Puss hej!

Ungdomar av idag är väldigt mycket mer känslosamma än vad deras hårdkokta föräldrar var på 70-talet. Vi dunkade varandra på sin höjd vänskapligt med knytnävarna på axlarna när vi återsågs efter ett tre månader långt sommarlov, men nu kramas och pussas det så fort någon gått från klassrummet till kapprummet för att hämta en penna.

Dessutom är ungdomarna verbalt mycket mer kärleksfulla än vad man var på min tid. Det är ILY (I love you) i varannan mening i deras mail, sms och på Facebook och "kram hej" respektive "puss hej" som avslutning på alla deras tre miljoner telefonsamtal per dag. (Jag snackar tjejer nu. Killar säger inte mycket alls i telefon. Knappt det nödvändiga, faktiskt.)

Men jag är inte en sämre människa än att jag kan anpassa mig. Således har jag också börjat säga "puss hej" och "kram hej" till barnen i slutet av alla samtal. Dottern tycker det är fullt naturligt och svarar likadant tillbaka, sonen låtsas inte som om han hör.

Dessvärre kan det ibland bli fel. Härom veckan ringde dottern till min arbetsplats efter skolan och skulle meddela något viktigt till sin vördade moder (till mig, alltså) och jag lyssnade stoiskt trots att jag var stressad som katten för att även folk på arbetet pockade på min uppmärksamhet. Efter tålmodigt lyssnade och utdelande av visa råd och kloka instruktioner från min sida, avslutades samtalet med "puss hej" från oss båda och vi lade på.

Därefter tänkte jag gå vidare med mina stressmoment men jag hann inte mer än dra efter andan förrän telefonen ringde igen. Den här gången var det ett samtal från en mansperson i chefsställning i en extern organisation, trevlig men ingen jag känner närmare och ingen som rent fysiskt sitter i min närhet heller. Våra vägar brukar således inte korsas. Han pratade, jag lyssnade, jag svarade, vi tackade för samtalet, han sa "hej" och jag var så uppe i varv just då att jag svarade "ha det bra, puss hej" och lade på.

Ungefär när luren var på väg mot klykan hörde jag vad jag själv sagt. Det lät inte bra.
Först tänkte jag ringa upp igen och förklara, men tänk om han inte hade uppfattat vad jag sa, då kunde han ta min påringning som en invit.

Sen tänkte jag att han nog kanske hörde, men själv har tonårsdöttrar och således vet om hur ungdomar uttrycker sig och kanske bara tyckte att jag var modern och cool. Men så kom jag på att jag hört att han inte har några barn.

Slutligen bestämde jag mig för att han, om han hört, nog snart skulle glömma. Definitivt skulle han glömma innan vi skulle få en anledning att höras av igen och vid det laget skulle jag vara striktare och kyligare än en telefonkiosk. Så att inget tvivel rådde om min korrekta inställning och förhållningssätt till kollegor i branschen.

Idag fick jag ett mail från honom. Mycket strikt på gränsen till kyligt. Det var lagar och paragrafer och korrekt information från början till slut, sida upp och sida ner i mailet. Längst ned hade han skrivit under med vad jag förmodar var en standardsignatur med "vänlig hälsning", namn, befattning och organisation.

Och på raden under, med mindre text, stod det "Puss, hej!"

Han hade hört.