Kaffe utanför koppen

Trots att jag inte sprang i arla morgonstund har jag ändå hållit mig smal och spänstig idag, helt otippat.

Eftersom jag skulle vara med på ett något mer celebert möte på jobbet än vanligt, hade jag klätt upp mig och infann mig därför på arbetsplatsen iskrudad vitt linne, fint med spets och grejer, vit kavaj och beiga byxor. Såg ut som tagen direkt ur ett modereportage. Tyckte jag.

Hade jag frågat barnen hade de ansett att jag kom direkt från Ellos-katalogen. Hösten 96.
Men så dum är jag inte att jag frågar barnen.

På jobbet känner jag stundtals att jag ligger typ 2 dagar efter schemat och idag på morgonen blev den känslan väldigt tydlig när telefonen ringde, dörren var fylld av besökare som trängdes och knuffades, och mina i förväg uttänkta insatser i datorn inte kunde göras eftersom det dök upp nya uppgifter via telefonen och stöket i dörren hela tiden.

Stunder som dessa antingen skriker man och sliter sitt hår eller lägger på en rem. Jag valde att lägga på en rem, jag hade en good hairday, och såna dagar är det onödigt att förstöra. Således bestämde jag mig för att jag både skulle bära en full kaffekopp, min stora nyckelknippa, en bunke papper, en penna och en pärm, SAMTIDIGT som jag skulle baxa mig in i stora konferensrummet via dess dubbeldörrar som inte ville öppnas och sedan inte ville förbli öppna.

Detta gick sådär. Oklart hur det gick till hade jag strax hela min vita kavaj OCH mitt vita linne fullt med kaffe. Lite kaffe letade sig dessutom ned i behån, men där tittar ingen på arbetstid så det bekymrade mig inte så mycket. Resten var emellertid elände nog. Jag hade med ens förvandlats från Ellos 1996 till Londons undergroundmiljö 1980. Trash var bara förnamnet.

Ett desperat försök att ta av mig allt och starta hemtvätteri med hjälp av pumptvål och pappershanddukar inne på toaletten strandade relativt omgående. Fläckarna gick inte att få bort. Jag funderade ett tag på att hälla kaffe över hela härligheten och få åtminstone kavajen jämnt brun, men då hade jag fått gå med kaffeblöta kläder i flera timmar och det kändes inte så lockande. Istället fick jag cykla hem och byta kläder = lite extra motion.

Som ett resultat av denna utflykt hann jag inte ta någon lunch och därefter har mötesfloran varit ständigt pågående = inte hunnit äta mer än en något avslagen banan = knappt inget kaloriintag.
Denna metod kommer jag emellertid inte att köra för ofta, för man blir märkvärdigt yr i pottan av att inte äta. Det blir jag i och för sig av att springa också, men där går det åtminstone över när jag har sprungit klart. Och nu när jag har haft möjligheten att kunna välja, så föredrar jag nog att springa. Bara jag slipper göra det klockan 5 på morgonen.