Teknik i hushållet

Sedan jag föddes har tekniken gått framåt något alldeles makalöst. Vi har fått mobiler och dvd-spelare, man kan spola tillbaka teveprogram och mikra mat på ingen tid alls och forna tiders freestyle är idag stor som ett ordinärt suddgummi från lågstadiet 1971.

Vad jag i denna fantastiska utvecklingsera inte kan begripa är varför det fortfarande inte finns något sätt att enkelt göra rent grillgaller på. Eller varför vi ens är tvungna att ha grill- och ugnsgaller.

Jag har ägnat timmar idag åt att med hjälp av speciellt medel, speciella svampar, med Svinto och skrapor försökt gnida bort inbränt fett, lasagneskvimp och diverse oidentifierat från husets galler och på kuppen har jag fått rynkiga händer, avskavt nagellack och ett missnöjt sinne.

I en paus från gnidandet och gnuggandet tänkte jag göra rent ugnen när jag ändå hade förstört händer, naglar och humör. För detta ändamål tänkte jag tända ugnsbelysningen. Symbolen för belysning ligger bredvid symbolen för barnlåset på ugnen och jag råkade passera denna symbol på vägen. Ugnen låstes och ingen annan symbol kunde väljas. Genom att trycka in vredet och vrida det moturs skulle man kunna låsa upp ugnen igen.

Fungerade inte.

Jag försökte ett tjugotal gånger och det ville inte hända ett smack med låset. Låset förblev låst. Barnsäkerheten i ElektroHelios produkter är föredömliga.

För att göra en lång historia kort fick jag ta hjälp av dottern och tillsammans monterade vi bort det trilskande vredet på spisen varpå vi medelst titthålskirurgi gick in i spisens inre och lyckades få upp det barnsäkra låset. Hur vi lagade vredet kan vi tyvärr inte beskriva, det är för tekniskt avancerat för de flesta. Ingen skulle ändå förstå.

Det var emellertid betydligt enklare än att göra rent ugnsgallret.

Sannolikhetslära

Det försiggår mycket märkligt i mitt liv och jag har stundtals fullt upp med att fundera på hur allt kan slumpa sig samt försöka se de dunkla sambanden i den mån de finns. Samt räkna ut sannolikheter. Det är särskilt det sista som jag tycker är svårt.

Igår på jobbet fick jag ett plötsligt och starkt behov av att parta till fredagen lite, sprejmåla på lite guldkant och skapa lite glamour runt den gråregniga kommunala miljön. Jag stack till Willys och köpte röror, mögelostar, leverpastej och lite annat smått och gott inför frukosten. Är det mesta tråkigt kan det åtminstone inte bli sämre av att man äter något. För stunden brukar det tvärtom bli lite roligare.

När alla satt till bords tog även jag lite kaffe och två mackor och slog mig ned. I de stunder i livet det finns tillgång till många pålägg (hemma finns som regel bara ost, för påläggsåtgången är minimal på en person) så får man pyssla på så många olika sorter man kan få plats med på en och samma macka. Jag lyckades genom att bygga på höjden och skapa hängande trädgårdar få plats med det mesta, både mögelost, skinka, cocktailtomater, mimosasallad och vanlig ost. Smaskens.

Bäst jag bet i mackan bestämde sig en stor bit mögelost att ta tillfället i akt och fly. Ostklumpen tog sats, gjorde ett rejält avstamp och flög i väg. Rakt ned i min kaffekopp som stod tryggt parkerad en bra bit upp på bordet så att jag i stunder av hetta och berättariver inte skulle kunna veva ned den. (Har man haft småbarn är det inbyggd reflex på att ställa allt porslin mitt på bordet och att kissa innan man går ut, även om man bara skall slänga soporna.)

Alla skrattade utom jag för jag försökte snabbt äta upp resterande ostkamrater innan även de skulle få för sig att fly. Sen var frågan hur jag skulle hantera kaffet. De flesta röstade för att jag skulle hälla ut det och ta nytt, men är man barn till krigsflyktingar så är mat mat även om de har blandats med varandra på fel sätt. Jag fiskade upp ostbiten med en sked och åt upp den. Ganska gott, faktiskt.

Sedan drack jag upp kaffet. Det flöt små flottringar på ytan och det var lite små ostklumpar som guppade omkring här och var men det tyckte jag inte störde.

I efterhand har jag försökt räkna ut hur troligt det hade varit att jag hade lyckats få ned en ostbit i en kaffekopp under samma villkor om jag velat åstadkomma detta med flit. Jag är övertygad om att det aldrig hade lyckats men jag kunde inte räkna fram det för det blev för många siffror.

2011 års tristaste fredag

Ibland, när jag som minst anar det, ringer någon och vill bjuda ut mig, erbjuda mig medverkan i ett radio- eller teveprogram, fråga om jag vill åka till Tyskland med valfri medresenär, bo på femstjärnigt hotell med allt betalt och som motprestation hålla föredrag en halvtimme eller så, eller som bara vill tala om att jag är den snyggaste som finns och att vederbörande i all hemlighet och tysthet vill älska mig livet ut och som ett litet bevis på sin kärlek vill ge mig en röd Pontiac Transam med omedelbar verkan.

Allt har hänt mig någon gång i livet utom möjligen det sista för det hände min väninna, retfullt nog.

Oavsett vad som händer så gör det alltid det när man har skägget i brevlådan och det blåa skåpet precis har landat på tårna och man verkligen inte har tid att njuta av uppmärksamhet och erbjudanden utan mest suckar och tänker att hur i hela friden skall jag få in en resa till Tyskland i kalendern?

Idag hade jag emellertid haft tid. Jag städar och rensar på jobbet, det är ingalunda lönt att dra igång några nya projekt med blott fem karriärdagar kvar, regnet hänger i luften och allt är tråkigare än en måndagförmiddag i Eslöv. Jag hade önskat lite spänning i tillvaron. Lite röda rosor utan avsändare eller åtminstone ett vykort hade suttit fint. 

Händer det något roligt då? Nix. Absolut inte.

Det skojigaste som inträffar idag är att jag skall veckohandla tillsammans med resten av mänskligheten. Därefter skall jag laga middag, tjohoo, byta lakan och tvätta sängkläder, dubbel-tjohoo, och kanske, för att riktigt busa till det, bakar jag kanelbullar eller morotskaka. Eller både och.

Det är vad jag kan hitta på, inom ramen för the wild thing. Man kan bli deprimerad för mindre.

/Skrivet 2011 års tristaste fredag
Mimmi

iPhone eller HTC

Eftersom jag skall börja jobba på ny arbetsplats om några veckor fick jag häromdagen frågan vilken mobil jag önskade ha som arbetsredskap. Begränsningarna var satta till antingen iPhone eller HTC. Roliga alternativ båda två. Som att välja mellan skor av Jimmy Choo och Manolo Blahnik.

Jag är mycket intimt förankrad med mina mobiler (har två stycken: en jobbmobil och en privatmobil, för att hålla isär räkningarna). De används till att hela tiden, dygnet runt, året runt inklusive på semestern och julafton, kolla mailen, kolla sms, skicka mail och sms, twittra, Facebooka samt söka information om läget i världen det första och det sista jag gör varje dag. Samt ungefär en hundra gånger däremellan. Går det att ringa med mobilerna gör det inget men det är inget krav. Det viktigaste är att de är pill- och petvänliga.

Idag har jag en HTC som jobbmobil, den släpbara modellen på två kilo med tillhörande pekpinne. Den har varit en pålitlig kamrat på färden i många år men jag är inte mer sentimental än att jag kan ge den på båten för något nyare och hippare. Relationer tar slut, det vet jag sedan tidigare.

Alla andra verkar ha iPhone och det skulle jag också vilja ha, men si det går inte. För att kunna bläddra och skriva på en iPhone måste man ha fingertoppar. Det har jag, men bara till prydnad, jag kan inte använda dem till något. Deras sysslor har sedan många år tillbaka övertagits av naglarna och när jag tänker efter undrar jag om man inte borde kunna få Rutavdrag för att hålla naglarna manikyrerade och fina. Skall undersöka det.

Nåväl, med naglarna kan man styra displayen på en HTC, men inte med en iPhone. På iPhonen måste man vara varmblodig för att kunna öppna och stänga saker och med tanke på att jag alltid fryser så hade jag förmodligen inte kunnat göra ett smack med mobilen även om jag hade haft korta naglar.

No iPhone.

Jag övergick raskt till att fundera på en HTC. Det spelade ingen roll vilken modell jag fick, bara jag fick en HTC med pekpinne. Jag frågade alla i bekantskapskretsen med HTC vilken modell de hade, vad de rekommenderade mig att sikta in mig på samt var pinnen satt på den modell de rekommenderade. Jag fick en massa svar, men uppenbarligen har teknikutvecklingen gått raskt och kraftfullt tillbaka på sistone. Det verkar nämligen inte finnas någon HTC med pekpinne längre.

Tråkigt. Mycket tråkigt. Jag kan nämligen inte använda en mobil utan pekpinne. Trycker jag ned nageln på displayen vill det till att fummelutrymmet är väl tilltaget. I annat fall drar jag igång tre applikationer samtidigt vid varje tillfälle. Att hålla på och fibbla med långa naglar och ett miniatyr-touch-tangentbord på displayen är inte att tänka på. Jag skulle aldrig få iväg det minsta lilla sms.

Det närmaste moderna kombinerat med användbara jag kan komma är en HTC Desire Z som har ett tangentbord undertill vilket kan fällas ut på ungefär samma sätt som Dudley Moores säng kom utfarande från väggen i "Tjejen som visste för mycket" när det begav sig. Kanske till ljudet av en truddelutt, det är inte helt omöjligt.

Jag är ingen överdriven vän av små, fåniga tangentbord, jag tycker om pekpinnar. På mer än ett sätt tycker jag om pekpinnar, när jag tänker efter. :-)  Men finns det inget annat som jag och mina naglar kan använda så får det väl bli en mobil med tangentbord.

Eller så får jag be att få ta med mig min befintliga HTC, den från strax efter Digerdöden.

Det är kanske det enklaste, när jag tänker efter.

Manisk samlare

Eftersom tiden i kommunhuset börjar lida mot sitt slut, är jag i full gång med att städa och rensa. Det enkla jobbet gjorde jag redan tidigare i sommar, det med att slänga gamla papper och tömma gamla pärmar. Nu återstår det avancerade och mest tidsödande uppdraget, att rensa datorn.

Det finns program på teven där maniska samlare bokstavligt talat fyller sina hus med allt möjligt i en enda röra och sedan glatt sover på dem, sitter på dem och trampar omkring på dem. I ett program hittades en ihjälklämd katt som hade råkat somna på fel ställe och vaknat upp (eller snarare inte vaknat upp) med tre kartonger över sig. En omvänd prinsessa på ärten, kan man säga.

De behandlar sina saker som skräp medan de har dem, men när de skall skiljas från några av dem, betraktas varje gammal mjölkkartong som en juvel som noga måste övervägas innan beslutet kan fattas att den skall hamna i den svarta sopsäcken.

Att man samlar på saker kan jag förstå, själv samlade jag på samlarbilder med Aristocats när jag var liten och i takt med personlig utveckling och mognad gick jag vidare till Honken Holmkvist och Donny Osmond. Jag vårdade emellertid dessa kort ömt och vågade knappt titta på dem av rädsla för att få fläckar på något viktigt ställe på något kort. Den som tog sig för att tappa ett av mina kort på golvet levde farligt länge efteråt.

De maniska samlarna på teve lever inte efter samma rättesnöre, den saken är uppenbar.

Fast igår när jag började titta igenom jobbdatorns innandöme undrar jag om det i skuggan av den ordentliga, strukturerade mappmänniskan, inte finns ett fragment av manisk samlare även hos mig.

Först har jag ett antal huvudmappar, ordnade efter de grova kategorierna bevakning, budget, larm, avtal etc. Under respektive mapp kommer undermappar i lämplig omfattning och först därunder kommer själva filerna. Mycket logiskt och bra upplagt. Det är ett system som jag är stolt över och jag har vid flera tillfällen försökt sälja konceptet till Nasa. De svarar inte på mina mail, märkligt nog.

Dessvärre finns det också en mapp som heter "Övrigt". Den har inga undermappar. Den är dessutom störst.

I mappen övrigt finns allt:

• Utkast, halvfärdiga och oavslutade. 
• Testfiler.
• Halvdåliga bilder som jag inte nänts slänga. 
• Urdåliga bilder som jag trott att jag skulle bli sentimental, tårögd och glad av att se många år senare. (Tillräckligt många år har inte gått, kan konstateras.) 
• Länkar till bra-att-ha-sidor på nätet som jag aldrig har använt.
• Skojiga filer jag fått på mail och tänkt spara för att ha och liva upp mig med en regnig dag. (Hade glömt att jag hade dessa, har aldrig tittat på dem.)
• Ringsignaler till en mobil som befinner sig i mobilhimlen sedan väldigt många år.
• Epost som jag trott kunde vara användbar längre fram. Minns inte längre vilka avsändarna var.
• Etc.

Jag har inte ägnat mappen en tanke under hela min tjänstetid. Nu räknar jag med att det kommer att ta minst en vecka att gå igenom allt och överväga om någon av dessa klenoder överhuvudtaget skall slängas eller om allt är viktigt och användbart och måste sparas.

Ju mer jag tittar på filerna desto mer inser jag att alla är juveler. Jag får nog köpa ännu ett usb-minne...

Var har jag träffat dig?

Vi pratade idag på jobbet om att bli igenkänd av folk man träffat förr respektive att inte bli det. Jag blir som regel rätt snabbt identifierad när jag är ute i det publika rummet men det beror inte på något annat än att jag har längre hår än folk i allmänhet kombinerat med att håret sitter på en halvgammal kärring som borde ha vett att låta det stanna vid axlarna. Sånt känns igen.

När vi var inne på det ämnet erinrade jag mig en liten händelse som inträffade i min som mest sårbara period runt 15-16 år. Jag stod vid något tillfälle på tågperrongen i Ronneby och väntade på ett tåg. Ronneby är ingen överdrivet stor metropol och dörrarna svänger mer i mitt hus än vad det gjorde i väntsalen i Ronneby på den tiden. På perrongen stod jag och en medelålders herre.

Medan jag stod där och tuggade tuggummi samt lyssnade ¨på min jätte-freestyle (en musikutrustning som har en funktionalitet som påminner om dagens mp3-spelare fast var cirka 3000 gånger större) noterade jag ur de svart-kajal-målade ögonvrårna att gubben (tyckte jag det var då) glodde på mig. Det fick han gärna göra, jag tyckte själv att jag var smal och snygg just den dagen.

När han stirrat en lång stund närmade han sig långsamt och sa, när han kom fram, att han kände igen mig. Jättemycket kände han igen mig. Men varifrån?

Jag hade ingen aning. För mig såg han ut som vilken gammal farbror på 45 som helst. Fast det sa jag inte, fullt ut.

Han insisterade. Hade jag varit på teve nyligen (ettan eller tvåan, fler kanaler fanns inte på den tiden)? Hade jag varit med i tidningen?

Jag började gilla honom, mer och mer. Farbrorn var trevlig, därom rådde intet tvivel. Dessutom tyckte han uppenbarligen att jag var skitsnygg, och sånt är ju alltid en förmildrande omständighet. Jag tuggade mer frenetiskt än vanligt på mitt tuggummi och skruvade ned ljudet i hörlurarna. Mer än så kunde inte en 15-åring på 70-talet sträcka sig för att visa tillmötesgående och välvilja.

Han stod kvar och fortsatte att granska mig, med en bekymrad rynka i pannan. Till slut ryckte han på axlarna och sa:

- Nåja, jag blandar väl ihop dig med någon annan då. Du har ju ett väldigt vanligt utseende.

Och vips var jag nere på jorden igen. Dumma gubbe.

Tälterfarenhet

Det har nu regnat i flera dagar och vädret är nästan detsamma som rådde midsommarhelgen 1983 (eller om det var 1984). Halva Ronneby och Karlskrona, åtminstone den delen av befolkningen som ännu var i äldre tonåren, slog sina kappsäckar ihop och åkte den midsommarhelgen till Borgholms camping på Öland. När vi lämnade hemorten, för min del gjordes det i baksätet på en liten kakburk med hjul och ratt som ägdes av min väninna, sken solen för fullt och vi skrålade muntert på alla möjliga låtar som hade med sommar och sol att göra. Stämningen var på topp.

Framåt dagen försämrades vädret och under kvällen, när vi var och skuttade omkring inne i Borgholms vimmel, ösregnade det. Vi var mestadels inomhus då, vi gick från restaurang till restaurang, och ägnade inte vätan en tanke. Det var först när vi kom tillbaka till våra tält som vi började fundera lite på den.

Vi hade byggt upp ett litet blekingskt tältläger, nästan som en forntida vikingaby, med den skillnaden att vikingarna hade haft det torrt om fötterna. Våra bostäder tålde inte fullt ut vätan. Det tältet jag skulle sovit i, ett femmannatält, var varken impregnerat eller täckt med regnskydd med påföljd att det var blötare inne än ute. Ute rann vattnet undan, i tältet stannade det kvar. Förlagan till den pool som många av oss som var med på den tiden har i trädgårdarna idag. Något tält hade säckat ihop och ett annat tält hade någon lustigkurre dragit upp alla tältpinnarna på, med påföljd att det där tältet stått såg det ut att ligga en presenning draperad över några små kullar (väskorna). 

Inte så roligt.

Det slutade med att vi fick dela upp oss på de få förhållandevis torra tält och bilar vi hade tillgång till. Kakburken fick stå ifred, ingen kunde ligga i den. I mitt fall var vi fem personer som knödde in oss i ett tvåmannatält. Vi hade det väldigt trångt, med betoning på väldigt.

Midsommardagen var det stundtals uppehåll, men det märkte ingen av oss för alla våra kläder var genomblöta och den fuktiga omgivningen gav inte de bästa förutsättningarna för torkning. Vi höll emellertid humöret uppe och dansade ordentligt flera varv kring midsommarstången som stod kvar sedan dagen innan. Vi hade aldrig hunnit med just den detaljen då.

På varv sju fick jag syn på Niklas Strömstedt som stod och hängde i utkanten av midsommarstångsområdet. Jag tyckte på den tiden mycket om Niklas Strömstedt, han var snygg trots att han var en gammal farbror, och jag hoppade raskt ut ur dansens virvlar för att på vingliga ben (det var halt i gräset) passa på och prata lite med honom. När jag kom fram visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, så jag sträckte frimodigt fram en rulle med Center (choklad) och bjöd honom.

- Ta två vetja, sa jag generöst.

Sen gick jag. Det slog mig att vi nog inte hade så mycket mer gemensamt än chokladätning och man kan inte bygga en relation på så bräckliga grunder, det fattade jag redan som 18-åring.

Dagen därpå åkte jag hem och jag lovade högtidligt att jag aldrig mer skulle sova i tält. Det har jag hållit. Amen.

Reklam

Tittar man på teve någon gång ibland så kan man inte undgå att se reklamen. Jag kommer sällan eller aldrig ihåg vilket företag som vill promota sina varor eller tjänster, jag tittar mest på innehållet och kategoriserar därefter reklamen i tre grupper:

1. Värdelös
2. Underbar
3. Ointressant och/eller tjatig

Värdelös är den största gruppen men allt emellanåt kommer det guldkorn där bland annat Ica och den gamla Teliareklamen med hopplöse Gunnar ingår. Hemtrevligt, på något sätt.

Den senaste tiden har det kommit nya sådana guldkorn. Det tråkiga är bara att reklamen luras. De gör fantastisk reklam för något som jag verkligen, verkligen känner att jag vill köpa med en enda gång, och så är det bara lur. Lite snopet.

Det första av dem blev jag eld och lågor av att se. Det var reklamen för produkten "the perfect lenght" som är ett gräsfrö som är programmerat så att gräset bara blir 3 cm högt, därefter fokuserar det på att växa på bredden, få fin färg och se bra ut, helt enkelt. Åh, vad jag ville köpa "the perfect lenght". Tråkigt bara att produkten inte finns utan att det hela är en reklam för AMFs pensionssparande med sikt mot framtiden.

AMFs andra reklam är pillret som gör att du förstår och kan tala alla världens språk. Tänk så mycket språkförbistringar och konflikter vi hade kunnat undvika om alla förstod alla. Kunde man få pillret "förstå andra kulturer" också, så är risken för krig så gott som eliminerad.

Men den bästa reklamen av alla är den som erbjuder dig att köpa hur många par skor du vill för 99 kronor i månaden. Och jättesnygga skor, också. Jimmi Choo och Manolo Blahnik, säkert. Jag hann ta på mig jackan och grabba tag i en hundralapp när jag förstod att det inte var sant. Jag tror det är reklam för Viaplay eller något liknande men ändå.... Det var underbart de sekunder jag trodde på det...

Att-göra-listan

Jag brukar ha fyra veckors semester på sommaren. Under de två första veckorna jobbar jag mig effektivt igenom en att-göra-lista och de andra två veckorna gör jag ingenting mer än njuter av vädret, tittar på spännande saker, gör spännande saker, dricker drinkar och läser böcker. På sin höjd.

De två första veckorna, arbetspassveckorna, är nu i stort sett avklarade. Jag hade följande saker på listan:

1. Klippa häcken
2. Rensa garaget
3. Köra garagerenset till tippen
4. Byta taklampor i barnens rum
5. Fixa med barnens resor hit och dit och ta hand om resterna av deras packning när de kommer tillbaka. Särskilt dotterns vistelse i tält under monsunregnen i Åhus var en utmaning.
6. Klippa ned vildvuxna växter i trädgården
7. Laga/byta utelamporna vars rörelsesensorer gått vidare till rörelsesensorhimlen
8. Få bil-Håkan att byta lampa på halvljuset på bilen
9. Reda ut varför jag plötsligt inte får ljusindikering när bilen låses respektive låses upp
10. Rensa ut kläder, slänga dessa, omorganisera garderoberna
11. Hälsa på mamma
12. Lasera delar av planket

Plus några bonusuppdrag, helt oplanerade:

1. Stöldanmäla dotterns stulna cykel till polis, försäkringsbolag 1 och försäkringsbolag 2 samt sköta all administration kring detta och kring inköp av ny cykel.
2. Se till att sonens iPhone lämnas in för lagning. Insistera på att det skall gå på garantin och se till att den hämtas. Plus lagring av filer i iTunes innan dess.
3. Börja projektera för postlådebyte.

Jag är klar med allt utom punkten 12 på originallistan. Det har inte gått att måla för träet har aldrig hunnit bli torrt mellan ösregnen.

Jag kan således med gott samvete börja jobba på mitt vanliga jobb på måndag. Det hinner jag.

Dagens rebus

Idag när jag vevade runt bland lämpliga plagg att springa i, hittade jag ett linne som jag använt i förfluten tid då jag sprungit ett eller annat lopp till någon arbetsgivares ära.

På ryggen finns en rebus som jag minns att vi tyckte var oerhört fiffig när vi kom på den. Rebusen lyder:

9FTR

Den kan ni få fundera på en stund. :-)

Om internet och postlådor

Jag är en stor anhängare av internet. Faktum är att jag inte längre vet hur jag skall leva om jag inte har en laptop och en trådlös uppkoppling. Möjligen att jag under en övergångsperiod kan hålla mig vid liv genom mobilsurf men blir det för länge vissnar jag.

Några veckor per år detoxar jag och stänger av helt och hållet. Det tror jag är bra för mig, precis som det är bra för mig att allt emellanåt dra ned lite på konsumtionen av annat jag tycker om. Kakor, choklad, Greys anatomy-avsnitt, såna saker. Men snabbt är jag tillbaka med full kraft igen.

Och det är inte bara meningslös tidsspillan jag ägnar mig åt när jag valsar runt på nätet. Jag kollar upp viktiga saker, jag skriver viktiga saker och jag handlar viktiga saker. Dessutom får jag idéer på nätet. Min senaste sådan idé är att jag vill byta ut min befintliga lilla, söta brevlåda mot en stor veckobrevlåda. En som man kan låsa och som det ryms massor med post i så att inte elaka bovar direkt ser genom att kika ned i lådan när jag är ute på en tête-à-tête och bryter sig in i huset som tillhör brevlådan.

Problemet är att ju mer jag läser på nätet desto mer förstår jag att man skall gräva en grov, stoppa ned jordankare, fylla upp med betong och på något sätt fästa brevlådan i denna produkt.

Det vill inte jag.

Det finns ju redan en stolpe, fix och färdig och använd i 40 år utan minsta problem. Nog måste man väl kunna dra nytta av hur fint förankrad den är och slippa momentet med gräva, gjuta, fästa?

Denna fråga har jag slängt ut på Facebook och bara fått käcka tillrop och humoristiska kommentarer om min förväntade postskörd tillbaka. Mitt hopp står nu till alla händiga bloggläsare. Kan man inte borra två rejäla hål i plåtlådan och skruva upp den på stolpen, helt enkelt?

Säg att det går! Och säg gärna hur jag borrar i plåt också...

Inte gjort något speciellt idag

Idag började jag dagen med att springa fyra kilometer. Nåja, kanske inte direkt "springa" men en fot var i luften hela tiden, det lovar jag. Och om en fjärils vingslag kan orsaka en orkan på andra sidan jordklotet så undrar jag vad som drabbar kineserna inom kort. Jag inte bara slog med vingarna, jag flåsade också. Kan gå illa. Förlåt.

Parallellt med motionerandet lät jag tvättmaskinen jobba lite och resultatet hängde jag ut, när jag hade återfått normal andning.

Sen fick jag lära mig via läroboken Facebook att jag inte behöver köpa nya utelampor med rörelsesensorer eftersom mina befintliga har tackat för sig och gått vidare till rörelsesensorhimlen, det finns LÅGENERGILAMPOR numera med skymningsreläfunktionen inbyggd. Alltså, milde himmel, det händer verkligen grejer på teknikfronten numera. Rörelsesensor och skymningssensor är förvisso inte riktigt samma sak men effekten är densamma. Jag vill ha ljust utanför huset när det är mörkt. Skymningssensorn ger högre elkostnader, men tjuvarna håller sig borta. Ingen mer än möjligen en väldigt påtänd tjuv gillar att operera på en scen i strålkastarsken.

Raskt åkte jag till elaffären för att köpa två sådana lampor. Elaffären stängd. Missräkning.

Medan jag funderade på nästa drag åkte jag och slängde kläder i klädåtervinningen, sen for jag till Håkan bildoktor och kom överens med honom om att han byter en lampa på min bil imorgon, vidare till bibblan och lånade nya böcker samt till Willys och handlade. Vid det laget hade jag bestämt mig för att jag ville ha en sådan lågenergilampa idag, inte när elaffärens anställda har semestrat färdigt. Jag körde till en annan elaffär och köpte lampor.

Det visade sig vara dyra kamrater, de där skymningslamporna. Men med tanke på att livslängden skall vara 20 år, så räknade jag ut att det bar sig rent ekonomiskt. Dessutom lär mina barnbarn få leta sig fram i tillvaron i deras sken, den tanken kändes också rolig. (Säljer jag huset tar jag med mig lamporna.)

Sen åkte jag hem, bytte lampor i utebelysningen och passade på att tvätta av armaturerna när jag ändå var igång, plockade in tvätt, manglade handdukar, strök kläder, pratade med kollega på jobbet, pratade med väninna, pratade med journalist, polishade vardagsrumsmöblerna, dammsög bottenvåningen, tog bort kalk från kakel och dusch och satte mig slutligen, helt utmattad och med begynnande träningsvärk, i soffan med en av de nylånade böckerna. Någonstans i den vevan välkomnade jag hem dottern som varit på turné där jobb, pojkvän och jobb varit hållplatser på färden. Hon hade varit borta en stund, med andra ord.

Hon tittade på mig en stund och sa att det märktes att jag hade semester och inte hade gjort något speciellt idag.

Glassbantning

Det har successivt gått upp för mig att de kvinnlighetskilon jag har gått upp under vintern på något sätt har ett samband med mitt chokladintag under samma period. Jag tycker mig ha läst att choklad är bra och nyttigt och egentligen inget man fläskar på sig av, men kanske avses inte Marabous mjölkchoklad i dessa utfästelser.

De senaste veckorna har jag därför detoxat. Jag har medelst cold turkey-metoden (pang-po-röbedan, skånsk översättning) slutat abrupt med att äta choklad. Ena dagen 200 gram, andra dagen nada. Men som alla vet är summan av lasterna konstant, slutar man med en måste man raskt hitta en annan att fylla upp tomrummet på. Jag funderade på glass och testade det under en period, men benämningen "gräddglass" gav mig fel signaler. På något sätt fick jag för mig att jag kanske inte skulle tappa i vikt av gräddglass. Jag hittade istället müsli och gick över till det.

Müsli är nyttigt, fiberrikt och något Anna Skipper både blandar och rekommenderar i tid och otid. Jag var jättenöjd för jag tycker mycket om müsli. Inte som choklad men ändå.

Jag åt müsli till yoghurt och müsli utan yoghurt, ibland med sked direkt ur burken, ibland för hand direkt ur burken. Och jag gick inte direkt ned någonting i vikt.

Lite snopet. Äter jag två chokladbitar går jag upp i vikt. Låter jag bli att äta 200 gram choklad händer ingenting. Ett bevis för att inget i livet är rättvist.

Häromdagen, när jag stod och åt müsli direkt ur förpackningen råkade min blick falla på innehållsförteckningen. Müslin innehåller 460 kalorier per hundra gram. Det lät mycket. För att få ett jämförelsematerial tog jag fram den chokladkaka jag har kvar i reserv. 560 kalorier/100 gram. Skillnaden var inte så stor som jag hade önskat. Jag plockade fram blåbär-/vaniljglassförpackningen från frysen och tittade vad det stod där. 160 kalorier per 100 gram.

Jag måste ha läst fel.

Rask plockade jag fram gräddglass krokant från frysen. Gräddglass... Här skulle slås kalorirekord. Jag kisade med båda ögonen för att kunna se de minimala siffrorna längs med lockets kant. 230 kalorier/100 gram.

Numera äter jag glass till alla målen och några av mellanmålen. En tio kilo bör jag kunna tappa på denna uppoffring över sommaren, tänker jag.

Glasögonminne

1984 på våren spelade Eldkvarn i Kalmar. Det vet jag med säkerhet för jag var där. Jag kommer emellertid inte ihåg vad de kan ha spelat för låtar på den tiden. "Kärlekens tunga", min totalfavorit, hittade de inte på förrän senare. Förmodligen gillade jag inte ens Eldkvarn något vidare på 80-talet, men har man vuxit upp utan mobiltelefoner, Internet, datorer, vhs-apparater, dvd-skivor och mikrovågsugnar så blir man lätt anspråkslös. Musik var musik och en konsert var ju alltid en konsert. Klart man gick om man kunde.

Det var en utomhuskonsert, vädret var vackert och det var ännu inte mörkt ute. Alltså kunde jag inte ha på mig glasögon. Det har jag fortfarande sällan av flera skäl:

1. Jag är snyggare utan glasögon.
2. Se punkt 1.
3. Se tidigare punkter.

(Och ja, jag vet att det finns linser. Jag har haft sådana i sådan utsträckning att jag får vårtor på hornhinnorna av bara tanken.)

Nåväl, där stod jag i publikhavet, såg inte bandet eftersom ögonen inte nådde hela vägen fram till scenen och storbildskärmarna ännu inte var uppfunna, och därför var det inte nödvändigt att jag tittade framåt hela tiden. Jag stod således och tittade lite åt sidorna ibland och bakåt ibland för att kunna prata med kompisar som befann sig i dessa vinklar och för att se om det fanns några andra i direkt anslutning till mig som jag kände igen. Max 3 meters radie.

I en paus kom det plötsligt fram en kille och vrålstötte på mig. Det var komplimanger och "vad fin du är" och "gud var har du varit i hela mitt liv" och liknande. Jag föll som en fura trots att han var en hårdrockare och jag föredrog synthare på den tiden. Vilket självförtroende! Vilken man!

Vårt gedigna förhållande höll tills terminen var slut för då åkte jag hem och han blev kvar och distansrelationer har aldrig varit min grej. Innan allt rann ut i sanden hann vi emellertid prata litegrann om den där kvällen med Eldkvarn.

Han förklarade att han förstått att jag var jätteintresserad av honom, jag tittade åt hans håll hela tiden, vi hade en ögonkontakt över publikhavet som det slagit gnistor om och han förstod nog kärlekens signaler när han fick dem så tydligt deschiffrerade. Det var bara för honom att stega fram och knyta ihop säcken, sa han.

Det har sina sidor att vara halvblind och vägra glasögon.

Precis som förr i tiden

När jag var i tonåren var jag på konsert hela tiden. Allt som var inne på den tiden har jag sett, från Noise, Magnum Bonum och Snowstorm till Unter den Linden, Katrina and the waves och Simple minds. På den tiden stod man så långt framme vid scenen som möjligt, hoppade hela tiden, slängde med håret och sjöng med i varenda stavelse. Att gå och lägga sig med ringande öron var precis som det skulle vara, inget man funderade nämnvärt på. Efter två dagar brukade den normala hörseln återkomma.

I de fall konserterna ägde rum utomhus såg man ut som ett träsktroll när det roliga var över. Även om sommaren var solig och torr lyckades man alltid bli smutsig upp över öronen ändå. Det var en del av det roliga.

De senaste decenniet har jag varit på Gyllene Tider-konsert med barnen, jag har sett Bryan Adams spela i Globen och Depeche Mode spela i Köpenhamn. I samtliga fall iklädd kjol och högklackade skor vilket funkade utmärkt eftersom man satt på numrerade platser tillsammans med andra medelålders människor och avnjöt konserterna i behärskad uppsluppenhet. Något headbangande var det verkligen inte tal om, men ibland, när vi sögs med av musiken, vaggade vi i takt. Det kändes fint på något sätt.

Igår var jag på Sommarrock i Svedala och lyssnade på September, Perikles och The Ark. Gräsmatteunderlag, inga numrerade sittplatser, far away from Globen.

September gillar jag och The Ark har jag för mig att jag hade hört en eller två låtar av som jag tyckte var ok. Däremot var jag osäker på vilka Perikles var (dansband?), på dresscoden och på väderleken. Delar av dresscodesproblematiken hörde ihop med väderproblematiken.

När vi kom dit kunde jag konstatera att uppträdena skilde sig en del från mina nutida erfarenheter av Globen och Köpenhamn. Jag har inte sett så många bikers på en och samma gång sedan jag slutade köra motorcykel. Ölkonsumtionen hade av ångorna att döma varit påfallande ivrig under kvällen, man höll värmen och njurarna igång på ett fint och effektivt sätt. Och om det var lite svalt utanför tältet där Perikles spelade så var det cirka 40 grader under tältduken. Jisses vilket ös!

Här var det inte tal om att sitta och gunga kontrollerat i takt och att kanske, i intensiva stunder, knäppa lite med fingrarna. Här stod man som packade sillar, trots det lyckades folk dansa så ölen stänkte, alla sjöng med på allt, en del kanske inte direkt sjöng, men alla lät på ett eller annat sätt. Och jag skulle nog inte definiera Perikles som ett dansband.

September och The Ark uppträdde på stora scenen och där verkade man ha samlat ihop allt vad Svedala förmådde i form av ljudanläggningar. När man drog igång kändes basgången i både bröstbenet och inälvorna och eventuella kotförskjutningar och diskbråck tror jag är helt borta idag. Allt brosk skakades loss, vände runt och hittade nya platser. Njurarna var vid något tillfälle uppe i halsen och vände.

Det visade sig att många hade gröna och gula pluggar i öronen. Nuförtiden när man går på konsert har man hörselskydd med sig. Det visste inte jag.

Jag lyssnade på allt, tittade på allt, kände stor kärlek till Ola Salo för att han talade fint mellan låtarna, träffade en hel hop med killar från fornstora dar som jag inte sett på 10-20 år, vi kände alla igen varandra så ingen verkar ha åldrats, sen trängdes vi med tusen andra mot utgångarna och sen körde jag hem.

Och fortfarande ringer det i mina öron, precis som förr i tiden.

Tjuvlyssnar. Och -sniffar

Jag finner det mycket underhållande att tjuvlyssna på andra när jag åker buss, ligger vid poolen eller på stranden eller vid andra tillfällen där jag har legala skäl att uppehålla mig på samma plats så pass länge att jag hinner få ett sammanhang i andra människors konversationer. Speciellt förtjust är jag i mobiltelefonsamtal. Mobilsamtalare pratar ofta med tordönstämma vilket innebär att man utan problem kan följa allt som sägs och räkna ut motpartens kommentarer också i de fall inte även dessa hörs genom luren.

Jag kan också erkänna att jag brukar sniffa på andra människor när jag möter dem. Inte som en blodhund förstås, utan snarare så att jag drar ett andetag när vi möts så att jag kan se vad man har för parfym, bodylotion eller eventuell odör runt omkring sig. Jag föredrar parfym och bodylotion framför odörer, vill jag påpeka.  Däremot kan det bli för mycket av det goda.

Män som har starka och söta parfymer på sig i rik mängd, i synnerhet om det finns en air av mysk och orientalisk mystik i parfymen, kan det nästan vara jobbigt att sitta nära. Jag gillar karlar som luktar sportigt och fräscht, inte undergroundklubb i Berlin klockan 3 på morgonen eller piptobaken Borkum Riff.

För någon vecka sedan befann jag mig i ett sammanhang där jag kramade och kindpussade flera karlar på raken och mitt hår luktade en salig blandning av både sportiga, klubbande och österländska män under flera dagar tills jag tvättade det. Det var lite för bra.

Vid något tillfälle köpte jag en bok med titeln "Tjuvlyssnat" till min dotter i julklapp. Den hade vi mycket roligt åt. Sedermera har den kommit ut i fler delar och vill man fnissa lite förtjust en stund kan man med fördel köpa någon av dessa. Eller gå in på http://www.tjuvlyssnat.se/, för där finns materialet också.

En favorit är:

Tunnelbanans röda linje, Stockholm
En tjej ~20 springer fram till en kille ~17.

Tjejen: Herregud! Josef?

Killen (svarar tveksamt eftersom han inte verkar känna igen henne): … Maria?

Kriminologi

Jag fick idag reda på att jag har kommit in på mitt förstahandsval och således skall plugga Kriminologi på distans till hösten. Vid sidan av jobbet. Jag är mycket för att fylla så mycket att min vakna tid som möjligt.

Sen tänker jag mig en vid-sidan-av-karriär som sidekick till Hasse Aro. Kanske redan till våren, jag vet inte riktigt hur många poäng jag behöver ha för att kunna sitta där och resonera initierat om gärningsmannaprofiler. Räcker 10-15?

Igår, när jag åkte från Blekinge och genom pill och tekniskt kunnande lyckades få Spotify att spelas genom bilens högtalare, lyssnade vi (mitt önskemål) på Plura i Eldkvarn när han sjöng om "Kärlekens tunga". Jag gillar Plura mycket, härlig röst. Jag gillar Leif GW Persson mycket också, härlig röst. Och när man tänker efter så är de rätt lika till utseendet. Oborstade och för tjocka men ändå tilldragande på något märkligt sätt. Fast på något sätt tycker jag att Yassir Arafat och Leif GW var lika också, åtminstone de senare åren av Yassirs liv. Och jag har aldrig tyckt att Yassir hade härlig röst eller var tilldragande på något sätt.

Ja, ville bara berätta detta. Tack för ordet.

Har syndat

Igår tittade jag skamset upp mot skyn och bad vår fader om förlåtelse. Efter flera veckors detoxande/rehabande från chokladberoendet föll jag till föga och tog två bitar av sonens mangochoklad från Marabou. I förpackningen låg två bitar liksom delat och löst från övriga kakan och jag tyckte att jag behövde städa till det lite i chokladpapperet. Kan ju lätt bli stök och spill om två bitar ramlar runt, skaver mot andra bitar och lämnar chokladfläckar i kylen. Och det vill man ju inte.

Men sen fick jag dåligt samvete. Vad hade jag gjort?

När jag tänkte efter lite blev jag lugnare. Det hela var ju mer att anse som städning i kylskåp än synd. Dessutom tycker jag inte ens om mangochoklad. Och då kan det ju inte räknas som något dåligt överhuvudtaget, snarare tvärtom.

Jag gjorde en snabb koll med vännerna på Facebook och flera höll med. Det man äter trots att man inte tycker jättemycket om det, räknas inte och man blir definitivt inte tjock av det heller.

Genom att gräva i gammal litteratur om sambandet mellan kost och hälsa hittade jag följande råd kring vad man kan äta respektive bör undvika om man inte vill lägga på hullet.

1. Om du äter något och ingen ser dig, innehåller det du äter inga kalorier.

2. Om du äter tillsammans med andra räknas endast de kalorier du får i dig utöver vad de andra får i sig. Tips: Om all äter lika mycket blir kaloriintaget = 0. Det är därför man ska banta tillsammans med andra.

3. Kakor som bryts sönder innann man äter dem innehåller inga kalorier eftersom kalorierna förångas då kakorna bryts sönder. Var dock försiktig och undvik att andas in för djup vid själva brytningen så du inte andas in kalorierna av misstag.

4. Kalorier i drycker som intas av medicinska orsaker (bland annat glögg, wisky, varm choklad) räknas aldrig!

5. Kalorierna i en öl framför TV-sporten försvinner med hjälp av sporten. Har någon sett en tjock maratonlöpare? Ett tips: Om du ser på Vasaloppen så kvittas fler kalorier än om du ser på VM i Carambole.

6. Kalorierna i chips, nötter, läsk och annat som intas på bio, framför TV'n eller då man lyssnar på musik räknas inte, då de är en del av underhållningen s k underhållningskalorier. Om du dessutom bryter sönder chipsen (se råd om kakor ovan) blir det minuskalorier.

7. Om du äter något kalorisnålt kan du kvitta det mot något annat. T ex om du tar en lågkaloridryck och äter en chokladkaka, kommer kalorierna i chokladen att kvittas mot lättdrycken.

8. Mat som varit frusen innehåller inga kalorier, de drar ihop sig och försvinner i minusgrader. Samma sak gäller mat som värmts upp, kalorierna sväller upp, spricker och förångas.

9. Mat man äter när man står upp räknas inte, man måste sitta ner för att de skall fastna i kroppen.

10. Godis man äter under jul räknas inte som kalorier, då man äter dessa av religiösa skäl.

11. Mat som anses nyttig innehåller inga kalorier, då man inte kan gå upp i vikt av att äta nyttigt.

12. Äter man varierad kost innehåller den inga överskottskalorier, då varierad kost är nyttig. (se 11)

13. Kalorier som man äter under och efter motionerande räknas inte, eftersom de förbränns omedelbart. Om man inte äter under motionerandet riskerar man att dö av undernäring.

14. Kalorier som äts på morgonen räknas inte, för de är livsviktiga. Den som inte äter på morgonen är en dålig människa och blir sjuk.

15. Mat som man äter från någon annans tallrik innehåller inga kalorier, man smakar ju bara.

16. "Frukostmat" som gröt, yoghurt, mackor och sockriga flingor kan man äta oftare än lagad mat utan att bli tjock / förhindra viktminskning.

17. Kalorier man får i sig vid provsmakning under matlagning, bakning etc räknas inte då dessa är en del av tillverkningsprocessen och nödvändiga för att slutresultatet skall bli bra.

Kloka och bra råd, allihop, tycker jag!

Rapport från Blekinge

De senaste dagarna har jag varit  i Blekinge och tittat till barndomsstaden. Allt var under kontroll. Kajsa-Lisas gatukök heter något annat än förr, trafikljusen vid Söderbro är borta och Willys har de flyttat till Coops lokaler, men gatorna heter detsamma som de alltid har gjort, husen ser i stort sett likadana ut och de verkar på det hela taget klara sig bra utan min hjälp.

När vi körde dit, regnade det. När vi var där, regnade det. Närvi körde hem hade en förändring i vädertypen inträtt. Det regnade inte längre, det ösregnade.

Man kan hålla sig för skratt då. Trots allt tog vi oss samman och gick ut och tittade till omgivningarna vid havet. När man nu ändå är där får man väl åtminstone titta på skärgården litegrann. Så gott det nu gick när regnridån var nedrullad.

Grusvägarna vimlade av svarta sniglar, bruna sniglar och små grodorna som hoppade utan öron och svansar och utan något vidare koackackack heller. Fånigt små grodor med fånigt små hopp, max en centimeter i taget. Första grodan tittade vi på med förtjusning och kärlek. Groda två hjälpte dottern över vägen genom att lyfta över den. Groda 732 tyckte vi var ful, dum och i vägen och de 300 grodorna vi mötte därefter på vår promenad ägnade vi inte en blick. Man tröttnar snabbt.

Idag tittade vi på hästar och kor, de såg ungefär ut som våra skånska hästar och kor. Sen åkte vi hem.

När kommer solen?

Ploppar i öronen

Jag ser ofta käcka människor komma joggande med små ploppar i öronen. Sannolikt är det ljud i plopparna eftersom jag ser att det går en sladd ned till någon ficka där jag antar att själva spelaren ligger och vilar sig. Detta fascinerar mig. Att plopparna sitter kvar medan man joggar, alltså.

Jag har också musik som jag kan lyssna på via ploppar i öronen men något måste vara fel på mina öron. Om jag ligger blick stilla på en solstol, försiktigt prägar in plopparna och lika försiktigt tar bort händerna från öronen, så hoppar raskt ofta båda men åtminstone den vänstra ploppen ut igen.

Att gå med ploppar eller ännu roligare, att jogga med dem, är således uteslutet. Då får jag springa med ett pekfinger i varje öra och det ser både fånigt ut och är väldigt jobbigt. Även om det är benen som springer så har armarna någon slags roll i arbetet ändå.

Jag har genom åren förbrukat ett antal såna där små ploppar, svarta och vita, märkesploppar och ploppar köpta på Rusta. Inga har passat.

Nu återstår två saker: antingen får jag plastikoperera öronen så att plopparna får plats, eller så får jag köpa modell hörselkåpor, sådana som asfaltarbetarna har, fast mina skall ha en sladd kopplad till sig så att jag hör musikt också. Det sista är billigast så jag får väl köra på det. Ser fånigt ut på bussen, bara...

Höjdskräck

Först idag har begreppet muskelminne fått sin totala innebörd för mig. Igår klippte jag häcken. Idag minns varenda muskel det. Armarna går inte att lyfta, handlederna har stelopererats under natten och ryggen skall vi inte prata om.

Dessutom börjar häcken bli obehagligt hög. Den är nu tre meter och det innebär att jag måste stå på stege för att nå upp. Det tycker jag inte om. Höjdskräck.

Faktum är att jag tycker jag är långt upp som jag är, med mina 177 cm över havet. Att jag dessutom inbillar mig att jag får snyggare ben med med höga klackar gör inte saken bättre. Redan i mig själv är jag således på obehagliga höjder över havet. Att dessutom kliva upp på något känns direkt osäkert. Det är emellertid i stunder som de jag tillbringar på stegar som jag tackar de högre makterna för närsyntheten. Där tänkte ni till!

Min höjdskräck omfattar omtänksamt nog även andra. Jag blir rädd när jag ser katter klättra i träd, får handsvett och andnöd när Tom Cruise galopperar över tak och James Bond kastar sig i jättebungyjump från höga höjder och den scen när Jönssonligan klättrar omkring på klockan i Stockholms stadshus har jag aldrig kunnat se färdig. Även om jag vet att de klarar sig eftersom det bevisligen gjorts fler filmer om Jönssonligan, så är det så jobbigt att se dem klänga omkring, i vissa positioner dessutom upp-och-ned, att jag som regel växlar över till något odramatiskt som vm-slutspel i hockey eller finalen i OS i höjd med svenskar på finalplats.

Nu har jag emellertid klättrat färdigt för i år. Egentligen är det dags att måla gavlarna på huset i år igen, men jag känner att jag har plågats tillräckligt med dylikt. Ett otal gånger genom åren har jag klängt på stegar, hållit i mig med båda händerna, haft färgspannen hängande i en krok på en stegpinne och tråkigt nog inte haft någon hand över att måla med. Nästa år får en målarfirma uppdraget.

Kanske kan de klippa häcken när de ändå är på plats? Skall kolla.

I väntan på regn

Igår kväll hade jag tänkt klippa häcken men så kom jag på andra tankar och beslöt mig för att spara det roliga till idag, första riktiga semesterdagen.

När morgonen kom tittade jag på väderprognosen på nätet. Ösregn. Sen tittade jag ut genom fönstret. Strålande sol. När verkligheten inte stämmer överens med kartan gäller kartan, det har jag lärt mig för länge sedan. Sålunda gick jag inne och kurade i väntan på regnet. Under tiden började granne ett klippa sin häck. Jag lät inte lura mig. Strax började granne två klippa gräsmattan. Därefter började granne tre lasera sina trägavlar.

Jag funderade på att gå ut och upplysa dem om att det snart skulle stå som spön i backen, men tänkte att de får väl lära sig en läxa och hålla koll på sina egna väderprognoser. Jag kan faktiskt inte göra allt.

Lite senare dök föredette maken upp. Han har varit meteorolog i ett tidigare liv, alternativt var det han som skrev bondepraktikan. Jag frågade när det stora regnet skulle komma. Skulle jag börja elda i braskaminen trots att solen sken och det var 25 grader varmt i skuggan? Var det dags?

Han skakade avvärjande på huvudet, gjorde någon lång utläggning om vindar och väder och regnmoln och deras passage förbi oss och när jag bad om en kort sammanfattning på slutet var budskapet: sätt igång och klipp, det blir inget regn.

Jag satte igång och klippa. Jag har en tre kilometer lång tujahäck, åtminstone om man räknar ihop framsida, baksida och ovansida. Eländet är dessutom tre meter högt och två meter brett. För att uttrycka sig kort: häcken är ett rent helvete att klippa om man som jag är född utan muskler i armarna.

Efter att ha klippt en stund var jag trött i handleder och armar. Efter ännu en stund blev det värre. I halvlek hade begreppet mjölksyra i armarna har fått nya dimensioner. Jag såg händerna men visste inte hur jag skulle få kontakt med dem. Vid ett tillfälle lyckades jag få ned en grön larv i behån. Jag ville inte ha den där och den såg så panikslagen ut att den sannolikt inte ville vara där heller. Tråkigt nog för oss båda kunde vi inte göra något åt situationen. Jag kunde den första halvtimmen inte ens få upp armarna i behå-höjd och när jag väl kommit så långt upptäckte jag att pincettgreppet, mitt favoritgrepp som jag haft stor nytta av genom åren, inte längre fungerade.

Nu domnar armarna på ett märkligt sätt. Jag kan skriva på tangenterna men inte lika fort som vanligt och jag blir fort trött.

Nästa år skall jag hyra in en trädgårdsfirma som skall klippa häcken. Eller hoppas på regn.

Sommaraktiviteter och kärleksdikt

När barnen var små var det jag som stod underhållningen på somrarna och det tyckte jag var en utmärkt ordning. Jag underhöll genom att åka till stranden, åka till mormors stuga, åka till Bakken, åka till Österlen, gå på bio, cykla och köpa glass, såna saker. Alla hade kul. Utom möjligen jag som uppehöll livshanken somrarna igenom genom att leva på överblivna mackor med mer eller mindre sand på. Synd att slänga.

Så är det inte nu. Skall jag och barnen göra något tillsammans, samtidigt och på samma plats, krävs det noggranna studier av Outlook, papperskalendrar, arbetsscheman och Facebook. Att få till en spontanutflykt är ungefär lika lätt som att få Egyptens alla gräshoppor att dansa linedance i takt. För det mesta är dessutom intresset lågt. Ingen vill följa med på mina påhitt och jag får inte följa med på deras fast jag vill.

Nåväl, jag sitter ingalunda sysslolös. Idag har sonen återigen, för typ femte gången, slitit sönder ett par ganska nya jeans inköpta för 700 kronor genom att ha dem hängande över baken samtidigt som han skulle göra en bicicleta eller någon annan snygg fotbollsmove med tillhörande fotboll. Man kan brista i gråt för mindre. Och varför sparas aldrig kvittot?

Men tack vare modet på 70-talet, där jeansen skulle vara så tajta att antingen sömmarna eller dragkedjan sprack med jämna mellanrum, så är jag inte helt handfallen. Jag kan inte minnas att någon någonsin lagade någon jeansprodukt åt mig, det fick jag pyssla med själv, men övning ger onekligen färdighet. Således kan jag fälla in lappar, byta dragkedjor på täckjackor och fixa det mesta med nål och tråd och symaskin helt på egen hand. Och helt utan att textilslöjden kan ta åt sig äran. Lika lite som trä- och metallslöjdsläraren, Indianen, kan ta åt sig äran för någon som helst kunskap jag har i det området. Allt jag kan som har med ström och inte ström att göra har jag lärt av mina pojkvänner. Indianen tyckte inte om flickor i slöjdsalen och det visade han väldigt tydligt. Dumma gubbe.

Jeansen är lagade, moussakan står i ugnen och nu väntar häckklippning. Det är banne mig ett slit att vara på semester. Men jag har piggat upp mig med en öl, hoppas det är ok. 5,2 % idag. Inte 52 % om nu någon snor mitt kommatecken igen. :-)

Min väninna Karin, vi pluggade ihop i Kalmar i början av 80-talet, ingen kunde då tro att dessa studier skulle göra mig till säkerhetschef och henne till operasångerska i Italien men likväl är så fallet, lade ut den här dikten på Facebook idag. Och till alla er unga, om nu någon ung läser detta, kommer härmed följande visdomsord från di gamle:

Den rätte

"Jag hade tänkt dig blond
och lång över allt förstånd
med en energisk haka,
du, som i dröm och vaka
varit mitt ideal.
Blond och högväxt och smal.

Och så kommer du dock
mörk och kortväxt och tjock,
med hakan i nervikt krage
och en början till mage.

Så kliver du in
i min själ och mitt skinn.

Allting blev skapat om,
när du kom.
Allting slog du itu.
Du, du! "

Erik Lindorm heter killen som fått ihop detta så bra. Och visst är det så. Fast egentligen är jag mest svag för Hjalmar Gullberg. Han kunde verkligen.

Träningsupplägg

Jag vet inte hur länge man kan leva på gamla meriter men jag tycker nog att en 20-30 år bör funka. Således är det ganska nyligen jag var vältränad. Jag har cyklat Vätternrundan på en ordinär damcykel och jag har sprungit halvmaror i parti och minut. För att träna inför detta sprang jag timmevis runt åkrar och ängar i bygden. Det hände att dåvarande maken stuvade in mig och barnen och körde till Skanör. Där vinkade han av mig som med glatt mod satte av i full fart i riktning mot hemmet igen, som vilken häst som helst, medan han själv och barnen åkte vidare till glasskiosken och åt glass. En halvtimme senare körde de förbi mig, glatt vinkandes.

Detta var naturligt och rätt och att jag skulle kunna springa i ett par timmar utan att stanna för att klia något myggbett var precis som det skulle. På den tiden kunde jag klia myggbett under löpningen. Jag kunde även dricka vatten ur flaskorna runt midjan, prata i telefon om det ringde när jag låg på jour och föra initierade konversationer med någon eventuell medspringare. Företrädesvis första halvtimmen. Skratta och springa går emellertid inte, det har jag prövat och det är som om kraften försvinner ur benen då. Gråta har jag aldrig prövat. Har jag varit så trött att jag velat gråta har jag inte orkat pressa fram något.

Riktigt så är läget inte nu. Jag har mest jobbat den senare delen av mitt liv och har jag hittat en ledig kvart någonstans (kvart = 15 minuter, inte något suspekta individer tillbringar sin tid i) så har jag svarat på ett mail eller skrivit ett protokoll.

Nu börjar jag emellertid växla ned från jobb ett för att om någon månad växla upp till jobb två. Däremellan tror jag mig skulla ha tid över. Här skall tränas.

Således har jag idag på morgonen varit ute och gått en lång runda. Jag ville känna hur det kändes, hade jag stupat efter fem kilometers gång så vet jag att det inte är att tänka på att börja jogga samma sträcka. Träningssjälvförtroendet är snarare realistiskt än på topp.

Det gick emellertid bra. Efter några hundra meter hittade jag den sötaste blåa blomma i ett dike. Den tänkte jag skulle göra sig bra i någon av mina rabatter så jag tittade mig runt lite diskret och eftersom grusvägarna var tomma och hästarna i hagen bredvid åt frukost och var upptagna med det, tog jag tag i sötaste blomman och drog. En bra stund senare satt jag i diket med söta blomman i knäet. Och söta blommans hela släkt. Det var mycket blomma som var kopplat till roten, nämligen.

Nåväl, jag samlade ihop oss, tog ett stadigt tag om blomman, vilket i mina händer så här när helheten uppdagat sig mest liknade ett litet träd, och fortsatte gå. Det kändes lite fånigt att gå omkring med ett mindre träd i fem kilometer, och de som mötte mig tittade en del på mig och min last. Det skojiga var att hela vägen runt, alla fem kilometrarna, fanns det likadana söta blå blommor. Jag hade alltså lugnt kunnat trava på åtminstone 4,7 kilometer för att ta tag i ett exemplar när jag nästan var framme. På så sätt hade jag sluppit ha armarna fulla av bladlöss och fästingar vid målgång. Dessa hann stuva om sig förbluffande mycket på bara några kilometer.

Nåväl, blåa blomman står nu i en hink i väntan på plantering och jag ser med tillförsikt an mot morgondagens träning. Imorgon kanske jag till och med tar på mig träningskläder.

Semesterblues

Ser till min glädje att soldansandet igår fick önskat resultat. Varmt och soligt idag, precis som det skall vara när jag börjar min semester.

Ikväll skall jag pröva om få-10-par-skor-gratis-bara-så-där-dansen funkar lika bra. Jag hoppas det. Är alltid väldigt optimistisk.

Idag börjar som sagt min semester och nu kommer det att råda två veckor av total frihet, anarki, doing the wild thing och allmän ostrukturering. Jag skall packa ned och packa upp, fara hit och dit, fladdra omkring i tillvaron och göra precis vad som faller mig in.

Ja, mellan mina måltidsåtagande, diskmaskins-in-och-ur-plockande och tvättande, alltså. Och efter att jag har målat lite på huset, fräschat till trädgården, städat garaget och slängt grejer på tippen.

Tiden däremellan är bara min! Hurra!

Mum rules

I sonens rum finns en takfläkt vars dagar var räknade, åtminstone i vårt hushåll, redan för några dagar sedan. Då köpte jag nämligen en spotskena på Ikea och det fanns bara plats för en av dessa två i taket. Fläkten skulle bort.

Idag kände jag mig mogen för stordåd. Vis av år av erfarenhet började jag förbereda operationen på ett sätt som skulle fått vilken ST-kirurg som helst att bli grön av avund. Jag tog fram lämplig ståprodukt (stol), stjärnmejslar i olika storlekar, vanliga mejslar i olika storlekar, hammar, tång, skruvdragare och en öl, 2 2 %.

Sen gick jag igång med att skruva loss fläkten. Tre skruvar gick utmärkt, samarbetet var en ren fröjd. När det var dags för skruv fyra skulle den självklart strula. Jag skruvade och skruvade, skruven snurrade och snurrade. Ingen av oss flyttade sig. Skruven gick att skruva in igen men absolut inte att skruva ut. Jag kallade på sonen. Även han skruvade och skruvade medan jag drack öl. Skruven satt kvar.

Jag blev arg och lät fläkten hänga på en skruv i taket. Ville den det så fick den det. Dumma fläkt.

En timme senare körde vi igång igen, sonen, jag och skruven. Den här gången var två av oss strategiska. Jag höll i muttern på insidan av fläkten med en tång, sonen skruvade. Vi vann. 1-0 till familjen.

Sen monterade vi loss kablarna och därefter var det dags att skruva loss fästet i taket. Fyra skruvar. Ingen ville. When the going gets tough, the tough gets going. Vi tog till det tunga artilleriet: skruvdragaren.

När allt var nere skulle nästa lampa upp. Vi tittade på femtioelva teckningar med hänvisningar på varannan bild till sidan 8 och sidan 13 där inget mer upplysande fanns. Det enda vi med säkerhet kände igen på en av bilderna var en tumme. Oklart dock vad den var tänkt att göra där.

Vi lade undan instruktionen och körde på känsla. Jag passade på att ge sonen en grundkurs i ellära. Fas, nolla och jord betades av, vi kopplade ihop små kopparkablar i sockerbitar, skruvade i små skruvar med små skruvmejslar. skruvade i en krok i taket, skruvade fast några skruvar för att få något att hänga upp på kroken, kopplade ihop kablarna, skuvade ihop lampa del två med lampa del ett, höll tummarna, spottade tre gånger över vänster axel och tryckte på strömbrytaren.

Inget hände. Jag ville gråta.

Sonen skrattade. Jag ville gråta ännu mer. Sonen skrattade högre och frågade om jag hade tänt färdigt lampan i klädkammaren. Det hade jag. Jag tryckte på rätt strömbrytare.

Spotskenan tändes.

Mum rules. Helt enkelt.

Bevingade uttryck

Jag prenumererar på Paulo Coelhos twitter. Han twittrar både på portugisiska och engelska och det tycker jag är kul. Jag läser de engelska varianterna och sedan retweetar och citerar jag de portugisiska vilket gör att folk tror att jag är en fena på just portugisiska. I själva verket kan jag bara säga "hej" på portugisiska (bom dia) vilket har räckt bra så här långt i mitt liv.

Paulo är fantastiskt duktig på att skapa klokskaper och bevingade uttryck som ryms inom 140 tecken. Själv behöver jag cirka 3000 tecken för att skapa något överhuvudtaget och hittills tror jag inte att jag har hittat på ett enda uttryck som någon minns. Mer än "fy", "ajabaja" och "spring inte ut på gatan utan mamma" för det tror jag barnen kommer att ha ringande i sina öron i hela sina liv.

Dagens visdomsord från herr Coelho är "Writing is a socially acceptable form of getting naked in public". 

Med tanke på att jag både kåserar, twittrar, bloggar och facebookar så har jag väl inte haft mer än högst en tråd på kroppen sedan början av 2000-talet. Och detta ungefär samtidigt som det började bli alltmer angeläget att skyla defekterna. Det gäller emellertid att skilja på att vara personlig och att vara privat. Och det tror jag skall bli mitt dagens visdomsord.

"Att skriva personligt och inte privat är att ha kläderna på när man skriver."

På något sätt var hans visdomsord bättre...

Både hästshow och allvar i Falsterbo

Trötta på att läsa mina haranger? Vill ni lyssna till dem istället?

En minut in i reportaget säger jag två meningar. Resultatet av en ösregnsintervju på säkert en halvtimme. Det går inte att missta sig på väderleken. Det är mitt paraply vattnet studsar mot.

Om man får in vatten i skorna är det obehagligt inledningsvis men efter ett tag är det rätt skönt med 37-gradigt vatten som skvalpar omkring. Vet jag.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4128&artikel=4590102

Avspärrningar och kravallstaket

Nu återstår bara ett fåtal dagar av Falsterbo horse show, och jag har besökt platsen ett flertal gånger men aldrig sett någon häst. Istället har jag studerat ungdomar, avspärrningar, kravallstaket, campingplats, parkeringsplats och nattklubb. Idag är det emellertid dags, nu skall kusarna synas.

Jag kan mycket om hästar:

Det finns två sorter, stora eller jättestora, de kan trampas eftersom de har huvudet där fram men fötterna där bak, de kan sparkas av samma skäl som föregående, de kan bitas (oklart varför de gör det, känns bara taskigt) och har man tur går de dit ryttaren vill i den hastighet som ryttaren vill. Man skall emellertid inte räkna med det.

Ser de en plastpåse på marken blir de rädda. Går det en häst framför dem som de tycker går för nära, blir de arga. Båda dessa företeelser kan föranleda tjurrusningar vilket skadar både folk och fä omkring dem. Ofta även dem själva. Det tänker de emellertid aldrig på, särskilt inte i förväg.

Trots att de enligt min egen uppfattning är lika farliga som lejon och krokodiler finns det åttaåriga flickor som lyfter upp deras främsta vapen, hovarna, för att göra rent desamma. Föräldrarna tillåter det, dessutom.

Jag har ridit två gånger i mitt liv och det gick väldigt bra, förmodligen för att jag har talang och nedärvd begåvning för sådant. Hästarna (islandshästar) var båda knappt inridna, det såg jag direkt.

Idag skall det hoppas och jag skall titta på, på behörigt avstånd. Jag har som sagt redan kontrollerat avspärrningarna och kravallstaketen...

à la Kamprad

Om man har ett en och en halv plans hus får man förmånen av att följa årstidernas växlingar på ett underbart sätt genom att vistas på ovanvåningen. Är det kallt ute är det kallt inne. Är det varmt ute är det hett inne. Under en kort period på våren och hösten, som regel cirka två dagar totalt, är det lagom.

Idag gjorde jag slag i värmesaken och åkte iväg och köpte två stycken golvfläktar för kalluftstillverkning. De skall stå i barnens rum där det nyss i det rum som har morgonsol och således har legat på skuggsidan sedan i förmiddags, rådde 27 grader.

Fläktarna vägde fyra kilo var och jag trodde att det bara var att öppna kartongerna, plocka ut fläktarna och plugga in sladdarna i nätet. Nog borde väl åtminstone elektroniska produkter vara färdigmonterade vid leveransen?

Ack, nej. Kamprads påhitt som går ut på att någon bara tar fram beståndsdelarna, hafsar fram någon slags beskrivning avsedd främst för personer med civilingenjörsexamen inriktning mekanik, och sedan trycker ned hela härligheten i en kartong, har smittat av sig.

Fläktarna bestod av cirka tio delar och en skriven instruktion där ord som motorhus, plastskruv, mutter och gummitäckning ingick. Jag fick räkna ut vad som var vad genom uteslutningsmetoden. Motorhuset var det enklaste. Plastskruven visade sig vara en jättehätta, såg ut ungefär som en halv golfboll. Muttern hade de redan monterat på, den var gigantisk, svart, tillverkad i plast och det tog mig en lång stund av letande i kartongen och kraftig irritation över att de glömt skicka med en viktig detalj innan jag hittade den på sin ändhållplats. Överambitiös packkille, antagligen.

Det tog mig en god stund att montera ihop fläkt nummer ett och en något längre stund att montera ihop fläkt nummer två. Fördröjning kom sig av att jag blev övermodig och bestämde mig för att montera ihop fläkt nummer två ur minnet, utan att följa instruktionen. Det blev fel.

Nu är båda fläktarna i drift och gör sitt jobb. Själv skall jag besöka mitt svala och behagliga sovrum beläget på bottenvåningen. Nästan lite kyligt. Kanske skall sätta på elementet..?

Längst bak

Att kommunicera är svårt, det bevisade jag ju igår när jag publicerade ett svar från en IT-kille som vissa (IT-killar i synnerhet) uppfattade som klockrent och distinkt beskrivet, medan andra (vanliga människor) inte förstod ett dugg.

Man skall emellertid inte hacka på en yrkeskategori, det kan uppfattas som kränkande och diskriminerande och därför tar jag idag udden av det genom att hacka på en annan yrkeskategori. Är jag kränkande så är jag det åtminstone lika mycket mot alla.

Texten nedan kommer från en väktarrapport jag fått i förfluten tid. Kan man vara tydligare än så här?

"Händelsebeskrivning: Öppet fönster i vänstra vingen sett från huvudentrén längst bak högst upp på mitten."

Japp, där satt den!

Säkerheten framför allt

Har köpt ny cykelhjälm. Tycker det är mycket viktigt att tänka säkert.

Mötte en hund på vägen hem som blev rädd för mig. Fegis.

Skillnad på tomt, ingenting och blankt

Eftersom jag inte har så många veckor kvar på jobbet städar jag lite mellan varven.

Man hinner samla på sig en del på några år. Och då tänker jag inte på avhandlingar, rapporter, tjänsteskrivelser och nämndshandlingar. Jag tänker på roliga saker som jag fått och som jag bestämt mig för att behålla till glädje regniga dagar.

Idag skiner solen, sannolikt för att jag arbetar till klockan 18 och med garanti inte hinner hem och lägga mig i någon solstol. Dagen är med andra ord inte regnig, men strunt samma, man får inte hänga upp sig på bagateller. Nedan följer ett citat på en fråga som jag ställt till en IT-tekniker när jag inte fick mitt tilldelade lösenord att fungera. Svaret roade mig så till den grad att jag har sparat mailet.

Han svarade:

"Det var fel lösenord eftersom det är skillnad på tomt och ingenting. Lösenordet var blankt, hade aldrig varit ifyllt så databasfältet var tomt (tolkas som ett lösenord).  Bakvägen skrev jag in ett lösenord och raderade det igen. Lösenordet är fotfarande blankt, men nu står det ingenting (tolkas som ett annat lösenord) i databasfältet. Prova igen att logga in. Jag testade, ok."

Jag kommer inte ihåg om jag fick det att fungera.

Nattreportage

Inatt var jag ute och vandrade med ett tiotal andra samhälls- och ungdomsengagerade vuxna nere på Näset. Dels var det Falsterbo horse show med allt vad det innebär av folk och fä överallt, dels var det discotält för 18+ och dels var det nattklubb för 16/18 år. Det fanns att bita i, med andra ord.

Men det var kul. Det är det alltid.

När vi inledde kvällen var det mulet. När vi varit ute i en timme började det duggregna. Efter drygt en timme kom syndafloden.

Inledningsvis trodde jag först att någon kastade körsbärskärnor i huvudet på mig med jämna mellanrum och jag tittade argt och respektingivande omkring mig för att få antagonisten att bli rädd och sluta, men när det började rassla körsbärskärnor både på huvudet och kroppen och de lämnade blöta spår överallt förstod jag att det regnade. Stora droppar.

(Eller, skall man vara ärlig förstod jag inte det, det var en annan mamma som förklarade det för mig när hon såg att jag började titta hotfullt på henne och övriga nattvandrare.)

Vi upplevde regnets regn. Tropiska skyfall skulle framstått som ett stilla duggregn över havet i jämförelse.

Mitt i allt detta skyfallande blev jag intervjuad av Sveriges Radio och det är tur att jag har mediavana. Jag fick nämligen skydda både mig själv, radioreportern, bandspelaren och en överförfriskad 18-åring under mitt paraply under intervjun, och det sista elementet var lätt störande då han dels med råge överskred det outtalade sociala avståndet under paraplyet, dels flåsade en intressant kombination av gammal, medel- och ny fylla i ansiktet på mig med regelbundenhet. Jag försökte titta argt på honom, att säga till honom att packa sig därifrån var liksom inte läge under inspelning. Sånt kan klippas ihop och användas i andra sammanhang, jag har väl sett på Parlamentet.

Vissa människor är emellertid helt immuna mot mina elaka blickar, kan jag berätta. De tappar en del av sin effekt när måltavlans båda ögon inte tittar åt samma håll samtidigt. Hade vi båda kunnat fokusera är jag säker på att han blivit rädd.

I halvlek stövlade vi alla iväg till min kompis Thomas som hade godheten att upplåta sitt hem åt oss för en stund och bjuda oss på korv med bröd. Just att få komma in en stund kändes som en försmak av himmelen. Jag bestämde mig just då för att religionen kan vara min grej.

Under natten träffade vi många väldigt blöta unga herrar och damer. Blöta invärtes såväl som utvärtes. Några, framförallt de som tältade, hade optimistiskt hängt sina kläder på tork mellan träden. Vi kunde inte se att de direkt torkade under tiden vi var där.

Ungdomarna konstaterade att det var väldigt vilken massa vakter och föräldrar och andra onödiga vuxna det var ute i natten. Några tjejer konstaterade dock att vakterna blir snyggare för varje år. Vi anade den så kallade Carlsbergeffekten, men berättade ändå uttalandet för vakterna som blev väldigt glada och inte alls drog några paralleller med Carlsberg. Några killar ville ha med en del av oss mammor på efterfest. Vi avböjde vänligt men bestämt.

Det sista vi gjorde var att hålla en ung kille vid liv i väntan på ambulans. Han hade druckit för mycket (dagens underdrift) han hade hjärtarytmi, kramper, gick in och ut ur medvetslöshet, kräktes och skakade i frossa. Jag kan numera berätta mycket om hur det känns att just vänta på en ambulans. Jag åldrades ungefär tio år under den väntan.

Strax före fyra började min resa mot hemmet. Då gick solen upp.

Jag gick och lade mig och kände att jag hade gjort skillnad. Det är faktiskt en rätt skön känsla.

Önskar mig en hatt

Vaknade imorse extra tidigt och skuttade glatt och villigt upp för att möta dagen. Idag är en rolig dag, först stimulerande arbetsuppgifter för hela pengen på kontoret och sedan goda och osjälviska insatser för kommunens bästa från kväll till morgontupp medelst nattvandring runt kommunens ungdomar. Tjohoo, här skulle utföras stordåd!

Efter att ha rullat upp rullgardinen ville jag låta mig falla bakåt i sängen igen.

Regn.

Det är märkligt att vädret kan påverka ens humör, även vid de tillfällen när man inte ens skall vara ute i det. Gyllene tiders klämkäcka låtar från början av 80-talet som alltid ligger som en glad kuliss i mitt livs soundtrack byttes med ens ut mot Beethovens ödessymfoni, spelad i dubbelmoll.

Jag skall sitta inne på kontoret hela dagen och rent krasst borde det kunna få hälla ned från en öppen spann hela dagen utan att jag mår dåligt för det. Men så är det inte. Jag vill gärna tro att det är mitt osjälviska sinne som å medlidande om alla semesterfirare hellre ser sol från en klarblå himmel, men helt säker är jag inte. Det kan finnas högst egoistiska skäl.

Nåväl, jag cyklade till jobbet i regn, blev blöt om kroppen och smutsstänkt om de nyduschade benen och hann få hårets nylagda lockar att förvandlas till ostrukturerade stripor innan jag kom till kontoret. I eftermiddag planerar jag att upprepa prestationen och sen väntar det roligaste av allt: att i sju timmar få trampa i lera och sörja och se till att alla festglada ungdomar överlever natten och kommer hem som de skall.

Jag har regnjacka men jag skulle jättegärna vilja ha en sån där hatt som han fiskargubben med pipan hade på tavlan. Fast lite större, med lite vidare brätte.

Var köper man såna?

Dag två

Jag försökte i det längsta intala mig att det var för fuktigt för att klippa gräset och göra andra nyttiga saker i trädgården. Alla som kunde läsa kunde ju själva se hur blött det var i Köpenhamn, till exempel.

Sen hörde jag grannarna klippa gräsmattorna på alla sidor om mig och då blev det jobbigt med Luther, helt plötsligt. Han ville att även jag skulle klippa mitt gräs. Eller tusenskönorna, röllikorna, kvickroten och det andra ogräset som växer okontrollerat där gräset skall vara.

Jag suckade, föll till föga och plockade fram gräsklipparen. När jag arbetade mig fram till garaget där gräsklipparen är parkerad mellan sina insatser stod det klart att saker och ting hade växt okontrollerat sedan förra helgen. En klängros hade börjat luta sig över gången mot garaget från ena sidan och Praktlysingen lutade sig från andra hållet. Gången var borta.

Jag fick börja med att klippa upp en passage för att att komma fram.

När jag fått fram handjagaren och klippt ett varv runt gräsmatta ett (jag har två) såg jag att ogräset växte okontrollerat i rabatterna. Fram med hacka och liten spade och börja rensa.

Sen upptäckte jag att det börjat växa ogräs mellan plattorna på den ena stensättningen. För att åtgärda detta krävdes skruvmejsel och gift. Därefter konstaterade jag att det inte gick att ta sig fram till gräsmatta nummer två eftersom björnbärssnåret löpt amok och börjat växa okontrollerat, uppmuntrat av värme, väta och dålig övervakning från min sida.

Jag fick klippa lite.

Därefter klippte jag gräsmatta två, kantklippte gräsmatta två, rensade nytt ogräs, hackade, förgiftade och vevade runt med skruvmejsel mellan plattorna.

Mitt snabba uppdrag gräsklippning tog flera timmar och inkluderade i princip allt man kan göra i en trädgård utom att sätta potatis.

Och jag undrar hur Gud tänkte dag två när björnbären tillverkades. Mina armar ser numera ut som om jag brottats med krokodiler. Tänkte han verkligen på mig när dessa gjordes?

Jag tror jag ska starta ett band

Jag funderar ibland på hur det kan komma sig att det lär vara så himla svårt att slå igenom som artist och få göra skivor när det uppenbarligen är väldigt, väldigt ont om både artister och låtar nuförtiden.

Sedan yngre tonåren har jag för vana att slå på musik i bakgrunden så fort jag kommer hem, vaknar eller på annat sätt intar medvetandetillståndet i min bostad eller bil. Förr var det medelst stereon och egeninspelade kassettband. Nu är det någon av de kommersiella kanalerna som det spelas musik på.

(Jag har inget emot de statligt finansierade kanalerna men det pratas mycket där och vill jag städa vill jag inte höra ett enonigt mumlande i bakgrunden, jag vill ha rock 'n roll.)

Men varför i hela friden spelar man SAMMA musik hela tiden? Om det nu inte är ont om låtar och artister?

Igår fick jag plåga mig igenom "Lilla laaaady" fyra gånger på samma kanal och två gånger till när jag bytte kanal. Utöver det kör man glatt och upprepat Veronica Maggios "jag kommer" 17 varv i timmen varvat med "Mr Saxobeat" och slutligen det värsta av allt: "Om sanningen skall fram" med Amarillo.

Finns det verkligen inget annat?

Jag har för mig att någon kanal utmanade sig själv med att de inte skulle spela samma låt mer än en gång per dygn för något år sedan. Ett utmärkt koncept som man alldeles uppenbarligen har släppt av brist på låtalternativ.

Skall det fortsätta så här får jag väl dra igång en egen reklamfinansierad radiokanal. Och i värsta fall bilda ett band och sätta igång och skriva lite låtar också. Kanske kan vi heta Mimmis and the papas? :-)

Men nu är det uppehåll!

Det sista jag skrev i går var att det var uppehåll i regnet. Sen brakade helvetet löst. Det formligen hällde ned regn, det åskade och blixtrade, oftast samtidigt, och jag förväntade mig att jag skulle kunna börja duscha i vilket rum som helst, inte bara där i det rum där den för ändamålet avsedda duschen är placerad.

Takkillen som pysslade om mitt tak och bytte alla trasiga takpannor förra sommaren verkar emellertid ha gjort ett gediget jobb. Huset höll sig torrt och fint på insidan. Mina ägor i övrigt verkar också ha klarat sig hyfsat. Blommorna seglar omkring i sina ytterkrukor förvisso, men det går ju att åtgärda rätt enkelt. Min egenhändigt skapade installation med vatten på ett fat med stenar och flytande blommor som står på ett av uteborden, har helt havererat. Det enda som är kvar av installationen är vattnet. Inte helt överraskande. Och fåglarna är i chock. Inte ett ljud hörs.

Våra rödvita grannar har emellertid råkat värre ut. Köpenhamn ligger delvis under vatten, Tivoli fick evakueras, biograferna fick tömmas mitt under filmvisningarna då vatten strömmade in i salongerna, Rigshospitalet är översvämmat och vill man förflytta sig i stan bör man blåsa upp gummibåten, för flera av vägarna är ofarbara.



Bilden ovan är tagen från Berlinske tidene och visar motorvägen vid Lyngby.

Men nu är det uppehåll!

Matta, godis och uppehåll

Jag satt och tittade på regnet i tio minuter. Sen slutade jag med det, man tröttnar snabbt på enformig underhållning.

Istället tog jag ansvar för marknadskrafternas fortlevnad och körde iväg och köpte en matta, lotion, tvål, mat, glass, en påse salt & blandat samt små briketter som man använder för att få fart i brasor med.

Därefter tog jag en sväng om bibblan och nu har jag tryggat min fortlevnad i höstrusket. Mat, godis, böcker att läsa i brasans sken och tvål ifall jag smutsar ned mig.

När jag kom hem kände jag för att kicka igång Luther lite också, han blir så tjatig om han inte får sitt, och jag bytte således lakan, körde en maskin tvätt och manglade de fuktiga produkterna innan jag hängde dem på tork. Skall man vara självkritisk var det inget smart drag att ägna sig åt sådana fuktiga aktiviteter en fuktig dag. Hela huset känns numera som ett våtvarmt omslag. Men självkritik är för mesar och det luktar gott av sköljmedel så who cares.

Bibliotek är en fin uppfinning. Sedan jag som sjuåring upptäckte att det finns hus med böcker i som man får läsa alldeles gratis, är jag en stamkund. På den tiden lånade jag så många böcker jag fick av bibliotekstanten, hon brukade sätta gränsen vid tio böcker, ett i mitt tycke löjligt lågt antal som bara innebar att jag fick ränna till stan stup i kvarten. Numera lånar jag fyra-fem böcker åt gången och det är ganska lagom både för mig och bibblan.

Idag kom jag hem med en bok av Harry Bernstein, mannen som författardebuterade vid 96 års ålder då hans hustru gick bort och han behövde en hobby att fylla tomrummet med. Utöver det hittade jag några socialrealistiska böcker från bland annat Roddy Doyle. Dessa läses företrädesvis när man är på gott humör och betraktar tillvaron med försiktig optimism. Man bryter lätt ihop av all misär annars.

Han har förresten också skrivit böckerna som ligger till grund för filmerna The Commitments och The snapper. Jag älskar båda.

Och minsann om det inte har slutat regna!

Tajmingen är viktigt

Den gångna veckan, framförallt vardagarna (då jag arbetade, Mimmis anm.) rådde det sommarväder enligt svensk standard. Idag, lördag (då jag är ledig, Mimmis anm.) häller regnet ned och det är tveklöst höstväder enligt svensk standard. Ljuslyktan seglar omkring på glasskivan på terassbordet, det har bildats små dammar på trädäcket och fortsätter det så här får jag börja bygga sandsäcksvallar för att skydda huset när husen längre upp i backen börja flyta nedströms.

Detta är ett exempel på hur viktig tajmingen är för saker och ting i livet.

Allt jag hade räknat ut att jag ville göra idag krävde en varm och solig inramning. Jag hade trott jag skulle kunna cykla till stranden på dagen, slänga på lite lasyr på något plank i trädgården framåt kvällningen, grilla något trevligt, kanske sippa på en GT medan maten blev klar och uppleva sommaren så mycket jag orkade.

Detta hade gjort mig till en lycklig medborgare, jag hade fått motion vilket är bra för hälsoaspekten av samhällsekonomin i ett längre perspektiv och jag hade bidragit till marknadsekonomin genom att sannolikt köpa glass, köpa mer lasyr och kanske komplettera med ännu en perenn i trädgården.

Vad skall jag göra nu? Plocka svamp? Kratta höstlöv? Plocka äpplen och göra äppelmos? Inget funkar eftersom tajmingen är fel. Sannolikt blir jag sittandes framför datorn eller med en bok. Jag kommer inte att röra på mig i tillräcklig utsträckning, jag kommer att småäta och blir det riktig panik kanske jag bakar morotskaka med glasyr. Och äter av den!

På något sätt var det mer rätt förr, när jag var barn. Punktligt till skolavslutningen var det sommarväder och det höll i sig hela vägen fram till september då hösten började. Lagom till min födelsedag (slutet av november) kom snön och jag har många minnen från barnkalas med pulkaåkning. Snön låg kvar utan slask och dumheter så pass länge att sportlovet var räddat. I mars blev det vår och sen började allt om igen, punktligt som en klocka. Regn på hösten, snö på vintern och sol resten av året, så minns jag att det var och hur bra och praktiskt var inte det?

Barnen var glada, bönderna visste vad de hade att utgå ifrån och det gjorde inget att vi aldrig hade möjligheterna att åka utomlands. Det behövdes liksom inte.

Idag börjar dessutom Falsterbo horse show och det förstår ju alla människor hur dumt det är att det ösregnar under en sådan folk- och hästfest. Sånt hade aldrig tillåtits när jag var barn. Då minns jag att man var bättre på tajmingen.

Ett litet Woodstock

Jag går omkring hela dagarna, yrkesmässigt och privat, och gör rätt för hela slanten. Jag är genompräktig och skötsam, föregår med idel goda exempel, ägnar mitt liv åt att försöka rätta till världen och tittade så sent som idag strängt på barn som pallade körsbär från grenar som hängde ut över gatan i lagom höjd för barnahänder. Och ibland blir jag himla trött på redigpettern Mimmi.

Det hade onekligen sin tjusning på den tiden man kunde rebella lite som man ville utan att någon tyckte det var speciellt märkligt. Att jag dansade på borden till tuppens galande var bara ungefär vad man kunde förvänta sig av ohängd flicksnärta. Och att jag en midsommardags morgon vaknade med sju sorters blommor under kudden, bestående av en väsentlig andel klängros, en pion och diverse andra trädgårdsblommor, var inget man hängde upp sig på.

Förväntningarna är annorlunda idag.

Men det hade varit roligt att få pierca ögonbrynet, lägga sotsvarta slingor i håret, kanske skaffa dreads, trasha kläderna, köpa ett par converse high och inte tvätta dem i Klorin efter första dammkornet, lifta till Roskilde med ryggsäck, planka in och headbanga mig fram i tillvaron där med en Explorer i bakfickan. Visst låter det frestande?

Jag slängde ut erbjudandet om att hänga med mig på Facebook bland mina lika ordentliga och karriärrelaterade vänner och fick genast svar från flera som kunde tänka sig haka på och reclaima ungdomen.

Så nästa år tänker jag köra en Woodstock i miniatyr. Ja, det skall jag! Jag tror minsann att jag skall boka ett hotellrum på ett bra hotell med en gång!