En malmöförare

Idag var jag ute en sväng med Volvon och fick återigen ett tillfälle att förundra mig över trafikkulturen i Sveriges tredje största stad. Med omnejd, får tilläggas. För vi i kranskommunerna kör inte bättre och dessutom är det många gånger vi som kör just bil inne i Malmö.

Den där spaken som man blinkar med betraktas generellt som ett extratillbehör som ingen har beställt och som man därför inte heller tänker använda. Dessutom går det ju så bra att köra ändå utan att hålla på och överkommunicera med övriga trafikanter om vilka avsikter man har för sin körning i det korta perspektivet.

- Avvaddåddå. De faur väll va med litta!

Hur många gånger jag tålmodigt stått vid väjningsplikt för att en bil kommit från vänster, till synes med målsättningen att fortsätta sin spikraka kurs rakt fram, bara för att upptäcka att bilen svänger in på den väg jag stod på, kan jag inte räkna. För så långt tror jag inte ens att jag KAN räkna. Det händer jämt.

Man skall emellertid akta sig väldigt noga för att uttrycka något tyst ogillande mot denna underlåtelse. Särskilt olämpligt är det att vifta med handen, i synnerhet om man väljer att vifta med bara ett av sina fingrar.

För något år sedan höjde en kvinnlig cyklist näven mot en bilist som varit nära att köra på henne vid en cykelöverfart i centrala Malmö. Det slutade i en lång jakt där bilisten jagade kvinnan och försökte preja henne. En annan bilist vars bil just blivit påkörd av en kvinnlig förare och som därför stannat för att prata med henne, fick finna sig i att få en smäll av den påkörande kvinnan, som därefter med högburet huvud vände på klacken och körde iväg.

Är man osäker på i vilket körfält man skall ligga, väljer en riktigt Malmöförare alltid det vänstra. Så att ingen annan, som kanske har mer distinkta planer om vart han eller hon vill köra, kan köra förbi. För då kommer denna annan ju FÖRE och det vill man inte.

Är man rädd om fronten på sin bil så skall man se till att ha många meter emellan sig och bilen före, för bilen före kan utan föregående anmälan, tecken eller ens försök till telepatisk kontakt, plötsligt bara stanna till, för att leta rätt på mobiltelefonen som ringer i handväskan, för att titta på utsikten eller för att i lugn och ro kunna skälla på barnen, maken, hustrun, hunden eller någon fotgängare som har gått slarvigt och därför behöver läxas upp.

En malmöförare behöver inte blinka för att stanna. En malmöförare kan stanna ändå.

Jag hamnade bakom en sådan idag. Vi körde på en 70-väg, han körde 60 på 70-vägen och jag ville köra 70 med påföljd att jag låg ganska nära och avvaktade möjlighet att göra en omkörning. Utan att det blinkades, saktades ned eller på annat sätt indikerades att någon i bilen tänkte titta på utsikten en stund, tvärnitade plötsligt fordonet framför.

Han ville helt enkelt parkera där. På 70-vägen.

Jag ville inte parkera där men jag höll på att göra det, väldigt ofrivilligt. I kofferten på den nyligen parkerade bilen framför.

Sånt får man vara beredd på.

Frivillig blixtlåskörning förekommer knappast aldrig. Det är knappt det förkommer blixlåskörning ens vid de tillfällen när det är tydligt av Vägverket att sådant bör ske. Skulle någon, mot förmodan, släppa fram en, blir man nästan så överväldigad att man faller i gråt lutad över ratten.

Lite överdriver jag kanske, och lite elak är jag, kanske, men något litet ligger det i mina slutsatser. Kanske. Eller...?