Jag kan meddela oroliga läsare att häckklipperiet gick alldeles utmärkt igår. Inga skador alls, även om det var väldigt nära ett par gånger då jag, som är längst och därmed anses vara mest van vid höjder, stod på en ranglig stege iklädd bikini och vevade omkring med den elektriska. I den mån jag tidigare hade hårstrån på bröstet så är de borta nu. Det fanns ju kvistar överallt som skulle bort, även på häckens framsida, där jag och stegen stod, och endast amatörer tar ett steg ned för stegen när dessa kvistar skall klippas. Vi proffs står kvar och håller bara lätt in magen. Så nu är både jag och häcken fria från strån som sticker ut. Mycket bra.
Jag cyklade till uppdraget eftersom det enligt överenskommelsen skulle serveras vin och mat vid väl förrättat värv. Vi gjorde så bra ifrån oss att vi fick vin redan innan värvet var förrättat. Faktiskt innan vi ens hade börjat, så gott intryck gjorde vi. Det gjorde det hela ännu lättare, höjdskräcken försvann helt och hållet och vid något tillfälle stod jag på ett ben på den översta plattan på stegen, balanserade övervikten genom att ha det andra benet utsträckt rakt bakåt och klippte på sidorna på häckens baksida. Finns det tävlingar i häckklippning så har jag chanser att vinna, tror jag.
När vi hade klippt allt, ätit upp allt, druckit upp allt och var trötta men lyckliga, var det dags för mig att cykla hem. Vägen dit, vid lunchtid, var en ren orgie i sommarupplevelser. Jag cyklade mellan sädesfält som vajade för vinden, solen sken från en klarblå himmel, fiskmåsarna gjorde mig sällskap och hojtade uppmuntrande hela vägen, jag såg segelbåtar (när jag tog på mig glasögonen) och hade Peter Lundblad stått bakom en krök med sin gitarr och sjungit böner om att jag skulle ta med honom till havet så hade jag inte blivit förvånad. Han hade fått hoppa upp på pakethållaren i den mån han kunde gränsla den med tanke på att jag har en cykelkorg fäst på ena sidan. Det var sommar för hela pengen.
Vägen hem var inte lika harmonisk. Jag hade motvind, det var lite kyligt och dessutom lyckades jag redan i början av sträckan hamna bakom två andra cyklister som jag tyvärr inte kunde nöja mig med att ligga bakom. Har man tävlingsinstinkt så har man. Jag fick alltså ta min oväxlade cykel (köpt på Domus 1974) och pressa mig förbi dem under ivrigt plingande på ringklockan, och sedan gjorde storhetsvansinnet att jag var tvungen att hålla ett alltför högt tempo resten av milen hem, eftersom jag var tvungen att bevisa att jag faktiskt hade bättre kondis än de båda. Det vore förödande om de hade kommit ikapp eller, vilket gud förbjude, kört om mig.
Jag var trött som en gammal kamel när jag väl var hemma, men jag slog alla tidigare hastighetsrekord på sträckan, och sånt kan glädja mig länge.
Ha en harmonisk måndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar