Jag är av naturen otålig. Det har jag alltid varit, ända sedan födseln då jag kämpade mig ut i livet ett helt år för tidigt. Eller ja, några veckor iallafall, men jag lyckades på så sätt med iver och lite god vilja hamna nästan sist ett år istället för först ett annat och så här med facit i hand vet jag inte om det var så genomtänkt.
Först är onekligen bättre än sist.
Otåligheten har emellertid inte på något sätt blivit mindre med åren. Får jag ett uppdrag gör jag färdigt det med en gång. Hittar jag på ett projekt hemma skall det vara ett projekt som snabbt blir färdigt. Helst innan jag börjat. Får jag fatt i en hantverkare som kan tänka sig ta tag i något av mina påhitt i bostaden, jagar jag livet ur honom tills han kommer och gör det han har åtagit sig. Mer än en dag från "ja, jag kan nog hjälpa dig att byta vindskivor" till "nu är jag här och börjar byta vindskivor" tycker jag inte det är rimligt att det tar. Max 2. Men då får han å andra sidan bli klar samma dag som kompensation.
Den sista tiden har jag irriterat mig våldsamt över mina datorer, både den där hemma och den på jobbet. De är för långsamma. Väldigt mycket långsammare än jag, och då tycker jag att mänskligheten har bitit sig litegrann i svansen. Visst uppfann vi väl datorer för att de snabbare än den mänskliga hjärnan skulle kunna utföra saker? Hur kan jag då vara beredd att börja knattra ned klokskaper i Word många sekunder innan datorn är det? Jag vinner över mina burkar varenda dag. Och jag har kommit över det stadium då jag känner mig stolt över detta, jag blir bara otålig.
Kulmen på min otålighet nåddes emellertid idag, vid 12.15. Då befann jag mig på Ica för att kompletteringshandla lite prylar inför morgondagens middag med gäster och misstaget jag gjorde var att jag valde att lägga mina varor i en sådan där korg som man kan rulla efter sig som en liten resväska på hjul. Idén med korgen är god, men någon borde ha tänkt på att folk handlar i olika hastigheter.
Jag var inställd på maxhastighet eftersom jag var tvungen att vara tillbaka på kontoret inom kort tid för att hålla föredrag. Haken var bara att korgens maxhastighet var inställd på något helt annat än speed-shopping. Den hann helt enkelt inte med när jag sprang mellan hyllorna. Till korgens försvar får jag erkänna att den kämpade på så gott den kunde men det räckte inte längre än att den på raksträckan mot kassorna gav upp, fällde upp hjulen och valde att flyga genom luften efter mig.
Det underlättade min framfart betydligt och jag stoppsladdade vid snabbkassan på rekordtid.
Vilket jag inte hade det minsta ut av, eftersom damen framför mig ägnade lång tid åt att fundera på om hon skulle handla, vad hon skulle handla, varför hon skulle handla och om man överhuvudtaget KUNDE handla på Ica. Det tog sån tid att både jag och korgen höll på att falla i varandras handtag och brista ut i gråt innan det äntligen var vår tur.
Jag hann iallafall till mötet, jag var dessutom först på plan och funderade på att börja hålla mitt föredrag med en gång, trots att publiken inte hade kommit, eftersom det hade inneburit att jag blivit klar tidigare. Men i det fallet lyckades jag behärska mig. Jag hoppade över några delar av föredraget istället, och blev ändå klar tidigare än vad som var tänkt. Fast det vet inte publiken om...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar