Jag tycker om årstider som är vad de heter. Framförallt tycker jag om sommar. När det är sommar. Rent generellt tycker jag att sommar skall vara sommar, vinter kan däremot få vara vår, vår kan också få vara vår och höst tycker jag vi kan hoppa över. Jag vill inte framstå som oflexibel.
Det där med årstidernas oberäknelighet stökar nämligen till det när det gäller kläderna. Jag har en vintergarderob och en sommargarderob. Båda dessa får inte plats i paradgarderoben samtidigt vilket innebär att jag antingen har tunna bomullskjolar i trikå eller rutiga yllekjolar med foder. Byter jag garderob så byter jag. Då kommer jag inte åt de andra kläderna förän ett halvår senare. Detta system fungerar utmärkt vid distinkta årstidsomslag men det är mög när det är soligt och varmt ena dagen och stormigt och kallt den andra. Antingen får jag frysa i sommarkläderna eller svettas i vinteroutfiten.
Likadant är det med skor. Jag har många snygga sandaletter, d v s skor som är uppbyggda kring en sula, en klack och några dekorativa remmar. Jag har dessutom flera par stövlar och kängor. Sommaren och vintern är räddade. Oklara perioder däremellan har jag däremot ingen beredskap för. Trätofflor med skånska gäss på passar inte till allt.
Igår hade jag kjol, sandaletter och en fin, tunn, rosa blus. Frös.
Idag hade jag jeans, topp, kavaj, jacka och rejäla skor utan remmar. Var lagom.
Det jag har lagt fram inför morgondagen går på samma tema. Långbyxor, tunika, kavaj och jacka. Såg på webben att vi skall ha strålande sol och varmt imorgon.
Det är precis det jag menar. Ingen ordning på årstiderna.
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
Stor motvind
Att byta jobb är ungefär som att börja första klass men två år efter alla andra. Det är oerhört förvirrande och frustrerande att inte veta var pärmarna finns, hur skrivaren vill bli omklappad när den hänger sig eller att inte kunna svara på någonting, varken när någon ringer externt ifrån eller när någon frågar något internt.
Var snälla och påminn mig om detta när jag är på gång och skall byta jobb om fem år igen. Säg till mig att stanna kvar där jag är till pensionen. Det är ändå bara 15 år dit vid det laget.
Jag har två alternativa sätt att ta mig till jobbet på. Båda inkluderar en cykeltur. Världen har emellertid arrangerat allt så vist att jag cyklar förbi busshållplats för buss ett först lagom till den skall avgå och kan välja om jag vill ta den bussen. Den tar längre tid på sig, stannar vid varje mjölkpall, men jag slipper cykla så långt.
Vill jag inte det, får jag cykla en bit till. Då hinner jag precis till busshållplatsen för buss två. Denna buss hoppar över landsortens mjölkpallar och går därför snabbare. Å andra sidan tar det längre tid att cykla till den bussen så summan av kardemumman är nog ungefär densamma. Vill man cykla eller vill man åka buss, det är frågan. Jag har kommit på att jag för det mesta vill åka buss. Är lat av naturen.
När jag cyklade till bussen imorse såg jag emellertid sannolikt ut som Gråben slash Hjulben. Benen trampade så fort att de såg ut som ett enda ben, men cykeln rörde sig obefintligt framåt. Stor motvind. Möjligen gick det till och med bakåt i vissa stunder.
Efter 300 meter var jag helt slut och jag bestämde mig raskt för att jag skulle stanna vid busshållplats ett. När jag hade 100 meter kvar till hållplats ett såg jag bussen komma. I vanliga fall är detta ingen anledning till stress men idag, när jag varje tramptag åkte en meter bakåt, kände jag att det fanns anledning till oro.
Jag ökade takten och vart tionde tramptag tittade jag förtvivlat upp och vinkade till busschauffören. Så höll jag på i flera minuter innan jag kunde kasta iväg cykeln mot cykelstället med låset efteråt och hasa mig in till bussen. Hasa eftersom jag fortfarande varken kan gå fort eller ta långa steg för svanskotan som straffar mig med att vrida om kniven så fort jag förivrar mig.
Jag har redan missat flera bussar som har stått på hållplatsen när jag anlänt dit på det viset. Eftersom jag går som en pigg 90-åring tror de att jag inte vill åka med. De ser inte desperationen i mina ögon, den saken är klar.
Nåväl, idag kom jag med och jag sänder fortfarande kärleksfulla tankar till chauffören. Och när jag cyklade hem från bussen höll jag på att hamna i Östra Grevie. Stor medvind.
Var snälla och påminn mig om detta när jag är på gång och skall byta jobb om fem år igen. Säg till mig att stanna kvar där jag är till pensionen. Det är ändå bara 15 år dit vid det laget.
Jag har två alternativa sätt att ta mig till jobbet på. Båda inkluderar en cykeltur. Världen har emellertid arrangerat allt så vist att jag cyklar förbi busshållplats för buss ett först lagom till den skall avgå och kan välja om jag vill ta den bussen. Den tar längre tid på sig, stannar vid varje mjölkpall, men jag slipper cykla så långt.
Vill jag inte det, får jag cykla en bit till. Då hinner jag precis till busshållplatsen för buss två. Denna buss hoppar över landsortens mjölkpallar och går därför snabbare. Å andra sidan tar det längre tid att cykla till den bussen så summan av kardemumman är nog ungefär densamma. Vill man cykla eller vill man åka buss, det är frågan. Jag har kommit på att jag för det mesta vill åka buss. Är lat av naturen.
När jag cyklade till bussen imorse såg jag emellertid sannolikt ut som Gråben slash Hjulben. Benen trampade så fort att de såg ut som ett enda ben, men cykeln rörde sig obefintligt framåt. Stor motvind. Möjligen gick det till och med bakåt i vissa stunder.
Efter 300 meter var jag helt slut och jag bestämde mig raskt för att jag skulle stanna vid busshållplats ett. När jag hade 100 meter kvar till hållplats ett såg jag bussen komma. I vanliga fall är detta ingen anledning till stress men idag, när jag varje tramptag åkte en meter bakåt, kände jag att det fanns anledning till oro.
Jag ökade takten och vart tionde tramptag tittade jag förtvivlat upp och vinkade till busschauffören. Så höll jag på i flera minuter innan jag kunde kasta iväg cykeln mot cykelstället med låset efteråt och hasa mig in till bussen. Hasa eftersom jag fortfarande varken kan gå fort eller ta långa steg för svanskotan som straffar mig med att vrida om kniven så fort jag förivrar mig.
Jag har redan missat flera bussar som har stått på hållplatsen när jag anlänt dit på det viset. Eftersom jag går som en pigg 90-åring tror de att jag inte vill åka med. De ser inte desperationen i mina ögon, den saken är klar.
Nåväl, idag kom jag med och jag sänder fortfarande kärleksfulla tankar till chauffören. Och när jag cyklade hem från bussen höll jag på att hamna i Östra Grevie. Stor medvind.
söndag 28 augusti 2011
Hej, Billy!
Besöket på Ikea igår har haft eftervärkar även idag. Bland annat köpte jag två Billydörrar till sonens Billyhylla och dessa hade jag tänkt att vi skulle montera idag. För säkerhets skull inpräntade jag det i sonens medvetande redan igår, så att jag inte skulle stå där ensam med skruvmejslar och luddiga beskrivningar.
Sonen sov länge idag. Så länge att klockan var över lunch innan han, hans syster och systerns pojkvän masade sig upp ur loppelådorna och intog något ätbart. Bara valet av ätbart är värt ett inlägg för sig. Sonen tog rester från gårdagens middag, köttfärsbiffar med råstekt potatis, ugnsgrönsaker och pepparsås. Hans blivande svåger tog resterna av en pizza. Dottern åt normalt, vilket innebär mackor.
Nåväl, efter maten satt de och konverserade om världsläget, semesterminnen, fotboll och annat högintressant och jag gick och började packa upp dörrarna.
Efter att jag börjat kom sonen och tittade på. Vid det laget hade jag upptäckt att det inte var en Billyhylla vi hade. Dock hade vi fortfarande Billydörrar och för att dessa skulle kunna förena sig med varandra krävdes borrmaskin. De förborrade hålen satt helt på fel ställen. Det märkte jag med all önskvärd tydlighet när vi monterat på en dörr och den hade ett överhäng upptill med 15 cm och ett motsvarande glapp nedtill.
Ta bort och gör om.
Jag hämtade borrmaskinen och upptäckte att den var helt urladdad. Det tycker jag är uselt, om jag behöver borra idag skall jag väl inte behöva ta fram en kristallkula redan igår för att inse att jag nog behöver börja ladda? Nej, det skall jag inte behöva.
Jag fick borra ett hål i taget, sätta på laddning och gå en sväng i huset. Vid en av dessa svängar tappade jag bort sonen. Det visade sig att han hade gått till sin pappa för att hjälpa honom bära bord. Att stackars martyrmamma blev ensam kvar med två dörrar, en bokhylla, rummet fullt med verktyg och blott två händer var inte lika viktigt. Eller så tolkar jag det positivt och tror att hans tillit till min förmåga är enorm. Säkert är det så.
Och jag klarade det. Det tog hela eftermiddagen men jag är klar.
Och eftersom jag fick tömma hela bokhyllan innan jag gick igång blev det en del grejer över som inte längre skall användas när hyllan inreddes igen. Det är synd det är så tråkigt att stå på loppis för jag har nu en lavalampa, ett dvdställ för vägghängning och ett antal spel över. Kanske kan jag åka och ställa allt i en kartong utanför Ikea? För det är faktiskt deras fel...
Sonen sov länge idag. Så länge att klockan var över lunch innan han, hans syster och systerns pojkvän masade sig upp ur loppelådorna och intog något ätbart. Bara valet av ätbart är värt ett inlägg för sig. Sonen tog rester från gårdagens middag, köttfärsbiffar med råstekt potatis, ugnsgrönsaker och pepparsås. Hans blivande svåger tog resterna av en pizza. Dottern åt normalt, vilket innebär mackor.
Nåväl, efter maten satt de och konverserade om världsläget, semesterminnen, fotboll och annat högintressant och jag gick och började packa upp dörrarna.
Efter att jag börjat kom sonen och tittade på. Vid det laget hade jag upptäckt att det inte var en Billyhylla vi hade. Dock hade vi fortfarande Billydörrar och för att dessa skulle kunna förena sig med varandra krävdes borrmaskin. De förborrade hålen satt helt på fel ställen. Det märkte jag med all önskvärd tydlighet när vi monterat på en dörr och den hade ett överhäng upptill med 15 cm och ett motsvarande glapp nedtill.
Ta bort och gör om.
Jag hämtade borrmaskinen och upptäckte att den var helt urladdad. Det tycker jag är uselt, om jag behöver borra idag skall jag väl inte behöva ta fram en kristallkula redan igår för att inse att jag nog behöver börja ladda? Nej, det skall jag inte behöva.
Jag fick borra ett hål i taget, sätta på laddning och gå en sväng i huset. Vid en av dessa svängar tappade jag bort sonen. Det visade sig att han hade gått till sin pappa för att hjälpa honom bära bord. Att stackars martyrmamma blev ensam kvar med två dörrar, en bokhylla, rummet fullt med verktyg och blott två händer var inte lika viktigt. Eller så tolkar jag det positivt och tror att hans tillit till min förmåga är enorm. Säkert är det så.
Och jag klarade det. Det tog hela eftermiddagen men jag är klar.
Och eftersom jag fick tömma hela bokhyllan innan jag gick igång blev det en del grejer över som inte längre skall användas när hyllan inreddes igen. Det är synd det är så tråkigt att stå på loppis för jag har nu en lavalampa, ett dvdställ för vägghängning och ett antal spel över. Kanske kan jag åka och ställa allt i en kartong utanför Ikea? För det är faktiskt deras fel...
lördag 27 augusti 2011
Några värmeljus
Idag har vi varit på Ikea. Att åka till Ikea är alltid kul för man hittar alltid saker man behöver. Alla saker visste man inte ens om att man behövde men genast man ser dem förstår man vad som saknats i hemmet sedan långliga tider och så fyller man den gula kassen med fynden.
Idag upptäckte jag att avfallskorgen Rationell för 29 kronor som jag åkte dit för att handla var betydligt dyrare än 29 kronor. Den kostade nämligen 1 685 kronor. Eller så var det galgarna, dörrmattan, dörrarna till bokhyllan Billy, mattan till dotterns rum, lampan till vardagsrummet och de sjutusen stearinljusen med allehanda dofter som kostade resten.
Det kändes lite jobbigt att det blev så mycket dyrare än tänkt.
Ännu jobbigare blev det när jag kom hem, för då skall nämligen allt monteras av köparen, in till minsta muttersvarvning. Jag köpte en lampa att ha till jobbet och den hade en skärm som bestod av 20 olika delar som skulle skruvas ihop, clipsas ihop och finliras ihop. När jag fick ihop en del flärpade en annan redan monterad del upp. Det var en jädra skitlampa att montera helt enkelt, men jag klarade det och nu är den hur snygg som helst.
Sen gav jag mig på taklampan till vardagsrummet och när jag var klar med den upptäckte jag att kopplingen till taket saknades. Den skulle man köpt separat. Trist. Det gjorde nämligen inte jag. Jag har ändå hängt upp den. Om vi går och lägger oss tidigt hela veckan märker ingen att den inte går att tända.
Och nästa helg får jag åka till Ikea igen. Men då skall jag BARA ha en koppling för 29 spänn. Bara. Och kanske några värmeljus.
Idag upptäckte jag att avfallskorgen Rationell för 29 kronor som jag åkte dit för att handla var betydligt dyrare än 29 kronor. Den kostade nämligen 1 685 kronor. Eller så var det galgarna, dörrmattan, dörrarna till bokhyllan Billy, mattan till dotterns rum, lampan till vardagsrummet och de sjutusen stearinljusen med allehanda dofter som kostade resten.
Det kändes lite jobbigt att det blev så mycket dyrare än tänkt.
Ännu jobbigare blev det när jag kom hem, för då skall nämligen allt monteras av köparen, in till minsta muttersvarvning. Jag köpte en lampa att ha till jobbet och den hade en skärm som bestod av 20 olika delar som skulle skruvas ihop, clipsas ihop och finliras ihop. När jag fick ihop en del flärpade en annan redan monterad del upp. Det var en jädra skitlampa att montera helt enkelt, men jag klarade det och nu är den hur snygg som helst.
Sen gav jag mig på taklampan till vardagsrummet och när jag var klar med den upptäckte jag att kopplingen till taket saknades. Den skulle man köpt separat. Trist. Det gjorde nämligen inte jag. Jag har ändå hängt upp den. Om vi går och lägger oss tidigt hela veckan märker ingen att den inte går att tända.
Och nästa helg får jag åka till Ikea igen. Men då skall jag BARA ha en koppling för 29 spänn. Bara. Och kanske några värmeljus.
fredag 26 augusti 2011
Modern har förlupit hemmet
I alla år har jag funnits på plats i hemmet på morgnarna, vält alternativt sparkat små barn ur deras sängar efter i snitt fyra väckningar, dukat små brickor, brett mackor, hällt upp juice och vinkat av dem i soluppgången efter att ha styrt deras steg i riktning mot skolan.
Så icke mer. Sedan i måndags är det jag som får vältas ur sängen och ta mig mot soluppgången och busshållplatsen för färd mot Malmö och arbetet där. Nästan en timme tidigare än förr. Barnen är inte uppstigna så dags.
När jag går strax efter halv sju, ruskar jag båda, frågar om de ordentligt har ställt sina mobiltelefoner på ringning, förmanar dem att äta näringsriktigt och klappar dem kärleksfullt på kinderna. Därefter avgår jag och inga brickor är längre dukade. Barnen är stora, och bör kunna hålla liv i sig själva.
Häromdagen frågade jag sonen vad han ätit till frukost så här långt. Han viftade bort det på samma sätt som Karlsson på taket när det talades om världsliga saker. Han hade ätit allt möjligt, hade inte tid att räkna upp allt. Livet är hektiskt när man är 15 år.
Igår frågade jag dottern om hon på något sätt observerat vad lillebror inmundigat före skolan någon dag. Hon var tydligare i sin rapportering. Hon hade sett att han druckit vatten direkt från kranen samt tagit en Twix.
När hon ändå var igång och rapporterade berättade hon att hon undrat om han hade sovmorgon igår eftersom han klockan 07.58 fortfarande låg i loppelådan. På hennes tid började årkurs nio klockan 8 men man vet ju aldrig, saker och ting kan ju ändras. När hon kontrollerade om förhållandena hade ändrats for lillebror upp ur sängen med sådan fart att det fortfarande finns näsmärken i taket.
Första veckan med eget ansvar har alltså gått lite sådär. Men jag intalar mig att det är positivt att jag förlupit hemmet och lämnar de små barnen vind för våg. Säkert lär de sig något. Om inte annat tappar de i vikt.
Så icke mer. Sedan i måndags är det jag som får vältas ur sängen och ta mig mot soluppgången och busshållplatsen för färd mot Malmö och arbetet där. Nästan en timme tidigare än förr. Barnen är inte uppstigna så dags.
När jag går strax efter halv sju, ruskar jag båda, frågar om de ordentligt har ställt sina mobiltelefoner på ringning, förmanar dem att äta näringsriktigt och klappar dem kärleksfullt på kinderna. Därefter avgår jag och inga brickor är längre dukade. Barnen är stora, och bör kunna hålla liv i sig själva.
Häromdagen frågade jag sonen vad han ätit till frukost så här långt. Han viftade bort det på samma sätt som Karlsson på taket när det talades om världsliga saker. Han hade ätit allt möjligt, hade inte tid att räkna upp allt. Livet är hektiskt när man är 15 år.
Igår frågade jag dottern om hon på något sätt observerat vad lillebror inmundigat före skolan någon dag. Hon var tydligare i sin rapportering. Hon hade sett att han druckit vatten direkt från kranen samt tagit en Twix.
När hon ändå var igång och rapporterade berättade hon att hon undrat om han hade sovmorgon igår eftersom han klockan 07.58 fortfarande låg i loppelådan. På hennes tid började årkurs nio klockan 8 men man vet ju aldrig, saker och ting kan ju ändras. När hon kontrollerade om förhållandena hade ändrats for lillebror upp ur sängen med sådan fart att det fortfarande finns näsmärken i taket.
Första veckan med eget ansvar har alltså gått lite sådär. Men jag intalar mig att det är positivt att jag förlupit hemmet och lämnar de små barnen vind för våg. Säkert lär de sig något. Om inte annat tappar de i vikt.
onsdag 24 augusti 2011
Modemproblem
I söndags morse kom vi som sagt hem från Turkiet och jag kastade mig, vild av iver, över datorn för att äntligen få skriva inlägg på Facebook själv. Under semestern har barnen haft tillgång till sina iPhones och ett svajigt wifi-nät på hotellet, jag har bara haft nätet men inget att koppla upp mig med det mot.
De rara barnen suckade och hjälpte mig på nåder och under stora uppoffringar att skriva något åt mig på min statusrad under semestern när även jag ville kommunicera med omvärlden. Jag kunde inte skriva själv eftersom det handlade om iPhones där man petar med små korvfingrar direkt på telefonens display. Även jag har korvfingrar, men de är försedda med naglar utan värme och då kan man inte iPhona.
Men i söndags skulle jag rocka själv. Klockan var fyra på morgonen och det kändes helt rätt. Här skulle surfas.
Jag försökte flera gånger att ansluta mot nätet, men det gick inte. Till slut knegade jag upp och tittade på modemet. Stendöd. Ingen ström så långt ögat nådde.
Raskt drog jag ut alla sladdar och monterade ned modemet från väggen varpå jag ersatte den med ett modem från Hedenhös tid, där nätverkssladdarna, som jag snabbt dekorerade ovanvåningen med, spelade en betydande roll. En halvtimme senare satt jag i ett ormbo av Ethernet-kablar och var lycklig, nätet here I come.
Klockan 9 på morgonen ringde jag Bredbandsbolaget och berättade hur illa ställt det var. En mycket förstående tjej lovade att skyndsamt skicka ny utrustning.
Den kom igår, men då hann jag inte hämta ut den från utlämningsstället. Idag hann jag och när jag kom hem tog jag bort den gamla häcken och hängde upp den nya, fina.
Sonen prövade att ansluta. Gick utmärkt.
Dottern prövade att ansluta. Gick utmärkt.
Jag prövade att ansluta. Så här två timmar senare sitter jag återigen i ormboet omgiven av Ethernetkablar. Jag har tagit bort den gamla anslutningen, jag har lagt in den nya, jag har tagit bort och skrivit in krypteringsnyckeln cirka 7000 gånger. Inte en bit utbyts åt något håll.
För en stund sedan skrev jag ett bittert mail till Bredbandsbolaget.
Nu tänker jag gråta.
De rara barnen suckade och hjälpte mig på nåder och under stora uppoffringar att skriva något åt mig på min statusrad under semestern när även jag ville kommunicera med omvärlden. Jag kunde inte skriva själv eftersom det handlade om iPhones där man petar med små korvfingrar direkt på telefonens display. Även jag har korvfingrar, men de är försedda med naglar utan värme och då kan man inte iPhona.
Men i söndags skulle jag rocka själv. Klockan var fyra på morgonen och det kändes helt rätt. Här skulle surfas.
Jag försökte flera gånger att ansluta mot nätet, men det gick inte. Till slut knegade jag upp och tittade på modemet. Stendöd. Ingen ström så långt ögat nådde.
Raskt drog jag ut alla sladdar och monterade ned modemet från väggen varpå jag ersatte den med ett modem från Hedenhös tid, där nätverkssladdarna, som jag snabbt dekorerade ovanvåningen med, spelade en betydande roll. En halvtimme senare satt jag i ett ormbo av Ethernet-kablar och var lycklig, nätet here I come.
Klockan 9 på morgonen ringde jag Bredbandsbolaget och berättade hur illa ställt det var. En mycket förstående tjej lovade att skyndsamt skicka ny utrustning.
Den kom igår, men då hann jag inte hämta ut den från utlämningsstället. Idag hann jag och när jag kom hem tog jag bort den gamla häcken och hängde upp den nya, fina.
Sonen prövade att ansluta. Gick utmärkt.
Dottern prövade att ansluta. Gick utmärkt.
Jag prövade att ansluta. Så här två timmar senare sitter jag återigen i ormboet omgiven av Ethernetkablar. Jag har tagit bort den gamla anslutningen, jag har lagt in den nya, jag har tagit bort och skrivit in krypteringsnyckeln cirka 7000 gånger. Inte en bit utbyts åt något håll.
För en stund sedan skrev jag ett bittert mail till Bredbandsbolaget.
Nu tänker jag gråta.
måndag 22 augusti 2011
En Ulrika Knape
Hej på er!
Nu var det ett tag sedan sist, och under den tiden har jag haft semester. Igår kom jag hem från Turkiet, idag har jag börjat nytt jobb. En tråkig sak och en rolig och jag tror att ni vet vilken som var vad. Vet ni inte det får ni gissa.
I lördags lyckades jag med konststycket att gå ned från en stentrappa och ut på en stensatt gång där jag plötsligt befann mig görandes en Ulrika Knape, fast utan vatten. Under en kort men likväl insiktsfull millisekund såg jag mina sandalklädda fötter svävande ovanför mig, någonstans i höjd med solen och molnen. Det såg vackert ut, jag försökte sträcka ut vristerna och göra en pik eller vad det heter i simhoppningskretsar. Stunden därefter landade jag med eftertryck på marken igen. Bokstavligt och bildligt talat.
Såvitt det kändes innebar denna landning att jag hade fördelat ut svanskotan jämnt och rättvist på ytan mellan skulderbladen och knävecken. Jag bestämde mig för att aldrig mer resa mig upp från min landningsbana. En del av beslutsunderlaget bestod av farhågan att jag inte skulle kunna göra det heller. Det kändes inte så.
Så småningom kom jag upp på fötter igen, en uppgift som fick mina bedövningsfria förlossningar att verka som roliga spa-upplevelser, och jag vacklade mig fram under astronomiska smärtor. Flygresan hem samma kväll var intressant. Jag försökte få flygvärdinnorna att förstå att något annat sätt än att låta mig sitta på knäna och titta bakåt i flygplanet hela vägen inte var aktuellt. De pratade säkerhet och bälten och jag tyckte just då att säkerhet var en skitprodukt som man inte alls behöver ta hänsyn till om det finns andra faktorer som är viktigare. Min svanskota, t ex.
Sedan dess har jag fått vänja mig med att skrida fram. I vissa fall kan gången snarast beskrivas som ett stillsamt vaggande. Att sätta mig tar en kvart, att komma upp igen tar något längre tid. Allt under stor och intensiv smärta. Böjer jag på nacken gör det ont. Skakar jag på huvudet gör det ont. Hostar eller nyser jag börjar jag gråta, för det gör ont så in i hoppsan. Och jag sover som en död för jag kan omöjligt röra mig i sängen. Hittar jag en ställning som funkar får jag förbli i den.
Sammanfattningsvis anser jag mig nu ha klara belägg för att kvinnan inte skapades av ett revben utan av svanskotan. Allt man gör, om det så bara är två hårstrån som byter plats med varandra i hästsvansen, känns i svanskotan.
Men jag är uppe iallafall, man får vara glad för det vid min ålder.
Nu var det ett tag sedan sist, och under den tiden har jag haft semester. Igår kom jag hem från Turkiet, idag har jag börjat nytt jobb. En tråkig sak och en rolig och jag tror att ni vet vilken som var vad. Vet ni inte det får ni gissa.
I lördags lyckades jag med konststycket att gå ned från en stentrappa och ut på en stensatt gång där jag plötsligt befann mig görandes en Ulrika Knape, fast utan vatten. Under en kort men likväl insiktsfull millisekund såg jag mina sandalklädda fötter svävande ovanför mig, någonstans i höjd med solen och molnen. Det såg vackert ut, jag försökte sträcka ut vristerna och göra en pik eller vad det heter i simhoppningskretsar. Stunden därefter landade jag med eftertryck på marken igen. Bokstavligt och bildligt talat.
Såvitt det kändes innebar denna landning att jag hade fördelat ut svanskotan jämnt och rättvist på ytan mellan skulderbladen och knävecken. Jag bestämde mig för att aldrig mer resa mig upp från min landningsbana. En del av beslutsunderlaget bestod av farhågan att jag inte skulle kunna göra det heller. Det kändes inte så.
Så småningom kom jag upp på fötter igen, en uppgift som fick mina bedövningsfria förlossningar att verka som roliga spa-upplevelser, och jag vacklade mig fram under astronomiska smärtor. Flygresan hem samma kväll var intressant. Jag försökte få flygvärdinnorna att förstå att något annat sätt än att låta mig sitta på knäna och titta bakåt i flygplanet hela vägen inte var aktuellt. De pratade säkerhet och bälten och jag tyckte just då att säkerhet var en skitprodukt som man inte alls behöver ta hänsyn till om det finns andra faktorer som är viktigare. Min svanskota, t ex.
Sedan dess har jag fått vänja mig med att skrida fram. I vissa fall kan gången snarast beskrivas som ett stillsamt vaggande. Att sätta mig tar en kvart, att komma upp igen tar något längre tid. Allt under stor och intensiv smärta. Böjer jag på nacken gör det ont. Skakar jag på huvudet gör det ont. Hostar eller nyser jag börjar jag gråta, för det gör ont så in i hoppsan. Och jag sover som en död för jag kan omöjligt röra mig i sängen. Hittar jag en ställning som funkar får jag förbli i den.
Sammanfattningsvis anser jag mig nu ha klara belägg för att kvinnan inte skapades av ett revben utan av svanskotan. Allt man gör, om det så bara är två hårstrån som byter plats med varandra i hästsvansen, känns i svanskotan.
Men jag är uppe iallafall, man får vara glad för det vid min ålder.
lördag 6 augusti 2011
Detoxpaus
Jag tycker mycket om choklad, kakor, glass, gräddiga såser och mackor med ost och Kalles kaviar. Inget av det är sådant som man bör äta mycket av, tråkigt nog. Tvärtom. Egentligen skulle man nog avstå från allt helt och hållet, det hade varit det bästa enligt både Anna Skipper, Paulun, Atkins och viktväktarna.
Jag tycker också mycket om att ligga i soffan och titta på teve. Inte bra. Ligga i soffan och läsa böcker. Inte bra. Dricka lite vin eller en gin och tonic. Absolut inte bra.
Och så gillar jag att kommunicera via sociala medier. Som den här bloggen, t ex, mina twitterkonton, Facebook och mail. Inte för att har jag något storslaget och revolutionerande att säga utan bara för att småprata lite, helt enkelt.
Detta är säkert inte bra heller.
Säkert gör det mig till en inbunden, asocial människa som tillbringar mina sista år i en stuga i skogen utan kontakt med mänskligheten annat än när jag smyger på någon som är ute och mäter trädhöjd eller gallrar granskott. (Fast jag kommer att ha Comhem-jack i en stubbe utanför stugan, förstås.)
För att skjuta fram tidpunkten för när jag flyttar ut och börjar leva eremitliv i stugan i skogen så tar jag regelbundet lite detox-pauser från de sociala medierna. Dessa pauser fyller jag med socialt accepterade saker såsom att umgås med andra människor i verkliga livet.
Nu är det dags för en sådan paus. I två veckor får ni helt enkelt klara er själva, läsa Dagens Samhälle, titta på när färg torkar eller helt enkelt bara sätta er ned och vänta. För sen är jag tillbaka igen med förnyad kraft och förhoppningsvis nya ämnen att skriva om.
Läs gärna andra bloggar men kom sedan tillbaka till mig igen. Jag har liksom vant mig vid er, ni som finns i Skåne, resten av Sverige och i USA.
Vi ses! Kram på er!
Jag tycker också mycket om att ligga i soffan och titta på teve. Inte bra. Ligga i soffan och läsa böcker. Inte bra. Dricka lite vin eller en gin och tonic. Absolut inte bra.
Och så gillar jag att kommunicera via sociala medier. Som den här bloggen, t ex, mina twitterkonton, Facebook och mail. Inte för att har jag något storslaget och revolutionerande att säga utan bara för att småprata lite, helt enkelt.
Detta är säkert inte bra heller.
Säkert gör det mig till en inbunden, asocial människa som tillbringar mina sista år i en stuga i skogen utan kontakt med mänskligheten annat än när jag smyger på någon som är ute och mäter trädhöjd eller gallrar granskott. (Fast jag kommer att ha Comhem-jack i en stubbe utanför stugan, förstås.)
För att skjuta fram tidpunkten för när jag flyttar ut och börjar leva eremitliv i stugan i skogen så tar jag regelbundet lite detox-pauser från de sociala medierna. Dessa pauser fyller jag med socialt accepterade saker såsom att umgås med andra människor i verkliga livet.
Nu är det dags för en sådan paus. I två veckor får ni helt enkelt klara er själva, läsa Dagens Samhälle, titta på när färg torkar eller helt enkelt bara sätta er ned och vänta. För sen är jag tillbaka igen med förnyad kraft och förhoppningsvis nya ämnen att skriva om.
Läs gärna andra bloggar men kom sedan tillbaka till mig igen. Jag har liksom vant mig vid er, ni som finns i Skåne, resten av Sverige och i USA.
Vi ses! Kram på er!
torsdag 4 augusti 2011
Flyttplaner
Att flytta från en bostad till en annan kräver sin kvinna och hennes muskler, det vet de flesta. När kvinnan skall byta arbetsplats krävs emellertid ungefär samma insats av henne och musklerna. Det tänker inte alla på.
Jag har idag fyllt bilen två gånger, men det livets nödtorft som bott på kontoret de senaste 4 ½ åren. Som exempel på detta livets nödtorft kan nämnas:
Det har varit förhållandevis lätt att få hem alltihop. Jag har en kombi och den har jag med en frivillig (nåja) kollegas hjälp fyllt och därefter har jag kört hem och med en frivillig (nåja) sons hjälp tömt den.
Nu börjar jag fundera på hur jag skall frakta in allt till storstan och nästa arbetsplats. Jag kommer nämligen att åka buss. Speciellt de fem svärmors tungorna funderar jag över. Det kan tänkas att jag får plocka in en åt gången och då lösa biljett för oss båda på bussen.
Eller så köper jag krukor och jord och planterar nya på plats. Sen är det ju cirka fem år tills jag skall sluta härnäst, och vid det laget har båda barnen tagit körkort och kan hämta upp mig.
Det är alltid skönt att ha en plan för framtiden.
Jag har idag fyllt bilen två gånger, men det livets nödtorft som bott på kontoret de senaste 4 ½ åren. Som exempel på detta livets nödtorft kan nämnas:
- fem stora exemplar av svärmors tunga,
- några tavlor,
- en jättevattenkanna (som hörde ihop med de fem stora svärmors tungorna),
- en benjaminfikus,
- en porslinsblomma,
- en liten fin, röd prydnadslampa att ha i fönstret,
- en liten söt lampa att hänga på den bärbara datorn,
- ett rosa förkläde,
- en radio,
- en adventsljusstake,
- diverse nallar,
- miniatyrmotorcyklar,
- böcker som jag själv bekostat,
- pärmar som hör ihop med kurser som jag har gått på,
- kalendrar med arbetskamraterna som motiv,
- strumpbyxor,
- underkläder,
- reservsmink,
- reserv-eau-de-toilette,
- två par skor,
- en portfölj,
- ett paraply,
- en keps
Det har varit förhållandevis lätt att få hem alltihop. Jag har en kombi och den har jag med en frivillig (nåja) kollegas hjälp fyllt och därefter har jag kört hem och med en frivillig (nåja) sons hjälp tömt den.
Nu börjar jag fundera på hur jag skall frakta in allt till storstan och nästa arbetsplats. Jag kommer nämligen att åka buss. Speciellt de fem svärmors tungorna funderar jag över. Det kan tänkas att jag får plocka in en åt gången och då lösa biljett för oss båda på bussen.
Eller så köper jag krukor och jord och planterar nya på plats. Sen är det ju cirka fem år tills jag skall sluta härnäst, och vid det laget har båda barnen tagit körkort och kan hämta upp mig.
Det är alltid skönt att ha en plan för framtiden.
onsdag 3 augusti 2011
Inget ljus i tunneln
Efter sommaren skall jag börja nytt jobb och för första gången i mitt liv pröva på att pendla kollektivt. Jag har alltid jobbat i Malmö tidigare och jag har alltid kört bil till jobbet i Malmö tidigare men tidigare kostade det inte 1300 kronor i månaden att hänga av sig bilen medan man arbetade. Det gör det nu och där någonstans går min smärtgräns.
Idag skulle jag på möte i Lund och jag fick då det skojiga infallet att åka buss till Hyllie för att sedan åka tåg vidare till Lund. På så sätt kunde jag utvärdera om detta var ett snabbare sätt att pendla till jobbet på istället för att ta buss hela vägen fram. Jag har dessutom inte hunnit åka citytunneln innan så det skulle bli kul. Lite vardagsäventyr och på betald arbetstid dessutom. Jag var uppspelt.
Tåget stod redan inne på perrongen när jag kom, så det vara bara att kliva in och sätta sig till rätta. Jag vet aldrig säkert vilket håll tåget kommer att fara iväg åt när jag kliver på men man har 50 % chans att hamna i rätt riktning och det var relativt gott om plats så jag satte mig ned och tittade åt det håll jag trodde att Lund låg. Självfallet åkte jag baklänges när tåget väl avgick, sju minuter försent, och jag bytte raskt plats, har man inte åkt citytunneln förut vill man ju se så bra som möjligt.
Jag tittade förväntansfullt i fyra sekunder. Därefter stod det väldigt klart för mig vad begreppet "tunnel" innebär. Jag kunde lika gärna ha suttit på huvudet, jag hade inte sett mer.
När jag hade åkt en tåg en stund ringde en av dem jag skulle möta och frågade var jag var. Det hade jag ingen aning om, men jag svarade att det var grönt utanför fönstren.
- Aha, sa han, då har du kommit ut ur Malmö iallafall.
- Nu är det gult utanför fönstren, inflikade jag.
- Ok, Åkarp. Då ses vi om en fem minuter.
Jag var imponerad. Tänk vad vana resenärer vet.
När jag skulle åka hem gick tåget från Lund i snigelfart med påföljd att jag missade bussen från Hyllie. Den buss jag sedan fick ta, stannade var femtioende meter vid varje mjölkpall och det tog på det hela taget väldigt lång tid innan jag kom hem.
Jag har nu utvärderat färdigt och vet med säkerhet att jag inte skall blanda in några tåg i min pendling till jobbet. Det blir en buss och bara en buss åt varje håll. Man ser ju ändå inget i tunneln.
Idag skulle jag på möte i Lund och jag fick då det skojiga infallet att åka buss till Hyllie för att sedan åka tåg vidare till Lund. På så sätt kunde jag utvärdera om detta var ett snabbare sätt att pendla till jobbet på istället för att ta buss hela vägen fram. Jag har dessutom inte hunnit åka citytunneln innan så det skulle bli kul. Lite vardagsäventyr och på betald arbetstid dessutom. Jag var uppspelt.
Tåget stod redan inne på perrongen när jag kom, så det vara bara att kliva in och sätta sig till rätta. Jag vet aldrig säkert vilket håll tåget kommer att fara iväg åt när jag kliver på men man har 50 % chans att hamna i rätt riktning och det var relativt gott om plats så jag satte mig ned och tittade åt det håll jag trodde att Lund låg. Självfallet åkte jag baklänges när tåget väl avgick, sju minuter försent, och jag bytte raskt plats, har man inte åkt citytunneln förut vill man ju se så bra som möjligt.
Jag tittade förväntansfullt i fyra sekunder. Därefter stod det väldigt klart för mig vad begreppet "tunnel" innebär. Jag kunde lika gärna ha suttit på huvudet, jag hade inte sett mer.
När jag hade åkt en tåg en stund ringde en av dem jag skulle möta och frågade var jag var. Det hade jag ingen aning om, men jag svarade att det var grönt utanför fönstren.
- Aha, sa han, då har du kommit ut ur Malmö iallafall.
- Nu är det gult utanför fönstren, inflikade jag.
- Ok, Åkarp. Då ses vi om en fem minuter.
Jag var imponerad. Tänk vad vana resenärer vet.
När jag skulle åka hem gick tåget från Lund i snigelfart med påföljd att jag missade bussen från Hyllie. Den buss jag sedan fick ta, stannade var femtioende meter vid varje mjölkpall och det tog på det hela taget väldigt lång tid innan jag kom hem.
Jag har nu utvärderat färdigt och vet med säkerhet att jag inte skall blanda in några tåg i min pendling till jobbet. Det blir en buss och bara en buss åt varje håll. Man ser ju ändå inget i tunneln.
tisdag 2 augusti 2011
Är i baklås
Häromdagen gick ugnen i baklås och efter att ha lagat vredet och därefter prövat det igen flera gånger och fått det att gå i baklås alla gångerna, bestämde jag mig igår för att få hem en expert på baklåsandet. Spisen är nämligen ganska ny och garantin gäller fortfarande. Då kan det inte vara guds mening att det är jag som skall laga vredet varje gång den sätter sig på hasorna.
Dessutom finns risken att jag lagar sönder spisen på riktigt och då infaller detta sönderlagande sannolikt två dagar efter att garantiperioden har gått ut vilket innebär att jag då får BETALA för att få åtgärdat det jag idag kan få fixat gratis. Jag har inte börjat läsa kriminologi ännu men lagen om alltings jävlighet, den kan jag ändå.
Jag började med att söka serviceinstanser på nätet och fick reda på vart jag skulle vända mig. När jag kom in på den rätta hemsidan blev jag uppmanad att fylla i produktnummer, serienummer, modellnummer och ett nummer. Dessa fanns skrivna någonstans på spisen. Det tog mig cirka en kvart innan jag hade dissekerat spisen till sådan grad att den lilla skylten med alla dessa nummer dök upp på en undanskymd plats, långt bak och på sidan. Jag fick baxa ut hela spiseländet innan jag fick tag i uppgifterna och kunde skriva upp dessa på en lapp.
Imorse fyllde jag i alla siffrorna på nätet innan jag cyklade till jobbet. Man skulle dessutom fylla i datum för när man ville att experten skulle komma hem. Det var ju en fiffig service, det hade jag aldrig varit med om innan, så jag valde att de skulle komma hem till mig i övermorgon. I morgon har jag förhinder. Sedan skickade jag iväg hela härlighet med ett klick på Sänd och åkte till jobbet.
Då jag är misstänksam av naturen tog jag för säkerhets skull med mig lappen med alla siffrorna till jobbet. Man har ju varit med förr och vet att frågor kan uppstå på dagtid och då är det bra att kunna svara för sig om någon ringer från expertfirman.
När jag kom till jobbet hade jag fått ett bekräftelsemail på att min servicebeställning var mottagen, man tackade vänligt för att jag hade tagit mig besväret att be dem komma och meddelade att de skulle återkomma med exakt tid för expertutlåtandet. Datum visste jag ju redan. I övermorgon.
Allt verkade klart och bokat så jag slängde lappen. Strax efter kom tjejen som tömmer våra papperskorgar och tömde min papperskorg.
Två timmar senare fick jag ett sms där experten glädjestrålande berättade att de tänkte komma och titta på vredet till ugnen den 19 augusti. Passade inte det skulle jag genast ringa och ändra tiden. Den 19 augusti är det inte i övermorgon, så förmodligen hade något blivit fel. Jag ringde genast det angivna telefonnumret.
Där svarade inga experter utan bara en inspelad telefonröst. Hon bad mig knappa in produktnummer, serienummer, modellnummer och ett nummer i telefonen så skulle jag strax bli kopplad till rätt expert. Jag tittade ned i papperskorgen. Tom.
Ikväll skall jag dra fram hela spisen igen och skriva upp alla siffror ännu en gång. Jag har nu tagit några poäng till i kunskapen om lagen om alltings jävlighet.
Dessutom finns risken att jag lagar sönder spisen på riktigt och då infaller detta sönderlagande sannolikt två dagar efter att garantiperioden har gått ut vilket innebär att jag då får BETALA för att få åtgärdat det jag idag kan få fixat gratis. Jag har inte börjat läsa kriminologi ännu men lagen om alltings jävlighet, den kan jag ändå.
Jag började med att söka serviceinstanser på nätet och fick reda på vart jag skulle vända mig. När jag kom in på den rätta hemsidan blev jag uppmanad att fylla i produktnummer, serienummer, modellnummer och ett nummer. Dessa fanns skrivna någonstans på spisen. Det tog mig cirka en kvart innan jag hade dissekerat spisen till sådan grad att den lilla skylten med alla dessa nummer dök upp på en undanskymd plats, långt bak och på sidan. Jag fick baxa ut hela spiseländet innan jag fick tag i uppgifterna och kunde skriva upp dessa på en lapp.
Imorse fyllde jag i alla siffrorna på nätet innan jag cyklade till jobbet. Man skulle dessutom fylla i datum för när man ville att experten skulle komma hem. Det var ju en fiffig service, det hade jag aldrig varit med om innan, så jag valde att de skulle komma hem till mig i övermorgon. I morgon har jag förhinder. Sedan skickade jag iväg hela härlighet med ett klick på Sänd och åkte till jobbet.
Då jag är misstänksam av naturen tog jag för säkerhets skull med mig lappen med alla siffrorna till jobbet. Man har ju varit med förr och vet att frågor kan uppstå på dagtid och då är det bra att kunna svara för sig om någon ringer från expertfirman.
När jag kom till jobbet hade jag fått ett bekräftelsemail på att min servicebeställning var mottagen, man tackade vänligt för att jag hade tagit mig besväret att be dem komma och meddelade att de skulle återkomma med exakt tid för expertutlåtandet. Datum visste jag ju redan. I övermorgon.
Allt verkade klart och bokat så jag slängde lappen. Strax efter kom tjejen som tömmer våra papperskorgar och tömde min papperskorg.
Två timmar senare fick jag ett sms där experten glädjestrålande berättade att de tänkte komma och titta på vredet till ugnen den 19 augusti. Passade inte det skulle jag genast ringa och ändra tiden. Den 19 augusti är det inte i övermorgon, så förmodligen hade något blivit fel. Jag ringde genast det angivna telefonnumret.
Där svarade inga experter utan bara en inspelad telefonröst. Hon bad mig knappa in produktnummer, serienummer, modellnummer och ett nummer i telefonen så skulle jag strax bli kopplad till rätt expert. Jag tittade ned i papperskorgen. Tom.
Ikväll skall jag dra fram hela spisen igen och skriva upp alla siffror ännu en gång. Jag har nu tagit några poäng till i kunskapen om lagen om alltings jävlighet.
måndag 1 augusti 2011
En dag på kontoret
I förra veckan var vi fem personer som stimmade runt på kontoret och fördelade oss på 17 rum, två konferensrum och två fikautrymmen. Det var luftigt och fint och när det kom någon oanmäld i korridoren sprang vi alla ivrigt mot dörröppningarna till våra rum för att titta vem det var. När vederbörande hade gått, kunde vi prata länge om klädval, semesterkilon och eventuell solbränna eller, mest vanligt, avsaknad av solbränna. Allt var mycket givande.
Dessvärre kom det färre och färre personer till vår korridor i takt med att de upptäckte att de flesta av oss inte var tillstädes. Till slut var det tomt på besök.
I slutet av veckan började vi därför istället utveckla asociala drag och kände en viss ångest och oro över oanmälda besök och folkhopningar (mer än en person). Vi undvek dem i största möjliga utsträckning och det var nästan så att vi började ta termosar med kaffe och en potta med oss till jobbet för att slippa riskera att möta någon alls.
(Jag överdriver kanske lite.)
Denna vecka trodde jag det skulle bli bättre, en vecka närmare höstterminen och sannolikt en viss rusning tillbaka från semestrarna enligt mina beräkningar. Ack, nej. Svenskarna i gemen börjar slira allt mer på den gamla hederliga industrisemestern och nuförtiden finns det folk som har semester i början av juni likaväl som i slutet av augusti.
I dag är vi fyra personer i korridoren. En färre än förra veckan.
Framförallt får detta konsekvenser på fikarumssnacket. I förra veckan pladdrades det glatt på om noggrant utförda semestrar, vädret och vem som kunde attestera vilken faktura. Denna vecka har vi inget mer att tillföra inom dessa ämnesområden och vi nickar mest instämmande till varandras tystnader. Höstens teveserier och nya programpunkter har inte börjat sändas än och de repriser som går på teve för närvarande har vi penetrerat på djupet när de sändes första gången. Vi nickar instämmande även i dessa fall.
Då vi inte har mycket annat att göra på lediga stunder äter vi. Det är den mest fiffiga sysselsättning som finns som gör utföraren glad och lycklig, som inte utgör en olägenhet för kringsittande om man gör den inomhus (undantag finns) och som dessutom inte är olaglig.
Då vi fortfarande får frukt motsvarande tjugo anställda men bara är fyra på plats så blir det väldigt många bananer per person som vi kan glädjas åt. Vi tycker alla mycket om bananer. I slutet av veckan äts det även clementiner och konstiga frukter som vi inte vet vad de heter eller hur man äter dem. I fredags åt jag något som såg ut som en sån där mina som fanns tecknad i Kalle Anka. En boll med piggar på. Den var god, särskilt efter att jag kommit på att man inte skall äta skalet med piggarna.
Imorgon är det tisdag.
Dessvärre kom det färre och färre personer till vår korridor i takt med att de upptäckte att de flesta av oss inte var tillstädes. Till slut var det tomt på besök.
I slutet av veckan började vi därför istället utveckla asociala drag och kände en viss ångest och oro över oanmälda besök och folkhopningar (mer än en person). Vi undvek dem i största möjliga utsträckning och det var nästan så att vi började ta termosar med kaffe och en potta med oss till jobbet för att slippa riskera att möta någon alls.
(Jag överdriver kanske lite.)
Denna vecka trodde jag det skulle bli bättre, en vecka närmare höstterminen och sannolikt en viss rusning tillbaka från semestrarna enligt mina beräkningar. Ack, nej. Svenskarna i gemen börjar slira allt mer på den gamla hederliga industrisemestern och nuförtiden finns det folk som har semester i början av juni likaväl som i slutet av augusti.
I dag är vi fyra personer i korridoren. En färre än förra veckan.
Framförallt får detta konsekvenser på fikarumssnacket. I förra veckan pladdrades det glatt på om noggrant utförda semestrar, vädret och vem som kunde attestera vilken faktura. Denna vecka har vi inget mer att tillföra inom dessa ämnesområden och vi nickar mest instämmande till varandras tystnader. Höstens teveserier och nya programpunkter har inte börjat sändas än och de repriser som går på teve för närvarande har vi penetrerat på djupet när de sändes första gången. Vi nickar instämmande även i dessa fall.
Då vi inte har mycket annat att göra på lediga stunder äter vi. Det är den mest fiffiga sysselsättning som finns som gör utföraren glad och lycklig, som inte utgör en olägenhet för kringsittande om man gör den inomhus (undantag finns) och som dessutom inte är olaglig.
Då vi fortfarande får frukt motsvarande tjugo anställda men bara är fyra på plats så blir det väldigt många bananer per person som vi kan glädjas åt. Vi tycker alla mycket om bananer. I slutet av veckan äts det även clementiner och konstiga frukter som vi inte vet vad de heter eller hur man äter dem. I fredags åt jag något som såg ut som en sån där mina som fanns tecknad i Kalle Anka. En boll med piggar på. Den var god, särskilt efter att jag kommit på att man inte skall äta skalet med piggarna.
Imorgon är det tisdag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)