan släpas ut och intagas utan att man får blåskatarr och kylhälar. RIKTIG vår.

Övriga årstider har jag betecknats om "klabbet" och lagt in under kategorin "tycker inte om". Regn, storm i sådan omfattning att cyklar kör baklänges när man vill framlänges, halka så man trillar av cyklarna, snö så man inte ens kan cykla och helt enkelt något man bara skall gå igenom, men inte nödvändigtvis med blicken höjd och glatt sinne.

Men det som pågår nu, DET känner jag att jag kan lära mig att tycka om. Är detta höst? RIKTIG höst? Då gillar jag höst.

Vintern däremot, med gråslask, ingen sol, ingen värme, höga elräkningar och ett sammanfattat elände, d v s RIKTIG vinter (i Skåne), det kan INGEN få mig att gilla.

Krigstaktik mot stridspiloter

Varje år vid den här tiden invaderas mitt hus, i synnerhet mitt kök, av små irriterande fruktflugor. Även om jag förvarar frukten i kylen så har jag fruktflugor. Även om jag inte HAR någon frukt, har jag fruktflugor.

Jag begriper det inte.

De senaste åren har jag hållit på med alla möjliga husmorsknep: saftglas som de skall drunkna i, vinglas som de skall drunkna i, allehanda cocktails bestående av vin, saft och diskmedel, som de skall drunkna i. Och visst, några stycken går väl vidare till de sälla jaktmarkerna men innan dess har 50 nya kläckts.

Jag har nu, efter flera års noggrant dokumenterade studier kommit fram till den enda metod som fungerar.

Dammsugaren.

När flugorna börjar komma parkerar jag dammsugaren på golvet vid vasken med munstycket avtaget. Så fort det fladdrar i ögonvrån går jag till attack och suger upp stridspiloten.

Ibland lägger jag ut fällor i form av övermogna bananer. Då sticker de dit, allihop, så överdrivet begåvade verkar de inte vara. När de har slagit sig till ro vid matbordet smyger jag mig på dem och suger upp dem. Samt slänger bananen så att det inte plötsligt kläcks nya flugor med bananen som kuvös.

Detta funkar. En intensiv krigstaktik får bort flugorna på en dag. Håller man sen koll och suger upp eventuella överlevare, så är huset strax flugfritt.

Kanske inte den mest djurvänliga metoden, men det kan inte hjälpas. Jag har gjort alkoholister av säkert två generationer flugor tidigare år, det var inte så värst djurvänligt det heller.

Djungel på gamla minnen

Har i veckan haft teven på visandes Kändisdjungeln samtidigt som jag hängt framför datorn och bloggat, fejsbookat eller jobbat. Min totala uppmärksamhet har alltså inte vikts åt programmet men även med ett halvt öra snappar man ändå upp ett och annat.

Och jag måste säga att jag är lite undrande.

För det första: Hur många har de frågat innan de fick ihop det här gänget? Jag är kanske inte så allmänbildad i kändisgenren, men jag tycker nog att det handlar om minnen från fornstora dar respektive hang-arounds snarare än kändisar?

För det andra: Blir man imponerad av att en medelålders man betonar sina utsagor genom att krydda meningarna med "motherfucker" med jämna mellanrum? Jag hörde en liten snorvalp på ca 10 år uttrycka sig så i Rustakön idag och tyckte det var sådär, men tröstade mig med att han nog skärper till sig om 10 år eller så. Men när man är drygt 40...? Och i teve...? Hallå...

För det tredje: Händer det något i programmet? Någonsin? Samtalen är lika fängslande som kallprat i busskön mellan idel okända, samtliga humorlösa. Jag har skrattat mer när jag tittat på A-ekonomi.

För det fjärde: Varför i hela friden ställer de upp? Har de verkligen inget bättre för sig? Och tar de tjänstledigt från artist-a-kassan under tiden eller hur betalar de sina räkningar hemma, medan de gungar omkring i hängmattorna och har djupa resonemang om de kändiskamrater som för tillfället inte är närvarande, hajfiske och bröstförstoringar?

För det femte: Programmet presenteras som "ett program för hela familjen". Exakt vilken typ av familj tänker man på då?

Jag skall till djungelns försvar säga att jag råkade sitta vid datorn med teven på även i måndags kväll när Anna Anka uttalade sig om meningen med kvinnans tillvaro på jorden, och detta program upprörde mig mer. Faktiskt så till den milda grad att jag fortfarande har tappat hakan och än så länge inte kan kommentera programmet på annat sätt än genom att ta mig för pannan.

Vem designar containrar?

Jag tycker mycket om ordning och struktur. Således föredrar jag räta linjer framför krokiga, fyrkanter framför cirklar, och tabeller framför uppställningar av text där man har tryckt på mellanslagstangenten för att skapa mellanrum mellan kolumnerna. För jag SER att siffrorna inte står exakt på hundradels millimetern under varandra och då stör det mig.

Således tycker jag mycket om återvinningsstationer där var sak har sin container. Färgat glas har en, vitt glas har en annan, tidningar slängs för sig och metallföremål för sig. Struktur och ordning så det bara visslar om det.

Men trodde den som designade kartongcontainern att inget större än mjölkkartonger skulle slängas där? Idag på lunchen kom jag släpandes på en kartong som det hade legat en köksfläkt i. Den var stor som en mindre lekstuga, och gedigen som en sådan också. Denna skulle jag på något sätt förvandla så att den kunde prägas in genom ett hål ca 20 x 20 cm.

Åh, vad enkelt det var. Not.

Det tog mig 10 minuter att få jättehäftklamrarna och epoxylimmet att släppa flikarna så att jag kunde få itu kartongen till en stor kartongyta. Jag fick flytta bilen för den täckte nästan upp två p-platser.

Hade det funnits en liten skåra i containern längs med ena sidan, hade jag kunnat peta in kartongen i denna och varit klar. Det fanns det självfallet inte. Jag vandrade runt containern flera varv och drog för säkerhets skull med pekfingret under promenaden för att se om det inte möjligen skulle dyka upp en liten springa som man kunde använda som inkast, men icke.

Då försökte jag vika ihop kartongen. Det var lika lätt som att vika ihop en bil och ställa den bredvid skorna i hallen.

Sen försökte jag riva sönder kartongen i mindre bitar. Det gick om jag tog i med full kraft. Dock hade jag ingen större påverkan på VAR den skulle dela sig. Kartongen ville inte alls rivas sönder på de ställen som jag hade tänkt mig utan delade sig i de mest fåniga bitar vilket innebar att jag hade ett gäng pyttesmå delar och ett gäng otympliga och oformliga.

Det tog lång tid innan jag hade delat upp jättekartongen i bitar liknande pussel för 3-5 år och därefter fick jag pyssla en ansenlig stund med att peta in dessa i hålet på containern.

Jag hann tröttna ca 5 gånger.

Nästa gång tror jag att jag skall elda upp kartongen i trädgården. Och kanske passa på och baka pinnbröd samtidigt. När jag ändå är igång.

Morgonstund med Klorin i mund

För någon timme sedan steg jag upp och väckte tuppen och därefter har jag hushållsarbetat inför eventet "Fredagsfrukost på jobbet". Kokat ett halvt tjog ägg, lagt upp olika sorters skinka och korv i små fina plastburkar (eller, tja, när jag köpte dem låg det potatissallad i burkarna och etikettresterna går fortfarande att skönja, men iallafall), ruskat om löksillsburken så att den ser pigg och vaken ut, sköljt tomater och gurka och packat ned allt.

Dessutom har jag torkat golvet (igen, snart har jag skavt av det översta trälagret på laminaten), slängt in en maskin tvätt i tumlaren (jag har gett upp idén om miljövänlig torkning i Guds fria natur, det funkar helt enkelt inte att kombinera karriär, husmorsskap och mörka kvällar) och satt igång en ny maskin med fd vita kläder och en skvimp Klorin.

Ja, även den bäste kan misslyckas med tvätten ibland.

Efter detta känns det som om jag har gjort min arbetsdag redan och jag funderar på om jag skall steka upp lite pyttipanna och äta lunch med en gång. Så är det gjort, liksom.

Frukostkomplex

Imorgon är det min tur att arrangera fredagsfrukosten på jobbet. Detta är ett åtagande som måste tas på största allvar och flera i personalen har redan påmint mig om mitt uppdrag eftersom ett anfall av glömska kanske skulle resultera i att de tvingas äta Statoil-bullar med Bregott, färdigskivad ost och varsin Kitkat.

Det vill de inte.

Det är inte riktigt så det går till när vi äter frukost på jobbet om fredagarna.

Om ni tänker er de finare hotellkedjornas frukostbufféer så har ni en ungefärlig bild klar av vad jag skall svara upp mot imorgon bitti. Några färska bröd inköpta på morgonen hos den lokale bagaren, valfria delikatesser från delikatessdisken, lite småvarmt, lite sill och ansjovis, kokta ägg i skivor, några goda ostar, vindruvor, lite tjusig marmelad gjord av fikon eller granatäpplen, paté med cumberlandsås funkar alltid, ja, mer än så brukar det inte vara...

Min chef, som också ingår i förlustelserna, brukar stå kvällen innan han skall upp till bevis och baka bröd. Det har jag aldrig vant kollegorna med, slöseri med kvinnokraft, och det hade definitivt inte funkat för mig idag. Möjligen pinnbröd över öppen eld i trädgården isåfall, fast det tror jag inte att någon är sugen på.

Dessa frukostorgier tenderar att rusa åstad i omfattning och till slut nästan motsvara middagsbufféerna på de fina hotellkedjorna ovan, innan någon sätter ned foten och allt återgår till mer rimliga proportioner. Jag har aldrig varit den som satt ned foten, är man tävlingsmänniska kan man inte göra det med mindre än att göra våld på sig själv. Kraftigt våld på sig själv.

Jag har dock HOTAT med att göra det och vid ett tillfälle bett alla välja: vill de helst ha havregrynsgröt med lingonsylt the viking way (ett fat, många skedar) eller vill de ha varsin bit rå falukorv på en gaffel och en sup?

Diskussionerna blev så höga och hetsiga att jag fick lämna rummet i omtanke om min egen säkerhet, så jag vet faktiskt inte vad de slutligen valde.

Skall strax sticka till Willys. Har för mig att de har extrapris på falukorv...

John Wayne i modern tappning

Jag upptäckte nyss att jag fått kakel i köket. Detta gav mig hopp om att jag kanske, inom en överskådlig framtid, kan reclaima mitt kök och börja svinga med stekjärn, kockknivar och konjak att flambera med. (Läs: använda mikron för att tina burkar med rester i, rosta gammalt bröd i brödrosten samt koka upp pasta. Reds.anm.)

Speciellt glädjer jag mig åt att få belysning. Hittills denna vecka har jag uteslutande befunnit mig i bostaden under de mörka eller åtminstone skumma delarna av dygnet och det är mina känsliga fossingar som har fått avgöra hur långt arbetet fortskridit under min frånvaro.

Stora bitar av murbruk på golvet = början av arbetet, gammalt kakel rivet.

Murbruksdamm på golvet = börjar arta sig, han har börjat spackla och slipa.

Stickor i fötterna = något trämaterial har använts.

Mer damm på golvet = kakelfix.

Etc.

Igår när jag kom hem var det mycket av allt på golvet. Kändes som om jag gick i en puckelpist full av höga berg och djupa dalar. Gud vet vad han pysslat med för att åstadkomma detta, men nu ser jag att kaklet åtminstone är på plats.

Mycket bra.

Jag har emellertid anpassat mig efter rådande förutsättningar och gjort ett avancerat arrangemang av förlängningskablar och grendosor så jag kan numera använda mikron där den står under trappen. Och faktum är att det är riktigt mysigt att sitta på golvet och titta på när resterna i glassburken åker omkring därinne. Jag känner mig lite som John Wayne i en cowboyfilm. Den ensamma starka sitter vid sin lägereld med en hästfilt (från Ikea) över axlarna och hästen (Volvon) parkerad bredvid. Yeeeehaa!

Har varit lite dåligt med solnedgångarna bara, men skall försöka parera in den ikväll eftersom jag ju inte har något möte efter jobbet idag, märkligt nog.

Kanske låter jag mikron stå kvar under trappen även när köket är klart. När den är igång, blir det nämligen ett väldigt fint ljus mellan trappstegen. Kan bli mysigt framåt jul, tänker jag.

Fast, då skäms väl barnen, förstås. Ingen annan lagar ju mat i hallen...

En snabbis

... kan betyda mer än en sak men i det här fallet innebär det att mitt blogginlägg blir kort. Jag har annars vanligtvis lite svårt med det korta. Om man kan säga en sak med få ord eller med överdrivet många, så paxar jag för alternativet överdrivet många.

Men nu skall jag äntligen dra mig hem efter en lång, lång dag på jobbet. En bra, bra dag på jobbet också, får jag säga. Hela kvällen har jag ägnat åt att förse engagerade tonårsföräldrar med information om narkotika, alkohol och brottslighet via bl a FMN och polisen samt med hjälp av fritidsledare och nattvandrande föräldrar få fler att ställa upp och nattvandra.

Nu skall jag ta min cykel utan framlyse, baklyse och reflexer och hålla tummarna att de poliser jag samverkar mycket med och som jag precis har vinkat av, inte står och småsnackar utanför jobbet, för då åker jag nog på böter. Inte bra för en säkerhetschef. Just i sådana sammanhang skulle jag vilja jobba med något annat...

Håll tummarna för cykelturen!

När jobbet inkräktar på husmorsplikterna

I måndags morse hängde jag ut tvätt innan jag körde till jobbet. Solen var på väg upp och det skulle bli en fin dag ute i friska luften för tvätten. Utmärkt torkväder.

På jobbet hade jag ett jobbmöte som drog ut på tiden. När jag kom hem var det mörkt, och jag såg inte torkvindan längre, än mindre tvätten. Men bestämde mig raskt för att det sannolikt skulle bli alldeles utmärkt torkväder även på tisdagen och tvätten fick hänga kvar.

På tisdagar jobbar jag till 18, inga jobbmöten var planerade och således skulle jag i lugn och ro kunna ägna kvällen åt tvättvikning, -strykning och -mangling. Precis som en god mor bör göra. Som framgick av föregående blogginlägg hade emellertid sonen andra aktiviteter i bakfickan för mig, och dagen avslutades med ett föräldramöte som gjorde att jag kom hem efter mörkrets inbrott igen. Tvätten hängde fortfarande kvar.

Idag verkar det bli fint väder. Solen är redan på väg upp och jag känner att det kommer bli ett fint och härligt torkväder. Ikväll har jag emellertid jobbmöte IGEN och kommer sannolikt inte hem förrän kl 21. Och då har jag lärt mig att det är mörkt.

Således har jag nyss varit ute och plockat ned tvätten samt förpassat den i torktumlaren och kört igång.

Jag kan inte påstå att tvätten var nämnvärt torrare idag än när jag hängde ut den i måndags. Men jag FÖRSÖKTE åtminstone kombinera karriären med husmorsplikterna.

Historiens vingslag

När jag bodde hemma, för länge sedan i förfluten tid, bodde jag i en stad som hade två gator med ett torg emellan. Begränsningarna i detta gav föga pluspoäng hos de infödda ungdomarna. (Annat än när det var dags för körkort, för de flesta klarade av dessa två gator på max 7 lektioner.) Utbudet av butiker var dåligt, absolut inga stora kedjor utan endast dammodebutiker, discon var en sällsynt företeelse, man kände alla sedan flera generationer och på det hela taget var det så jämrans trist så att klockorna stannade och man kunde trada ihjäl gamla getter. Redan på lekskolan (dagis hade inte kommit till stan än) gjorde ungarna high-five på att de skulle flytta från hålan senast när de gått ut nian.

Vilket jag också gjorde. Fast jag behövde tre år till på mig.

Det märkliga är bara att när man kommer hem, drygt 25 år senare, så tittar man på samma stad, med samma två gator och samma torg, slår ihop händerna och ler förtjust. Så här skall en stad se ut, säger man till sina barn. Här har de känsla för stil och finess, titta så fina hus, gulliga gator och så mycket blommor! Titta hur stilla ån flyter igenom stan, och har ni sett vilka söta butiker här finns. Inte ett H&M eller Lindex så långt ögat når! Så pittoreskt!

Om det är så jag har utvecklats de senaste 25 åren så vågar jag inte tänka på vad jag kommer att jubla och applådera över när jag är 70. Stillastående köer på motorvägen i rusningstid?

Oväntat föräldramöte

I förmiddags ringde plötsligt sonen från skolan och undrade om jag kunde komma till skolan ikväll. Pappa kunde inte, det var han säker på eftersom pappa just under samtalet låg på operationsbordet och fick spikat respektive ihopsytt effekterna av när en man i åldern 50+ snör på sig fotbollsskor och lever sig in i känslan av att vara knappa 20. Sannolikheten att han skulle kunna hinna åka färdtjänst med benet i högläge från uppvaket till skolan i tid, var inte stor, det insåg även trettonåringen. Återstod gjorde modern.

Med tanke på att detta var första gången i världshistorien som sonen tagit sig tid att ringa sin mamma från skolan, blev genast en känslig moder orolig. Vad hade han gjort?

- Äh, ingenting, skit i det, kan du komma eller kan du inte, blev svaret.

Sånt går inte att svara på så där rakt av. Först vill man veta om det var tänkt att BARA jag skulle komma och träffa lärarna eller om det skulle vara fler föräldrar närvarande? Och var det isåfall några få utvalda/drabbade föräldrar eller kunde man hoppas på att ALLA föräldrar var kallade? Och om ALLA föräldrar var kallade, varför kallade man till föräldramöte med så kort varsel? Det måste väl betyda att det har hänt något? Vad har hänt?! Har det med influensan att göra eller är det något annat? Något värre, kanske?

Jag hade tjugo frågor att ställa men svaren var både undanglidande, knapphändiga och i en del fall nästan snäsiga. Jag blev uppringd för att svara på en enkel fråga, inte för att tjafsa och babbla om en massa oväsentligt, menade sonen.

Så småningom arbetade jag mig emellertid fram till pudelns kärna. Det hade kallats till föräldramöte FÖR LÄNGE SEDAN. Kallelsen hade skrivits, kopierats upp och skickats med de små rara barnen i deras små skolväskor i stort sett vid terminens början. I sonens fall hade den levt och verkat i hans väska dess. Sista anmälningsdatum hade passerats sedan länge. Alla andra föräldrar hade svarat inom rätt tid. Ett föräldrapar hade varken sagt bu eller bä. Eftersom föräldramötet var tänkt att äga rum idag, hade läraren härsknat till och frågat om månne sonens oengagerade föräldrar hade bestämt sig ännu. Det var liksom hög tid.

Och det var i den vevan sonen ringde mig och avkrävde ett omedelbart svar. Skyndsamt, för jag var som sagt den enda föräldern som inte lämnat besked. På något sätt fick han det att låta som om felet och slarvet var mitt. Det finns en risk, känner jag, att det även har presenterats så för lärarna.

Således har jag varit på föräldramöte ikväll. I samma ögonblick som jag slutade jobba och det kändes lite motigt, men jag gladde mig åt att få bättre mat än igår när jag kom hem. Det blev förvisso inte korv stekt på bilmotorn igår, det blev kall skaldjurspaj med kall romsås, kall sallad och kalla kex. Väldigt kallt alltihop för mikrovågsugnen står numera under trappan långt ifrån ett vägguttag. Men idag intalade jag mig att det skulle bli varm mat för jag lade ut en blänkare om mitt köks kritiska tillstånd på Facebook och erbjöd mina 143 vänner att slåss om vem som ville ställa en måltid lämpligt förpackad (så den håller värmen) på min trapp ikväll.

Och sannolikt hade jag haft mycket att välja på om jag hade kommit hem i tid. Men eftersom jag inte anlände hemmafortet förrän 20.30 istället för 18.10, så fanns inga kartonger kvar. Säkert grannarna som tagit hand om varorna. Känns bittert.

Men köket är fortfarande inte klart så jag gör ett nytt försök imorgon. Då tror jag att jag skall lägga ut ett schema för hela veckan så att jag får en balanserad och bra kost, det är inte nyttigt att äta oxfilé och bearnaisesås varenda dag. Kanske skall jag ge snickaren lite extrauppdrag så att jag får mat nästa vecka också...? Tål att tänka på...

Tvångsstädning

Jag är extremt förändringsbenägen, oavsett vad det gäller. Således är jag som regel den första som jublar och klappar händerna vid omorganisation, personalneddragningar, bolagsförsäljningar, konkurser och annat liknande som jag varit med om i arbetslivet. För då händer åtminstone något.

Ja, det är sannolikt inte helt friskt, men jag är åtminstone öppen med mina defekter.
Händer det inget på arbetslivet som livar upp mig, så förändrar jag hemma. Det tycker jag också mycket om och därför pågår ständigt något litet bygg- eller renoveringsprojekt i bostaden.
Att förändra hemma är roligt länge. Först planerar jag för det, det är roligt. Sen köper jag in prylarna, det är roligt. Och när det sedan är klart och så fint som jag tänkt mig, då är det mycket roligt.

Det enda som inte direkt är roligt är tiden som eländet, d v s förändringsarbetet, pågår. För då smutsas det ner i mitt hushåll och det är inte roligt alls.

När jag projektledde badrumsombyggnad modell större härförleden höll jag på att förlora förståndet av att leva i gipsdamm och murbruk i tre veckor, och torkade därför golven oupphörligen. Varje kväll. Och ibland även på dagtid om jag råkade vara hemma då. Tyvärr var även badrumsbyggaren hemma vid dessa dagtida tillfällen och han fick krydda sin yrkesutövning med att hoppa som en antilop över min mopp och halka omkring som Bambi på hal is på blöt skyddsplast (jag torkade självfallet även plasten som täckte golven).

Jag gick honom på nerverna, det har jag hört bakvägen.

Igår när jag kom hem, kände mina känsliga barfotafossingar något som de var bekanta med men inte gillade. Gipsdamm och murbruk på golvet. I hela nedervåningen.

Eftersom jag kom hem sent, bara skulle sova några timmar och sedan lämna över röran till snickaren som på nytt skulle möga ned för fullt, så bestämde jag mig för att jag INTE skulle torka golvet. Inte. Jag skulle klara det, jag har inga tvång när det gäller städning, det SKULLE gå.

Jag fick lägga mig tidigt och kunde till slut somna trots att jag för min inre syn såg dammet rita små moln i luften och hoppa jenka på både köks- och hallgolvet. Men jag klarade det!
Jag gjorde det, jag våttorkade faktiskt inte golvet igår, trots att jag väldigt gärna ville det. Och sånt får man vara stolt över. Alla framgångar räknas.

Att jag sedan steg upp vid 5 imorse och med ett vilt rytande kastade mig över hinken, moppen och skurmedlet och gjorde en hysterisk tvångstorkning av alla golv på nedervåningen, tycker inte jag hör hit. Det var igår det handlade om...

Middag utan kök

Idag klockan 7 imorse infann sig "min snickare". Han som enligt mediet skulle komma och vara bra för mig och mitt hus. Det är han också, fast mest för huset, inte lika mycket för mig. Men vid min ålder får man inte vara petig med detaljerna.

Den här gången rockar han loss med en massa verktyg i köket och jag, som fortfarande sitter kvar på jobbet, är spänd över vad som skall möta mig när jag kommer hem. Hur mycket hinner en spänstig hantverkare i sina bästa år på en arbetsdag? Är köket klart, tro?

Jag befarar att det inte är det. Jag befarar också att jag kanske inte ens har någon ren plats att laga middag på. Om jag verkligen skall se det hela från den mörka och pessimistiska sidan tror jag inte ens HAR något kök för närvarande.

Och då kan man snabbt bli orolig för hur det skall gå med maten.

Men, si där har jag lite alternativa planer:

1) Jag kör bilen en extra runda hem så att motorn blir varm. När jag kommer hem, lindar jag in en korv i folie, öppnar motorhuven och lägger korven på motorn. Tada! Foliekokt korv à la säkerhetschef.

2) Jag låter vattnet rinna länge i badrummet så att det blir varmt. Jag häller lagom mängd vatten i en skål, tömmer en påse nudlar i skålen och fyller på med mamma Scans köttbullar. Eventuellt får jag byta vatten någon gång. Särskilt om köttbullarna var frysta. (Detta har jag inte kommit på själv, det har Stina gjort. Tack, Stina.)

3) Jag tar med mig en påse varma koppen från skrivbordslådan på jobbet. Häller varmt badrumsvatten i en kopp. Löser upp varma-koppen-pulvret i vattnet i koppen. Och vill jag ha extra arom rör jag om med diskborsten.

Således kan jag mätt och belåten gå till sängs även ikväll. Och detta skall som bekant ske tidigt, det är jag fortfarande överens med mig själv om.

Självbedrägeri en måndag

I teorin borde man vakna pigg som en lärkvinge på måndagmorgonen, stärkt efter en helgs vederkvickande vila, näringsriktiga kost och motion i lagom omfattning i Guds härliga natur.
I teorin.

Jag var trött som en gammal kamel imorse. Och det märkliga är att hjärnan vid dylika tillfällen gärna ställer upp och försöker hjälpa till med att lura verkligheten för att få sova en liten stund till.

Således började jag redan vid kvart i sex drömma om att det var lördag idag. Det var en härlig dröm, den utvecklades aldrig mer än så, men jag har inga stora krav på underhållning.
När klockradion började tuta, intalade jag mig att det var ett inslag i drömmen, och kunde därför med gott samvete nonchalera olåten. Tills den blev för störande, då stängde jag av klockradion. I verkligheten, men fortfarande sovandes.

Strax efter satte dotterns mobil igång, när den ligger på golvet blir det oanade ljudvågor av vibrationerna genom träplanken ned till mitt sovrum. Jag passade då lämpligen på att drömma att grannen borrade i sin tegelvägg, från utsidan. Oklart varför, men det skall ju inte jag lägga mig i. Deras ensak.

Till slut blev dock den samlade olåten för störande och jag vaknade, motvilligt. Och insåg att det är måndag. Inte lördag.

Nu är jag vaken, åtminstone delvis. Till den del som krävs för att jag skall kunna köra bil och ge ett gott intryck på jobbet.

Och jag har bestämt mig för att ikväll, då skall jag verkligen lägga mig tidigt.

Jo, det skall jag.

Om blommor och bin

På söndagarna vattnar jag blommorna. Om det behövs eller ej. Vissa blommor, som vill ha vatten mer sällan, brukar hänga med bladen, och vissa andra blommor, som skulle vilja ha en dutt varannan dag, gör ungefär detsamma. Men nonchalerar man bara gnället, så vänjer de sig, enligt min erfarenhet.

Jag tycker inte om att vattna blommor. Lika lite som jag tycker om att tömma soppåsen, skotta snö, rensa ogräs eller byta lakan i sängarna.

I perioder har jag försökt vänja blommorna vid vattning varannan vecka, men då blir upproret unisont och alla växterna, från stabila paulor till mer känsliga orkidéer enas som vore de franska bönder, och lägger kronbladen i vädret allihop.

Varje söndag är den gyllene medelvägen.

Förutom en stark ovilja mot blompyssel så har mitt känsliga sinne även försetts med egenskapen överlevnad framför allt. Således sätter jag in alla tänkbara livräddningsinsatser så fort minsta lilla porslinsblomma verkar trött på detta liv och hugad att gå mot ljuset in i nästa. Således har jag förbaskat många blommor att vattna. Eller, har haft, snarare.

För med ålderns rätt har också samvetet trubbats av. Numera kastar jag de blommor som inte visat sig livsdugliga. Rakt av, inget pjall och pjoller. Vill de inte, behöver de inte.

Faktum är att jag har kastat en del blommor som inte hängt med halsarna och beklagat sig också. För att de blivit för stora, för spretiga, haft fula blad eller verkat behöva en omplantering.
Fortsätter det så här kan jag snart införa blomvattning on a daily basis. En kruka lär man väl hinna med, t o m flera gånger om dagen om det behovet skulle uppstå.

Spådom

För något år sedan träffade jag av en slump ett av Malmös mer kända medier. Vi stod och väntade i en reception och kände som man ofta gör i sådana sammanhang en viss gemenskap och samhörighet i tröstlösheten, varpå vi började prata.

När jag förstod vem personen var, bad jag att få en snabbspådom, lite så där i stora drag bara, på 5 minuter. Inte för att jag tror på sånt, men iallafall... Mediet kunde gärna få in något om karriärutveckling, rikedom, riddaren på den ädle springaren och kanske ett och annat om barnens framtid också.

Riktigt så funkade det inte, fick jag veta, men så mycket kunde mediet säga, efter att ha fokuserat stint på mig en stund, att riddaren var på gång. En blond viking, skulle det vara. I min ålder, och väldigt händig med spik, såg och allehanda verktyg, vilket borde vara bra med tanke på att jag ju har hus med ständigt behov av lapp och lag.

Det lät hoppfullt. Huset behöver verkligen handpåläggning med jämna mellanrum och även om jag inte är handfallen själv, så har musklerna sina begränsningar. Jag byter inte vindskivor själv, t ex.

Sedan dess har jag väntat. Och väntat. Och väntat. Ingen snickare.

Tills det plötsligt slog mig att snickaren ju redan har kommit. Han har byggt om min carport, han har rivit mitt uterum, byggt det finaste trädäck och imorgon kommer han och bygger om mitt kök.

Han är blond, en riktig viking, i min ålder och det är bortom all tvivel att han är snickare. Han har f-skattebevis på det.

Dessutom är han gift, men när jag tänker efter sa aldrig mediet något om kärlek och romantik. Det skulle komma en snickare som skulle göra stordåd med mitt hus. Det var min egen fantasi som utgick ifrån att han skulle tillbringa kvällar i solnedgången med mig också.

Träffar jag mediet i en reception igen, skall jag vara mer specifik i min frågeställning. Annars väntar jag kanske förgäves på en VVS-kille i flera år, nästa gång.

Tvättprocesser

Det händer ibland, i synnerhet händer det personer i min omgivning som bor i lägenhet, att de tyvärr inte kan träffas en kväll för att de skall tvätta. Jag tvättar hela tiden, varje dag i princip, men jag kan umgås med andra, ge mig ut och springa, ta ett glas vin efter jobbet och klippa gräsmattan ändå, trots att garderobsutfyllnaden skall putsas till.

Jag tycker det är lätt att tvätta, för i princip är det inte jag som gör det, trots att jag får det att låta så. Det är tvättmaskinen som gör grovjobbet. Jag stoppar in och plockar ut. Det tar nästan ingen tid alls.

Men på sistone har jag känt ett visst omak när tvättning har kommit på tal. Jag har försökt skjuta på tvättandet, antytt att barnen skulle kunna ta på sig uppgiften och ibland övervägt om man inte kan ha samma blus två dagar i rad för att förlänga tidsintervallen mellan tvättpassen.
Inget av detta fungerar annat än i teorin, och så har jag fått gripa mig an uppgiften. Och samtidigt bestämt mig för att försöka reda ut VAD i begreppet tvätta som bär mig emot. För det är ju faktiskt bara att stoppa in och plocka ut.

Nu vet jag. Det är inte så enkelt. Och det är det som skaver.

Idag har jag bytt lakan i två dubbelsängar och en 140-säng. Rena lakan, örngott och påslakan i sängarna, smutsiga i tvättmaskinen.

Denna process var tråkig. Och tidsödande.

Efter tvättandet har jag hängt ut allt på tork. Stort pyssel eftersom jag har dubbelsängslakan som inte på något håll ryms på torkvindan.

Denna process var mycket tråkig. Och tidsödande.

Sedan har jag plockat ned allt och MANGLAT hela härligheten. Här pratar vi extremt och mycket tråkig process som tog förbaskat lång tid. Man kan inte låta lakanen åka igenom ett varv i mangeln, bara. Det krävs flera varv, stor konstnärlig förmåga i vikning på egen hand så att veck uteblir, lagom fuktighet och starka nypor när eländet fastnar mellan valsarna i mangeln.
Därefter har allt lagts in i linneskåpet. I den mån någon process i detta förfarande varit roligt, så måste det nog har varit denna. För nu var det hela över för den här gången.

Om man buntar ihop allt det här och kallar det för att "tvätta", så är jag benägen att hålla med. Jag hade inte heller kunnat umgås en tvättkväll under dessa förutsättningar.

Kram Mimmi

(...som inser att livet är lättare när tvättmaskinen är ens egen och inte en som delas med 40 familjer till...)

Strumpmonstrets kusin skomonstret

Vi är nog alla införstådda med att det finns ett kräset monster i tvättmaskinen som bara äter strumpor. En strumpa av varje par. Den andra känner han generöst att vi kan få behålla för att åtminstone ha något kvar att värma våra kylknölar och liktorn med.

I början av min karriär som hushållerska med stort strumpansvar så lagrade jag dessa ensamma strumpor på ett speciellt ställe eftersom jag levde förhoppningen/villfarelsen att maken förr eller senare skulle dyka upp.

Det gjorde den aldrig.

Åtminstone inte förrän jag resignerat och slängt den ensamma makan. Då kunde det hända att den förlorade sonen plötsligt kikade fram från tvättmaskinens baksida och glatt vinkade med tårna.

Nu råder no mercy for the British i mitt hushåll. Två strumpor in i maskinen, en strumpa ut = den strumpan ner i soptunnan. Och tittar strumppartnern skälmskt fram strax efteråt, så far han samma väg. Man får vara hård mot de hårda.

Det har emellertid på sistone slagit mig att det verkar finnas ett skomonster också. Han jobbar dock helt annorlunda för han verkar inte ÄTA ett halvt par skor, han verkar SLÄNGA UT det halva paret på landets lands- och motorvägar.

Är man ute och springer har man tid att studera sina omgivningar, åtminstone om man springer i min obefintliga hastighet, och jag har kunnat konstatera att det finns GOTT om ensamma skor i naturen.

Under mina tjänsteresor i bil under veckan har jag lagt märke till att det ligger ensamma skor även på motorvägen, i mittrenen, mitt bland körfälten eller vid kanten.

Min noggranna studie har också visat att det företrädesvis handlar om herrskor eller gympaskor. Jag har inte sett en enda pumps, sandalett eller stövel. Och jag har funderat mången gång på hur i hela friden skorna hamnar där?

Råkar man TAPPA en sko genom bilrutan under farten? Eller har skon gått sönder så man bestämmer sig för att slänga ut den men behålla den andre eftersom man inbillar sig att man kan hitta en likadan till, fast ny och hel? Och vem lever i villfarelsen att man kan gå in på Skopunkten och säga att man vill ha en (1) gympasko, storlek 43. Nej tack, inte båda, bara den vänstra.

Det håller inte. Skor flyger inte ut ur bilar, i synnerhet inte om de sitter på fötterna på den som kör. Och ingen vill väl ha, eller får köpa, ett halvt par nya skor.

Den enda hypotes som håller är den om skomonstret som jag tror är kusin med strumpmonstret. Det måste finnas ett sådant.

I väntan på

Milde himmel vad det är tråkigt att sitta och vänta på att barnen anländer hemmahamnen och dockar in för kvällen.

Ett litet barn infångat. Ett barn kvar.

Börjar snart sortera makaroner i storleksordning bara för att göra något rejält medan jag väntar.
Eller... Kan man putsa fönster när det är mörkt...? Kanske...?

Fredag i mammatappning

Hela helgen försöker jag spjärna emot tiden så att den inte skall gå. Helgen skall inte ta slut, det är målet. Hittills har jag inte varit direkt framgångsrik inom detta område.

Fast jag sätter klackarna i backen så blir det lik förbaskat måndag titt som tätt. Och då känns det som en ocean till nästa helg. Men oförtrutet pratar man om fredagen, räknar dagarna dit, jublar på Facebook när det bara är en dag kvar och nästan hjular hem efter jobbet på fredagkvällen, för nu...!

Klockan är snart 21 och den berömda fredagkvällen pågår för fullt. Kvällen då man äter långsam middag, umgås med familjen, pratar till punkt, tittar kärleksfullt på barnen som stolt över sin mamma tittar tillbaka. När man tittat färdigt på varandra tittar man på familjeprogram på teve, tävlingar, gärna med familjefokus, eller film eller kanske CSI.

Trötta men lyckliga går man slutligen till vila, var och en på sitt rum, läser en stund i en bok och somnar sedan tryggt, långsamt på väg mot veckans näst bästa dag: lördagen.

Pyttsan.

Den rara modern står med spisrosor på kinderna i köket och väntar på de rara barnen som inte infinner sig i tid. Dottern som försöker synka umgänget och det viktiga privatlivet med störande familjerelaterade inslag såsom middagar, kommer inflängande med andan i halsen och faller ned som en sten på köksstolen.

Innan jag har hällt upp såsen på min tallrik är hon färdigäten. Jag har funderat på om barnen möjligen behärskar konsten att idissla för trots att det verkar som om de sväljer både klyftpotatisen och den stekta biffen hel, verkar de inte ha problem, varken med tarmvred eller förstoppning.

Ungefär samtidigt som hon har sugit i sig de sista broccolibitarna ringer det på dörren. Där står hela byns generation -94 och några sekunder senare är alla borta för vinden, på väg mot fjärran mål (Malmö).

Lillebror, som äter lite mer än sin syster och således behöver något mer tid att svälja sin mat hel, ägnar å sin sida en god stund åt att genomföra kortfattade, korthuggna och tillsynes helt informationslösa telefonsamtal med generation -96 varpå han försvinner från hushållet. Han skall "ut, asså ut bara, öööh jag kommer... öööh, sen...".

Jag har tillbringat kvällen med att sortera om kryddorna i kryddskåpet. Innan stod de i bokstavsordning, nu står de kryddor jag använder oftast längst ned.

För att liva upp det hela lite har jag småsippat på kolsyrat vatten under kryddpysslandet, för rätt som det är har något barn förirrat sig till något ställe dit det kunde ta sig men av någon anledning inte kan ta sig ifrån. Och då måste jag kunna köra och hämta. Inget vin, alltså.
Nu skall jag strukturera upp mina plastkassar, tänker jag. Fast jag har inte bestämt mig om jag skall sortera dem efter färg eller efter storlek...

Kanske gör jag både och, jag har många timmars mammajour kvar innan jag med gott samvete kan somna i soffan.

Ingen stress alls

Även min dotter bloggar och det tycker jag är väldigt bra. På hennes blogg inhämtas mycken information om planer, umgängesformer, drogliberalitet och vem som är ihop med vem. Ibland kan jag också, med lite fantasi, räkna ut vem som gör vad med vem. Inte allt står direkt uttalat förkortningar och slanguttryck på ungdomsbloggiska.

Häromdagen läste jag ut av det krypterade att hon beklagade sig över sin oerhört jäktiga dag. Hon var helt slut av att gå i skolan, besöka knädoktorn, handla en hårprodukt på Ica OCH kolla på Idol på teve. Allt detta SAMMA dag. Wow.

Själv gör jag inte en bråkdel och det jag gör är nästan bara roligt. Igår steg jag t ex upp klockan halvsex, skalade potatis inför kvällens middag, vattnade blommorna och körde en maskin tvätt innan jag fick liv i barnen, fixade frukost till alla, dammsög lite (avskyr grus i hallen) och cyklade i vild galopp till jobbet där jag infann mig klockan halvåtta.

På jobbet jobbade jag så mycket jag kunde och struntade i fika och lunch eftersom jag har bestämt mig för att äta detta koncentrerat och fokuserat när jag går i pension. Då skall jag äta hela dagarna och bara sånt jag gillar, företrädesvis kakor, godis, glass och choklad för då är jag ändå gammal och det kan kvitta om jag är snygg i bikini eller inte.

På 15 minuter under lunchtid cyklade jag hem, plockade tvätten ur tumlaren, förberedde middagen, tömde brevlådan, hittade otäcka räkningar som jag sparade till senare och cyklade tillbaka till jobbet.

Lite senare tog jag bussen in till Malmö, satte mig i möte på brandkåren, tog sedan bussen tillbaka till Vellinge och hann jobba lite till innan ensamheten på kontoret var uppenbar och jag för femtioelfte gången samma dag slängde mig upp på cykeln.

På vägen hem svängde jag om Willys och kompletteringshandlade livets nödtorft mjölk, bröd och glass. Fortsatte hem och gick igång med middagen, körde en unge till Höllviken för badmintonträning, ringde den andra för att lokalisera plats, umgänge och tillstånd, vek tvätt, hämtade barn nr 1 och intog middagen.

Därefter jobbade jag ytterligare någon timme, dammsög upp NYTT grus som kommit in i hushållet, körde en ny maskin tvätt, och, när det mörknat ute, gick ut med tidningarna, körde ut soptunnorna och undvek grannarna så att jag inte skulle fastna med onödigt socialt prat som stal dyrbar tid.

Jag kom in lagom för att slänga in tvätten i torktumlaren, läste några mail, berättade för världen att jag fortfarande levde genom att skriva två uppmuntrande rader på Facebook och loggade snabbt ut för att inte fastna i någon konversation där.

Somnade med kläderna på och med tandborsten i munnen.

En helt vanlig dag, med andra ord. Och inte alls speciellt ansträngande. Ingenting, faktiskt, i jämförelse med min dotters stressiga dag som tonåring.

Tillvänjning eller avtrubbning

Jag har tänkt ut att mycket i livet handlar om att vänja sig. Eller att bli avtrubbad och inte bry sig, så kan det också vara.

Jag gillade t ex inte bruna bönor när jag var liten. Det såg märkligt ut, hade märklig konstistens och luktade märkligt och på dessa grundvalar bestämde jag mig för att me not like. Jag smakade aldrig innan jag bestämde mig.

Sedan blev det plötsligt så en dag, att det stackars barnet var utsvultet (hade gått mer än 3 timmar sedan det åt senast), varpå det gick hem till sin mormor för där brukade det finnas mat i rikliga mängder. Och det fanns det. Om man räknade in bruna bönor i denna kategori. Det gjorde jag inte, men nöden hade ingen lag. Ville jag överleva, borde jag äta bruna bönor.

Jag åt bruna bönor.

Och upptäckte att det var jättegott.

Nu är jag i samma fas igen. I somras invaderades trädgården av bladlöss. Sen kom nyckelpigorna i stora sjok och åt upp bladlössen. Och nu i höst dök kavalleriet upp: Spindlarna.
Jag HATAR spindlar.

Minsta lilla spindelanlag har sedan barndomen fått mig att känna svimningskänslor och en obehaglig mattighet. Tills nu.

I stort sett varje kväll den sista tiden har det galopperat minipizzor med ben genom mitt sovrum. Det är oklart var de kommer in, men de är inprogrammerade på samma sträckning allihop. Längs med ytterväggen (från huvudänden på min säng, huuu...), under garderoberna och ut i korridoren i raskt trav mot hallen. Var de tänker sig finna där begriper jag inte.
Jag ser dem för det mesta redan i sovrummet, man kan liksom inte missa en bulle med åtta stoppnålar som vevar fram över ett öde laminatgolv. Trots att jag verkligen inte har falkögon, mer än syn jämförbar med närsynta bofinken Knut.

Ibland kommer de tidigare, innan jag gått och lagt mig, och då hittar jag dem ståendes, lamslagna av förvirring över alla tänkbara vägval i hallen. Längre än så har de aldrig någonsin kommit.

Och jag har mått dåligt, ryst, skrikit och vevat ut dem varje dag. Med påföljd att jag igår, när en liten, liten spindel frejdigt travade framför fötterna på mig i köket, inte rörde en min utan bara förlängde steget något och gick vidare.

Tillvänjning eller avtrubbning, det är frågan.

Hög säkerhet

Igår skulle jag in på militärt område för att hålla utbildning. Jag hittade rätt avfart och svängde raskt in på en grusad väg, men fick genast stanna framför en flera meter hög grind. Ovanpå grinden fanns ett trafikljus och en skylt som talade om att när det lyste rött, då skulle man inte köra in. Vid gult sken skulle man vänta och vid grönt sken skulle man köra. Vid blinkade gult sken skulle man ta kontakt med vakten.

Ingenstans stod det HUR man skulle göra om man ville ta kontakt med vakten. Jag hade gärna gjort det, för efter att ha stirrat på grinden i 5 minuter kände jag för omväxling.

Till slut gick jag ut ur bilen och fram till en portkodsliknande tingest som jag började trycka på. Efter en massa pip och tut kom det plötsligt fram en röst ur lådan som undrade vad jag ville. Jag förklarade att jag ville komma in, eftersom jag skulle hålla en utbildning. Det tvivlade han på, några sådana uppgifter hade han inte. Men, jag kunde börja med att visa min militära legitimation, så kunde vi snacka vidare sen.

Förhandlingarna strandade en stund, när jag berättade att jag bara hade en civil sådan, vilket han ansåg var ett tecken på skriande torftighet och brist. När han hämtat sig, återkom han och berättade att jodå, det fanns verkligen en kurs som skulle hållas på insidan av grinden, men jag fanns inte med på kurslistan.

- Nej, det är inte så konstigt, sa jag. Det är jag som HÅLLER kursen.

Månn det. Det hade han ingen uppgift om.

- Nej, sa jag, det är möjligt, men om inte jag kan få komma in så kan du kanske åtminstone be kursdeltagarna komma ut och så kör jag utbildningen genom grinden?

Det tyckte han var tråkig attityd från min sida. Efter att ha viftat med körkort, upprepat mitt namn, namedroppat lite titlar och chefer, både såna jag kände och såna jag hört talas om, så öppnade sig plötsligt grinden. Utan att ett ord om "varsågod och kör in" kom från lådan. Inte heller någon vägledning om vart jag skulle ta vägen inne på området, men bra kvinna reder sig själv, så jag hittade rätt.

När jag skulle köra ut, frågade jag elevernas handledare om det var lika svårt att få tillstånd att köra ut ur området som det var att köra in. Neeeeej, då, försäkrade han. Det var bara att köra till linjen vid grinden och vänta, då skulle grinden öppnas av sig själv och jag kunde köra ut.
Det lät för bra för att vara sant och så var det också. Sesam öppnade sig inte. Till slut klev jag ut och gick fram till grinden. På utsidan fanns den där portkodslådan som hade fungerat så förnämligt när jag skulle in. Tänk om man kunde nå den när man ville ut också? Jag försökte trycka igenom armen genom grindgallret och det gick nästan, men jag såg tyvärr inte vilken av knapparna på portkodsapparaten som det fanns en telefon på. Och jag hade inte hunnit bli så bekant med apparaten på min väg in, att jag kunde känna och räkna mig fram. Dessutom kändes det som om jag höll på att fastna med axeln i grinden.

Det tog mig någon minut att komma loss, men det gick, och just då var jag väldigt tacksam över att grindarna förblivit stängda. Det hade orsakat mig ett visst omak om dessa öppnat sig samtidigt som min axel satt fast i en av dem.

Jag flanerade tillbaka till bilen och funderade på om jag skulle hänga mig på tutan eller backa, ta sats och försöka köra igenom. Båda alternativen kändes lockande men när jag räknade elle-belle-bi och nästan hade kommit till "nu är du.." så öppnade sig grinden.

Det var oklart om grindöppningen var för min skull eller för att någon annan var på väg runt hörnet och in, men jag brydde mig inte om att fundera och vänta. Jag rivstartade och blåste igenom öppningen TROTS att det blinkade gult = vänta.

Det är med stor glädje jag kan berätta att Sverige är i tryggt och säkert förvar. Och nu, när jag är på utsidan och inte behöver komma in, tycker jag att just det är jättebra.