Idag var jag utbjuden på lunch av en styck herre och jag valde kycklingssallad, eftersom jag skall äta potatismos och stekt strömming när jag kommer hem. Det finns nämligen gränser för vad kroppen kan ta emot på en dag utan att lägga på hullet. (Förmodligen överskred jag denna gräns redan i och med att jag åt salladen, ämnesomsättningen har verkligen dragit ned på takten sedan jag fyllde 40.)
Dessutom ser det fint och kvinnligt ut att peta i en sallad. Det ger inte alls samma intryck av kvinnlig vänhet att för full maskin sleva i sig kåldolmar med sås och potatis så att lingonen yr runt tallriken.
Jag har inte fullt ut lärt mig hur man bedriver en konversation mellan två personer samtidigt som man äter, utan att tala med mat i munnen. Det innebär enligt min erfarenhet antingen långa pauser i debatten eller att man inte får i sig något.
Själv brukar jag försöka hitta någon gyllene medelväg och bara skyffla in små mängder i taget, ungefär så mycket så att man kan skicka ut allt i ena kinden om behovet av att kommentera något som motparten sa blir akut, och på så sätt kan jag prata mest hela tiden. Detta system kan dock vara förödande när man äter grönsaker. I synnerhet sådant grönt som broccoli, ruccolastjälkar och pyntegrönt, eftersom dessa inte alltid finner sig att bli utskickade i kinden utan istället klamrar sig fast mellan tänderna som om det gäller livet.
Det är dessutom väldigt märkligt att dillkronor, som ser så fina och vackra ut när de ligger ovanpå kräftor, får en att rysa av obehag och avsmak om man ser dem glatt vinkandes från utrymmet mellan motpartens kindtänder. De borde vara fina därinne också, kan man tycka.
Men det är de inte, det vet jag med säkerhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar