Statist i Thriller

Denna vecka har jag haft makalöst mycket att göra på jobbet. Och när jag har kommit hem har privatlivet stökat till det med påföljd att jag kände mig rätt sliten igårkväll och bestämde mig för att lägga mig tidigt.

Vid 22 låg jag ordentligt nedstoppad i sängen och vid 22.30 hade jag tittat på de teveprogram jag kände att jag måste för att hålla teveserienivån uppe varpå jag släckte och somnade. Som en sten.

Drygt två timmar senare vaknade jag av att mobilen ringde. Att jag begrep det och lyckades trycka på rätt knapp för att svara är inget annat än ett Herrans under. Jag begrep emellertid inte så mycket vid den tidpunkten att jag hade vett att bli imponerad.

I örat storgrät någon.

Detta konfunderade mig och jag övervägde länge om det kunde vara en dröm. Mardröm i såfall, det förstod jag. Ingen gråter väl i roliga drömmar.

Till slut kom jag mig för att prata i sömnen och jag frågade stortjutaren i örat vad som stod på.

Det visade sig vara äldsta barnet, översovandes hos sin pojkvän, som grät i högan sky. Min omedelbara analys drog slutsatsen att de hade bråkat, han hade varit dum och att jag sannolikt borde hämta hem henne och kanske slå honom samtidigt. Sånt får man inte göra, det vet jag, men ibland känns det ändå motiverat. Typ när min dotter gråter.

Det visade sig att dottern hade vansinniga smärtor i njurtrakten och detta hade pågått i ett par timmar. Dessutom kissade hon blod. Inget av detta kändes som något som jag skulle kunna lägga på och somna om till, så jag ruskade mig vaken, ställde konstruktiva och sjuksköterskekunnniga frågor och ringde sedan till sjukvårdsupplysningen.

Dem skrämde jag upp så pass att de tyckte jag borde bege mig till akuten.

Jag begav mig till akuten, men tog en sväng om pojkvännen först och plockade med mig dottern. Ett helt eget initiativ som visade sig vara rätt.

På akuten satt det fullt med folk. Det hade jag inte trott, jag hade antagit att det är på nätterna mot lördag respektive söndag som akuten var full med folk. Vad de som satt inatt gjorde där kunde jag inte begripa.

Vi satte oss ned och väntade.

Efter ett tag blev vi kallade till luckan för anmälan. Där upptäckte man att dottern inte fyllt 18 varpå man med tydlig hand pekade ut riktningen mot barnakuten. Vi omgrupperade motvilligt. Vi förstod nämligen att den plats vi hade i kön på vuxenakuten inte kunde komma oss tillgodo på barnakuten. Sånt kan kännas retfullt. Särskilt klockan 3 på natten.

På barnakuten fanns det också andra sjuka barn och vi fick vänta. Efter väntan fick vi en näve piller och kunde åka hem.

När vi kom hem sov jag en timme, sen var jag tvungen att stiga upp för att åka till jobbet. Jag var trött intill medvetslöshet. Dottern blev hemma från skolan, hon kände sig inte bra och var dessutom väldigt trött hon också.

Idag på kvällen var hon pigg som en lärkvinge pga sömn och medicin.

Själv ser jag ut som en statist i Thriller. Fast kanske inte riktigt så fräsch...