Idag kom sonen på att han nödvändigtvis måste ha en gradskiva för att kunna utföra sina räkneuppgifter som han egentligen skulle vara klar med till imorgon. God framförhållning som vanligt.
När jag gick i skolan, strax efter kulramens tillkomst, fick jag en gradskiva någon gång i mellanstadiet. Denna gradskiva har sedan följt med mig på mina vidare studier i livet. Rent praktiskt användes den till och med gymnasiet, sedan såg jag listigt till att välja sådana förkovrande studier som INTE innefattade matematik av den högre skolan, d v s där gradskivor var nödvändiga.
Undantaget är de 5 poäng i statistik på Lunds universitet som jag i ett ögonblick av stark förvirring anmälde mig till. I denna kurs var förvisso inga gradskivor inblandade men där förekom många andra matematiska märkligheter som min intelligens inte alls var lämpad för. Jag klarade mig dock igenom det hela med hedern och äran i behåll, men några ytterligare 5 poäng i samma ämne har inte varit aktuella. Man skall inte överstudera, tycker jag.
Nåväl, gradskivan hängde med när jag flyttade hit och flyttade dit, flyttade ihop och flyttade isär, när barnen kom hade de mycket skojigt med gradskivan, den har balanserats på små nästippar, hängts över små öron, använts som mall vid tecknande av halvmånar, den har spelats innebandy med och den har på alla sätt använts utom för det ändamål som var tänkt från början.
Ingen har varit intresserad av att nyttja den för detta ändamål heller. Förrän nu.
Den förbaskade gradskivan har varit min dagliga följeslagare i 35 år, åtminstone känns det så när jag summerar livet. Jag vet med säkerhet att den har legat i leksakslådor, bland besticken i köket, i bra-att-ha-lådan bland pennor, gem och pizzeriamenyer, ett tag låg den i badrumsskåpet och säkert har den också, vid något okontrollerat tillfälle, parkerat sin uppenbarelse i sitt rätta element, d v s i ett pennskrin.
Nu, när den inte behövs för att spela bandy med eller för att utsmycka något litet barnöra utan för att faktiskt nyttjas efter sin hela tillblivelses förmåga, då är den självklart borta.
Jag har vänt upp och ned på huset under kontrollerat överinseende av sonen. Jag var verkligen tittat överallt, även i grovköket bland tvätt- och sköljmedel, för ibland hamnar saker på andra platser än sådana som skulle kunna anses vara rimliga. Ingen gradskiva.
Imorgon får jag prioritera bort jobbet för att snabbast möjligt köpa en ny, så att sonen inte halkar efter i sina matematiska studier. Och så fort jag har köpt en ny, kommer jag att hitta den gamla, slitna gradskivan. Bland mina underkläder eller till höger om makaronerna i skafferiet. Så skämtsamt brukar mitt liv vara arrangerat.
söndag 31 januari 2010
Alla dessa vattumän
Knappt hinner man komma förbi jul och nyår med alla sina hutlösa utgifter i form av julklappar, julkort, nytt julpynt, nya ljusslingor, mat till förbannelse och nyårsattribut i form av både bubbel och tjut, så kommer man in i januari. En månad då de flesta andra varvar ner, fokuserar på havregrynsgröt och billigt långkok av bruna-bönor-modell, tar en vit månad och lagrar upp lite resurser, medan jag växlar upp och tar ett större grepp. För mig väntar nämligen årets födelsedagsrace.
Alla fyller år. Inte de närmaste väninnorna och inte dottern men samtliga övriga mig eller barnen närstående har klivit av storken i februari månad och jag hamnar obönhörligen i pakethysteri part II. Fast utan ackompanjemang av julmusik.
Födelsdagsbarnen i år återfinns i åldrarna 14 till 85 inkluderande min mamma som blir 75. Och den typen av födelsedag skojar man inte bort med en teckning som barnen har ritat på bilden i skolan. I samtliga fall krävs tankemöda, listor, jaktdagar, nedfällande och insamlande av byten, extra överföringar av pengar till Visa-kontot, paketinslagning, ny jaktdag, nu på annan jaktmark där rätt butiker finns (särskilt vattumannen sonen är känslig för i vilken butik man handlar), ett konstaterande att jeans med rätt märke kostar som min första bil ungefär, nya överföringar av pengar, hem och packa in.
I min bakre hall finns nu olika kassar och posteringar av paket vilka skall distribueras till olika glada födelsedagsbarn. Till jul kan jag glatt blanda allt i stora säckar för då har man ju etiketter på paketen som gör att det tydligt framgår till vem paketet skall. På födelsedagar har man inte det, sannolikt för att det i de flesta andra familjer är så vist arrangerat att man sprider sina födelsedagar på ett rättvist och jämnt sätt mellan årets tolv månader. Och inte som i min, fördelar alla inom samma 30 dagar.
Igår, när jag skulle visa dottern hur jag hade lagt upp paketposteringarna, blev jag med ens osäker på om högen till höger tillhör hennes far, min son eller kanske min mamma. Eller hennes man. Det är väsentligt att det blir någotsånär rätt, för den som är gravt synskadad bör inte få en bok skriven i Arial, 9 punkters storlek. Sånt kan tas illa upp. Och om föredette maken får hårinpackning så kan han bli sårad. Med tanke på att han har samma frisyr som Kojak hade på sin tid. Min styvfar på 85 tror jag inte blir glad för ett par Puma-fotbollsshorts och min son vill absolut inte ha ett presentkort på Lindex.
Jag har nu kommit på att jag skall ta fram ett antal plastkassar och på dem skriva respektive mottagares namn. Sen får jag packa upp paketen lite diskret, kika vad som finns i dem, fatta beslut om vem jag hade tänkt förära den aktuella gåvan, försluta paketet igen och lägga ned det i rätt kasse.
Och sedan skall jag kontakta en astrolog och kolla hur det kan komma sig att alla jag är släkt med eller har band till, i stort sett, är vattumän. Finns det en högre plan eller är det bara slumpen? Själv är jag skytt och personligen tycker jag att just det tecknet är det bästa.
Alla fyller år. Inte de närmaste väninnorna och inte dottern men samtliga övriga mig eller barnen närstående har klivit av storken i februari månad och jag hamnar obönhörligen i pakethysteri part II. Fast utan ackompanjemang av julmusik.
Födelsdagsbarnen i år återfinns i åldrarna 14 till 85 inkluderande min mamma som blir 75. Och den typen av födelsedag skojar man inte bort med en teckning som barnen har ritat på bilden i skolan. I samtliga fall krävs tankemöda, listor, jaktdagar, nedfällande och insamlande av byten, extra överföringar av pengar till Visa-kontot, paketinslagning, ny jaktdag, nu på annan jaktmark där rätt butiker finns (särskilt vattumannen sonen är känslig för i vilken butik man handlar), ett konstaterande att jeans med rätt märke kostar som min första bil ungefär, nya överföringar av pengar, hem och packa in.
I min bakre hall finns nu olika kassar och posteringar av paket vilka skall distribueras till olika glada födelsedagsbarn. Till jul kan jag glatt blanda allt i stora säckar för då har man ju etiketter på paketen som gör att det tydligt framgår till vem paketet skall. På födelsedagar har man inte det, sannolikt för att det i de flesta andra familjer är så vist arrangerat att man sprider sina födelsedagar på ett rättvist och jämnt sätt mellan årets tolv månader. Och inte som i min, fördelar alla inom samma 30 dagar.
Igår, när jag skulle visa dottern hur jag hade lagt upp paketposteringarna, blev jag med ens osäker på om högen till höger tillhör hennes far, min son eller kanske min mamma. Eller hennes man. Det är väsentligt att det blir någotsånär rätt, för den som är gravt synskadad bör inte få en bok skriven i Arial, 9 punkters storlek. Sånt kan tas illa upp. Och om föredette maken får hårinpackning så kan han bli sårad. Med tanke på att han har samma frisyr som Kojak hade på sin tid. Min styvfar på 85 tror jag inte blir glad för ett par Puma-fotbollsshorts och min son vill absolut inte ha ett presentkort på Lindex.
Jag har nu kommit på att jag skall ta fram ett antal plastkassar och på dem skriva respektive mottagares namn. Sen får jag packa upp paketen lite diskret, kika vad som finns i dem, fatta beslut om vem jag hade tänkt förära den aktuella gåvan, försluta paketet igen och lägga ned det i rätt kasse.
Och sedan skall jag kontakta en astrolog och kolla hur det kan komma sig att alla jag är släkt med eller har band till, i stort sett, är vattumän. Finns det en högre plan eller är det bara slumpen? Själv är jag skytt och personligen tycker jag att just det tecknet är det bästa.
lördag 30 januari 2010
Inget fanns att se
När jag vaknade imorse och tittade ut trodde jag inte mina ögon. Eller rättare sagt, jag trodde dem, men blev rädd för att jag blivit blind under natten. Jag såg nämligen inget när jag spanade ut genom fönstret.
Vilket visade sig bero på att inget fanns att se. Allt som skulle vara intressant för en ensamstående kvinna att vila ögonen på: bilen, mina grannars besökares bilar, vem som hunnit plocka in morgontidningen redan, sådana saker, var omöjligt att bilda sig någon uppfattning om eftersom allt var täckt av snö. Verkligen TÄCKT av snö. Hela min garageuppfart hade försvunnit.
Sådant kan gör mig en liten aning deprimerad. I synnerhet då minnet av det senaste snöäventyret med tillhörande isvallsproblematik fortfarande ligger i klar dager. Åtminstone för ryggen.
Men, gnälla tänker jag ägna mig åt på heltid när jag blir gammal och inte har något bättre för mig. Jag gav mig istället kast med att gräva fram mina egendomar. Det första problemet var att komma ut genom dörren.
Om ni tänker er rymden, och så tänker ni er universum och så tänker ni er att ni åker in i ett svart hål och så åker ni så långt in i det hålet ni kan komma. På motsvarande plats på vår gata bor jag.
Jag har tomten där allt som ingen annan på gatan vill ha hamnar. Godispapper som slängs vid hus nummer 45 hamnar hos mig. Snö som faller vid hus nummer 2 hamnar hos mig. Det har hänt att barn som kommit ihop sig med sina föräldrar och rymt hemifrån har hamnat hos mig också. Godispapper slänger jag, snö skottar jag och små barn återbördar jag skyndsamt.
Således kunde grannarna mitt över gatan ta en liten bilborste och sopa rent det värsta på sina uppfarter medan jag nästan fick starta traktorn, koppla på plogen och börja ploga rent hos mig. Nu har jag tyvärr ingen traktor utan det är jag som har den befattning. Men iallafall, nu har ni bilden klar.
Det tog mig mer än en timme att gräva fram bilen, att gräva fram uppfarten och att hitta brevlådan. I sistnämnda fall fick jag hjälp av mina detektivkunskaper. Tidningsbärarna hade nämligen varit där och lämnat tidningen och jag kunde följa hjulspåren. Hur de kan ta sig fram med sina små skitbilar (ursäkta språket, men vi pratar verkligen inte SUVar med fyrhjulsdrift utan snarare ryggsäckar med hjul och en dörr som man kan stänga om sig, och att de till och med har arbetat sig fram i halvmeterdjup snö för att komma fram med tidningen till mig, betecknar jag som uteslutande ett herrans under. De är hjältar. Så är det bara.
Men det är jag också, för nu har jag skottat allt som skall skottas på min mark, brevlådan är identifierad och framgrävd, jag har dessutom varit ute på gatan och jämnat marken för min och bilens kommande shoppingrunda och nu väntar jag bara på att någon av grannarnas bilar med fyrhjulsdrift skall få behov av att åka och handla, skjutsa barn till hästhoppning eller hämta hem mer ved till braskaminen, så att de banar väg för min lågliggande farkost.
Sen är jag på gång! Ha! Det skall mer till än lite snö för att stoppa mig från att handla användbara saker. Jag är väl kvinna!
Vilket visade sig bero på att inget fanns att se. Allt som skulle vara intressant för en ensamstående kvinna att vila ögonen på: bilen, mina grannars besökares bilar, vem som hunnit plocka in morgontidningen redan, sådana saker, var omöjligt att bilda sig någon uppfattning om eftersom allt var täckt av snö. Verkligen TÄCKT av snö. Hela min garageuppfart hade försvunnit.
Sådant kan gör mig en liten aning deprimerad. I synnerhet då minnet av det senaste snöäventyret med tillhörande isvallsproblematik fortfarande ligger i klar dager. Åtminstone för ryggen.
Men, gnälla tänker jag ägna mig åt på heltid när jag blir gammal och inte har något bättre för mig. Jag gav mig istället kast med att gräva fram mina egendomar. Det första problemet var att komma ut genom dörren.
Om ni tänker er rymden, och så tänker ni er universum och så tänker ni er att ni åker in i ett svart hål och så åker ni så långt in i det hålet ni kan komma. På motsvarande plats på vår gata bor jag.
Jag har tomten där allt som ingen annan på gatan vill ha hamnar. Godispapper som slängs vid hus nummer 45 hamnar hos mig. Snö som faller vid hus nummer 2 hamnar hos mig. Det har hänt att barn som kommit ihop sig med sina föräldrar och rymt hemifrån har hamnat hos mig också. Godispapper slänger jag, snö skottar jag och små barn återbördar jag skyndsamt.
Således kunde grannarna mitt över gatan ta en liten bilborste och sopa rent det värsta på sina uppfarter medan jag nästan fick starta traktorn, koppla på plogen och börja ploga rent hos mig. Nu har jag tyvärr ingen traktor utan det är jag som har den befattning. Men iallafall, nu har ni bilden klar.
Det tog mig mer än en timme att gräva fram bilen, att gräva fram uppfarten och att hitta brevlådan. I sistnämnda fall fick jag hjälp av mina detektivkunskaper. Tidningsbärarna hade nämligen varit där och lämnat tidningen och jag kunde följa hjulspåren. Hur de kan ta sig fram med sina små skitbilar (ursäkta språket, men vi pratar verkligen inte SUVar med fyrhjulsdrift utan snarare ryggsäckar med hjul och en dörr som man kan stänga om sig, och att de till och med har arbetat sig fram i halvmeterdjup snö för att komma fram med tidningen till mig, betecknar jag som uteslutande ett herrans under. De är hjältar. Så är det bara.
Men det är jag också, för nu har jag skottat allt som skall skottas på min mark, brevlådan är identifierad och framgrävd, jag har dessutom varit ute på gatan och jämnat marken för min och bilens kommande shoppingrunda och nu väntar jag bara på att någon av grannarnas bilar med fyrhjulsdrift skall få behov av att åka och handla, skjutsa barn till hästhoppning eller hämta hem mer ved till braskaminen, så att de banar väg för min lågliggande farkost.
Sen är jag på gång! Ha! Det skall mer till än lite snö för att stoppa mig från att handla användbara saker. Jag är väl kvinna!
fredag 29 januari 2010
Tack, men vem...?
Idag hade jag möte med ledande personer ur alla möjliga blåljusmyndigheter. I en bensträckarpaus kom en av de ledande räddningstjänstkvinnorna fram och berättade att hon hade en hälsning till mig.
Hon såg glad ut och jag blev förväntansfull. Här verkade det vara spännande saker på gång.
Jo, hon hade träffat en man som kände mig, som hade jobbat med mig i något sammanhang och som gillade mig jättemycket.
Jag tyckte mycket om det jag hörde så här långt.
De hade talat om min ringa person en stund och han hade insisterat på att hon skulle hälsa till mig nästa gång hon träffade mig.
Jag blev glad. Gud, så kul att ha en beundrare som dessutom skickar sin hälsning!
Ja, det var det hela. Hon log vänligt mot mig.
Jag log vänligt och förväntansfullt tillbaka. - Nå, vem var det?
- Ja, se det hade hon ingen aning om.
Det hade hon glömt. Även detta sades glädjestrålande. Men hon tänkte blåkläder när hon tänkte på händelsen. Så sannolikt var det en polis, en räddningstjänstkille eller en snickare i Fristads-overall. Inte så sannolikt en snickare, kanske. Troligare en polis eller en person från räddningstjänsten.
Hur många sådana män känner jag? Hur många hundra sådana män känner jag?
Jag är emellertid väluppfostrad, så jag bad henne tacka för hälsningen och hälsa tillbaka. Och att säga att jag blev både glad och överraskad.
För det blev jag. Och är fortfarande. För vem...?
Hon såg glad ut och jag blev förväntansfull. Här verkade det vara spännande saker på gång.
Jo, hon hade träffat en man som kände mig, som hade jobbat med mig i något sammanhang och som gillade mig jättemycket.
Jag tyckte mycket om det jag hörde så här långt.
De hade talat om min ringa person en stund och han hade insisterat på att hon skulle hälsa till mig nästa gång hon träffade mig.
Jag blev glad. Gud, så kul att ha en beundrare som dessutom skickar sin hälsning!
Ja, det var det hela. Hon log vänligt mot mig.
Jag log vänligt och förväntansfullt tillbaka. - Nå, vem var det?
- Ja, se det hade hon ingen aning om.
Det hade hon glömt. Även detta sades glädjestrålande. Men hon tänkte blåkläder när hon tänkte på händelsen. Så sannolikt var det en polis, en räddningstjänstkille eller en snickare i Fristads-overall. Inte så sannolikt en snickare, kanske. Troligare en polis eller en person från räddningstjänsten.
Hur många sådana män känner jag? Hur många hundra sådana män känner jag?
Jag är emellertid väluppfostrad, så jag bad henne tacka för hälsningen och hälsa tillbaka. Och att säga att jag blev både glad och överraskad.
För det blev jag. Och är fortfarande. För vem...?
Min tur varannan gång
Deluxe-mannen (se tidigare blogginlägg) och jag lunchar stundtals ihop då vi har yrkesmässiga beröringspunkter och dessutom finner ett visst masochistiskt nöje i att försöka övertrumfa varandra i munhuggeri och olika genusrelaterade påhopp, uttalade med artiga leenden och med ett lätt byråkratiskt språk.
Vi betalar varannan gång, mycket rättvist och jämlikt och det har varit trevliga ställen vi lunchat på varenda gång. Nästa vecka är det dags igen, och eftersom vi betalar varannan gång och jag av någon anledning aldrig har gjort just det, är det min tur.
Jag har redan förvarnat om att det blir ett annorlunda koncept den här gången. Borta är krogarna med vita dukar, stylade vattenkaraffer och värmeljushållare. Jag tänker köra frysburkskonceptet. Varsin burk, olika innehåll och HAN skall få välja först! Är jag snäll eller är jag snäll? Minst en tolva, om jag får säga det själv.
Det hela kommer att äga rum i grannstaden eftersom vi skall på möte där i anslutning till lunchen och jag tänker frakta dit burkarna i motorrummet på min bil. Då tror jag de är lagom varma när vi kommer fram. Därefter tänkte jag antingen parkera så att vi har utsikt över Rådhuset där kommunkontoret finns, eller Forex. Makten eller Mammon och HAN får välja. Är jag snäll eller är jag snäll?
Säkert kommer det att promenera intressanta människor både in och ut ur byggnaderna, Hawaiihattar som vill växla till sig dollar och bebisföräldrar som vill ställa sig i förskolekö, beroende på vad han nu väljer för panorama-view.
Är det kallt kan jag tänka mig att ha värmen på i bilen, åtminstone en liten stund. I övrigt får han utan att behöva tänka på mig och mitt ständiga frysande, frikostigt låna bilfilten som ligger i bagaget. Vill han vila sig lite eller ligga och titta på folk, kan han luta tillbaka stolen och lägga huvudet på min Första-hjälpen-kudde. Efterrätt finns i handskfacket: tablettaskar med Smurftabletter från 2002.
Och detta helhetskoncept med underhållning, förstklassig mat, bekväma stolar och efterrätt bjuder JAG på.
Och kalkylerar jag rätt kommer det sedan att dröja många gånger innan det är dags för min varannan gång igen.
Vi betalar varannan gång, mycket rättvist och jämlikt och det har varit trevliga ställen vi lunchat på varenda gång. Nästa vecka är det dags igen, och eftersom vi betalar varannan gång och jag av någon anledning aldrig har gjort just det, är det min tur.
Jag har redan förvarnat om att det blir ett annorlunda koncept den här gången. Borta är krogarna med vita dukar, stylade vattenkaraffer och värmeljushållare. Jag tänker köra frysburkskonceptet. Varsin burk, olika innehåll och HAN skall få välja först! Är jag snäll eller är jag snäll? Minst en tolva, om jag får säga det själv.
Det hela kommer att äga rum i grannstaden eftersom vi skall på möte där i anslutning till lunchen och jag tänker frakta dit burkarna i motorrummet på min bil. Då tror jag de är lagom varma när vi kommer fram. Därefter tänkte jag antingen parkera så att vi har utsikt över Rådhuset där kommunkontoret finns, eller Forex. Makten eller Mammon och HAN får välja. Är jag snäll eller är jag snäll?
Säkert kommer det att promenera intressanta människor både in och ut ur byggnaderna, Hawaiihattar som vill växla till sig dollar och bebisföräldrar som vill ställa sig i förskolekö, beroende på vad han nu väljer för panorama-view.
Är det kallt kan jag tänka mig att ha värmen på i bilen, åtminstone en liten stund. I övrigt får han utan att behöva tänka på mig och mitt ständiga frysande, frikostigt låna bilfilten som ligger i bagaget. Vill han vila sig lite eller ligga och titta på folk, kan han luta tillbaka stolen och lägga huvudet på min Första-hjälpen-kudde. Efterrätt finns i handskfacket: tablettaskar med Smurftabletter från 2002.
Och detta helhetskoncept med underhållning, förstklassig mat, bekväma stolar och efterrätt bjuder JAG på.
Och kalkylerar jag rätt kommer det sedan att dröja många gånger innan det är dags för min varannan gång igen.
torsdag 28 januari 2010
Felsänd dröm
Jag drömmer de mest märkliga ting om nätterna. När jag väl drömmer, alltså. För det mesta gör jag inte det, jag är mycket för att fokusera på det jag håller på med för stunden. Till exempel sova, vilket är det jag vanligen gör om nätterna.
Men, inatt var det trots allt dags igen. Jag drömde om en man i bekantskapskretsen, han stod hemma hos mig (som inte alls var likt hemma hos mig, inte alls lika välstädat) och tittade strängt på mig varpå han uttryckte sig i termer om att om man utgick från näringskedjan och hackordningen och dessa hade 100 nivåer, så hamnade jag någonstans väldigt långt ned i den ordningen. Plats 98 eller så.
Det kändes hårt. Jag som är så snäll.
När jag vaknade viftade jag bort drömmen, mina drömmar brukar inte störa mig nämnvärt i efterhand. Jo, mina dagdrömmar om rikedom och välstånd och en egen butler, de kan störa mig ibland, det kan de, men det är en annan sak.
Den här förbaskade drömmen hängde sig emellertid kvar, ungefär på samma sätt som barnen hängde sig kvar i mina byxben när de var små och jag ville gå förbi godisdisken och de ville stanna och utvärdera utbudet. Kunde det vara någon slags telepati från karlen ifråga? Kunde det vara en sanndröm?
Med tanke på hur många drömmar jag hade om Ingemar Stenmark och Donny Osmond när jag var ung, och hur väldigt lite gift jag lyckades bli med dessa män, så tar jag sanndrömmar med en nypa salt.
Telepati däremot, det kunde det kanske vara rent hypotetiskt, men isåfall var det nog helt enkelt en störning på linjen som gjorde att jag blev inblandad. Det snöade ju massor igårkväll och då blir det gärna brott på kontaktledningar och annat och jag utgår ifrån att budskapet från Malmö till Vellinge kanske egentligen skulle från Svedala till Trelleborg. Och så kom det fel. Sånt händer jämt.
Tror jag.
Och handlar det inte om en felsändning så handlar det säkert om ett missförstånd. Han såg förvisso allvarlig ut i drömmen, men det har jag kommit fram till att det gör han lite i största allmänhet utan att för den skull vara särskilt bister i märgen. Säkert log han sött innerst inne.
När jag tänker efter var det nog snarare så att det var plats 9 till 8 som han ville förära mig. Dålig svenska, förvisso, det borde vara plats 8 till 9 om man skall vara petig, men nu var det ju en dröm och han kanske inte tänker lika kristallklart under sömnen som när han är vaken. Sådant får man ha överseende med.
Jag är faktiskt ganska säker på att det var plats 9 till 8 han sa, när jag tänker efter, min hörsel är inte helt att lita på.
Och plats 9 eller 8 får duga. Jag gillar ju att vinna, i och för sig, så förstaplatsen är mer min grej, men det säger jag inte för då får han kanske stalkervarningskänsla och börjar skicka elaka saker i mina drömmar på riktigt och det vill jag inte.
Nej, för jag måste sova, herregud, jag har ju ett arbete att sköta.
Men, inatt var det trots allt dags igen. Jag drömde om en man i bekantskapskretsen, han stod hemma hos mig (som inte alls var likt hemma hos mig, inte alls lika välstädat) och tittade strängt på mig varpå han uttryckte sig i termer om att om man utgick från näringskedjan och hackordningen och dessa hade 100 nivåer, så hamnade jag någonstans väldigt långt ned i den ordningen. Plats 98 eller så.
Det kändes hårt. Jag som är så snäll.
När jag vaknade viftade jag bort drömmen, mina drömmar brukar inte störa mig nämnvärt i efterhand. Jo, mina dagdrömmar om rikedom och välstånd och en egen butler, de kan störa mig ibland, det kan de, men det är en annan sak.
Den här förbaskade drömmen hängde sig emellertid kvar, ungefär på samma sätt som barnen hängde sig kvar i mina byxben när de var små och jag ville gå förbi godisdisken och de ville stanna och utvärdera utbudet. Kunde det vara någon slags telepati från karlen ifråga? Kunde det vara en sanndröm?
Med tanke på hur många drömmar jag hade om Ingemar Stenmark och Donny Osmond när jag var ung, och hur väldigt lite gift jag lyckades bli med dessa män, så tar jag sanndrömmar med en nypa salt.
Telepati däremot, det kunde det kanske vara rent hypotetiskt, men isåfall var det nog helt enkelt en störning på linjen som gjorde att jag blev inblandad. Det snöade ju massor igårkväll och då blir det gärna brott på kontaktledningar och annat och jag utgår ifrån att budskapet från Malmö till Vellinge kanske egentligen skulle från Svedala till Trelleborg. Och så kom det fel. Sånt händer jämt.
Tror jag.
Och handlar det inte om en felsändning så handlar det säkert om ett missförstånd. Han såg förvisso allvarlig ut i drömmen, men det har jag kommit fram till att det gör han lite i största allmänhet utan att för den skull vara särskilt bister i märgen. Säkert log han sött innerst inne.
När jag tänker efter var det nog snarare så att det var plats 9 till 8 som han ville förära mig. Dålig svenska, förvisso, det borde vara plats 8 till 9 om man skall vara petig, men nu var det ju en dröm och han kanske inte tänker lika kristallklart under sömnen som när han är vaken. Sådant får man ha överseende med.
Jag är faktiskt ganska säker på att det var plats 9 till 8 han sa, när jag tänker efter, min hörsel är inte helt att lita på.
Och plats 9 eller 8 får duga. Jag gillar ju att vinna, i och för sig, så förstaplatsen är mer min grej, men det säger jag inte för då får han kanske stalkervarningskänsla och börjar skicka elaka saker i mina drömmar på riktigt och det vill jag inte.
Nej, för jag måste sova, herregud, jag har ju ett arbete att sköta.
onsdag 27 januari 2010
Känns rätt
Jag skall inte tjata vidare om vädret även om det i sanning finns MYCKET att säga i detta ärende. Åtminstone om man har ordet i sin makt som jag. Eller är snackesalig, om ni hellre vill benämna det så.
Jag kan bara konstatera att det ligger något i talesättet "när man tror att man har nått botten, då finns det en bit kvar". Förutom kylan som jag klagade över igår, har vi numera också snöstorm. Det är vitt som i en semla vart man än tittar och mycket svårt att se var man är, vart man går och om det händelsevis finns någon i vägen.
Jag kan dessutom konstatera att det killar roligt i magen när man plötsligt noterar att bakvagnen på ens egen kombi är den del av fordonet som ligger främst i färdriktningen. Jag vet inte om det är det som kallas för vardagsdramatik, men det påminner åtminstone starkt om något åt det hållet.
Idag när jag skulle ut och köra bil försökte jag samtidigt som jag höll bilen på vägen ta på mig fingervantarna. Det blev jätteroligt flera gånger. Matematik har aldrig varit mitt favoritämne men säkert kan man räkna ut på något sätt hur många olika möjligheter man kan göra fel på innan rätt handske sitter på rätt håll på rätt hand. Jag prövade iallafall samtliga dessa varianter och dessutom flera gånger vilket innebar att jag hann komma fram innan båda handskarna var på.
Dessutom kunde jag notera att det spelar roll vilken hand man klär på först. Inte praktiskt så mycket som känslomässigt. Jag började med att klä på vänster hand och det kändes obehagligt ungefär som när någon drar med naglarna över en sån där svart tavla som vi födda på 60-talet och tidigare har insupit all lärdom via. Faktum var att det var så läskigt att jag var tvungen att klä av handen handsken och börja attackera högerhanden istället. När den var klädd gick det jättebra att klä på vänstran. Kan inte förklara varför.
Likadant är det emellertid med skorna. Jag bytte skor under dagen och när jag skulle ta på mig utevarianterna prövade jag att kliva i vänster sko först. Det gick inte. Blev fel, kändes fel, hela kroppen rös. Dessutom kunde jag knappt hålla balansen när vänster ben balanserade på en klack medan höger stod plant på golvet. Tvärtom var inga som helst problem. Kändes rätt.
Och nu skall jag klä på mig alla kläder jag har tillgång till, självklart börjar jag med höger sida av kroppen, jag skall vagga ut till min bil, köra de 300 metrarna hem, som jag inte kan cykla på grund av det arktiska klimatet, värma en frysburk med dinner surprise (flera rester i samma burk) och lägga mig med bakvagnen i färdriktningen i soffan.
Och allt detta känns rätt. Kan inte förklara varför.
Jag kan bara konstatera att det ligger något i talesättet "när man tror att man har nått botten, då finns det en bit kvar". Förutom kylan som jag klagade över igår, har vi numera också snöstorm. Det är vitt som i en semla vart man än tittar och mycket svårt att se var man är, vart man går och om det händelsevis finns någon i vägen.
Jag kan dessutom konstatera att det killar roligt i magen när man plötsligt noterar att bakvagnen på ens egen kombi är den del av fordonet som ligger främst i färdriktningen. Jag vet inte om det är det som kallas för vardagsdramatik, men det påminner åtminstone starkt om något åt det hållet.
Idag när jag skulle ut och köra bil försökte jag samtidigt som jag höll bilen på vägen ta på mig fingervantarna. Det blev jätteroligt flera gånger. Matematik har aldrig varit mitt favoritämne men säkert kan man räkna ut på något sätt hur många olika möjligheter man kan göra fel på innan rätt handske sitter på rätt håll på rätt hand. Jag prövade iallafall samtliga dessa varianter och dessutom flera gånger vilket innebar att jag hann komma fram innan båda handskarna var på.
Dessutom kunde jag notera att det spelar roll vilken hand man klär på först. Inte praktiskt så mycket som känslomässigt. Jag började med att klä på vänster hand och det kändes obehagligt ungefär som när någon drar med naglarna över en sån där svart tavla som vi födda på 60-talet och tidigare har insupit all lärdom via. Faktum var att det var så läskigt att jag var tvungen att klä av handen handsken och börja attackera högerhanden istället. När den var klädd gick det jättebra att klä på vänstran. Kan inte förklara varför.
Likadant är det emellertid med skorna. Jag bytte skor under dagen och när jag skulle ta på mig utevarianterna prövade jag att kliva i vänster sko först. Det gick inte. Blev fel, kändes fel, hela kroppen rös. Dessutom kunde jag knappt hålla balansen när vänster ben balanserade på en klack medan höger stod plant på golvet. Tvärtom var inga som helst problem. Kändes rätt.
Och nu skall jag klä på mig alla kläder jag har tillgång till, självklart börjar jag med höger sida av kroppen, jag skall vagga ut till min bil, köra de 300 metrarna hem, som jag inte kan cykla på grund av det arktiska klimatet, värma en frysburk med dinner surprise (flera rester i samma burk) och lägga mig med bakvagnen i färdriktningen i soffan.
Och allt detta känns rätt. Kan inte förklara varför.
tisdag 26 januari 2010
När blir det vår?
Någon gång i förfluten tid, minns dock inte när det var senast, brukade jag välja kläder med stil och smak, lägga ned stor tid på accessoarer och kombinationer och tänka enhetligt, kvinnligt, professionellt och, vid vissa högst sällsynta tillfällen, sensuellt på gränsen till vampigt. Det sistnämnda inträffade dock aldrig på jobbet, så ni inte bildar er fel uppfattning.
Så långt tillbaka mitt minne sträcker sig, tror det är den 19 december 2009 som är det äldsta datum som jag ser tydligt, har det varit snö och kallt i Skåne. Jättekallt. Jag tycker inte om jättekallt. Jag tycker inte om kallt överhuvudtaget, jag tycker om varmt, men jag anser ändå att jag har gjort det bästa av förutsättningarna, stillsamt funnit mig i mitt bittra öde och tålmodigt utstått lite kyla nu och då, ett par dagar i taget varje vinter.
Det som drabbat mig nu är emellertid bara för mycket. Faktiskt på gränsen till absurt. Det är kallt dag ut och dag in, ibland är det till och med lite kallare än det brukar, sedan går det tillbaka och blir kallt igen. Och jag känner snart att jag har nått gränsen för vad som går att överleva i. Det här kan inte vara tillåtet i Eu. Man måste kunna klaga någonstans. Hos FNs generalsekreterare, krigstribunalen i Haag eller i Lissabonfördraget. Någon.
Hör bara:
Jag har inte cyklat till jobbet på jättelänge. För kallt.
Jag har inte haft en vettig jacka eller kappa på jättelänge. För kallt.
Jag har inte haft några snygga blusar, tunna tröjor, snygga klänningar eller silkiga tunikor på jättelänge. För kallt.
Jag tänker inte ens på färg, form och estetik när jag väljer mina kläder inför morgondagen. Jag väljer kläder efter deras värmegrad.
Idag har jag långärmad tröja underst. Sedan har jag långärmad stickad, TJOCK tröja överst. Till det har jag vid kjol (krävs för att jag skall få plats med mycket under) och tjocka strumpbyxor. Ovanpå de tjocka strumpbyxorna har jag benvärmare som sträcker sig mellan ljumskarna och fotlederna. Till detta har jag trätt på mig ett par tjocka stövlar med mycket ludd i. Och när jag går ut kompletteras den kvinnliga outfiten med parkas, halsduk i många varv, mössa och vantar.
Man får vara mycket man för att ens ana att det finns en kvinna där inne under klädlagren. Jag påminner starkt om en rysk babouschka eller Kajsa Kavats mormor idkandes torghandel utomhus i bister vinterkyla från bittida till sent. Skillnaden är att jag förmodligen har mer kläder på mig än dessa friskusar till damer.
Detta tär på mig rent mentalt. Jag känner mig frusen och olycklig och drömmer förvirrade drömmar om sandstränder och barfotapromenader och om korta kjolar utan tillhörande termobyxor. Och om att vilja ha glass, inte bara varm soppa i tid och otid.
När blir det vår?
Så långt tillbaka mitt minne sträcker sig, tror det är den 19 december 2009 som är det äldsta datum som jag ser tydligt, har det varit snö och kallt i Skåne. Jättekallt. Jag tycker inte om jättekallt. Jag tycker inte om kallt överhuvudtaget, jag tycker om varmt, men jag anser ändå att jag har gjort det bästa av förutsättningarna, stillsamt funnit mig i mitt bittra öde och tålmodigt utstått lite kyla nu och då, ett par dagar i taget varje vinter.
Det som drabbat mig nu är emellertid bara för mycket. Faktiskt på gränsen till absurt. Det är kallt dag ut och dag in, ibland är det till och med lite kallare än det brukar, sedan går det tillbaka och blir kallt igen. Och jag känner snart att jag har nått gränsen för vad som går att överleva i. Det här kan inte vara tillåtet i Eu. Man måste kunna klaga någonstans. Hos FNs generalsekreterare, krigstribunalen i Haag eller i Lissabonfördraget. Någon.
Hör bara:
Jag har inte cyklat till jobbet på jättelänge. För kallt.
Jag har inte haft en vettig jacka eller kappa på jättelänge. För kallt.
Jag har inte haft några snygga blusar, tunna tröjor, snygga klänningar eller silkiga tunikor på jättelänge. För kallt.
Jag tänker inte ens på färg, form och estetik när jag väljer mina kläder inför morgondagen. Jag väljer kläder efter deras värmegrad.
Idag har jag långärmad tröja underst. Sedan har jag långärmad stickad, TJOCK tröja överst. Till det har jag vid kjol (krävs för att jag skall få plats med mycket under) och tjocka strumpbyxor. Ovanpå de tjocka strumpbyxorna har jag benvärmare som sträcker sig mellan ljumskarna och fotlederna. Till detta har jag trätt på mig ett par tjocka stövlar med mycket ludd i. Och när jag går ut kompletteras den kvinnliga outfiten med parkas, halsduk i många varv, mössa och vantar.
Man får vara mycket man för att ens ana att det finns en kvinna där inne under klädlagren. Jag påminner starkt om en rysk babouschka eller Kajsa Kavats mormor idkandes torghandel utomhus i bister vinterkyla från bittida till sent. Skillnaden är att jag förmodligen har mer kläder på mig än dessa friskusar till damer.
Detta tär på mig rent mentalt. Jag känner mig frusen och olycklig och drömmer förvirrade drömmar om sandstränder och barfotapromenader och om korta kjolar utan tillhörande termobyxor. Och om att vilja ha glass, inte bara varm soppa i tid och otid.
När blir det vår?
måndag 25 januari 2010
Mössa eller inte mössa, det är frågan
Man skulle kunna tro att livsandarna återvände och att livet blev lugnt, lyckligt och fullt av fågelsång och solstrålar när stressen över barnens avresa hade försvunnit imorse. Bara att få plocka undan ifred utan att ha något barn, eller som tidigare under morgonen BÅDA barnen, på plats i köket, borstandes tänderna och noggrant övervakandes mitt färdigställande av deras mat, kändes som om jag hade fått en balsal till kök. Eller åtminstone ett riktigt rustikt och storvulet lantkök. Tidigare var de hela tiden och båda två i vägen och jag fick känsla av pentry i husvagn där jag sprang omkring med termosar och ostskivor.
Men har man blivit av med ett problem så sticker genast ett nytt upp huvudet och vinkar försmädligt.
En stund efter att barnen lämnat huset åkte jag över till barnens fader för att lämna deras grejer inför hans barnvecka. Jag började då, dumt nog, redogöra för vad barnen hade med sig på skidresan i matväg och klädväg. Det är lätt att förivra sig i sin egen präktighet och vilja skryta. Mycket dumt. Fadern inflikade någonstans mellan kycklingpastan och underställen att det var bra att de var varmt klädda för på Vallåsen var det enligt uppgift minus 18 grader och rakt ingen värme att susa ned för pister i. Särskilt mössa, halsduk och vantar uppskattade han att jag hade försett dem med.
Dottern är inga problem, hon förser sig själv med kläder och ser som regel ut som en sumobrottare mellan september och april i skär skräck över att kroppstemperaturen skall sjunka till knappa 37,5 grader. Men det är bara kläderna som ger henne det utseendet. Långt där inne någonstans, under tre par strumpor, två par vantar och ett otal tröjor och halsdukar, vandrar det omkring en pinne på två ben. Det är dottern. Hon fryser även när hon sitter på elementet inomhus och tar aldrig några överdrivna risker när det gäller för lite kläder.
Sonen däremot prioriterar andra saker. Oklart vilka.
När hans pappa nu stod och orerade över mitt kloka förstånd att packa med honom allehanda täckande plagg för de perifera lemmarna började jag för min inre syn att gå igenom vad jag hade packat ned i sonens kasse med kläder.
Termobyxor - check
Halsduk - check
Vantar - check
Mössa - ...
Mössa - ...
Mössa - ???
Förtvivlat tittade jag igenom min inre syn efter mössan. Den dök inte upp och då tittade jag ändå rejält inåt, såg saker jag hade glömt för flera år sedan och fick plötsligt en bild av att jag borde ha bytt vindskivor på huset i somras.
Men ingen mössa. Jag packade inte ned någon sådan och jag minns med säkerhet att han var söt och fin i håret när han lämnade huset för då försökte jag klamra mig fast och pussa honom medan han slet åt andra hållet. Hårstråna, stela som ispikar av allt vax, rev mig på kinden. Ingen mössa på.
I kall panik började jag ringa gossebarnet. Mobilen avstängd, självklart.
Kunde jag köra efter med mössan? 1 ½ timmes enkel bilresa? Det skulle kunna gå. Jag ville göra det. Pappan avrådde. Sonen kunde ha svårt att se det goda i en sådan aktion.
När jag körde till jobbet spelade jag filmen bakåt för min inre syn och kom då plötsligt ihåg att jag inte hade sett hans mössa i facket i hallen när jag packade vantar och halsduk. Det var därför jag inte hade packat ned den. Om mössan inte låg i facket och inte satt på huvudet, borde han ha den i sin jacka. Lugnet infann sig och jag ringde omgående till hans far och berättade den glädjade nyheten. Lättade intill gråtfärdighet enades vi om att mössan säkert var med. Det var den säkert.
Fem minuter senare ringer fadern upp mig igen. Då hade även han spelat filmen bakåt, ända fram till lappen som han skrev under om att barnen skulle få åka med till Vallåsen. På lappen stod att det var obligatoriskt med hjälm. Har man hjälm kan man inte ha mössa. Båda sakerna får inte plats. Vi var nu ännu mer lättade, så pass att vi till och med kunde unna oss att skoja om förfrusna öron. Något annat barns, dock. Att skoja om våra barns förfrysningsskador låg ännu lite för nära.
Klockan är nu snart halvsex och jag har ringt sonen med en timmes mellanrum under dagen för att höra att allt är bra, att han är varm och mätt, att mackorna och kycklingpastan var goda, att chokladen har värmt hans mage och att han fått briljera i backen.
Han har inte svarat. Dottern har jag pratat med flera gånger.
Pojkar och män är lite märkliga, är de inte? Jag tycker det.
Men har man blivit av med ett problem så sticker genast ett nytt upp huvudet och vinkar försmädligt.
En stund efter att barnen lämnat huset åkte jag över till barnens fader för att lämna deras grejer inför hans barnvecka. Jag började då, dumt nog, redogöra för vad barnen hade med sig på skidresan i matväg och klädväg. Det är lätt att förivra sig i sin egen präktighet och vilja skryta. Mycket dumt. Fadern inflikade någonstans mellan kycklingpastan och underställen att det var bra att de var varmt klädda för på Vallåsen var det enligt uppgift minus 18 grader och rakt ingen värme att susa ned för pister i. Särskilt mössa, halsduk och vantar uppskattade han att jag hade försett dem med.
Dottern är inga problem, hon förser sig själv med kläder och ser som regel ut som en sumobrottare mellan september och april i skär skräck över att kroppstemperaturen skall sjunka till knappa 37,5 grader. Men det är bara kläderna som ger henne det utseendet. Långt där inne någonstans, under tre par strumpor, två par vantar och ett otal tröjor och halsdukar, vandrar det omkring en pinne på två ben. Det är dottern. Hon fryser även när hon sitter på elementet inomhus och tar aldrig några överdrivna risker när det gäller för lite kläder.
Sonen däremot prioriterar andra saker. Oklart vilka.
När hans pappa nu stod och orerade över mitt kloka förstånd att packa med honom allehanda täckande plagg för de perifera lemmarna började jag för min inre syn att gå igenom vad jag hade packat ned i sonens kasse med kläder.
Termobyxor - check
Halsduk - check
Vantar - check
Mössa - ...
Mössa - ...
Mössa - ???
Förtvivlat tittade jag igenom min inre syn efter mössan. Den dök inte upp och då tittade jag ändå rejält inåt, såg saker jag hade glömt för flera år sedan och fick plötsligt en bild av att jag borde ha bytt vindskivor på huset i somras.
Men ingen mössa. Jag packade inte ned någon sådan och jag minns med säkerhet att han var söt och fin i håret när han lämnade huset för då försökte jag klamra mig fast och pussa honom medan han slet åt andra hållet. Hårstråna, stela som ispikar av allt vax, rev mig på kinden. Ingen mössa på.
I kall panik började jag ringa gossebarnet. Mobilen avstängd, självklart.
Kunde jag köra efter med mössan? 1 ½ timmes enkel bilresa? Det skulle kunna gå. Jag ville göra det. Pappan avrådde. Sonen kunde ha svårt att se det goda i en sådan aktion.
När jag körde till jobbet spelade jag filmen bakåt för min inre syn och kom då plötsligt ihåg att jag inte hade sett hans mössa i facket i hallen när jag packade vantar och halsduk. Det var därför jag inte hade packat ned den. Om mössan inte låg i facket och inte satt på huvudet, borde han ha den i sin jacka. Lugnet infann sig och jag ringde omgående till hans far och berättade den glädjade nyheten. Lättade intill gråtfärdighet enades vi om att mössan säkert var med. Det var den säkert.
Fem minuter senare ringer fadern upp mig igen. Då hade även han spelat filmen bakåt, ända fram till lappen som han skrev under om att barnen skulle få åka med till Vallåsen. På lappen stod att det var obligatoriskt med hjälm. Har man hjälm kan man inte ha mössa. Båda sakerna får inte plats. Vi var nu ännu mer lättade, så pass att vi till och med kunde unna oss att skoja om förfrusna öron. Något annat barns, dock. Att skoja om våra barns förfrysningsskador låg ännu lite för nära.
Klockan är nu snart halvsex och jag har ringt sonen med en timmes mellanrum under dagen för att höra att allt är bra, att han är varm och mätt, att mackorna och kycklingpastan var goda, att chokladen har värmt hans mage och att han fått briljera i backen.
Han har inte svarat. Dottern har jag pratat med flera gånger.
Pojkar och män är lite märkliga, är de inte? Jag tycker det.
Teori och praktik
Klockan är nu strax halvsju på morgonen och jag har redan gjort huvudpasset i restaurangköket. Den värsta rusningen har varit, endast en gäst återstår och det är jag. Men efter att frekvent ha provsmakat varm choklad, ätit någon liten ostskiva som inte blev snygg nog att lägga på mackan, tagit en skiva tomat som blev över och städat upp bland resterna i största allmänhet, så vete katten om jag vill ha något mer innan köket stänger. Känner mig mätt, faktiskt.
Barnen är ivägskickade till skidbussen och allt jag hade tänkt mig skulle följa med i deras matsäckar har också följt med. En del dock i helt nya förpackningar. I teorin hade jag redan packat igår, i praktiken gjorde jag det först i morse. Och det var då jag upptäckte att teorin var betydligt generösare med utrymmet än praktiken. Snål rackare, den där praktiken.
En stor termos, en stor flaska saft, en glassförpackning med pastasallad, en glassförpackning med pannkakor, en plastpåse med baguetter, en plastpåse med kanelbulle, pepparkaksmuffins och digestivebar och ihoprullade servietter fyllda med plastbestick fick inte plats i de små picknickryggsäckarna. Tråkigt. Mycket tråkigt.
Dessutom hade jag inte oceaner av tid att sätta mig ned och tänka ut en plan B.
Det enklaste hade varit att ge dem varsin kabinväska, en sådan på hjul som jag brukar ha på korta tjänsteresor, men barn kan vara så besvärliga när det gäller accessoarer och yttre attribut. "Ingen annan kommer med sådana, alla andra har ryggsäckar...". Ja, ni fattar.
Istället fick jag, medan ett och ett halvt öga hela tiden stirrade på mjölken på spisen som jag vet är av en elak sort och gärna bränner vid om man släpper uppmärksamheten, packa om. Nya modeller på burkar, fler plastpåsar. Kanelbullarna och muffinsen har numera genomgått en extreme makeover och ser ut som pizzor. Platta och fina men säkert lika goda. Pannkakorna ligger som ormar i en ormgrop, hårt sammanpressade, och pastasalladen är så hårt inpackad i sin mindre burk att barnen förmodligen får skära upp och äta den i kuber.
Men allt kom med.
Och jag är nu trött som om jag sprungit ett maraton. Vilket inte på något sätt gör att jag blir kompenserad av den allsmäktige, som mycket väl skulle kunna ha tagit ett sådant i det stora hela pluttigt beslut, genom att låta mig få en ledig dag idag. Det hade varit värdefullt för mig och en piece of cake för den allsmäktige, men icke. När jag blir allsmäktig kommer jag att göra sådana små men underbara ting för folket, det lovar jag.
Tills dess får jag väl åka till jobbet...
Barnen är ivägskickade till skidbussen och allt jag hade tänkt mig skulle följa med i deras matsäckar har också följt med. En del dock i helt nya förpackningar. I teorin hade jag redan packat igår, i praktiken gjorde jag det först i morse. Och det var då jag upptäckte att teorin var betydligt generösare med utrymmet än praktiken. Snål rackare, den där praktiken.
En stor termos, en stor flaska saft, en glassförpackning med pastasallad, en glassförpackning med pannkakor, en plastpåse med baguetter, en plastpåse med kanelbulle, pepparkaksmuffins och digestivebar och ihoprullade servietter fyllda med plastbestick fick inte plats i de små picknickryggsäckarna. Tråkigt. Mycket tråkigt.
Dessutom hade jag inte oceaner av tid att sätta mig ned och tänka ut en plan B.
Det enklaste hade varit att ge dem varsin kabinväska, en sådan på hjul som jag brukar ha på korta tjänsteresor, men barn kan vara så besvärliga när det gäller accessoarer och yttre attribut. "Ingen annan kommer med sådana, alla andra har ryggsäckar...". Ja, ni fattar.
Istället fick jag, medan ett och ett halvt öga hela tiden stirrade på mjölken på spisen som jag vet är av en elak sort och gärna bränner vid om man släpper uppmärksamheten, packa om. Nya modeller på burkar, fler plastpåsar. Kanelbullarna och muffinsen har numera genomgått en extreme makeover och ser ut som pizzor. Platta och fina men säkert lika goda. Pannkakorna ligger som ormar i en ormgrop, hårt sammanpressade, och pastasalladen är så hårt inpackad i sin mindre burk att barnen förmodligen får skära upp och äta den i kuber.
Men allt kom med.
Och jag är nu trött som om jag sprungit ett maraton. Vilket inte på något sätt gör att jag blir kompenserad av den allsmäktige, som mycket väl skulle kunna ha tagit ett sådant i det stora hela pluttigt beslut, genom att låta mig få en ledig dag idag. Det hade varit värdefullt för mig och en piece of cake för den allsmäktige, men icke. När jag blir allsmäktig kommer jag att göra sådana små men underbara ting för folket, det lovar jag.
Tills dess får jag väl åka till jobbet...
söndag 24 januari 2010
Vad blir det för mat? Eller Jeopardy?
Imorgon skall båda barnen till Vallåsen med skolan och åka skidor. Avresan sker klockan 6 på morgonen och hemkomsten är beräknad till klockan 19 på kvällen. Däremellan skall de åka skidor och äta. Skidåkningen får de själva ta ansvar för, maten har fallit på min lott.
Mitt kök ser därför numera ut som om inspelningen av teveprogrammet "Vad blir det för mat?" är i full gång. Men med tanke på de skilda rätter som befinner sig i olika stadier av tillverkning är det frågan om inte "Jeopardy" ligger närmare till hands:
- Vad är det som görs av ägg, socker, sylt, kyckling och ruccolasallad och som är utmärkt på skidutflykter?
Svaret är:
Kycklingpasta och pannkakor. Naturligtvis.
Kycklingpastan är klar och består av välkryddade kycklingfilébitar, pasta, ruccolasallad, amerikanska grönsaker, gorgonzolaost och balsamicovinäger. Jag hittade en bit camembert i frysen som åkte ned i pastaröran och inte på något sätt skämdes för sig. Jättegott.
Pannkakssmeten är ihopvevad och gräddningen kommer att äga rum senare idag varpå pannkakor fyllda med socker och jordgubbssylt kommer att rullas ihop och läggas i små burkar. En liten burk till varje barn.
Bröd av "subs"-karaktär är inhandlade och kommer att fyllas med skinka, mögelost, vanlig ost, ruccolasallad, tomat och gurka. Jag räknar med två sådana per barn. Och hoppas att sonen har förstånd nog att hålla sig i närheten av sin syster så att han kan få det hon inte orkar äta upp och på så sätt överleva dagen, han också.
Respektive barn kan välja mellan kanelbullar, lussebullar, pepparkaksmuffins och jordnötskakor som trevligt mellanmål. Hade jag varit ett av barnen hade jag tagit mycket av allt, men de är mer behärskade i sin kärlek till kakor och jag tippar att de väljer varsin kanelbulle. Varsin. Inte varsin påse vilket jag hade gjort om jag haft chansen. De är inte fullt ut lika mig.
Saftflaskor är identifierade, ursköljda och ställda redo på diskbänken.
Termosar för varm choklad är framletade, ursköljda och ställda redo på diskbänken. Chokladtillverkningen kommer att gå igång i Icas provkök vid pass 5 imorgon bitti. Sannolikt är jag inblandad i denna tillverkningsprocess, åtminstone fysiskt. Hjärna kan jag inte ansvara för så dags på dagen. Men jag skall lägga fram receptet på varm choklad, så det skall nog gå bra.
Ryggsäckar med termosfunktion är framletade, tack Gud för att jag har två. Skidkläder är provade, vantar är upphittade och ihopparade och jag känner att jag börjar bli klar med projekt Vallåsen.
Om en timme börjar projekt söndagsmiddag. Vi skall ha Boboti, en afrikansk rätt med tretusen tillbehör som alla skall hackas och choppas och rivas och läggas i varsin liten skål.
När jag har ätit skall jag gå och lägga mig. Drömmer jag om ägg som danska jenka eller buggar med jättemakaroner så blir jag inte förvånad.
Mitt kök ser därför numera ut som om inspelningen av teveprogrammet "Vad blir det för mat?" är i full gång. Men med tanke på de skilda rätter som befinner sig i olika stadier av tillverkning är det frågan om inte "Jeopardy" ligger närmare till hands:
- Vad är det som görs av ägg, socker, sylt, kyckling och ruccolasallad och som är utmärkt på skidutflykter?
Svaret är:
Kycklingpasta och pannkakor. Naturligtvis.
Kycklingpastan är klar och består av välkryddade kycklingfilébitar, pasta, ruccolasallad, amerikanska grönsaker, gorgonzolaost och balsamicovinäger. Jag hittade en bit camembert i frysen som åkte ned i pastaröran och inte på något sätt skämdes för sig. Jättegott.
Pannkakssmeten är ihopvevad och gräddningen kommer att äga rum senare idag varpå pannkakor fyllda med socker och jordgubbssylt kommer att rullas ihop och läggas i små burkar. En liten burk till varje barn.
Bröd av "subs"-karaktär är inhandlade och kommer att fyllas med skinka, mögelost, vanlig ost, ruccolasallad, tomat och gurka. Jag räknar med två sådana per barn. Och hoppas att sonen har förstånd nog att hålla sig i närheten av sin syster så att han kan få det hon inte orkar äta upp och på så sätt överleva dagen, han också.
Respektive barn kan välja mellan kanelbullar, lussebullar, pepparkaksmuffins och jordnötskakor som trevligt mellanmål. Hade jag varit ett av barnen hade jag tagit mycket av allt, men de är mer behärskade i sin kärlek till kakor och jag tippar att de väljer varsin kanelbulle. Varsin. Inte varsin påse vilket jag hade gjort om jag haft chansen. De är inte fullt ut lika mig.
Saftflaskor är identifierade, ursköljda och ställda redo på diskbänken.
Termosar för varm choklad är framletade, ursköljda och ställda redo på diskbänken. Chokladtillverkningen kommer att gå igång i Icas provkök vid pass 5 imorgon bitti. Sannolikt är jag inblandad i denna tillverkningsprocess, åtminstone fysiskt. Hjärna kan jag inte ansvara för så dags på dagen. Men jag skall lägga fram receptet på varm choklad, så det skall nog gå bra.
Ryggsäckar med termosfunktion är framletade, tack Gud för att jag har två. Skidkläder är provade, vantar är upphittade och ihopparade och jag känner att jag börjar bli klar med projekt Vallåsen.
Om en timme börjar projekt söndagsmiddag. Vi skall ha Boboti, en afrikansk rätt med tretusen tillbehör som alla skall hackas och choppas och rivas och läggas i varsin liten skål.
När jag har ätit skall jag gå och lägga mig. Drömmer jag om ägg som danska jenka eller buggar med jättemakaroner så blir jag inte förvånad.
lördag 23 januari 2010
Fotbollsmorsa
Att idrott och föreningsliv är bra för barn är oomtvistligt. Men varför blanda in oss föräldrar så till den milda grad som görs nuförtiden? När jag var ung fick vi klara oss själva. Ville man medverka i något, gick man dit. Tyckte man det var för långt att gå, blev man hemma. Mycket enkelt.
Så enkelt är det inte att vara förälder idag. Klockan 6 imorse jazzade klockradion igång. Det vill säga precis samma tid som om det vore måndag. Jag steg upp och var kock (gjorde matsäck), jag övergick därefter till att bli materialare (fotbollsskor för inomhusbruk - nix, vattenflaska - check, handduk - check), jag var butler och väckte sonen med en liten macka och jag blev slutligen chaufför och körde om pappans sovande hem för att hämta fotbollsskorna, för att därefter fortsätta ned till idrottsplatsen för samling och karavankörning med andra vid det laget utmattade föräldrar.
Idag skulle pojkar 14 spela i Bara. Jo, det finns något som bara heter så. Vi som bor i Skåne vet det. Nu vet ni andra det också.
Tränarna ropade upp pojkarna. Alla var där. Inte alla svarade, några sov vidare i bilarna men var tveklöst på plats, och deras plikttrogna föräldrar svarade i deras ställe. Ingen av föräldrarna sov.
- Vi spelar i Värbyhallen, vet alla var det ligger, frågade tränarna?
- Öh, näääää, svarade vi föräldrar.
- Vet ni var Ica ligger i Bara, frågade tränarna?
- Öh, näääää, svarade vi föräldrar.
- Bra, där är det.
Här visste vi inte vad vi skulle svara så vi hummade bara lite.
Sedan körde vi i karavan till Ica i Bara. Två lags pojkar och föräldrar ger många bilar. Ser ni 20 bilar som ligger med 5 meters mellanrum klockan 7 en lördagsmorgon är det med stor sannolikhet ett fotbollslag på väg till match. De måste ligga i bakluckan på varandra för tappar de kollen på bilen framför misslyckas de inte bara med att komma fram till rätt sporthall själva, de leder dessutom de tio bilarna bakom sig i samma fördärv.
När vi anlände Värbyhallen började det riktiga arbetet: hitta bra sittplatser, hitta trevligt sällskap (har man hittat bra platser lämnar man inte dessa förrän cupen är slut och då är det bra med trevligt sällskap), köpa kaffe, studera matchtiderna, motståndarlagen, kommentera deras spelare (det finns stora varianter i åldersgruppen pojkar 14, både små söta gossar och kålväxta 2-metersmän), deras tränare, deras föräldrar, bedöma domarna och när man är klar med allt detta är det dags för avspark.
Då deltar man aktivt i spelet, fötterna sparkar, det rycker i benen, man duckar och nickar och armbågar lite diskret när inte domaren ser, man rycker i kläderna på den som sitter bredvid (ytterligare ett skäl till att vara noga med att sällskapet är trevligt), man ropar uppmuntrande till spelarna, särskilt till sitt eget barn, man instruerar dem att "gå själv", "pröva" och "akta rygg", man viskar kränkande tillmälen (om motståndarna och/eller domarna), man visslar och applåderar och man är helt slut när matchen är klar.
Det är hårt arbete från början till slut. Barnen har det mycket enklare, de behöver bara spela.
Idag var det värre än vanligt för idag gick det jättebra för båda lagen från Vellinge. Så jädra bra att det blev så att lagen möttes i slutspel. Då kan bara ett lag vinna och plötsligt var det inte roligt längre.
Vi föräldrar satt tysta och tittade på när våra barn kämpade på mot varandra i samma lag. Ingen vågade säga ett knyst. När matchen var slut stod det noll-noll. Det får inte bli oavgjort. En måste vinna. Vi ville inte det men arrangörerna gav sig inte.
Det blev förlängning. Och fortfarande oavgjort. Vi tyckte det kunde räcka, men det tyckte inte arrangörerna.
Ny förlängning, nu med en spelare mindre på varje sida. Det blev oavgjort. Vi tyckte det var ett tecken nog på att lagen var jämbördiga. Låt båda vinna. Det tyckte inte arrangörerna.
Ny förlängning och en spelare mindre. Till slut var det 3 killar i varje lag som spelade fotboll mot varandra i en ödslig sporthall. Klockan stängdes, de skulle hålla på tills "the golden goal" infann sig. Det vill säga tills någon gjorde mål.
Det tog tid. Efter 15-20 minuter började även arrangörerna tröttna för då sa speakern att "nu får ni heja på Vellinge så att vi får något slut på det här någon gång".
Vi svarade att det var just det vi gjorde. Hejade på Vellinge, alltså. På båda lagen.
Till slut, när alla insåg att finalen skulle ske någon gång i natt, att allas lördagsmiddagar hade gått åt skogen, och att många hushåll i både Svedala, Vellinge, Dalby, Staffanstorp, Trelleborg och Bara skulle förbli ostädade och tomma, petades ett mål in i målburen och allt var över. Inga stora glädjescener utspelades, det ger inte samma kick att vinna över sitt eget lag.
Sen åkte vi hem. Jag är jättetrött. Kommer säkert att ha träningsvärk imorgon. Och dessutom har jag inga naglar kvar. De fysiska kraven på oss föräldrar av idag är stora.
Så enkelt är det inte att vara förälder idag. Klockan 6 imorse jazzade klockradion igång. Det vill säga precis samma tid som om det vore måndag. Jag steg upp och var kock (gjorde matsäck), jag övergick därefter till att bli materialare (fotbollsskor för inomhusbruk - nix, vattenflaska - check, handduk - check), jag var butler och väckte sonen med en liten macka och jag blev slutligen chaufför och körde om pappans sovande hem för att hämta fotbollsskorna, för att därefter fortsätta ned till idrottsplatsen för samling och karavankörning med andra vid det laget utmattade föräldrar.
Idag skulle pojkar 14 spela i Bara. Jo, det finns något som bara heter så. Vi som bor i Skåne vet det. Nu vet ni andra det också.
Tränarna ropade upp pojkarna. Alla var där. Inte alla svarade, några sov vidare i bilarna men var tveklöst på plats, och deras plikttrogna föräldrar svarade i deras ställe. Ingen av föräldrarna sov.
- Vi spelar i Värbyhallen, vet alla var det ligger, frågade tränarna?
- Öh, näääää, svarade vi föräldrar.
- Vet ni var Ica ligger i Bara, frågade tränarna?
- Öh, näääää, svarade vi föräldrar.
- Bra, där är det.
Här visste vi inte vad vi skulle svara så vi hummade bara lite.
Sedan körde vi i karavan till Ica i Bara. Två lags pojkar och föräldrar ger många bilar. Ser ni 20 bilar som ligger med 5 meters mellanrum klockan 7 en lördagsmorgon är det med stor sannolikhet ett fotbollslag på väg till match. De måste ligga i bakluckan på varandra för tappar de kollen på bilen framför misslyckas de inte bara med att komma fram till rätt sporthall själva, de leder dessutom de tio bilarna bakom sig i samma fördärv.
När vi anlände Värbyhallen började det riktiga arbetet: hitta bra sittplatser, hitta trevligt sällskap (har man hittat bra platser lämnar man inte dessa förrän cupen är slut och då är det bra med trevligt sällskap), köpa kaffe, studera matchtiderna, motståndarlagen, kommentera deras spelare (det finns stora varianter i åldersgruppen pojkar 14, både små söta gossar och kålväxta 2-metersmän), deras tränare, deras föräldrar, bedöma domarna och när man är klar med allt detta är det dags för avspark.
Då deltar man aktivt i spelet, fötterna sparkar, det rycker i benen, man duckar och nickar och armbågar lite diskret när inte domaren ser, man rycker i kläderna på den som sitter bredvid (ytterligare ett skäl till att vara noga med att sällskapet är trevligt), man ropar uppmuntrande till spelarna, särskilt till sitt eget barn, man instruerar dem att "gå själv", "pröva" och "akta rygg", man viskar kränkande tillmälen (om motståndarna och/eller domarna), man visslar och applåderar och man är helt slut när matchen är klar.
Det är hårt arbete från början till slut. Barnen har det mycket enklare, de behöver bara spela.
Idag var det värre än vanligt för idag gick det jättebra för båda lagen från Vellinge. Så jädra bra att det blev så att lagen möttes i slutspel. Då kan bara ett lag vinna och plötsligt var det inte roligt längre.
Vi föräldrar satt tysta och tittade på när våra barn kämpade på mot varandra i samma lag. Ingen vågade säga ett knyst. När matchen var slut stod det noll-noll. Det får inte bli oavgjort. En måste vinna. Vi ville inte det men arrangörerna gav sig inte.
Det blev förlängning. Och fortfarande oavgjort. Vi tyckte det kunde räcka, men det tyckte inte arrangörerna.
Ny förlängning, nu med en spelare mindre på varje sida. Det blev oavgjort. Vi tyckte det var ett tecken nog på att lagen var jämbördiga. Låt båda vinna. Det tyckte inte arrangörerna.
Ny förlängning och en spelare mindre. Till slut var det 3 killar i varje lag som spelade fotboll mot varandra i en ödslig sporthall. Klockan stängdes, de skulle hålla på tills "the golden goal" infann sig. Det vill säga tills någon gjorde mål.
Det tog tid. Efter 15-20 minuter började även arrangörerna tröttna för då sa speakern att "nu får ni heja på Vellinge så att vi får något slut på det här någon gång".
Vi svarade att det var just det vi gjorde. Hejade på Vellinge, alltså. På båda lagen.
Till slut, när alla insåg att finalen skulle ske någon gång i natt, att allas lördagsmiddagar hade gått åt skogen, och att många hushåll i både Svedala, Vellinge, Dalby, Staffanstorp, Trelleborg och Bara skulle förbli ostädade och tomma, petades ett mål in i målburen och allt var över. Inga stora glädjescener utspelades, det ger inte samma kick att vinna över sitt eget lag.
Sen åkte vi hem. Jag är jättetrött. Kommer säkert att ha träningsvärk imorgon. Och dessutom har jag inga naglar kvar. De fysiska kraven på oss föräldrar av idag är stora.
fredag 22 januari 2010
Jag skall aldrig. Fast kanske...
Vi pratade om drogberoende idag på jobbet och jag sa att jag inte fullt ut kan förstå de krafter som gör att man inte kan låta bli att förstöra sitt liv, oavsett om det handlar om sprit, tabletter, pulver eller poker på nätet.
Fast när jag tänker efter så kan jag det.
Varje morgon tänker jag att jag inte borde äta choklad. Jag bestämmer mig faktiskt till och med för att aldrig mer göra det. Och det känns som ett enkelt och väldigt självklart beslut. Jag är inte sugen på choklad, jag kommer sannolikt inte att bli det någon mer gång heller, och intaget är helt avslutat. Morötter, here I come.
Hela dagen går, allt är frid och medvind. Ingen choklad.
Jag äter middag. Ingen choklad.
Jag sätter mig i soffan. Jag börjar tänka på att ta en chokladbit. Och den tanken känns inte alls dum. Faktum är att den känns begåvad. Choklad är inte bara gott, jag äter det absolut inte för att bara stimulera smaklökarna. Nej, jag äter choklad av helt osjälviska och samhällsekonomiska skäl. Man blir frisk av choklad, man blir lycklig av choklad och dessutom fungerar choklad som afrodisiakum. Vilket ju är väldigt användbart om jag nu någon gång träffar mr Right eller vid de tillfällen jag möter någon som åtminstone vill komma på anställningsintervju för befattningen.
Äter man choklad kan man jobba mycket till ett minimum av sjukfrånvaro och dessutom gör man andra medmänniskor glada däremellan.
Med gott samvete och ett av godhet milt sinnelag hämtar jag därför min Lindt-choklad med chilismak och äter upp den.
Eller min choklad med smak av citron och ingefära.
Eller min choklad med smak av havssalt.
Eller någon del av en kvarglömd chokladtomte.
Eller mörk bakchoklad som vitnat av ålder.
Eller hundchoklad (förekom främst på den tiden jag hade hund).
Eller en sked kakao.
Eller alltihop i takt med att den ena produkten efter den andra tar slut.
Hela tiden är jag jättenöjd med min insats som ju uteslutande görs för världens bästa.
När jag går och lägger mig, börjar den första ångesten komma. - Vad har jag gjort? Hur tjock kommer jag inte att bli nu, efter ett kvarts kilo choklad och en halv burk kakao?
Jag sover oroligt på natten, vaknar på morgonen och är väldigt bestämd. Jag skall ALDRIG mer äta choklad. Jag är inte ens sugen.
Fast när jag tänker efter så kan jag det.
Varje morgon tänker jag att jag inte borde äta choklad. Jag bestämmer mig faktiskt till och med för att aldrig mer göra det. Och det känns som ett enkelt och väldigt självklart beslut. Jag är inte sugen på choklad, jag kommer sannolikt inte att bli det någon mer gång heller, och intaget är helt avslutat. Morötter, here I come.
Hela dagen går, allt är frid och medvind. Ingen choklad.
Jag äter middag. Ingen choklad.
Jag sätter mig i soffan. Jag börjar tänka på att ta en chokladbit. Och den tanken känns inte alls dum. Faktum är att den känns begåvad. Choklad är inte bara gott, jag äter det absolut inte för att bara stimulera smaklökarna. Nej, jag äter choklad av helt osjälviska och samhällsekonomiska skäl. Man blir frisk av choklad, man blir lycklig av choklad och dessutom fungerar choklad som afrodisiakum. Vilket ju är väldigt användbart om jag nu någon gång träffar mr Right eller vid de tillfällen jag möter någon som åtminstone vill komma på anställningsintervju för befattningen.
Äter man choklad kan man jobba mycket till ett minimum av sjukfrånvaro och dessutom gör man andra medmänniskor glada däremellan.
Med gott samvete och ett av godhet milt sinnelag hämtar jag därför min Lindt-choklad med chilismak och äter upp den.
Eller min choklad med smak av citron och ingefära.
Eller min choklad med smak av havssalt.
Eller någon del av en kvarglömd chokladtomte.
Eller mörk bakchoklad som vitnat av ålder.
Eller hundchoklad (förekom främst på den tiden jag hade hund).
Eller en sked kakao.
Eller alltihop i takt med att den ena produkten efter den andra tar slut.
Hela tiden är jag jättenöjd med min insats som ju uteslutande görs för världens bästa.
När jag går och lägger mig, börjar den första ångesten komma. - Vad har jag gjort? Hur tjock kommer jag inte att bli nu, efter ett kvarts kilo choklad och en halv burk kakao?
Jag sover oroligt på natten, vaknar på morgonen och är väldigt bestämd. Jag skall ALDRIG mer äta choklad. Jag är inte ens sugen.
torsdag 21 januari 2010
Män
Jag har idag fört stimulerande diskussioner med en man om män och vilka olika kategorier som finns att identifiera inom denna gruppkonstellation. Det finns inte så många kategorier. Tre närmare bestämt.
Själv inledde jag samtalet med att utgå ifrån att det bara fanns en, men det var fel, det hävdade mannen bestämt. Man kunde inte dra alla män över en kam, det skulle vara orättvist, menade han. Och jag höll efter visst övervägande med. Inte minst för att det hade blivit trångt och bökigt om alla män skulle dras över samma kam och i sådana situationer börjar männen slåss och bråka med varandra, det vet jag av erfarenhet.
De tre huvudgrupper av män som min manlige vän tyckte sig ha identifierat var följande:
När vi hade kommit så här långt i diskussionen noterade han ett visst frånvarande uttryck i mina ögon. Jag satt och försökte peta in honom i någon av kategorierna och kunde inte hitta en riktigt bra plats för honom någonstans. Ett hopplöst fall, faktiskt. Fast så förstod inte han det.
Han informerade mig istället om att han själv befann sig i suveränitetskategorin. Deluxe-modellen. Kategorin med stort K och utan skymten av en siffra inblandad. Enligt sin egen uppfattning kännetecknas män i hans deluxe-kategori av följande:
Män i den här kategorin är män som kan ge all trygghet en kvinna behöver, de är goda lyssnare, ger kärlek, levererar barn, är försedda med kvinnlig (det vill säga ROLIG) humor, är allsidiga, äter allt och kan klä sig efter alla tillfällen. Vid bad väljer de t ex badbyxor och inte badrock.
Män i denna kategori tror att de är manliga och att de attraherar kvinnor. De har rätt.
Men samtidigt har de sin glansperiod före 40 för därefter orkar de inte längre hålla skenet uppe och begå våld på sin egen personlighet så till den milda grad som krävs för att målet med kategorin, d v s frekvent kvinnofångst, skall uppnås. Dessa män återfinns ofta, när de kommit upp i medelåldern, i Nepal sittandes iklädda buffelhudar och spanandes ut över snöiga bergstoppar i stum tystnad. Med en trogen hund vid sin sida.
Själv är jag kvinna. Vi tillhör ett mångfacetterat fenomen som förvisso kan stuvas in i kategorier, vi också. För tillfället finns det emellertid sju miljarder kategorier för kvinnor. Och det föds en ny kategori varannan sekund, någonstans i världen. Att beskriva kvinnan är således aningen svårare än att beskriva mannen. Inte helt överraskande. Sannolikt inte heller för mannen...
Själv inledde jag samtalet med att utgå ifrån att det bara fanns en, men det var fel, det hävdade mannen bestämt. Man kunde inte dra alla män över en kam, det skulle vara orättvist, menade han. Och jag höll efter visst övervägande med. Inte minst för att det hade blivit trångt och bökigt om alla män skulle dras över samma kam och i sådana situationer börjar männen slåss och bråka med varandra, det vet jag av erfarenhet.
De tre huvudgrupper av män som min manlige vän tyckte sig ha identifierat var följande:
- Män som uppträder burdust, ser allmänt otrevliga ut och är fräcka i munnen. Den här kategorin kan benämna fina saker som kvinnliga kroppsdelar samtliga skapade i ljuvt samarbete mellan storken och gud, för fula saker. De kan rapa, släppa väder och göra saker i badrummet som luktar illa utan att spreja med doftsprej efter sig. Humorn är inte välutvecklad och är den det, så är det fel sorts humor som utvecklats.
Män i denna kategori tror att de är manliga och att de attraherar kvinnor. De har fel. - Män som uppträder belevat, för sig både med klädmässig och uppträdandeelegans och är underhållande. Alla olämpliga kroppsfunktioner har de tränat bort, de luktar ständigt Hugo Boss eller Davidoff, kör företrädesvis BMW och kommer ofta till sin kvinna fulla med blommor, choklad, något litet trevligt plagg t ex en päls (fusk-) eller en ny platt-teve.
Män i denna kategori tror att de är manliga och att de attraherar kvinnor. De har rätt ofta rätt.
Tyvärr har de en viss benägenhet att testa den rätten mellan varven. Stor otrohetsvarning. Utöver det drabbas deras kvinnor ofta av urinvägsproblem eftersom de aldrig lyckas komma in i badrummet. Där befinner sig mannen. Vill kvinnorna nödvändigtvis kissa får de göra det på jobbet eller i vasken i köket. Detta går emot kvinnans natur, särskilt det sista. - Män som är ett mellanting. Min manlige vän tyckte att mellantingen inte var så mycket att orda om, de spelar med i de båda övriga kategorierna och kan anta vilken roll som helst som passar dem för stunden. Tillsammans med grabbarna är de kategori 1, tillsammans med kvinnorna är de kategori 2.
Män i mellantingskategorin tror att de är manliga och att de attraherar kvinnor. De har väldigt ofta rätt. Denna kategori har störst framgång på äktenskapsfronten. Ibland blir de emellertid buttra och sura när de blir gamla. Undrar vem de är egentligen, får en identitetskris. Flera kända sådana fall finns. Liten varning, främst för kvinnor som traktar efter livslångt förhållande. Fram till 55 är de dock helt ok.
När vi hade kommit så här långt i diskussionen noterade han ett visst frånvarande uttryck i mina ögon. Jag satt och försökte peta in honom i någon av kategorierna och kunde inte hitta en riktigt bra plats för honom någonstans. Ett hopplöst fall, faktiskt. Fast så förstod inte han det.
Han informerade mig istället om att han själv befann sig i suveränitetskategorin. Deluxe-modellen. Kategorin med stort K och utan skymten av en siffra inblandad. Enligt sin egen uppfattning kännetecknas män i hans deluxe-kategori av följande:
Män i den här kategorin är män som kan ge all trygghet en kvinna behöver, de är goda lyssnare, ger kärlek, levererar barn, är försedda med kvinnlig (det vill säga ROLIG) humor, är allsidiga, äter allt och kan klä sig efter alla tillfällen. Vid bad väljer de t ex badbyxor och inte badrock.
Män i denna kategori tror att de är manliga och att de attraherar kvinnor. De har rätt.
Men samtidigt har de sin glansperiod före 40 för därefter orkar de inte längre hålla skenet uppe och begå våld på sin egen personlighet så till den milda grad som krävs för att målet med kategorin, d v s frekvent kvinnofångst, skall uppnås. Dessa män återfinns ofta, när de kommit upp i medelåldern, i Nepal sittandes iklädda buffelhudar och spanandes ut över snöiga bergstoppar i stum tystnad. Med en trogen hund vid sin sida.
Själv är jag kvinna. Vi tillhör ett mångfacetterat fenomen som förvisso kan stuvas in i kategorier, vi också. För tillfället finns det emellertid sju miljarder kategorier för kvinnor. Och det föds en ny kategori varannan sekund, någonstans i världen. Att beskriva kvinnan är således aningen svårare än att beskriva mannen. Inte helt överraskande. Sannolikt inte heller för mannen...
onsdag 20 januari 2010
På rygg
När jag var liten var det gamla farbröder som bodde ensamma som var konstiga och som hade märkliga vanor. Samlade på mjölkkartonger, åt samtliga måltider ur en kastrull med hjälp av en rostig fickkniv, kissade på tomatplantorna i trädgården, kikade på småflickor bakom gardinerna, sådana saker.
Jag tyckte de var underliga och lite läskiga och jag fattade inte varför de inte bara skärpte till sig och slutade med sina skumma saker. Men det gjorde de aldrig, de körde sin stil fullt ut. Och nu begriper jag bättre, för nu är jag likadan själv.
Jag har utvecklat alla möjliga olater under de år jag bott ensam och jag mår alldeles utmärkt av dem, men jag har märkt att jag betraktas som lite udda när jag berättar om dem. Vilket inte på något sätt får mig att överväga att ändra mig.
En av mina knäppsaker är att jag inte kan gå två steg ifrån jobbmobilen, som heller aldrig stängs av. Jag hoppas inte den stänger av sig själv någon gång för då är jag inte säker på att jag får igång den igen. Har bara använt on-off-knappen en gång, det var när jag fick mobilen och satte på den.
Det sista jag gör i sängen innan jag somnar, även vid de tillfällen jag händelsevis har sällskap i densamma, är att knuffa undan hans arm för att kolla telefonen. Har någon ringt, messat, mailat och hur ser det ut på världspressens hemsidor? Har något hänt i världen? När jag konstaterat att allt är lugnt, släcker jag telefonen och somnar. Mobilen ligger på nattduksbordet och vakar över mig.
Det första jag gör i sängen när klockradion trumpetar på morgonen är att grabba tag i mobilen och kolla läget. Har någon ringt, messat, mailat och hur ser världsläget ut. Jag kollar världspressens hemsidor och verkar det vara lugnt ligger jag kvar en stund i sängen och tänker på jobbet. Sen stiger jag upp och går till jobbet. Ett enkelt och bra liv.
Igår morse körde jag min gamla invanda ritual. Klockradion brummade, jag tog telefonen och kollade av allt som skulle kollas av, när jag var nöjd med de inkomna rapporterna lade jag ifrån mig telefonen och planerade att snooza lite. Knappt hann jag blunda och förirra mig i ljuva tankar om halverad brottsstatistik, infångade tjuvar och väggfärg som inget klotter fastnar på, förrän jag uppfattade ett ljussken genom ögonlocken.
Något övernaturligt, tänkte jag. Säkert ärkeängeln Gabriel som vill komma och tacka mig för gediget arbete i det godas tjänst. Jag tittade ödmjukt upp genom ögonfransarna och förberedde ett tacktal där jag skulle bagatellisera mina insatser, säga "asch, inte jag" och "nejdå, inget besvär alls" och liknande i samma stil.
Jag blev något förvånad när jag tittade upp genom mascaraklumparna och inte fann några änglavingar fladdrandes över mig. Inget milt ängelansikte heller. Där fanns ingenting. Men ljust var det lik förbaskat. Särskilt i höjd med nattduksbordet.
På något märkligt sätt hade min mobiltelefon tolkat min nedläggning med magsidan ned på bordet efter avslutat världsläge som en direkt uppmaning att ringa upp någon. Telefonen blev lite osäker på VEM den skulle ringa upp men till slut valde den senast inkomna nummer. Det råkade gå till den absolut högste rent hierarkiskt som jag har haft äran att tala med i telefon. Definitivt inte en person jag ringer och kvittrar godmorgon till klockan 6.30 en tisdagsmorgon. Ingen jag ringer och kvittrar till överhuvudtaget faktiskt. Det är snarare så att när jag någon gång ringer vederbörande så står jag i enskild ställning, gör honnör och slår ihop klackarna.
Honom valde min telefon att ringa upp.
Jag slängde mig på mobilen, tappade den i ren panik i sängen, fumlade omkring en stund och upplevde en total lättnad, nästan på gränsen till euforisk utmattning, när jag hittade lägg-på-luren-knappen och lyckades stänga av pling-plånget i andra änden. Puh.
Sen insåg jag att han skulle se att jag hade ringt kl 6.30 och förmodligen undra vad jag kunde vilja då. Och då skulle han ringa mig. Och jag skulle behöva förklara vad jag gjorde med jobbmobilen i sängen. Ångest grep mig igen.
Jag tog tag i telefonen och började skriva ett sms. Jag hann skriva "Hej". Sen ringde det. Det var han.
Med en av hysteri anstruken uppsluppenhet försökte jag få det att verka som den mest naturliga sak i världen att jag ringde samhällets stöttepelare och önskade dem en god morgon i början på veckan. Lite som forna tiders eldvakt. "Klockan är nu 6.30 och allt är lugnt".
Jag tror inte han gick på det.
Och sedan dess tittar jag noga på telefonen när jag lägger den ifrån mig. Dessutom får den inte sova på mage på långa tider. Den får ligga på rygg.
Jag tyckte de var underliga och lite läskiga och jag fattade inte varför de inte bara skärpte till sig och slutade med sina skumma saker. Men det gjorde de aldrig, de körde sin stil fullt ut. Och nu begriper jag bättre, för nu är jag likadan själv.
Jag har utvecklat alla möjliga olater under de år jag bott ensam och jag mår alldeles utmärkt av dem, men jag har märkt att jag betraktas som lite udda när jag berättar om dem. Vilket inte på något sätt får mig att överväga att ändra mig.
En av mina knäppsaker är att jag inte kan gå två steg ifrån jobbmobilen, som heller aldrig stängs av. Jag hoppas inte den stänger av sig själv någon gång för då är jag inte säker på att jag får igång den igen. Har bara använt on-off-knappen en gång, det var när jag fick mobilen och satte på den.
Det sista jag gör i sängen innan jag somnar, även vid de tillfällen jag händelsevis har sällskap i densamma, är att knuffa undan hans arm för att kolla telefonen. Har någon ringt, messat, mailat och hur ser det ut på världspressens hemsidor? Har något hänt i världen? När jag konstaterat att allt är lugnt, släcker jag telefonen och somnar. Mobilen ligger på nattduksbordet och vakar över mig.
Det första jag gör i sängen när klockradion trumpetar på morgonen är att grabba tag i mobilen och kolla läget. Har någon ringt, messat, mailat och hur ser världsläget ut. Jag kollar världspressens hemsidor och verkar det vara lugnt ligger jag kvar en stund i sängen och tänker på jobbet. Sen stiger jag upp och går till jobbet. Ett enkelt och bra liv.
Igår morse körde jag min gamla invanda ritual. Klockradion brummade, jag tog telefonen och kollade av allt som skulle kollas av, när jag var nöjd med de inkomna rapporterna lade jag ifrån mig telefonen och planerade att snooza lite. Knappt hann jag blunda och förirra mig i ljuva tankar om halverad brottsstatistik, infångade tjuvar och väggfärg som inget klotter fastnar på, förrän jag uppfattade ett ljussken genom ögonlocken.
Något övernaturligt, tänkte jag. Säkert ärkeängeln Gabriel som vill komma och tacka mig för gediget arbete i det godas tjänst. Jag tittade ödmjukt upp genom ögonfransarna och förberedde ett tacktal där jag skulle bagatellisera mina insatser, säga "asch, inte jag" och "nejdå, inget besvär alls" och liknande i samma stil.
Jag blev något förvånad när jag tittade upp genom mascaraklumparna och inte fann några änglavingar fladdrandes över mig. Inget milt ängelansikte heller. Där fanns ingenting. Men ljust var det lik förbaskat. Särskilt i höjd med nattduksbordet.
På något märkligt sätt hade min mobiltelefon tolkat min nedläggning med magsidan ned på bordet efter avslutat världsläge som en direkt uppmaning att ringa upp någon. Telefonen blev lite osäker på VEM den skulle ringa upp men till slut valde den senast inkomna nummer. Det råkade gå till den absolut högste rent hierarkiskt som jag har haft äran att tala med i telefon. Definitivt inte en person jag ringer och kvittrar godmorgon till klockan 6.30 en tisdagsmorgon. Ingen jag ringer och kvittrar till överhuvudtaget faktiskt. Det är snarare så att när jag någon gång ringer vederbörande så står jag i enskild ställning, gör honnör och slår ihop klackarna.
Honom valde min telefon att ringa upp.
Jag slängde mig på mobilen, tappade den i ren panik i sängen, fumlade omkring en stund och upplevde en total lättnad, nästan på gränsen till euforisk utmattning, när jag hittade lägg-på-luren-knappen och lyckades stänga av pling-plånget i andra änden. Puh.
Sen insåg jag att han skulle se att jag hade ringt kl 6.30 och förmodligen undra vad jag kunde vilja då. Och då skulle han ringa mig. Och jag skulle behöva förklara vad jag gjorde med jobbmobilen i sängen. Ångest grep mig igen.
Jag tog tag i telefonen och började skriva ett sms. Jag hann skriva "Hej". Sen ringde det. Det var han.
Med en av hysteri anstruken uppsluppenhet försökte jag få det att verka som den mest naturliga sak i världen att jag ringde samhällets stöttepelare och önskade dem en god morgon i början på veckan. Lite som forna tiders eldvakt. "Klockan är nu 6.30 och allt är lugnt".
Jag tror inte han gick på det.
Och sedan dess tittar jag noga på telefonen när jag lägger den ifrån mig. Dessutom får den inte sova på mage på långa tider. Den får ligga på rygg.
tisdag 19 januari 2010
Ingen trall
Jag försöker trallande möta mina motgångar, välkomna dem och krama om dem som gamla vänner, men det får erkännas att det ibland är svårare än vanligt. Särskilt de gånger man har ont om tid.
Idag skulle jag vara på möte i Lund. Mitt inne i Lund. Där måste man hänga av sig bilen på ett ställe, sen måste man balansera med höga klackar, väskor och pryttlar över snorhala kullerstenar och slutligen skall man leta sig fram till rätt kontor.
Sånt tar en stund.
Jag gav mig iväg 20 minuter före mötets inträde från kontoret. Det tar minst 30 minuter att köra, parkera och promenera till rätt lokal, och en vanlig människa hade blivit stressad. Inte jag. Man kan nämligen, om man gör det snyggt, köra in den tid man är försenad.
Har jag hört. Jag har självklart aldrig prövat göra det själv.
Och så blev det inte heller idag, för i min bil finns sedan en tid tillbaka Luther i egen hög person. Han sitter ovanför ratten och blickar elakt ned på mig och så fort jag nuddar gaspedalen det minsta lilla så skriker han. Jag har, i kraft av mitt ämbete, fått en apparat monterad i bilen och denna apparat visar hur fort jag kör, hur fort jag som mest får köra på den aktuella vägen och galer i högan sky om jag råkar komma en ynka liten kilometer för fort. Han var kul första dagen, nu har relationen kommit till den fas där vi inte längre förstår varandra och där vi definitivt inte längre tittar på varandra med kärlek och värme. Snarare förakt.
Jag vill skiljas.
Jag tuffade därför på i laglig takt och anlände till parkeringshuset i centrala stan i samma ögonblick som jag skulle slagit mig till ro på mötet och sippat på en kopp sammanträdeskaffe. Vid infarten till p-huset skall man trycka fram en biljett för att bommen skall öppna sig. Jag tryckte ned sidorutan, tryckte fram biljetten, bommen reste sig, jag körde in, allt gick lika präktigt som en skolbok. Medan jag körde i cirklar och letade p-plats försökte jag trycka upp rutan igen. Jag tycker inte om när det blir kallt och har man 29 grader i bilen vill man behålla 29 grader i bilen. Inte plötsligt få kalla 26 grader.
Det gick inte. Rutan var död.
När jag hade parkerat försökte jag en lång stund trycka upp eller ned rutan, jag låste bilen, larmade på, larmade av, låste upp, ingen skillnad. Rutan var helt nere och hade tydligen för avsikt att bli helt nere. Jag blev också helt nere. Helst av allt ville jag luta mig över ratten och brista i gråt, men det anstår inte en säkerhetschef. Istället ringde jag den säkerhetschef jag skulle träffa, sa att en extraordinär händelse hade uppkommit (sånt är vanligt i vår bransch och inget man hetsar upp sig för) men att jag tänkte ansluta till mötet så fort jag löst krisen, och försökte sedan mecka lite med rutan en stund till.
Inget resultat.
Ok, jag är inte den som krusar. Muckar man med mig, muckar jag tillbaka. Jag tänkte betala p-avgiften, åka raka vägen till Bilia och skälla ut dem efter noter. Skitbil. De bytte kontakter och grejer alldeles nyss. Skall funka på det sätt som är tänkt då, kan man tycka.
När jag kom tillbaka efter att ha tryckt in biljetten i automaten, blivit strängt anmodad att skyndsamt betala 0 kronor i avgift, startade jag bilen. Då åkte rutan upp.
Återigen ville jag kombinera huvudet mot ratten, men den här gången kände jag att jag ville banka pannan mot den. Detta är emellertid inte heller något som anstår en säkerhetschef och jag låste bilen och begav mig mot mötet.
När jag kom tillbaka till p-huset, några timmar senare, anade jag att jag inte skulle komma ut. 0 kronor i avgift kan inte räcka i flera timmar. Jag funderade ett tag på att trycka fram en ny biljett, men var lite osäker om min hydda skulle kunna ge samma avtryck som en bil så att bommen skulle öppnas och jag skulle kunna passera under. Vissa dagar känner jag mig som en mindre buss, men på sistone har jag tappat något kilo och var därför lite osäker.
Studier av p-biljetten (som jag mycket ordentligt sparat) visade på ett lite telefonnummer man kunde ringa. Dit ringde jag. Efter mycket mankemang där bland annat en telefonröst berättade att Daniel gått för dagen och jag fick trycka 9, hänga kvar, trycka 9 igen och förklara för telefonisten som dök upp att jag struntade i Daniel, ge mig vem som helst som kan det där med p-automater, kom jag till Ola.
Ola tycker jag mycket om.
Han hade inledningsvis lite svårt att förstå hur jag burit mig åt för att komma in men inte ut, kanske började jag inte helt i kronologisk ordning heller i min berättelse, vilket komplicerade det hela något, men till slut sa han "äh, skit samma, kom hit, jag skall hjälpa dig".
Och det gjorde han. Han joxade en stund med mitt kort, han skrev ut ett nytt kort, han tog betalt och han lovade att hålla koll på utfarten så att jag inte blev stående, om det nu mot förmodan inte skulle funka, och orsakade någon slags kö, upplopp eller blev utsatt för spott och spe från andra bilister. Väntande sådana kan bli dumma ibland.
Allt gick emellertid som på räls utom att jag bara fick ned rutan litegrann med påföljd att jag:
1) Inte kunde få ut p-biljetten genom den minimala öppningen.
2) Ej heller kunde öppna bildörren eftersom jag ställt mig nära automaten för att kunna nå den via fönstret.
Jag löste emellertid detta också.
Och måste tyvärr meddela att jag inte har trallat en enda gång idag.
Idag skulle jag vara på möte i Lund. Mitt inne i Lund. Där måste man hänga av sig bilen på ett ställe, sen måste man balansera med höga klackar, väskor och pryttlar över snorhala kullerstenar och slutligen skall man leta sig fram till rätt kontor.
Sånt tar en stund.
Jag gav mig iväg 20 minuter före mötets inträde från kontoret. Det tar minst 30 minuter att köra, parkera och promenera till rätt lokal, och en vanlig människa hade blivit stressad. Inte jag. Man kan nämligen, om man gör det snyggt, köra in den tid man är försenad.
Har jag hört. Jag har självklart aldrig prövat göra det själv.
Och så blev det inte heller idag, för i min bil finns sedan en tid tillbaka Luther i egen hög person. Han sitter ovanför ratten och blickar elakt ned på mig och så fort jag nuddar gaspedalen det minsta lilla så skriker han. Jag har, i kraft av mitt ämbete, fått en apparat monterad i bilen och denna apparat visar hur fort jag kör, hur fort jag som mest får köra på den aktuella vägen och galer i högan sky om jag råkar komma en ynka liten kilometer för fort. Han var kul första dagen, nu har relationen kommit till den fas där vi inte längre förstår varandra och där vi definitivt inte längre tittar på varandra med kärlek och värme. Snarare förakt.
Jag vill skiljas.
Jag tuffade därför på i laglig takt och anlände till parkeringshuset i centrala stan i samma ögonblick som jag skulle slagit mig till ro på mötet och sippat på en kopp sammanträdeskaffe. Vid infarten till p-huset skall man trycka fram en biljett för att bommen skall öppna sig. Jag tryckte ned sidorutan, tryckte fram biljetten, bommen reste sig, jag körde in, allt gick lika präktigt som en skolbok. Medan jag körde i cirklar och letade p-plats försökte jag trycka upp rutan igen. Jag tycker inte om när det blir kallt och har man 29 grader i bilen vill man behålla 29 grader i bilen. Inte plötsligt få kalla 26 grader.
Det gick inte. Rutan var död.
När jag hade parkerat försökte jag en lång stund trycka upp eller ned rutan, jag låste bilen, larmade på, larmade av, låste upp, ingen skillnad. Rutan var helt nere och hade tydligen för avsikt att bli helt nere. Jag blev också helt nere. Helst av allt ville jag luta mig över ratten och brista i gråt, men det anstår inte en säkerhetschef. Istället ringde jag den säkerhetschef jag skulle träffa, sa att en extraordinär händelse hade uppkommit (sånt är vanligt i vår bransch och inget man hetsar upp sig för) men att jag tänkte ansluta till mötet så fort jag löst krisen, och försökte sedan mecka lite med rutan en stund till.
Inget resultat.
Ok, jag är inte den som krusar. Muckar man med mig, muckar jag tillbaka. Jag tänkte betala p-avgiften, åka raka vägen till Bilia och skälla ut dem efter noter. Skitbil. De bytte kontakter och grejer alldeles nyss. Skall funka på det sätt som är tänkt då, kan man tycka.
När jag kom tillbaka efter att ha tryckt in biljetten i automaten, blivit strängt anmodad att skyndsamt betala 0 kronor i avgift, startade jag bilen. Då åkte rutan upp.
Återigen ville jag kombinera huvudet mot ratten, men den här gången kände jag att jag ville banka pannan mot den. Detta är emellertid inte heller något som anstår en säkerhetschef och jag låste bilen och begav mig mot mötet.
När jag kom tillbaka till p-huset, några timmar senare, anade jag att jag inte skulle komma ut. 0 kronor i avgift kan inte räcka i flera timmar. Jag funderade ett tag på att trycka fram en ny biljett, men var lite osäker om min hydda skulle kunna ge samma avtryck som en bil så att bommen skulle öppnas och jag skulle kunna passera under. Vissa dagar känner jag mig som en mindre buss, men på sistone har jag tappat något kilo och var därför lite osäker.
Studier av p-biljetten (som jag mycket ordentligt sparat) visade på ett lite telefonnummer man kunde ringa. Dit ringde jag. Efter mycket mankemang där bland annat en telefonröst berättade att Daniel gått för dagen och jag fick trycka 9, hänga kvar, trycka 9 igen och förklara för telefonisten som dök upp att jag struntade i Daniel, ge mig vem som helst som kan det där med p-automater, kom jag till Ola.
Ola tycker jag mycket om.
Han hade inledningsvis lite svårt att förstå hur jag burit mig åt för att komma in men inte ut, kanske började jag inte helt i kronologisk ordning heller i min berättelse, vilket komplicerade det hela något, men till slut sa han "äh, skit samma, kom hit, jag skall hjälpa dig".
Och det gjorde han. Han joxade en stund med mitt kort, han skrev ut ett nytt kort, han tog betalt och han lovade att hålla koll på utfarten så att jag inte blev stående, om det nu mot förmodan inte skulle funka, och orsakade någon slags kö, upplopp eller blev utsatt för spott och spe från andra bilister. Väntande sådana kan bli dumma ibland.
Allt gick emellertid som på räls utom att jag bara fick ned rutan litegrann med påföljd att jag:
1) Inte kunde få ut p-biljetten genom den minimala öppningen.
2) Ej heller kunde öppna bildörren eftersom jag ställt mig nära automaten för att kunna nå den via fönstret.
Jag löste emellertid detta också.
Och måste tyvärr meddela att jag inte har trallat en enda gång idag.
De små tingens Gud
Jag har efter många års navelskådning, blickande inåt, stillsam kontemplation under Dionysos faderliga ledsagande och sannolikt också efter alltför många stunder i solstol i stark värme, kommit fram till att det är de små tingen som utgör livet.
Det är dem man skall uppskatta, längta efter och njuta av så mycket man kan. Man skall definitivt inte ständigt sitta och räkna dagarna till helgen, semestern, pensionen eller otåligt se fram emot att det åtminstone skall bli lillelördag (= onsdag, för dig som är född senare än 60-talet och inte känner igen begreppet).
Jag har också konstaterat att man har inte roligare än man gör sig, livet är spännande men måste hjälpas på traven ibland och gör du inte det du gillar mest så gå snarast möjligt igång med att gilla mest det du gör.
Denna inställning livar upp tillvaron betydligt, jag lovar. Själv har jag fest varenda dag.
Jobbar jag sent tycker jag det är mysigt att komma hem och äta mikrovärmd mat i en glassförpackning sittandes i sängen. Att det blir ketchupfläckar på påslakanet tycker jag bara är hemtrevligt.
Slutar jag tidigt gläder jag mig åt att jag slipper stressa med matlagningen (samma burk som skall värmas upp i mikron).
Är barnen hos sin pappa kan jag med gott samvete ligga i sängen och äta choklad. Underbart. "All form av choklad är en gåva från Gud", lyder ett släktmantra som jag lärt mig av min syster. (Så sent som idag, men det hör inte hit.) Och det bästa är att om jag somnar ifrån chokladkakan så ligger den kvar i sängen när jag vaknar. Ingen har ätit upp den. Mycket bra, sånt gör mig jätteglad.
Jag kan glädja mig åt att det går ett spännande avsnitt av Bonde söker fru, Greys anatomy eller 2 ½ män på teve samtidigt som jag har tid att titta. Vilket sammanträffande! Jag väljer vid dessa tillfällen att tro att det är ödet som vill göra mig glad. Snällt av henne.
Jag kan också tycka det är vansinnigt roligt att skratta högt och galet åt något oväsentligt med någon kollega på jobbet när tillfälle ges. Häromdagen tappade jag greppet om dörren till cafeterian precis när min kollega skulle gå in. Dörren föll på hennes mugg, muggen vinklades mot hennes kropp, kaffet hamnade på hennes blus. Inte så kul för henne, kanske, men hon tog det bra och vi skrattar båda fortfarande åt detta. Fast jag går väldigt försiktigt och ser mig noga över axeln när hon är i närheten, för jag lever under hotbilden att jag skall få igen med samma mynt. Vilket också gör vardagen på jobbet lite mer spännande. Fantastiskt bra.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag dyrkar de små tingens Gud och när jag får tid över skall jag sprida mitt budskap till de stora massorna via Desmåtingensgud AB. Där jag kommer att vara VD, styrelseordförande, revisor och ägare av största aktieposten. Och sedan kommer jag att bli jätterik och köra omkring i en sportbil. En liten sportbil, förstås, typ en Ferrari eller en Porsche. För glöm inte att jag hyllar de SMÅ tingens gud...
Det är dem man skall uppskatta, längta efter och njuta av så mycket man kan. Man skall definitivt inte ständigt sitta och räkna dagarna till helgen, semestern, pensionen eller otåligt se fram emot att det åtminstone skall bli lillelördag (= onsdag, för dig som är född senare än 60-talet och inte känner igen begreppet).
Jag har också konstaterat att man har inte roligare än man gör sig, livet är spännande men måste hjälpas på traven ibland och gör du inte det du gillar mest så gå snarast möjligt igång med att gilla mest det du gör.
Denna inställning livar upp tillvaron betydligt, jag lovar. Själv har jag fest varenda dag.
Jobbar jag sent tycker jag det är mysigt att komma hem och äta mikrovärmd mat i en glassförpackning sittandes i sängen. Att det blir ketchupfläckar på påslakanet tycker jag bara är hemtrevligt.
Slutar jag tidigt gläder jag mig åt att jag slipper stressa med matlagningen (samma burk som skall värmas upp i mikron).
Är barnen hos sin pappa kan jag med gott samvete ligga i sängen och äta choklad. Underbart. "All form av choklad är en gåva från Gud", lyder ett släktmantra som jag lärt mig av min syster. (Så sent som idag, men det hör inte hit.) Och det bästa är att om jag somnar ifrån chokladkakan så ligger den kvar i sängen när jag vaknar. Ingen har ätit upp den. Mycket bra, sånt gör mig jätteglad.
Jag kan glädja mig åt att det går ett spännande avsnitt av Bonde söker fru, Greys anatomy eller 2 ½ män på teve samtidigt som jag har tid att titta. Vilket sammanträffande! Jag väljer vid dessa tillfällen att tro att det är ödet som vill göra mig glad. Snällt av henne.
Jag kan också tycka det är vansinnigt roligt att skratta högt och galet åt något oväsentligt med någon kollega på jobbet när tillfälle ges. Häromdagen tappade jag greppet om dörren till cafeterian precis när min kollega skulle gå in. Dörren föll på hennes mugg, muggen vinklades mot hennes kropp, kaffet hamnade på hennes blus. Inte så kul för henne, kanske, men hon tog det bra och vi skrattar båda fortfarande åt detta. Fast jag går väldigt försiktigt och ser mig noga över axeln när hon är i närheten, för jag lever under hotbilden att jag skall få igen med samma mynt. Vilket också gör vardagen på jobbet lite mer spännande. Fantastiskt bra.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag dyrkar de små tingens Gud och när jag får tid över skall jag sprida mitt budskap till de stora massorna via Desmåtingensgud AB. Där jag kommer att vara VD, styrelseordförande, revisor och ägare av största aktieposten. Och sedan kommer jag att bli jätterik och köra omkring i en sportbil. En liten sportbil, förstås, typ en Ferrari eller en Porsche. För glöm inte att jag hyllar de SMÅ tingens gud...
måndag 18 januari 2010
Till samma land. Till samma ort. Till samma hotell. Samtidigt
Om några veckor åker jag och barnen till Egypten. Jag gillar att ligga i en solstol, lyssna på ipoden, läsa en bok, vifta med tårna med ständigt nylackerade naglar och tänka på ingenting när jag är ledig.
Dottern delar uppfattning med mig. Gör gärna detsamma. Bra gener. Har ärvt mycket fint från mig.
Sonen vill vara aktiv. Hela tiden vill han vara aktiv, och gärna vill han vara aktiv i det blöta. Det vill inte vi andra två. Tjat uppstår.
Häromdagen diskuterade dottern med sina klasskamrater vad respektive föräldrar har för stimulerande aktiviteter i beredskap för sina älskade telningar under sportlovet. En flicka skulle till Egypten med sina föräldrar. Till samma ort som vi. Till samma hotell som vi. Samtidigt.
Dotterns sällskap under semestern är således redan fixat. Pressen på the entertainment groups representant, den enda som är kvar, ökade. Jag blev inte överlycklig.
Idag pratade jag med några väninnor som jag brukar träffa var tredje månad ungefär och äta middag ihop med. Vi försökte bestämma när vi skulle ses härnäst och min Egyptenresa strulade till det lite. Det visade sig emellertid att även en annan i partyklubben skulle ut och resa så det var inte bara jag som strulade till det. Vid närmare kontroll av vart väninnan skulle resa visade det sig att hon skulle till Egypten. Till samma ort som vi. Till samma hotell som vi. Samtidigt.
Hon har två söner, en jämngammal med min son. Pressen på the entertainment groups representant minskade radikalt. Försvann helt, faktiskt.
Och nu undrar jag vilka fler jag känner som skall till Egypten, till samma ort som vi, till samma hotell och samtidigt. Skall det vara på det viset undrar jag om jag inte skall starta ett resebolag själv nästa år. Då tänkte jag åka till Indien. Börjar jag flagga för det nu, bör jag kunna fylla åtminstone ett plan och ett hotell. Samtidigt.
Dottern delar uppfattning med mig. Gör gärna detsamma. Bra gener. Har ärvt mycket fint från mig.
Sonen vill vara aktiv. Hela tiden vill han vara aktiv, och gärna vill han vara aktiv i det blöta. Det vill inte vi andra två. Tjat uppstår.
Häromdagen diskuterade dottern med sina klasskamrater vad respektive föräldrar har för stimulerande aktiviteter i beredskap för sina älskade telningar under sportlovet. En flicka skulle till Egypten med sina föräldrar. Till samma ort som vi. Till samma hotell som vi. Samtidigt.
Dotterns sällskap under semestern är således redan fixat. Pressen på the entertainment groups representant, den enda som är kvar, ökade. Jag blev inte överlycklig.
Idag pratade jag med några väninnor som jag brukar träffa var tredje månad ungefär och äta middag ihop med. Vi försökte bestämma när vi skulle ses härnäst och min Egyptenresa strulade till det lite. Det visade sig emellertid att även en annan i partyklubben skulle ut och resa så det var inte bara jag som strulade till det. Vid närmare kontroll av vart väninnan skulle resa visade det sig att hon skulle till Egypten. Till samma ort som vi. Till samma hotell som vi. Samtidigt.
Hon har två söner, en jämngammal med min son. Pressen på the entertainment groups representant minskade radikalt. Försvann helt, faktiskt.
Och nu undrar jag vilka fler jag känner som skall till Egypten, till samma ort som vi, till samma hotell och samtidigt. Skall det vara på det viset undrar jag om jag inte skall starta ett resebolag själv nästa år. Då tänkte jag åka till Indien. Börjar jag flagga för det nu, bör jag kunna fylla åtminstone ett plan och ett hotell. Samtidigt.
Svensk standard
Jag tycker mycket om standarder. Generella system, ett gemensamt tänk, enhetlighet, helt enkelt. Sånt gillar jag. Och det finns, men inte fullt ut. På området finns mer att göra.
Igår morse noterade jag att en av mina massevis med halogenspotar i badrumstaket hade tackat för sig och ställt in tofflorna. Den ville jag byta. Omedelbart. Det gick emellertid inte för jag hade ingen extralampa hemma. Som tur är, är söndagarna veckohandlingsdag och med stora bokstäver skrev jag "halogenlampa" på inköpslistan. Timmarna räknades. Snart skulle ordningen vara återställd.
Innan jag åkte kontrollerade jag Watt-talet, jag har varit med förr och att komma hem med en mycket svagare lampa eller att få leva med polstjärnan i badrumstaket var jag inte intresserad av. Jag tycker nämligen även om helhetsintryck.
I affären hittade jag snabbt lampavdelningen, letade upp en lampa med 50 W på etiketten, konstaterade att ordet "halogen" fanns med på förpackningen och slog till.
När jag kom hem lät jag frysvarorna ligga och tina på kökgolvet, jag ville genast byta lampa.
Det gick inte.
Den halogenlampa jag hade köpt var försedd med en annan typ av stift än den sort som skulle sitta i taket. Lamporna var lika stora, hade samma Watt-tal, var av halogen båda två, men självklart var fossingarna olika.
Och det är precis det jag menar. Vad är det bra för? Varför inte nöja sig med EN (1) sorts stift och köra på det?
Idag måste jag åka till elaffären och få tag i en exakt rätt lampa. Längre än så kan jag inte vänta med bara elva av tolv takspottar i drift, det strider mot mitt livslånga kämpande mot kaos.
Och kanske skall jag föreslå att de som är i branschen går samman och fokuserar på en sorts stift, en sorts lampor och en sorts socklar. Jag skulle kunna tänka mig olika färger på lamporna: vaniljfärg på ljuset, puderfärg på ljuset, blåskimrande färg på ljuset och kritvit färg på ljuset. Under förutsättning att man sätter en standard även på dessa, förstås.
Igår morse noterade jag att en av mina massevis med halogenspotar i badrumstaket hade tackat för sig och ställt in tofflorna. Den ville jag byta. Omedelbart. Det gick emellertid inte för jag hade ingen extralampa hemma. Som tur är, är söndagarna veckohandlingsdag och med stora bokstäver skrev jag "halogenlampa" på inköpslistan. Timmarna räknades. Snart skulle ordningen vara återställd.
Innan jag åkte kontrollerade jag Watt-talet, jag har varit med förr och att komma hem med en mycket svagare lampa eller att få leva med polstjärnan i badrumstaket var jag inte intresserad av. Jag tycker nämligen även om helhetsintryck.
I affären hittade jag snabbt lampavdelningen, letade upp en lampa med 50 W på etiketten, konstaterade att ordet "halogen" fanns med på förpackningen och slog till.
När jag kom hem lät jag frysvarorna ligga och tina på kökgolvet, jag ville genast byta lampa.
Det gick inte.
Den halogenlampa jag hade köpt var försedd med en annan typ av stift än den sort som skulle sitta i taket. Lamporna var lika stora, hade samma Watt-tal, var av halogen båda två, men självklart var fossingarna olika.
Och det är precis det jag menar. Vad är det bra för? Varför inte nöja sig med EN (1) sorts stift och köra på det?
Idag måste jag åka till elaffären och få tag i en exakt rätt lampa. Längre än så kan jag inte vänta med bara elva av tolv takspottar i drift, det strider mot mitt livslånga kämpande mot kaos.
Och kanske skall jag föreslå att de som är i branschen går samman och fokuserar på en sorts stift, en sorts lampor och en sorts socklar. Jag skulle kunna tänka mig olika färger på lamporna: vaniljfärg på ljuset, puderfärg på ljuset, blåskimrande färg på ljuset och kritvit färg på ljuset. Under förutsättning att man sätter en standard även på dessa, förstås.
söndag 17 januari 2010
Lördagskvällsresumé
Helgerna är inte längre som förr. När barnen var mindre var det jag som utgjorde skojet och överraskningsmomentet i deras barnatillvaro och mitt sällskap var inte bara önskvärt, det var dessutom eftertraktat. Så är det inte längre. Det är inte bara det att de själva kläcker idéer om hur fredags- och lördagskvällarna skall fördrivas, jag får inte alls vara med under själva fördrivningen. Mer än möjligen som finansiär och chaufför.
I helgen var det en sådan helg och jag hade på lördagskvällen förmånen att få dinera med båda mina arvtagare innan de raskt försvann iväg till ovannämnda fördriv. Till middagen, en vällagad och DYR sådan, vilken skyfflades ned i hungriga barnamagar som om det vore falukorv, hade jag hällt upp ett glas vin till mig. En liten ljusglimt i den till ensamhet dömda tillvaro jag befann mig i. Detta glas hann jag emellertid bara sniffa på, i samma ögonblick som jag höjde det ringde dottern och beställde hämtning från en av byns utposter vid 23-tiden. De små liven hade tagit sig dit till fots för att titta på video, men hade inte för avsikt att ta sig därifrån på samma sätt. Jag försökt pilla tillbaka vinet in i bag-in-boxen igen, men det gick inget vidare. 90 % hamnade på golvet, 10 % på mina kläder. Ingenting landade i boxen.
Sonen hade försvunnit till en kompis och kvar fanns bara jag, lämnat åt mitt eget öde, med blott bilturen vid 23-tiden att se fram emot. Under tiden ägnade jag mig åt att författa blogginlägg för kommande behov. Just att skriva blogginlägg har jag upptäckt går särdeles bra efter ett glas vin en sen lördagskväll. Hemingway hade en poäng, även om hans inspiration krävde whiskey. Dessvärre är det inte alltid så lätt att läsa vad jag skrivit dagen efter. Den röda tråden är inte alltid så väldigt röd. Det är inte alltid det är så mycket tråd heller, för den delen. Men med lite god vilja går det för det mesta att göra något av det skrivna. Den här aftonen blev dock blogginläggen lika roliga som EUs regler för lantbruksstöd.
Vid midnatt, när de båda egna barnen fångats in och deporterats till sina rum, satt jag återigen ensam. Pigg och ensam. Om man är en ensamstående, medelålders och av barnen övergiven mamma borde naturen åtminstone ha varit så vis att den såg till att man, när tid fanns, kunde proviantera upp lite ork inför kommande arbetsvecka. Men icke. Visst har man stundtals ett ökat och ibland även hysteriskt akut behov av att få sova, men detta fenomen tenderar snarare att inträffa i veckorna, när sömn är en exklusivitet endast avsedd för folk utan barn och arbete. På helgerna, däremot, är man piggare än en lärkvinge.
Så var fallet nu. Jag storstädade därför två kökslådor, sorterade bort uttorkade pennor, slängde bra-att-ha-grejer och systematiserade slutligen innehållet i båda lådorna enligt ett avancerat och korsrefererande system som jag tror NASA skulle vara imponerade av. Sedan slätade jag ut och vek ihop fina presentpapper jag inte nänts slänga eftersom de kunde komma till användning någon gång. Och slutligen knåpade jag upp knutar från ett paketsnöre som jag sparat. Och någonstans vid den 17-de knuten kände jag att jag nog kunde gå och lägga mig för roligare än så skulle lördagskvällen inte bli och dessutom var jag så uttråkad att jag blivit trött på kuppen.
Nästa lördag tror jag att jag skall sortera makaronerna i storleksordning. Sedan efter form. Jag tror man kan se skillnader på makaronerna, de är säkert unika precis som snöflingorna. Jag kommer att vara den första som upptäcker detta. Helgerna är verkligen inte som de var förr.
I helgen var det en sådan helg och jag hade på lördagskvällen förmånen att få dinera med båda mina arvtagare innan de raskt försvann iväg till ovannämnda fördriv. Till middagen, en vällagad och DYR sådan, vilken skyfflades ned i hungriga barnamagar som om det vore falukorv, hade jag hällt upp ett glas vin till mig. En liten ljusglimt i den till ensamhet dömda tillvaro jag befann mig i. Detta glas hann jag emellertid bara sniffa på, i samma ögonblick som jag höjde det ringde dottern och beställde hämtning från en av byns utposter vid 23-tiden. De små liven hade tagit sig dit till fots för att titta på video, men hade inte för avsikt att ta sig därifrån på samma sätt. Jag försökt pilla tillbaka vinet in i bag-in-boxen igen, men det gick inget vidare. 90 % hamnade på golvet, 10 % på mina kläder. Ingenting landade i boxen.
Sonen hade försvunnit till en kompis och kvar fanns bara jag, lämnat åt mitt eget öde, med blott bilturen vid 23-tiden att se fram emot. Under tiden ägnade jag mig åt att författa blogginlägg för kommande behov. Just att skriva blogginlägg har jag upptäckt går särdeles bra efter ett glas vin en sen lördagskväll. Hemingway hade en poäng, även om hans inspiration krävde whiskey. Dessvärre är det inte alltid så lätt att läsa vad jag skrivit dagen efter. Den röda tråden är inte alltid så väldigt röd. Det är inte alltid det är så mycket tråd heller, för den delen. Men med lite god vilja går det för det mesta att göra något av det skrivna. Den här aftonen blev dock blogginläggen lika roliga som EUs regler för lantbruksstöd.
Vid midnatt, när de båda egna barnen fångats in och deporterats till sina rum, satt jag återigen ensam. Pigg och ensam. Om man är en ensamstående, medelålders och av barnen övergiven mamma borde naturen åtminstone ha varit så vis att den såg till att man, när tid fanns, kunde proviantera upp lite ork inför kommande arbetsvecka. Men icke. Visst har man stundtals ett ökat och ibland även hysteriskt akut behov av att få sova, men detta fenomen tenderar snarare att inträffa i veckorna, när sömn är en exklusivitet endast avsedd för folk utan barn och arbete. På helgerna, däremot, är man piggare än en lärkvinge.
Så var fallet nu. Jag storstädade därför två kökslådor, sorterade bort uttorkade pennor, slängde bra-att-ha-grejer och systematiserade slutligen innehållet i båda lådorna enligt ett avancerat och korsrefererande system som jag tror NASA skulle vara imponerade av. Sedan slätade jag ut och vek ihop fina presentpapper jag inte nänts slänga eftersom de kunde komma till användning någon gång. Och slutligen knåpade jag upp knutar från ett paketsnöre som jag sparat. Och någonstans vid den 17-de knuten kände jag att jag nog kunde gå och lägga mig för roligare än så skulle lördagskvällen inte bli och dessutom var jag så uttråkad att jag blivit trött på kuppen.
Nästa lördag tror jag att jag skall sortera makaronerna i storleksordning. Sedan efter form. Jag tror man kan se skillnader på makaronerna, de är säkert unika precis som snöflingorna. Jag kommer att vara den första som upptäcker detta. Helgerna är verkligen inte som de var förr.
lördag 16 januari 2010
Projektledning
Jag möter aldrig mina lediga dagar med stillsam förväntan och tillbakahållen nyfikenhet. Jag har som regel en projektplan. Ofta är den så detaljerad och full av kritiska linjer, beroenden, beslutspunkter och etappmål, att jag hade behövt dra ned på sömnen med minst hälften för att hinna med.
Det kan jag emellertid inte, sömn är viktigt för mig, och istället får jag helt enkelt hitta effektivitetsmöjligheter, identifiera två saker som jag kan göra samtidigt eller få någon i Familjen att gå in i något projekt som projektmedlem eller till och med som projektledare om jag har riktig tur.
Det sista har störst utsikter att lyckas de helger barnen bor hos mig. Jag har ännu inte räknat ut hur jag skall få dem att från sin faders hus sköta min dammsugare, vika tvätt eller klippa gräsmattan (när det är säsong för det).
Idag vaknade jag och var trött. Jag hade kommit i säng sent och kommit ur säng för tidigt och skillnaden däremellan subtraherades fram till ett alldeles för litet tal.
På listan idag stod:
1) hämta in tidningen
2) tvätta en maskin tvätt
3) häng upp den
4) plocka ned den
5) mangla det som skall manglas
6) dammsug det som behöver dammsugas
7) töm diskmaskinen
8) släng tidningar
9) veckohandla
10)dammsug lite till
11)ring styvfar och gratulera på födelsedagen
12)gå och lägg dig
Jag har gjort 2, 3, 7 och 11. Motvilligt. Jag var trött hela tiden jag gjorde det.
På min belöningslista, listan jag får börja med när den riktiga listan är klar, stod det Facebooka, blogga, svara på mail på tre olika adresser, Facebooka och svara på nya mail. Vet inte hur det gick till men alla dessa tilläggsuppdrag har jag redan utfört. Villigt. Var trött hela tiden, men klarade ut allt med bravur ändå.
Nu funderar jag på om jag skall ge mig på 8 och 9, som hänger ihop eftersom båda kräver rejäl påklädning och utevistelse. Eller om jag skall ta 6 och 10 som ju också hänger ihop.
Fast egentligen skulle jag kanske gå direkt på 12. Det är en punkt som tar lång tid och man skall inte bara ta de lätta uppdragen, det lärde jag mig redan som liten. De stora penseldragen måste också göras. Dessutom ger punkten 12 effektivitetsfördelar: Rör jag mig väldigt lite behövs knappt någon dammsugning. Kombinerar jag punkten 12 med punkten 1 kommer så småningom uppdraget att slänga tidningar att självsanera sig vad det lider. Bra det också. Ligger jag hela dagen försvinner automatiskt punkten 9. Den som inte bränner någon energi behöver inte tillföra någon heller. Tvätten kan jag plocka ned imorgon.
Det är väldigt stimulerande att vara projektledare och jag kan konstatera att jag ännu en gång har lyckats med min plan för min lediga dag! Och klockan är bara 12.40.
Det kan jag emellertid inte, sömn är viktigt för mig, och istället får jag helt enkelt hitta effektivitetsmöjligheter, identifiera två saker som jag kan göra samtidigt eller få någon i Familjen att gå in i något projekt som projektmedlem eller till och med som projektledare om jag har riktig tur.
Det sista har störst utsikter att lyckas de helger barnen bor hos mig. Jag har ännu inte räknat ut hur jag skall få dem att från sin faders hus sköta min dammsugare, vika tvätt eller klippa gräsmattan (när det är säsong för det).
Idag vaknade jag och var trött. Jag hade kommit i säng sent och kommit ur säng för tidigt och skillnaden däremellan subtraherades fram till ett alldeles för litet tal.
På listan idag stod:
1) hämta in tidningen
2) tvätta en maskin tvätt
3) häng upp den
4) plocka ned den
5) mangla det som skall manglas
6) dammsug det som behöver dammsugas
7) töm diskmaskinen
8) släng tidningar
9) veckohandla
10)dammsug lite till
11)ring styvfar och gratulera på födelsedagen
12)gå och lägg dig
Jag har gjort 2, 3, 7 och 11. Motvilligt. Jag var trött hela tiden jag gjorde det.
På min belöningslista, listan jag får börja med när den riktiga listan är klar, stod det Facebooka, blogga, svara på mail på tre olika adresser, Facebooka och svara på nya mail. Vet inte hur det gick till men alla dessa tilläggsuppdrag har jag redan utfört. Villigt. Var trött hela tiden, men klarade ut allt med bravur ändå.
Nu funderar jag på om jag skall ge mig på 8 och 9, som hänger ihop eftersom båda kräver rejäl påklädning och utevistelse. Eller om jag skall ta 6 och 10 som ju också hänger ihop.
Fast egentligen skulle jag kanske gå direkt på 12. Det är en punkt som tar lång tid och man skall inte bara ta de lätta uppdragen, det lärde jag mig redan som liten. De stora penseldragen måste också göras. Dessutom ger punkten 12 effektivitetsfördelar: Rör jag mig väldigt lite behövs knappt någon dammsugning. Kombinerar jag punkten 12 med punkten 1 kommer så småningom uppdraget att slänga tidningar att självsanera sig vad det lider. Bra det också. Ligger jag hela dagen försvinner automatiskt punkten 9. Den som inte bränner någon energi behöver inte tillföra någon heller. Tvätten kan jag plocka ned imorgon.
Det är väldigt stimulerande att vara projektledare och jag kan konstatera att jag ännu en gång har lyckats med min plan för min lediga dag! Och klockan är bara 12.40.
fredag 15 januari 2010
Spänningsmoment
Idag skall jag cykla till jobbet. Det gjorde jag igår också, så helt sensationellt är det inte. Det som möjligen avviker lite från gängse standard är att det är betydligt svårare för närvarande att cykla till jobbet än vad det brukar vara. Enklast är det självfallet på sommaren, då man ser vart man skall och inte bara behöver gå på instinkt och månens position för att navigera rätt, men det funkar även på vintern. Så länge det inte är snö.
ELLER... det underlag som råder nu.
Igår när jag glatt cyklade ut på gatan upptäckte jag nämligen att gatan var täckt av is. Och inte blank skridskois utan slask som frusit och formerat sig i spår, vallar, gropar och plötsligt uppdykande små berg. Man kunde inte cykla sig in i ett bra spår som riktade sig mot kontoret, man var tvungen att ställa cykeln i spåret och sedan börja cykla. Annars ramlade man.
Och att ett spår verkade gå åt rätt håll, var ingen garanti för att det verkligen förhöll sig så. Rätt som det var vek spåret av åt fel håll, eller, vilket var ännu värre, upphörde abrupt. Då ramlade man.
På det viset tog jag mig till jobbet igår. Mestadels cyklade jag bara på ett hjul, oftast framhjulet, och jag tror att jag kan knäcka extra till sommaren genom att uppträda på kringresande tivolin som enhjulingscyklist. Det måste vara lättare än att cykla omkring som jag gör nu.
När jag skulle cykla hem igår hade det inte töat och underlaget var detsamma som på morgonen. Och mörkret var lika kompakt. Däremot hade det börjat blåsa upp, och jag hade impulsiva kastvindar som försökte få mig ur spår hela tiden. Det var speciellt spännande varje gång jag blev omkörd av en bil. Skulle jag eller skulle jag inte ramla precis framför bilen?
Och idag är det alltså dags igen. Så ikväll kan jag med gott samvete titta på bara milda och fina teveprogram. Några spänningsmoment mer än de jag upplever i mitt eget liv, är inte nödvändiga.
ELLER... det underlag som råder nu.
Igår när jag glatt cyklade ut på gatan upptäckte jag nämligen att gatan var täckt av is. Och inte blank skridskois utan slask som frusit och formerat sig i spår, vallar, gropar och plötsligt uppdykande små berg. Man kunde inte cykla sig in i ett bra spår som riktade sig mot kontoret, man var tvungen att ställa cykeln i spåret och sedan börja cykla. Annars ramlade man.
Och att ett spår verkade gå åt rätt håll, var ingen garanti för att det verkligen förhöll sig så. Rätt som det var vek spåret av åt fel håll, eller, vilket var ännu värre, upphörde abrupt. Då ramlade man.
På det viset tog jag mig till jobbet igår. Mestadels cyklade jag bara på ett hjul, oftast framhjulet, och jag tror att jag kan knäcka extra till sommaren genom att uppträda på kringresande tivolin som enhjulingscyklist. Det måste vara lättare än att cykla omkring som jag gör nu.
När jag skulle cykla hem igår hade det inte töat och underlaget var detsamma som på morgonen. Och mörkret var lika kompakt. Däremot hade det börjat blåsa upp, och jag hade impulsiva kastvindar som försökte få mig ur spår hela tiden. Det var speciellt spännande varje gång jag blev omkörd av en bil. Skulle jag eller skulle jag inte ramla precis framför bilen?
Och idag är det alltså dags igen. Så ikväll kan jag med gott samvete titta på bara milda och fina teveprogram. Några spänningsmoment mer än de jag upplever i mitt eget liv, är inte nödvändiga.
torsdag 14 januari 2010
Mod
Jag kan glatt studera operationer, klappa ormar, jag står gärna på scen med så mycket folk som möjligt framför mig och jag är inte rädd för döden.
Däremot har jag en hysterisk höjdskräck.
Vi pratar höjdskräck upphöjt till tio. Står jag på en stol känns det osäkert, kliver jag upp på första pinnen på trappstegen, känner jag att jag håller på och ramla ned. Tittar jag på film och någon i filmen blickar över ett stup, står på ett tak eller balanserar på räcket på femtiofjärde våningen ovanför trafiken på 5th Avenue får jag andnöd, yrsel, handsvett och stickningar i händerna.
På något korkat sätt tror någon del av min själ att den är med på räcket på femtiofjärde våningen, är på väg att ramla nedför stupet eller står på taket och säkert kommer att tappa balansen när som helst. Den delen av min själ är inte den mest optimistiska. Inte den tuffaste heller.
Utöver detta har jag också en god förmåga att leva mig in i filmer så till den grad att jag tror att jag är med i dem. Ofta har jag huvudrollen. Håller jag någon i handen kan vederbörande få klämskador, nypskador eller fingerfrakturer för att jag brutit något tillgänligt finger bakåt när den delen av min själ som råkar vara med i filmen hänger i knävecken i klockan i stadshustornet i Stockholm. Då blir min själ rädd.
Jag kan bli rädd av andra saker också på bio. Framförallt skrämseleffekter såsom kraftiga ljud eller en plötslig chockeffekt på duken. Jag kan bli så rädd att jag hoppar upp i knäet på personen bredvid på bion. Det har hänt. Ännu värre är det om det är fel person, och jag borde ha hoppat åt andra hållet för att komma i någons famn som jag är bekant med. Detta har också hänt.
Men enklare operationer, kanske en mindre amputation, skulle jag nog klara utan problem. För den delen av min själ som bara hänger med mig, den är både djärv och cool. Och optimistisk.
Däremot har jag en hysterisk höjdskräck.
Vi pratar höjdskräck upphöjt till tio. Står jag på en stol känns det osäkert, kliver jag upp på första pinnen på trappstegen, känner jag att jag håller på och ramla ned. Tittar jag på film och någon i filmen blickar över ett stup, står på ett tak eller balanserar på räcket på femtiofjärde våningen ovanför trafiken på 5th Avenue får jag andnöd, yrsel, handsvett och stickningar i händerna.
På något korkat sätt tror någon del av min själ att den är med på räcket på femtiofjärde våningen, är på väg att ramla nedför stupet eller står på taket och säkert kommer att tappa balansen när som helst. Den delen av min själ är inte den mest optimistiska. Inte den tuffaste heller.
Utöver detta har jag också en god förmåga att leva mig in i filmer så till den grad att jag tror att jag är med i dem. Ofta har jag huvudrollen. Håller jag någon i handen kan vederbörande få klämskador, nypskador eller fingerfrakturer för att jag brutit något tillgänligt finger bakåt när den delen av min själ som råkar vara med i filmen hänger i knävecken i klockan i stadshustornet i Stockholm. Då blir min själ rädd.
Jag kan bli rädd av andra saker också på bio. Framförallt skrämseleffekter såsom kraftiga ljud eller en plötslig chockeffekt på duken. Jag kan bli så rädd att jag hoppar upp i knäet på personen bredvid på bion. Det har hänt. Ännu värre är det om det är fel person, och jag borde ha hoppat åt andra hållet för att komma i någons famn som jag är bekant med. Detta har också hänt.
Men enklare operationer, kanske en mindre amputation, skulle jag nog klara utan problem. För den delen av min själ som bara hänger med mig, den är både djärv och cool. Och optimistisk.
Beslutsfattande
Igår när jag kom hem på kvällen, efter att noggrant ha diskuterat Avatar, bloggat och Facebook-at, tog jag beslutet att det var en bra idé att via sovrumsteven ägna mig åt Navy CIS. Jag var pigg och rask och säkert gör de något i teveprogrammet som jag kan ha nytta av i jobbet. Redan nu vet jag att bara man stoppar det minsta lilla i en skanner, lite ludd från en tröja t ex, så kommer bild och alla persondata över tröjägaren fram på datorn en stund senare. Datorn fixar detta själv, du kan lugnt ta en kopp kaffe så länge.
Sådana saker lär jag mig.
Och detta gjorde jag till klockan var midnatt. Därefter fortsatte jag av bara farten att titta på något annat, just nu minns jag inte vad. Så här i efterhand förstår jag att jag förmodligen redan sov, fast med öppna ögon.
Vid halvett släckte jag.
Nu, dagen efter, kan jag konstatera att jag tog fel beslut. Helt fel.
Är kroppen van vid och konstruerad efter att sova när det är mörkt, och att vanligen vila med ögonen stängda mellan klockan 22 och 5 eller 6, är det inte att rekommendera att förskjuta detta ögonslutande 2 ½ timme med bibehållen väckningstid. Om man inte vill känna sig som om man är levande död, släkt med en zombie, har blivit överkörd av en ångvält eller bara hysteriskt trött på gränsen till utmattning.
För så känner jag idag. Men filmen var underbar.
Sådana saker lär jag mig.
Och detta gjorde jag till klockan var midnatt. Därefter fortsatte jag av bara farten att titta på något annat, just nu minns jag inte vad. Så här i efterhand förstår jag att jag förmodligen redan sov, fast med öppna ögon.
Vid halvett släckte jag.
Nu, dagen efter, kan jag konstatera att jag tog fel beslut. Helt fel.
Är kroppen van vid och konstruerad efter att sova när det är mörkt, och att vanligen vila med ögonen stängda mellan klockan 22 och 5 eller 6, är det inte att rekommendera att förskjuta detta ögonslutande 2 ½ timme med bibehållen väckningstid. Om man inte vill känna sig som om man är levande död, släkt med en zombie, har blivit överkörd av en ångvält eller bara hysteriskt trött på gränsen till utmattning.
För så känner jag idag. Men filmen var underbar.
onsdag 13 januari 2010
Ung, lång och snygg
Sedan tanken om mina sömnvanor och dess eventuella konsekvenser på min biovistelse slog mig imorse, har jag ägnat dagen åt att bekymra mig för hur jag skulle lyckas hålla mig vaken på bion i nästan tre timmar ikväll.
För deltagande kollegor och vänner har jag klagat min nöd och deras tröstande ord om att jag sannolikt inte ALLS skulle ha svårt att hålla mig alert med tanke på att jag skulle ha en ung (inte för ung), lång och snygg man vid min omedelbara sida hela tiden, viftade jag bort. Sånt vägde tungt när jag var 20. Vid mina höga ålder är inte sådana primitiva instinkter att lita på längre. Sömn och mat kan vara viktigare.
Andra vänner, som redan har sett Avatar, skickade mig länkar till sammanfattningar och recensioner och någon skrev dessutom en egen kortis om handlingen som jag snabbt memorerade. Han (för det var en han som gav mig kortversionen) skrev så här:
Kvinna lär Man allt.
Krisläge uppstår.
Kvinna oförmögen att göra något.
Man träder in.
Kvinna följer.
Man löser allt.
Ja, ungefär så och sen ett Happy End på det...
Det var lagom mycket fakta för att jag skulle lyckas komma ihåg det hela och tanken var att jag skulle använda denna grundläggande kunskap till att kunna resonera initierat om filmen efteråt, även om jag hade råkat somna. Jag kunde dessutom hävda att "Man löser allt" tillkommit just på grund av punkten 1 "Kvinna lär Man allt". Han hade inte rett ut det hela utan kompetenshöjning och -utveckling, tänkte jag betona när vi, den unge, långe och jag, djupanalyserade verket efteråt. Då skulle jag dessutom vara pigg och utsövd och på så sätt kunna både argumentera och debattera till sådan grad att jag skulle vinna på poäng. Min version av vad filmen hade handlat om skulle bli den gemensamma och rätta.
Jag oroade mig emellertid också för att jag, om jag skulle somna, skulle råka snarka till lite mellan varven, man gör gärna det när man sitter och sover. I detta ärende fick jag goda råd av vännen Pyttan. Hon rekommenderade starkt produkten näsvidgare som fanns att köpa på Apoteket. Inte så snygg kanske, på dejt med ung, lång, snygg, men det är ju rätt mörkt på bion, menade hon.
Och säkert väldigt passande i kombination med dels mina åt ena hållet nedhalkade egna glasögon, dels mina åt andra hållet nedhalkade 3D-glasögon. Jag torde bli ett under av skönhet och finess och kanske borde jag köpa en bettskena när jag ändå var igång, så jag inte riskerade att bita honom i axeln om jag drömde något otäckt. Sånt kan lätt missuppfattas av unga män.
Jag gjorde inte det, dock. Och det behövdes inte heller, för jag kunde verkligen inte somna. Det var en UNDERBAR film, jag älskade varenda minut och det säger mycket när man sätter det i relation till att jag i övrigt bara gillar "Notting hill" och "Fyra bröllop och en begravning".
Nu finns det tre filmer jag gillar.
Men nästa gång jag skall gå på bio med den unge, långe, snygge så tror jag nog att jag kan ha både bettskena och näsvidgare för då behöver jag inte göra mig till längre. Och det är kanske bättre att jag har dessa än att jag sitter och snarkar på biografen. Sånt kan lätt verka avtändande.
Även på unga, långa, snygga män.
För deltagande kollegor och vänner har jag klagat min nöd och deras tröstande ord om att jag sannolikt inte ALLS skulle ha svårt att hålla mig alert med tanke på att jag skulle ha en ung (inte för ung), lång och snygg man vid min omedelbara sida hela tiden, viftade jag bort. Sånt vägde tungt när jag var 20. Vid mina höga ålder är inte sådana primitiva instinkter att lita på längre. Sömn och mat kan vara viktigare.
Andra vänner, som redan har sett Avatar, skickade mig länkar till sammanfattningar och recensioner och någon skrev dessutom en egen kortis om handlingen som jag snabbt memorerade. Han (för det var en han som gav mig kortversionen) skrev så här:
Kvinna lär Man allt.
Krisläge uppstår.
Kvinna oförmögen att göra något.
Man träder in.
Kvinna följer.
Man löser allt.
Ja, ungefär så och sen ett Happy End på det...
Det var lagom mycket fakta för att jag skulle lyckas komma ihåg det hela och tanken var att jag skulle använda denna grundläggande kunskap till att kunna resonera initierat om filmen efteråt, även om jag hade råkat somna. Jag kunde dessutom hävda att "Man löser allt" tillkommit just på grund av punkten 1 "Kvinna lär Man allt". Han hade inte rett ut det hela utan kompetenshöjning och -utveckling, tänkte jag betona när vi, den unge, långe och jag, djupanalyserade verket efteråt. Då skulle jag dessutom vara pigg och utsövd och på så sätt kunna både argumentera och debattera till sådan grad att jag skulle vinna på poäng. Min version av vad filmen hade handlat om skulle bli den gemensamma och rätta.
Jag oroade mig emellertid också för att jag, om jag skulle somna, skulle råka snarka till lite mellan varven, man gör gärna det när man sitter och sover. I detta ärende fick jag goda råd av vännen Pyttan. Hon rekommenderade starkt produkten näsvidgare som fanns att köpa på Apoteket. Inte så snygg kanske, på dejt med ung, lång, snygg, men det är ju rätt mörkt på bion, menade hon.
Och säkert väldigt passande i kombination med dels mina åt ena hållet nedhalkade egna glasögon, dels mina åt andra hållet nedhalkade 3D-glasögon. Jag torde bli ett under av skönhet och finess och kanske borde jag köpa en bettskena när jag ändå var igång, så jag inte riskerade att bita honom i axeln om jag drömde något otäckt. Sånt kan lätt missuppfattas av unga män.
Jag gjorde inte det, dock. Och det behövdes inte heller, för jag kunde verkligen inte somna. Det var en UNDERBAR film, jag älskade varenda minut och det säger mycket när man sätter det i relation till att jag i övrigt bara gillar "Notting hill" och "Fyra bröllop och en begravning".
Nu finns det tre filmer jag gillar.
Men nästa gång jag skall gå på bio med den unge, långe, snygge så tror jag nog att jag kan ha både bettskena och näsvidgare för då behöver jag inte göra mig till längre. Och det är kanske bättre att jag har dessa än att jag sitter och snarkar på biografen. Sånt kan lätt verka avtändande.
Även på unga, långa, snygga män.
Stenåldersrest
I dessa tider, när laserstrålar i alla färger korsar våra vägar, där ettor och nollor snurrar omkring oss dygnet runt, numera inte bara i datorn utan även i teven, bilen och telefonen, där alla vet allt hela tiden, åtminstone om vi är connectade till Google och Wikipedia, så tror jag ändå att det finns en Sten och Flisa Hedenhös där inne någonstans, hos oss alla.
Jag har åtminstone starka rester av Flisa hos mig. Och då inte bara genom att jag gillar att sitta och titta in i braskaminen medan barnen mäter sina krafter med varandra på gymmet. Det är inte heller så att jag ivrigt väntar på att bli klubbad i huvudet och hemsläpad i håret till någon granne.
Nej, det är dygnsrytmen som kommer från Hedenhös. Jag vill vara vaken när det är ljust och jag vill sova när det är mörkt. Eftersom det är mest praktiskt så. Således är jag pigg som en lärkvinge på somrarna. Klockan 5, senast, är jag uppe och det har hänt att jag har hunnit med någon timmes trädgårdsarbete i arla morgonstund, INNAN jag infinner mig på jobbet kl 7. Under sommaren kan jag också vara uppe till sent på kvällarna. Minst till klockan 22 och helt utan problem.
Nu på vintern, däremot, vill jag sova. När jobbet är slut vid 16-tiden börjar jag gäspa och göra mig redo för att dra mig tillbaka. Då är det nämligen redan mörkt.
När klockan ringer klockan 6 tror jag att någon skojar med mig. Det kan inte vara meningen att jag skall stiga upp, det är ju mörkt?
Det hela fungerar emellertid förhållandevis väl i arbetslivet. Jag kommer upp, jag masar mig dit och jag presterar hela tiden. Det är i större utsträckning i mitt privatliv som problemen uppstår. Min kropp tror att jag vill sova så fort jag sätter mig ned och belysningen är lite skum. Och det fungerar utmärkt när jag sitter hemma i soffan. Barnen störs inte alls av att jag sitter tyst och sover i soffan så att de kan tassa förbi och ut, utan att jag ställer onödiga frågor.
Ikväll skall jag emellertid gå på bio efter jobbet. I nästan 3 timmar skall jag sitta på bion. I mörkret. Och i sällskap med någon som sannolikt förväntar sig att jag är med åtminstone större delen av filmen. Och som kanske förväntar sig kunna diskutera filmen lite initierat med mig efteråt. Vet inte hur jag skall lösa detta. Det är ju på bion som jag sover som bäst, jättesköna stolar.
Har Avatar kommit ut i bokform...?
Jag har åtminstone starka rester av Flisa hos mig. Och då inte bara genom att jag gillar att sitta och titta in i braskaminen medan barnen mäter sina krafter med varandra på gymmet. Det är inte heller så att jag ivrigt väntar på att bli klubbad i huvudet och hemsläpad i håret till någon granne.
Nej, det är dygnsrytmen som kommer från Hedenhös. Jag vill vara vaken när det är ljust och jag vill sova när det är mörkt. Eftersom det är mest praktiskt så. Således är jag pigg som en lärkvinge på somrarna. Klockan 5, senast, är jag uppe och det har hänt att jag har hunnit med någon timmes trädgårdsarbete i arla morgonstund, INNAN jag infinner mig på jobbet kl 7. Under sommaren kan jag också vara uppe till sent på kvällarna. Minst till klockan 22 och helt utan problem.
Nu på vintern, däremot, vill jag sova. När jobbet är slut vid 16-tiden börjar jag gäspa och göra mig redo för att dra mig tillbaka. Då är det nämligen redan mörkt.
När klockan ringer klockan 6 tror jag att någon skojar med mig. Det kan inte vara meningen att jag skall stiga upp, det är ju mörkt?
Det hela fungerar emellertid förhållandevis väl i arbetslivet. Jag kommer upp, jag masar mig dit och jag presterar hela tiden. Det är i större utsträckning i mitt privatliv som problemen uppstår. Min kropp tror att jag vill sova så fort jag sätter mig ned och belysningen är lite skum. Och det fungerar utmärkt när jag sitter hemma i soffan. Barnen störs inte alls av att jag sitter tyst och sover i soffan så att de kan tassa förbi och ut, utan att jag ställer onödiga frågor.
Ikväll skall jag emellertid gå på bio efter jobbet. I nästan 3 timmar skall jag sitta på bion. I mörkret. Och i sällskap med någon som sannolikt förväntar sig att jag är med åtminstone större delen av filmen. Och som kanske förväntar sig kunna diskutera filmen lite initierat med mig efteråt. Vet inte hur jag skall lösa detta. Det är ju på bion som jag sover som bäst, jättesköna stolar.
Har Avatar kommit ut i bokform...?
tisdag 12 januari 2010
Rätt och slätt
Det finns olika sätt att göra saker på:
1) Rätt sätt
2) Mitt sätt
3) Fel sätt
4) Annat sätt
Punkterna 1 och 2 är identiska. Punkten 4 kan även kvala in under punkten 2 och då ingår den också automatiskt under punkten 1. Mycket enkelt.
Den enda punkt jag inte står bakom är punkten 3. Den är absolut inte min.
När jag började mitt liv som vuxen, typ när jag som 20-åring flyttade ihop med en kille, satsade jag hårt på att göra allt på rätt sätt. Det råkade också vara samma sätt som min mormor gjorde saker och ting på. Hon samlade till exempel kläder i en tvättkorg, sorterade dem, tvättade dem och delade sedan upp dem i två högar: strykhög och mangelhög.
Så ock jag.
Jag samlade tvätt, sorterade och tvättade i 40 grader, 60 grader och 90 grader, varje färg för sig i stort sett. Tidsödande och oekonomiskt men mormors sätt, mitt sätt och rätt sätt.
Som en följd av detta stod jag flera gånger i veckan i grovköket och strök. Mina kläder och hans kläder. Det var inte så roligt. Så jag kom på att det hela nog skulle bli lite skojigare om jag ställde strykbrädan framför teven och satte på teven. Det hade jag rätt i, det blev lite skojigare.
Men inte mycket.
Under årens lopp har jag vidareutvecklat mitt sätt att tvätta och mitt sätt att stryka så tillvida att jag nu använder mig av ett nytt sätt.
Jag sorterar inte i någon större utsträckning, jag köper bra tvättmedel och tvättar det mesta utom lakan och handdukar i 40 grader. Alla färger i en enda röra, det blir jättebra. Det mesta är tvättäkta nuförtiden, kan jag informera er som fortfarande slösar bort tid med sortering.
Sen stryker jag inte. Helt enkelt för att han inte bor kvar och för att jag själv siktar in mig på att investera i kläder som inte behöver strykas. Och i den mån jag måste stryka någon minoritetsprodukt som fortfarande kräver detta omak, så stryker jag plagget så lite som möjligt. I princip det som syns, stryker jag. Blusryggen som ändå bara skall bo under kavajen finns det ju ingen anledningen att överarbeta. Dessutom blir den ju ändå skrynklig så fort kavajen har kommit på.
Och dessa nya sätt är båda mina, andra och rätt. Och slätt.
1) Rätt sätt
2) Mitt sätt
3) Fel sätt
4) Annat sätt
Punkterna 1 och 2 är identiska. Punkten 4 kan även kvala in under punkten 2 och då ingår den också automatiskt under punkten 1. Mycket enkelt.
Den enda punkt jag inte står bakom är punkten 3. Den är absolut inte min.
När jag började mitt liv som vuxen, typ när jag som 20-åring flyttade ihop med en kille, satsade jag hårt på att göra allt på rätt sätt. Det råkade också vara samma sätt som min mormor gjorde saker och ting på. Hon samlade till exempel kläder i en tvättkorg, sorterade dem, tvättade dem och delade sedan upp dem i två högar: strykhög och mangelhög.
Så ock jag.
Jag samlade tvätt, sorterade och tvättade i 40 grader, 60 grader och 90 grader, varje färg för sig i stort sett. Tidsödande och oekonomiskt men mormors sätt, mitt sätt och rätt sätt.
Som en följd av detta stod jag flera gånger i veckan i grovköket och strök. Mina kläder och hans kläder. Det var inte så roligt. Så jag kom på att det hela nog skulle bli lite skojigare om jag ställde strykbrädan framför teven och satte på teven. Det hade jag rätt i, det blev lite skojigare.
Men inte mycket.
Under årens lopp har jag vidareutvecklat mitt sätt att tvätta och mitt sätt att stryka så tillvida att jag nu använder mig av ett nytt sätt.
Jag sorterar inte i någon större utsträckning, jag köper bra tvättmedel och tvättar det mesta utom lakan och handdukar i 40 grader. Alla färger i en enda röra, det blir jättebra. Det mesta är tvättäkta nuförtiden, kan jag informera er som fortfarande slösar bort tid med sortering.
Sen stryker jag inte. Helt enkelt för att han inte bor kvar och för att jag själv siktar in mig på att investera i kläder som inte behöver strykas. Och i den mån jag måste stryka någon minoritetsprodukt som fortfarande kräver detta omak, så stryker jag plagget så lite som möjligt. I princip det som syns, stryker jag. Blusryggen som ändå bara skall bo under kavajen finns det ju ingen anledningen att överarbeta. Dessutom blir den ju ändå skrynklig så fort kavajen har kommit på.
Och dessa nya sätt är båda mina, andra och rätt. Och slätt.
Nya rön om kost och motion
För alla er som i champagneruset stod och lovade bot och bättring för 2010, träning, ändrade kostvanor och gud vet allt, kommer här några FAQs (vanliga frågor) om just kost och motion. Kanske kan dessa nya rön få er på andra tankar.
FRÅGA: Kan jag genom att göra sit-ups få min mage lite mindre?
SVAR: Definitivt inte! När du tränar en muskel, blir den större. Därför bör du inte göra sit-ups, såvida du inte strävar efter att ha en stor mage.
FRÅGA: Är simning bra för figuren?
SVAR: Tja, se på valar.......
FRÅGA: Jag har hört att idrott är bra för hjärtat och kan förlänga livet. Stämmer det?
SVAR: Ditt hjärta är programmerat till att slå ett visst antal slag under livet. Kasta inte bort dem på träning!! Genom träning slår hjärtat snabbare, och du förkortar livet! Vill du leva längre? Ta dig en tupplur!
FRÅGA: Borde jag skära ner på måltider innehållande kött, och äta mer frukt och grönsaker?
SVAR: Här måste du försöka att förstå logisk effektivitet. Vad äter en ko? Gräs. Och vad är det? Grönfoder. Så en biff är inte något annat än ett effektivt sätt att äta grönsaker på. Ät kyckling, och få i dig majs! En fläskkotlett kan ge dig 100% av rekommenderat dagligt intag av grönsaker!
FRÅGA: Borde jag minska på mängden alkohol jag dricker?
SVAR: Nej, tvärtom. Vin är gjort av frukt. Brännvin är destillerat vin. Det betyder att de tar bort vattnet ur frukten, och så får du ändå mer av det goda, sunda innehållet. Öl görs av sädesslag, det säger allt.
FRÅGA: Är choklad osunt?
SVAR: Är du tokig? Kakaobönor = bönor, och bönor, linser o dyl är vansinnigt nyttigt, vet alla, eller hur? Det är den bästa 'feel-good'- maten man kan få!!
FRÅGA: Är det viktigt att vara i god form?
SVAR: Rund är en form, så god som någon
FRÅGA: Kan jag genom att göra sit-ups få min mage lite mindre?
SVAR: Definitivt inte! När du tränar en muskel, blir den större. Därför bör du inte göra sit-ups, såvida du inte strävar efter att ha en stor mage.
FRÅGA: Är simning bra för figuren?
SVAR: Tja, se på valar.......
FRÅGA: Jag har hört att idrott är bra för hjärtat och kan förlänga livet. Stämmer det?
SVAR: Ditt hjärta är programmerat till att slå ett visst antal slag under livet. Kasta inte bort dem på träning!! Genom träning slår hjärtat snabbare, och du förkortar livet! Vill du leva längre? Ta dig en tupplur!
FRÅGA: Borde jag skära ner på måltider innehållande kött, och äta mer frukt och grönsaker?
SVAR: Här måste du försöka att förstå logisk effektivitet. Vad äter en ko? Gräs. Och vad är det? Grönfoder. Så en biff är inte något annat än ett effektivt sätt att äta grönsaker på. Ät kyckling, och få i dig majs! En fläskkotlett kan ge dig 100% av rekommenderat dagligt intag av grönsaker!
FRÅGA: Borde jag minska på mängden alkohol jag dricker?
SVAR: Nej, tvärtom. Vin är gjort av frukt. Brännvin är destillerat vin. Det betyder att de tar bort vattnet ur frukten, och så får du ändå mer av det goda, sunda innehållet. Öl görs av sädesslag, det säger allt.
FRÅGA: Är choklad osunt?
SVAR: Är du tokig? Kakaobönor = bönor, och bönor, linser o dyl är vansinnigt nyttigt, vet alla, eller hur? Det är den bästa 'feel-good'- maten man kan få!!
FRÅGA: Är det viktigt att vara i god form?
SVAR: Rund är en form, så god som någon
måndag 11 januari 2010
Inte åldern. Slumpen.
Jag tycker i princip att jag inte har åldrats alls de senaste 10 åren. 20 åren. Jag är i skick som ny, lika stark och spänstig som när jag var 18. Fast...
Ibland undrar jag om jag väldigt hastigt håller på att tappa synen. Jag ser inte på långt håll (det har jag aldrig gjort och är något jag finner fullt naturligt och ungdomligt) men numera ser jag inte riktigt på nära håll heller. Eller på mellanlångt avstånd. Den nya armbandsklocka jag köpte härförleden har siffror så stora att jag förstår att detta är modellen före klockan med blindskrift. Väninnan Cleo föreslog t o m att jag skulle gå runt med en liten insamlingsbössa när jag sitter på lunchrestaurang, och så får alla betala för förmånen att när helst de vill kunna slänga ett öga på min klocka och se hur mycket lunchtid de har kvar. Kanske kan jag även kränga in tjänsten på restaurangen bredvid. Man ser väldigt tydligt på min klocka hur mycket klockan är. Den är väldigt bra, även jag ser.
När barnen pratar hör jag nästan aldrig vad de säger. Ibland hör jag inte ens att de säger något, det där malande brummande ljudet som kommer från en obestämd plats i rummet kan lika gärna vara kylskåpet, fläkten, duschen (där duschar alltid någon) eller teven. Jag måste därför alltid fråga om, och den senaste tiden har jag börjat försöka lära mig att läsa på läpparna. Jag håller uppenbarligen på att bli döv och det är lika bra att förbereda mig på att leva med även detta handikapp så gott jag kan.
Idag hade vi avtackning på jobbet och jag hade klätt mig fin i högklackade stövlar. Samma stövlar som jag hade även förra vintern. Ingångna och väl nyttjade, inga nya, hårda, obekväma. I dessa stövlar jobbade jag först hela dagen, sedan stod jag och tog emot presenter åt huvudpersonen, pekade folk i riktning mot maten, pekade folk i riktning mot kaffet och tårtan, plockade fram ny mat, plockade undan fat, torkade bord, stuvade om mat och sprang mellan matbord och kök med disk och plastfolie, en sak åt vardera hållet.
Efter 3 ½ timme i aktivt arbete i stövlarna, är det numera helt omöjligt för mig att gå. Det känns som om fotlederna har gått ur led, jag har ont under fötterna, över fötterna, i fötterna, på fötterna, överhuvudtaget allt under knäna är väldigt smärtsamt.
Jag minns med säkerhet att jag dansade nätterna igenom i så obekväma skor att fötterna blödde av alla skoskav när jag kom hem när jag var 18. Men ont kan jag inte erinra mig att det gjorde.
Men dessa defekter har inte alls något med min ålder att göra. Och jag kan bevisa det. Jag har nämligen en nästan ny bil och där gick centrallåset och i stort sett all övrig elektronik sönder efter bara en kort tid. Ny bil = flera saker funkade inte. Detta bevisar att defekter inte på något sätt har med ålder att göra.
Det är helt enkelt bara slumpen som gör att jag vid 45 års ålder varken ser, hör eller orkar gå längre än 3 timmar på en dag. Inte åldern.
Jag undrar om Scholl och Birkenstock tillverkar högklackade stövlar?
Ibland undrar jag om jag väldigt hastigt håller på att tappa synen. Jag ser inte på långt håll (det har jag aldrig gjort och är något jag finner fullt naturligt och ungdomligt) men numera ser jag inte riktigt på nära håll heller. Eller på mellanlångt avstånd. Den nya armbandsklocka jag köpte härförleden har siffror så stora att jag förstår att detta är modellen före klockan med blindskrift. Väninnan Cleo föreslog t o m att jag skulle gå runt med en liten insamlingsbössa när jag sitter på lunchrestaurang, och så får alla betala för förmånen att när helst de vill kunna slänga ett öga på min klocka och se hur mycket lunchtid de har kvar. Kanske kan jag även kränga in tjänsten på restaurangen bredvid. Man ser väldigt tydligt på min klocka hur mycket klockan är. Den är väldigt bra, även jag ser.
När barnen pratar hör jag nästan aldrig vad de säger. Ibland hör jag inte ens att de säger något, det där malande brummande ljudet som kommer från en obestämd plats i rummet kan lika gärna vara kylskåpet, fläkten, duschen (där duschar alltid någon) eller teven. Jag måste därför alltid fråga om, och den senaste tiden har jag börjat försöka lära mig att läsa på läpparna. Jag håller uppenbarligen på att bli döv och det är lika bra att förbereda mig på att leva med även detta handikapp så gott jag kan.
Idag hade vi avtackning på jobbet och jag hade klätt mig fin i högklackade stövlar. Samma stövlar som jag hade även förra vintern. Ingångna och väl nyttjade, inga nya, hårda, obekväma. I dessa stövlar jobbade jag först hela dagen, sedan stod jag och tog emot presenter åt huvudpersonen, pekade folk i riktning mot maten, pekade folk i riktning mot kaffet och tårtan, plockade fram ny mat, plockade undan fat, torkade bord, stuvade om mat och sprang mellan matbord och kök med disk och plastfolie, en sak åt vardera hållet.
Efter 3 ½ timme i aktivt arbete i stövlarna, är det numera helt omöjligt för mig att gå. Det känns som om fotlederna har gått ur led, jag har ont under fötterna, över fötterna, i fötterna, på fötterna, överhuvudtaget allt under knäna är väldigt smärtsamt.
Jag minns med säkerhet att jag dansade nätterna igenom i så obekväma skor att fötterna blödde av alla skoskav när jag kom hem när jag var 18. Men ont kan jag inte erinra mig att det gjorde.
Men dessa defekter har inte alls något med min ålder att göra. Och jag kan bevisa det. Jag har nämligen en nästan ny bil och där gick centrallåset och i stort sett all övrig elektronik sönder efter bara en kort tid. Ny bil = flera saker funkade inte. Detta bevisar att defekter inte på något sätt har med ålder att göra.
Det är helt enkelt bara slumpen som gör att jag vid 45 års ålder varken ser, hör eller orkar gå längre än 3 timmar på en dag. Inte åldern.
Jag undrar om Scholl och Birkenstock tillverkar högklackade stövlar?
...och matchande termobyxor
Jag har många ordentliga drag och ett av dem är att alltid planera morgondagens kläder kvällen innan. Då kan jag i lugn och ro fundera över hur jag skall transportera mig till jobbet, hurdant vädret förmodas bli, om några celebriteter väntas på besök eller om jag skall sitta i arkivet och dammtorka pärmar hela dagen. (Det sista inträffar aldrig, jag tog bara med det som ett exempel.)
Alla dessa faktorer har en inverkan på klädvalet och först när jag har rett ut kravbilden, kan jag kasta mig in i garderoberna för att leta upp den mest optimala outfiten. Som jag för övrigt aldrig hittar eftersom jag aldrig äger den optimala outfiten. Istället får jag nöja mig med den outfit som garderoben förmår att skrapa ihop, och ibland kan den vara väldigt svår att hitta. Omöjlig, rentav. Märkligt är det att garderoberna är fulla men ändå på något sätt tomma och att inget matchar något annat. Begriper inte hur det går till.
Jag tror att problemet bottnar i att det är för många kläder och tillbehör som skall matchas ihop. Hade vi bott i regnskogen hade jag klätt på mig ett höftskynke och cyklat iväg. Jag kunde haft höftskynken i olika färger och varierat mig på så sätt. På fredagarna kunde jag ha hängt blomgirlanger på höftskynket för att visa att jag var redo för after work.
I mitt nordiska liv börjar outfitsbygget med att jag plockar fram en överdel, tröja, kavaj, tunika, klänning som jag kan tänka mig. I tider som dessa så varm överdel som möjligt. Sedan kombineras den ihop med byxor, jeans eller kjol. Därefter skall det letas strumpor respektive strumpbyxor. Gärna utan maskbrott. Därefter skall accessoarerna jagas upp och fällas ned. Halsband, klocka, örhängen, ringar.
Sen kommer vi till skoavdelningen. Har man valt bruna kläder funkar det bara med bruna skor. Det finns flera att välja mellan. Har jag valt brun klänning eller kjol, måste det bli de bruna stövlarna. Finns bara ett sådant par. Vill jag inte ha dessa, för att klackarna är för höga och jag har en ont-i-ryggen-period, får resten av outfiten göras om från början. Trist men sådana är reglerna.
Sen kommer vi till väska och ytterplagg. Bruna skor --> brun jacka och brun handväska. Tömma den svarta som användes igår och byta till en brun.
Leta rätt på bruna handskar och matchande halsduk.
KLAR!
Under hela vägen fram kan Monopolspelet hamna på en återvändsgränd och jag måste gå tillbaka till Gå. Det vill säga ruta ett.
Allt detta arbete kan omöjligen utföras i gryningen och det är därför som jag börjar planerandet redan på kvällen.
Idag vet jag att jag skall cykla till jobbet, att jag skall ha flera externa möten, att jag skall hålla i en avtackning av en kollega framåt seneftermiddagen-kvällen och att det sannolikt är minusgrader när jag skall cykla hem. Verkar för övrigt inte vara värmebölja på vägen till jobbet heller.
Jag skall vara representativ och jag skall kunna hålla värmen. Kjol, strumpbyxor, tunika i 50 % ull (sticks, huuuu, men är varm).
Och matchande termobyxor.
Alla dessa faktorer har en inverkan på klädvalet och först när jag har rett ut kravbilden, kan jag kasta mig in i garderoberna för att leta upp den mest optimala outfiten. Som jag för övrigt aldrig hittar eftersom jag aldrig äger den optimala outfiten. Istället får jag nöja mig med den outfit som garderoben förmår att skrapa ihop, och ibland kan den vara väldigt svår att hitta. Omöjlig, rentav. Märkligt är det att garderoberna är fulla men ändå på något sätt tomma och att inget matchar något annat. Begriper inte hur det går till.
Jag tror att problemet bottnar i att det är för många kläder och tillbehör som skall matchas ihop. Hade vi bott i regnskogen hade jag klätt på mig ett höftskynke och cyklat iväg. Jag kunde haft höftskynken i olika färger och varierat mig på så sätt. På fredagarna kunde jag ha hängt blomgirlanger på höftskynket för att visa att jag var redo för after work.
I mitt nordiska liv börjar outfitsbygget med att jag plockar fram en överdel, tröja, kavaj, tunika, klänning som jag kan tänka mig. I tider som dessa så varm överdel som möjligt. Sedan kombineras den ihop med byxor, jeans eller kjol. Därefter skall det letas strumpor respektive strumpbyxor. Gärna utan maskbrott. Därefter skall accessoarerna jagas upp och fällas ned. Halsband, klocka, örhängen, ringar.
Sen kommer vi till skoavdelningen. Har man valt bruna kläder funkar det bara med bruna skor. Det finns flera att välja mellan. Har jag valt brun klänning eller kjol, måste det bli de bruna stövlarna. Finns bara ett sådant par. Vill jag inte ha dessa, för att klackarna är för höga och jag har en ont-i-ryggen-period, får resten av outfiten göras om från början. Trist men sådana är reglerna.
Sen kommer vi till väska och ytterplagg. Bruna skor --> brun jacka och brun handväska. Tömma den svarta som användes igår och byta till en brun.
Leta rätt på bruna handskar och matchande halsduk.
KLAR!
Under hela vägen fram kan Monopolspelet hamna på en återvändsgränd och jag måste gå tillbaka till Gå. Det vill säga ruta ett.
Allt detta arbete kan omöjligen utföras i gryningen och det är därför som jag börjar planerandet redan på kvällen.
Idag vet jag att jag skall cykla till jobbet, att jag skall ha flera externa möten, att jag skall hålla i en avtackning av en kollega framåt seneftermiddagen-kvällen och att det sannolikt är minusgrader när jag skall cykla hem. Verkar för övrigt inte vara värmebölja på vägen till jobbet heller.
Jag skall vara representativ och jag skall kunna hålla värmen. Kjol, strumpbyxor, tunika i 50 % ull (sticks, huuuu, men är varm).
Och matchande termobyxor.
söndag 10 januari 2010
Mobilproblem
För några veckor sedan började sonens mobil bära sig dumt åt. Ibland ville den inte stängas av när sonen (eller någon vuxen) ville att så skulle ske, ibland ville den inte starta igång igen efter en välförtjänt vila. Slutligen tackade den definitivt för sig och vägrade bestämt att lysa upp, hur mycket skak, tryck, lätta slag och andra trix vi använde oss av i anslutning till on-knappen. Telefonen förblev död.
Detta tyckte jag initialt var en bra och mycket ekonomisk lösning. Han kunde varken ringa eller smsa och jag började fundera på vad jag skulle köpa för roligt för de insparade pengarna. En ny klänning till våren, kanske? Eller en fin handväska?
Innan jag hade tagit beslut i detta svåra val, hann jag upptäcka nackdelen med att sonen inte hade någon telefon. Jag kunde inte ringa till honom. Jag kunde inte beordra honom hem, genast. Jag kunde inte kolla var han var. Jag kunde inte be honom handla en liter mjölk på vägen hem. Jag var helt utestängd och mitt liv försvårades kraftigt.
Mobilen måste lagas.
Mer än en vecka befann sig telefonen på mobilsjukhuset, tydligen var felet allvarligt, men till slut kom den tillbaka hem till oss och vi mötte den med jubel, fast med individuella olikheter i anledningarna.
Sonens oskuldsfulla tillit till tekniken hade emellertid fått sig en knäck och han bestämde sig för att mobilen inte skulle stängas av framöver. Istället började han jobba med alternativlägena "normal" respektive "ljudlös". Frid rådde i hushållet tills häromdagen när kontantkortet skulle gå vidare till kontantkortshimlen och ersättas av ett SIM-kort med tillhörande abonnemang och 3000 fria sms i månaden. Man kan inte ta ut ett SIM-kort ur en telefon med mindre än att batteriet tas ut först. Och man kan inte ta ut ett batteri med mindre än att mobilen stängs av under den stund batteriet är ute i den fria världen och luftar sig.
Sonen tog ytterst motvilligt ut batteriet, bytte SIM-kort och... Fick inte igång telefonen igen.
Detta hade han misstänkt, riskanalyserat fram och med hjälp av manlig intuition varit bergsäker på skulle inträffa. Således kändes det bra att han fick sina talanger bekräftade även om han nu återigen befann sig utanför de sociala sammanhangen och riskerade vanära, outplånligt utanförskap och en massa spännande förhållandeförfrågningar som inte skulle komma fram.
Ny vända till mobilsjukhuset. Den här gången klarade de av problemet på en dag, de hade lärt sig av förra besöket och inte hunnit glömma hur de gjorde då.
Nya SIM-kortet sattes på plats, batteriet sattes på plats, telefonen sattes igång och allt fungerade tillfullo. När jag skulle testa att smsfunktionen var igång, dog min telefon. Efter mycket pyssel gick den igång igen, men då ville den av någon anledning tjura och inte skicka iväg några sms.
Och nu befinner vi oss i ungefär samma situation igen, fast tvärtom. Han är uppe i etern, jag är utanför. Och jag håller tummarna att jag inte missar några spännande förhållandeförfrågningar i och med detta. Vanära och utanförskap är det lättare att leva med.
Detta tyckte jag initialt var en bra och mycket ekonomisk lösning. Han kunde varken ringa eller smsa och jag började fundera på vad jag skulle köpa för roligt för de insparade pengarna. En ny klänning till våren, kanske? Eller en fin handväska?
Innan jag hade tagit beslut i detta svåra val, hann jag upptäcka nackdelen med att sonen inte hade någon telefon. Jag kunde inte ringa till honom. Jag kunde inte beordra honom hem, genast. Jag kunde inte kolla var han var. Jag kunde inte be honom handla en liter mjölk på vägen hem. Jag var helt utestängd och mitt liv försvårades kraftigt.
Mobilen måste lagas.
Mer än en vecka befann sig telefonen på mobilsjukhuset, tydligen var felet allvarligt, men till slut kom den tillbaka hem till oss och vi mötte den med jubel, fast med individuella olikheter i anledningarna.
Sonens oskuldsfulla tillit till tekniken hade emellertid fått sig en knäck och han bestämde sig för att mobilen inte skulle stängas av framöver. Istället började han jobba med alternativlägena "normal" respektive "ljudlös". Frid rådde i hushållet tills häromdagen när kontantkortet skulle gå vidare till kontantkortshimlen och ersättas av ett SIM-kort med tillhörande abonnemang och 3000 fria sms i månaden. Man kan inte ta ut ett SIM-kort ur en telefon med mindre än att batteriet tas ut först. Och man kan inte ta ut ett batteri med mindre än att mobilen stängs av under den stund batteriet är ute i den fria världen och luftar sig.
Sonen tog ytterst motvilligt ut batteriet, bytte SIM-kort och... Fick inte igång telefonen igen.
Detta hade han misstänkt, riskanalyserat fram och med hjälp av manlig intuition varit bergsäker på skulle inträffa. Således kändes det bra att han fick sina talanger bekräftade även om han nu återigen befann sig utanför de sociala sammanhangen och riskerade vanära, outplånligt utanförskap och en massa spännande förhållandeförfrågningar som inte skulle komma fram.
Ny vända till mobilsjukhuset. Den här gången klarade de av problemet på en dag, de hade lärt sig av förra besöket och inte hunnit glömma hur de gjorde då.
Nya SIM-kortet sattes på plats, batteriet sattes på plats, telefonen sattes igång och allt fungerade tillfullo. När jag skulle testa att smsfunktionen var igång, dog min telefon. Efter mycket pyssel gick den igång igen, men då ville den av någon anledning tjura och inte skicka iväg några sms.
Och nu befinner vi oss i ungefär samma situation igen, fast tvärtom. Han är uppe i etern, jag är utanför. Och jag håller tummarna att jag inte missar några spännande förhållandeförfrågningar i och med detta. Vanära och utanförskap är det lättare att leva med.
lördag 9 januari 2010
Ännu en brandvarnare
Jag har brandvarnare lite överallt, en yrkesskada antar jag, och i veckan har jag köpt ytterligare en som skall sitta i hallen, precis utanför grovköket där tvättmaskinen och torktumlaren bor. Det tror jag är mycket bra för skulle någon av dessa apparater få för sig att lägga luddfiltret i vädret och börja brinna, kommer både vi och hela gatan höra detta. Utmärkt.
Idag var dagen som det hela skulle sättas upp. Jag gick ut i garaget, hämtade den lilla söta skruvdragaren, klättrade upp på en stol och började skruvdraga in skruvarna. Det visade sig att skruvdragarens batteri hade tagit slut och inget hände. Skruvdragaren fick sättas på laddning och jag fick tålmodigt vänta.
En stund senare var jag beredd igen. Skruv och skruvdragare. Hände ingenting. Blev ett litet märke i taket bara, det var allt. Skruvdragaren ville bli mer laddad först. Jag blev irriterad, det finns gränser för hur länge en yrkesman vill vänta, och gick ut i garaget och hämtade skruvdragare nummer 2, den som inte är så söt men som å andra sidan är lite starkare.
Med fula skruvdragare två i handen klättrade jag upp på stolen och började skruvdraga in skruven. Gick inte. Batteriet hade laddat ut. Man börjar onekligen fundera å vad som pågår där ute i garaget när inte jag är med. Slåss de så så länge batterierna räcker?
Ut i garaget igen. Tålamodet var nu slut och jag plockade med mig stora slagborren in. Den drivs på ström direkt ur väggen och kunde därför inte rimligen kinka. Med slagborren försedd med ett borr, storlek 3,5 i händerna (fick använda mig av båda, tungt åbäke) började jag borra hål som skruvarna skulle kunna skruvdragas in i. Några möjligheter för skruvarna att trilskas ytterligare skulle jag inte bjuda på.
Det vitbetsade paneltaket verkar ha en kärna av titan, för det var banne mig inte lätt att borra ett hål ens med slagborrens hjälp. Av ljudet att döma lät det som om jag borrade med 16 millimeters borr i hårdaste sortens betong.
När hålen var borrade fick söta skruvdragaren komma i drift igen för att skruva in skruvarna. Det klarade den av med den äran. Jag satte på brandvarnarens aktiva del på den fastskruvade delen, gick ut i garaget med söta skruvdragaren, fula stora skruvdragaren och slagborrmaskinen, diverse borr och lite annat smått och gott som jag haft i reserv, plockade undan stolen, dammsög på golvet under så att allt eventuellt borrdamm inte skulle få tillfälle att sprida sig och när allt var rent, prydligt och återställt fick jag för mig att trycka på test-knappen på brandvarnaren. Det är ett hemskt ljud när den tjuter och man själv står med örat tätt inpå, men det kändes ändå rätt att göra det. Mest för att få bekräftelse på att jag varit duktig.
Det hördes inte ett ljud.
Efter en timmes arbete inklusive väntetid för att skruvdragaren skulle ladda, en massa rännande i garaget, mångfaldig utsatthet för minusgraderna ute, städning, undanplockning och fixande, har jag nu en extra brandvarnare uppsatt i hallen, som inte fungerar.
Trött är ett för milt uttryck.
Idag var dagen som det hela skulle sättas upp. Jag gick ut i garaget, hämtade den lilla söta skruvdragaren, klättrade upp på en stol och började skruvdraga in skruvarna. Det visade sig att skruvdragarens batteri hade tagit slut och inget hände. Skruvdragaren fick sättas på laddning och jag fick tålmodigt vänta.
En stund senare var jag beredd igen. Skruv och skruvdragare. Hände ingenting. Blev ett litet märke i taket bara, det var allt. Skruvdragaren ville bli mer laddad först. Jag blev irriterad, det finns gränser för hur länge en yrkesman vill vänta, och gick ut i garaget och hämtade skruvdragare nummer 2, den som inte är så söt men som å andra sidan är lite starkare.
Med fula skruvdragare två i handen klättrade jag upp på stolen och började skruvdraga in skruven. Gick inte. Batteriet hade laddat ut. Man börjar onekligen fundera å vad som pågår där ute i garaget när inte jag är med. Slåss de så så länge batterierna räcker?
Ut i garaget igen. Tålamodet var nu slut och jag plockade med mig stora slagborren in. Den drivs på ström direkt ur väggen och kunde därför inte rimligen kinka. Med slagborren försedd med ett borr, storlek 3,5 i händerna (fick använda mig av båda, tungt åbäke) började jag borra hål som skruvarna skulle kunna skruvdragas in i. Några möjligheter för skruvarna att trilskas ytterligare skulle jag inte bjuda på.
Det vitbetsade paneltaket verkar ha en kärna av titan, för det var banne mig inte lätt att borra ett hål ens med slagborrens hjälp. Av ljudet att döma lät det som om jag borrade med 16 millimeters borr i hårdaste sortens betong.
När hålen var borrade fick söta skruvdragaren komma i drift igen för att skruva in skruvarna. Det klarade den av med den äran. Jag satte på brandvarnarens aktiva del på den fastskruvade delen, gick ut i garaget med söta skruvdragaren, fula stora skruvdragaren och slagborrmaskinen, diverse borr och lite annat smått och gott som jag haft i reserv, plockade undan stolen, dammsög på golvet under så att allt eventuellt borrdamm inte skulle få tillfälle att sprida sig och när allt var rent, prydligt och återställt fick jag för mig att trycka på test-knappen på brandvarnaren. Det är ett hemskt ljud när den tjuter och man själv står med örat tätt inpå, men det kändes ändå rätt att göra det. Mest för att få bekräftelse på att jag varit duktig.
Det hördes inte ett ljud.
Efter en timmes arbete inklusive väntetid för att skruvdragaren skulle ladda, en massa rännande i garaget, mångfaldig utsatthet för minusgraderna ute, städning, undanplockning och fixande, har jag nu en extra brandvarnare uppsatt i hallen, som inte fungerar.
Trött är ett för milt uttryck.
fredag 8 januari 2010
En mors råd
Idag när jag vaknade, eller rättare sagt, när klockradion tvingade mig upp, var det 9,5 grader ute. Minusgrader. För kallt. När jag skulle ge mig av till jobbet hade temperaturen sjunkit till -10,1 grader. Jag tyckte inte utvecklingen gick åt rätt håll.
En mamma börjar då genast oroa sig för sina barns outfit. Dottern har erhållit rika mått av självbevarelsedrift med modersmjölken och klär villigt och glatt på sig så mycket som garderoben förmår. Lager på lager, ju fler kläder desto bättre för då kan man variera sig under skoldagen och dyka upp i olika kombinationer på varje rast. Mycket bra.
Sonen är tvärtom. Hade han fått åka till skolan i jeans och t-shirt enbart hade han varit jättenöjd. Det får han inte dock. Jag beställde leverans av underställ och överställ i arla morgonstund från hans dyre fader som tjuvhöll på dessa extraattiraljer och gav tydliga och distinkta direktiv till sonen innan jag åkte till jobbet:
1) Använd underställ under jeansen eller dra träningsoverallen utanpå jeansen när du skulle transportera dig till idrottshallen några km längre bort.
2) Ta KÄNGORNA. Inte Adidas-gympaskorna. Det är minus tio grader, hallå! TA KÄNGORNA!
3) Ta tjock tröja ovanpå t-shirten. Jo, tjock tröja!
4) Ta den tjocka täckjackan.
Resultatet blev följande:
1) Inget underställ. Ingen träningsoverall.
2) Han tog kängorna. Men kände sig mobbad hela dagen för det för "alla andra" hade vanliga gympaskor.
3) Tog tunn tröja. Den var snyggast.
4) Tyvärr. Tog den tunna. Varför? Den var snyggast.
Erfarenheten av detta är att skall man tvinga sina barn att följa de goda råd och direktiv en klok mamma besitter i rika mått, skall man vara kvar hemma så länge så att barnen är tvungna att lämna skeppet innan man själv gör det.
En mamma börjar då genast oroa sig för sina barns outfit. Dottern har erhållit rika mått av självbevarelsedrift med modersmjölken och klär villigt och glatt på sig så mycket som garderoben förmår. Lager på lager, ju fler kläder desto bättre för då kan man variera sig under skoldagen och dyka upp i olika kombinationer på varje rast. Mycket bra.
Sonen är tvärtom. Hade han fått åka till skolan i jeans och t-shirt enbart hade han varit jättenöjd. Det får han inte dock. Jag beställde leverans av underställ och överställ i arla morgonstund från hans dyre fader som tjuvhöll på dessa extraattiraljer och gav tydliga och distinkta direktiv till sonen innan jag åkte till jobbet:
1) Använd underställ under jeansen eller dra träningsoverallen utanpå jeansen när du skulle transportera dig till idrottshallen några km längre bort.
2) Ta KÄNGORNA. Inte Adidas-gympaskorna. Det är minus tio grader, hallå! TA KÄNGORNA!
3) Ta tjock tröja ovanpå t-shirten. Jo, tjock tröja!
4) Ta den tjocka täckjackan.
Resultatet blev följande:
1) Inget underställ. Ingen träningsoverall.
2) Han tog kängorna. Men kände sig mobbad hela dagen för det för "alla andra" hade vanliga gympaskor.
3) Tog tunn tröja. Den var snyggast.
4) Tyvärr. Tog den tunna. Varför? Den var snyggast.
Erfarenheten av detta är att skall man tvinga sina barn att följa de goda råd och direktiv en klok mamma besitter i rika mått, skall man vara kvar hemma så länge så att barnen är tvungna att lämna skeppet innan man själv gör det.
Hur äter man fänkål?
Mina barn har alltid varit glada för mat, sonen har dessutom kompletterat glädjen med det avvikande specialintresset grönsaker. När de andra barnen på dagis hade ätit färdigt och lämnat kvar ett hav av sallad, tomatklyftor och gurkstavar efter sig i skålar och karotter, satt sonen och dagisfröknarna kvar för att tillsammans åtgärda resterna. Sonens bidrag i detta ärende var ansenligt.
Några problem med att få barnen sill till jul, kräftor i augusti, lax till påsk eller kroppkakor närhelst andan faller på (vilket den kan göra ofta för den som vuxit upp med denna livrätt) har det aldrig varit. Nya rätter möts med förtjusning och om inte applåder (tonåringar faller inte i hänryckning helt okontrollerat, det kan man inte göra med bibehållen värdighet) så åtminstone med verbal uppskattning om att det som skall serveras nog blir fett. Asfett i vissa fall.
Och då pratar vi inte fettprocenten i rätten.
Att gå på restaurang har aldrig varit något problem. Eller åtminstone inte ett sådant problem som andra föräldrar drabbas av och som går ut på att inget på menyn faller på läppen. Mitt problem har varit att barnen helst vill att allt skall falla över deras läpp, ju mer exotiskt och svåruttalat, desto bättre. Gärna pilgrimsmusslor till förrätt, självklart creme brûlee till efterrätt och varför inte några goda och smakrika ostar en liten stund efter? Barnmenyn har aldrig intresserat dem, vilket jag kan beklaga för spagetti med köttfärssås är mycket billigare än en huvudrätt från vuxenmenyn.
Många föräldrar med kinkiga barn har följt min i deras ögon alltför enkla och smidiga tillvaro med avund. Men då har de inte tänkt på vilket stressmoment detta matintresse innebär för mig som förälder. Har man vant sig vid att få beröm och asfeta omdömen vad gäller maten, kan man inte med gott samvete slänga fram korv och makaroner en vanlig tisdag i januari. Men får åtminstone bifoga något karamelliserat eller sauterat, kavla ut någon purjolökspasta eller skapa en hallonfond till makaronerna för att känna att man inte helt och hållet hafsat över måltiden.
För någon vecka sedan dök önskemålet om att få kompletterat de vanliga menyalternativen med en vegetarisk dag. Jag har aldrig lagat något helt vegetariskt förutom soppa, men sånt tar jag ingen hänsyn till. Är vegetariskt det som krävs för att Restaurang Chez Mimmi skall få en stjärna i guiden så är det vegatariskt det skall bli.
Efter mycket letade på nätet hittade jag en grönsakskaka som jag kände kunde lämpa sig. I grönsakskakan skulle ingå lök (visste jag vad det var), morötter (visste jag vad det var) och fänkål (hade jag ingen aning om vad det var). Inköpen flöt på förträffligt tills jag kom till fänkålen. Jag fick gå längs med hyllorna i grönsaksdisken och läsa på skyltarna tills ordet "Fänkål" dök upp och sedan hålla tummarna att det gröna ovanför skylten var rätt produkt. Ibland stämmer inte alltid skyltar och varor överens och det skulle kunna vara ödesdigert för mig. En knippa citrongräs hade t ex inte alls fungerat på ett lika bra sätt i min kaka.
Sen åkte jag hem och försökte räkna ut hur kakan skulle tillagas. Skiva löken förstod jag, strimla morötterna förstod jag, skiva fänkålen förstod jag inte. Vad på fänkålen är det man skall skiva? Är det roten eller är det det fladdriga gröna längst upp? Jag började slå i kokböcker från 60-talet, det tidevarv då jag förmodade att fänkål hade sin glansperiod, och mycket riktigt var kålen omnämnd både här och där, men ingenstans stod det vilken del av fänkålen man skulle kasta sig över.
Jag funderade, singlade morotsslantar och tog därefter ett kvalificerat beslut baserat på purjolöksprincipen. Där hugger man av det översta och äter resten. Så gjordes även med fänkålen. Blasten slängde jag.
Sen lade jag ut en kommentar om detta på Facebook och blev stormad med kommentarer om att man självfallet äter HELA fänkålen. Blast och allt. Tydligen kan man även dela den, salta den med havssalt, strö över lite parmensan och ugnsbaka hela härligheten samt intaga det hela med citron och ett litet glas vitt vin. Fast barnen får inte dricka vitt vin ännu, så jag hinner träna på hur man ugnsbakar fänkål något år till.
Och grönsakskakan blev jättegod till isterband. Bara för att något av barnen vill ha en vegetarisk dag så behöver ju inte jag...
Några problem med att få barnen sill till jul, kräftor i augusti, lax till påsk eller kroppkakor närhelst andan faller på (vilket den kan göra ofta för den som vuxit upp med denna livrätt) har det aldrig varit. Nya rätter möts med förtjusning och om inte applåder (tonåringar faller inte i hänryckning helt okontrollerat, det kan man inte göra med bibehållen värdighet) så åtminstone med verbal uppskattning om att det som skall serveras nog blir fett. Asfett i vissa fall.
Och då pratar vi inte fettprocenten i rätten.
Att gå på restaurang har aldrig varit något problem. Eller åtminstone inte ett sådant problem som andra föräldrar drabbas av och som går ut på att inget på menyn faller på läppen. Mitt problem har varit att barnen helst vill att allt skall falla över deras läpp, ju mer exotiskt och svåruttalat, desto bättre. Gärna pilgrimsmusslor till förrätt, självklart creme brûlee till efterrätt och varför inte några goda och smakrika ostar en liten stund efter? Barnmenyn har aldrig intresserat dem, vilket jag kan beklaga för spagetti med köttfärssås är mycket billigare än en huvudrätt från vuxenmenyn.
Många föräldrar med kinkiga barn har följt min i deras ögon alltför enkla och smidiga tillvaro med avund. Men då har de inte tänkt på vilket stressmoment detta matintresse innebär för mig som förälder. Har man vant sig vid att få beröm och asfeta omdömen vad gäller maten, kan man inte med gott samvete slänga fram korv och makaroner en vanlig tisdag i januari. Men får åtminstone bifoga något karamelliserat eller sauterat, kavla ut någon purjolökspasta eller skapa en hallonfond till makaronerna för att känna att man inte helt och hållet hafsat över måltiden.
För någon vecka sedan dök önskemålet om att få kompletterat de vanliga menyalternativen med en vegetarisk dag. Jag har aldrig lagat något helt vegetariskt förutom soppa, men sånt tar jag ingen hänsyn till. Är vegetariskt det som krävs för att Restaurang Chez Mimmi skall få en stjärna i guiden så är det vegatariskt det skall bli.
Efter mycket letade på nätet hittade jag en grönsakskaka som jag kände kunde lämpa sig. I grönsakskakan skulle ingå lök (visste jag vad det var), morötter (visste jag vad det var) och fänkål (hade jag ingen aning om vad det var). Inköpen flöt på förträffligt tills jag kom till fänkålen. Jag fick gå längs med hyllorna i grönsaksdisken och läsa på skyltarna tills ordet "Fänkål" dök upp och sedan hålla tummarna att det gröna ovanför skylten var rätt produkt. Ibland stämmer inte alltid skyltar och varor överens och det skulle kunna vara ödesdigert för mig. En knippa citrongräs hade t ex inte alls fungerat på ett lika bra sätt i min kaka.
Sen åkte jag hem och försökte räkna ut hur kakan skulle tillagas. Skiva löken förstod jag, strimla morötterna förstod jag, skiva fänkålen förstod jag inte. Vad på fänkålen är det man skall skiva? Är det roten eller är det det fladdriga gröna längst upp? Jag började slå i kokböcker från 60-talet, det tidevarv då jag förmodade att fänkål hade sin glansperiod, och mycket riktigt var kålen omnämnd både här och där, men ingenstans stod det vilken del av fänkålen man skulle kasta sig över.
Jag funderade, singlade morotsslantar och tog därefter ett kvalificerat beslut baserat på purjolöksprincipen. Där hugger man av det översta och äter resten. Så gjordes även med fänkålen. Blasten slängde jag.
Sen lade jag ut en kommentar om detta på Facebook och blev stormad med kommentarer om att man självfallet äter HELA fänkålen. Blast och allt. Tydligen kan man även dela den, salta den med havssalt, strö över lite parmensan och ugnsbaka hela härligheten samt intaga det hela med citron och ett litet glas vitt vin. Fast barnen får inte dricka vitt vin ännu, så jag hinner träna på hur man ugnsbakar fänkål något år till.
Och grönsakskakan blev jättegod till isterband. Bara för att något av barnen vill ha en vegetarisk dag så behöver ju inte jag...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)