När jag börjar med något går jag ofta in med liv och lust i projektet. Jag sätter upp rejäla mål och sedan kliver jag frejdigt och med drag av fanatism över lik (även mitt eget) för att nå dessa. När de är uppnådda lägger jag av helt med vad jag nu har hållit på med och letar efter något annat att ägna möda på. Så har det alltid varit och möjligen att jag sätter målen lite närmare realismen nuförtiden, men annars är inte mycket förändrat.
Mer än att karaktären börjar halta.
I förfluten tid har jag på någon månad tränat upp mig från noll till att kunna cykla Vätternrundans 30 mil och jag har gjort ungefär detsamma för att klara av att springa halvmaraton. I båda fallen orsakat av infall jag fått på en fest, som jag sedan, dagen efter, varit tvungen att låtsas som om jag hade menat allvar med. Man har ju sin stolthet.
För att reda ut situationen någotsånär med äran i behåll så steg jag på den tiden upp kl 5 på morgonen och satte mig på motionscykeln och harvade i en timme ungefär. Sedan tog jag en löparrunda inne i Malmö på min väg hem från jobbet. Jag har inget minne av om jag tyckte det var direkt ROLIGT att göra det, men jag minns att jag gjorde det. För målets skull.
Nu är jag som bekant på gång igen. Ett nytt halvmaralopp hägrar och jag har bestämt mig för att springa varannan dag, sisådär 9-10 km per gång, tills jag i början på nästa år får höja distanserna något.
Idag är det varannan dag. Det tråkiga är att jag börjar jobba 7.30 och slutar kl 18, för att fortsätta med jobbmöte från kl 18.30 och till mitt inatten. Och då kan jag knappast ge mig ut och jogga. Istället räknade jag ut att jag skulle upp nu på morgonen, vid 5, och ta min lilla 9 kilometersrunda i början av dagen istället för i slutet.
Detta kändes helt rätt igårkväll. Nästan roligt, kändes det.
När klockan ringde vid 5 imorse, skrattade jag inte ett dugg. Halvt medvetslös hasade jag mig ut i badrummet, satte mig på toaletten och somnade raskt med huvudet mot kakelväggen (mjukare än vad man kan tro). Vaknade dock brutalt när huvudet var på väg ned bland toaborstarna.
Gick ut i hallen och tittade ut över mina ägor. Såg dem inte. Det var mörkt ute. Kände att det inte kunde vara guds mening att jag, vid min ålder, skulle behöva sticka ut och jogga kl 5 på morgonen i beckmörker. Var jag galen eller, frågade jag mig.
Det bestämde jag mig för att jag inte var, varpå jag gick och lade mig igen och somnade sött om.
Och nu har jag ångest, för att jag har havererat den här dagens träningspass.
Jag får kompensera det med att springa två gånger i morgon istället. Både på morgonen och på kvällen. Ja, det känns helt rätt. Nästan roligt, känns det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar